Nov 202013
 

Det mest strålande ljuset
131119aMåndagen den 18 november föddes Eskilstuna Trailklubb! Ja, ett frö såddes för ungefär nio månader sedan på en skimrande stig därute någonstans i Sörmlandsskogarna. Tro mig, det är faktiskt sant. Sakta men säkert har embryot tagit form samtidigt som blivande ammor och faddrar i trailskor har anslutit. Efter den sista ultraljudskontrollen hos Tobbe på Sörmlandsidrotten var det mesta förberett och klart.

Så, i måndags var det så dags för den efterlängtade nedkomsten. Första årsmötet! Fastställande av stadgar, välja styrelse, spika medlemsavgifter, sprudlande diskussioner och idéer samt en grov verksamhetsplan för det första året på stapplande ben. Vi var åtta entusiastiska trailsjälar som mötte upp i Sörmlandsidrottens fräscha konferensrum på Munktellarenan: Henrik, Tina, Per-Arne, Ranald, Johan och jag själv samt två anonyma bollplank. Vår norrländska suppleant och våra två revisorer kunde dock inte närvara på detta historiska möte. Nu väntar en del praktiska göromål för att få de sista bitarna på plats innan årsskiftet, vilket inte kommer att bli några problem med en så handlingskraftig och engagerad styrelse. Den som är intresserad av att hänga med och ha koll på vad som händer framöver är varmt välkommen att gå med i vår Facebook-grupp Eskilstuna Trail!

131119b

I ljuset av en ny pannlampa
131119cMan kan tycka att jag har pannlampor så det räcker, allt ifrån den enklaste Silva Jogger till den grymmaste Silva Sprint, som jag dock fått lånat från Silva. Jag har dock fortsatt hålla ögonen öppna efter den där pannlampan som uppfyller mina önskemål om tillfredsställande ljus, riktigt lång batteritid, lättviktare och smidigt batteripack med vanliga AAA-batterier. Få pannlampor uppfyller faktiskt nämnda kombination, tro mig.

På bergsultrorna i Tyskland och England (med potentiell risk för många timmar i mörker) hade jag med mig två pannlampor i packningen. Lamporna i sig väger inte mycket, utan det är ju batterierna och batteripacken. Om en lampa packar ihop spelar det ingen roll hur mycket batterier du släpat med dig. Jag har läst om andras misstag. De som fått bryta en efterlängtad och länge inplanerad tävling för att pannlampan packade ihop under natten. Silva Runner är grym med sina 550 lumen, men batteritiden i maxljus är skrämmande dålig och det laddningsbara batteripacket med sladden är osmidigt (om man inte har rygga). Jag har därför säkrat upp med en X-Trail som har en för mig tillräcklig ljusstyrka på 145 lumen och fyra utbytbara AA-batterier. Jag har varit nöjd med denna duo tills jag för ett tag sedan läste om Silvas nya Trail Runner II och därefter läst flera rosande recensioner. Och nu senast blev den bäst i test i magasinet Trail Running. Tja, det fanns inte så mycket mer att göra, än att slå till på en Trail Runner II.

I går kväll begav jag mig ut i de mörka skogarna kring Torsharg med en splitterny Trail Runner II på huvudet. Det blev tre kilometer på smala stigar och dryga kilometern i obanad terräng. Pannlampan satt precis lika lätt och skönt som Silva Runnern, ja, till och med bekvämare i och med den slimmade batteripacken bestående av tre små AAA-batterier! Och ingen hängande sladd! För min del är 140 lumen fullt tillräckligt särskilt som jag aldrig haft ett behov av en lång ljuskägla, utan jag vill ha riktigt bra ljus inom en 5 meters radie och hyfsat flodljus kring det. Batteritiden i maxljus räcker i hela 30 timmar i normaltemperatur. Nämnda faktorer är en oslagbar kombination för mina behov i framtiden och detta till det jämförelsevis ringa priset av 600 riksdaler. Den ultimata pannlampsutrustningen på framtida ultralopp såsom UTMB och Lavaredo är faktiskt två Trail Runner II. Det är snart jul…
131119d

Det mysigaste ljuset i Torshälla
Som löpare behöver man även ett skönt rogivande ljus i hemmet för att stabilisera endorfiner och kunna landa mjukt inombords i en efterföljande stretchritual. Jag kunde därför inte hålla mig, utan hängde upp min nya orientaliska julstjärna i arbetsrummets redan i fredags. Perfekt start på dagen med frukost i de färggranna strålarna samtidigt som jag tittar ut genom fönstret och betraktar de ståtliga ekarna som sover i mörkret.

131119e

Aug 212013
 

Då och då får jag frågan om vilken kamera jag använder när jag efter ett löpäventyr i naturen publicerar ett blogginlägg där storyn ackompanjeras av ett gäng fotografier. Mina svar har blivit recyclade, även om jag varje gång skriver svaren på nytt. Så det är väl på tiden att jag skriver ett blogginlägg om de kameror jag använder. Särskilt som kamerastallet fått tillökning på senaste tiden.

För snart två år sedan började jag leta efter en liten, enkel, lätt och smidig kamera att ha med på mina löppass, oavsett det gällde kortare distanspass längs Torshällaån, långpass i Vilsta, intervallträning på Munktell eller ultralångpass på Sörmlandsleden. För att fånga ögonblicken, åtminstone en platt bild av dem. Jag har alltid ägt en kamera så länge jag kan minnas, inte minst för fågelfotografering, men ingen av dessa har varit särskilt lämpade för löpturer. Jag tyckte även det var mycket meck att ha med sig iPhonen enbart för att användas som kamera. Den gick aldrig ner i några fickor, nå, på vintern kanske. Vid den tiden var det dessutom iPhone 3 som var på modet, men vars kamera inte bjöd på någon nämnvärd kvalitet beträffande det fotografiska resultatet. I mitt sökande efter en kamera enbart att ha med mig på löppassen blev jag faktiskt förvånad över hur svårt det var att hitta just en liten kamera som fick plats i backfickan på löparbrallorna, oavsett brallor, vinter, vår eller sommar. Som bara slank ned och med utan krusiduller och var lika lätt att få fram under själva löpningen, utan att behöva stanna och krångla, utom just vid fotoögonblicket.

Till slut hittade jag kameran jag letat efter: Kodak Easyshare Mini M200. Och jag hittade den på Ellos av alla ställen, för 700 spänn. Den har hängt med sedan dess, i ur och skur, och på många löpäventyr och tävlingar. Den är fortfarande den minsta kameran jag äger och har fungerat som ett Schweiziskt urverk. Enda nackdelen har varit långsamt slutartid och halvdan bildkvalitet. Bildkvaliteten går dock att förbättra avsevärt i Photoshop genom att reducera storleken (pixelmåtten) på bilden och lägga på lite oskarp mask som skärpa. Trots halvkass slutartid har jag ändå varit nöjd, men har ibland tittat på likvärdiga alternativ. Upptäckte i våras att kameran inte längre saluförs och då kändes det märkligt att tipsa andra om kameran. Fanns det andra alternativ?

Hittade till slut en liten slimmad modell: Olympus VG-150. Billig! 500 spänn. Kunde den verkligen vara något att ha? Tänkte smått omoraliskt att jag beställer en för test och utnyttjar ångerrätten om den inte håller måttet. Så kom den. Rätt plastig, men slimmad, rundad och lätt. Lättanvänd och lättinställd. Den gled ledigt ner i diverse fickor på trailshortsen eller någon av ryggorna. Det visade sig dock att det var fel på sensorerna; vänsterdelen av bilderna blev oskarpa (bilderna från testdagen på Sörmlandsleden är dock beskurna). Så fick jag då utnyttja ångerrätten, utan dåligt samvete;-) Efter diverse schabbel i ärendehanteringen, valde företaget att skicka en ny och kreditera hela köpet. Tack för det!

Nu kanske ni tänker att jag borde vara nöjd med två kameror. Men ni känner ju mig vid det här laget, eller? För några veckor sedan läste jag en artikel i SvD (Katastrofal utveckling för kompaktkameran) och insikten slog mig likt klar blixt rakt ner i trygghetsnarkomanins konsumtionshjärta: ”Jag måste nog säkra upp med ytterligare en till slimmad kamera innan de är helt försvunna på marknaden.” Har till och från sneglat på Lumix DMC-XS1, men jag har inte varit beredd att betala 1500 riksdaler för en kamera enkom avsedd för löpning. Gjorde för några veckor sedan en sökning på Pricerunner och Elgiganten hade då ett oslagbart erbjudande på 799 kronor, så jag slog till på en gång. Nu snackar vi tunn slimmad kamera, gedigen med kvalitetskänsla. Invigde den på trailtrippen till Sälen och nu senast på Sörmlandsleden. Lättanvänd, suverän bildkvalitet för att vara en minimalistisk kamera och framför allt snabb slutartid, uppstart och bildsparning. Den enda invändning är att den nästan är för tunn i handen eller så är jag bara väldigt van vid Kodakens något mer robusta utformning. Jag tror det kommer bli så att Kodaken får hänga med på de kortare passen och transportlöpningen samt långpassen på hemmaplan medan Lumixen är som gjord för de längre äventyren och ultratävlingarna. Olympusen kommer jag sannolikt ge bort till någon bättre behövande vän.

Alla tre har videoinspelningsfunktion, stativgänga för den som vill använda ministativ och självutlösarfunktionen för gruppbilder eller narcissistiska sessioner längs stigarna. Menyerna är lättanvända (då jag avskyr 700 valmöjligheter) och jag använder uteslutande landskap, porträtt, normal och ”macro”, vilka jag lätt växlar mellan. Använder sällan zoomen. Eftersom Kodaken tyvärr inte längre finns på marknaden (går att hitta på amazon) återstår bara de två övriga att rekommendera. För den som vill ha en enkel slit-och-släng-kamera till ett relativt billigt pris är Olympus VG-150 ett utmärkt val. För den som vill ha mer kvalitet, snygg och ultraslimmad design och snabbhet är Lumixen den givna kameran.

Detta inlägg gör inte anspråk på att vara någon expertutvärdering, utan mer min övergripande reflektion av tre små kameror som fungerar utmärkt på löppassen, utan att man ska behöva fundera på om man har rätt storlek på fickan på löparbrallorna. Vidare kan jag nämna att jag alltid förvarar kameran i en anpassad plastficka, så att inte svett, fukt eller eventuellt regn tränger in i kameran. Vad använder ni själva för att föreviga ögonblick från er löpturer?




Aug 082013
 

Stavar som stavar kan tyckas, men som allt annat i min löpararsenal räcker det tydligen inte med enbart ett par av det som betyder något. I min värld blir det ofta lite nördigt finlir. Å andra sidan tycker jag det är kul och ofta välinvesterade pengar, med hopp om hälsosamt och långt leverne. Imorgon bär det av till Sälen med några goda vänner för skön löpning på kalfjällen i dagarna två. I så pass grym kupering följer givetvis stavarna med. Ett av alla par. Mina allra senaste tredelade ultralätta kolfiberstavar från LEKI. Finstavarna!

Stavar, ja. Jag har använt gångstavar i sex sju år. Under ett par år var vi en liten klick på jobbet, som varje lunch tog till stavarna en kvart tjugo minuter under årets alla snöfria dagar. Att gå med stavar är verkligen skönt, då man får upp tempot, rätar på ryggen och jobbar med hela kroppen. Jag har fortsatt med att använda stavar på en del långpromenader och ibland på återhämtningspass. Sedan tre år tillbaka är vi ett gäng som kört backträning i Vilstas skidbacke varje måndag från april till oktober. Vi har alltid använt stavar för snabb gång uppför backen. Mångfunktionell träning! Därefter varvar vi med baklängesgång nedför backen och snabb utförslöpning. Jag använder då mina ihopfällbara 125cm-stavar i 350 kronors-klassen, som är smidiga att transportera då det mäter 60 cm ihopfällda och är relativt lätta. De har hängt med till Schweiz för alpvandringar och senast till Zugspitz Ultratrail i Tyskland.

Vad gäller Zugspitz var jag osäker in i det sista på om jag skulle använda stavarna under själva tävlingen. Jag visste att de skulle vara till stor hjälp på de långa branta klättringarna uppför, men att de kanske skulle vara i vägen under de fartfyllda utförslöporna. Särskilt som jag inte ville ödsla tid på att skruva och fälla ihop dem i och med utförslöporna. Med lite pepp och råd från erfarna bergsultralöpare valde jag att ta stavarna. Ångrar det inte en sekund! Runt 80% av startfältet använde stavar och merparten hade tredelade med snabbkoppling. Jag kollade in de som inte hade stavar under andra halvan av loppet och de hade en tendens att ”säcka ihop”, vilket förmodligen påverkar syreintaget och belastning på benen, särskilt vaderna. Med stavarna fördelar man märkbart belastningen, även om det är nog så jobbigt efter ett antal mil över bergen. Genom att iaktta andra lärde jag mig lite olika tekniker och att de flesta hade ”korta” stavar. Nedför använder jag dock aldrig stavar. Det går för fort för att jag ens skulle komma på tanken. Det ultimata hade därför varit ett par tredelade som går snabbt att fälla ihop (och fälla ut), utan krångel med skruvande eller knäpplås.

På Zugspitz fanns i dagarna två ett fullspäckat expo med utställare. Förstod snart att två märken stod högt bland bergsultralöpare (vandrare och skidåkare): LEKI och Black Diamond. Båda fanns representerade på expot, men de hade dessvärre inga stavar till försäljning. Prövade några modeller och blev helt såld på Leki Micro Stick Carbon. En ultralätt kolfiberstav på 200 gram (400 gram/paret) och tredelad. Den finns i fasta storlekar mellan 110-130 cm. Låsanordningen består av en låsknapp. Thats it. Tar bara några sekunder att fälla ihop resp fälla ut dem. Hopfällda mäter de endast 40 cm. Priset är dock en helt annan sak – 1400 pix från webtogs. Beställde genast ett par när jag kom hem från Tyskland. Black Diamond har en liknande modell, Ultra Distance, som är ett para hundralappar billigare och nästan 50 gram lättare per stav. Helt enkelt en smaksak. Det viktigaste är dock snabbkopplingen, tredelad och så vikten förstås. Ja, det blir som sagt Leki-stavarna som får hänga med till Sälen, eftersom de lätt får plats i vätskeryggan och inget väger.

Jag har testat Leki-stavarna på långa utförslöpor hemmavid, i Hammarbybacken och i Schweiz, dels tränat på att snabbt fälla ihop dem och ha dem i handen alternativt snabbt få ner (och ur) dem i ryggan. Jag ser verkligen fram emot att få testa dem på en bergsultratävling, vilket lär ske snarare än jag trott. Jag fick idag reda på att jag fått ett ”wild card” till en sedan länge fulltecknad bergsultra i England på 100K och 4300 höjdmeter som går av stapeln i september. Jag svävar på moln! Avslöjar mer om detta äventyr längre fram. Nu hägrar kalfjällen i Sälen med goa vänner!

Jag kan även rekommendera Peter Hjelmströms inlägg To use or not to use trekking poles during ultramarathon running?


Aug 032013
 

Dags för första långpasset efter swiss förra lördagen. Löparpolarn Erik (Thorstensson) messade i veckan och undrade om vi skulle springa ett pass på Sörmlandsleden. Funderade på någon sträcka som låg runt 25 km och max 30 km hyfsat nära Eskilstuna. Behövde inte fundera så länge innan valet föll på etapp 23:1 och 23:2 mellan Hälleforsnäs och Flen. Har sprungit sträckan ett par gånger tidigare och senast för en månad sedan med en annan Erik. Sträckan mäter 23 km med option på ytterligare 3-5 km på Flens kuperade terrängspår. Leden är på nämnda sträcka fin, lagom kuperad, varierad och bjuder på långa sträckor med teknisk stiglöpning. Tänkte även passa på att inviga två nya löparprylar: nya vätskeryggan från Salomon (Advanced Skin S-Lab Hydro 5 Set) och en slimmad löparkamera (Olympus VG-150).

Lördag morgon och sedvanlig ritual. Inte mycket till nödvändig packning mer än en extra vätskerygga (till Erik) på cykeln. Jag har onödigt många ryggor och Erik var intresserad av att köpa min inte alltför gamla Salomon Skin S-Lab 5 Set. Pust, grenslade MTB:en tjugo över sju och det var redan hot. Kom till stationen strax innan åtta. Ingen Erik i sikte. Ställde mig strategisk utanför Pressbyrån som öppnar åtta för att vara först till lattemaskinen. Erik dök upp åtta. Erik hade en utläggning om vilken av kaffemaskinerna på Pressbyrån som bjöd på bästa kaffet. Sedan bar det av till perrongen för att ta tåget mot Norrköping.

Efter tjugo minuter på tåget var det dags att stiga av i obygden. I Hälleforsnäs finns ingen station, bara en perrong utanför själva byn. Känns alltid lika surrealistiskt att stiga av tåget i Hälleforsnäs och på hela området finns bara en tavla och den förmedlar info om Sörmlandsleden. Vi pissade, drog på oss ryggorna, satte igång klockorna och drog iväg på leden. Temperaturen låg redan på 24-25 grader. Svettigt. Vi kom till det fina myrområdet och stannade där ett tag för att njuta av vyn och tystnaden. Sedan fortsatte vi på vår färd genom Sörmlandsskogarna i jämnt lagom tempo. Låren mina kändes återställda. Ingen stelhet. Provade benen på flera sköna långa utförslöpor och de svarade bra, men jag tar det varsamt en vecka till.

Vid 12 km kom vi till en kallkälla. Trots värmen behövde vi inte fylla på våra flarror, men passade på att skölja våra huvuden med iskallt vatten. Skönt! Vid 18,5 km nådde vi till slut sjön Orrhammaren. Som vi hade längtat efter ett svalkande bad. Av med rygga och tröja sedan ut på bryggan och slänga sig i det 24-gradiga vattnet. Med tanke på att den första känslan av att vattnet var otroligt svalkande förstår man att kroppen var väldigt varm. Märklig känsla att simma med skor. Vi plaskade omkring i tio minuter och det var gudomligt skönt och vederkvickande. Kroppen var som ny när vi begav oss iväg längs den riktigt tekniska stigen längs Orrhammarens strandlinje mot Flen. Sista biten av leden går på Flens elljusspår och vi bestämde oss för att ta en extrarunda på terrängspåret innan vi fortsatte in till Flen. Backe upp och backe ner, en backe till, ännu en och så ännu en och till slut fick Erik spader och började skrika i hopp om att de nästkommande backarna skulle försvinna i tomma intet. Jag garvade så jag knappt kunde springa. Vi lyckades ta oss igenom det råkuperade spåret och tog sedan sikte på grillen i slutet av rakan in mot Flen. Det blev en timmas välförtjänt lunch i skuggan innan vi tog 13:15-tåget hem till Eskilstuna. Ett precis lagom trailpass i hettan. Längtar nu till sval fjällöpning i Sälen nästa helg.





Ja, och hur var den nya ryggan från Salomon då? De senaste modellerna i Advanced Skin S-Lab serien – som kom i vintras – har inte flaskhållare som är anpassade för softflaskor som rymmer någon större volym och jag undviker vätskeblåsa om jag inte ska springa sträckor på 4-5 mil. Jag hittade i våras ett par breda korta cykelflarror på 0,5L som faktiskt gick ner i flaskfickorna på 5 litersryggan. Har dessutom försökt få tag på AK-västen från Ultimate Direction hela vintern och våren, men de tog alltid slut i samma stund som de nådde lagerhyllan hos återförsäljarna i England. Men i maj nåddes mina öron av rykten om en ny Salomonrygga som var utvecklad och modifierad mer som AK-västen. Ryggan finns ännu inte på marknaden, men jag misstänkte att den skulle finnas till försäljning i Salomons stora monter på Swissalpine. Mycket riktigt så hade de ett gäng i montern, varför jag köpte en på stört och till ett mycket bra pris dessutom. Istället för vätskeblåsa (kan köpas till) ingår två 0,5 L softflask i de numera anpassade flaskhållarna på bröstet. Modellen är mer avskalad (mindre snoddar och remmar) än föregångaren och har dessutom fler lättåtkomliga fickor. På vardera sida finns tre fickor: två öppna och lättillgängliga samt en rymlig med dragkedja för exempelvis smartphone och plånbok. Det stora ryggfacket saknar dragkedja och har bara en smidig öppning upptill. Det tunna och elastiska sensifit-materialet håller allt på plats, oavsett du har lite eller mycket i ryggfacket. De har dessutom fått ner vikten med 80 gram till en lätt totalvikt på 250 gram! S-Lab-5:an utan vätskeblåsa var tidigare min klara favorit och med senaste modellen är alla min behov på en ultimat vätskerygga tillfredsställda! Någon AK-väst är längre inte aktuell. Har så rensat bland vätskeryggorna. Per-Arne fick ärva min 10-3 Set och Erik köpte idag min S-Lab 5:a.  Mer info och utvärdering om Advanced Skin S-Lab Hydro 5 Set hittar du här.

Fotografierna i detta inlägg är tagna med min nya slimmade Olympus VG-150, men jag fick ett måndagsexemplar som jag ska returnera på måndag. En recension av kameran får därför vänta.

Jun 122013
 

Skulle kunna vara ett kryptiskt inlägg av slaget Celebral Euphoria Parentheses version 2. Inte så långt från sanningen. Kanske. Tillvaron känns lite som en parentes just nu. Nedräkning till semester. Två dagar kvar. En avstickare till Oxelösund på lördag för att avnjuta några etapper av Sörmlandsleden längs havsbandet. Och sedan, ja, sedan bär det av till Grainau utanför Garmish-Partenkirchen för en vecka med vandringar, fågelskådning och så bergsultran runt Zugspitzmassivet. Förberedelsen mentalt pågår konstant, men med en rätt tillbakalutad ansats. Ströshoppar nödvändiga springprylar. Visst fasen är jag värd ett par nya kompressionsstrumpor?! Särskilt som CEP lanserat de nya 2.0, med vilka du får en extra kompressionseffekt under fotvalvet vilket ger både bättre komfort och stöd. Tillsammans med mina röda Trailroc 245 blir detta en oslagbar kombination, materiellt sett. Vilket team vi blir! Mina CEP av tidigare generation håller än efter två års användning, men förpassas nu till rena träningsstrumpor.

Ja, så kom även två böcker med posten. Nice. Vandringsturer i Årefjällen får bli min erotiska nattduksbordslektyr i sommar, medan Feet in the clouds (efter tips från Martin Andersson) blir den givna boken under Tysklandsresan. Insuper den sköna känslan av att befinna mig i en parentes med en latte i min hand och kramande strumpor på vardera ben. (Kalla mig störd, kalla mig nörd, men jag ler;-)

Maj 172013
 

Det sägs att löpning är den enklaste idrotten att utöva! ”Bara snöra på sig skorna och ge sig ut!” Om man nu inte är en löpande skofetischist och drabbas av beslutsångest framför skohyllan. Ja, som löpare kan man välja att hålla det enkelt eller snöa in på prylar. Fast å andra sidan förenklar en del prylar diverse löpäventyr och specifika inriktningar, ursäktar jag mig med. Jag kan också avslöja att jag begränsat innehållet i min skohylla rejält, men det är ett ämne för ett inlägg längre fram. Idag ska det handla om Salomon. Nä, inte deras terräng-klack-sko Sense Mantra som redan är förpassade till hyllan med promenadskor, utan deras vätskeryggor och skvalpfria soft flasks.

Under hela förra året sprang jag mina ultralångpass med en totalmoddad Salomon Revo. Min lokala skomakare gjorde underverk med den lätta och billiga ryggan och i vilken jag installerade en 1,5 liters blåsa. Inför 2013 och dess äventyr kände jag att det var läge för en ”riktig” vätskerygga. Valet föll på Salomons Skin Pro 10+3 som nu hängt med i ett halvår. Jag har trivts bra med den och jag gillar verkligen en rygga med flaskhållare framtill. Jag har dock velat ha en lättare variant utan vätskeblåsa såsom Ultimate Directions AK race-vest, men den är helt omöjlig att få fatt i. De tar slut i samma sekund som de når hyllan hos återförsäljarna. Trist som fan!

Men så av en händelse läste jag att Salomon utvecklat båda sina flaggskepp till vätskeryggor: Advanced Skin S-lab 5 och 12 (siffrorna anger packningsvolym i liter). Årets modeller har bland annat större och djupare flaskhållarfickor. Beställde därför en 5:a för att ha på turer utan vätskeblåsa samt två 0,5 liters soft flask signerade Salomon. När jag fick ryggan plockade jag bort blåsan. Den satt verkligen tight och skönt. Ett par dagar senare kom softflarrorna. Döm om min besvikelse när jag snabbt insåg att de fyllda med vätska var alldeles för långa för Salomons ”nyutvecklade” flaskfickor! Hade flaskorna varit tre fyra centimeter kortare och istället bredare hade de fungerat perfekt. Nu dinglade överdelen på flaskorna som några halvslappa extratuttar. Avtändande. Vet inte riktigt hur Salomon tänkt och till vilka av deras löparprodukter dessa skulle användas. Skickade feedback till Salomon och fick ett bra svar att de varit otydliga i informationen. Flaskorna är bra. Ingen tvekan om det. Smidiga och inget skvalpande! Men hur fasen skulle jag lösa det. Funderade på att be min skomakare sy fast några resårband. Men lösningen fanns där framför näsan hela tiden. Så sjukt enkelt och nästan uttänkt. Jag hade slagit knut på resårbandet i flaskhållarfickan, då det var så långt, och jag hade tänkt klippa av det, men… vad, men, jo, öglan går ju att fästa i resårlåset högre upp på bröstbandet och därmed hålls tuttarna på plats (se bild nedan). Ibland blir man euforiskt glad för så lite.

S-Lab 5:an är verkligen skön, smidig och fuktionell men en vikt på 330 gram. Hade den senast på Sörmlandsleden och valde den då jag visste att det fanns flera kallkällor där jag kunde fylla på flaskorna. Kommer inte använda 5:an med vätskeblåsa. I huvudfacket baktill fick jag plats med överdragskläder, mobil, bananer, kartor, handskar och två 33.or med vardera Hammer och Fizz. I sidofickorna hade jag Flapjacks och Nötcréme. Önskvärt hade dock varit att sidofickorna varit öppna med ytterligare en drakkedjeförsedd ficka utanpå, som på 12:an. I de mindre bröstfickorna på vardera sida hade jag kamera och kort av olika slag. Alltså ingen rygga för kan-vara-bra-att-ha-med-sig-personligheter.

Då jag var så nöjd med 5:an slog jag till och beställde årets modell av 12:an också, som jag alltså hämtade ut idag. Min Skin Pro 10+3 är förvisso skön, men med två men; sömmarna på de justerbara och kardborrförsedda axelremmarna är hårda och känns (irriterande mycket)  om man bara har en tunn funktionströja på sig samt att den – av någon anledning – känns rätt baktung med fylld vätskeblåsa och packning. 12:an är ju tillverkad i tre storlekar (XS/S, M/L och XL) varför själva västen är tillverkad i ett stycke, utan skarvar som kan skava. Till skillnad från 5:an har 12:an inga resårlås där man kan fästa flaskhållarnas resårband för att hålla softflarretuttarna på plats. Å andra sidan kommer jag använda 12:an med vätskeblåsa och har därför beställt softflarror på 237ml, i vilka jag kommer att ha Hammer och Fizz i fickorna framtill. Ryggan har väldigt många fickor! Förutom två bröstfickor, två rymliga och öppna sidofickor med ytterligare två blixtlåsförsedda fickor. Utrymmet baktill har hela fem fickor! Vikten ligger på 530 gram. Jag ser verkligen fram emot att få inviga ryggan på min tvådagars löptripp genom Kolmården den 30-31 maj med övernattning på Stavsjö vandrarhem.

Så, kära läsare, nu har jag luftat min nördiga ådra. Till er som överlevt så här långt vill jag bara önska en god och sommarskön helg. Tornsvalorna har kommit. Det är sommar. Nu ska jag ta en latte på balkongen!

Maj 072013
 

Efter jobbet och en glass på ett solindränkt torg i Eskilstuna var det dags att cykla iväg till Söder för styrelsemöte med Vilsta IK. Det var alldeles för sommarskönt väder för att sitta i en vitkalkad källarlokal, så vi förlade mötet i gröngräset i Eskilsparken. Trevligt och givande möte. Nya lösa idéer om framtida tävlingar och trailläger. Spännande tid på alla plan.

Cyklade sedan hem i den gassande solen. Passade på att bunkra upp med ett antal halvkilospåsar med sötmandel som Netto rear ut till det suveräna priset på 39 spänn. Sötmandel är en av huvudingredienserna i min gröna rawfood-drink på morgonen och den mixade energidrinken efter varje löppass. En passus mot mitt mål om en stor latte på mitt soldäck. Väl hemma låg en avi och väntade. Något jag väntade? Gav katterna mat och tog en promenad upp till Konsum och hämtade ut ett paket som visade sig innehålla Salomonpjuck á la Sense Mantra och årets modell av Salomons Skin S-Lab 5 vätskerygga! Har tröttnat totalt på att Ultimate Directions AK-rygga knappt hinner komma in hos återförsäljarna innan lagerhyllan gapar tom. Jag blev därför överlycklig när jag läste att nya Salomons Skin S-Lab 5 bland annat fått större fickor på axelremmarna och sväljer nu ledigt en 0,5 litersflarra. Jag monterade genast bort vätskeblåsan, fyllde två halvlitersflarror till frontfickorna, hängde på ryggan och gjorde en del justeringar. Satt som skräddarsydd! Nu är min arsenal med ryggor komplett! Eller, nja, är förvisso sugen på en (lila:) Ultraspire Surge, när väl Jens på Swedentrails får in dem i lager. Ser fram emot att få testa ryggan på lördagens ultrapass längs Sörmlandsleden tillsammans med vännen Alberto.

Vad skorna beträffar så sitter de väldigt skönt och tight över vristen med en rymligt tåbox, som ju är ett grundkrav för mig. Till skillnad Inov8-skorna kände jag rätt snabbt att jag kommer att behöva springa in Mantrorna under en tid framöver och jag misstänker starkt att dessa kommer bli mina nya mängd- och allroundskor för ultrapass/tävlingar med skiftande underlag. Tiden får utvisa. Just nu känns mina Inov8 Trailroc 245 som de ultimata och okrönta trailskorna. Nä, en latte på balkongen var det som gällde denna ljumma afton!

Imorgon onsdag är det KM 10 kilometer terräng som hägrar. Riktigt taggad! Ska göra ett försök att vässa förra årets PB på 41:20. Den som lever får se. Ha en skön kväll på er!

Apr 112013
 

Sista passet innan TEC. Som jag längtat. Längtat efter att få inviga mina Inov8 Trailroc 245 som anlände igår från Henrik på Inov8 Sverige liksom en ultralätt (och ultrasnygg) windstopper från Gore som jag köpt av löparvännen Annelie. Så efter jobbet var det bara att svida om och bege mig till Torshargskogarna dryga kilometern hemifrån. Halvklart och plusgrader. Väl i Torsharg gav jag mig in i den halvt trolska skogen. Förvånansvärt mycket barmark ändå och på sydsluttningar knappt en snöfläck. Oerhört skönt att få springa i obanad terräng. Kan redan nu avslöja att jag sprungit rätt ner i förälskelsens rosaskimrande brunn. Det sa bara ”klick” (eller ”plums” efter första steget)! Äntligen har jag funnit terrängskorna som jag så länge sökt efter! Känner mig barnsligt lyrisk. Återkommer med en separat (love)story längre fram.

Flög fram bland de mossklädda stenarna och stubbarna i den kuperade terrängen. Sjungande koltrastar och bofinkar hejade på. Jackan slöt om kroppen som ett extra tunt skinn. 310:an pep till vid fem kilometer. Dags att vakna och vända hemåt. Totalt fyra kilometer obanat! Nu är det nedräkning till TEC och bara de sista förberedelserna återstår. Mentalt och fysiskt är jag redan där, nästan…

Apr 042013
 

Efter 90 kilometers löpning på fem dagar har jag nog med soliga kilometrar i benen. Nu väntar allmänt lösdriveri, transportcykling och ett par ytterst lätta distanspass fram till TEC om dryga veckan. Och det är nu sista-veckan-nojjan-inför-tävling sköljer över en. Inte beblanda mig med folk, hålla mig borta, långt långt borta, från snoriga ungar och hostande arbetskollegor, inga one-night-stand, skaka hand med folk kommer inte på fråga, använda handspriten på jobbets toaletter, handla med kort och undvika bakterieflödande sedlar. Ja, att hålla sig borta från all potentiell risk att bli smittad med någon ovälkommen skit. Tack och lov behöver jag inte flyga från Eskilstuna till Täby, utan behöver bara en solostol på tåget. Utöver detta tillhörande pretävlingsmoment känner jag mig taggad och redo!

Idag kom min nya Garmin 310 på posten. Japp, 20 nya fräscha batteritimmar. Lär räcka med råge för mina tänkta 50 miles. Känner mig redo och jag hoppas Mr Garmin är lika redo för sin ultrapremiär!

Bistro TEC’s meny för tävlingsdagen fick mig att längta ännu mer. Känns dumt att springa snabbare än åtta timmar och missa hamburgaren klockan 18. Kommer inte behöva släpa med mig mer än ett par liter kokosvatten. Allt finns ju redan på TEC tävlingsbuffé. Jag är så redo jag kan bli att springa, mingla, äta och njuta. Bara jag överlever veckan fram till nästa lördag…

Jan 252013
 

Diskussionerna huruvida kompressionskläder är prestationshöjande eller upphov till ren placeboeffekt dyker upp med jämna mellanrum på diverse forum. Mer sällsynt dyker de upp i brevlådan för en utvärdering. För ett par veckor sedan låg ett par röda calf sleeves från Runforest och väntade på hallgolvet. Sedan tidigare har jag både strumpor och calf sleeves av märket CEP medan dessa var av det brittiska märket Compressport.

Men för att backa bandet ett antal varv så köpte jag mina CEP-strumpor för två år sedan. Använde dem enbart på långpass och tävlingar. På långpass mellan 30-50 kilometer kändes vaderna oftast stabila och mindre stumma. På tävlingar 5-21 kilometer gav strumporna en tight känsla av snabbhet och lätta ben. Nu tror jag inte en sekund på att strumporna i sig varit den direkta orsaken till snabba tider, men den mentala känslan av att känna sig snabb gör ju alltid sitt för självförtroendet. Och så länge jag tror på någonting…

Dock var det först förra sommaren som jag kom att uppskatta kompressionsstrumporna på allvar. En vecka innan Swissalpine fick jag en lättare muskelbristning i nedre delen av högervaden. Varje löpare förstår säkert hur panik och stresshormoner sköljde genom mig. Fick tips om magnesiumolja av min vän Alberto och så läste jag allt jag kom över om muskelbristning (typ gubbvad). Tåhävningar (vanliga och excentriska) samt kompressionsstrumpor tycktes vara botmedlet. Jag införskaffade då ett par CEP calf sleeves då jag tycker det är obehagligt med strumpor på fötterna när man ska sova. Muskelbristningen inträffade på en fredag och den helgen fick jag gå försiktigt och knölen/svullnaden i vaden kändes av hela tiden. Bar sleevsen dygnet runt förutom några timmar då och då per dygn ända fram till tävlingsdagen. Sprang inte en meter den veckan, men vandrade i bergen kring Davos tre heldagar. På dagen D vid startlinjen var strategin upplagd att springa långsamt och avslappnat och gå i alla uppförsbackar. Det var med dubbel glädje jag sprang i mål i Davos 9 timmar och 41 minuter senare: ”Jag klarade det och vaden höll hela vägen utan minsta känning!” Sedan dess sover jag alltid med sleevsen efter alla långpass och högintensiva pass, utan undantag. Inte överdrivet sexigt, men jag tror på den återhämtande och skadeförebyggande effekten.

Nu har jag testat Compressport-sleevsen i två veckor och varvat med CEP-paret. Även om jag är nöjd med CEP-paret så är nyförvärvet snäppet bättre. Materialet är tätare och svalare (CEP kan bli rätt varma inte minst på sommarhalvåret) och trycket om vaden känns jämnare ända ner mot hälen. ”Muddarna” både upp- och nertill uppskattar jag jämfört med CEP, som bara har upptill varför sleevsen har en tendens att ”rulla upp sig” nedtill. Nå, nu snackar vi ilands-problem åt det grövsta, men om jag om jag stod i begrepp att köpa ett par calf sleeves och valet stod mellan dessa två märken skulle jag köpa Compressport, men om man tycker 325 kronor är i dyraste laget skulle jag definitivt inhandla ett par CEP för 249 spänn, då det är en investering vad gäller återhämtning och skadeförebyggande syfte. Båda märkena finns på Runforest och använder sig av samma måttprincip: vadens omkrets i centimeter.

Just nu njuter jag av fyra dagars ledighet för att jobba med två spännande löprelaterade projekt. Mer om dessa avslöjas längre fram. Ha en trevlig helg på er!