Okt 012014
 

141001aDen långa tålmodiga väntan är över! Igår, den 30 september, fick 120 utvalda det glädjande beskedet om att de knipit en åtråvärd plats i Dragon’s Back Race 2015 – en episk tävling på fem dagar, 30 mil och 17.000 höjdmeter över bergskedjan i Wales. Väntan har varit lång och bara förberedelsen att fixa en plats tog form redan för ett år sedan, inte minst för att bättra på meritlistan under 2014. Målmedvetenhet på ett plan, men inte så att detta upptagit ens tankar. Upplevelsen här och nu är det som gäller. Vet inte hur många gånger jag såg den fenomenalt vackra och träffande filmen om Dragon’s Back Race (2012) i vintras. Och vilka härliga porträtt!

Det var fler som drömde om Dragon’s Back Race och förra hösten var vi ett gäng svenskar som anmälde oss till GL3D (Great Lakeland 3Day) för den upplevelse och äventyr som den tävlingen innebär men också som en bra merit för DBR. Henrik, Bosse och Kerstin från Västerås liksom Tomas och Peter från Stockholm samt Per Markus Jönsson från Kalmar. Och det var ju på den vägen Kerstin och jag fann varandra! Kerstin och jag var förvisso anmälda till GL3D i soloklass men vi valde att springa tillsammans från start till mål i tre dagar och vi fungerade klockrent tillsammans (vi hade många lång- och ultrapass tillsammans liksom en tredagars på Sörmlandsleden i bagaget). Vi gjorde väldigt bra ifrån oss på GL3D och kom på 14 respektive 15 plats i elitklassen och Kerstin kammade dessutom hem segern i damklassen och säkrade därmed en startplats på DBR. Vi anmälde oss till parklassen i DBR. Vi fortsatte sedan att uppleva äventyr i England direkt efter GL3D och sedan en veckas bergslöpning i Lake District i juli (rekning av Bob Graham Round). Vi samlade samtidigt meriter.

Min sista tungt vägande merit innan anmälan till DBR stängde den 8 september var förstås mitt löpäventyr på Kungsleden, vilken jag inte på långa vägar sprang av den anledningen utan det var bara ödet som ville så. Sedan blev det väntan fram till igår, den 30 september. Bara för att Kerstin hade en säkrad plats fanns inga garantier för att jag skulle få en plats bara för att vi var anmälda i parklass, men jag hade fått en hint från tävlingsledaren Shane Ohly om att jag hade goda chanser med mina meriter.

Gårdagen blev minst sagt pirrig och nervös! Bosse och Henrik fick glädjande besked på förmiddagen om att de fått varsin plats! Snabba grattis och high five utdelades. Sophia Tam (som vi lärde känna på GL3D) från Hong Kong fick en plats. Per Markus fick en likaså. Men varken Kerstin, Tomas, Peter eller jag hörde något. Hmm, tip tap tip tap tip tap, ”oj vad klockan går sakta idag då…” Kvart över två kom det hett efterlängtade mailet från Shane där Kerstin och jag erbjöds en plats till Dragon’s Back Race 2015! Yes! Så, nu kan man ”luta sig tillbaka” och planera nästa år utifrån DBR och snart släppa allt för imorgon bär det av till Lake District för tredje gången i år. Det blir Kerstin, Henrik, Anna och jag som åker till Keswick (Torkel Skogman är redan på plats) för att (utom Anna) springa 3×3000 Ultra Trail 80K på lördag. Väderprognosen ser blöt ut, men det är ju i de engelska bergen vi springer!

I skrivande stund håller jag tummarna för att Tomas och Peter fått plats till DBR och att vi då kommer att bli samma sköna svenskgäng som på GL3D! Återkommer med en racerapport från helgen i England, om jag överlever. På återseende.

141001b

Jun 012014
 

140531aNu är det upp till bevis! När vi var på väg hem igår från ett dygns äventyr på Kullahalvön skrattade bara Kerstin och Bosse åt mig när jag kollade igenom bilder och sa att jag skulle skriva ihop en kort story om Kullamannen Ultra under söndagen. Förstår inte varför, men det kan kanske bero på att vi har olika uppfattningar om vad som är kort och långt. Nå, nu sitter jag i alla fall i solen på balkongen med en latte och Arctic Monkeys i lurarna och har gett mig fan på att sammanfatta gårdagens ultratävling på Kullahalvön kortast möjligt! Ja, och för en gång skull handlade det faktiskt om ett race, åtminstone inledningsvis.

Fredag förmiddag. Blev upphämtad av Kerstin, Bosse och Amanda från Västerås. Det var lugnt på vägarna och mycket Englandssnack i bilen. Stackars Amanda. Lunch i Ödeshög. Vidare mot Ängelholm. Tick tack tick tack, minutrar blev till timmar och kilometrar till mil och efter glass samt frukostinhandling svängde vi in på parkeringen intill Rusthållargården i Arild kvart i fem. Vältajmat då föreläsningarna startade vid fem. Kullahalvön. Nostalgi och minnesbilder då jag skådat fågel en del på Kullen under mina 40 år som fågelskådare, dock inte under sommarhalvåret, utan främst under lågtryckspassager västerifrån på hösten i tålmodig väntan på vinddrivna havsfåglar. Men nu var det stigarna som väntade på mig!

Vi hämtade ut våra nummerlappar, nå, alla andra utom jag eftersom min var spårlöst borta. Jag tog det med ro och de fixade snart fram en ”blank” (#424) som de kopplade ihop med mitt namn. Kerstin och jag hoppade över första föreläsningen med Nathali Nilsson (”Nordsidan med ögonbindel”) och promenerade istället genom vackra Arild och njöt av det strålande vädret och havsutsikten. Väl uppe på Rusthållargården igen träffade vi en del löparvänner såsom det sköna Rockrunners-gänget, Jonas, Jocke, Rodde och några cybervänner från FB och Jogg.

140531b
140531c

Sedan lyssnade vi till Robert Lillhongas och hans kommande TV-serie ”Runners – the road to New York marathon”. En fejkad dokumentär. Sköna klipp och ord om löpning och löpare. Sedan dukades det upp en helt fantastisk buffé. Tog om tre gånger och avslutade med sex olika ostar, bröd och några tallrikar frukt. Grym laddning av sinne, mage och smaklökar inför lördagens utmaning. Sedan var det dags för Mikael Björk (stigarna.se) och Viktor Winterglöd (bonjourtrail.se) att dra av sin upplyftande genomgång ”Hej Stig”, vilken lockade fram många skratt varvat med hängande hakor och igenkännande nickningar. Vid halvniorycket var det så dags för oss att tänka på refrängen och bege oss till Lerberget och vårt lånade hus (tack Ulf och Ingar!). Det blev snabb uppackning och klädupplägg inför morgondagens äventyr. En kopp te, soffmys och sedan läggdags.

Upp och hoppa halv sex. Alla fyra inne i sin egen bubbla och frukosten var fåordig. Så är vi, löpare, när vi förbereder oss mentalt inför en tävling. Kanske inte alla, men många. In i bilen och iväg till tävlingscentret och därifrån busstransport till starten vid Råbocka camping i Ängelholm. Vi var där i god tid så det blev en hel del mingel och kaffe utanför den lokala campingaffären. En del nya ansikten och löpare som jag inte tidigare träffat IRL, Martin från WTRS, Camilla och Kenneth L för att nämna några. Det var skön stämning och vädret var perfekt med molntäckt himmel och runt 13 grader i luften. Bestämde mig för trailshirt och armvärmare. Dags att vandra till starten och lämna in överdragskläder. Strategier bollades och omvärderades konstant, men på det stora hela var det en avslappnad och gladlynt stämning. Mitt upplägg för denna typ av tävlingar där det snabbt smalnar av till en stig var som vanligt att att ställa mig längst fram, spurta, fixa en position för att slippa trängsel och sedan dra ner på tempot till vad dagsformen bjuder lämpligast. Strax över 430 sköningar var anmälda till ultran, men hur många som kom till start har jag ingen aning om (280 kom i alla fall i mål).

140531d 140531e 140531f 140531g

Klockan 09:14 var det nedräkning och en minut senare bar det av. Sagt och gjort blev det en snabb start. Drog jag på alldeles för snabbt? Plötsligt låg Tomas (Albinsson från Team Rockrunners) längst fram ensam, några meter efter honom fanns jag, sedan två till och så resten av det månghundrade lämmeltåget. När vi kom in i den ”småguppiga” fina tallskogen vid havet vände sig plötsligt Tomas om och sprang baklänges, tittade manande på oss och tycktes liksom ropa ”Kom igen nu då era trailfjollor!”. Efter en kilometer började jag sakta ner något och släppa förbi heta stiglöpare. Svanebo drog om och jag la mig sedan i rygg på honom ett par kilometer och resten av tätklungan. Jag var väl medveten om att det är lätt att förivra sig på de första 30 flacka ”lättsprungna” kilometerna fram till Arild. Nu var de väldigt varierat med fina strandtallskogsstigar, ren sand, stenstrand, grus, asfalt, högt gräs och strandängar. Tempot i början var riktigt högt och jag försökte sänka mitt till runt 4:30 och runt 15 km ytterligare till runt 4:40-45. Kerstin kom ikapp mig vid 11-12 km och vi körde mer eller mindre ihop hela vägen till 42-43 km. Vi hade tidigare bestämt att var och en springer i sitt eget tempo och har sitt upplägg, men det slutade ändå med att vi sprang ihop långa sträckor, just för att vi har samma tempo och är väldigt samkörda. Hur är oddsen att träffa en vacker själsfrände som för det första har löpning som gemensamt huvudintresse och därtill ligger på samma nivå som en själv? Mikroskopisk skulle jag vilja påstå! Mikroskopiskt och helt fantastisk på många plan!

140531h 140531i140531j 140531k 140531l 140531m

Nåväl, löpningen flöt på och det blev inte hejdlöst mycket fotograferande i och med farten fram till Arild. De 30 kilometerna fram till Arild kändes (med facit i hand) som en transportsträcka fram till själva äventyret, upplevelsen och till självaste kärnan och – i dubbel bemärkelse – höjdpunkten av tävlingen. Jag passerade 30 km på tiden 2:23 och jag reflekterade inte nämnvärt på vad det skulle ha för inverkan på de resterande 24 kilometerna. Den här tävlingen var bara en kul tävling, som oftast är fallet, så det var bara att pröva gränserna och utmana fysiken och skallen. Efter den fantastiska matkontrollen utanför Rusthållargårdens började så det kuperade äventyret. Fantastiskt att att få springa i de stora höga lummiga lövskogarna ute på självaste Kullen. Smolket i bägaren var väl att årets bansträckning ute på spetsen var betydligt snällare då arrangören inte fått tillstånd att dra banan ner till stranden, så stigningarna blev långt ifrån lika grymma som föregående år. Nå, stigarna och kupering bjöd i alla fall på en betydligt roligare (och tuffare) löpning jämfört med de tre första milen. Som sagt, Kerstin och jag höll ihop till tävlingscentret i Björkeröd vid 41 kilometer, sedan tappade Kerstin lite fart men vi körde på och låg hak i häl på ledande dam (Judith). Dessa sista 15 kilometer upplevde jag som de absolut läckraste och en bra bana är som ett välkomponerat musikstycke eller ett drama, man kan inte ta bort den långa hindersamma vägen fram till katharsis. Jag kommer aldrig glömma när jag i det fantastiska vädret kom ut på de betade branterna på Kullens spets med havet som fond, de härliga vindlande stigarna och så den branta klättringen upp till Kullens fyr och publiken däruppe som hejade fram varenda modig löpare som tog sig upp. Magiskt och minnesvärt!

140531n 140531o 140531p 140531q 140531r

Även om man sprang i det lummiga och skuggiga skogarna så var det varmt! Och enbart en enda vätskestation på de sista 15 kilometerna innan målgång var på tok för snålt! Jag hade förvisso sparat vattnet i mina 40-cl-flaskor till just slutet och tagit vätska (och buljong vid Rustagården) på samtliga kontroller. Jag försökte njuta så mycket som möjligt av de fina stigarna och tack vare dem liksom rolig och teknisk löpning höll jag modet uppe. Men när klockan visade 53 kilometer och jag förstod att det var mer än bara en kilometer kvar till mål blev det tufft mentalt. Anna (Eriksmo) som sprungit fel passerade förbi några kilometer tidigare och Mimmi (Kotka) kom ikapp en tredje gång och peppade mig rejält. Vattnet var slut, energin var slut och började tydligt ta slut även inombords. Jag hade gett mycket för en gel där och då, som en sista kick i röven in till målgång. Nå, det var bara att harva på. Och efter tre evighetslånga sista kilometer passerade jag igenom målportalen på 5:11 och 29:e plats. Sopslut. Bästa Alexandra (Hoff) slängde sig fram och vi kramade om varandra. Jocke tog några foton och Bosse stod i målfållan och väntade, ombytt, vilket gjorde mig paff. Men han hade känning i vristen efter en vurpa i engelska bergen (GL3D) och ville inte äventyra något inför Lavaredo Utratrail i Italien om en månad, så han klev av i Arild. Tomas och Peter (med stukad tå) var också där. Tomas hade också valt att kliva av på grund av känningar i ena vaden medan några av hans Rockrunner-kollegor presterade. Medan jag bälgade i mig vatten och sportdryck samtidigt som jag försökte ha en vettig konversation med Bosse såg jag Kerstin komma i mål, som fjärde dam och bara tre minuter efter mig, så nog är vi jämna alltid! Det blev kramkalas med Kerstin och hälsningar med Miranda, Rodde (som gjorde ett kanonlopp och kom in på 4:56 och en 18:e plats!) och sedan snack med Torgny, Tobbe, Jimmy och några andra i väntan på att Amanda skulle dundra in. Jag hann med två byttor god soppa och nybakat bröd innan hon gled in i mål på 5.40 med ett leende och till synes oförskämt fräsch!

Trots en bister bonus på två kilometer var det ett grymt trevligt lopp och jäkligt många goa människor. En fantastiskt tillställning som idag känns rejält i benen. Nu dröjer det – bortsett från Vätternrundan om två veckor – till i oktober innan nästa tävling, men fram tills dess väntar härliga löpäventyr i Lake District om en månad och Kungsleden i augusti. Så jag önskar er alla en skön sommar!

Så, vad tycker ni? Har jag lyckats skriva en kortfattad race rapport? Från det ena till det andra så fick jag in en ny fågelart på min löparartlista: kustlabb vid Rekekroken! Har nu totalt 157 fågelarter som är noterade under löpning!

140531s
140531z_karta

Maj 112014
 

140502aJag inleder som jag brukar med att fråga mig själv – och er läsare – om det verkligen går att rekonstruera och berätta tre dagars löpäventyr i den engelska Nationalparken Lake District med ord? Visst går det till viss del, men meningen med denna story om Great Lakeland 3Day är inte att återge tre dagar, 140 kilometer, drygt 8000 höjdmeter, två nätter i tält och en sluttid på 21 timmar och 39 minuter i detalj. Fast det har ni förmodligen redan förstått liksom att GL3D är ett äventyr som måste upplevas och att upplevelsen dessutom skiftar mellan varje enskild deltagare. Det händer mycket under tre dagars löpning i allmänhet och i engelska fjällen i synnerhet. Bokstavliga höjdpunkter liksom toppar av känslomässig eufori, höjdstigningar som dränerar vader och prövar uthålligheten hos ens tålamod likväl som långa, ja, närmast ändlöst långa utförslöpningar som bjuder in till en virvlande dans bland stenar och tuvor och frikopplande av mentala spärrar samtidigt som låren skriker som rostiga skivbromsar på andra och tredje dagen. Eller vad sägs om mentala djupdykningar efter felnavigeringar eller plötsligt tomma energidepåer eller en kombination av dem båda. Ja, allt kan hända! Och allt händer, men sällan det man förväntar sig ska hända och det är väl just det som är charmen med bergsultror och en av anledningarna till varför jag älskar att springa på randen av min förmåga.

För att ytterligare bjuda på svårigheter innehåller GL3D (liksom de flesta engelska mountain marathons på en eller flera dagar) en ingrediens som förmodligen avskräcker många traillöpare från andra sidan ”sundet” – Navigering! För er som halkat in på denna blogg alldeles nyligen kan det vara på plats med en snabb resummé om vad GL3D handlar om. Årets upplaga av GL3D var den 15:e i ordningen och det är väl först på senare år som detta event (under Shane Ohlys vingar) fått mycket uppmärksamhet. Nytt för i år var fyra klasser: Elit, A, B och C-klass. Mellan Elit och A skiljer det inte så oerhört mycket beträffande distans, medan B är mer medel mitt emellan A och vandringsklassen C (Café Class även kallad). Tävlingen sträcker sig över tre dagar och man sover i eget tält två nätter. För att det ska bli rättvist (och logistiskt hanterbart) är kravet att man ska ha en drybag på 59 liter (Ortlieb rekommenderas) som får väga max 13 kg utöver innehållet i löpryggan. Listan på den obligatoriska campinglistan såväl som den dagliga löpryggan kräver en del framförhållning innan tävlingsdagen. Med facit i hand efter tre dagar och ytterligare två dagars fell running i Lake District i miserabelt väder förstår man verkligen vikten av att ha bra regnkläder med tejpade sömmar och luva, vattentäta handskar/vantar, allt inpackat i vattentäta påsar, torra ombyten, bivybag och ordentligt med energi. Eftersom det inte handlar om att springa längs uppmärkta stigar krävs vana med att kunna läsa en karta och att hantera en kompass. Det är alltså mer åt orientering även om banan för i år var mer ”springvänligt” upplagd. Varje kontroll tas i bestämd turordning och läses av med en så kallad SI-pinne, vilken man får låna om man inte har en egen. Det roliga med denna typ av event är att alla gör sina egna vägval och det är kul att efter målgång jämföra kontrolltider (man får en slip med alla sina kontrolltider direkt vid målgång varje dag!) och vilka olika vägar folk valde. Så, det var lite snabbfakta om GL3D.

001_GL3D_course

Efter över ett halvårs väntan med diverse förberedelser, vad gäller det materiella, praktiska och fysiska var det plötsligt dags att äntligen få bege sig till den engelska fjällvärlden! Det blev en lugn Valborg hemmavid inför avresan på självaste 1:a maj, så något deltagande i något demonstrationståg blev det förstås inte. Vi var sex förväntansfulla löpare från Sverige (Kerstin Rosenqvist, Bosse Johansson, Henrik Ortman, Tomas Albinsson, Peter Juthberg och jag själv) som sammanstrålade på Arlanda för att borda 16:25-planet till Manchester. Väl framme vid bagagebandet på Manchester airport uppstod en närmast hjärtinfarktsframkallande panik för egen del. Jag och Tomas såg min väska komma på andra sidan rullbandet, men sedan var den bara borta. När alla andra hade fått sina bagage och bandet snurrade tomt blev det kaos i skallen: ”Men vad i helvete! Någon som snott min väska!?” Man tänker inte särskilt klart och logiskt vid sådana här tillfällen. Tankar som ”OK, köpa nytta tält, sovsäck, kök, vad mer, vad mer…” studsade runt i skallen med ohygglig fart. Nå, efter mycket om och men kom väskan till slut (Tomas och jag måste ha sett en identisk svart bag). Sedan blev det en kort busstur till biluthyrning och vår svarta racerkärra. En coolare och tryggare chaufför än Bosse i vänstertrafik är nog svår att finna. Några kilometer norr om Manchester tog vi in på ett förbokat motell för övernattning, medan Tomas och Peter drog direkt upp till Penrith.

140502b140502c

Tidig morgon, traditionell engelsk frukost och sedan iväg norrut till Lake District. Solen sken som förväntat! Vi stannade till i Kendal för att shoppa loss på Pete Blands Sports och botanisera i diverse outdoor-butiker i stan samt fika i solen. Nästa stopp blev Windermere, porten in till Lake District. Där åt vi lunch och begav oss sedan upp till Orrest Head med storslagen vy västerut med mytomspunna toppar som Scafell Pike och Great Gable i fjärran. Det blev en del fotostopp på vägen upp till Pooley Bridge. Vi var lite tidiga, men hann hälsa på Shane innan vi drog vidare till vårt boende och en tur till Penrith för att inhandla frukost. Åter vid registreringen som öppnade klockan sex på fredagkvällen träffade vi Peter och Tomas igen samt Jonas med fru och barn. Var och en fick sin SI-pinne och så en jättelik inplastad karta med alla kontroller för de tre dagarna utmärkta samt (vid optimala vägval) ungefärlig distans samt höjdmetrar för respektive dag. Solen sken och vi började genast studera kartan och dissekera berg, dalar, stenmurar, höjdkurvor och andra små hinder mellan kontrollerna. Nu var det nära, så nära!

140502d 140502e 140502f
140502g

Så kommer vi till det här med upplevelser som jag nämnde inledningsvis och jag bad därför Kerstin skriva sin story från första dagen på detta tredagarsäventyr, inte minst för att jag själv vill läsa hennes upplevelse, men jag är även fullt övertygad om att hela storyn växer genom två personers skildringar. Jag har dessutom vävt in bitar från Kerstins dagbokssummeringar för dag två och tre, så sammantaget kan man nog säga att det är en gemensamt sammanställd story av oss båda. Kerstin och jag hade sedan tidigare beslutat att springa tillsammans, även om vi var anmälda i soloklass. Vi ligger på samma nivå och vi kände båda att vi skulle vinna på att hålla ihop och peppa varandra när så behövdes samt turas om att dra, vilket fungerat utmärkt på alla våra turer på Sörmlandsleden. Vi hade ett mål med tävlingen, förutom att uppleva storslagen natur, gemenskap och att få springa i dagarna tre, och det var att vi skulle hålla oss kvar i elitklassen från start till målgång. Det gällde således att komma i mål på varje dagsetapp på en tid inom vinnarens tid + 50% av densamma (exempelvis 5 tim + 50% = inom 7,5 tim).

Nä, kära läsare, jag ska inte ytterligare pröva ert tålamod. Jag håller fortfarande på att smälta många intryck och att skriva en story är lika mycket en glatt egoistisk handling för att bearbeta och återuppleva allt på nytt likväl en berättelse för en tilltänkt men namnlös mottagare. Samtliga fotografier är tagna av undertecknad och Kerstin där annat inte anges. Så, var så goda att ta del av äventyret i de engelska bergen där Kerstin inleder med första dagens äventyr!

Dag 1 – vyernas dag (skrivet av Kerstin)
Banfakta: 8 kontroller, 45 km och 2700 höjdmeter

140503aVaknade av synkroniserade väckarklockor på vårt Inn och fick snabbt ihop vår tävlingsutrustning och våra drybags för allt som skulle transporteras av tävlingsledningen. Vi var båda lite inne i vår egen bubbla, koncentrerade och fokuserade på tävling. Det blev egeninhandlad frukost med yoghurt, nötter och avokado innan vi hoppade in i bilen med Bosse och Henrik och åkte till tävlingsområdet i Pooley Bridge. Väskorna lämnades in och vägdes i god tid. Sedan blev det en stunds väntan i bilen innan start varför vi passade på att gå igenom vägvalen för dagens bana en sista gång.

För första gången i GL3D:s historia var det båttur till starten, vilket var trevligt men rätt kyligt trots överdragskläder. Perfekt väder för löpning med uppsprucket molntäckte som låg högt och bra sikt! Väl framme vid starten i Howtown blev det ytterligare väntan för att få spridning på startfältet och de olika klasserna.

Vi hade bestämt att starta tillsammans med Bosse så vi stämplade ut samtidigt och så äntligen var vi iväg! Det började med klättring direkt upp till första kontrollen på Place Fell på 657 m ö h. Det fanns en fin stig snett upp längs med bergsidan och sen fick vi gena genom ett par blöthål innan vi nådde toppen. Tuff start men benen kändes starka och det var ju gång som gällde uppför. Till nästa kontroll fanns flera vägar och vi valde den lite längre nedanför Angeltarn Pikes, vilket innebar fin skrålöpning nerför och en bit väglöpning innan det vände uppåt igen. Klättringen upp till Gray Crag var bitvis så brant att det fick ske på alla fyra, men väl uppe på kammen planade det ut något och kontrollen på toppen på 697m var lätt att hitta. Efter att ha sett hur fin terrängen var på bergets östra sida tog vi ett snabbt beslut och bytte ut vår tänkta väg längs bergskammen runt Hayeswater mot att springa ner till sjön över en härligt gräsbetäckt sluttning och klättra upp till Kidsty Pike (780m) på andra sidan. Detta innebar 250 extra höjdmeter men kortade vägen några kilometer och var förmodligen ett klokt val. Vi kom lite snett på kontrollen men hittade den snabbt. Efter den långa fina utförslöpan som följde blev det tydligt att Bosse höll lite lägre tempo generellt och vi skiljdes åt. För mig och Niklas flöt löpningen på fint. Niklas var snabbare utför som vanligt och jag lite starkare uppför, vilket gav båda draghjälp där det behövdes. Teamwork!

Efter nästa kontroll nere vid Haweswater vände vi så uppåt mot Mardale Ill Bell (761m). Tung klättring upp längs stigen i smala steniga serpentinsvängar och bitvis riktigt brant, men vi höll bra tempo och tog in på ett par löpare men blev i gengäld ”omsprungna” av andra som genat upp från Small Water. Nu var vi trötta i benen men som tur var följde dagens finaste sträcka, först svagt utför och sen mer uppför längs en lång bergskam högt upp runt Kentmere Reservoir via Froswick och III Bell till Yoke (706m). Fantastisk utsikt åt båda håll och vi hittade små stigar på sidan om topparna vilket sparade många höjdmeter och kraft och vi kom ikapp de löpare vi nyligen blivit omsprungna av. Här blev det tydligt att de kunde området, då de genade utan att tveka ner på samma ställe som vi hade tänkt, men kanske inte hittat lika lätt utan dem som vägvisare. Det var en varm dag och vi passade på att fylla på vatten från bäcken i dalen, vilket innebar ett lite längre stopp och vi var på egen hand igen. Nu var vi ute på stenig smal stigen och det gick snabbt utför ner till Kentmere. Här, där det för ovanlighetens skull var asfaltsväg, fick vi inte ihop kartan med verkligheten och sprang åt helt fel håll. Det tog någon kilometer innan vi (i sanningens namn Niklas) upptäckte  misstaget och vände om. Eftersom vi nu hade några mil och höjdmeter i benen tog misstaget hårt mentalt, särskilt som några i vandringsklassen som sett oss springa åt fel håll glatt hälsade och konstaterade att vi gjort ”kreativa vägval” när vi sprang om dem för andra gången en kvart senare. Det gick tungt ett tag men kontrollen vid Till’s Hole dök upp till slut och sen var det plötsligt bara en kvar. Det var antydan till stig över svampig myrmark (självklart inte plan heller) hela vägen, men Niklas fick nya krafter och drog upp tempot så det var bara att hänga på de fyra kilometerna till sista kontrollen vid Birk Rigg. Trötta i huvudet valde vi den säkra vägen med stig och väg ner till målet i Goose Howe. Vi var glada och nöjda och kunde öka tempot fint på det avslutande asfaltspartiet och ner i målfållan. Den 45 km långa banan hade bjudit på 2704 höjdmeter och med vår tid på 6:44 kom vi in som nr 15 och 16 av 49 st i elitklassen. Målet med dagen var uppnått: Vi hade klarat tidsgränsen för att få starta i elitklass även dag två!

Vi tvättade snabbt av oss leran och slog upp tältet på den stora gräsytan som redan var halvfull med tält i alla färger och former. Alla svenskar hade haft en bra dag och det var ett glatt gäng som åt middag tillsammans och planerade morgondagens rutter i den sköna ljumma kvällen. Jag och Niklas tog en liten kvällspromenad och sedan en andra middag innan det var dags att krypa ner i sovsäckarna och vila inför den långa utmaningen nästkommande dag.

140503b 140503c 140503d 140503e 140503f140503w
140503g140503u
140503v140503h140503i 140503j 140503k
140503x
140503l 140503ll 140503m 140503n
140503yy 140503o 140503p
140503y 140503q 140503r 140503s 140503t
140503z_karta

Dag 2 – prövningarnas dag
Banfakta:
8 kontroller, 57 km och 3264 höjdmeter

140504aFörsta prövningen började flera timmar innan start. Regnet smattrade mot tältduken och det visade sig att sömmarna på mitt nyinköpta tält inte höll tätt och det droppade in och det är inte särskilt angenämt med kalla droppar i ansiktet. Jag var uppe och försökte spänna tältet ännu mer. Somnade om. Vi vaknade strax efter sex på morgonen. Ett stilla dis hängde i dalen och det duggade lätt till och från. Tack och lov hade arrangören ordnat med ett stort tält med varmt vatten och ett tiotal bord med stolar. Det föll på min lott att ordna med vår frukost bestående av min specialmalda supergröt. Träffade Marcus från Kalmar som sprungit (och navigerat) så otroligt bra dagen innan. Vi snackade om dagens väderprognos. Låga moln och regnskurar åtminstone fram till efter lunchtid någon gång. Detta innebar navigering i molninsvepta berg, som både Kerstin och jag bävat för. Vi packade ihop våra campingprylar och önskade de redan startklara Bosse, Peter och Tomas lycka till.

Det var skönt och friskt i luften när vi svängde ut på landsvägen från Goose Howe och vidare mot Kentmere. Skönt även att få värma upp våra stela lår på flacken några kilometer innan vi tog av på smal stig upp till första kontrollen vid Garburn Pass. Det flöt på fint nerför till Troutbeck och efter lite trassel inne i byn hittade vi på vandringsstigen Nanny Lane som tog oss upp till Wansfell Pike i sällskap av (totaltvåan) Tim Laney, som ju är lite av en fell-runner-legend. Redan på 484 meters höjd var Wansfell insvept i moln som ju i våra ögon är lika med dimma. Nå, det bjöds på härlig teknisk utförslöpning på förvånansvärt pigga ben och inspirerade av Tim framför oss gick det undan ända ner till den vackert pittoreska staden Ambleside. Vi tappade Tim och fick sedan inte ihop stadens gator med vår karta. Vi skulle ha behövt en stadskarta. Det var inte farligare än att vi sprang på en vacker stig längs en häftig bäckravin upp till High Sweden Bridge. En kort vacker omväg som innebar vätskepåfyllning. Vi hade hela tiden koll på vätskan och fyllde hellre på en gång för mycket vid någon bäck. Och så gott iskallt bäckvatten från bergen smakar!

Efter att ha varit olydiga och passerat betesmarker och kravlat oss över en hög stenmur kunde vi köra på skrå (typ stiglös terräng på diagonalen) upp mot bergskammen med dess specifika ringlande stenmur på bergsryggen ända fram till High Pike. Vi klev in de dimmiga molnen med begränsad sikt. Här sattes våra navigeringskunskaper på prov och vi blev på detta utdragna berg varse om vilka noviser vi var på navigering. Det blev också uppenbart att det är så mycket bättre att vara två på ett äventyr som detta. Kompassen låg nedpackad och vi hade inte höjdmeterfunktionen påslagen i våra klockor. Vilka blåbär! Det gick inte att se om stigen fortsatte uppåt eller neråt. Stig på båda sidor om muren och oklart vilken sida kontrollen skulle ligga på. Vi trodde helt enkelt att vi var framme när vi kom till Low Pike och slösade flera minuter på att leta innan vi fortsatte uppåt. Fick följe med ett par löpare från trakten och hittade till slut kontrollen på High Pike (656m). Inför nästa kontroll fick vi rådet – eller snarare militäriskt order– från dem om att hålla till vänster längre upp och att använda kompassen eftersom det skulle bli svårt i dimman. Vi tackade dem och sprang iväg trots motlut i ett slags försök att ta igen förlorad tid. Benen sprang så snällt men nu var det tufft! Tät dimma, duggregn, kraftig vind och bara stenskrövel och stenblock. Svårt att se någon stig överhuvudtaget. Bara kalfjällsgrus. Ju högre upp vi kom på bergskammen mot Dove Crag (792m) och vidare till toppen Hart Cragg (822m) uppnådde vinden som svepte över kammen nästan stormstyrka och vi såg bara några meter framför oss på vad som såg ut som en stig. Plötsligt kom vi in på en skön smal serpentinstig som ledde brant nedåt. Underbart att få lämna stormen på toppen snabbast möjligt. Vi rullade utför med glädje och utan koll på kompassen. Och så med ens planade stigen ut och vi nådde en plötsligt en kontroll. Men det var feeeel kontroll, 214 inte 213! Är huvudet dumt får kroppen lida! Det var bara att klättra upp och tillbaka igen och köra på skrå. Den förlorade tiden är inte hela världen, men den energi som 300 höjdmeter utför och sedan tillbaka kostar är inte lika önskvärt. Kerstin hade från denna vår totala bom koll på tumkompassen hela tiden. Till slut kom vi upp på rätt stig och vidare till vår kontroll på Great Rigg (767m). Därefter flöt det på fint nerför de fem långa kilometerna ner till Rydal. Som om det inte räckte med felnavigeringar, så missade kontrollen vid bron men det var bara ett par hundra meters omväg.

Här passerade vi Markus som sprungit så snabbt första dagen men hans lår hade nu tagit rejält stryk efter all utförslöpning. Trots att molnen sprack upp och solen sken till och från längs med Rydal Water fick jag plötsligt en rejäl dipp. Inte en ren energidipp, utan mer en kombination av torsk på vätska, energi och en fördröjd mental dipp efter påfrestning uppe på topparna. Jag ville bara stanna, njuta av utsikten och äta, men Kerstin var stenhård: ”Niklas, vi stannar inte! Ta din energi och flaska så bär jag din rygga medan vi går framåt.” Jag drog i mig en påse med nötter och torkad frukt, en flapjack, en nötcréme och en halv real chokladkaka. Efter fem minuters energiintag fortsatte vi springandes. Vi kom snart ifatt Markus igen och det hjälpte nog oss eftersom han är en säker orienterare och vi kunde följa honom upp mot Lingmoor Fell. Här mötte vi även en av killarna som verkligen uppmanat oss att hålla vänster och ta ut kompassriktningen vid Hart Crag: ”Wow! You passed me ages ago! Did you take the wrong turn at Crag Hart, didn’t you? I think plenty did today!”

På väg upp till Lingmoor Fell och näst sista kontrollen kände jag krafterna återvända. Därifrån bar det av utför i en riktigt skön gräsbetäckt utförslöpa med hela Great Langdale dalen framför oss. Vi stötte på Henrik i utförslöpan, men valde olika vägar till Stickle Barn. Jag fick ljuva minnen från bergsultran på 100 km i september förra året. Vid 80 km var det det absolut häftigaste smörgåsbordet jag varit med om just vid Stickle Barn. Jag fick en positiv mental kick, vilket behövdes upp på den långa och grymma klättringen som återstod till Stickle Tarn och sista kontrollen uppe på bergstoppen Sergeant Man på 734 meter. Henrik kom ikapp oss samtidigt som vi kom ifatt Bosse strax innan Stickle Tarn. Det var vackert med vandringen upp längs med forsen, även om stentrappsleden var full med vandrare från alla håll. Vid tjärnen lättade trängseln och vi hittade på rätt stig upp till Sergeant Man. Tunggången blötmark och riktigt trötta ben. Kompassen var framme. Visa av tidigare misstag. Och som på beställning lättade molnen kring toppen och vi spikade kontrollen! En fin men distinkt känsla av varm glädje spred sig ut i kroppen. Kerstin tog ut kompassriktning ner mot dalen via Easedale Tarn. Kerstin var supernojig över att vi inte var på rätt väg innan vi enats om några omisskännliga inslag i terrängen. Vi sprang på skrå nerför innan vi kom på stigen vid Easedale Tarn och sedan var det bara att springa på med glädje ända ner till målet i Easedale. Så underbart härligt och så vackert campingområde. Vi mötte Tomas relativt omgående och han och Peter hade också haft en lång tuff dag. Vi tappade några placeringar beroende på felnavigering och 6 kilometer extra i bagaget. Nå, alla hade haft en tuff dag på de kyligt molninsvepta fjällen och vi höll oss utan problem kvar i elitklassen!

Efter målgång vart det lite mingel och sedan uppslagning av tält samt vaskning av fötter och överkropp i bäcken intill. Vederkvickande på ett märkligt sätt! Ett lager torra kläder på det och torrt om fötterna och en het kyckling curry i magen så är man som en ny människa på stela ben. Vi gick och la oss vid åttasnåret och jag somnade rätt omgående till lammens höga hjärtskärande rop på sina mammor.
140504aa
140504b140504c 140504d 140504e 140504f 140504g 140504h 140504i 140504j 140504k 140504l 140504m 140504n 140504o 140504p 140504q 140504r
140504z_karta

Dag 3 – den perfekta avslutningens dag
Banfakta:
6 kontroller, 36 km 2050 höjdmeter

140505aEfter en riktig god natts sömn vaknade vi tidigt. Planen var att komma iväg tidigt då väderprognosen spådde ökande vind framåt förmiddagen. Lösa fragment av moln steg uppåt längs dalgångens omgivande bergssidor. Jag vet inte varför, men inför denna den tredje och sista dagen kände jag mig märkligt stärkt av nattens sömn, frukosten och den fräscha luften, ja, hela atmosfären. Det känns men det är svårt att sätta fingret på vad det beror på. När jag även såg Kerstins leende och förväntansfulla ögon så visste jag att detta skulle bli en bra dag!

Strax efter sju var vi i startfållan. Henrik, Bosse, Kerstin och jag rensade SI-pinnarna för att sedan köra ner dem i startkontrollerna. Benen kändes halvstela, men inte mer än så och både Kerstin och jag visste att snart var benen uppvärmda och redo för stundande äventyr. Vi tappade Bosse men Henrik slog följe tills han vek av mot sin första kontroll på A-banan och Kerstin och jag började klättringen upp mot Seat Sandal på 736 meters höjd. Toppen var insvept i moln och sista 100 meterna var rejält branta. Vi kom aningen väster om kontrollen, men missen kostade oss bara några minuter. Vi checkade av kontrollen och drog sedan iväg på en läcker brant utförslöpa ner mot Grisdale Tarn. Vi följde fjällsjön längs ostsidan innan vi vek av uppåt på skrå för att till slut komma ut på en otroligt läcker smal stig som löpte horisontalt nedanför kammen mot St Sunday Crag på 841 meters höjd. Det finns höjdpunkter och höjdpunkter och det finns ögonblick som etsar sig fast mer än andra. Och när jag nu skriver detta och återupplever löpningen på nämnda stig, molnen som trasades sönder och svepte över bergskammen, molnen som flöt fram nedanför en, vinden som drog i en, ja hela scenariet, bereder mig sådan obeskrivlig glädje inombords att det är nära till glädjetårar. Där och då kände jag att detta är vad Feet in the Clouds handlar om och att denna stund var värd tre dagars löpning för att få uppleva. Jag vet, jag låter säkert religiös och det handlar kanske mer om fell in love with the fells än frälst. Nå, vi var ju inte här för att filosofera med korslagda ben på St Sunday Crag, så vi fortsätter storyn…

Från toppen väntade en fyra kilometer lång utförslöpa ned till Patterdale och sydänden av Ullswater. Läcker, teknisk och dansant rolig med varierat underlag. På denna sträcka fick Kerstin en mindre dipp, som hon styrde upp genom att fylla på rejält med energi. Hon hämtade sig sakta men säkert och vi matade sedan på längs den nedre stigen utmed Ullswaters östra strand hela vägen upp till kontrollen vid Kailpot Crag. Våra rutinerade ultraben höll ett stadigt tempo på denna sträcka och vi tjänade in mycket tid. Vi passerade platsen för starten två dagar tidigare och närmade oss platsen för nästa vägval. Vi hade ett par tre alternativ på att angripa kontrollen uppe på Steel Knotts.  Vi valde att klättra upp till den 433 meter höga toppen från ostsidan. Vi fyllde på med vätska i en kall välsmakande bäck innan vi började klättringen på diagonalen för att avsluta med brant och tuff klättring rätt upp, vilket kändes som dagens tyngsta trots färre höjdmeter än övriga toppar. Vi kom upp på kammen och sprang sedan på den smala stigen och spikade kontrollen ett par hundra meter längre fram! Yes! Det kändes verkligen som vi var på hugget och gjorde allting rätt efter gårdagens hårt förvärvade erfarenheter. Nu var siktet inställt berget mitt emot över dalen. Vi skråade ner med riktning på bäckravinen Groove Gill för att inte tappa alla höjdmeter inför klättringen upp till tävlingens sista topp – Loadpot Hill  på 671 meters höjd. Vi valde bort stigen som skulle ha inneburit en omväg och tog istället den rakaste och brantaste vägen upp över härliga gräs- och tuvmarker. Ställvis sanka, men det var ändå angenämt på sitt sätt att sakta och tålmodigt klättra upp över den vidsträckta heden och njuta av vyerna utan tänka på vad man satte fötterna. De var ju ändå blöta. Och givetvis spikade vi även denna kontroll! Ja, vi var så glada att vi kunde se tidningsrubriken framför oss: ”Radarparet Kerstin och Niklas plockade kontroller som vore det smultron på en solig sommarslänt!” Nu återstod en låååång men väldigt mjuk och härlig utförslöpa till tävlingens sista kontroll. Det var bara att rulla på och förbi några löpare. Till skillnad från flera andra löpare lät vi oss inte vilseledas av stigar som inte fanns med på kartan utan höll spikrak kurs på kontrollen, där Ian Corless låg och lurade med sin kamera. Härifrån såg vi Pooley Bridge och målområdet så det var bara tre kilometer med lössläppta tyglar och fri hastighet ner till mål. Sista kilometern snittade i 3:50-fart!

Vilken lycka att få stoppa ner SI-pinnen för sista gången i målgångskontrollen! Kerstin tog hem segern i damernas elitklass och höll förra årets segrare, Catherine Holloway, på säkert avstånd! Totalt landade vi på 14 respektive 15:e plats av totalt 49 personer i elitklassen (se resultat). Klart vi var grymt nöjda och stolta över våra prestationer i helhet och framför allt över sista dagen när allting klaffade! Jag roffade åt mig mat och dricka och slank in i mattältet. Snackade med några som jag snackat Bob Graham Round med tidigare på morgonen och som Kerstin och jag passerade längs Ullswater. Snart ramlade även Peter och Tomas in i tältet och det var lite kul att få slå dem på dagens etapp, om än med bara sex minuter. Henrik kom förbi nyduschad och ombytt den snabba rackarn. Medan vi väntade in Bosse var det fotografering av segrarna på dam- och herrsidan i elitklassen, Kerstin och Jim tillsammans med arrangörerna. Kerstin kammade förutom äran hem en vacker numrerad tavla av Blencathra samt en startplats i den legendariska tävlingen Dragon’s Back nästa år!

Det var sedan underbart skönt att få checka in på våra förbokade rum på Sun Inn, 100 meter från målgång. Luxuösa rum och så förstås en efterlängtad lång het dusch. På kvällen blev det gemensam middag med svenskgänget, utom Marcus, som blev hämtad av fru och barn.

Hur gör man för att summera hela äventyret utan att bli mångordig och långrandig? Man låter bli förstås. Många ögonblick, händelser och möten finns givetvis inte beskrivna ovan och förblir där de hör hemma bäst, i minnenas bibliotek. Innan vi skriver The End så vill både Kerstin och jag tacka Henrik, Bosse, Tomas, Peter och Marcus för härligt sällskap. Ett stort varmt tack går självklart till Shane Ohly, Charlie Sproson och alla underbara, glada och hjälpsamma funktionärer! Hela arrangemanget och servicen vid campingplatserna var grym. Allt detta till den blygsamma anmälningsavgiften på strax över tusenlappen, vilket får en att undra för vad svenska tävlingsarrangörer tar så bra betalt för.
140505b 140505c 140505d 140505e 140505f 140505g 140505h140505r 140505i 140505j 140505k 140505l 140505m 140505n 140505o 140505p 140505q
140505z_karta

För er som bara dreglar och vill ha mer av detta äventyr kan jag rekommendera följande länkar:

Bosses story om GL3D på bloggen Långa loppet (Härlig berättelse med många underbara fotografier!)
Peter och Tomas story på bloggen Team Rockrunners
Ian Corless foton på  Talk Ultra website
Lorraine Humms foton på flckr

Tack för oss!

Niklas & Kerstin

Apr 302014
 

140430aaMmmm… semester! Imorgon bär det av till underbara Lake District i England! 10 dagars semester bland berg, dalar, sjöar, stigar, scree, bäckar, tystnad och så mycket annat som härdar och förgyller tillsammans med bästa sällskapet. Klockan 16:25 lyfter planet mot Manchester med vanliga döda och sex äventyrliga bergsultrasjälar. Som vi sett fram emot detta äventyr och nu är det så nära, så nära…

Nå, först handlar det om bergsultran GL3D (Great Lakeland 3Day) den 3-5 maj och när resten av svenskgänget åker hem efter eventet stannar Kerstin och jag kvar i undersköna Lakeland för att vandra Bob Graham Round (om ben och fötter tillåter) till den 10 maj. Vad är då GL3D? I korta drag kan sägas att det är en bergsultra som sträcker sig över tre dagar och där man navigerar med karta och kompass för att checka av kontroller. Sträckorna landar sannolikt på 50-60 km per dag och fyrsiffriga antal höjdmeter. Tävlingen består av fyra klasser och man flyttas ner om man inte klarar vissa tidsgränser som beräknas efter segertiderna för varje dag. Nytt för årets upplaga av GL3D är att banläggaren fokuserat på att göra hela eventet mer ”springvänligt” och mindre andel komplex navigering. Och för tredje året i rad är tävlingen fulltecknad med totalt 200 bergsultralovers i både duo- och soloklass, varav sju från Sverige (Tomas, Jonas, Peter, Bosse, Henrik, Kerstin och jag själv). För att det ska bli så rättvist som möjligt är packningen för tre dagar begränsad till en vattentät Ortliebsäck på 59 liter och som får väga max 13 kg + rygga med dagspackning och obligatorisk utrustning.

De senaste dagarna har jag inhandlat de absolut sista prylarna och modifierat en del för att få ner vikten. Det går alltid att kapa vikt genom att exempelvis kapa tandborstskaft, träslevskaft och plocka bort alla kan-vara-bra-att-ha-prylar. Så. nu på morgonen provpackade jag min Salomon advanced 12:a för dagsutrustningen och campingutrustningen i Ortliebsäcken. Och jag blev riktigt jäkla nöjd! Dagsryggan landade på 3,1 kg (inklusive lyxprylar som kamera och minikikare) och säcken med all campingutrustning, kläder och mat vägde in på 9,3. Eftersom Kerstin och jag springer tillsammans, delar upplevelser, tält och mat, så är det läge att trycka ner ännu mer mat i min säck när vi väl är i England! Några fetrökta foreller kanske:) När det gäller skor är förstavalet tveklöst X-talon 212, men eftersom mina Mudclaw 265 får plats tar jag med även dem, då de har samma grymma sula, men mer skydd och dämpning, trots lägre drop än 212:orna. Och så har jag inhandlat något som jag svurit på att aldrig bära på mina fötter – ett par Foppatofflor! Jag är dock säker på att de kommer att funka klockrent i tältlägret.

Nu är det bara att softa, njuta och räkna ner till avfärd och ett efterlängtat äventyr! Kolla gärna in den sex minuter korta aptitretaren från förra årets GL3D på följande Youtube-klipp!

På återseende!

140430a 140430b 140430c

Mar 302014
 

140329iKanske inte en trail story i egentlig mening, men ibland måste man våga sig ut ur skogen och besöka den urbana världen. Lite asfaltstig har väl ingen dött av. Efter att vännen Kent Melin och andra varit nere och presterat i Skövde 6-timmars för några veckor sedan blev jag enormt inspirerad och tävlingssugen. Jag har inte tävlat sedan Lidingöloppet i höstas och något tidslopp har jag heller aldrig prövat. Loxodonta 6-timmars i Borlänge den 29 mars låg således väldigt passande i tiden och skulle inte störa vårens övriga upplägg på ultrafronten. Med lite påtryckningar från Kerstin R och Laila Ö, funderande och check av SMHI:s långtidsprognos bestämde jag mig till slut att utmana mig själv och anmälde mig. Kerstin skulle ner till Davos på en veckolång kongress, så det blev till att ordna logistiken på något annat sätt. Verkade inte vara någon från Eskilstuna eller VLK som skulle upp. Kollade igenom startlistan och hittade ultramannen Hasse Byrén i Örebro. Slängde iväg ett mail till honom om samåkning. Inga problem. Fixade boende på STF vandrarhemmet i Tjärna ängar, som ligger ett stenkast från banan runt Sportfältet. Återstod gjorde att smida planer och lägga upp en strategi för ett tidslopp. Tack och lov hade jag Kerstin att bolla upplägget med och som fick mig att tänka i rätt riktning, våga satsa och få mig att tro på min kapacitet!

Dagarna rullade på. Planen låg klar. Och vädret såg enligt prognosen närmast ultimat ut! Klart, svag vind och 12-13 grader. Prognosen höll sig dag för dag. Som alltid innan en ultratävling blev det fyra dagars löpvila, för att bara låta kroppen, vila, sova, äta normalt och bygga upp förväntningar och längtan till att springa som en 50-plus-antilop på grönbete. Plötsligt var det fredag. Allt var packat och klart. Halvdag på jobbet och så var det bara att borda tåget till Örebro. Solen sken och vårvärmen smekte huden. I Örebro blev det en gofika i solen i väntan på att Hasse skulle sluta för dagen. Strax efter fyra rullade han så in vid Örebro station sedan bar det av mot Borlänge. Hade aldrig träffat Hasse tidigare, men jag hade koll på hans meritlista så det var bara att pumpa honom på tips och råd angående tidslopp av alla slag. Efter två timmars trevlig färd genom ett vackert Bergslagen i varmt släpljus nådde vi Borlänge. Hasse lämpade av mig vid vandrarhemmet och drog sedan vidare till sitt boende på andra sidan stan. Jag inkvarterade mig i en lägenhet med två separata rum och drog iväg till Hemköp för att handla något att äta. Det blev 500 gram köttbullar och 500 gram fet lyxpotatissallad och två avocados. Perfekt laddning inför den stundande utmaningen. Tillbaka till lägenheten hade en annan löpare lagt beslag på rummet intill. Vi hälsade på varandra och började prata. Skön kille. Presenterade sig som Staffan. Efter ett tag nämnde han att han bodde i Junsele. Haha, kunde inte låta bli att småskratta, då vi insåg att vi haft en del kontakt via jogg.se. Världen är bra liten ibland. Han har ju bott i Västerås och känner ju flertalet i VLK-gänget. Det blev mycket pratande på kvällen samtidigt som vi packade upp prylar, käkade och donade. Jag radade upp mina små 33-flarror. Fördelade en liter kokosvatten i fyra, vanligt vatten i fyra och Hammer Perpetuem till hälften i sex flaskor. Jag skulle få låna ett bord av Laila för att slippa tappa fart och skippa själva mat- och vätskekontrollen helt och hållet. Det visade sig att Staffan också tänkt öppna i 5:10-tempo de första kilometerna, så vi bestämde oss för att springa tillsammans så länge det kändes OK. Vi önskade varandra en god natts sömn vid tiorycket. Jag slocknade på en gång!

Jag sov som en stock fram till sju. Låg och drog mig till halvåtta innan jag steg upp, svepte min medhavda gröna rawfood-drink och fixade i ordning en del prylar. Strax efter åtta var det dags för en schysst vandrarhemsfrukost. Utanför var himlen klarblå, solen lös och trädtopparna stod helt stilla. När vi var klara tog vi Staffans bil till startområdet. Det hade redan börjat rulla in bilar med löpare och vi vandrade bort till tidtagarvagnen och Reima för att hämta chip och nummerlapp. Hasse var redan där liksom Stockholmsgänget med Janne, Maria och några till. Det blev en pratstund i solen. Hittade Laila och pratade med henne och hon pekade sedan ut bordet i kurvan efter varvningen. Perfekt läge. Det blev lite minglande och så hittade jag Hasse J från Eskilstuna och plötsligt var skjutsen hem fixad! Atmosfären var avslappnad och skön. Löpare satt lite här och där och njöt i solen i väntan på start. Totalt var 119 personer anmälda och det kändes lagom för banan. Solen värmde på duktigt. Staffan bytte om till linne. Jag körde med mina trail-shorts, trailtröja från RaidLight och armvärmare utifall (som man kavlar ner eller upp). Det blev närmare 16 grader framåt efterdagen. På fötterna hade jag valt mina mängddojjor Asics Fuji Racer, terrängskorna som aldrig har dugit till att springa med i terrängen då de är livsfarliga på vått underlag, men på platten är de grymt sköna. Faktiskt de enda skor jag har för långdistans på platten.

Kvart i elva vandrade vi bort till starten som var förlagd en bit bort innan själva tidtagningen för att få till exakt maradistans vid varvningen efter 21 varv. Kroppen kändes bra liksom sinnesstämningen var på topp. Något fotograferande skulle det inte bli under själva tävlingen, men jag hade lovat Kerstin och Laila att notera alla fågelarter jag hörde och såg för att se vad den listan slutade på. För den oinvigde kan jag nämna att det inom fågelskådningen finns 6, 12 och 24-timmars race också, vilket innebär att varje lag ska se så många fågelarter som möjligt. Jag har varit med och vunnit fem 12-timmars-race medan några kompisar i Barcelona innehar Europarekordet för 24-timmars med hela 224 fågelarter!

Nåväl, Krister, gick igenom lite regler vid starten och sedan var det nedräkning. Pang och iväg! Lugn start trots allt. Jag, Staffan, Tommy och ett par till hittade snart tempot på runt 5:10 medan tätklungan på 6-7 personer drog iväg snabbt. Studenternas Daniel Svensson siktade på en dubbelmara, vilket kanske även var fallet med och Moras Niklas Gunne och Lars Emanuelsson. Min plan var att ligga på 5-tempo rakt igenom, så jämnt som möjligt och bara ha tålamod. Det rullade på och egentligen hade jag inga delmål, utom att bara njuta, sköta vätskeintaget och hålla ett stabilt tempo. Banan var riktigt trevlig och perfekt till längden och halvvägs var det ett skönt svagt medlut. Faktum är att jag aldrig upplevde banan som tråkig eller monoton. Vis av diverse ultror la jag även in regelbundna löpskolningsserier med hälkickar, höga knän och sprättsteg. På sträckan efter varvningen var det lite svag motvind men det var bara välkommet svalkande. Och det var på denna sträcka med träddungar som jag också noterade mest sjungande fåglar. Jag hann faktiskt prata med folk och längsta pratstunden efter att jag lämnat Staffan fick jag med Janne. Annars var det mycket givande och tagande av pepping och mest fick jag av Laila som dessutom fungerade som språkrör för Kerstin som ju befann sig i Davos och skickade mess till Laila. Tack Laila, du är en ängel i ett par löpskor! Och tack Kerstin för alla värmande ord och omtanken!

Jag vet inte, men det finns inte så väldans mycket att orda om. Jag sprang stabilt, starkt och ökade tempot aningen hela tiden. Passerade maradistans på tiden 3:26. Sista tre milen låg jag konstant på under 23 minuter per 5km-intervall och jag knaprade in på en del från täten och plockade faktiskt ett varv på Niklas Gunne, medan Daniel Nilsson var untouchable (slutade på 82,45 km!). Trean Lars Emanuelsson drog jag om på sista varvet, men jag hade ingen aning om placeringar då, som var helt ovidkommande för min del. Mitt mål var hela tiden att greja 70 km och allt därutöver vara bara bonus. Och jag kommer aldrig glömma varvningarna på de återstående sex kilometerna. Vilken grym pepp från folk och löpare! Och jag gjorde allt för att försöka fixa snygga 75 km, men när stoppsignalen ljöd var jag i alla fall bara 274 meter efter varvningen, så jag blev kontrollmätt av Reima och kompani väldigt snabbt. Men fy fan vad snabbt benen stelnade till. Fascinerande! Senast jag hade så stela ben var nog efter Jättelångt! 2012. Men jag var verkligen supernöjd på alla sätt: 74,27 km och en 3:e plats! Och jag hade skött vätske- och energiintaget exemplariskt och all vätska utom en Hammerflaska hade gått åt samt tre nötcréme, vilka utgjorde det enda fasta energiintaget under loppet. Direkt efter loppet och innan prisutdelningen damsög jag notoriskt mat- och vätskeborden. Kände mig smått vulgär! Nåväl, detta var minst sagt en mycket lyckad tidsloppsdebut!

Jag ska inte breda ut storyn med mer ord mer än att jag noterade 18 fågelarter under själva loppet och att jag vill tacka för ett otroligt härligt och välorganiserat arrangemang! Tack Krister, Laila och alla underbara funktioner, inte minst de som gick motvarvs och peppade alla löpare till stordåd! Tack Hasse B, Hasse J och Staffan för gott sällskap! Och en ursäkt till Linda E som jag missade helt, trots att vi hälsade på varandra innan start;-) Som vanligt rundar jag av med lite foton av mig, Laila och Lina. Kolla in Lina Börjes strålande foton och bloggrapport från tävlingen här»

140329b 140329c 140329d
140329o 140329e
140329p 140329f 140329g 140329h 140329j 140329k 140329l 140329m 140329n140329z

Dec 072013
 

131207aLivets stig är som vi alla vet långt ifrån en rät linje, utan bär snarare på trailstigens karaktäristiska särdrag. Nå, nu är ju inte löpningen livet i sig självt, utan en stig bland andra, men ack så viktig för fysiskt och själsligt välmående. Haha, tro nu inte att jag står inför ett livsavgörande vägval i livet. Oavsett det handlar om sammanträffanden, ödet eller en ofrånkomlig mognadsprocess fram till ett beslut gäller det att fånga ögonblicket och vara lyhörd när hjärtat talar! Det gäller sedan bara att våga reflektera och revidera. Som att stå med ena foten på Maslows översta trappsteg och blicka ut mot nya mål.

Den här veckan var det meningen att jag skulle börja öka på löpmängden efter fem veckors frivillig löpvila med reducerad löpmängd. Förra veckan landade på totalt 26 km. Denna vecka började bra med ett härligt varierat terrängpass i måndags med Eskilstuna Trailklubb och 25 kilometer transportlöpning i onsdags. På torsdagen slog illvilliga baciller till och på fredag morgon vaknade jag med rejält svullen hals och småvärkande leder. Tog mig till arbetet. Slutade tidigt. Skippade julbordet. Köpte med mig två smaker chokladtryffel (chili och pistage) och ett rör Ballerina som tröst. Väl hemma efter en cykeltur i hård motvind var det bara att kliva i en varm tycka-synd-om-mig-själv-dress. Ordnade en stor latte. Slog på Nine Inch Nails senaste mästerverk. Och… Det var nog trots allt inte så jäkla synd om mig. Att det förmodligen lär dröja en vecka innan jag snörar på löparpjucken är inget som berör mig särskilt mycket. Inget jag kan påverka, utom att jag istället kan fokusera på löprelaterade delar på skrivbordsnivå. Bland annat släppte tävlingsledaren Shane på fredagen nyheten om platsen för start- och målgången gällande Great Lakeland 3Day. Började genast kolla upp boende för oss från Mälardalen. Tufft när det är Bank Holiday första helgen i maj och att inga B&B – av förståeliga skäl – hyr ut enbart för en natt i anslutning till helg. Det blir till att tälta natten till lördagen då starten går. Men är det fellrunning@hardcore så är det! Boende i anslutning till målgången i Pooley Bridge är i alla fall ordnat för oss (sju) bergsultraentusiaster från Sverige.

I svag kontemplativ feber gick fredagkvällen sedan åt till att gå igenom olästa mail från början av veckan. Där låg ett mail från Daniel som sprang hela Kungsleden i somras. Där låg ett annat från Ian gällande en ny ultratrail-tävling i Lake District nästa höst – The Lake District 3X3000 80K Ultra Trail. Vem fasen blir inte sugen på ett 80 kilometer långt äventyr över de tre grymma fjälltopparna Scafell Pike, Helvellyn and Skiddaw?! Där satt jag febersvag med katterna i läsfåtöljen i julstjärnans magiska sken och funderade. Lyssnade till hjärtat. Smålog. Situationen var snarlik den i augusti då jag – som en skänk från ovan – fick en plats till Lake District’s Ultra Trail 100K och bestämde mig för att lägga ner marathondistansen och sub3-drömmarna helt och hållet. Det resulterade i en DNS på Frankfurt Marathon. Mer än något annat vill jag springa Kungsleden mellan Hemavan och Abisko. Ett äventyr på runt 10 dagar och 43 mil, beroende på väder och allt som kan tänkas hända. Så, för att förverkliga Kungsleden och The Lake District 3X3000 80K Ultra Trail beslöt jag mig för att ge upp försöket att få en plats till UTMB. Beslutet var inte svårt, då chansen att få en plats är liten och framför allt för att gnistan för det äventyret falnat markant det senaste halvåret. Varför göra något jag inte brinner för? Frågan är nu historia och de tre stora löpäventyren för 2014 går således i de svenska och engelska fjällens tecken. Däremellan blir det givetvis några familjära trailtävlingar och veckoslutsäventyr i Sälen och Åre med Eskilstuna Trailklubb. Hjärtat har talat! Märkligt nog känner jag varken av halsont eller feber idag. Ibland gäller det att välkomna ögonblicken, stanna upp och lyssna.

Någon som vill köpa 10 poäng till UTMB? Upplevelserna ingår dock inte i priset!

131207b

Sep 162013
 

130914_1Hmm, var ska jag börja? Känns lite märkligt att kalla en story på 10 mil, 4300 höjdmeter och 14 timmar och 20 minuters löpning över sju bergstoppar i Engelska Lakeland för en race rapport. Det närmaste ett race man kommer i fart är enbart på vissa av utförslöporna på denna bergsultra som gick av stapeln i helgen. Ja, det var premiär för denna tävling som var uppdelad i två distanser: 100K och 50K. Den längre distansen var i sin tur uppdelad i två klasser (fråga mig inte varför). Den ena (race) med en tidsbegränsning på 24 timmar och den andra med ytterligare tre timmars påslag. Jag anlände som bekant redan på torsdag eftermiddag. Inte för att jag behöver någon höjdacklimatisering, men jag vill alltid ha dagen innan en ultratävling helt fri från åtaganden. Allt ska vara förberett. Helt enkelt en dag att bara ta det cool, koppla av och förbereda sig mentalt för det som komma skall. Eller kanske handlar det snarare om att rensa huvudet, söka distraktioner som leder bort tankarna från löpningen och njuta av stunden. Hämtade nummerlapp och chip (en bricka på halsband som lästes av på totalt 10 stationer) redan på fredag förmiddag och ägnade resten av dagen med att upptäcka Grasmere och Ambleside. Båda byarna var härligt pittoreska som andades historia, men det var även betydligt mer turistigt och byst med folk jämfört med den mer easy-going Windermere. Det blev några timmars härlig bergsvandring norr om Grasmere upp mot Easedale Tarn. Tillbaka i Windermere var det åter Fish & Chips på menyn och sedan tillbaka till rummet med en påse avocados och coctailtomater för att ligga i sängen och smaska i mig nyttigheterna medan jag gick igenom bansträckningen och banprofilen för att få ett någorlunda hum om vad som väntade. Jag har dock lärt mig att det är stört omöjligt att översätta en banprofil till något konkret användbart och 100K ihoptryckt på ett A4-ark säger väldigt lite om de verkliga förhållandena. En banprofil säger inget om underlaget, den faktiska lutningen, om det är stig rakt upp eller i serpentin. Kollade vädret. Prognosen för lördagen var bästa tänkbara, medan söndagens höststorm såg allt annat än angenäm ut. Gick igenom packningen en sista gång och ställde klockorna på väckning. Släckte ner strax innan tio och flöt iväg i något slags förväntansfullt töcken.

130914_2

Sömnen kändes lika kort som hoppet till detta stycke när första klockan gick igång vid halvfem på morgonen. Lite för tidigt för dukad frukost på Firgarth, men ägaren Collin hade fixat en bricka med yoghurt, några flapjack-liknande kakor och frukt. Till detta hade jag köpt två feta rökta öringar, som jag tryckte i mig mellan mina rituella rutiner som numera föregår varje ultraäventyr. Väl inkörda vid det här laget får man väl säga. En kvart över fem var jag så klar och vandrade iväg i mörkret mot Brockhole. När det gäller utrustningen hade jag valt att lämna stavarna hemma, mest beroende på att jag flög med enbart handbagage. Min Salomon S-lab 12 liters-rygga var fullpackad, men vätskeblåsan var som vanligt ersatt med två halvliters cykelflarror framtill och på fötterna satt givetvis mina grymma trotjänare Inov-8 Trailroc 255. Efter en halvtimmas stillsam promenad var jag framme. Sakta men säkert började det gry, men eftersom det skulle bli ett par kilometers löpning genom skog valde jag att använda pannlampa. Vore korkat att utmana ödet redan de första kilometerna. Närmare 170 ultratrailsjälar var samlade i startfållan och det var så där skönt avspänt. Inget pompöst med musik och nedräkning. Bara en glad stämning. Snackade med en tjej och så plötsligt gick starten. Körde som jag brukar och la mig rätt snabbt strax efter tätklungan. Efter 20 minuter kunde jag packa ner pannlampan. Det såg ut att bli en fantastisk dag. Knappt ett moln på himlen. Ingen vind att tala om och temperaturen låg runt 9 grader vid starten för att sedan ligga på 15-16 under större delen av dagen. Jag valde kortärmat direkt på morgonen (och sprang så hela vägen in i mål). Rätt snart kände jag att detta skulle bli en dag att minnas!

130914_3

Nä, gott folk detta kommer inte att bli en lång rapport när det kommer till det skrivna ordet. Det finns en risk att det hela annars blir en långrandig historia. Det händer inte särskilt mycket under 10 mil, förutom alla intryck, vilka i sig är väldigt svåra att beskriva med ord. Det blir istället mina fotografier som får förmedla en del av intrycken från den fantastiska dagen. Man ska inte jämföra, men om Zugspitze var min tuffaste och brantaste, Swissalpine den hetaste och lärorikaste så är Lake District’s Ultimate Trail den absolut vackraste bergsultran i min ultrakarriär! Dessutom den mest tekniska av samtliga tre. Jag fick en känsla av att ”banläggaren” Gaynor Prior fokuserat på de sju bergstopparna och mellan dem dragit lite av transportlöpning på asfalt eller grusvägar. I helhet gillade jag hela banan skarpt då den bjöd på mycket löpning. Perfekt balans mellan klättring uppför och just löpning. Stigarna i bergen var jäkligt tekniska och steniga och stundtals smått scary, men det var bara att bränna på utför och inte tänka. På högplatån av Watendlath Fell var det däremot grymt jobbig och blöt myrlöpning. Och apropå utförslöpning kom jag efter 50 km ikapp ultralandsmaninnan Linn Sahlström, numera stationerad i England. Vi körde lite av en charmig ”dragspelslöpning” resten av loppet. Vi gjorde sällskap lite här och var och det försprång jag fick på slutfasen av klättringarna uppför tog hon igen på utförslöpningarna, vilket gjorde att vi sammanstrålade och peppade varandra på varje station, utom den sista. Jag tycker själv att jag är hyfsat snabb och våghalsig utför, men när det kommer Linns utförslöpning är jag närmast mållöst imponerad. Jag blir full i skratt när jag tänker tillbaka på ett tillfälle då jag ”såsade” utför efter Grizedalpasset och återhämtningen efter en energidipp. Jag njöt av tystnaden och stannade till vid en bäck för att dricka och fylla på flaskorna och plötsligt från ingenstans kommer Linn flygande nedför som en tvåbent bergsgasell med stavar. Där stod jag med en flaska i handen och gapande mun. Vad fan hände? Hallucination? Nä, för fasen! Hon var den friska fläkten och draghjälpen jag verkligen behövde just då! Och jag flög nedför efter henne;-)

Ja, dagen bjöd på många goa möten. Man har ju liksom tid att prata med likasinnade sköningar, särskilt på flacken och långa svaga motlut. Under nästan hela loppet hade jag även ett ”dragspelsförhållande” med en annan person, Chris Winter. Vi låg på samma nivå och vi hade hjälp av varandra till och från. Han sprang i mål tjugo minuter innan mig och knep en femteplats. Ja, då kan jag lika gärna berätta att jag sprang in på plats 9 totalt och blev tvåa i gruppen Män50, vilket utan tvekan är den bästa prestation hitintills i min löparkarriär. Hade ingen aning om att jag sprungit så bra placeringsmässigt, men det förklarar också varför jag stundtals var helt ensam de sista 15 km. Plockade många 50K:are, vilka startade klockan 12 vid Patterdale, typ 20 minuter innan jag kom dit. Småler åt en händelse vid 90 km: Vid en grind framför mig passerade ett gäng löpare (50K:are) som började tjoa när en snubbe fick syn på mig och min nummerlapp och skrek ”Wow, here comes a one hundred man!” Och jag svarade glatt ”Yeah, and the only one hundred man from Sweden as well!” och jag fick sköna applåder:-) Och ja, jag lyckades nästan med min målsättning att hinna i mål innan det blev mörkt. Jag fick springa de sista fyra kilometerna med pannlampa genom skogarna ned mot målgången i Brockhole, vilket ju var en barnlek i jämförelse med de som gjorde det bland bergen med många mil kvar. Annars flöt allt på bra, utom två energidippar som jag balanserade upp med två påsar nötter och flapjacks samt en sten som slog upp på höger innerankel, vilken fortfarande är grymt svullen. Det enda minuset med tävlingen, men ack så viktigt, var att banmärkningen stundtals var riktigt kass, särskilt sista 15 kilometerna, när folk är som tröttast och många sprang i mörker. Jag och många med mig sprang fel sista två kilometerna och hamnade på asfaltsvägen till Brockhole, vilket resulterade i en snabbare split. Nå, barnfel som de tveklöst lär lösa till nästa års tävling.

Inte att förglömma är Linns fina prestation: totalt en 13:e plats och tvåa bland kvinnorna! High five! Bästa löparen sprang i mål på den imponerande tiden 11:38, med över en timma ner till tvåan! Betänk då att även runt 100 grindar skulle öppnas och stängas!

Nä, nu har jag faktiskt slut på orden och har inte något vettigt kvar att skriva, utom en sak: Om det är någon av er läsare som är sugen på att testa en bergsultra (50 eller 100K) framöver, så kan jag verkligen rekommendera denna å det varmaste. Så, varsågod och ta för er av mina bilder (+ tre av James Kirby). Sug i er och dröm om Lakeland!

130914_4 130914_4b 130914_5
130914_5b
130914_6 130914_7 130914_8 130914_9 130914_10
130914_10b
130914_11 130914_12
130914_13b 130914_13130914_14
130914_16
130914_15
130914_17 130914_18 130914_19 130914_20 130914_21 130914_22 130914_23 130914_24 130914_25 130914_26 130914_27 130914_28 130914_29 130914_30 130914_31 130914_32 130914_33 130914_34 130914_35 130914_36 130914_37 130914_38
130914_38b130914_39 130914_40 130914_41 130914_42 130914_43 130914_44 130914_45
130914_46

Sep 132013
 

130913aSå var jag då framme vid årets tredje stora höjdpunkt i dubbel bemärkelse – Lake District’s Ultimate Trail 100K och 4300 höjdmeter. En slags grande finale kan man väl säga. Planet lyfte från Arlanda 10:40 på torsdagen och 5 1/2 timma senare var jag framme i Windermere i Lakeland nordväst om Manchester. Checkade in på det gemytliga Firgarth Guest House. Struntade i att packa upp, utan begav mig istället ut på en upptäcktsfärd. Hade fått en snabb genomgång av områdets stigar och sevärdigheter av ägaren Collin. Över en kopp te förstås. Windermere i sig är en riktigt gammal och fin liten by byggd i Lakeland stone. Byn får väl sägas vara ett centrum för människor som vill upptäcka Lakeland (Lake District National Park) genom att vandra leder, på en Moutainbike, i en chartrad jeep eller bara att springa leder eller stiglöst. Hela Lakeland är klassisk fell-running-mark med anor från 1900-talets början, vad gäller tävlingar. Så när jag såg skyltar med namn som Grasmere, Kendal, Rydal, Coniston, Keswick och Hawkshead fick jag mer eller mindre ståpäls. Orterna är starkt förknippade med fellrunning och Grasmere är en av de äldsta fell-running-tävlingarna i landet.

Trots att molnen flöt fram lågt över höjderna och temperaturen låg på 16 grader värmde alla intryck och det var bara att hugga tag i ett moln och flyta med. Jag klättrade upp till Orrest Head, men hela bergskedjan österut låg inbäddad i dimma. Ett fint duggregn gav sig till känna och jag njöt. Körde lite utförslöpning ned till Windermere och gled in på ett schysst litet hak som lagade till en smarrig talrik med Fish & Chips. Vandrade sedan runt i den lilla byn och njöt. Tillbaka till rummet packade jag upp allt och redan vid nio släckte jag mina blå.

Vaknade tidigt till en sjungande rödhake i trädgården utanför. En timma kvar till frukosten serverades. Upp och hoppa för en promenad upp till Orrest Head för att avnjuta gryningsljuset mot bergsked´jan i väst med alla välkända toppar. Njöt av stillheten och betraktade solens strålar som försökte slingra sig förbi molnstrimmorna här och där. Sedan blev det en cool utförslöpa ner till Windermere, precis tajmat för en utsökt frukost. Den typiska varma engelska frukosten var inte upplagd, utan tillagades efter varje gärsts önskemål! Därefter blev det en halvtimmas promenad till Brockhole Visitor Center och nummerlapp- och chip-hämtning. Till skillnad från exemplevis Zugspitze var man tvungen att ha med sig packningen för en check innan man fick chipet. Och de kollade allt riktigt noga, till och med hur sömmarna såg ut på mina regnkläder. Blir det en check efter målgång och man inte har alla obligatoriska delar i packningen är man så klart diskad. Man har ju detta för ens egen (och andras) säkerhet.

Nu har jag avnjutit en fika på Booths Café med WiFi och ska snart ta bussen till Grasmere för att vandra upp till Easedale Tarn (en fjällsjö). Nu ska jag ta det jäkligt försiktigt då det är Fredag den 13:e, Slog i knät i natt när jag var uppe och pissade, Den största faran är annars vänstertrafiken och de har ju fan inga övergångsställen i den är delen av landet. Så, här tar jag det lugnt. I övrigt känns allt bra. Starten går klockan sex på lördag morgon och väderprognosen ser ypperlig ut, till skillnad från söndagens prognos med hårda västvindar och hällregn. Siktar dock på målgång till lördag kväll, men vi vet ju hur det är med ultror i allmänhet och bergsultror i synnerhet. Det blir sällan som man förväntar sig, så det gäller att förvänta sig det oväntade ;-)

130913b 130913c 130913d

130913e

Aug 142013
 

Sedan jag började prenumerera på det engelska magasinet Trail Running för ett år sedan har jag med trånande blickar sneglat mot de Brittiska öarna i allmänhet och Lake District i synnerhet. Sakta men säkert har jag förkovrat mig i vilka områden som bjuder på den bästa stiglöpningen över kullar och berg. Beställde i våras Susie Allisons Scottish Trail Running med 70 schyssta stigar för att stilla min hunger. Några veckor senare blev jag varmt rekommenderad att läsa Richard Askwiths bok Feet in the Clouds: A Tale of Fell-Running and Obsession. Likväl för den som redan springer på stigar av skiftande slag eller den som precis funnit stigen är denna bok alldeles för bra för att inte läsas. Boken är mycket välskriven, informativ och inspirerande och förmedlar samtidigt ett stycke avundsvärd historia. För engelsmännen är fellrunning en över hundra år gammal sport med regelbundna tävlingar sedan 1900-talets början. Och just Lake District är historisk fell-running-mark. Många fängslande porträtt målas av Richard i boken. Atleter eller galningar? Köp boken och döm (och beundra) själva!

Nå, när jag läste Feet in the Clouds i somras växte min längtan till Lake District än mer och längtan övergick successivt till svårartad abstinens och en alltmer frånvarande blick. Det visade sig att även några trailvänner i Eskilstuna bar på samma längtan och vi bestämde oss för att åka över till Lake District en vecka nästa vår och bara springa olika leder dagarna i ända. Inga tävlingar, utan bara springa dagsturer på olika platser i Nationalparken och ta in på B&B här och där. I och med detta började jag inhämta information på nätet för lite mer än en vecka sedan. Och vad händer? Jo, jag halkar in på Lake District’s Ultimate Trails webbplats – The first off road 100km in the Lake District. Sex bergspassager, fem sjöar, totalt 4267 höjdmeter och 100 kilometer samt 3 poäng till UTMB. ”Wow! Den tävlingen vill jag springa mer än något annat!”, var min första tanke. Till min bestörtning såg jag snart att alla klasser var fulltecknade sedan i juni. Shit! Så vad gör jag, om inte mailar till tävlingsledaren Graham Patten och breder ut värsta snyfthistorien. Två dagar senare får jag svar från Graham innehållande meningen som betyder allt: ”We will squeeze you into the event, so I can guarantee you entry” samtidigt som mina arbetskollegor undrar vad som försiggår när de hör mitt glädjeskrik rätt ut i kontoret.

Flyg och boende är nu bokat, även om det var trixigt att hitta boende så nära inpå tävlingsdagen, den 14 september. Märkligt hur det kan bli ibland. Tålmodig väntan eller ödet? Under sommaren har jag velat fram och tillbaka om jag ska springa Frankfurt Marathon eller inte. Anmäld med reserverat boende. Har inte känt mig taggad eller ens sugen för ett sub3-försök på distansen. Har frågat mig varför och för vem? Halvhjärtade försök och mål är bara slöseri med tid och energi. Jag har därför avsiktligt avvaktat med att boka flyg till Frankfurt. I samma stund som jag fick beskedet om en startplats till Lake District’s Ultimate Trail och den känsla av eufori som beskedet innebar visste jag att Frankfurt var uteslutet liksom framtida marathon-tävlingar, i alla fall som det känns nu. Det är i den otämjda naturen med alla dess vackra och karga utmaningar jag är i mitt esse!

Om drygt en månad är jag där! Bara hålla mig frisk och hel.




Aug 082013
 

Stavar som stavar kan tyckas, men som allt annat i min löpararsenal räcker det tydligen inte med enbart ett par av det som betyder något. I min värld blir det ofta lite nördigt finlir. Å andra sidan tycker jag det är kul och ofta välinvesterade pengar, med hopp om hälsosamt och långt leverne. Imorgon bär det av till Sälen med några goda vänner för skön löpning på kalfjällen i dagarna två. I så pass grym kupering följer givetvis stavarna med. Ett av alla par. Mina allra senaste tredelade ultralätta kolfiberstavar från LEKI. Finstavarna!

Stavar, ja. Jag har använt gångstavar i sex sju år. Under ett par år var vi en liten klick på jobbet, som varje lunch tog till stavarna en kvart tjugo minuter under årets alla snöfria dagar. Att gå med stavar är verkligen skönt, då man får upp tempot, rätar på ryggen och jobbar med hela kroppen. Jag har fortsatt med att använda stavar på en del långpromenader och ibland på återhämtningspass. Sedan tre år tillbaka är vi ett gäng som kört backträning i Vilstas skidbacke varje måndag från april till oktober. Vi har alltid använt stavar för snabb gång uppför backen. Mångfunktionell träning! Därefter varvar vi med baklängesgång nedför backen och snabb utförslöpning. Jag använder då mina ihopfällbara 125cm-stavar i 350 kronors-klassen, som är smidiga att transportera då det mäter 60 cm ihopfällda och är relativt lätta. De har hängt med till Schweiz för alpvandringar och senast till Zugspitz Ultratrail i Tyskland.

Vad gäller Zugspitz var jag osäker in i det sista på om jag skulle använda stavarna under själva tävlingen. Jag visste att de skulle vara till stor hjälp på de långa branta klättringarna uppför, men att de kanske skulle vara i vägen under de fartfyllda utförslöporna. Särskilt som jag inte ville ödsla tid på att skruva och fälla ihop dem i och med utförslöporna. Med lite pepp och råd från erfarna bergsultralöpare valde jag att ta stavarna. Ångrar det inte en sekund! Runt 80% av startfältet använde stavar och merparten hade tredelade med snabbkoppling. Jag kollade in de som inte hade stavar under andra halvan av loppet och de hade en tendens att ”säcka ihop”, vilket förmodligen påverkar syreintaget och belastning på benen, särskilt vaderna. Med stavarna fördelar man märkbart belastningen, även om det är nog så jobbigt efter ett antal mil över bergen. Genom att iaktta andra lärde jag mig lite olika tekniker och att de flesta hade ”korta” stavar. Nedför använder jag dock aldrig stavar. Det går för fort för att jag ens skulle komma på tanken. Det ultimata hade därför varit ett par tredelade som går snabbt att fälla ihop (och fälla ut), utan krångel med skruvande eller knäpplås.

På Zugspitz fanns i dagarna två ett fullspäckat expo med utställare. Förstod snart att två märken stod högt bland bergsultralöpare (vandrare och skidåkare): LEKI och Black Diamond. Båda fanns representerade på expot, men de hade dessvärre inga stavar till försäljning. Prövade några modeller och blev helt såld på Leki Micro Stick Carbon. En ultralätt kolfiberstav på 200 gram (400 gram/paret) och tredelad. Den finns i fasta storlekar mellan 110-130 cm. Låsanordningen består av en låsknapp. Thats it. Tar bara några sekunder att fälla ihop resp fälla ut dem. Hopfällda mäter de endast 40 cm. Priset är dock en helt annan sak – 1400 pix från webtogs. Beställde genast ett par när jag kom hem från Tyskland. Black Diamond har en liknande modell, Ultra Distance, som är ett para hundralappar billigare och nästan 50 gram lättare per stav. Helt enkelt en smaksak. Det viktigaste är dock snabbkopplingen, tredelad och så vikten förstås. Ja, det blir som sagt Leki-stavarna som får hänga med till Sälen, eftersom de lätt får plats i vätskeryggan och inget väger.

Jag har testat Leki-stavarna på långa utförslöpor hemmavid, i Hammarbybacken och i Schweiz, dels tränat på att snabbt fälla ihop dem och ha dem i handen alternativt snabbt få ner (och ur) dem i ryggan. Jag ser verkligen fram emot att få testa dem på en bergsultratävling, vilket lär ske snarare än jag trott. Jag fick idag reda på att jag fått ett ”wild card” till en sedan länge fulltecknad bergsultra i England på 100K och 4300 höjdmeter som går av stapeln i september. Jag svävar på moln! Avslöjar mer om detta äventyr längre fram. Nu hägrar kalfjällen i Sälen med goa vänner!

Jag kan även rekommendera Peter Hjelmströms inlägg To use or not to use trekking poles during ultramarathon running?