Maj 072013
 

Efter jobbet och en glass på ett solindränkt torg i Eskilstuna var det dags att cykla iväg till Söder för styrelsemöte med Vilsta IK. Det var alldeles för sommarskönt väder för att sitta i en vitkalkad källarlokal, så vi förlade mötet i gröngräset i Eskilsparken. Trevligt och givande möte. Nya lösa idéer om framtida tävlingar och trailläger. Spännande tid på alla plan.

Cyklade sedan hem i den gassande solen. Passade på att bunkra upp med ett antal halvkilospåsar med sötmandel som Netto rear ut till det suveräna priset på 39 spänn. Sötmandel är en av huvudingredienserna i min gröna rawfood-drink på morgonen och den mixade energidrinken efter varje löppass. En passus mot mitt mål om en stor latte på mitt soldäck. Väl hemma låg en avi och väntade. Något jag väntade? Gav katterna mat och tog en promenad upp till Konsum och hämtade ut ett paket som visade sig innehålla Salomonpjuck á la Sense Mantra och årets modell av Salomons Skin S-Lab 5 vätskerygga! Har tröttnat totalt på att Ultimate Directions AK-rygga knappt hinner komma in hos återförsäljarna innan lagerhyllan gapar tom. Jag blev därför överlycklig när jag läste att nya Salomons Skin S-Lab 5 bland annat fått större fickor på axelremmarna och sväljer nu ledigt en 0,5 litersflarra. Jag monterade genast bort vätskeblåsan, fyllde två halvlitersflarror till frontfickorna, hängde på ryggan och gjorde en del justeringar. Satt som skräddarsydd! Nu är min arsenal med ryggor komplett! Eller, nja, är förvisso sugen på en (lila:) Ultraspire Surge, när väl Jens på Swedentrails får in dem i lager. Ser fram emot att få testa ryggan på lördagens ultrapass längs Sörmlandsleden tillsammans med vännen Alberto.

Vad skorna beträffar så sitter de väldigt skönt och tight över vristen med en rymligt tåbox, som ju är ett grundkrav för mig. Till skillnad Inov8-skorna kände jag rätt snabbt att jag kommer att behöva springa in Mantrorna under en tid framöver och jag misstänker starkt att dessa kommer bli mina nya mängd- och allroundskor för ultrapass/tävlingar med skiftande underlag. Tiden får utvisa. Just nu känns mina Inov8 Trailroc 245 som de ultimata och okrönta trailskorna. Nä, en latte på balkongen var det som gällde denna ljumma afton!

Imorgon onsdag är det KM 10 kilometer terräng som hägrar. Riktigt taggad! Ska göra ett försök att vässa förra årets PB på 41:20. Den som lever får se. Ha en skön kväll på er!

Apr 272013
 

Det finns faktiskt ingenting som jag verkligen längtat efter så innerligt mycket, som att åter få springa Sörmlandsleden. Uppleva nya etapper och repriser på de vackraste. Målet är ju också att fullborda den 100 mil långa leden i år. Avverkade 36 mil förra året. Etapplanen är upplagd för den närmaste månaden och först ut låg sträckan Flemingsberg fram till Södertälje och etapp 10 för att täppa till den nordliga sträckan av leden. Nynäshamn till Handen spar jag till sist. Dessutom var det dags att testa mina Inov8 Trailroc 245 på ett ultralångpass med blandat underlag. Jag kunde känna hur de ängslades en aning. Skulle de bli godkända av mina fötter och ben för en långvarig och intim relation?

Nå, nu var det bara att förbereda allt. Skriva ut alla etappkartor för sträckan. Föreningen Sörmlandsleden har under vintern skapat helt ny kartor i olika skalor. Verkligen värt varenda krona att vara medlem. Tidig fredagkväll och så upp vid fem i morse. Jag tror ni kan min morgonritual inför ultrapassen vid det här laget: tejpa bröstvårtor, smörja in benen med percutane, svepa en mastig grön rawfood-drink och så gröt på det. Valde Salomons advanced-skin-s-lab-12-ryggan för dagens tur. 1,5 liter vatten i blåsan och två 33:0r med Hammer Perpetuem i fronthållarna. Pussade katterna och gav mig av på cykeln till Eskilstuna station. Stilla och vackert blå himmel med tunna slöjmoln här och där. Lovande!

Tåget gled iväg vid sju och strax innan åtta steg jag av på Flemingsbergs station. Med lite hjälp från en nyvaken hundägare fick jag behövlig guidning att komma på leden. Etapp 6:1 mot Hökärr var överlag väldigt vacker, särskilt med tanke på att den är så stadsnära. En smärre misär var det dock mängderna med nedblåsta träd på etappen och första halvan av etapp 6, som de etappansvariga inte hunnit röja undan. Intressant var att merparten träd knäckts av på mitten. Måste varit en kombination av vinterns snö och någon av stormarna. Längs sträckan var det gott om korp vars rop ekade i skogarna konstant. En havsörn cirklade länge över Kvarnsjön. Häftigast var dock två tjädertuppar! Vid Kärrsjön gick leden längs en sänka och det var riktigt blött. Försöka trippa och klara sig torrskodd var uteslutet. Det var bara att köra på (och svära en hel del inledningsvis).

Kom efter 10 km mitt på etapp 6. Jag vill inte ha kvar en etappslatt, så det var bara att bita ihop och springa 6:an till Paradiset och sedan tillbaka igen. Nu visade sig 5:3:an upp mot Tornberget (Södertörns högsta höjd på 111m ö.h.) vara underbart vacker med härlig tallskog och hällmarker. Här sjöng ett par rödstjärtar och en dubbeltrast bland de vanligare rödhakarna, järnsparvarna och bofinkarna. Dagens vackraste delsträcka! Det var så undergörande tyst däruppe på höjden! Men, men, det var dags att vända. 5:3:an kommer jag att ta i höst.

Andra delen av 6:an mot Lida friluftsgård var väldigt lättsprungen och inte särskilt kuperad. Utsikten över Getaren var magnifik. Njöt en stund innan jag rullade utför ner till Lida. Bestämde mig för att softa i solen en kvart med kaffe och nybakad kanelbulle. Stärkt och återhämtad bar det sedan av längs etapp 7. Ingen märkvärdig etapp, mer än att jag vid ett ouppmärksammat tillfälle missade markeringen in i skogen och fortsatte ett par kilometer på grusvägen. Det brukar normalt vara glest mellan markeringar på grus- och asfaltvägarna, så det tar ett tag innan man anar oråd.

Etapp 8 var stundtals riktigt fin och väldigt varierad samt med några rejäla stigningar. Solen lös och värmde, vilket blev markant då etappen bjöd på ett öppnare landskap. Stötte ihop med med en kopparödla, flera skogsödlor som kilade iväg som oljade blixtar och en solbadande snok. Etapp 9 från Östertälje genom Södertälje vidare till Tveta var mer som en urban transportsträcka mellan naturen på etapp 8 och 10. Inte mycket finns att berätta om den etappen. Men några kilometer efter den då jag var på väg till Södertälje Syd på asfalten blev det soppatorsk och vätskan hade tagit slut några kilometer innan. Visste dock att det fanns ett fik längre fram i Gröndal. Där svepte jag en halvliters cola på stående fot och drog i mig en risifrutti. Det och 10 minuters vila gjorde susen. Kändes i fötterna då de sista 15 kilometerna utgjordes av grus och merparten asfalt. Trots detta skötte sig Trailrocsen klockrent. Dessutom torkade de fort efter varje dopp i vatten. När jag påpekade för dem att de var godkända med bravur och gav dem en tåkyss, ja, då bar de mig med lätthet även de sista kilometerna till Södertälje Syd. Klockrent tajmat om man säger så: en kvart till tåget hem till Eskilstuna! Gudomligt skönt att få sjunka ner i en tågfåtölj. Slumrade till i tio minuter.

Det blev en riktig skön premiär på Sörmlandsleden i bästa tänkbara väder och temperatur. Sträckan bjöd väl knappast på en naturupplevelse av det minnesvärda slaget, men väl på många befjädrade vårprimörer och totalt noterade jag 61 fågelarter. Totalt blev det 60,4 kilometer, varav 54 km på leden.

Den som är intresserad av mina genomförda etapper hittar en översiktskarta över Sörmlandsledens alla etapper samt en lista på mina genomförda sträckor med länkar till story/foton och GPS-rutter på följande webbsida»

Och som vanligt rundar jag av med ett gäng foton från dagens äventyr på Sörmlandsleden.








Apr 112013
 

Sista passet innan TEC. Som jag längtat. Längtat efter att få inviga mina Inov8 Trailroc 245 som anlände igår från Henrik på Inov8 Sverige liksom en ultralätt (och ultrasnygg) windstopper från Gore som jag köpt av löparvännen Annelie. Så efter jobbet var det bara att svida om och bege mig till Torshargskogarna dryga kilometern hemifrån. Halvklart och plusgrader. Väl i Torsharg gav jag mig in i den halvt trolska skogen. Förvånansvärt mycket barmark ändå och på sydsluttningar knappt en snöfläck. Oerhört skönt att få springa i obanad terräng. Kan redan nu avslöja att jag sprungit rätt ner i förälskelsens rosaskimrande brunn. Det sa bara ”klick” (eller ”plums” efter första steget)! Äntligen har jag funnit terrängskorna som jag så länge sökt efter! Känner mig barnsligt lyrisk. Återkommer med en separat (love)story längre fram.

Flög fram bland de mossklädda stenarna och stubbarna i den kuperade terrängen. Sjungande koltrastar och bofinkar hejade på. Jackan slöt om kroppen som ett extra tunt skinn. 310:an pep till vid fem kilometer. Dags att vakna och vända hemåt. Totalt fyra kilometer obanat! Nu är det nedräkning till TEC och bara de sista förberedelserna återstår. Mentalt och fysiskt är jag redan där, nästan…

Apr 092013
 

Uppladdningen inför TEC har gått in i en slags bekymmerlös fokus. Nå, det är inte riktigt sant, då jag fram till idag grubblat över vilka skor som ska få bära mig 50 miles (80,46 km) på lördag. Faktum är att jag inte har några pålitliga kandidater sedan jag lät mina DS Trainer 16 somna in i december. Dödsrunan till trots blev det ingen gravsättning beroende på en ihärdig tjäle. Ödet ville tydligen annorlunda. Mina Fuji Racer är för tighta för att vara sköna i hela åtta mil. Mina DS Trainer 18 håller inte måttet och mina beställda Sense Mantra har ännu inte kommit, men jag hade inte vågat ta dem i alla fall. Inte nedslås.

Mina DS 16 har burit mig på alla tävlingar och ultrapass på över 50 kilometer. De är avgjort de skönaste och pålitligaste skor jag haft för långdistans! Nöden är kreativitetens moder. Plockade varsamt fram mina DS Trainer 16 och studerade meshen som spruckit över tåboxen på vardera sko. Banesår från ett ultrapass på Sörmlandsleden i höstas. Hm, varför inte? Fram med nål och björntråd. Volá 24 stygn på högerskon och 9 på vänstern. Tog sedan ett skönt lufta-benen-pass i kvällningen med mina återuppståndna trotjänare. Sjungande bofinkar, koltrastar och starar samt årets första järnsparv ramade in lyckliga känslan av ett par leende DS Trainer 16.

Nu är det bara att luta sig tillbaka och fortsätta suga i sig fet lax och gröna drinkar. Inne på fjärde kilot lax sedan påsk. Nä, inte är jag störd inte, nä, jag ska bara bränna fett i Täbys skogar på lördag. Ses där!

Mar 032013
 

… i ett par sprillans DS Trainer återuppstod jag ur 10 dagars influensa från Gehenna. Sist jag åkte på något liknande var i oktober 2011 och då var det löpvila i 13 dagar. Det är bara att gilla läget och inte stressa upp sig. Hursom en riktig skitstart på livet efter 50, men vad gör det om 100 år? De senaste två dagarna har kroppen börjat återhämta sig fint och det kändes som jag skulle kunna ge mig ut på en långsam miltur på söndagen.

Vaknade utsövd till klarblå himmel. Njöt av frukost och en dubbel espresso i marssolen. Livet kändes plötsligt som det ska. Bestämde mig för att ta en rundslinga på upptorkade cykelbanor och vad passade väl bättre än att inviga mina DS Trainer 18 på första löpturen utomhus. Vi begav oss iväg i solen. Ljuvlig söndag och så skönt att få löpa fritt, långsamt och ledigt i ett värmande solsken. Skorna är i flashigaste laget, men sitter riktigt skönt på foten. Dessutom lättaste modellen på flera år. Det blir en perfekt mängdsko.

Det blev en nätt runda på 14 km i behaglig 5:40-fart. Fick några små hostattacker, men annars svarade kroppen mycket fint. Nu blir det en vecka med ”lagom” och lågintensiv löpning. Hoppar över KM på 3000m nästa vecka. Nu är det fokus på TEC lördagen den 13 april!

Dec 212012
 

…tillsammans med goa kämpapolarna från jobbet. Istället för en traditionell avskedslunch inför julledigheten stängde vi ner datorerna vid tre och tog en promenad längs Eskilstunaån till Munktellarenan för ett svettigt intervallpass. Grabbarna är förvisso luttrade efter ihärdig backträning en gång i veckan mellan mars och oktober i år, men har förutom en del fartlek inte kört disciplinerade och hårda intervallpass. Förra fredagen körde vi en ”enkel” stege (200, 400, 600, 800 och 1000m), vilket kanske inte var det snällaste intervallpasset att starta med, så idag föreslog jag 10x200m med en minuts gåvila. Det viktigaste var att var och en skulle få hitta ett hårt men komfortabelt tempo och försöka hålla det jämnt över alla tio repetitioner. Vi (Per-Arne, Tomas, Janne och jag) körde två kilometer uppjogg. Kent skulle droppa in lite senare och det var knappt en människa i hallen. Alla var taggade när vi radade upp oss vid startlinjen.

Efter onsdagens långa intervaller hade jag ingen som helst målsättning att maxa, utan mer ligga och dra i ett någorlunda hårt och jämnt tempo för mina vänner. Första 200 meterna gick på 43 sekunder. P-A låg några meter bakom mig hela tiden. Han visade redan förra veckan att han har både explosivitet och spurtstyrka i benen. Repetitionerna 1-5 låg på 43/44 sekunder medan 6-9 gick snabbare på 40/41 sekunder. Kent hade droppat in och kört sina 2 km uppjogg och hakade på vår tioende, som jag peppade dem att köra på max. P-A tog täten, Kent var med och vi avslutade 10:an på 34 sekunder! Vännerna imponerar stort, inte minst för att de är galna nog att tycka att det är svinkul ;-)

Medan de andra körde nedjogg sprang jag ytterligare nio 200-ingar tillsammans med Kent, så att han fick sällskap på sina tio rep. Kent pressade på jäkligt bra och höll jämnt tempo över samtliga repetitioner med ett snitt på 43 sekunder. Fokus och jävlar anamma tycks vara Kents inneboende styrka. Inspirerande! Vi avslutade med två kilometers nedjogg. Det blev en del eftersnack innan vi önskade varandra god jul och skiljdes åt med ett leende på läpparna.

Ja, och så var det de nya skorna förstås. Skulle de nya DS Trainer 18 kunna matcha mina grymt sköna – och numera insomnade – DS Trainer 16? Namnet till trots, så ser DS Trainer 18 ut som en helt ny skomodell från Asics.

Mina DS 16 har hängt med i nästan två år och totalt 170 mil, trots tejpade hälkappor. De har varit mina bästa mängdskor och mina trotjänare på ultror samt ultrapass på Sörmlandsleden. En ypperlig allroundsko i toppskiktet helt enkelt. Jag köpte aldrig några DS 17 (Per-Arnes på bilden). Prövade skon två gånger på Runnersstore men den kändes för ”svampig” och hade dessutom ökat i vikt, medan jag hade gått ner i vikt, skomässigt. Provade dock att springa i Per-Arnes gröna DS 17 i somras och de bjöd faktiskt på skön löpkänsla. Men, nä, jag bestämde mig för att köra på i mina DS 16 så länge de höll och invänta DS 18. I slutet av november var jag så i storstan och besökte då RS som då hade fått in DS 18. Utseendemässigt såg skon nästan ut som en stor tubformad balettsko och den sneda snörningen var ersatt med en traditionell rakt ut mot tån. Och sedan de flashiga färgerna. Jag var skeptiskt. Mycket skeptisk. Men modellen var lättare och satt riktigt skönt och hade bra utrymme i tåboxen. Märkligt. Skon såg inte längre ut som en klassisk DS Trainer, men på foten satt den som en.

Så, i början av december beställde jag ett par DS TRainer 18 från Wiggle. Efter att ha varit på villovägar kom de i alla fram i onsdags. Idag var det dags för premiär, även om underlaget inte var det ultimata. Jag springer normalt med mina tunnaste och lättaste skor (under 200 g) på Munktells inomhusbana och utomhus ser det ju ut som det gör. Hursomhelst, skorna bjöd på skön löpning och bra kontakt med underlaget på framfoten. Skorna sitter tight, men ändå lätt och ledigt på något sätt. Kan inbilla mig, men de ger en skön racekänsla. Jag ser verkligen fram emot att få springa några långpass med dem på barmark. Först då vet jag säkert om dessa skor kommer att bli mina mängdfavoriter eller inte. Fram till den dagen lär en massa annat hända. Någon som vill ha ett par orange skosnören förresten?

Nu närmast en skön julledighet. Jag vet inte när nästa inlägg kommer till världen, så jag rundar av med att önska eder alla en synnerligen god jul!

Dec 192012
 

Idag var det dags att besöka Wei och låta överkroppen få en omgång av hans magiska nypor. Och när jag skriver magiska, så menar jag det. Nästan lite läskigt hur snabbt han hittar stela muskelfästen liksom pyttesmå knutor. Nu är jag rätt förskonad från spända muskler och knutor, men idag hittade han en i muskelfästet på sidan av nacken. Allmänt stela skulderblad, särskilt högersidan, resulterade i koppning. Tre på vardera sida. Syftet med koppning är främst att öka blodcirkulation och transportera bort slaggprodukter i bindväven. ”Sugmärken” av den här kalibern utvecklas efter några dagar till blåmärken och sitter kvar i minst 1 ½ vecka. Inte så att jag gärna går och glassar på simhallen närmaste veckan, med sex falukorvsskivor på ryggen.

Onsdag innebär inomhusträning på Munktellarenan med löparpolarna i Vilsta IK. Skippade förra onsdagens pass med 10x400m. Körde intervallstege med jobbarpolarna på fredagen istället. Idag stod 3x2000m på schemat och långa intervaller är mer min melodi! Ska jag springa korta intervaller så gör jag det allra helst i backe för att få ut maximalt. Uppslutningen var god med ett 20-tal Vilsta-löpare i blandade åldrar, tjejer och killar och alla med sina förutsättningar. Kanonkul. Jag var där tidigt och körde 2 km lätt jogg. Klockan sju var det dags för alla samlade att köra 2 km uppjogg. Innan första 2000m var det dividerande om tider och vem som skulle dra. Ingen ville gå ut för hårt. Nå, Daniel A tog täten och drog hela vägen. Jag och Erik T låg strax efter. Pust, den första gick på 6:58 (3:29-tempo) för egen del. Kanske lite för hårt. Tre minuters vila. Den andra drog jag täten i 9 1/2 varv innan Daniel och George (som är tillbaka efter en lång rehab-tid för hälsporre) drog om på upploppet. Tid: 7:13. Tre minuters vila. På tredje och sista drog Erik första kilometern och sedan drog jag den andra och vi spurtade i ”mål” samtidigt på 7:16. Personligen tycker jag 2000m är grymt svårt att disponera bra, kanske för att jag sällan springer sträckan, men är kanonnöjd med dagens pass och extra roligt att det var härlig blandning på löpare denna kväll. Sedan var det dags för 2 km nedjogg med tillhörande eftersnack och slutligen var det dags att grensla MTB:en hemåt.

Efter en vecka på villovägar låg så en avi på hallgolvet att ett paket från Wiggle fanns att hämta på Konsum. Kunde inte bärga mig. Gav katterna mat och tog sedan en promenad till Konsum för att hämta mina hett efterlängtade DS Trainer 18. Grymt snygga och sköna. Längtar efter att få inviga dem på Munktellarenan på fredag! Återkommer med en recension.

I skrivande stund är det 40 timmar kvar till vintersolståndet, sedan, gott folk, går vi mot ljusare tider! Må väl därute.

Nov 282012
 

Trots att adventsstaken åkte upp förra helgen och nya julstjärnan som så vackert strålar i arbetsrumsfönstret sedan i måndags har inte den där sköna vinterjulstämning infunnit sig. Någonting har saknats. Och detta någonting infann sig idag i form av vita flingor. Ettriga små i blåsten, som tålmodigt täckte marken. Detta tillsammans med vetskapen om en antågande kung Bore gjorde att jag vid hemkomsten ställde undan sommarhojjen med de smala däcken och bytte till dubbat på MTB:en. Redo för sjunde vintern på cykel. Och inte nog med det, jag säsongsinvigde även mina icebug på en tur i Torshargs terrängspår. Blött, snömoddigt och smågrisigt. Känner mig inte det minsta deppig. Vart tog November vägen?

Aug 112012
 

Andra veckan med fortsatt specifik träning inför Lidingöloppet. Det intressanta är att jag påbörjade träningen inför LL vid samma tidpunkt förra året. Det som egentligen skiljer sig från den ”normala” träningen är mindre mängd och fler högintensiva pass (vägrar använda begreppet kvalitetspass). Förutom ett par krävande backpass i juli har jag faktiskt inte kört några högintensiva pass sedan i mars, då siktet var inställt på sub40 på milen. Idag var det premiär för 2×10 i hårt men jämnt och komfortabelt tempo på min absoluta favoritsträcka för långa intervaller och snabbtempovarianter: Den goa (bilfria) grusvägen längs med Eskilstuna ån från Nyby till Ekeby våtmark. Rak, slät, kantad av vacker natur och ljuv tystnad. Vädret var perfekt med ett lätt molntäcke, ljum luft och helt vindstilla. Och dagen till ära var det dags att lufta mina snabba sköna gröna Asics Tarther. Har medvetet låtit dem vila sedan Startmilen i mars för att de ska hålla för dessa högintensiva pass och slutligen bära mig på LL:s stigar mot sub2:15 den 29 september. Återhållsam kärlek!

Körde fyra kilometer uppjogg och koordination längs Torshällaån och Zetheliusparken innan jag svängde in på grusvägen. Körde några korta skaka-loss-vändor. Nollade klockan, stängde ögonlocken, rensade skallen och släppte så loss gasellen inom mig… yeeees! Hittade snart ett hårt men komfortabelt tempo, som jag kände skulle kunna hålla hela vägen. Kollade klockan efter någon kilometer: 3:50-tempo. Takt och andning fungerade perfekt. Det var liksom bara att luta sig tillbaka och låta benen rulla, bildlikt talat alltså. Tio minuter, nästan framme vid Våtmarken. Stopp. Fem minuters gångvila. Sedan iväg igen, samma väg tillbaka. Samma jämna tempo strax under 3:50. Kändes hur bra som helst. Inte någon mjölksyra. 20 minuter. Stopp. 5,28 km. Snitt 3:47 per kilometer. Klockrent formbesked! Joggade ner i sex kilometer via OK Tors terrängspår på 2,5 km.

Under nedjoggen snurrade tankarna en del. Hur kan det vara möjligt att snitta på 3:47 med enbart lågintensiv träning de senaste fem månaderna? Väl hemma kollade jag passen vid den här tiden förra året. Tack och lov att jag för dagbok. Sprang förra året tre 2x10min på samma sträcka den 30/7, 11/8 (på dagen ett år sedan!) och 24/8. Snittiderna låg då på 4:03, 3:57 respektive 3:57. Trots avsaknaden av högintensiv träning har jag ändå lyckats sänka snittiden med 10 sekunder per kilometer! Ska bli spännande att se hur nästa 2×10 artar sig liksom de långa intervallerna i jämförelse med förra året. Det är uppenbart att andra faktorer spelar in, än att enbart högintensiv träning är receptet för snabbhet. Terrängultror i all är, men visst fan är det härligt med fart och känslan av kroppens alla hårt spelande muskler. Glädje!