Nov 302014
 

141129aSå var det dags för ett efterlängtat långpass på Sörmlandsleden igen! För gårdagens tur hade jag valt sträckan mellan Hälleforsnäs och Vilsta, som mäter drygt 52 kilometer och med möjligheten att kunna droppa av vid 32 km och ta bussen in till Eskilstuna. Slängde ut en blänkare på ETK:s FB-sida. När vi sprang sträckan i somras slöt hela 14 trailsjälar upp. Hur många den gråkalla lördagen skulle locka var höljt i dunkel, även om två par trailfötter och fyra tassar var på gång från grannklubben i Strängnäs. Sörmlandsskogarna i våt höstskrud är något alldeles särskilt. Kerstin hade dessvärre jour och passade på att träna med Västerås löparklubb och gå på marknad med barnen, men skulle möta upp i Vilsta senare på eftermiddagen.

Lördag morgon. Upp och hoppa. Same procedure as usual och tog sedan cykeln till Eskilstuna tågstation. Patrik dök upp strax efter mig. Vi snackade och det blev en noggrann genomgång av hans splitternya Ultimate Direction-rygga ”Fast pack 20 L”. Mycket intressant! Snart droppade även Erik in liksom Frederic och Mats från Strängnäs samt Frederics vackra labrador Leia. Fördelen med att dra iväg till Hälleforsnäs på en lördag för långpass på Sörmlandsleden är att Pressbyrån öppnar åtta och tåget går 08:09 = stort latte och nybakat bröd! Vi äntrade tåget och det visade sig att konduktören Ulf kände de flesta löparna i Västerås löparklubb och man anade en gnista avund i hans ögon när vi steg av på den ödsliga stationen i Hälleforsnäs. Knutpunkten för flera sträckor på Sörmlandsleden! Hur många gånger har jag stigit av tåget där de senaste tre åren? Tappat räkningen. Detta skulle i alla fall bli femte gången jag sprang Hälleforsnäs-Vilsta.

Det hade ljusnat. Grått. Nollgradigt. Vindstilla. Glada miner och en väldigt taggad Leia! Alla satte igång klockorna, pissade, rättade till klädsel och ryggor medan Leia manade på oss med uppfordrande blick. Och så bar det iväg! Så härligt att höra tystnaden och vara på väg med ett skönt gäng! När vi kom till myrmarkerna utanför Hälleforsnäs föll det mikroskopiska korn av fruset duggregn som la sig som socker på marken. Skogarna mellan Hälleforsnäs och Svalboviken är underbara med mycket hällmarker. Jag älskar denna tid på året då vätan gör att mossan sväller och markerna blir till en vacker akvarell utan slut i vitt, grått och grönt i alla nyanser. Vi stannade till då och då för att njuta av spegelblanka vatten, tysta myrar och öppna hällmarker. Trots att vi hade älgmagneten Patrik med oss idag såg vi inga levande tecken av skogens konung eller drottning.

Leia visade sig vara en grymt härlig dam som ville ligga längst fram och dra. Otroligt väluppfostrad och jag kom osökt att tänka på de fantastiska, lydiga och välmående hundarna i Lake District. Jag har aldrig varit rädd för en hund där, utan de ignorerar en bara, trots att de sällan är kopplade. Hund på löpturen är sannerligen ett trevligt sällskap och jag minns särskilt när Alexandra Hoff hade med sig sin Tyke på traillägret i Kolmården i våras. Tyke kunde konsten att peppa de tvåbenta stiglöparna bara genom sin uppenbarelse. Likadant var det med Leia och efter några mil insåg jag att vi bara var fem stiglöpare i hennes flock. Som hon höll järnkoll på! Hon sprang i förväg, men inte för långt, utan stannade och väntade, räknade in oss och fortsatte sedan. Dessutom hade hon otrolig känsla för stigval och flera gånger var det nästan som hon kunde förstå de orange markeringarna. Härligt att se den fina symbios som sammanband Leia och Frederic. Vilket par! (Sorry Florence) Faktum var att det var Leia som bara genom sitt väsen och personlighet peppade oss och drog oss framåt. Man blev liksom glad och lätt i sinnet att ha henne framför sig. En lycklig hund! Den dagen jag blir pensionär kommer jag definitivt skaffa en fyrfota löparvän, även om jag nu har den bästa tänkbara på två vackra ben!

Erik droppade av vid Bälgviken och hade planerat det så genom att köra dit sin bil kvällen innan. Patrik velade lite men valde klokt nog att köra på ända till Vilsta. Det var kul att känna Mats på pulsen. Skön och löpstark kille. Frederic hade jag träffat på KUL-helgen ett par veckor tidigare. En härlig kille från de franska alperna! Ja, det var ett härligt gäng som färdades på stigarna genom Sörmlandsskogarna. Sista milen som verkligen är teknisk var inte lika grisigt lerig som vid tidigare tillfällen, men likväl en tuff och vacker avslutning efter fyra tekniska stigmil i benen. Vi närmade oss Vilsta och en efterlängtade fika hägrade! Kerstin var även på väg för att hämta mig och skjutsa Strängnäsborna till deras bil vid stationen. Det skymde medan vi rullade ner för sista backen mot Vilsta raststuga. Medan vi fikade tog Kerstin en sväng på femman i Vilsta. Dagens distans slutade på nästan 52 kilometer och Leia hade satt ett grymt distansrekord från att hållit sig på runt 30 km, men med år av mängd och regelbunden stiglöpning med husse. Och det var en fröjd att se henne efter sista energipåfyllningen vid 43 km. Hon var som en svartoljad blixt på de tekniska stigarna i Vilstaskogen. Ler åt minnesbilderna från gårdagen. Vi slapp plocka fram pannlamporna, men när vi avnjutit fikat och gick till Kerstins bil, ja, då var det mörkt ute. En härlig dag på stigarna i Sörmlandsskogarna i bästa sällskapet var över. Det behövs sannerligen inte mycket för att man ska må bra och känna djup och genuin glädje!

141129b 141129c 141129d 141129e 141129f 141129g 141129h 141129i 141129j 141129jj 141129k 141129l 141129m 141129n 141129o 141129p 141129q 141129r 141129s 141129t 141129z_karta

Apr 282012
 

Livet är fascinerande. När man vaknar upp på morgonen, bara det är fantastiskt, så finns ingen vetskap om hur dagen ska gestalta sig. Vi tar för givet att dagen ska fortlöpa på ett förmodat sätt, även om vi gör hundratals val under dagen. Jag hade i alla fall en aning om vad jag tänkte göra denna lördag, men mycket av innehållet var ännu oskrivet. Vaknade vid niorycket och gladdes åt en klarblå himmel. Alltid en bra början. Att vakna upp med ett leende, som följde med mig ut i köket och vidare till frukostbordet med utsikt över den skira grönskande gården. Bläddrade i Roadrunner som med posten på fredagen. Några rader om den duktigt snygga vitstrupiga näktergalen som jag upptäckte på en ö i Blekinges skärgård för drygt 23 år sedan. Minnen! Sedan fortsatte dagen liksom pusselbitar föll på plats. Normalt brukar kanske en dag bestå av tre stora pusselbitar. Idag var det en massa små. Bestämde mig för att alla chiliplantor nu fick bo på balkongen. Planterade de två klockrankorna som jag köpte igår. Deklarerade och fick till slut ordning på bilagan med näringsverksamhet. Tog en latte i solen och läste ut andra boken i Murakamis trilogi 1Q84. Hoppas att tredje boken håller samma nivå ända till slutet. Bokade flyget Arlanda-Zürich, så nu är allt klappat och klart för en vecka i Schweiz och Swiss Alpine i slutet av juli! Fasen vad jag ser fram emot den kombinerade fågelskådar-vandrar-löpar-trippen! Tvättstuga. Mailande. Vad mer? Jo, för fasen, kanske dagens oviktigaste händelse: Jag avslutade mitt Facebook-konto! Nä, det gjordes inte utifrån någon hastig impulsiv tanke. Tanken har funnits länge. Det firade jag med en skön och lätt löptur på 11 km längs med ån till Ekeby våtmark. Solen värmde, trots blåsten. Det var med lätta steg jag flöt fram särskilt som det var fullt av nyanlända vårfåglar. Sjungande lövsångare lite varstans, enstaka ärtsångare och svärthättor ackompanjerade fågelkören ytterligare. Både hus- och ladusvalor skyndade förbi längs med ån. Så mycket naturen har att bjuda på. Och helt gratis! Som sagt, många bitar denna dag och alla med sin tid att falla på plats. En fixardag helt enkelt.

En målande passage känns överflödig, så jag skriver på en gång att vid halvåtta på kvällen kände jag att det var läge för en långpromenad längs med norra Torshällaån. Min favoritsträcka. Vacker natur och sällan några människor på den nyanlagda grusstigen som följer ån. Att det var full fågelkonsert behöver jag kanske inte nämna. Strax innan åtta kommer jag fram till åkröken där Nybyån går ihop med Torshällaån och plötsligt på motsatta sidan ser jag den karaktäristiska vattenrörelsen av en simmande bäver. Den simmar medströms åt det håll jag kom ifrån. Jag vänder på stört och går raskt tillbaka till en plats drygt 300 meter nedströms där strandbanken sluttar ner mot vattnet. Jag ställer mig vid ett träd precis vid strandlinjen och väntar. Och väntar. Fem minuter. 10 minuter. Vad blev det av bävern? Men så ser jag den komma simmande. Och på min sida! Wow! Jag står blixt stilla med kameran redo. Plötsligt svänger den av in mot mig och strandbanken. Typ fyra meter från mig! Häver sig upp och klafsar upp på strandvallen. Den hittar en kapad gren som den börjar gnaga av barken på. Sanslöst häftigt. Emellanåt putsar den sig. Efter en fem sex minuter bestämmer den sig för att fortsätta färden och glider ner i vattnet. Den simmar förbi mig på 1 1/2 meter! Jag hinner få en riktigt schysst bild (helbilden nedan) innan den upptäcker min närvaro, dyker och slår till med sin paddel till svans så att vattnet skvätter åt alla håll. Det här var mitt häftigaste bävermöte någonsin och då har jag ändå varit med om en del fina möten genom åren. Denna gyllene stund ramade in dagens alla små händelser till något oförglömligt. Jag kommer att somna som ett glatt barn ikväll!

Apr 242012
 

Som jag skrivit i tidigare inlägg så krävs det en del tålamod för att lokalisera bäverrevir och framför allt deras favoritplatser för tillfället. När man väl gjort det kan man ofta flera kvällar i rad besöka platsen och en eller ett par bävrar dyker ofta upp rätt punktligt. De är överlag nattaktiva, men de ”kommer fram” redan sju åtta på kvällen. Jag har gjort en del fruktlösa kvällsexkursioner längs Torshällas vattensystem de senaste veckorna. Men så plötsligt bara händer det och som så ofta är man ute i annat ärende och kameran ligger självklart hemma. Söndag kväll var ett sådant tillfälle. Jag skulle till affären och handla. Klockan närmade sig åtta på kvällen. Ett fint duggregn svävade sakta ner där jag gick längs med Torshällaån mot Kvarnfallet till. Någonting fångar min uppmärksamhet. Jag känner Torshällaån och dess åbankar rätt väl efter sex års promenader längs med den i alla riktningar och på båda sidor. En väldig sten som inte funnits där nere på åbanken fanns nu där, och den rörde dessutom på sig. Jag log stort när jag insåg att jag hade min första bäver för i år framför mig. Jag smög mig försiktigt närmare. Bävrar har rätt dålig syn, men förträffligt luktsinne och skarpt öra. Satte mig på huk ett tiotal meter från den och bara njöt av åsynen. Ett riktigt praktfullt exemplar. Att jag varken hade någon av kamerorna med mig eller ens mobilen gjorde inte så mycket. Allt måste inte dokumenteras och det kommer fler tillfällen, var min givna tanke. Igår var jag för trött för att besöka platsen, men idag gjorde jag en tur till platsen strax innan åtta på kvällen. Jag stod orörlig och spejade över vattnet, men ingenting. Ibland ser man förbi saker och ting. Något rörde sig plötsligt bland stenblocken vid stranden. Där var den! Sakta började den lufsa upp på åbanken och äta skott av något slag. Betraktade den maffiga bävern i drygt en kvart och som närmast på en fyra fem meter! Denna gång hade jag kameran med mig.

Mar 172012
 

Den här tiden och en månad framåt är den optimala för att se bäver i Torshällas system av kanaler och åar, om man nu är intresserad att lägga ner en del tålamodsprövande tid på dessa smått märkliga och skygga djur. Jag tycker att det är lika spännande varje vår att försöka lokalisera några djur och deras revir och lära sig deras rutiner. Det tar alltid lite tid i början, men när man väl lärt sig några individers rutiner i skymningen, så kan man sätta sig på platsen med en termos med latte och väntan behöver sällan bli lång innan en biffig bäver kommer simmande. Bävern är nattaktiv, så chansen är störst att få se dem i gryningen eller i skymningen. Jag brukar välja skymningen och helst i april då kvällsljuset är längre och temperaturen är behagligare. Det är otroligt rogivande och kontemplativt att efter en arbetsdag bara få sätta sig på en stubbe vid Torshällaån eller mot en gammal husvägg vid Nybyån och bara betrakta krusningarna och den föränderliga ytan som trögt flyter förbi. Om sedan en bäver simmar förbi eller kravlar upp på strandbrinken intill är en bonus som man sover gott på. Nå, när jag i torsdags sprang längs med Nybyån såg jag att de varit på ett par aspar alldeles nyligen och igår sprang jag samma sträcka igen och då var ett av träden fällt. Nu var det spänning luften. Jag cyklade dit vid halvsex på kvällen och väntade tre kvart. Ingen bäver. Stack dit igen vid tio på kvällen med pannlampa. Ingen bäver. Bestämde mig för att gå upp tidigt denna lördagmorgon och göra ett nytt försök. Vaknade så vid fem i morse och katterna blängde surt med halvöppna ögon. Stadig grötfrukost sedan på med kikare, kamera och termos. Ingen soluppgång mot klarblå himmel, utan grått och småruggit väder. Men vad gjorde väl det då det skett ett påtagligt inflöde av vårfåglar. Både bofinkar och rödhakar sjöng lite varstans, liksom koltrastar och starar. Spelflygande grönfinkar, trummande större hackspettar, dovt hoande ringduvor och snacksaliga nötväckor i en skön blandning med en rad andra sjungande fåglar. En helt fantastisk morgon! Men trots tre timmar längs med Torshällas åssystem, sittandes och gåendes, ville ingen bäver visa sig. Det var i alla fall gott om spelande knipor i vattendragen och jag belönades ändå med en havsörn som kretsade ett tag över Torshälla hamn, innan drog norröver mot Mälaren. Vilken härlig start på dagen och klockan var bara nio när jag kom innanför dörren.

Efter en andra eller tredje frukost, beroende på hur man ser det, blev det lite mailande och uppdateringar av Madeirawebben. Därefter var det dags för den sedvanliga långpannan, alltså långpasset. Tänkte pröva en ny omvänd rutt med en avstickare som löparkompisen Nicklas Alhällen tipsat om. Det blev lantlig miljö via Gärdtre och sedan in på Årbys gröna mil sedan vidare längs Eskilstunaån via Närjeholmen och Ekeby våtmark; 23 km i långsamt tempo och vacker miljö! Resten av dagen gick i njutningen och lugnets tecken och skymningstimman tillägnades givetvis bäverspan vid åsträckan i norra delen av Torshälla. Tålamod och åter tålamod är en galen bäverspanares bäste vän!