Jul 072017
 

170701aHade inte tänkt skriva, bara springa och njuta, utan en tanke på en story och tillhörande fotografier. Jag ville bara uppleva Silverleden på 1 dag och pressa det mesta möjliga ur kroppen min. Springa med glatt hjärta och med lättast möjliga packning. Och vilken dag! Det bjöds på allt en dedikerad stiglöpare kan önska sig. Kruxet var bara det att jag inte hann med att njuta och uppleva den omgivande naturen, såsom jag är van att göra på mina löpäventyr. Redan på vägen hem och det följande dygnet av återhämtning försökte jag rekonstruera loppet och koppla ihop minnesbilder med kartan framför mig. Alltför många luckor eller suddiga minnesbilder. Längtan tillbaka till Silverleden växte snabbt till svårartad abstinens. Eller snarare passionerad längtan. Vänta ett helt år och abstinensen skulle vara direkt dödande. På något sätt grep ödet in som om Miss Destiny läst mitt FB-inlägg efter loppet i lördags då jag bland annat skrev följande: ”Underbar dag med sköna vänner och nya bekantskaper längs den fantastiska leden! Vilket arrangemang! Jag kommer självklart återvända hit för att springa Silverleden igen och bara njuta!” Ja, det var ju som så att jag skulle ha gjort en grej med Addnature onsdag-torsdag denna vecka men så drog sig en av parterna ur och det hela blev inställt. Blev jag ledsen? Nä då, jag kollade genast upp logistiken mellan Eskilstuna och Hällefors. Såg bra ut! Silverleden i behagligt springtempo på två dagar eller snarare 24 timmar med övernattning i tält? Ja, så fick det bli. Och så kunde jag passa på att testa nya ryggan för äventyr på fler dagar. Men vi backar bandet till Silverleden på 1 dag.

Jag har velat springa Silverleden på 1 dag tidigare men det har krockat med något annat äventyr eller brist på återhämtning. Även i år var det osäkert. Hemkommen efter 15 dagar bland bergen med varannandagsväder i engelska Lake District längtade jag bara så otroligt mycket efter att få springa ett lopp med fina stigar och all inclusive. Tanken riktades direkt till Silverleden på 1 dag. Skulle två veckors återhämtning räcka? Anmälde mig och så blev det två veckor med korta lågintensiva pass samt en del simpass. Hade inte sprungit ett lopp sedan BRR 2015. Få eller inga lopp som intresserat mig. Skön känsla av pirr och förväntningar. Fredag 30 juni. Västeråsarna Erik, Ilich och Staffan hämtade upp mig i Eskilstuna och så styrde vi kosan mot Hällefors. Skön stämning. Som ung på nytt och känslan av att vara på väg mot någon schysst rockkonsert och beredd att erövra världen. Den känslan. Ni vet. Men (det finns alltid ett men i en story) så var det det där med väderprognosen för lördagen, som hela veckan sett klockren ut med 13-14 grader och mulet men som på fredagen ändrats till en stor fet sol och 23 grader. Bara att tänka till och plocka fram lärdomarna från andra stekheta tillställningar. Framme i Hällefors stack vi först till Hurtigtorpet och hämtade nummerlapp, karta (en riktigt bra karta i A3-format!) och SI-pinne, sedan till vandrarhemmet för snabb installation och så ut på stan för att äta. Det blev pizzeria Espana. Ingen gastronomisk upplevelse, men vi var inte i Hällefors av kulinarisk anledning. Åter till ett fullbokat vandrarhem. Bara Silverledslöpare där skulle jag tro. Tina med familj var där. Janne med sin ultradog Vanja likaså. Dags att fixa till morgondagens löparstass och knyta sig tidigt. Sov gott, vaknade tidigt. Började med att dricka en liter vatten med resorb. Har lärt mig att vätska upp direkt på morgonen, oavsett det är ett lopp eller löpäventyr. I ”matsalen” var Västeråstrion redan i full färd att mumsa i sig Eriks grymma pancakes med diverse delikata tillbehör. Jag började dock med min egenkomponerade gröt och avnjöt sedan två tjocka pannkakor med bacon och lönnsirap + två koppar kaffe.

170701b

Bil till Hurtigtorpet. Byst med bilar. 220 anmälda löpare. Vore trist att missa starten för att vi inte hann att parkera, men det gick fint. En kvart kvar till start och solen stekte redan. Ett härligt hav av glada och förväntansfulla löpare. En del avslappnade, andra oroade över värmen och många som inte avslöjade sina innersta tankar. Det fina med detta lopp är att man faktiskt kan stiga av vid någon av vätskekontrollerna och få skjuts tillbaka till start- och målområdet. Det fanns nog många som var där för att uppleva stämningen och springa 30-40 kilometer av den fina Silverleden. Det var superkul att träffa gamla bekanta från Västerås (en hel drös) samt några från Eskilstuna liksom sandalmaffian Johan, Gustaf och Jesper. Vid startlinjen blev det ett glatt möte med Hasse Byrén som lovordade leden och där var Johan Röijler och medan vi pratade gick plötsligt startskottet. Jaha, då så, då var det bara att springa på. Körde min vanlig taktik att dra på i början med täten, hitta en position och efter några kilometer sänka tempot till mitt eget, köra mitt race och ta rygg på någon som ligger i samma tempo eller snäppet högre. Här och var stod folk och hejade glatt. Stigarna var till en början lättsprungna, vilket är bedrägligt, särskilt en varm och solig dag som denna. Lätt att hålla ett för högt tempo, som man får äta upp senare. Tog tidigt sikte på Hälleforslöparen Tommy Sundberg som hade ett stabilt målmedvetet tempo. Men det blev en dragspelshistoria då han sprang uppför alla backar och försvann men jag kom ikapp honom på alla långa utförslöpor. Vid vätskekontroll 4 och innan bergsprisbacken upp till Silverknuten stod han och softade alldeles för länge och jag orkade inte vänta utan drog iväg. Visade sig att han steg av där. Nä, gott folk jag ska inte beskriva hela leden kilometer för kilometer. Det blir ju bara min upplevelse och som ni minns har jag bara suddiga och fragmentariska minnesbilder av den fantastiska leden. Silverleden ska upplevas IRL. Totalt 1400 höjdmeter innebär en hel del backar. Jag går uppför och älskar att springa på utför. Det bjöds på flera härliga utförslöpor och den långa utförslöpan från Sävsjöhöjden ner mot vätska 3 var i min värld magisk! Mjuk fin stig och perfekt medlut. Bara att bränna på i ren löpglädje. En föraning om himmelriket för en stiglöpare!

170701_karta 170701c 170701d

Silverleden bjöd hela tiden på variation och det blev aldrig någonsin enahanda. Tekniska partier men likväl mjuka fina lättlöpta stigar, spänger, fuktiga myrsvampiga stigar, brandvägar, gröna skogsvägar, hällmarker och knappt synlig stig. Detta i kombination med kuperad terräng, myrar, vattendrag, vidsträckta vyer och natur med grym norrlandsfeeling och ett stycke kulturhistoria med lämningar från en silverepok. Faktum är att jag aldrig sprungit en led med så otroligt långa sträckor med verkligen smal stig, smal och slingrande. Jag hann inte notera särskilt mycket fåglar, men korpar, trastar och ett par smålommar blev det i alla fall. Som sagt, så mycket hann jag i alla fall registrera att det låg till grund för ett snabbt växande begär att återvända till Silverleden. Men där och då njöt jag så mycket som möjligt! Springa med likasinnade, springa lätt (utan packning), få allt serverat och så alla dessa vätske- och matkontroller som verkligen låg tätt och strategiskt. Att dessa sedan var bemannade med helt underbara och engagerade människor är det som sätter guldkant på den långa dagen längs Silverledens stigar. Som ni säkert förstår bjöd vätskestationerna på två typer av energi, en för kroppen och en för själen!

170701e 170701f

Andra halvan (som jag kallar det) från Silvergruvan till Hurtigtorpet var avgjort tuffare ända in i målgång. Den gassande solen och värmen gjorde förstås sitt, men stigen och terrängen var mer teknisk och överlag mer höjdmeter. På denna sträcka matade jag bara på och det blev en felspringning direkt efter Svenstjärnen då jag var ouppmärksam och missade avtagsvägen från grusvägen in i björkbuskaget. Matade på men jag hade ju kartan i hand under hela loppet och kände snart att det inte stämde. En annan kille hade gjort samma miss. Kollade kartan. Leden gick dock parallellt så det var bara att köra obanat på skrå uppför mot Märrhöjden. Tappade tid på detta och kom efter ett tag ikapp Gustaf Sjösvärd som kom till Svenstjärnen när jag lämnade kontrollen. Så kan det gå. Men å andra sidan gjorde Gustaf och jag sällskap hela vägen fram till 60 km-strecket då han ökade (eller jag sackade). Hursomhelst kul att snacka med en trevlig kille så där mot slutet. Bra med en distraktion, en trevlig distraktion, för att glömma tröttheten. Och där, längs den skuggiga högstammiga lövskogen innan sista järnvägskorsningen kom dagens verkliga bonus i form av vacker segelflygande aspfjäril. En stor fjäril (9 cm mellan vingspetsarna) som vanligen håller till uppe i trädkronorna men som går ner till fuktiga skogsvägar för att suga i sig mineraler. Tio år sedan jag sist såg en aspfjäril. Efter den kicken gick det lättare och Kullberget avverkades utan större problem sedan var det bara att rulla på mot mål. Fick syn på Erik Andersson efter förvarningen (som jag glömde stämpla) men kände ingen som helst anledning att plocka honom. En placering hit eller dit. Att ta sig i mål efter 65 km en dag som denna är i sig en bedrift. Tro mig, det var underbart skönt att få springa i mål. En tid under 7 timmar blev det nu inte men 7:26 och en åttonde plats är ju inte illa pinkat för en 54-taggare. Klart nöjd! Blev dock paff att se Johan, Staffan och Erik sitta vid ett av borden. WTF! Vi stannade ett par timmar och jag fick höra deras historier. Härligt att heja in löpare vid målgång, prata med folk, njuta av korv, saffranskaka, citronkaka och även få med mig två par sandaler hem; ett par Luna för vardagsbruk (tack Johan) och ett par med känsla av gräs oavsett underlag (tack Jesper).

170701g

Jag kommer att minnas denna dag med värme och kommer jag givetvis att springa Silverleden på 1 dag fler gånger – ett lopp som har allt! Lagom stort, skönt format och den där härligt familjära känslan. Tack Jörgen och Claes för ett fantastiskt arrangemang och ett stort tack till alla funktionärer och peppande publik. Ja, och vad vore loppet utan alla fantastiska medlöpare?! Och tack Maria Frisk för lån av bilder.

Om du som läser detta är en sann stiglöpare eller du som precis hittat det fina med att springa på stigar i vacker natur kan jag varmt rekommendera att du anmäler dig till nästa års evenemang av Silverleden på 1 dag. Det kommer bli fullbokat, tro mig!

170705aSom sagt, jag orkade inte vänta ett helt år för att besöka Silverleden igen. Jag packade nya ryggan i tisdags för att ta tåget till Örebro och buss därifrån till Hällefors på onsdag förmiddag. Bra att få prova nya ryggan med full packning inför äventyret i fjällen i augusti. Min relativt nya rygga OMM Classic på 25 liter visade sig i England vara lite för kort i ryggen så att midjebältet satt för högt och tryckte över revbenen. Testade och köpte därför OMM Classic 32 liter som är längre i ryggen och passar min kropp mycket bättre.

Jag satte av från Hällefors station strax innan två i onsdags. Sprang en kilometer söderut på grusvägen längs järnvägen och kom så på Silverleden. Det var så obeskrivligt härligt att vara tillbaka på leden. Vädret var bättre med växlande molnighet, svalare och någon lätt regnskur då och då. Sprang i skönt njuttempo och gjorde stopp här och där, för att läsa på historieskyltar, fotografera, njuta av vyer, titta på nyutflugna fågelungar, bara stanna och andas in. Det som dock var väldigt märkligt var att jag inte såg några andra människor och där det fem dagar tidigare varit vätskekontroller och fullt av folk var det tomt och tyst. Smått surrealistisk känsla. Hade jag verkligen varit där tidigare eller hade jag bara drömt ihop en trevlig men väldigt svettig dröm?

Jag älskar att springa på eftermiddag och kväll. Jag tog god tid på mig. Fick återigen njuta av den underbara utförslöpan ner från Sävsjöhöjden. Klättrade upp i tornet på toppen av bergsprisberget (Silverknuten) som bjöd på otroliga vyer i det vackra kvällsljuset. Kom till Silvergruvan strax innan nio på kvällen och hittade en fin tältplats intill forsen nedanför dammluckorna. Knott och mygg gjorde att jag fick äta middag inne i tältet. Sov som en prins med öppet yttertält och vaknade tidigt. Njöt av frukosten, forsen som porlade och solen som redan stod högt. Inga knott eller mygg på morgonen. Kom iväg vid åtta. Närmast klarblå himmel. Härligt att få återuppleva denna sträcka mellan Silvergruvan och Hällefors igen, då den var avgjort tuffast och slitigast i lördags. Att få uppleva Silverleden två gånger på mindre än en vecka med två helt olika genomföranden är livet när det är som bäst. Livskvalitet i all sin enkelhet! Den här gången hann jag notera så mycket mer fåglar och roligast var väl en tjädertupp, två kullar med tjäderkycklingar, kacklande smålommar, mycket utflugna trastungar, gott om gök, en fin duvhök, ropande tranor kväll och morgon, spelande morkulla, forsärla i strömfåran nedan för dammen i SIlvergruvan och så väldigt många pratsamma korpar. Passade även på att plogga lite men jag kan berätta att det var väldigt lite skräp längs med stigen, ökade lite mot Hällefors, när folk förmodligen var trötta. Snyggt skött alla!

Var framme i Hällefors vid 12-snåret. Åt lunch på pizzeria Espana och avslutade med en latte och kylig cheesecake med flädersmak. Handlade Loka och glass på ICA Hallen och började snacka med killen i kassan som själv sprang och som siktade på springa Silverleden på 1 dag nästa år. Hällefors, en skön easy going ort omgiven av vacker natur. Tog 14:20-bussen till Örebro och därifrån tåg till Eskilstuna. Katterna blev glada att se mig. Ryggan fungerade klockrent. Nu blir det totalvila i tre dagar. Jag rundar av med ett fång bilder från min 24-timmarstripp på Silverleden.

Ha en fortsatt skön sommar på er!

Niklas

170705b 170705c 170705d 170705e 170705f 170705g 170705h 170705i 170705j 170705k 170705l 170705m 170705n 170705o 170705p 170705q 170705r 170705s 170705t 170705u 170705v 170705w 170705x 170705y 170705z 170705zz 170705zzz 170705zzzz 170705zzzzz 170705zzzzzz 170705zzzzzzz 170705zzzzzzzz 170705zzzzzzzzz 170705zzzzzzzzzz 170705zzzzzzzzzzz 170706a 170706b 170706c 170706d 170706e 170706f 170706g 170706h 170706i 170706j 170706k 170706l 170706m 170706o 170706p 170706q Karta_5-6_juli

Sep 212015
 

150921aJag har länge velat springa ett 100 miles-lopp, men det är inte många sådana som lockat eller så har det bara krockat med något annat äventyr. Ska jag utsätta kroppen för 16 mil med allt vad det innebär vill jag givetvis att tävlingen ifråga erbjuder något alldeles extra för att det ska vara värt påfrestningen. Lakeland 100 (Lake District i England) har funnits på önskelistan ett par år, men inte passat i tid och dessutom ryker alltid alla platser på nolltid när registreringen öppnar. Visst, sedan finns det ytterligare ett antal exklusiva 100 miles i utlandet, inte minst USA, som uppfyller mina önskemål på äventyr. Det ska vara terräng och helst A till B. Hur är det här hemma i Sverige då? TEC, BRR, GAX… TEC:s bana är lite för tråkig för att jag vill springa 16 varv där. GAX är trots allt A till B men… Och så har vi då BRR (Black River Run), som ju är på hemmaplan runt knuten. Jag har alltid gillat BRR-banan och jag är imponerad av hur väl Bosse lyckats sätta ihop banan på 16 km. En bana som bjuder på olika underlag (mest grusstigar, motionsspår och teknisk skogsstig), en del kupering och variationen som gör att det aldrig blir långtråkigt. Psykologiskt sett är det klockrent med tio varv för 100 miles!

BRR 50 eller 100 miles? Jag velade hela sommaren samtidigt som pusselbitarna sakta föll på plats inför nästa års olika löpäventyr. Jag lyckades spika en plats på Lakeland 100 i slutet av juli 2016. Yes! Hm, vore inte BRR ett bra genrep eller test för att förstå vad 100 miles innebär mentalt? Ett steg i en långsiktig förberedelse så att säga? Jag har aldrig sprungit 16 mil i ett sträck, ”bara” 11 mil. Å andra sidan har jag sprungit i över 16 timmar i alperna med en himla massa höjdmeter och förmodligen med samma ansträngningsgrad som ett 100 miles. Efter mitt äventyr i Padjelanta i augusti bestämde jag mig för att springa BRR 100. Jag kände mig stark! Jag lämnar aldrig något åt slumpen inför en större utmaning, utan går totalt upp i förberedelserna. På gränsen till maniskt. Och ibland vill jag ha ett mål i själva målet. Det blir mer intressant då. Var jag kapabel till en sluttid under 20 timmar? Under 16 timmar? Vill jag våga och sikta högt eller bara ta det safe? Nu har jag privilegiet att bo 1,5 km från BRR-banan, så jag sprang ett par testvarv. Att hålla en varvtid på 1:35 i tio varv var nog görbart, fast tufft i mörkret under de fyra sista varven. Förutsatt att inget oförutsett inträffar. På denna distans kan man var rätt säker på en sak och det är att det kommer att hända saker, man vet bara inte vad. Botemedlet är att kunna hantera varje situation som uppstår. Med det sagt blev planen – utöver målet att genomföra 100 miles – att försöka göra det under 16 timmar. Försöka hålla varvtiden på 1:35 varv efter varv och bara lägga 20-30 sekunder max i depån vid varvning. En del tycker kanske att fem minuters vila i depån vid varvning är OK, men om man gör det varje varv så har man slösat bort minst 35 minuter på 100 miles. Dessutom är risken hög att musklerna blir stela och det blir svårt att komma igång efter en lång rast i depån, särskilt när loppet går in i fas två efter åtta nio mil. Äta och dricka gör man när man springer. Nå, vi springer alla av olika anledningar, men jag har lärt mig av de erfarna: lägg så lite tid som möjligt vid mat- och vätskekontrollerna. Ta det du ska ha och så iväg!

150921b

Vi spolar framåt och dagarna rullade på. Kerstin blev olyckligtvis sjuk efter sitt grymma death race (Glencoe Skyline) i Skottland och jag började känna mig krasslig. Ingen feber eller halsont, men ni vet ju hur man blir när det drar ihop sig till tävling. Jag vart snorig i ett par veckor och tog det lugnt med löpningen. Planerade energiupplägget och beställde nya skor, Inov-8 Terraclaw 250, som jag tänkt springa med på BRR. Sprang några testvarv på BRR-banan i dagsljus och i mörker samt hjälpte till att sätta upp reflexer i skogarna på norra delen. Vid ett tillfälle blev det 32 km i Terraclaw-skorna och jag kände att de inte skulle funka för 16 mil. De sitter förvisso kanonskönt på foten men sulan är alldeles för hård och stum, vilket märktes på de platta partierna med asfalt och grus. Jag bestämde mig för att springa i mina halvslitna och insprungna X-talon 212, som har allt inklusive mjukare sula. Skomodellen jag sprungit alla mina långlopp i de senaste åren. Och så blev det!

Helgen innan tävlingen blev det ett par pass på BRR-banan. Ett sista mörkerpass på lördagkvällen och sedan löpvila resten av veckan fram till tävlingsdagen i lördags. Kerstin blev av med två veckors halsont och bestämde sig för att springa 50 miles. Vi avnjöt fet och järnrik mat veckan lång och mina grönsaksdrinkar morgon och kväll. Jag hällde även i mig mer eller mindre koncentrerad rödbetsjuice. Det mesta var under kontroll och som 75%:are var det skönt att ha fredagen innan tävling ledig. Kerstin och jag hade även bjudit in löparvännen Frederic (Rambaud) att bo hos oss och det blev en trevlig men tidig fredag kväll.

150921c

Vi vaknade på lördag morgon pigga och utvilade efter åtta timmars välgörande sömn. Regnet öste ner och hade gjort så mer eller mindre det senaste dygnet. Det mesta av min race-utrustning var packad och klar. Återstod bara att blanda ihop nio 33 centilters flaskor med hyfsat koncentrerad Hammer Perpetuem. Min 40-litersbox var riggad och packad med allt jag behövde för själva loppet + en liten kylväska med sju kokta ägg, en drickyoghurt och nio egengjorda tunnbrödrullar bestående av pulvermos, rökt lax, skinka, ost och basilika. I boxen hade jag mycket mer energi än jag skulle göra av med, men på långlopp blir man sugen på allt möjligt, så jag hade påsar med det mesta för att kunna tillgodose mina smaklökar om så behövdes. Vi åt en lugn och energirik frukost. Sedan packade vi in allt i bilen. Eh, skulle vi verkligen bara iväg och springa? Med all packning kunde man nog tro att vi skulle iväg på semester i en vecka. Nähä, löpningen är ingen materialsport, men man äter en massa och har många utifall-prylar.

En kvart senare var vi framme vid Orientalen. En timma till start och det var nog mer funktionärsfolk och VLK:are på plats än löpare. Fick en bra strategisk plats för min box i tältet och de kaxiga varvtiderna påklistrade på locket eftersom min hjärna stängs av när jag springer och jag kan knappt räkna till tre. Sedan var det bara att hämta nummerlapp och SI-pinne. Valde att knyta fast min pinne i ett snöre och ha den åtkomlig i bröstfickan på racevästen vid stämpling. Folk började droppa in och det var kul att träffa bekanta och nya ansikten. Jag smorde in fötterna med vaselin. Jag visste att det skulle vara riktigt blött på de norra delarna och vaselinet skulle ge skydd i några varv. Jag tog en kaffe i markan, minglade och njöt av stämningen. Kerstin och jag hade redan lagt upp planen för det närmaste dygnet, men vi hade nästan glömt bort katterna hemmavid, så Kerstin skulle få åka hem en snabbis och ge dem mat och sedan supporta mig de sista fyra varven på kvällen.

Regnet hade upphört och molnen sprack upp. En klarblå himmel visade sig och solen värmde. Humöret var på topp och jag kände mig rejält taggad. Fötter, ben, kropp och själ var inställda på ett långt äventyr till natts ände. Det fanns en skönt pirrande längtan inför det framförliggande steget ut i det okända. Det blir som det blir. En märkligt introvert social känsla infann sig och jag tror inte jag var ensam om den känslan.

150921d

Strax innan tio tog tävlingsledaren Bosse komandot för andra gången. 20miles-löparna hade hejats iväg halvtio. Klockan 10:00 skulle starten gå för de som sprang 50 och 100 miles. Min plan var att dra på lite i början för att inte fastna på single-track-stigarna de närmaste fyra kilometerna för att sedan sänka tempot till mitt bestämda. Det var ett härligt avslappnat gäng löpare som stod i startfållan på Rönnbys motionsspår. Snart blev det nedräkning… 5,4, 3, 2, 1 och iväg. Christian Ritella försvann som ett skott medan Kerstin, Niklas (Gunne) och jag höll ihop med en gles tätklunga. Otrolig känsla att få ge sig iväg. Skönt, ingen trafikstockning på de leriga och tekniska stigarna fram till norra kontrollen. Sträckan fram till Norra kontrollen bjuder på fyra sektioner med teknisk stig och efter veckans myckna regnande var det blöta marker som efter ett par varv skulle bli riktigt sliriga, leriga och hala. Glad att jag hade mina kära 212:or på fötterna! Efter stigarna släppte jag Kerstin, Gunne, Daniel Z och några andra snabba. Jag la mig i mitt eget tempo och rullade på samtidigt som jag njöt av rörelsen framåt, vädret, höstluften och den perfekta temperaturen. Hejade och småsnackade med löpare till och från, här och där. Sprang rätt länge med joggpolaren Jerry N (2:a på 50 miles) och sedan även Janne K från Västerås ända fram till första depåstoppet som tog mig 19 sekunder. Och så ut igen!

150921e 150921f

Hm, gott folk, det här är det längsta jag sprungit men likväl finns inte så ofantligt mycket att skriva om eller beskriva. Till skillnad från äventyren i engelska bergen eller i svenska fjällen karaktäriseras detta äventyr mer av en inre resa än bestående av yttre intryck. Inte så att jag tänkte särskilt mycket eller grubblade över meningen med livet. Nä, det var mer som att komma in i ett flow, nästan en slags meditativ rörelse och liksom komma i kontakt med något nedärvt primitivt. Bara rent och okomplicerat. Ett avbräck i den meditativa bubblan blev ett rejält skyfall. Det var faktiskt ett ytterst lokalt megamoln som lagt sig över BRR-området och bara öppnade alla spjäll. Jag blev dyngsur på en halvminut. På med armvärmarna igen. Skippade regnjackan. Det var ändå varmt i luften och himlen runt molnet var blå, så solen skulle komma tillbaka. Fick stå ut med regnet en timma och förstod att det skulle bli än lerigare och blötare i skogen. Jag rullade på och höll varvtiderna galant. Tog min tunnbrödrulle och Hammer-flaska vid varje varvning. På fjärde varvningen stod plötsligt Kerstin där i depån. Ombytt. Fick en snabbresumé på 20 sekunder. Det var inte hennes dag. Ett långpass på tre varv. På fjärde varvet stötte jag ihop med Rodde som var ute och sprang med sin hund. Vi gjorde sällskap ett par kilometer fram till Vallbybron innan de vek av upp mot Rocklunda för att heja på löpare och socialisera lite vid Orientalen. Tiden gick i takt med kilometerna. Låren började strama på fjärde varvet, men jag visste av erfarenhet att det inte skulle bli värre än så. Jag la regelbundet in serier med hälkickar och höga knälyft för att få variation i löpsteget. Humöret var på topp och peppen var fenomenal på kontrollerna och vid varvningen. Kände bara att det här var min dag och så underbart med Kerstins support, uppmuntran och härliga pussar. Obetalbart. Jag la till med en ny tidsbesparande strategi från och med andra varvet, den att pissa gåendes i en av de två långa uppförsbackarna i Rocklundaskogen innan varvning. Gjorde så resten av loppet och lyckligtvis kom det ingen motionär från andra hållet medans det var dagsljus. Jag höll varvtiderna klockrent fram till och med femte varvet. Tappade lite tid i depån för att fixa med pannlampan och förberedelserna för det kommande mörkret.

150921g 150921h

Jag välkomnade de sista fyra varven i mörkret och valde att springa utan pacer, även om jag fått erbjudanden från flera goda vänner men som jag avböjde tacksamt. Jag älskar att springa i mörker och i pannlampans sken. Bubblan blir liksom visualiserad. Tystnaden. Diset. Vätan som glittrar i skenet. Pirrigt magiskt. Jag tappade lite i tempo, men jag tog inga onödiga risker på stigarna på norra delen av banan. Tro det eller ej, men jag njöt under de sista varven i mörkret även om det var slitigt. Och mina klubbkompisar på kontrollerna var så underbart goa och gav så mycket energi! Patrizias härliga pepp och kram vid södra kontrollen på åttonde varvet var värt mycket. Så välbehövlig energi, även om jag aldrig fick någon energidipp på hela loppet. På det första åtta varven gick det åt en tunnbrödrulle och en Hammerflaska per varv liksom en Hammer salttablett per timma loppet igenom. Nionde varvet blev det två kokta ägg och en Hammerflaska. Tionde varvet två bananer, ett ägg och en Hammerflaska. På de tre sista varvningarna fixade Kerstin underbart gott kaffe! På sjätte eller sjunde varvningen fick jag reda på att jag ledde loppet. Märklig känsla. Jag insåg att jag inte skulle kunna hålla min tidsplan på sub 16 timmar, men visst fan vore det häftigt att ta hem segern på 100 miles. Visst har jag vunnit flera titlar i min åldersklass men aldrig i hela mitt liv tagit hem en totalseger. Inne för varvning efter nio varv fick jag veta att jag hade en betryggande ledning före Daniel Ljundahl och Andrew Maier, men inget är klart förrän man är i mål. Det var bara ut i mörkret igen. Svårt att beskriva känslan på sista varvet. Jag njöt och tog farväl av stigarna, varje reflex och BRR-stolpe. Peppade löpare i mörkret, tog farväl av funktionärerna vid norra och södra kontrollen och pissade i sista uppförsbacken i Rocklunda innan den långa utförslöpan till viadukten och det stundande upploppet på den vattensjuka gräsrakan in mot målportalen. Och där stod Kerstin och väntade på mig med sin öppna famn! Vilken sagolik känsla! Där stod vi länge och väl med armarna om varandra innan Bosse ville ha några ord med i leken. Svårt att beskriva känslan i ord. 16 timmar, 31 minuter och 22 sekunder! Ja, och totalt 7 minuter i depån under hela loppet! Inte en svacka under hela loppet, men självklart en del skavanker här och där. Värst var nog en stor blåsa på vänster trampdyna som jag trampade hål på under sjunde varvet och som gjorde sjukt ont. Smärtan höll i sig drygt tre kilometer, men jag visste att den skulle ge med sig. Det var bara att bita ihop. Och visst, smärtan var övergående. Och jag tackar min lyckliga stjärna att jag tappat båda mina stortånaglar tidigare under sommaren!

150921i 150921j 150921k

För min seger belönades jag med en fin Polarklocka och ett snyggt bältesspänne. Men den största belöningen var ändå hur väl jag ändå disponerat loppet, jämnheten och att det gått så fantastiskt bra. Stolt och glad. Jag är så oerhört tacksam för all pepp under hela loppet, från vänner, vanliga döda, klubbkompisar, min älskade Kerstin, funktionärer och alla underbara medlöpare. Så många som jag vill nämna vid namn, men ingen nämnd ingen glömd. Självklart ett stort tack till tävlingsledaren Bosse, arrangören VLK och teknikansvarige Henrik Ortman (VSOK). Ett långt äventyr som definitivt kommer sätta sina spår, att minnas med ett brett leende! Tack till er alla som förgyllde!

150921l 150921m

Jul 022015
 

150701aDet finns mycket att berätta från fem dagar i Wales berg, sprungna ur oräkneliga små ögonblick från 32 mil av tusentals steg, men allt låter sig inte berättas. Det finns alltid en fara med att rekonstruera händelser, känslor och tankar som ofrånkomligen uppstår på äventyr av detta slag när man ligger på randen av sin förmåga, fysiskt och mentalt. Nå, faran som sådan ligger väl snarast i det skrivna ordet, att man lätt förbättrar, väljer bort, analyserar sönder och skriver ihop en avhandling som ingen orkar läsa. Å andra sidan är skrivandet en läkeprocess och så fort jag började skriva om Dragon’s Back äventyret igår upphörde så de surrealistiska drömmarna om löpning i bergen. Jag fick ro och kunde sova djupt och fridfullt. Nä, det är upplevelsen i sin helhet jag och Kerstin vill minnas, så orörd och osminkat rå som möjligt är. Men låt er inte nedslås av detta enkla faktum för givetvis följer här en story från vårt äventyr, om än i komprimerad form tillsammans med ett fång talande bilder. Varsågoda!

På självaste midsommarafton var vi sex sköna svenskar som sammanstrålade på Arlanda: Rockrunnersgrabbarna Peter Juthberg och Tomas Albinsson och så Västeråskvartetten Bosse, Henrik, Kerstin och jag. Kändes lite overkligt. Så lång tid av allehanda förberedelser och nu låg starten bara några dagar bort i tiden. Väl framme i Manchester var det bara att vänta in sex svarta liksäckar och plocka ut tågbiljetterna. Kerstin och jag hoppade av i den gamla vackra staden Chester för ett dygns varande på tu man hand medan de andra fortsatte med tåget till det förbokade boendet i Conwy. Vi gjorde Chester och åt indiskt. Vårt boende var så sunkit att det faktiskt blev charmigt, om man bortser från sängfjädrar som skar in i revbenen. Var tvungen att sova på rygg. På lördagen tog vi tåget sista biten till Conwy och svenskgänget mötte upp på stationen iförda löparkläder och guidade oss till vårt mysiga boende. Kerstin och jag hivade in prylarna och svidade snabbt om till den rätta stassen. Vi prövade tävlingens startsträcka upp mot Conwy mountains. Mmmm, det kändes fantastiskt i ben och kropp och så härligt att få vara tillsammans med ett gäng likasinnade. Ord äro överflödiga.

150701aa150701aaa

Jonas Möllare dök upp på eftermiddagen och senare på kvällen blev det indiskt take away som vi intog på Conwys torg bland hungriga trutar och andra förväntansfulla löpare från när och fjärran. Torget var uppenbarligen den naturliga möteplatsen för denna nästan obskyra bergsultraordern. Som kallade till en helig plats. Endast skor, kroppskonstitution och framför allt den där säregna blicken avslöjade tillhörigheten. Som trollkarlar bland en stad av ovetande mugglare. Och som kronan på verket kom fellrunning-legenden Helene Whitaker gående och slog sig ned på en av bänkarna. Cool.

Söndag morgon. Knökfullt i frukostrummet. Totalt var vi tio löpare från Sverige och USA (bland annat Jon och John) som bodde på Glan Heulog B&B. Söndagen blev lite av ett tidsfördriv fram till registreringen, den obligatoriska genomgången och den avslutande middagen. Solen sken och vi promenerade ned till Conwy för en redig lunch. Tror var och en av oss sakta men märkbart började glida in i en slags pre-race-bubbla. Tillbaka till boendet för att hämta all packning och bege sig till registreringen. YHA-stället låg fint en bit upp ovanför Conwy. Kul att återse Stu igen liksom en del andra funktionärer från GL3D och självklart Charlie och Shane. Fredrik Ellinder, Pär Bjelkmar och André Jonsson var på plats liksom engelska vännerna Cath, Tim, Caroline, Simon, Jonathan och en del andra. Checkade av Steve Birkinshaw och Wendy Dodds på kändislistan. Starstrucked. Det var en del pyssel vid registreringen och fastsättning av en relativt tung och otymplig GPS-tracker. Fick en riktigt snygg ziptischa med DBR-tryck och mitt racenummer.

Genomgång klockan 18 med Shane och det var knökfullt då den var obligatorisk. En snabb genomgång av alla regler för tävlingen: den som inte höll cut-off-tiden vid supportkontrollen eller målgång blev diskad, vilket även var fallet om man korsade farmlands, inte kunde uppvisa tillräckligt med skräp från ens intagna energi eller om något obligatoriskt saknades i ens löparrygga vid eventuell kit-check. Effektiv och tydlig genomgång. Del två av genomgången hölls trevligt nog av Helene Whitaker, som ju vann originalupplagan 1992 med parkollegan Martin Stone, ja, så vann hon ju damklassen och kom fyra totalt 2012! Hon visade bilder från då och nu samt berättade små goa anekdoter och kom med en del statistik uppblandat med egna spetsfundiga erfarenheter. Inför 2015 var 300 anmälda, 150 blev utvalda och av dessa fanns 128 deltagare på plats redo för start inom de närmaste 12 timmarna, men enligt statistiken skulle mindre än hälften fullfölja alla fem dagarna med alla kontroller och cut-offer checkade. Shane hade beställt 60 minidrakar, inte fler. Bister statistik. Förra gången, 2012, föll över 50 bort redan första dagen! Nå, alla sannolikheter är 50%. Antingen så händer det, eller så händer det inte.

150701aaaa150701aaaaa

Kort om kartor och kontroller. Kartorna är från Harvey på 1:40,000 (som jag älskar) förutom dag 4 som är från Ordnance Survey på 1:30 (ingen favorit). Man får kartan för dagen när man ger sig iväg på morgonen. På kartan finns förutom alla kontroller (som måste tas i rätt ordning) även info om kontrollernas placering, cut-off tider, emergencynummer samt distans och höjdmeter för optimalt vägval. ”Optimalt vägval” får man ta med en nypa salt för vem och vad avgör ett optimalt vägval? Det är ju det som också är charmen med ett upplägg som detta och att sedan få jämföra vägval sinsemellan, särskilt som man vid målgång får sin slipp med alla stämpeltider. Faktorer som väder, navigering och dagsform (som förändras under dagen) spelar också in vid val av väg. Kerstin och jag har dock anammat mer direkta vägval, vilket i sin tur kan innebära en del branta – men ofta snabba – klättringar. Ingen av oss är renodlade orienterare, men vi har de nödvändiga baskunskaperna och kompletterar varandra. Alla distanser, höjdmetrar och tider som följer under dag-för-dag nedan är våra egna uppmätta.

Vi åt en snabb middag på stället innan vi traskade ner till vårt boende för en tidig kväll med spänd törnrosasömn. Natten förflöt snabbt och vi vaknade vid femsnåret på måndag morgon. Värden hade varit snäll nog och ställt fram frukost. Traditionell engelsk sådan klarade vi oss utan. Alla var ombytta till fem dagars (mödosam) dans i bergen!

150701aaaaaa

Dag 1 – Carneddau-Tryfan-Glyders-Snowdown Horseshoe / 53,02 km, 3720 hm, 10:24 timmar, 21 kontroller
150701d1_aVäntan är över! Alla deltagare är som ett gäng endorfinkickade kalvar på grönbete i samma stund vi får kartan för dagen i vår hand och släpps in på slottsgården! Äntligen kartan! Kerstin och jag ler brett när vi snabbt ögnar igenom kontrollerna på kartan och inser att Shane fått till bästa tänkbara avslutningen på dagen genom att inkludera Y Lliwedd. Snowdon Horseshoe! Kartstudierna och diskussionerna är redan i full gång. I ena hörnet på slottsgården står Maelgwn Male Voice Choir prydligt uppradade. Shane har lyckats engagera dem även denna gång. Vackra sånger ekar bland ruinerna och rysningarna avlöser varandra. Conwys borgmästarinna håller tal och någon annan dam av okänd titel likaså. Nedräkning. Klockan 07:00 prick bär det av och ut ur slottet. Fan, det är sant, efter nästan två års längtan, Kerstin och jag, sida vid sida, springande uppe på de höga medeltida stadsmurarna med sikte på Conwy mountains och så vidare ut i det okända.

Låga moln, duggregn och blåst. Det är Wales. De första kontrollerna avverkas snabbt och svenskgänget (Bosse, Henrik, Tomas, Peter, Kerstin och jag) håller ihop fram till kontroll tre på Tal Y Fan. Kerstin och jag drar på utför med glada snabba steg och snart har vi bara Henrik med oss. I och med klättring upp till kontrollen på Drum (770m) går vi även in i molnen, bokstavligt talat. Sikten reduceras avsevärt. Nå, kontrollerna ligger tätt som på pärlband. Gäller bara att vara skärpt, ha koll på kompass, murar, stigar, stängsel och höjdmätaren på klockan. Vi matar på och har fått med oss en engelsman som litar på vår navigering. Rätt som det är känner jag igen mig i dimman: ”Kerstin, kommer du ihåg? Det var här vi kom ut strax innan toppen och stenstugan vid Foel Grach sist vi var här!” Från och med nu kunde vi hela bansträckningen fram till målgång för dagen i Nantgwynant, vilket kändes tryggt.

Vi fortsatte målmedvetet genom molnens dimlika värld bland stenblock och knappt synliga stigar. Uppe på Carneddau kom vi ihop med Kevin, Alex och Lizzie. När vi nådde Carnedd Daffydd (1044m) tyckte jag uppriktigt sagt synd om alla de som inte varit där tidigare i och med att allt låg inbäddat i fuktigt gråvita moln. Härifrån har man vid klart väder magnifik vy mot Tryfan, Glyders och Snowdon. Idag var det inte så och rätt som det var hade vi stämplat in på Pen yr Ole Wen. Nu var det bara att ta sig ned till Llyn Ogwen och supportkontrollen. Vi väljer utan tvekan den branta nedstigningen mot Idwal Cottage, men kom på en annan stig lite för tidigt. Vi tappar inte mycket på det och det är bara att ha koll på fötterna och balans då stenarna är blöta och förrädiskt hala i den grymt branta lutningen.

Väl vid kontroll 11 intill foten av Tryfan var servicen super! Funktionärerna väntade redan med ens dropbag, tog flaskorna och fyllde dem med vatten. Kerstin och jag ägnar 5-6 minuter för att äta köttfärsbar, caramel short bread och en kopp kaffe. Vi tar rygg på Lizzie uppför branterna till toppen av Tryfan. Den här vägen kan vi utan och innan. Eftersom topparna fortfarande är insvepta i moln är det bara att köra på. Kontrollen på Glyder Fach visar sig bli den svåraste att nå och läskigaste på hela äventyret. Man kände sig som en minimänniska bland gigantiska våta klippblock. Tack och lov var inga hobbitar anmälda till tävlingen. Vi checkar målmedvetet av kontrollerna och rätt som det är bär det av nedåt mot Pen y Pass. Plötsligt lättar molnen och bortåt Snowdons hästsko är det fri sikt och höga moln. Yes!

Vi stämplar snabbt i Pen y Pass och tar Pyg Track upp mot Crib Goch. Helene Whitaker och hennes kamerateam står och väntar en bit upp och hejar på. Fulla av självförtroende kör vi bara på och bergväggen på 770m som vi haft så notoriskt svårt för passeras i ett nafs. Vi klättrar stadigt uppåt och njuter av utsikten. Fantastiskt! Sedan är det bara att ge sig ut på den ökända kammen knife-ridge och den här gången går vi till och med längre sträckor utan att använda händerna. Vi har sällskap av Jonathan som vi träffat på GL3D båda gångerna. Fri sikt och inte mycket till vind. Hela hästskon med Crib Goch-Carnedd Ugain-Snowdon-Y Lliwedd i bästa tänkbara väder utgör självklart dagens höjdpunkt och jag låter helt enkelt bli att beskriva upplevelsen med ord. Vill ha den orörd för mig själv.

Efter en fin avstickare till Gallt y Wenallt och näst sista kontrollen bar det av ned mot den grönskande dalen Nantgwynant och målgången i Hafod y Llan Campsite. Vi känner oss väldigt nöjda med dagen och plats 17/18 är inte fy skam. I måltältet snackar vi med Charlie och Shane och tackar dem för att de inkluderade Y Lliwedd. Det blev kit-check för min del: kontroll av regnjacka, visselpipa och skräp från dagens energiintag. Funktionärer står och väntar med våra liksäckar och visar oss till vårt tält. Service utan motstycke! Snabbt ombyte, en varm dusch och så till mattältet. Jonas Möllare och André Jonsson är redan i mål och sitter vid ett bord och äter. Det blir givetvis mycket snack om dagens bravader och vägval. Snart sitter även Henrik, Tomas och Peter vid bordet. Middag i två omgångar. Packat och klart för morgondagen. I säng strax innan tiosnåret. Somnar med ett leende.

150701d1_b 150701d1_c 150701d1_d 150701d1_e 150701d1_f 150701d1_g 150701d1_h 150701d1_i 150701d1_j 150701d1_k
150701d1_ll 150701d1_l 150701d1_m150701d1_mm
150701d1_n150701d1_oo
150701d1_p 150701d1_q 150701d1_qq 150701d1_r 150701d1_s150701d1_ss 150701d1_t 150701d1_u 150701d1_v 150701d1_w 150701d1_x 150701d1_y 150701d1_z 150701d1_zz 150701d1_zzz 150701d1_zzzz 150701d1_zzzzz_karta 150701d1_zzzzzz_profil

Dag 2 – Cnicht-Moelwyns-Rhinogs / 61,43 km, 3404 hm, 11:37 timmar, 9 kontroller
150701d2_aVaknar till en klarblå himmel. Vindstilla och varmt. Prognosen lovar sol, svaga vindar och värme. Första dagen var det masstart men för de följande dagarna får man ett givet startfönster på en halvtimma utifrån segertiden. Kerstin och jag behövde komma iväg mellan sju och halvåtta denna morgon. De som är ute längre än 12 timmar (de flesta) per dag måste således starta tidigast (06:00-30) för att ha en chans klara cutoff-tiderna.

Vi avnjuter en god frukost bestående av scrambled eggs, bönor, kaffe, mjölk och flingor. Vi vinkar av Bosse. Kerstin och jag bestämmer oss för att springa ihop med Henrik så länge vi håller samma tempo och drar iväg strax efter sju. Benen och kroppens känns helt OK. Ömmar lite i axeln där GPS-trackern dunkat på. Härlig morgon och vi småjoggar ett par kilometer fram till stigen som viker av mot första kontrollen på Cnicht. Vi kommer snart ifatt löpre som startat tidigare på morgonen. Det är ett vindlande led upp mot toppen. Här slår mitt hjärta några extra glada slag då två alpkråkor passerar över och mobbar en korp. Ny fågelart på löparlistan. Som jag väntat på denna fågelart i Wales!

Det är fri sikt och navigeringen utgör inga problem. Efter Cnicht blir det lång skön utförslöpning och snart börjar klättringen upp mot Moelwyn Mawr och Moelwyn Bach. Känner mig lycklig och pigg i utförslöporna. Kerstin känner sig inte lika pigg och ber mig springa vidare. ”Eh, är du galen? Vi är ett team och dagen är lång. Vi tar det cool!” Efter Moelwyn Bach tar vi en skön snabb genväg ned till nästa kontroll och härifrån är det en grymt lång sträcka till nästa kontroll där även dropbagsen ligger och väntar. Nu kan man göra en massa vägval och inga av dem är självklara. Det blir inte heller lättare av alla farmlands som vi absolut inte får korsa. Första hälften flyter på förutom att vi – liksom alla andra – hamnar på en privat skogsväg. Kerstin drabbas av diskvalificeringsnoja, men jag menar att i så fall blir hela startfältet diskade.

Vägvalen är inte självklara och vi trasslar in oss i några små farmlands för att vi lyssnat på en snäll bonde. Vi tappar säkert 45 minuter bland axelhöga ormbunkar, sylvass ärttörne, murar och stängsel. Tillbaka ut på vägen och börja om. Väl uppe på fjällhedarna kan vi slappna av. Svårsprunget med mycket ljung och blåbärsris. Vi hittar på stigar, stora som små. Tänk som ett får. Tänk som ett får och du hittar deras stigar! Efter mycket om och men kommer vi så ned till dropbagkontrollen i Cwm Bychan Farm och det visar sig att hela svenskgänget är samlat där i skuggan. Glädjen blev dock kort då Tomas och Peter meddelade att de valt att bryta. Tomas spökande knä var rejält svullet. Så jäkla surt! Så mycket förberedelse och så bara över liksom. Draken släpper förbi vissa, draken sårar andra. Vem står näst på tur?

Yes, nu stod de efterlängtade Rhinogs på tur. Solen stekte och någon vind var det inte att tala om. Henrik, Kerstin och jag drar iväg i sällskap av André. Rhinogs är notoriskt svåra och det finns inga sjävklara vägval, vare sig uppför eller utför och från Rhinog Fawr ned till sumpmarkerna innan klättringen upp till Rhinog Fach är det brant som tusan, vilket föranleder följande text på kartan: ”CAUTION! Steep and dangerous descent”

Både Kerstin och jag har lärt oss uppskatta scrambling alltmer och vi fick nu vårt lystmäte tillfredsställt. Att nå Rhinog Fawr krävde ett par scramblingspassager, varav en lite pirrig ”genväg”. Varma stora stenar och klippor med bra grepp. Härlig utmaning. Vi checkar till slut av kontrollen på Fawr. Vi gör en kort paus och njuter av den vidunderliga utsikten åt alla håll. Mot nästa utmaning! Rätt ner genom en stenig och brant ravin. Knän och lårmuskler sätts på prov. Sakta men säkert och snart är vi nere på dalbotten och fortsätter mot sjön Llyn Cwmhosan. Vi kommer till en stigkorsning. Börjar fundera tills Charlie Sharpe passerar oss (som så många gånger tidigare). Han väljer den vänstra och direkt upp mot toppen. Vi är inte sämre vi och följer efter. Med facit i hand hade det gått snabbare med den andra stigen, men är det äventyr så är det äventyr. Klättringen upp var nog den tuffaste och mest scary hittintills. Här blev det en del muttrande och sura irriterande miner och uttalanden mellan Kerstin och mig. Vi försonas på toppen av Rhinog Fach. Springer man tillsammans och som par måste man vara snabb att förlåta.

Från Rhinog Fach återstår fantastisk härlig löpning och klättring med grandiosa och ändlösa vyer i det heta disiga eftermiddagsljuset. Topparna Y Llethr och Diffwys checkas av.

De sista kilometerna och tillika transportlöpningssträckan genom trist granskogsplantering är inget jag vill skriva om, men väl i mål bjöds det på glass och varm dusch! Vi klättrade lite i resultatlistan och landade på plats 14/15. En tuff dag i solen var över och vi hade klarat oss från vurpor eller skador. Kerstin hade lite oroväckande känningar i ena knät. Bara hålla tummarna. Dagen hade varit tuff för många och i slutet av dagen hade startfältet reducerats till hälften. Draken hade varit obarmhärtig.

150701d2_b 150701d2_c 150701d2_d 150701d2_e 150701d2_f 150701d2_g 150701d2_h
150701d2_hh 150701d2_i 150701d2_j 150701d2_k
150701d2_kk 150701d2_l 150701d2_m 150701d2_n 150701d2_o 150701d2_p 150701d2_q 150701d2_r 150701d2_s
150701d2_sss150701d2_ss 150701d2_t 150701d2_z_profil

Dag 3 – Cadair Idris-Pumlumon / 71,13 km, 3357 hm, 11:31 timmar, 10 kontroller
150701d3_aVi börjar få in morgonrutinen och kommer snabbt iväg från nattlägret efter att Charlie gått igenom ett par obligatoriska vägval på kartan. Det är en klar och fin morgon och vi känner oss pigga, tur det för idag är optimala vägen 68 km och 3700 höjdmeter ska bestigas. Vi har kommit till mellersta delen av Wales vilket innebär att vi startar med Cadair Idris men eftersom ingen av topparna faktiskt heter så på kartan förstod jag inte att vi hade passerat förrän dagen var slut. Hur som helst, efter en kort bit på asfalt bär det snabbt upp på berget. Vi hittar på rätt stig från början och kan raskt kliva på. Även om där inte finns en stig på kartan är det upptrampat i verkligheten och vi kommer strax ifatt löpare som startat tidigare, inklusive övriga svenskar (förutom snabba Jonas förstås). De knappa 700 höjdmetrarna till första kontrollen går förvånansvärt lätt och så är dagen igång på riktigt.

Följande två kontroller är två toppar i samma bergskedja, den högsta 893m, så vi kan hålla oss uppe på ryggen. Härlig stenig – men till största delen springbar – stig leder oss snabbt framåt. Vi får sällskap av en glad engelska, Sabrina, som håller samma tempo som oss utför. Inte mycket orientering här, bara plocka kontroller och prata med medlöpare, trevligt!

Till fjärde kontrollen är vi tvungna att droppa all höjd och passera genom betesmark men idag har vi bättre framförhållning och väljer rätt väg. Jag inser att jag fyllt min vätskeblåsa för dåligt och vi stannar och fyller på vatten nere i dalen. Lite tveksamt ställe men det forsar på bra så vi chansar. Sabrina springer iväg och vi är ensamma igen, nästan skönt för nu kan vi diskutera vägvalen på svenska. Fjärde kontrollen är en vägkorsning och sen bär det av uppåt bergen igen, till Tarrenhendre, fantastiskt namn på en rund och gräsklädd topp! Till min glädje kommer ett ånglok tuffande precis när vi korsar spåret för Talyllyn, och snart blir Niklas lika glad när ett par glador kommer svävande på vänstersidan. Molnen hänger över toppen men vi kan följa ett staket och det är inga problem att hitta kontrollen. Samma staket leder oss ner mot nästa berg som vi glatt tar oss till genom att korsa dalgången och klättra brant och stiglöst uppför. Vi kommer rätt på trots dimman men på vår väg ner mot nästa möter vi ett gäng löpare som valt stigen runt och som kommer upp betydligt snabbare än vi hade gjort. Äsch, vi tog åtminstone en kortare väg.

Nu till supportstationen och det är nerförsbacke hela vägen. Lite klurigt genom ett skogsområde med otaliga stigar och jag vet inte om det är mer tur än skicklighet men vi lyckas hitta helt rätt utan misstag. Nästan nere i byn kommer Sabrina och Charlie dundrande bakom oss. Lite förvånande eftersom de borde vara långt före men det visar sig att de spenderat en bra stund inne i skogen.  Vi börjat bli lite trötta i benen men joggar stadigt på genom den lilla staden Machynlleth och efter ett kort depåstopp fortsätter vi på dagens andra halva. Till de följande två kontrollerna är vägvalet styrt och det är fina stigar med varvad gång och löpning. Lite svårare blir det när skogen på kartan är kalhygge i verkligheten, och vägarna inte riktigt går som de ska, men vi hittar utan större missöden. Till sista kontrollen är det tio kilometer fågelvägen men vi väljer att springa den lite längre vägen runt för att hålla oss på säkra stigar. Inte många löpare i sikte längre men vi ser stigen slingra sig bort mot berget Pumlumon Fawr i fjärran. Ännu ett läckert namn, och ett fint berg, även om klättringen upp till dess 752m höga topp känns mer i benen än dagens tidigare stigningar. Inte så konstigt kanske med dryga sex mil i benen redan. Vi är grymt nöjda med dagen och låter benen rulla på i lagom takt de sista 7 km ner till målet. Några av topplöparna flyger förbi i nerförsbacken och vi kan bara beundra deras styrka. Och så dyker plötsligt Charlie upp bakifrån igen men det har vi börjat vänja oss vid nu. In i mål med leenden upp till öronen och tredje dagen är avklarad. Mer än hälften avklarat och vi känner oss fortfarande fräscha i ben och huvuden, härligt!

150701d3_b 150701d3_c 150701d3_d 150701d3_e 150701d3_f 150701d3_g 150701d3_h 150701d3_i 150701d3_j 150701d3_k 150701d3_l150701d3_mm 150701d3_m 150701d3_n 150701d3_z_profil

Dag 4 – Elan Valley / 73,60 km, 2109 hm, 10:42 timmar, 8 kontroller
150701d4_aVaknade upp till en dag med låga gråa moln och mer hudnära moln av knott. Regnet hänger i luften och redan från start känns det som en mellandag är på väg att förverkligas. Kerstin och jag sätter av upp mot sjöarna i dimman på 500 meters höjd. Svårnavigerat. Stämplar första kontrollen och kommer in i ett område med massa vindkraftverk och tillhörande grusvägslöpning. Efter kontroll två är det löpning på böljande gräskullar som gäller på runt 450-500 meters höjder. Inser att jag saknar de rockigare, mer steniga och dramatiska bergen i norr. Vi matar på men jag känner inte den där sanna löpglädjen i ben och sinne. Det är en sådan dag bara. Glädjande nog ser vi väldigt mycket glador på nära håll.

Efter kontroll fem på Esgair Penygarreg springer vi med sikte på supportkontrollen nere i Elan Village. Uppe på platån är det jäkligt mycket ljung och ett mindre virrvarr av fårstigar och vi glider av för mycket åt sydväst. Vackert på sitt sätt. Till slut kommer vi på en utmärkt fårstig genom en bäckravin och vidarened mot byn. Nästan nere gör vi ett bittert misstag och väljer en igenvuxen stig istället för den vi springer på. Stängsel och björnbärssnår överallt. Men för i helvete, hur svårt ska det vara att komma ut på vägen. Efter några mjuka vurpor, upprivna ben och sällskap av två vakthundar hittar vi så på stigen vi ursprungligen skulle kommit på.

Väl framme vid kontrollen med dropbagarna var det bara suga in köttbaren, kaffe och en caramel short bread. Topplöparna kom in och vi tar rygg på dem när de ger sig av, men släpper dem vid nästa klättring. Vi plockar kontroll sju. Solen steker hårt. Kvavt på något sätt. Känner mig inte alls på topp. Biter ihop och vi matar på över de gröna sumpiga sluttningarna mot dagens sista kontroll på Drygarn Fawr. Vi gör sällskap med Owen och Jonas ett tag innan vi ökar någon kilometer innan kontrollen. Yes, där satt dibbern i hålet!

Nu återstår en lång sträcka med mycket asfalt till målgången i Gellifechan Campsite via Llyn Brianne. Vi springer på och väljer en snirklande grusväg genom ett avverkningsområde. Bra lutning och fart. Vi kommer ut på asfaltsvägen nere i dalen före alla andra som valde att köra genom skogen och stigen längs skogsbrynet. Här gör vi förmodligen vårt absolut sämsta vägval på hela tävlingen. De andra tar till vänster medan vi tar till höger. På kartan ser vårt vägval fint ut. Problemet är att en karta är platt och den platta vägen på kartan vi nu väljer är allt annat än platt. Inte ens när det i asfalten står Devil’s Staircase med stora tydliga bokstäver och att skylten vid sidan om vägen tydligt berättar om en lutning på 25% förstår vi vad vi håller på med. I efterhand fick vi höra att folk skakat på sina huvuden åt vårt vägval och i målgång var Charlies och Shanes första kommentar följande: ”We saw your trackers on the computer and wondered what you were doing. Sunstroke?”

Ja, gott folk, Devil’s Staircase är inget att rekommendera. Bara början på en helvetslång kuperad transportsträcka på asfalt. Jag känner mig illamående, törstig och dizzy. Solen steker och suger musten ur mig. Kerstin är trött men vid gott mod och drar oss framåt. Min kropp är inte som den ska. Glömt att fylla på med salttabletter på morgon. Får två av Kerstin. Dricker och dricker. Sakta men säkert närmar vi oss dammen i södra delen av Llyn Brianne. Vi får syn på Jonas och Owen. OK, vi tappade bara en kvart på vårt ödesdigra vägval. Detta ger det mentala en välbehövlig puff i rätt riktning. Vi nöter på längs asfalten och känslan är obeskrivlig när vi når målgången!

Jag är helt svag och dizzy. Sveper ett stort glas med kall sojamjölk och känner magen vända sig ut och in. Går raskt iväg 20 meter och spyr rätt ut. Har aldrig någonsin spytt under löpning tidigare. Bara tanken på mat eller någon slags energi ger kväljningskänslor. Jag stänger ute allt och går ner till ån för att vaska av mig. Byter om och lägger mig i tältet. Även Kerstin mår illa men är ändå piggare. Hon trugar och trugar och försöker få mig att äta. Hon ger mig ett äpple och jag tar två tuggor. Magen i uppror. Får fatt i en seatosummitpåse och fyller den upp till kanten med mitt maginnehåll. Magen har tydligen slutat arbeta för flera timmar sedan eftersom jag fick upp så mycket! Till läkartältet. Jag är lite överhettad, men puls, blodtryck och blodvärden är OK. Läkaren hämtar en tallrik med heta saltade pommes och ett stort glas saft. Det tar ungefär en halvtimma att få i mig allt. Hinner dock prata en del med Chris, Jonas och Mark i tältet. Shane kommer förbi och tar sig tid en tio minuter och pratar. Jag får klartecken från läkaren att gå tillbaka till tältet. Jag packar i ordning för morgondagen. Äter lite torkat kött och en liten ruta caramel short bread. Får några resorb av Fredrik och är honom evigt tacksam för det. Nu spydde även Kerstin i omgångar och fick inte i sig någon mat alls under kvällen. Det såg onekligen ut som två dränerade lik från Sverige skulle ställa sig på startlinjen nästkommande morgon. Men vad fasen, femte och sista dagen. Bara bita ihop, något annat fanns inte på kartan.

Som en parantes får man väl förmoda att vi druckit orent vatten någonstans på vägen och vi fyllde på några gånger långt ner i fårens betesmarker.  Jubelidiotiskt nog låg våra flaskor med XiniX AquaCare i övernattningspackning och inte i löparryggan. Man lär sig den hårda vägen. Och som alltid besannas orden som följer på flerdagars äventyr som detta: ”Man kan vara säker på en sak och det är att något alltid händer, oftast det man minst trodde skulle inträffa. Det som skiljer agnarna från vetet är de som är kapabla att hantera alla hinder under resans gång.”

150701d4_b 150701d4_c 150701d4_d 150701d4_e 150701d4_f
150701d4_ff 150701d4_g 150701d4_h 150701d4_i 150701d4_z_profil

Dag 5 – Brecon Beacons / 59,33 km, 1868 hm, 10:11 timmar, 9 kontroller
150701d5_aJag har vänt och vridit mig hela natten, illamåendet släpper inte förrän ett par timmar före gryningen och jag somnar till slut när regnet börjar smattra mot tälttaket. Niklas är inte piggare han när det är dags att gå upp och vi är modstulna. En enda dag kvar och ändå känns målet så avlägset. Vi tvingar i oss några cornflakes och ett päron, mer är omöjligt att få ner. Ian Corless porträtterar var och en vid start och det är svårt att ens få fram ett leende. Regnet har i alla fall avtagit och vi är helt ense om att hur lång tid det än må ta så ska vi släpa oss de (minst) 56.5 kilometrarna in i mål!

Vi börjar med ett par kilometer väg, borde vara springvänlig men vi är båda helt tomma på energi och växlar snigeljogg med gång. Traskar upp i ett gruvområde med några medtävlanden som vi de andra dagarna dragit om med god fart. Innan första kontrollen är vi i alla fall förbi och vi får rulla lite utför, skönt. Sakta men säkert tar vi oss fram och vi behöver inte tänka på vägen. De fina små bergen vi ska passera närmast är privat mark så det är obligatoriskt att följa en markerad stig i flera kilometer vilket passar oss fint. Vi är inte snabba men vi är inte ensamma om att vara trötta och passerar ändå en del löpare som startat tidgare på morgonen. Tar tredje kontrollen och ut på en liten väg. Nu är det över en mil med asfalt och några kilometer stig fram till supporten som idag ligger på ganska precis halva sträckan. Det är ljummet i luften och när vi passerar en liten stad passar vi på att handla en Cola och en isglass, gudomligt gott och tillfredsställande mentalt! Jag får ett plötsligt behov av uppmuntran och berättar om tävlingen vilket gör damerna bakom disken djupt imponerade, jag lapar i mig berömmet och känner mig genast aningens bättre. Glassen är också de enda kalorier jag får i mig på hela förmiddagen så den var behövlig. Vägen är lång men till slut är vi ändå framme vid stigen och den sista stigningen innan Usk reservoir där supporten är belägen. Det blir en lite längre paus idag och jag får i mig några dl chokladmjölk och en kaka. Alltid något.

Det är dags att sluta tycka synd om oss själva och avsluta det här uppe i sista bergskedjan, Brecon Beacons. Vi går nästan hela vägen upp och snart passerar Jim Mann och Jasmine Paris som leder herr- respektive damklassen. De  i sin tur springer i stort sett hela vägen till den första toppen på 802m. Respekt! Det blåser rejäl motvind och när det åter börjar regna tar jag på mig jackan. Trots tung klättring blir jag snabbt kall och när vi möts av ännu hårdare vindar på toppen känns det snudd på obehagligt. Nu vill jag bara få den här dagen avklarad så fort som möjligt. Koncentrerar mig hundraprocentigt på kartan för att inte behöva göra några onödiga krokar. Niklas väntar lite för länge med att sätta på jackan och får kämpa rejält mot vinden för att få på den överhuvudtaget över sina redan blöta kläder.

Nu när det är vi mot vädret, istället för vi mot tävlingen, glömmer vi bort tröttheten. Det positiva med vädret är att vi hela tidens springer. Inte fastna på fjället och bli nedkyld. Vi har max trettio meters sikt och över två mil i obanad terräng framför oss. Vi ska hålla höjd ett tag innan vi droppar genom en sänka till nästa kontroll och jag tar ut någon sorts kompassriktning. Som tur är hittar vi snabbt på en stig som inte finns på kartan men verkar gå åt rätt håll och den kan vi hålla ända fram till sänkan. Plötsligt dyker norrmannen Leif upp i dimman, efter att ha irrat omkring en halvtimme är han väldigt glad att se oss! En liten omväg bara så är nästa kontroll avcheckad och jag är lättad. Jag var räddare än jag ville erkänna över att gå vilse. Det är vansinnigt dålig sikt och regnet smattrar på när vi tar oss ner på skrå i nästa sänka. Vi håller en hyfsad linje men när vi börjar klättra uppåt igen blir jag förvirrad och när vi kommer upp på toppen stämmer inte höjden. Vi börjar misstänka att vi är på fel berg och börjar leta efter mobilen för att kolla vår GPS karta som vi laddat ner som nödhjälp. Innan vi hinner få fram den kommer Charlie i full sprint och han, som bara gått på GPS hela veckan vilket förklarar alla hans tidigare konstiga vägval, bekräftar vår misstanke. Fel topp, bara att ta oss vidare, stiglöst och med kompassen krampaktigt i handen. Vi är trots allt snart där, på steniga Garreg Llwyd, och kämpar vidare i motvinden över otäckt hala blockstensfält. Vi ska passera en asfaltsväg och den ser vi först när vi är tio meter ifrån! Höjden stämmer i alla fall och på väg till nästa flacka topp lättar dimman som i ett trollslag. Framför oss har vi plötsligt den västra delen av Brecon Beacons i sikte med högarna på Tair Carn Isaf långt bort i fjärran. Ljuvlig syn. Vilken skillnad det gör och vi springer lättade genom gräs, ljung, och torkad torvmosse, och längs enstaka små fårstigar, och stämplar in på den allra sista kontrollen. Vi vet att vi härifrån ska kunna se målet, Carreg Cennen Castle, men vi får leta en stund i diset innan vi får syn på det. Det är bara fem kilometer till slottet, men det ser så avlägset ut!

Tröttheten kommer igen och vi får stanna flera gånger när vi kämpar oss ner genom ormbunkssnår, ljung och stenblock innan vi når den sista vägen och stigningen upp till slottet. Vi är komiskt långsamma upp men vi grejar det och de sista metrarna in på borggården springer vi tillsammans till ljudet av rungande applåder från funktionärer och åskådare. Den där lyckokänslan som jag trodde skulle infinna sig kommer inte och jag ser på Niklas att det är likadant för honom. Vi är helt utmattade och bara lättade för att det är över. På något konstigt sätt har vi tagit oss tvärs igenom hela Wales. En del säger besegrat draken men jag känner mer att draken har låtit oss passera, ansett oss värdiga, och det är jag tacksam för. Det var aldrig lätt, inte någonstans, men det var inte heller tanken. Att vi kom på 15/16 plats är bara en kul sidobonus. Det kommer att ta lång tid att smälta alla intryck och samla alla tankar. Just nu känns det ointressant att tänka på nästa äventyr men jag är helt övertygad om att jag kommer att återvända till Wales!

150701d5_aa 150701d5_b 150701d5_c
150701d5_cc 150701d5_d 150701d5_e 150701d5_f 150701d5_g 150701d5_h 150701d5_i 150701d5_j 150701d5_k 150701d5_l 150701d5_m 150701d5_z_profil

Tack till alla deltagare, funktionärer och arrangörer för otrolig service! Ja, vi måste bara säga det igen… Den service som Shane och hela hans stab stått för är helt outstanding! Man kanske främst tänker på utmärkt lagd bana, snygg tröja, en minidrake och en tidsslip, nää, det som verkligen gör det möjligt för ett sådant här arrangemang att fungera är det helt fantastiska gänget av hängivna funktionärer. Jag såg aldrig en enda sur min hos en funktionär, aldrig ett negativt ord, trots att de var uppe halva nätterna för att av olika anledningar vara deltagarna till hjälp. Tvärtom, de förmedlade hela tiden glädje, massor av pepp och positiv energi. De stod där alltid med säcken och väntade på en när man kom i mål. Outtröttliga och var de! Och så köksstaben med Heather Ohly i spetsen. Fantastiskt tålmodiga och ständigt på gott humör. Och maten var utsökt, även om jag inte vet vad som serverades på dag fyra. Och vilken bevakning av själva tävlingen! Ja, det är sanna eldsjälar som Shane, Charlie och deras gelikar som gör sådana här äventyr möjliga. Utan dem och deras (Ourea) events vore scenen för ultra mountain marathons så otroligt fattig. Så hatten av för dessa människor! Läs gärna Shanes Race Directors Report

Det är med tårfylld blick och lycklig sorgsenhet dessa ord skrivs, men vi saknar redan de engelska bergen, de underbara människorna vi fått äran att lära känna och den fantastiska känslan av att få vara en del av allt detta som tydligen ägt rum.

Niklas & Kerstin

150701d5_n

Jun 182015
 

150618a

Blickar ut genom panoramafönstret på Kronvägen och likt en kameraåkning sveper blicken sakta över de omgivande trädgårdarna med blommande syrener och äppelträd och vidare bortåt, uppåt molnen till. Tankar synliggörs mot ljusgråa moln i rörelse. Bilder från mitt första besök i Lake District i september 2013. Ultimate Trail 100K en solig septemberdag, fell running från morgon till kväll. Minnesvärt. Ett frö såddes inombords och som skulle gro till en slags passionerad besatthet till de engelska bergen. Ett halvår tidigare hade jag läst Richard Askwiths klassiker Feet in the Clouds och i den gjorde Bob Graham Round och Dragon’s Back Race både avtryck och intryck, som sakta växte till något åtråvärt. BGR var ju ingen tävling och den utmaningen kunde man genomföra närsom med rätt förberedelser, men den närmast kultförklarade Dragon’s Back, var det ens görbart? Femdagarstävlingen över Wales berg från norr till söder som bara genomförts två gånger tidigare, 1992 och 2012. Ultralegenden Rune Larsson var med på första upplagan! Men så en dag – till min skräckblandade förtjusning skall erkännas – visade det sig att äventyret skulle genomföras på nytt i juni 2015. Var jag lämpad? Kände jag mig kallad för ett sådant uppdrag? Galenskap och steget ut i det okända. Hm, ja, det är väl det som äventyr och utmaningar handlar om! Kapabel? Ja, och framförallt med hjärtat bultande för dessa berg i Tolkiens värld.

Hur det nu än var, ödet eller sammanträffande á la Paul Auster, i Västerås fanns en viss avdankad multisportare vid namn Henrik Ortman som sadlat om till terräng- och bergslöpning. Även han slängde trånande blickar mot Wales drakrygg. Snart nog hade han även lockat två likasinnade följeslagare från orten in i det lycksaliga fördärvet, Bosse Johansson och Kerstin Rosenqvist. Och där på höstkanten 2013 fann Kerstin och jag varandra på stigarna. Resten är ju historia och vi ska inte dröja oss kvar i själva upprinnelsen liksom löpäventyren som följde, mer än att bara några dagar återstår tills vi står på startlinjen på Dragon’s Back Race. Det som hösten 2013 kändes väldigt fjärran och obgripbart är nu högst påtagligt. Många moln har passerat på himlen sedan dess, mycket vatten har runnit under broarna vi sprungit över och många par X-talon 212 har avverkats på vår färd mot Wales. Klockan sju på måndag morgon den 22 juni ekar startskottet i Conwy Castle i norra Wales! 139 uthålliga upplevelsefantaster från världens alla hörn ger sig iväg på ett fem dagar långt äventyr över Wales drakrygg!

150530k

Liten text om lång förberedelse
Hur har det gått med förberedelserna då? Sedan vi – och åtta andra svenskar – i september 2014 fick det glädjande beskedet om att vi fått en hett eftertraktad plats baserat på de meriter vi samlat på oss har fokus hela tiden legat på detta äventyr. Som förberedelse har Kerstin och jag genomfört många andra äventyr, på tu man hand eller tillsammans med andra. Inte alls några så kallade träningspass, utan just löpäventyr. Sedan årsskiftet har vi fått till ett löpäventyr över två eller tre dagar per månad. De viktigaste förberedelserna för en utmaning av denna dignitet på totalt 30 mil och runt 16.000 höjdmeter (felnavigeringar ej inräknade) är regelbunden backträning, uppför som utför, och att vara ute långa dagar och helst över flera dagar i naturen. Med flera flerdagars på Sörmlandsleden, Bruksleden, GL3D och två turer till Wales i bagaget känner vi oss trygga och fulla av tillförlit. Vi har gjort det vi ska och vi har gjort det med massor av glädje, hjärta, slit och mentala prövningar. Det finns inga genvägar och halvdana förberedelser är inget för mig!

Packningen är komplett
I veckan levererades det sista i form av några extrapar av mina absoluta favoritstrumpor Drymax Trail Running Lite från Erik och gänget bakom Swedish Trail Running. Ja, och i går kom våra nya drybag-ryggsäckar på 20 liter av märket JR Gear, vilka kommer att funka både som handbagage under resan och som dropbags under själva tävlingen. Jag vill gärna tro att jag inte är en prylfetischist, men det kan mycket väl vara så. Jag tror dock att de flesta är mer intresserade av äventyret än prylarna, som kan ha en förmåga ta fokus från det väsentliga och av den anledningen återfinns en mindre vikt- och prylspecifikation inför Dragon’s Back Race i slutet av detta inlägg.

150618b 150618c

Kartgenomgång med Västeråskvartetten
Förra fredagen bjöd vi in Bosse och Henrik på middag och hade då en genomgång av bilder från vår senaste tur till Snowdonia, då vi även tog en del så kallade dokumentationsbilder just för detta tillfälle. Det var kartor på alla lediga ytor, digitala som fysiska. Åh, dessa härliga kartor med så många vackra konturer och höjdkurvor! Nu har vi även laddat ner hela Wales som vektorbaserad karta på mobilen för att kunna köra GPS offline i eventuellt nödläge. Inte att navigera med, utan bara för att hitta vår position om vi skulle vara helt lost.

150618d

Smärtsamma triggerpunkter
Jag får massage ett par gånger i månaden av suveräna Wuei och innan tävlingar eller flerdagars brukar han få ta hand om mina ben i primalskrikrummet på jobbet. Det har närmast blivit en ritual och när han så drog på semester förra veckan infann sig en smått panisk oroskänsla. Men hjälpen finns ofta närmare än man anar och så kom jag att tänka på Johan Norenfalk i Sala som driver Ortus friskvård & massage. Han är dessutom ultralöpare och sprang Jättelångt! den gångna helgen. Lyckligtvis hade Johan en ledig tid klockan 19-22 i tisdags för både Kerstin och mig. Det blev en positiv upplevelse i smärtans tecken och Johan ”hittade” ett antal symmetriska triggerpunkter med strålande smärta som resultat och skrik som fastnade i halsen. Jag vet att det är bra för kroppen min, så det var bara att bita ihop och borra in naglarna i massagebänken. Dessutom gjorde vi lite tester och Johan var väldigt pedagogisk och förklarade hela tiden vad och varför han gjorde varje moment. Som ultralöpare lär man sig hantera smärta och vi bokade in oss på en ny tid för en genomkörare efter Dragon’s Back.

150618f

Förväntningarna
Ja, vad kan man förvänta sig av DBR? Det lär onekligen bli ett riktigt tufft äventyr oavsett väderlek. Man läser här och där att DBR räknas till ett av de tio tuffaste bergsloppen i världen, men jag vet inte hur man lyckats utröna det och det är rätt ointressant i sammanhanget. Det kommer att bli jäkligt tufft, thats it! Det kommer tillika bli ett socialt äventyr och den familjära stämningen lär infinna sig i lägret. Det ska bli kul att även få tillbringa några dagar före (Conwy) och efter (Llandudno) tävlingen tillsammans med vännerna Bosse, Henrik, Tomas och Peter. Vad har jag för förväntningar på mig själv? Konstig fråga, men min högsta önskan är att få hålla mig hel och fixa alla fem dagarna och att göra det tillsammans med Kerstin. Alla som tar sig till målgången i  Carreg Cennen Castle efter fem dagar genom Wales är vinnare med stort V!

Live tracking och resultatlista – följ vår framfart på nätet
Samtliga 139 löpare kommer att vara försedda med en GPS-tracker och tider kommer fortlöpande att uppdateras på DBR:s hemsida (live tracking resp leader board) när löpare stämplar in på varje checkpoint. Det kommer även vara möjligt att skicka en hälsning till oss per mail som sedan förmedlas till oss på papper efter målgång varje dag, men tyvärr kommer vi inte kunna svara på eventuella mailhälsningar. Ni kan skicka en peppande hälsning till oss på följande mailadress:
competitors@dragonsbackrace.com

Kort fakta om Dragon’s Back Race
Den vetgirige hittar all matnyttig information på DBR:s hemsida. Förutom den grovt dragna sträckan på kartan nedan samt tabellen med distans och höjdmeter per dag (optimalt vägval) mellan åren kan nämnas att tävlingen föregås av briefing och middag nu på söndag. Registreringen sker likaså på söndag och liksäcken på 59 liter lämnas. Dropbagen lämnar vi på måndag morgon innan start. Kartan med alla kontroller får man strax före start varje dag, så vi kommer lägga en tio minuter på att snabbt rita upp vår bana mellan kontrollerna. Man har igen den tiden resten av dagen, inte minst när man blir trött. Givetvis kan det ske avvikelser och ändringar, då kartan inte alltid överensstämmer med verkligheten. Varje dag väntar en checkpoint med våra dropbags. Kerstin och jag kommer varje dag att ha termos med kaffe, en köttbar var, något gott som exempelvis caramel shortbread, någon god kall dryck samt extra energi till löparryggan, ifall det gått åt mer än väntat. Frukost och middag i obegränsad mängd ingår i priset, så den viktiga biten behöver vi tack och lov inte fundera på liksom transporten av liksäck och dropbag. Tävlingen avslutas på fredag kväll med en brakmiddag och det ska väl inte vara så svårt att hålla sig vaken, endorfinkickad som man förhoppningsvis kommer att vara. Den som (över)lever får se…

150618e

Packning, prylar och vikt
Efter vår sista rektur i Wales i slutet av maj har både Kerstin och jag trappat ner på löpningen. Gjort annat, fokuserat på packning, fixat med huset och så klart laddat mentalt. Livet består ju som bekant av annat än bara löpning och äventyr. Vad packningen beträffar är upplägget lite annorlunda jämfört med de två gånger vi deltagit GL3D, där man får ha med sig en säck på max 59 liter och max 13 kg för tre dagar + hill kitet (löparrygga med obligatorisk utrustning för mountain marathons, vatten och energi). För DBR gäller samma säck på 59 liter (utan maxvikt), dropbag och löparrygga. Den stora campingsäcken (liksäcken även kallad) ska således innehålla alla klädombyten, kläder på campingen, sovsäck, liggunderlag och all energi för dropbag och löparryggan de fyra nästkommande dagarna. Frukost och middag står arrangören för helt och hållet liksom stora rymliga Berghaus Air 8 tält. Vi västeråsare kommer att ha ett halvt tält i anspråk. Det är en del att tänka på när det kommer till packningen, men man får väl säga att Kerstin och jag finslipat garderoben efter fem vändor till England senaste året. Den gångna helgen testpackades det och det är självklart ovärdeligt att vara ett par som bor under samma tak och ska iväg på gemensamt äventyr och kan bolla och hjälpas åt på alla plan, löpning som packning.

150618g

Min löparrygga med den obligatoriska packningen, dagsbehovet av energi och en liter vatten väger in på 3,2 kg medas Kerstins väger 2,5 kg. Och som sig bör är det min gamla hederliga Salomon-12:a som får hänga med på detta race. Kerstin å andra sida har tagit det stora klivet från favoriten AK-ryggan till Salomon-12:an av senaste snitt, som var hennes pris från 3×3000 i Lake District i höstas, om än något sent levererat. Liksäckarna väger 9,98 respektive 10,3 och handbagaget 5,28 respektive 5,0 kg, så den avrundade totalvikten blir således 15,3 för var och en av oss. Känner mig stolt som kommit ner på Kerstins nivå och min packvolym var överraskande nog något mindre än Kerstins.

Nä, gott folk, nu får det räcka med ord! Imorgon förmiddag bär det av till England med ett skönt gäng likasinnade!

På återseende

Niklas & Kerstin

150618h

Maj 102015
 

Uppladdning i Ravenglass (av Kerstin)
Efter vår rektur i Wales var det dags för nästa del av resan och vi tog tåget mot Lake District och bergsultran GL3D. När tåget blev några minuter försenat till Lancaster missade vi – och en väldigt uppretad affärsman – anslutningståget vidare norrut. Vi tackade förstås inte nej till den ersättningstaxi som trollades fram för att forsla honom till ett viktigt möte och det slutade med att taxin körde oss hela vägen vidare upp till Ravenglass på järnvägens bekostnad, som landade på över £400. Jag muttrade lite över utebliven lunch men så snart vi kom ut ur staden på de smala vägarna som vindlade fram mellan havet och bergen glömde jag helt bort hungern och bara njöt av den vackra utsikten. Från västkusten ser man de mäktiga massivet i centrala Lake District och vi noterade att inte bara Englands högsta berg, Scafell Pike, utan även de omgivande topparna var snötäckta. Väderprognosen utlovade hårda vindar och vi insåg att det sannolikt skulle bli lite bistrare tävlingsdagar i år.

Ravenglass är en söt liten by på stranden med en pub, en smalspårig museijärnväg och inte så mycket mer. Det blev en perfekt uppladdning med ett par riktigt lugna dagar med många koppar kaffe och hembakt på järnvägscafeet. På fredagen började byn fyllas av tävlingsdeltagare varav vi var hela tio svenskar i år. Ett trevligt gäng! När det så äntligen var dags för registrering på fredagkvällen kände vi även igen – och blev igenkända av än fler – engelska deltagare och funktionärer från förra året och så förstås tävlingsarrangören Shane Ohly och banläggaren Charlie Sproson. Den fantastiskt duktiga och trevliga fotografen Ian Corless var också på plats. På kartan man får är kontrollerna för alla banor utmärkta men det är upp till deltagarna att markera vilka, och i vilken ordning, man ska passera beroende på vilken bana man väljer: elit, A, B eller C. Tyvärr var berg, sjöar och de enstaka byarna namnlösa på årets karta, men i övrigt var allt som på en ordinär Harvey-karta i skala 1:40.000. Det var skönt att ha lite lokalkännedom och vi kunde konstatera att första dagen bjöd på en hel del kända sträckor från vår BGR-rekning förra året och många vägval blev ganska självklara.

150502a 150502b 150502c 150502d 150502e

Dag 1, lördag 2 maj (47,5 km och 2700 hm) av Kerstin
150502fPå tävlingsdagen vaknade vi glada och utsövda och såg blå himmel över havet! Och att påskliljorna låg ner i vindbyarna redan inne i byn… Äsch, vi kände oss härdade, drog på shortsen, tog våra drybags med campingattiraljer och traskade till starten. Vi blev ivägvinkade med förvarning om stormbyar på topparna och så fick vi äntligen springa i våra älskade berg igen!

Svag stigning till första kontrollen på Hooker Crag (231m) och sen några kilometers löpning genom böljande ängsmark och upp genom Mitherdale forest. Här vände vi österut och fick känna på vinden som kom hårt söderifrån. Det var snäll stig hela vägen till toppen på Illgill head (609m) och sen en grymt skön tre km lång utförslöpa på gräs ner till Wasdale som ligger nästan nere på havsnivå. Här hade vi mäktiga Yewbarrow framför oss och med färska minnen av tung klättring upp till dess topp var jag var glad vi nu istället rundade Wast water, sprang ett par km längs sjöns norra strand och vände upp i dalen öster om Middle Fell. Med vinden i ryggen kunde vi ta stor del av stigningen upp till Haycock (704m) i långsam jogg. Molnen började dra in men på hög höjd så vi hade bra sikt när vi nu vände österut igen mot Pillar via Scoat Fell och Black Crag. Här håller man sig hela tiden mellan 700 och 900 meters höjd och har fantastisk utsikt över stora delar av Lake District. Niklas blev varm i hjärtat av att se silhuetten av sitt favoritberg Great Gable mot horisonten och vi kände oss starka och sprang på bra trots att snön låg i ett rätt tjockt lager på marken och mer kom uppifrån. Eller rättare sagt blåste in från sidan för nu blåste det riktigt rejält.

Vi plockade glatt kontrollen på Pillar (892m) och släppte på för fullt utför ner till Black sail pass. Alla våra resor till Lake District har gett utdelning och vi har blivit duktiga på knögglig stenstigslöpning. Lite kul att vi kan springa om de flesta engelsmän utför. Till vår förvåning klättrade vi om de flesta uppför också och fyllda av självförtroende var vi snart uppe på toppen av Kirk Fell (802m). Vi kom lite  långt åt söder på vägen upp och det var tur för här fick vi till Niklas stora förtjusning se tre spelande fjällpipare. För er som, liksom jag, inte är fågelskådare kan tilläggas att det är en vacker långbent, och inte helt vanlig, fjällfågel. Efter ett par minuters fotopaus kunde vi så fortsätta mot näst sista kontrollen på Grey Knotts (697m). Låter som mest nerför men så är det ju sällan i det här landskapet och även den här kontrollen bjöd på en del klättring. Mycket nöjda med att hålla vår egen linje när vi skråade mot toppen tjänade vi en hel del tid jämfört med andra som höll sig till stigen längre ner. Därifrån fick vi en lång utförslöpa, om än över sumpiga grästuvor, till Honister pass innan det var dags för dagens sista klättring upp till Dale head (753m). Här låg kulingvindarna rakt på och i kombination med lätt snöfall blev det riktigt kallt. Vi var rätt sega i benen och det gick långsamt uppför så till slut var vi tvungna att stanna och dra på regnbyxorna. Benen blev varma men istället började händerna domna bort. Det var väldigt skönt att vända västerut och få vinden i ryggen bort mot dagens sista kontroll på Hindscarth (727m). Tre km kvar till etappmålet och nerför hela vägen men verkligen inte lättlöpt. Med riktigt hårda kastvindar gällde det att hålla tungan rätt i mun på den smala stigen längs med bergssidan och klättringen nerför de hala stenpassagerna. Till slut var vi i alla fall nere vid campingen och sprang glada in i målfållan. Vilken dag! Orienteringen hade fungerat bra med enstaka minimala ”missar” och vi hade kunnat springa på bra. Förvånansvärt få tält var uppslagna när vi kom fram och det visade sig bero på att vi faktiskt varit snabbare än de flesta. Vi fick titta flera gånger på resultatlistan innan vi vågade tro vad vi såg, vi låg trea respektive fyra i elitklassen och med god marginal till andra dam.

Så skönt att slå upp vårt tält och sen komma undan från regnet med en rejäl middag i det stora gemensamma matsalstältet. Vi satt en lång stund och diskuterade dagens och morgondagens vägval med glada engelsmän och fick tips om små genvägar och snabba passager. Många visade sig vara anmälda till Dragon’s Back och det ska bli kul att återse dem i Wales i juni. Dessutom skulle Catherine Holloway dit och reka samtidigt som oss i slutet av maj så med lite tur kan vi få guidning uppför Crib Goch av henne. Det var kul att återse Stuart Smith i tea-tältet och vi fick en trevlig samtalsstund med stående invit till gemensam löpning i Lake District. Varma i kropp och själ kröp vi till sängs strax efter åtta och somnade gott med regnet smattrande mot tältduken.

150502g 150502h 150502i 150502j 150502k 150502l 150502m
150502n 150502o 150502p 150502q 150502r150502zzzz 150502s 150502t 150502u 150502v 150502x 150502y 150502z
150502zz150502zzz 150502z_karta

Dag 2, söndag 3 maj (45,5 km och 2500 hm) av Niklas
150503uVi vaknade tidigt på söndag morgon med regnet fortfarande smattrande mot tältduken. Vi var inte förvånade då vi var väl medvetna om att ett djupt lågtryck skulle passera men tycktes hänga kvar över Lake District. Och medan vi låg där och myste i våra varma dunsäckar i ett härligt rymliga tremannatält gick Shane igenom tältlägret och meddelade alla att för dagen gällde ”Bad weather course” för samtliga banor. Tävlingsledningen hade fattat det motvilliga beslutet att utesluta några kontroller per bana och dessa fanns – förutseende nog – redan förtryckta på kartan utifall det skulle blir riktigt grisväder. Det kändes lite vemodigt att inte få komma upp på Scafell, tävlingens högsta bergstopp på 964 meter. Vi var väl några som kände oss lite ledsna över beskedet men med facit i hand var det nog ett genomtänkt beslut, även om grupptrycket förmodligen spelade in en del. Detta innebar också att alla skulle iväg mellan klockan åtta och nio på morgonen, en timma mindre i starttid. Vi lagade till en grötfrukost i lugn och ro. Packade sedan ihop allt utan problem, trots regnet som föll. I starttältet bytte vi några informativa ord med Shane innan vi tryckte ner våra SI-pinnar och drog iväg. Klockan var 08:43, regnet föll från låga mörkgrå moln medan dalen tack och lov låg skyddad från den hårda ostvinden.

Vi började dagen med en pinsam miss och sprang på välbekant grusad väg mot första kontrollen på nordspetsen av Catbells. Kerstin insåg att vägen var ”out of bound” men det tog tyvärr några minuter till innan jag också insåg det. Det var bara att vända tillbaka och låta missen på 10 minuter rinna av med regnet. Vi plockade kontrollen, men istället för att fortsätta upp till själva toppen av Catbells för vidare löpning på ryggen till High Spy (653m) sprang vi ned igen och tillbaka för att slippa den hårda blåsten. I höjd med nattlägret tog vi av snett uppåt med sikte på High Spy. Stigarna var som bäckar, regnet föll och väl uppe på ryggen slet vinden hårt i regnkläderna. Inga problem med att hitta kontrollen och därnäst stod berget med det häftiga namnet på tur: Glaramara! Vi hade fått ett bra tips från Tim Miller om en genväg ner till Borrowdale och även om vi hamnade aningen för långt norrut och fick en brant nedstigning genom ljungtäckt stenskravel tjänade vi energi och tid. Samtidigt som det var mycket roligare och mer tekniskt jämfört med omvägen på stig! Därefter blev det en lång ”transportlöpning” genom dalen mot Seathwaite och därefter en lång tuff klättring längs Hind Gill mot Glaramara. Molnen svävade fram lågt och vid 600 meters höjd var det bara stiga in i den täta råa dimman. Vi nötte tålmodigt på och passade på att äta. Uppe bland molnen på toppen blev det minst sagt lite problematiskt då det finns flera ”toppar” på samma höjd (785m) spridda på Glaramara, men tillsammans med några andra hittade vi till slut kontrollen. Skönt! Nu väntade nästa utmaning, att navigera fram till Bowfell i dimman och hålla koll på alla stigkorsningar och vädersträck. Löpare sprang söderut på bred front som mörka skepnader i tyst tät dimma. Efter 5-10 minuter kom tvivlet och vi var inte längre säkra på var vi egentligen var. Lost in the mist! Men som en skänk från fellrunninggudarna kom Cath (Holloway) och Dave (Banks) förbi och de hade en GPS. Vi synkade platsen med våra kartor och var på banan igen och hade sällskap till Esk House. Här gjorde vi en liten navigeringsmiss som kostade oss några minuter, men det var bara att köra på. Vi sprang och ömsom gick på stigen genom ett blött, fruset och snötäckt landskap via Esk Pike (885m) till kontrollen på Bowfell (903m). Det var råkyligt och fötterna var duktigt nedkylda. Där och då var man rätt glad att slippa topparna Scafell och Slight Side.

Glada över att stämplat kontrollen på Bowfell följde en välkommen om än teknisk utförslöpa tillbaka till stigkorsningen och där vidare utför och ned mot Angle Tarn. Vi valde att inte gena ned mot Rossett Pike utan sprang på stig i en lov för att komma till nästa kontroll till Pike of Stickle. Trots att vi tog det säkra vägvalet framför det osäkra vart vi rejält osäkra halvvägs genom dimman och Kerstins kompas ballade ur, men intuition och beslutsamhet förde oss vidare. Glädjen var stor när molnen lättade och vi såg dalen nedanför oss och insåg att vi var på rätt stig och för några sekunder såg vi Pike of Stickles karaktäristiska silhuett i sydost! Molnen lättade alltmer, solen kom fram och blå himmel bjöd på en välkommen mental boost. Vi scramblade upp till toppen av Pike of Stickle, stämplade och sedan blev det en lång utförslöpa ned till Old Dungeon Gyll där vi tog näst sista kontrollen. Trötta men glada sprang vi vidare mot Stool End Farm och Oxendale med följande lång klättring på bra stenlagd stig upp till ”baksidan” av Pike of Blisco. Här paserade vi flera fina vattenfall medan molnen återigen vällde in bland bergstopparna. Vi stämplade sista kontrollen och vi var väldigt glada att springa i elitklassen eftersom de som sprang A och B var tvungna att klättra upp till toppen av Pike of Blisco för att stämpla sista kontrollen.

Sista kilometern avverkades utför på asfalt i 4:14-tempo! Och det var otroligt skönt att få stämpla in på lägerplatsen i Little Langdale. Vilken fantastisk lägerplats arrangören hittat! En härligt vacker och grön dal, givetvis med lamm som hjärtskärande ropade på sina mammor. Utöver någon enstaka minut med duggregn var det uppehåll och skön temperatur i dalen. Vi hittade Kari och Torkel och slog upp vårt tält intill deras. Vi svidade snabbt om till torra och varma kläder sedan iväg till matsalstältet där vi intog vår kyckling curry, latte/kaffe och smarrigt bakverk. Cath, Dave och Tim hade kommit i mål och vi tackade för hjälpen efter Glaramara. Snart var resten av svenskgänget med Patrik, Niklas, Stefan, Tomas, Anki och Elin i hamn. Matsalstältet var snart knökfullt till bristningsgränsen. Stämningen var på topp, ja, riktigt på topp, den tuffa dagen till trots. Det är nog så här det är som bäst efter ett hårt dagsverke i the english fells! Vi avslutade kvällen med en dubbel chokladmousse och härliga samtal med engelska, svenska och holländska sköningar. Sedan blev det varma säcken och hyfsad sömn trots en tilltagande vind som slet i tältet och så regelbundna regnskurar som smattrade mot duken.

150503a 150503b 150503c 150503d 150503e 150503f 150503g 150503h 150503i 150503j 150503k 150503l 150503m 150503n 150503o 150503p 150503q 150503r 150503s 150503t 150503z_karta

Dag 3, måndag 4 maj (38 km och 1700 hm) av Niklas
Vi vaknade upp tidigt innan klockan ringde. Låg och drog oss ett tag innan vi tog oss upp och fixade vår grötfrukost. Det var en skön morgon. Inget regn, höga moln, blåsigt men betydligt varmare temperatur än föregående dagar. Det fick bli shorts och cykelkeps från start. Vi hade redan ritat i våra vägval för dagen och liksom övriga dagar kände vi ingen som helst stress innan eller under. Vi litade på våra egna vägval. En skön känsla. GL3D är ju så mycket mer ett äventyr än en tävling. Ett event helt enkelt och vi har heller inte sprungit med placeringar som mål, utan bara med målet att hålla oss kvar i elitklassen och plocka alla kontroller som det innebär. En bra placering är bara en trevlig bonus i sammanhanget.

Vi satte av strax efter åtta på tredje och sista morgonen. Shane informerade varje deltagare att det kunde bli tufft uppe på bergskammarna längs Wetherlam-Swirl How-Brim Fell. Faktum är att denna dag blev den avgjort behagligaste beträffande väder, distans och löpvänlighet. Och från det att vi stämplade ut strax efter åtta flöt det på fint och efter första kontrollen utanför lägret bar det av uppför. Till skillnad från alla andra valde vi en direktare och brantare väg upp, öster om Birk Fell, för att plocka kontrollen i dalen på andra sidan. Vi hängde in kontrollen utan problem och fortsatte fulla av självförtroende att köra ”obanat” direkt på nästa kontroll med grym stigning och på-alla-fyra-klättring bland tuvor, sten och scree. Och när vi kom upp till den lilla fjällsjön på Red Gill Head sprack molnen upp och där hängde kontrollen på en pinne vid sjön. Ett slags omen på hur dagen skulle arta sig. Glada och stolta fortsatte vi mot nästa kontroll på toppen Wetherlam (762m). Spikade den utan problem och så vidare på bergryggen till toppen Swirl How och kontroll 230. En härlig morgon på läckra bergsryggar och vi båda gillade väderläget med moln som drog över kammarna, ena stunden bra sikt och i nästa diminbäddad kamstig. Sedan följde dagens absolut läckraste löpning längs och nedanför bergsryggen mellan Swirl How och Brown Pike. Man får gåshud vid tanken på stigen och vyerna som skymtade fram mellan molnen. Och sjungande ringtrastar som hördes i dimman kring branter och stup satte guldkant. Och på Brown Pike sammanstrålade vinnaren David Spence med oss. Han genade genom dalen ner mot Hollin House Tounge och Tarn Beck medan vi tog stigen och brände på bra ändå. Nu tog skön skogslöpning längs Grassguards Gill vid efter att ha passerat ett läckert vad över River Duddon. Strax innan kontrollen nedanför Harter Fell kom vi ikapp Cath och Dave och vi vinkade glatt åt varandra. Solen sken från blå himmel och värmde sinne och hud!

Vi sprang utför med glada lätta steg mot Eskdale och passerade många löpare däribland hela Göteborgsligan, så det blev ömsesidigt glada hejarop. Väl nere i Eskdale följde en lång, vacker och härlig löpning längs River Esk hela vägen till Muncaster Head. Två kontroller inkasserades på den sträckan. Visst kunde vi ha pressat och ökat tempot avsevärt, men vi valde att ta det lugnt och bara njuta av den fina stigen, floden, blomsterprakten och konserten av sjungande fåglar. Vid Muncaster Head kom totaltvåan Paul ikapp oss och snart mötte vi honom nedanför Silver Knott då han i brådskan tagit av åt fel håll. Nu hade vi siktet inställt på sista kontrollen uppe på toppen av Hooker Crag, som tillika var första kontrollen på dag ett. Här slappnade vi nog av lite för mycket då vi adderade lite mer höjdmeter genom att helt i onödan ta kullen innan, men det blev å andra sidan en härlig utförslöpa ned till foten av Hooker Crag. Inga hookers i syne men uppe på krönet satt Ian Corless och plåtade trötta och nöjda löpare på väg upp. Från toppen blev det en enda lång avslutande utförslöpa ända in till målgången på det soldränkta fältet intill Ravenglass camping.

Yes! Vi fixade det! Tre dagar, 131 km, 7000 höjdmeter, 16 nya bergstoppar och 52 fågelarter på tiden 20:38. Nå, bara data och inget som spelar roll. Det som räknas är upplevelsen, äventyret, att vi gjorde kloka vägval och vågade lita på dem, att alltid vara i rörelse, att vi disponerade tempo och energiintag klockrent (vi hade bara en tendens till energidipp en gång vardera) och så fantastiskt kul att kunna göra ett sådant här äventyr tillsammans, utan att någon håller igen eller vill öka, bara sammansvetsat. Delad glädje är dubbel glädje!

Kerstin försvarade titeln som segrare bland damerna i elitklassen och slutade dessutom som totaltrea! Jag själv såsade tydligen omkring i 20 sekunder extra och slutade på fjärde plats. Det känns onekligen som vi är i bästa tänkbara form och med självförtroendet i topp, vilket bäddar gott inför Dragon’s Back i juni. Nu ska vi bara besegra eller snarare komma över Crib Goch i slutet av maj, sedan kan vi sova gott fram till den 22 juni.

Efter målgången blev det härligt mingel i solen, underbart god vegetarisk gryta, kaffe, kaka, en undanskymd prisutdelning, ja, ett par timmars skön avspänd stämning med sköna människor innan det var dags för Kerstin och mig att ta våra styckmordssäckar och bege oss till stationen. Tåg till Manchester och övernattning där. Det satt fint med en stark indisk middag och dusch på kvällen kan jag lova!

Till sist vill vi rikta ett stort till Shane, Charlie, Joey’s Coffee och alla funktionärer för strålande service och ett som vanligt minnesvärt event! Great Lakeland 3Day is Great by all means!

Den som är intresserad hittar vår story från GL3D förra året här>>

På återseende

Kerstin & Niklas

150504a 150504b 150504c 150504d 150504e 150504f 150504g 150504h 150504i 150504j 150504k 150504l 150504m 150504n 150504o 150504p 150504q 150504z_karta

Apr 262015
 

150425aNu är det nära! Vinterns långa transportsträcka med korta reflexbanepass och långa endagars eller flerdagars på Sörmlandsleden och Bruksleden är liksom över (som förberedelse sett). Våren är här och i helgen har jag noterat gransångare och tropikflyttare som lövsångare och svartvit flugsnappare. Och vid sidan om den ljuvliga våren och de nu lövprydda björkarna är det äntligen dags för årets första efterlängtade höjdpunkt: Löpäventyr i de engelska bergen! Nu är det så nära att det nästan gör ont i kroppen, som när knoppar brista av längtan eller vad det nu var fru Boye skrev. Imorgon bitti bär det av med flyg till Manchester!

Väl förberedda är vi, Kerstin och jag, efter vintern och vårens alla ultrapass och flerdagarsäventyr, backar i Ursvik och Davos, styrkepass och snöpuls. På materialfronten har vi kompletterat och finslipat löpargarderoberna. Packandet har gått fint och min säck landade på 9,8 kg och Kerstins 11 kg, så det är god marginal upp till de tillåtna 13 kilona per säck på max 59 liter. Vi har till och med packat ner vårt stora tremannatält, hellånga liggunderlag och fluffiga dunsovsäckar för maximal komfort.

Det känns som en lång väntan är över särskilt som det blev tre minnesvärda löpäventyr i England inom loppet av fem månader förra året. Det började med Great Lakeland 3Day i början av maj, Bob Graham Round i juli och 3x3000 i början av oktober. Grymma och minnesvärda äventyr! Nu börjar vi om på ny kula eller snarare fortsätter på inslagen bana.

150425g

Och hur ser då upplägget ut för vårt stundande äventyr? Två heldagars rektur i Wales norra bergsområde inför Dragon’s Back i juni, sedan upp till Ravenglass för två vilodagar innan starten på GL3D på lördag morgon. Nå, imorgon blir det som sagt morgonflyg till Manchester, sedan förmiddagståget till Bangor i Wales, men med ett snabbstopp på en timma i Chester för att lämna vår GL3D-packning i form av 59-litersäcken på Pied Bull B&B, där vi kommer att bo på onsdag kväll när vi åker till Ravenglass. Väl i Bangor blir det en kort bussresa till Bethesda och därifrån löpning till vårt på boende på Idwal Cottage. På tisdagen ska vi reka den häftiga bergskedjan Glyders (Tryfan, Glyder Fach och Glyder Fawr, alternativt Y Foel Goch). Vi tar sedan in på Pen-Y-Pass där vi förbokat boende och middag. På onsdagen väntar den halvt skräckblandade rekningen av Crib Goch och Knife Edge ridge upp mot Snowdon. Därefter bär det av ned till Llanberis och vidare till Bangor för att ta tåget till Chester och övernattning där. Torsdag morgon tåg upp till Ravenglass och vårt förbokade boende på Rosegarth B&B, där även Torkel och Kari kommer bo två nätter fram till starten på GL3D. Vi blir tio svenskar på årets upplaga. Kul! Och det häftigaste med årets upplaga (som Kerstin och jag hoppats på så innerligt hela vintern) är att de tre dagarna är förlagda  till den västra delen av Lake District, som är rena obygden och fantastiskt läcker. Och Kerstin och jag har en del bergstoppar kvar att bocka av där, särskilt i nordvästra delen. Årets upplaga blir några kilometer kortare men kommer att bjuda på tuffare klättringar. Äntligen kanske vi får köra Corridor Route upp till Scafell Pike, återse Great Gable (min favorittopp!) och besöka Haystacks (Wainwrights favorit). Ja, det är mycket som väntar, inte minst mycket oväntat, annars vore det inte ett äventyr.

150425f

Det ska bli kul, svettigt, spännande, jobbigt, häftigt, svackor, toppar, kickar, väggar och – när allt över – minnesvärt!

Story kommer någon gång i maj. På återseende!
Niklas & Kerstin

150425b 150425c 150425d 150425h

Mar 242015
 

150322aJag har sovit. Jag har sovit gott i nätterna två! Tio timmar första natten. Åtta andra natten. Nynnandet av av Cornelisvisan ”Somliga går med trasiga lår…” börjar så smått klinga av. Och hade det inte varit just för stela ben, läsning av Henriks blogginlägg  och betraktande av Gunnar Elds härliga fotografier skulle jag alldeles säkert tro att jag drömt ihop allt. För håll med mig! Vilken normal människa ägnar en hel lördag åt nitiska förberedelser inför en nattlig aftonbal i Ursviks skogssalar från midnatt till gryning? Vi snackar inte frack, lackskor, Lagerfeldtsparfym och ostron som tilltugg, utan hardcore á la gummidubb, Hammer, lumen, vatten och stelfrusen energi för en hel natts dansade på stig utan synlig ände!

Henrik Ortman kom och hämtade mig strax innan åtta på lördag kväll. Vi hämtade upp Magnus Andersson på vår väg mot Stockholm och Ursvik. Vi kom fram – efter en felkörning och inköp av latte – till Ursvik vid halvtio. Vi styrde stegen direkt till startområdet och hämtade våra nummerlappar. Därefter tog vi vår packning (löpare har som ni vet knappt någon utrustning alls, bara det basala som ett par schyssta skor och lite till) och begav oss till huset med omklädningsrum och gymnastiksal för de som vill sova eller bara ta en tupplur. Jag själv hade sovit mellan tre och sex på eftermiddagen medan Henrik och Magnus knappt fått till någon extra sömn som de småbarnsföräldrar de är. Jag stoppade in hörselproppar och sjönk ned i meditativt lugn i dryga timmen. Drog mig sedan sakta upp till ytan. Satte mig upp. Slog upp en kopp kaffe och avnjöt en falukorvsmacka. Därefter tog jag mitt pick och pack och begav mig upp till omklädningsrummet som nu var knökfullt med taggade och snacksaliga löpare. Hittade Henrik och så mina klubbkompisar Patrik Lindblom och Simon Gräsberg som kört upp från Eskilstuna. Jag hade allt under kontroll och ville helst av allt bara ge mig ut i skogen och jaga pannlampans sken. Tror nog att vi alla kände så bakom det verbala tidsfördrivet.

150322b 150322c 150322d 150322e

Så, kvart i tolv på lördag kvällen tog jag så min lilla pall, väska, plastbox och promenerade bort till starten tillsammans med Henrik. Valde ut en bra lättillgänglig plats för min box, som inte innehöll något revolutionerade, mer än sju vattenflaskor, sex småflaskor på 1 ½ dl med koncentrerad Hammer Perpetuem, några 9bar och nötcréme. Det var kyligt ute, runt minus sex. Misstänkte att det skulle kunna bli problematiskt med vatten som skulle frysa till is. Ställde plastboxen i min sportväska för att isolera vätskan från kylan. På fötterna hade jag mina X-talon 212 #4. På huvudet Silva X-trail och ett fetingbatteri som ingår i Silva Sprint-kitet. Taggad och redo för kontrollerad härdsmälta. Jag var ju i Ursvik för att ge järnet, men klokt. Stiga ur komfortzsonen helt enkelt! Jag har aldrig sprungit Ursviks Extreme-bana, men kollat igenom resultatlistor. Att springa de 75 kilometerna under sju timmar kändes möjligt, trots stig och kuperad terräng på totalt 1600 höjdmeter. Skönt att ha ett mål. En utmaning. Ett upplägg.

I startfållan kom en sympatisk kille fram och hälsade. Det visade sig vara Tobbe Lindström, som också var på hugget att kapa tid på sitt fjärde UU. Vi bestämde oss för att göra sällskap så långt det bara gick. Folk började samlas. Johan Hamilton stod med megafonen och spred information i den mörka, kyliga och stjärnklara natten. Det var fest i Ursvik! Av 101 anmälda till 75 km stod nu 75 tappra plus sex stafettlag och väntade på det tysta startskottet.

150322f 150322g

00:00, natten till söndagen, starten gick för den 16:e upplagan av Ursvik Ultra. Jag och Tobbe drog iväg strax efter täten på 6-7 personer. Det tog ett tag att komma in i rytmen och vi började nästan snacka omgående. PTL, TDG, Wales och livet. Efter 4-5 kilometer hade våra kroppar kommit igång. Skönt jämnt tempo och jag njöt. Så härligt att springa i mörker i pannlampans sken och se de glittrande reflexerna i mörkret. Efter en titt på kartan och banan tidigare på kvällen visste jag att jag inte skulle kunna memorera den på ett par varv och lägga upp en strategi därefter. Den var helt enkelt för snirklig och varierad. Tuff bana med all kupering och på vissa sträckor var det svårt att få till ett jämnt flyt i löpningen, varför man fick ta till vara på alla utförslöpor samt löpning på flacken om man vill tjäna in tid. Det var skönt att springa med Tobbe! Tiden rullade på när vi snackade och han kunde ju banan. Henrik var också med oss till och från, antingen strax framför eller strax bakom. Min strategi var att nöta i ”hyfsat” tempo två varv och sedan försöka öka om det kändes bra, men sådant är svårt att förutspå, särskilt på en terrängbana jag aldrig sprungit tidigare. Men det var också en fröjd att springa där i mörkret, skogen, stigen, de öppna snötäckta fälten som bjöd in stjärnhimlen, kylan som inte bekom mig. I mörkret är jag så mycket här och nu. Hela tiden fokus på stigen. Rötter, stenar, leriga diken, luriga hällmarker och tvära svängar. Varierad och rolig bana. Alla har sin upplevelse av banan och jag tyckte det var roligt att läsa Henriks blogginlägg och beskrivning av banan.

När man springer och pratar går tiden fort. Tobbe och jag höll ihop två varv och efter några kilometer in på tredje kände jag mig pigg samtidigt som Tobbe fick en svacka. Jag bestämde mig för att växla upp ett snäpp och våra vägar skiljdes åt. Efter någon kilometer och strax innan gåbacken kom jag ifatt Henrik och väl uppe på krönet drog jag iväg utför de härliga hällmarkerna. Tyckte Henrik sett stabil ut, men han klev tyvärr av efter tredje varvet. Halvvägs på tredje kom pigga löpare som startat sina 45 km. Jag fick extra mental energi och peppande hejarop. Kent Melin hade jag kramat om och lyckönskat vid varvningen tio minuter innan deras start. För min del började utmaningen verkligen i och med de två resterande varven. Jag la ingen tid i depån vid varvningarna, max 40-50 sekunder. Tog det jag skulle ha och gick vidare 100m innan jag började jogga. Banan började ta ut sin tribut, men jag var noga med att hela tiden dricka, stoppa i mig energi regelbundet, en salttablett i timman… Det var låren som började streta och lät smärtan sprida sig kännbart på utförslöporna, men vis av erfarenheterna vet jag att det går till en viss gräns sedan blir det inte värre, och smärtan blir bara än mer påtaglig om man bromsar steget, så det är lika bra att alltid släppa på. Lära sig gilla smärtan. Den håller mig vaken och i rörelse. Energi. Att leva!

150322h
Det började ljusna. Fåglarna vaknade till liv. Blåmesar och talgoxar var det första som sjöng. När jag närmade mig varvningen för finalvarvet hörde jag sjungande bofinkar, en flöjtande koltrast och en hårt tickande stenknäck. Och jag log när jag hörde en talgoxe som liksom sjöng sitt tvåstaviga ”he-ja he-ja he-ja. Så, in för varvning och ut på femte och sista varvet. Att springa under sju timmar var sedan länge ett mål bortom räddning, men det var bara ett mål, som förändrats under nattens resa mot gryningen. Faktum är att jag saknade natten, mörkret och pannlampans sken. Banan tedde sig rätt trist och blek i dagsljus. Kanske var jag trött och jag blev också tröttare mentalt av att se långt fram av stigen och de längre sträckorna på flacken. De tre sista kilometerna på motionsspåret in till målgång var grymt jobbiga. Kände mig ovig som en Kalle Anka med stelopererade ben och platta fötter, men det var bara bita ihop. Det var nära nu. Så skönt att få komma upp på det sista krönet och sedan rulla utför ända in i mål, hoppa över en viss fotograf vid namn Gunnar Eld och så välkomnas av en ombytt Henrik. Sluttiden landade på 7:17, 76,33 kilometer och en nionde plats. Klart nöjd över min insats och inte en tillstymmelse till energidipp. Kunde inte ha gjort annorlunda eller bättre, denna gång. Sedan blev det kaffe och två kokta korvar med bröd. Henrik var snäll och hjälpte till med packning som stuvades in i bilen och jag tog mig på stela stapplande rigor-mortis-ben till omklädningsrummet, duschen och bastun. Träffade på Cristoffer Stockman som sprungit 45 km (läs han race rapport) och Tobbe satt i bastun och trivdes. Det blev så att säga en varm genomgång av vad som hänt efter det vi skiljdes åt i spåret (du hittar Tobbes story här). Märkligt, det senaste dygnet kändes som att befinna sig i en surrealistisk dröm á la Kafka. Och samtidigt väldigt tillfreds, för där och då, bland likasinnade, är man liksom helt normal. Jag tror minsann jag avslutar med orden: ”Ursvik Ultra, på återseende nästa år!”

150322i

Kolla in Gunnar Elds läckra bilder från Ursvik Ultra>>

Dec 222014
 

141223aÄventyren 2015 tar form på pappret, vore kanske en lämpligare och mer sanningsenlig rubrik, då äventyren faktiskt ännu inte ägt rum. Allt kan hända, men jag är en glad och målmedveten optimist och har förmågan att visualisera det som väntar, utan att tappa fotfästet här och nu!

För ett av äventyren som sakta mognat fram under 2014 finns inga pålitliga kartor. Över kärlekens ocean finns inga sjökort att köpa, men jag litar på hjärtat. Efter godkännande från Kerstins barn sa jag i förra veckan upp lägenheten, så i februari/mars går flyttlasset till Kronvägen i Västerås. Efter 8 ½ halvt års solokvist på Riktargatan i Torshälla är det alltså dags att kasta loss och dela livet med Kerstin och hennes barn. Pirrigt, visst, men framför allt väldigt kul och härligt att få dela tiden och livet tillsammans än mer. Inte bara äventyren, utan lika mycket vardagen och allt vad det innebär. Ett oskrivet kapitel som sambo i mitt livs roman(s) har inletts!

Och visst handlar detta – som rubriken antyder – inlägg lika mycket om kommande löpäventyr. Faktum är att i skrivande stund är faktiskt nästa års höjdpunkter klara, nå, Kerstin och jag har ännu inte bestämt oss för vilket äventyr vi tänkt genomföra under vecka 36 i början av september: Bob Graham Round eller springa öglan Padjelantaleden och Kungsleden mellan Saltoluokta och Kvikkjokk.

Great Lakeland 3Day 2-4 maj
Anmälan och flyg är bokat och klart. Kerstin och jag flyger dock över redan på måndag morgon den 27/4 och sticker direkt till Wales för att reka bergen i norra delen i och kring Snowdonia i tre dagar. Detta för att skaffa oss lite ovärderlig lokalkännedom inför Dragon’s Back Race senare i slutet av juni. De två första dagarna av Dragon’s är avgjort de tuffaste sett till terrängen, höjdmeter och scary passager i bergen, så lite rekjogg skadar ju inte. Därefter bär det av upp till Lake District för att delta i den härliga tre dagar långa bergsultran GL3D. Det bästa sättet att utforska och lära känna den bergiga nationalparken. Vi håller tummarna för att banan läggs i de västra och nordvästra delarna, som ju bjuder på mer ödemark och för oss outforskade berg. Även sex andra svenskar är anmälda, däribland Torkel Skogman och Kari Gardelin. Så det blir ett svenskgäng även nästa år! För vår del blir det nog samma mål som i våras, det vill säga att hålla oss kvar i elitklassen genom alla tre dagarna liksom ett led i uppladdningen för Dragon’s Back Race.

Under våren kommer vi att ladda och testa ny utrustning genom att springa Sörmlandsleden under en tvådagars i början av mars och en tredagars under påsken. Sedan ser jag fram emot Ursvik Ultra i slutet av mars medan Kerstin är i Davos på konferens och kör backe- och höghöjdsträning veckan lång.

141223c

Dragon’s Back Race 22-26 juni
Anmälan, flyg och boende är bokat och klart. Denna legendariska och extraordinära utmaning går av stapeln för tredje gången sedan premiären 1992. Den utgör förstås årets absoluta höjdpunkt på löparfronten och vi har båda jobbat på hårt under 2014 för att kvala in och ta en plats. I dagsläget är vi tio svenskar anmälda och fyra kommer från Västerås. Fem dagars tuff bergslöpning fördelat på 30 mil och 17000 höjdmeter med hjälp av karta och kompass. En utmaning som heter duga och hör till en av världens tuffaste bergsultror om man får tro Wales Online och artikeln The Dragon’s Back was the toughest race in the world… and now it is being made harder.

141223d

Förberedelserna är i full gång och nu väntar dedikerad stiglöpning, backträning, flerdagarsäventyr, kartstudier, läsning, uppdatering av utrustning och så mycket annat de närmaste sex månaderna fram till avresa på midsommarafton den 19 juni. Jag vet inte hur många gånger Kerstin och jag har sett filmen om Dragon’s Back Race 2012. Och längtat! En fantastisk produktion som utöver själva filmen innehåller extramaterial såsom porträtt/intervjuer av härliga deltagare, från hardore-legender till coola upplevelselöpare och Shane Ohlys eminenta genomgång av hela bansträckningen för 2012. Kartor och böcker är inhandlade, vilket är härligt då vi båda älskar just kartor och böcker!

141223b

Som nämnts ovan åker Kerstin och jag till Wales på en liten rektur dagarna innan GL3D. Och som ett sista flerdagars generalrep inför Dragon’s Back åker vi upp till Örnsköldsvik fyra dagar i slutet av maj för att springa hela Höga Kusten-leden och utforska andra stigar i Skuleskogens Nationalpark under en heldag. Kan man tänka sig ett bättre äventyr som en sista förberedelse innan nedtrappningen inför årets stora höjdpunkt?

Som kuriosa kan nämnas att legenden Rune Larsson sprang första upplagan av Dragon’s Back 1992 och den som vill läsa hans story från tävlingen hittar den här>>

Ultravasan i slutet av augusti
Efter att en snöplig skada omöjliggjorde deltagandet i premiären av Ultravasan i fjol är i alla fall Kerstin sugen på att få springa de nio milen mellan Sälen och Mora 2015. Det blir kanske hennes enda riktiga tävling för året och tävlingsmomentet är ju alltid spännande i sig. Jag blir nog inte svårövertalad utan hakar väl på även om jag inte helt bestämt mig ännu.

Bob Graham Round eller Padjelantaleden i början av september
Vi har bokat semester vecka 36, men fortfarande inte bestämt oss för vilket av äventyren vi vill göra. Tre tuffa Englandsäventyr under loppet av drygt fyra månader är i tuffaste laget och BGR är en jävligt tuff utmaning för att tala klarspråk, vilket för den oinvigde handlar om att springa 106 kilometer, över 42 bergstoppar i Lake District, totalt 8200 höjdmeter och detta ska genomföras på max 24 timmar. Vi har rekat och sprungit hela BGR (vissa etapper flera gånger) men vi skulle behöva reka några partier på andra halvan ännu en gång. Man har inte råd med några misstag om man ska göra ett helhjärtat försök. Bästa tiden för ett försök är normalt i skiftet juni/juli, då natten är som kortast och störst chans på bra väder och torra marker, men vädret kan växla snabbt.

Lika häftigt men mer tillbakalutat är äventyret att springa Padjelantaleden och en del av Kungsleden. Tanken på ett grovhugget upplägg är att flyga till Gällivare, ta bussen till Kebnats/Saltoluokta och därifrån springa Kungsleden till Kvikkjokk på två dagar. Sedan vidare från Kvikkjokk på Padjelantaledens 16 mil till Ritsem och därifrån ta bussen tillbaka till Gällivare. Antingen springer vi mellan stugor eller så ta vi med oss ultralätta sovsäckar och tält.

141223e

Inget är hugget i sten och vi bestämmer väl oss för vad det blir under vårkanten.

Ja, hela 2015 ser på pappret onekligen ut att bli ett häftigt år med många äventyr! Och vi tjuvstartar med en tvådagars på Sörmlandsleden mellan Malmköping och Mölnbo med övernattning i Mariefred nu på fredag/lördag.

141223f

Vi båda önskar er alla en synnerligen god jul och god fortsättning!

141223g

Okt 092014
 

141009a

Här följer en race rapport signerad Kerstin Rosenqvist från den grymt häftiga bergsultran i Lake District (England) lördagen den 4 oktober 2014. Fotografier av Niklas, där annat inte anges. Var så goda och ta del av Kerstins fartfyllda story!

141009b

Redan efter ett par hundra meter slutade vi försöka hoppa över vattenpölarna och stigarna förvandlades snart till forsande bäckar. Vattnet sköljde högt över fotknölarna i varje steg och det som skulle vara ett Sky-running-lopp kändes mer som ett älvelöp, som vår norska vän så fint uttryckte det! Morgonen var becksvart och med regnet ösande ner från himlen hade man verkligen ingen aning om vart man satte fötterna, det var bara att hoppas på att fotlederna skulle klara att parera underlaget oavsett vad det var, ovan eller under vattenmassorna.

När starten på första upplagan av det 80 km långa 3×3000 ultra trail gick kl 05:00 hade det redan regnat ett tag och en timme in i loppet hade det kommit nästan 10 cm på bara några få timmar! Även enligt engelska mått ett ganska rejält regnväder eller som Skyrunning UK uttryckte det strax innan start: ”Biblical weather conditions”. Eftersom det dessutom blåste hårt förvarnade tävlingsledningen om att de nog skulle få leda om banan nedanför Scafell Pike. På så sätt skulle vi missa Englands högsta topp på 977 m ö h, vilket kändes lite trist men det var bara att acceptera läget då säkerheten går först. Med en träningsmängd lägre än någon gång sedan jag började springa 2008 (pga en muskelbristning i vaden) och en rejäl förkylning som inte riktigt hann gå över innan loppet hade jag slopat alla tidigare förhoppningar om att göra en bra tävling och ställt om till att bara försöka ta mig runt hela banan utan att vaden skulle gå sönder igen. Därför tog jag det riktigt lugnt från start och höll mig i mitten av startfältet. Niklas och jag hade sen länge kommit överens om att springa var för sig och han startade, tillsammans med Henrik Ortman, betydligt längre fram. Det gick lite för långsamt utför här i början men jag försökte koppla av och vara klok för att inte ta ut mig för tidigt. Det var jobbigt nog ändå med allt vadande! Så länge vattnet gick upp till anklarna fungerade det att springa men partierna där det var upp till knä- och lårhöjd var värre för att inte tala om passagerna genom vilda forsar. Morgonen var kall men svetten rann ändå under alla kläder jag hade satt på mig. Rev av vantar och mössa efter bara några minuter och efter ytterligare tre kilometer fick jag stanna och ta av regnbyxorna också. Jag sprang en stund med med Torkel Skogman (IF Linnea) men tappade honom när jag genade genom en minisjö för att slippa klättra vid sidan om. Plötsligt var jag alldeles ensam och det kändes inte lika självklart vart stigen gick längre. Jag sprang över en bro och hittade inga markeringar. Vände tillbaka och väntade in de som var efter mig och föll in längst bak i ledet. Hellre lite lägre tempo men på rätt väg! Raden av pannlampor ringlade sig långsamt fram genom kuperad skog och jordbrukslandskap om vartannat och jag njöt av att löpningen flöt på så bra.

141009c
141009d

Efter 15 km väntade den första vätskekontrollen. Jag hade tänkt dricka lite men det var självservice som gällde och dunken var för tung för mig. Nu var det ju ingen brist på vatten längs vägen så jag högg lite underbart god caramel shortbread och sprang vidare. Nu började klättringen så smått och gryningsljuset kom smygande. Jag sprang och småpratade med löpare omkring mig och började avancera lite i ledet. När pannlampan inte behövdes längre var det lättare att hitta rätt och stämma av med kartan allt eftersom, dessutom var det mindre vatten på stigen när vi kom upp på lite höjd. Första stigningen gick upp till Styhead Pass och jag bara njöt av att få vara där och då! Långsamt glesnade regnskurarna och genom molnen började vi skymta bergen omkring oss. Jag gillar ju uppförsbackar och nu kunde jag stadigt och oväntat smärtfritt klättra på och samtidigt passera enstaka löpare. Där det planade ut lite sprang jag men i alla motlut var det gång som gällde. Ingen tävling för mig idag, jag skulle ju bara ta mig runt! Väl vid passet visades vi till min besvikelse in på en genväg nedom Scafell Pike. Nog för att det blåste men det hade varit roligare att få komma hela vägen upp. Istället blev det omväxlande gång och löpning på skrå till Esk Hause på 750 meters höjd. Här var vägen inte markerad och vi blev några löpare som höll ihop för att hitta rätt. Efter stämpling på kontrollen i passet följde en lång skön utförslöpa ner till Angle Tarn. Märkte till min förvåning att jag sprang ifrån engelsmännen och återigen fylldes jag av glädje över hur bra kroppen fungerade och att vaden var med på noterna!

141009e 141009f 141009g 141009h 141009i
141009j

Runt åttasnåret hade det slutat regna helt och det blev lättare att se men ändå inte alltid självklart vad som var stig. Blött så det räckte var det verkligen och sista biten ner till Stake pass bjöd på några fina mosspassager. Det gick lite långsammare och när jag fokuserade på att inte sjunka för djupt missade jag att svänga när banan vek av från stigen. Som tur var räddades jag av tjoande löpare som kommit ifatt mig. Vi höll sedan ihop ett bra tag, hela den sega klättringen på High Raise sumpiga grässlänt upp till 760 m och ner på andra sidan ned till södra ändan av sjön Thirlmere. Nerför, men definitivt inte lättsprunget! Man kanske kunde anat att något som heter ”The bog” faktiskt skulle leva upp till namnet? Sump, mossa, bäckar och lergropar om vartannat men där det fanns en antydan till stig utgjordes den istället av sten eller stenblock. Nerfärden blev någon sorts springande/hasande/halkande men med glada skratt och en hjälpande hand när vi turades om att gå omkull. Varje gång jag drog upp underbenet ur ett sugande sumphål var jag verkligen glad att ha skon kvar på foten för det hade varit stört omöjligt att få tag på den annars. Tyvärr ramlade en av mina nyvunna kompisar illa mellan stenarna och fick lov att bryta med en skadad arm. Jag tog mig ner helskinnad och passerade dessutom några löpare på vägen, flera redan med en något trött uppsyn och betydligt långsammare tempo. Jag passerade även första tjejen som jag sett sedan starten och när jag glad sprang in på dagens andra matkontroll fick jag rapport om att jag låg femma. Vad?! Jag tävlade ju inte ens. Eller? Sakta men säkert kände jag hornen växa ut i pannan och tävlingsdjävulen ta tag i mig. Det gick ju jättebra att springa! Vaden gjorde inte ont och av förkylningen kände jag lyckligtvis ingenting. Jag stannade knappt, högg lite karamellkaka och en banan i farten och var snart på väg upp mot Helvellyn.

141009k 141009l 141009m 141009n 141009o 141009p 141009q 141009r 141009s 141009t
141009u

I ögonvrån hade jag sett att det stod en tjej inne på kontrollen som jag nyss lämnat bakom mig och det var ju inte så svårt att räkna ut att jag knep en placering bara genom att komma iväg före henne. Hade egentligen tänkt dricka rejält med vatten på kontrollen men tog det i bäckarna på låg höjd istället. Eftersom jag och Niklas varit upp på toppen flera gånger tidigare visste jag att det skulle dröja innan det fanns möjlighet att fylla på med vätska igen. När jag passerade en grind på vägen upp såg jag att tjejen i röd jacka var precis bakom så jag förlängde stegen lite. Den drygt tre km långa stigningen bjuder på 800 fina höjdmeter och efter att The bog sugit musten ur benen blev det kanske inte så mycket mer än ett måttligt raskt tempo, men jag kände mig ändå stark hela vägen upp på den fina och stundtals stenlagda stigen, som hämtad ur en saga. Passerade både vandrare och medtävlande alltmedan molnen tätnade och duggregnet smög sig på. Även vinden tilltog ju högre upp jag kom men det var jag beredd på och jag undrar om det någonsin är vindstilla på Helvellyn? Jag tyckte lite synd om funktionärerna som höll på att blåsa bort på toppen men de såg lika glada ut som jag kände mig när jag hälsade och utbytte några ord med dem. Trots att det blåste hårt och regnade i sidled kunde jag fortsätta utan långbyxor, drog bara på mössa, vantar och buff så blev jag varm nog även om fötterna var lite stela. Nu följde den vackraste delen av banan. Från Helvellyn till Clough Head, en sträcka på knappt nio km, passerar man över åtta toppar och håller sig mellan 700 och 950 meter över havet. Fantastisk utsikt åt alla håll, (hm, i klart väder i alla fall) och man ser den ringlande stigen långt framför sig. Underlaget varierar mellan mosse, gräs, smågrus och mindre stenblock, den här dagen såklart kombinerat med en mindre bäck ovanpå alltihop. Jag hade så glada minnen härifrån, och var lika glad även nu, men jag får erkänna att jag inte sprang lika ystert nerför som jag gjort tidigare gånger och det slet lite mer uppför. Jag var inte ensam om att tappa fart, även om jag längs bergsryggen passerade några löpare, inklusive ännu en tjej.

141009v 141009w 141009x 141009y 141009z 141009zz 141009zzz 141009zzzz 141009zzzzz 141009zzzzzz
141009zzzzzzzz 141009zzzzzzz

När jag så tittade på klockan visade den bara 32 km och jag hann bli rätt förskräckt innan jag insåg att det inte kunde stämma. Jag gissar att jag av misstag stängt av klockan i fallet i ”boggen”. Drygt halvvägs borde jag i alla fall vara och jag vågade inte riktigt tänka på placeringar, utan höll istället ett stadigt öga på killarna framför och närmade mig dem sakta men säkert. Som tur var behövde vi inte ta oss upp på riktigt alla toppar och snart nog hade jag Clough Head framför mig. Precis innan klättringen uppåt startade mötte jag en kille som hade koll på ställningarna och han meddelade att jag nu låg trea bland damerna. Jag blev både glad och nervös över det, för nu hade jag plötsligt en placering att försvara! Jag som precis innan hade varit rejält trött fick förnyad energi och var snabbt ikapp killarna som så länge legat framför och vi peppade varandra uppåt. Såg det lilla vindskyddet av sten som markerade toppen och till min bestörtning en kille som passerade det utan att stämpla på kontrollen. När jag själv kom fram såg jag att den var placerad i skymundan längst in och jag förstod att han inte sett den. Han var för långt bort för att jag skulle kunna ropa tillbaka honom och efter att ha stämplat kontroll fyra väntade en brant utförsbacke hela vägen ner till den gamla banvallen vid Threkheld. Jag kunde inte tänka på annat än att han skulle bli diskad och sprang på så snabbt jag kunde för att komma ifatt. Eller sprang och sprang, hasade snarare. Provade att sätta mig ner för att glida på rumpan men marken var för ojämn. Det blev ett rätt plågsamt sicksackande utför med stumnande lår och hjärtat i halsgropen på det blöta leriga gräset, 500 höjdmeter på två kilometer! Här fanns det ingen stig på kartan men det syntes spår efter vandrare och var tydligt markerat så min oro inför loppet att hamna för långt österut och missa vägen nedanför var helt obefogad. Vi var nästan nere innan jag kom ikapp. Stackaren såg först förtvivlad ut när jag sa att han missat kontrollen men vi kom snabbt överens om att det var för tufft att klättra upp igen och att jag ju kunde intyga att han varit där. Vi sprang och pratade en liten stund innan jag släppte på lite igen och fortsatte på egen hand. Plötsligt skingrades molnen och framför mig hade jag mitt absoluta favoritberg, Blencathra, i strålande sol! Underbart vackert! Plockade fram mobilen och tog dagens första foto. Efter en snabb koll på kartan konstaterade jag att det var runt tre mil kvar. Någonstans här skulle det ligga en extrainsatt matkontroll och jag längtade så efter att komma dit. Jag var törstig och behövde mer energi men vågade inte ta det sista vattnet ur vätskeblåsan eller energibaren ur väskan, då jag ville ha reserver kvar till senare.

141009zzzzzzzzz
141009zzzzzzzzzz

Så dök den äntligen upp, en husvagn på en liten parkeringsplats fylld med glada engelsmän som erbjöd allt jag kunde önska. Jag tackade glatt ja till en kopp te. Sekunden efteråt, när den vänliga damen i sakta mak gick in i husvagnen och frågade om det skulle vara med mjölk eller socker, ångrade jag mig. Det kan inte hjälpas, när min tävlingsinstinkt har vaknat går den inte att stoppa och det här skulle ju ta flera minuter insåg jag. Ändrade min beställning till en mugg vatten och stressade den stackars äldre man som försökte hjälpa mig med dunken så att han välte ut allt på marken. Några sekunder senare var jag på väg igen, med mer karamellkaka och banan i handen. Perfekt! Och ingen tjej i sikte bakom mig. Nu skulle det bli flack löpning i några kilometer och jag gruvade mig för det, trots att jag visste att den gamla järnvägsvallen gick genom vacker skog och längs River Greta. Vackra omgivningar hjälpte liksom inte längre och det krävdes rätt mycket övertalning för att få benen att hålla igång i någon sorts långsam jogg. Försökte le och säga något uppmuntrande till en löpare jag passerade men fick bara en sned blick tillbaka, inte bara jag som var trött uppenbarligen! Äntligen vek den breda stigen av upp mot Latrigg och näst sista kontrollen. Äntligen fick jag gå lite men glädjen var kortvarig för det var lite för flackt för att gå hela vägen. Bara att bita ihop och köra på, då jag var säker på att tjejerna bakom närmande sig nu när jag var så långsam. Plötsligt svepte molnen in med en riktig regnskur igen och den här gången blev jag nästan sur, dålig tajming när jag snart skulle upp på banans sista topp, Skiddaw! Jag och Niklas har varit upp på Skiddaw två gånger tidigare, från två olika håll, men nu skulle vi få prova en ny längre väg runt massivet och med en brantare klättring till toppen.

Först skulle jag bara ta mig förbi Latrigg och fylla på vatten. Drack ur de sista dropparna strax före kontrollen och hade ryggan i famnen och vätskeblåsan halvvägs ur när jag kom fram. Funktionärerna skrattade glatt åt min iver men här var det snabb service och blåsan var snart fylld. Samtidigt ser jag till min stora förvåning Niklas framför mig. Niklas! Vad gjorde han här? Han skulle ju vara långt framför. Han såg lika förvånad ut han, men glad! Överlycklig berättade jag om hur bra det hade gått och att jag hade kunnat springa smärtfritt hela vägen. Bakom mig hörde jag en annan bekant röst ropa mitt namn med engelsk brytning. Det var vår goda vän Stuart från GL3D, funktionären som lånade ut sin enorma temugg för att han tyckte min var på tok för liten. En annan dag hade jag gärna stannat och pratat men inte idag, det blev ett snabbt Hej, vad kul att se dig, innan jag lämnade kontrollen. Niklas var snart ikapp och jag fick en kort resumé. Han och Henrik hade hållit ihop större delen av loppet och Henrik var bara någon minut före nu. De hade hållit ett bra tempo och allt hade flutit på fram till Clough Head där klungan de sprang i hade sprungit strax nedanför toppen utan att stämpla vid kontrollen. Niklas och Henrik hade vänt tillbaka upp och letat men inte hittat den och strax därpå mött en löpare som påstod att den ändå inte fungerade. Där tappade de minst tio minuter men kanske framför allt flytet och fokusen på löpningen. Några minuter extra hade de spenderat på matkontrollen för att försäkra sig om att inte bli diskade. Det visade sig efteråt att väldigt många hade missat Clough Headkontrollen och ingen blev diskad. Med facit i hand borde de haft en funktionär även där och gjort kontrollen mer synlig. Som det var nu hade ju en del löpare uppenbarligen struntat i att passera toppen. Det gjorde nog inte många minuters skillnad men några höjdmeter slapp de i alla fall.

Åter till tävlingen. Banan följde nu Cumbria Way, en smal stig runt Skiddawmassivets östra vägg. Regnet avtog, molnen skingrades och vi bjöds på en fantastiskt vacker utsikt ner i dalen och Glenderaterra Beck. Stigen i sig var mer som en bäck men hyfsat lättsprungen där den var flack. Jag hade bestämt mig för att inte springa uppför något mer och även på flacken gick det långsamt. Niklas var uppenbart piggare men höll mig ändå sällskap bitvis. Han hann förstås med att fota också! Henrik var strax framför hela vägen runt till foten av Skiddaw, där passerade vi honom när han stannade till en kort stund. Fick av funktionären höra att jag fortfarande var tredje dam. Vågade inte tro på det riktigt och sa till Niklas att jag var typ fjärde dam. Nu var jag rejält trött. Även om vägen runt hade gett oss några höjdmeter hade vi tappat hundra sista biten ner till vändpunkten och nu hade vi knappt 500 m upp till toppen av Skiddaw som når 950 m ö h. Underlaget växlade mellan sugande blött gräs, löst grus och vassa stenar.

141009zzzzzzzzzzz
141009zzzzzzzzzzzz

Det gick väldigt segt för mig nu men jag var fortfarande bara glad! Jag hade Niklas framför mig. Han varvade lite snabbare gång med att fota och vänta in mig. Han tappade förstås flera minuter på det och jag försökte få honom att köra på själv men han var så snäll och gjorde mig sällskap istället. Sista biten upp är lite stenigare och flackare så här gick det äntligen lite lättare och snart var vi framme vid kontrollen på toppen av Skiddaw. Här blåste det stormbyar och jag var glad att vi skulle ner direkt igen, dessutom med vinden i ryggen. Funktionären på toppen hade det värre, ännu en hjälte som stod ute i regn, hagel och rusk hela dagen för alla löpares skull! Jag visste redan innan att det skulle bli plågsamt utför, framsida lår värkte och det var uppenbart att det var de som led mest av det ofrivilliga träningsuppehållet. Nu sprang i alla fall Niklas i förväg, han är ju även i vanliga fall snabbare utför, och det var härligt att se honom dansa nerför den branta stigen. Jag följde efter, något mindre graciöst och småskrattande åt mig själv. Och vad är väl 850 höjdmeter nerför på det stora hela?

141009zzzzzzzzzzzzzz
141009zzzzzzzzzzzzz
141009zzzzzzzzzzzzzzz 141009zzzzzzzzzzzzzzzz 141009zzzzzzzzzzzzzzzzz
141009zzzzzzzzzzzzzzzzzz

Alla klättringar var avklarade, bara nerför och en kort bit med flack löpning genom Keswick och vidare till målet. Vi skulle passera kontrollen på Latrigg igen och den dök oväntat snabbt upp inom synhåll och strax var jag där. Hejade på Stuart igen och kunde inte låta bli att vända mig om. Skymtade en röd jacka som kom i full fart bakom. Jag fick hjärtat i halsgropen. Tusan också, var fjärdedamen ikapp nu? Eller kunde jag ha sån tur att det var någon annan? Bet ihop och försökte sträcka ut benen lite längre men det gick ändå frustrerande långsamt. Latrigg är åtminstone mindre brant än Skiddaw och här var det dessutom gott om vandrare som hejade glatt på oss löpare vilket gav extra energi. Jag kände det stora leendet återvända och hejade lika glatt tillbaka. En kille i röd jacka for förbi och jag kunde andas ut lite men vågade inte slappna av helt, hade ju ingen aning om hur fort tjejerna bakom mig sprang. Vid sista lilla motlutet över River Greta tvingade jag mig att fortsätta springa och sen var det plötsligt bara någon kilometer genom pittoreska Keswick fram till målgången i Crow Park. Var och varannan människa hejade och peppade när jag i komiskt långsam jogg tog mig de sista metrarna över torget, runt hörnet vid George Fischer, genom gångtunneln, längs med parken och så äntligen in i på upploppet och in i mål. Helt slut och fantastiskt glad kastade jag mig om halsen på Torkel (stackaren, han var närmast, dessutom nyduschad och ren) och sen min kära Niklas som hade gått i mål tre minuter tidigare. Gratulerade de andra runt omkring som jag kände igen utifrån banan och strax därefter kom fjärde dam i mål, drygt fem minuter efter mig. Hon var jätteirriterad och hade nog hemskt gärna haft min tredjeplats. Arrangörerna hade slarvat bort hennes dropbag på den kontroll jag passerade henne och det hade kostat henne ungefär lika mycket tid som jag slog henne med. Sen kom Henrik i mål med en glad segergest. Helt otroligt att vi var så jämna alla tre, i mål på drygt elva timmar med bara tio minuters mellanrum efter 77 km och 3700 positiva höjdmeter! Att vi dessutom hade gjort riktigt bra tider var uppenbart även om det inte fanns någon resultatlista än. Jag hade förväntat mig typ fyra timmar till ute på banan och att gå i mål i mörker men det var väldigt skönt att slippa det! Att Torkel redan var ombytt berodde tyvärr på att han hade gjort illa höften i ett fall på väg upp till Helvellyn och fått lov att bryta men han var nöjd ändå med den häftiga starten och bra känsla så länge han sprang.

141009zzzzzzzzzzzzzzzzzzz
141009zzzzzzzzzzzzzzzzzzzz
141012zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Jag började stelna till och efter att vi firat med varsin god kopp kaffe i strålande solsken tackade vi för oss och stapplade långsamt tillbaka till våra B&B. Jag och Niklas klämde ner oss båda två i badkaret och lät det ångande varma vattnet tina upp kalla händer och fötter och få ömmande muskler att slappna av. Det blev middag i sängen, riktigt flottiga och goda Fish ‘n chips, medan vi återupplevde vår dag och jämförde våra upplevelser över bergen. När resultatlistan publicerades och vi såg att Niklas vunnit klassen herrar 50 och jag damer 40 blev vi om möjligt ännu lite gladare! Efter en natt utan särskilt mycket sömn, med värkande muskler, sendrag och kurrande magar, njöt vi av en rejäl engelsk frukost innan vi begav oss till prisutdelningen. Det var ett dignande prisbord och vi förärades varsin vacker Lakeland sten, monterad och med plakett, men det bästa var att det var fellrunninglegenden Billy Bland som var prisutdelare. Denna ödmjuka man har sprungit Bob Graham Round på otroliga 13 tim 53 min (vilket förstås är rekordet) och det var en stor ära att få skaka hand med honom. Och jag har nog sällan sett Niklas så glad som när han stod bredvid Billy, vilken perfekt avslutning på tävlingen!

141010zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz
141011zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz 141008_z_karta

Okt 012014
 

141001aDen långa tålmodiga väntan är över! Igår, den 30 september, fick 120 utvalda det glädjande beskedet om att de knipit en åtråvärd plats i Dragon’s Back Race 2015 – en episk tävling på fem dagar, 30 mil och 17.000 höjdmeter över bergskedjan i Wales. Väntan har varit lång och bara förberedelsen att fixa en plats tog form redan för ett år sedan, inte minst för att bättra på meritlistan under 2014. Målmedvetenhet på ett plan, men inte så att detta upptagit ens tankar. Upplevelsen här och nu är det som gäller. Vet inte hur många gånger jag såg den fenomenalt vackra och träffande filmen om Dragon’s Back Race (2012) i vintras. Och vilka härliga porträtt!

Det var fler som drömde om Dragon’s Back Race och förra hösten var vi ett gäng svenskar som anmälde oss till GL3D (Great Lakeland 3Day) för den upplevelse och äventyr som den tävlingen innebär men också som en bra merit för DBR. Henrik, Bosse och Kerstin från Västerås liksom Tomas och Peter från Stockholm samt Per Markus Jönsson från Kalmar. Och det var ju på den vägen Kerstin och jag fann varandra! Kerstin och jag var förvisso anmälda till GL3D i soloklass men vi valde att springa tillsammans från start till mål i tre dagar och vi fungerade klockrent tillsammans (vi hade många lång- och ultrapass tillsammans liksom en tredagars på Sörmlandsleden i bagaget). Vi gjorde väldigt bra ifrån oss på GL3D och kom på 14 respektive 15 plats i elitklassen och Kerstin kammade dessutom hem segern i damklassen och säkrade därmed en startplats på DBR. Vi anmälde oss till parklassen i DBR. Vi fortsatte sedan att uppleva äventyr i England direkt efter GL3D och sedan en veckas bergslöpning i Lake District i juli (rekning av Bob Graham Round). Vi samlade samtidigt meriter.

Min sista tungt vägande merit innan anmälan till DBR stängde den 8 september var förstås mitt löpäventyr på Kungsleden, vilken jag inte på långa vägar sprang av den anledningen utan det var bara ödet som ville så. Sedan blev det väntan fram till igår, den 30 september. Bara för att Kerstin hade en säkrad plats fanns inga garantier för att jag skulle få en plats bara för att vi var anmälda i parklass, men jag hade fått en hint från tävlingsledaren Shane Ohly om att jag hade goda chanser med mina meriter.

Gårdagen blev minst sagt pirrig och nervös! Bosse och Henrik fick glädjande besked på förmiddagen om att de fått varsin plats! Snabba grattis och high five utdelades. Sophia Tam (som vi lärde känna på GL3D) från Hong Kong fick en plats. Per Markus fick en likaså. Men varken Kerstin, Tomas, Peter eller jag hörde något. Hmm, tip tap tip tap tip tap, ”oj vad klockan går sakta idag då…” Kvart över två kom det hett efterlängtade mailet från Shane där Kerstin och jag erbjöds en plats till Dragon’s Back Race 2015! Yes! Så, nu kan man ”luta sig tillbaka” och planera nästa år utifrån DBR och snart släppa allt för imorgon bär det av till Lake District för tredje gången i år. Det blir Kerstin, Henrik, Anna och jag som åker till Keswick (Torkel Skogman är redan på plats) för att (utom Anna) springa 3×3000 Ultra Trail 80K på lördag. Väderprognosen ser blöt ut, men det är ju i de engelska bergen vi springer!

I skrivande stund håller jag tummarna för att Tomas och Peter fått plats till DBR och att vi då kommer att bli samma sköna svenskgäng som på GL3D! Återkommer med en racerapport från helgen i England, om jag överlever. På återseende.

141001b