Feb 112017
 

170211aJag trodde aldrig att jag skulle skriva en skorecension igen, tro mig, det trodde jag verkligen inte! Och sist det begav sig här på bloggen var den 31 juli 2015, då storleksförändringen på X-talon 212 behandlades. Anledningen till att det inte blivit några recensioner beror på att jag haft en nära nog monogam relation med X-talon 212 sedan det första gulsvartsilvriga paret omslöt mina kära fötter hösten 2013. Det har helt enkelt inte funnits andra skomodeller i mitt liv sedan dess, förutom trailskorna Asics Fuji Racer som var livsfarliga på våt stig och fick tjäna återstoden av sitt liv som grymma asfaltsdojjor (221 mil totalt) samt Inov-8 Mudclaw 265 som varit mina trotjänare på vintern när snön täckt stigarna, men som nu sakta börjar ge upp andan. Jag har varit lyckligt lottad som inte behövt ge mig ut i skoträsket för att hitta en ny modell när 212:orna slitits ut. Bara att köpa ett nytt par. Lycklig att inte vara en asfaltslöpare av många anledningar. Men ibland blir man förförd på ett eller annat sätt och inför BRR (Black River Run) 2015 hade jag faktiskt inga allround-dojjor kvar i hyllan. Även om jag springer i X-talon 212 på alla distanser och i all tänkbar terräng (Kungsleden, fjällen, Sörmlandsleden, GL3D, Dragon’s Back, Sarek, Kullamannen, Bergslagsleden och så vidare) hade jag inte sprungit i 212:an på blandat underlag 16 mil i ett sträck. Som en parentes kan nämnas att min matchvikt är strax över 60 kg fördelat på 174 cm. Det föll sig så att Inov-8 släppte den nya modellen Terraclaw några månader innan BRR 100 miles gick av stapeln. En allroundsko i mina ögon. Så, månaden innan BRR slog jag till på den tyngre modellen Terraclaw 250 med mer dämpning och mer drop (8mm), mer än vad jag är van vid. Skon satt riktigt skönt på foten och kändes härlig på stigen när jag testade den på MTB-spårets tekniska stigar i Rocklunda. Allt var frid och fröjd tills jag började förbereda mig genom att springa BRR-banan i dagsljus, i mörker, flera varv för att pröva tänkt upplägg och strategi. Efter två varv på BRR-banan i Terraclaw 250 fick jag ont i fötterna och jag visste direkt att jag aldrig skulle kunna springa BRR i de skorna utan att äventyra en fullbordan av de 16,1 milen som gör 100 miles. I och med detta snedsteg lärde jag mig att drop och dämpning inte säger allt om en skos egenskaper. Anledningen till att jag fick ont i fötterna var de stumma och hårda sulorna, trots mer dämpning! Inte alls 212:ans flexibla sula och mjukare gummi. Det blev istället ett par halvslitna 212:or som hjälpte mig fram under hela BRR och de svek mig aldrig! Förutom en stor blåsa under ena stortån och några blånaglar mådde mina fötter bra och hämtade sig snabbt efter 16 mils löpning. Där och då visste jag att jag aldrig behövde några andra skor än X-talon 212, så länge Inov-8 bara fortsatte att tillverka dem.

Men säg den lycka som varar för evigt! Hade det inte varit för att en skomodell faktiskt har en förmåga att förändras en aning från årsmodell till årsmodell, trots att skodelar för respektive modell i tillverkningsprocessen borde vara densamma, så hade ovanstående prolog och resten inte blivit skrivet. Jag hade bara sprungit vidare på stigarna med ett halvfånigt men lyckligt leende på läpparna. Så länge jag har ett par sköna lätta skor på fötterna och som bjuder på skön kontakt med underlaget så är jag nöjd. Mer än så begär inte mina fötter. Nå, nu är jag ändå lite fåfäng och jag älskar färgerna rött, grått och svart även om de två senare inte räknas som färger så förstår ni vad jag menar. När så Inov-8 i höstas släppte 212:an i ny färgkombination (rött/svart/grått) blev jag sådär barnsligt glad, vilket gränsar till det patetiska. Men yta är bara nyhetens behag och snart nog kände jag att denna nya modell av X-talon 212 – och mitt elfte par 212:or – inte var som de tidigare eller snarare som föregångaren (blå/röd/svart). Inte första gången det sker förändringar. När det gäller den första ”årsmodellen” (gul/svart/silver) sprang jag alltid i storlek UK 7 men fick gå upp en halv storlek när nästa årsmodell (ljusblå/orange/svart) kom. När trean (blå/röd/svart) kom var jag tvungen att gå ner en ½ storlek för att sedan gå upp en ½ igen. Nog om det och åter till ”fyran” i mina favoritfärger. Det var något med detta par som inte kändes bra, mest noterbart kring hälen. Kändes som det lagts in mer tyg/fluff/stoppning i hälpartiet. Jag ogillar verkligen skor med uppbyggd eller styvt hälparti som sluter åt kring häl och hälsena. Det jag alltid älskat med alla Inov-8-skor jag haft är just passformen och mjukt och relativt lågt hälkappeparti. Kanske hade jag fått tag i ett måndagsexemplarpar? Trots flera pass och några runt fem mil var det ändå något som kändes oskönt och inte som vanligt. Inbillning? Tror inte det.

Strax efter jul surfade jag in på Wiggle av någon anledning och hamnade på Inov-8. Har lärt mig att ha lite is i magen och kolla av nätet med jämna mellanrum för att göra klipp. Kanske skulle sadlat om till day-trader? Och vad finner jag? X-talon 225 för under 1000-lappen. Har varit nyfiken på denna nya skomodell och än mer efter det osköna paret 212:or. Hade dock inte hört mycket om skon ifråga mer än att Cristoffer Stockman gillar modellen skarpt, vilket var ett stort plus, då han även gillar 212:an. Och eftersom det var juletid och skorna var färgade i rött och svart var det bara att slå till. Det stannade inte där då jag även var på jakt efter ett par robustare skor inför det två veckor långa äventyret i Sarek och omgivande fjällområden i augusti 2017. Efter äventyret i Sarek i somras med en del toppturer och mycket obanat i oländig sten- och blockstensterräng var min slutsats att 212:orna var lite vekaste laget. Mina tankar hade kretsat kring Mudclaw 300, som är avgjort robustare, tjockare och mer aggressiv sula med 8mm dubb och samma gummiblandning som X-talon 225, som ska vara slitstarkare än 212:ornas gummiblandning, men ändå inte av hårdplast-typ-känsla. Döm om min förvåning när jag ser att Wiggle säljer ut 2016 års färgmodell för 600 spänn. Och vilken färgkombo! Var bara att slå till!

170211b 170211c

Fram till idag har jag sprungit en hel del med både X-talon 225 och Mudclaw 300 inklusive flera stigpass runt fem mil i vanliga Drymax-strumpor och vattentäta (tunna) Sealskinz. Skorna är riktigt sköna och Mudclawen blir perfekta för löpäventyr och toppturer i de svenska fjällen! Detta medan X-talon 225 gör mig lyrisk. Kunde aldrig drömma om att någon sko någonsin skulle kunna överträffa X-talon 212, men så är faktiskt fallet. Trots att 225:an väger aning mer har den mindre stoppning och hälpartiet är tunnare och mycket mjukare och följsammare, hälkappan är lägre. Precis som jag vill ha det! Dropen är lägre, 4mm jämfört med 6mm hos 212:an, men är inget som stör. Yttersulans (8mm)dobbar och placering är i stort identisk modellerna emellan och 225:an har en utvecklad (X-talon) gummiblandning och en något hårdare och mer slitstark blandning. Skillnaden är dock att dobbarna på 225:an inte är fullt lika breda utan är mer distinkta vilket borgar för ett grymt grepp på branta och blöta grässluttningar. Frampartiet på 225:ans tåbox har mer skyddande gummi jämfört med 212:an. Och 225:an sitter fantastiskt skönt på mina fötter och med samma härliga kontakt med underlaget som 212:an. Man kan tycka att det handlar om subtila egenskaper, men samtidigt är de små detaljerna så avgörande när man springer långt och länge samt över flera dagar. När jag nu sticker ut och springer är 225:orna det självklara valet. De inbjuder verkligen till löpglädje och den där sällsynta och speciella känslan av att skorna blir ett med fötterna! De nya osköna 212:orna har jag bara använt en gång sedan mitten av december. Men jag kunde inte låta bli att slå till på ett par nya 212:or för 600 kronor från Orienteringsspecialisten nu i januari, särskilt som det handlade om min absoluta favoritårsmodell av X-talon 212, de glada orangeljusblåa. Ja, den årsmodell som suttit bäst på mina fötter. Jag tvivlar på att jag kommer att köpa X-talon 212 igen, inte så länge 225:an finns på marknaden. Det är ju ens fötter som väljer skor (och bör alltid vara det), så jag säger inte ”Spring och köp X-talon 225!” Men om du som läsare springer i X-talon 212 med smal läst (precision fit) och gillar skon är 225:an något att ha i åtanke. X-talon 225 och Mudclaw 300 finns än så länge bara i smal läst, vilket är trist för de som har normal läst (standard fit).

Det ska bli intressant att se hur slitstark 225:an är under det 52 mil långa bergsäventyret i Lake District som väntar i juni. När det gäller X-talon 212 har de i stort sett varit slut (trasiga eller bortslitna dobbar på framfoten) efter en vecka tio dagars löpning i de krävande bergen på steniga utförslöpor, klippbranter och scree. Lyckligtvis har man inte långt till närmaste outdoorbutik och ett nytt par om det skulle visa sig att 225:an inte är så slitstark som utlovas av Inov-8.

Sedan ett par år tillbaka kör jag alltid med snörlåsning på mina skor, vilket bidrar till att skorna sitter på plats på ett skönt sätt över hela vristen och hälpartiet. 212:orna har alltid haft ett extra hål för just detta sätt att snöra skon (se bild och länk) medan 225:an och Mudclaw 300 inte har det, men det går hursomhelst att använda snörlåsning med bara sex snörhål på vardera sida om plösen. Faktum är att det fungerar och är mycket skönare med snörlåsningen på just de två senare modellerna, medan snörningen på 212:an har haft en tendens att skära in i senan på övre delen av vristen om jag knutit för hårt. Denna snörning kan jag verkligen rekommendera för den som springer i bergen. Sedan är det så att jag har ett ganglion på vänster stortåled och hoppar alltid över hålet som ligger precis över gangliet. Jag har ingen smärta eller så men vill inte förvärra senknutan. Visst, man kan gå till läkare för att prova att suga ut vätskan eller skjuta in en kortisonspruta, men gangliet har en förmåga att komma tillbaka och det bästa rådet från några ortopeder är att helt sonika slå sönder gangliet. Jag är inte redo att ta fram hammaren, utan nöjer mig med att snöra om skorna.

170211d 170211e

För övrigt rullar löpningen på med två backpass och ett till två långpass i veckan. Mina Kahtoola microspikes har verkligen kommit till användning i Vilstabackens packade snö med partier av is. De sitter verkligen klockrent på mina Mudclaw 265 och 300 och fästet är grymt! Springer numera utan klocka, utom på lång- och ultrapassen. Skönt!

170107f

Och det börjar våras! Ljuset! Idag blev det ett långpass på Gyllenhielmska leden som bjöd på solglimtar och luckor med blå himmel. Flockar med sidensvansar men framför allt fåglars läten och sång gladde mig. Sjungande kungsfåglar, talgoxar, blåmesar, entita, grönfinkar, nötväcka, korpparet som höll låda och närkontakt med en spillkråka som trummade i en torr tall, högt och utdraget trummande. Jag stannade för att bara njuta och betrakta och snart hördes en annan spillkråka svara med sitt bedjande ”kliii.äh”. Det är sannerligen en fröjd att vara ute i skogen nu. Inga älgar på turen denna gång. Kan inte ha tur jämt!

På återseende

Nya X-talon 212 stora i storlek

 Löparskor  Kommentering avstängd
Jul 312015
 

150731aJag är inte mycket för skorecensioner längre och min tidigare vurm för löparskor som gränsade till fetischism har i stort lagt sig sedan jag fann kärleken i Inov-8:s X-talon 212 år 2013. Det har ju blivit ett antal par 212:or sedan dess och förutom ett par nya asfaltsdojjor i år – när trotjänarna Asics Fuji Racer gav upp andan – minns jag faktiskt inte när och vad jag inhandlade för skor senast, utom att det var några år sedan. X-talon 212 har allt det jag önskar, för mina behov, min vikt och framförallt MINA fötter. De passar inte allas fötter och av den anledningen aktar jag mig för att rekommendera skor till andra löpare. Det viktigaste är att skor ska sitta bra på ens fötter och att de har de egenskaper som krävs för den typ av löpning man ägnar sig åt. Och jag är glad, riktigt glad, över att Inov-8 inte modifierar sina modeller och lanserar ”utvecklade” årsmodeller som till exempel Adidas, Asics, Nike och många andra. Inov-8 byter på sin höjd färger på sina skor och kommer istället med nya modeller som kompletterar deras befintliga sortiment. Nå, jag råkade förra året köpa ett par 212:or med bred läst (standard fit) och anledningen till att jag upptäckte det var att de inte kändes som tidigare, vilket var påtagligt under en veckas bergslöpning i Lake District. Framfoten gled i skon, vilket aldrig hänt med mina tidigare 212:or. När jag springer i bergen med mycket utför och uppför vill jag ha en sko som sitter tight runt hela foten, men ändå är flexibel och framför allt inte glida runt i tåboxen. Jag vände mig till den engelska återförsäljaren och fick då reda på att Inov-8 faktiskt smugit ut modellen med bred läst. Sedan dess har de dock lanserats i annan färg för att göra det lättare för både konsument och återförsäljare. För mig är skillnaden mellan smal och bred läst som natt och dag. Paret med bred läst blev av förståeliga skäl förpassade till ett anspråkslöst liv med korta stigluffarpass.

Hemkommen efter Dragon’s Back Race där jag lämnade kvar mina tappra X-talon 212 #5 hade jag bara min snedslitna #4 kvar hemma, alltså ingen kartong med nya fräscha 212:or som låg och väntade. Surfade in på Wiggle och fick se 212:or i höstens nya färger och Inov-8 hade till och med lanserat en modell i rosaröd. Nå, både Kerstin och jag la varsin order på den röd-blå-svarta modellen. Jag fick mina lagom till mitt nattliga äventyr på Bruksleden för några veckor sedan. Vad jag genast upptäckte när jag snörde på mig skorna var att de kändes stora, särskilt i tåboxen. Inte ett gigantiskt tomrum, men tillräckligt mycket för att jag skulle notera det på en gång och det blev än mer påtagligt efter 56 kilometers stiglöpning på Bruksleden. Jag (och även Kerstin) har alltid kört UK 7,5 i storlek och de har suttit perfekt och känslan när jag stoppat ner fötterna i ett par nya 212:or har nästan varit klaustrofobiskt tight. Nu var det inte så och det var uppenbart att jag skulle behöva gå ner en halv storlek för att få samma sko, samma känsla, som tidigare. Det intressanta är att även Kerstin gjorde samma reflektion, ovetandes om min. Så, vad att göra? Beställde givetvis ett nytt par i storlek 7 och igår kom de så med posten. I med fötterna. Prio 1. Katterna fick minsann vänta på sin mat. Yes, skorna satt precis som jag är van med hur de ska sitta! Och självklart får de splitternya 7:orna (dessutom mitt sjunde par av modellen) följa med till helgens efterlängtade fjälläventyr i Sälen medan 212:orna i storlek 7,5 får bli mina vinterskor med lite tjockare strumpor på fötterna.

Så, egentligen var detta inlägg bara ett tips till er andra 212-freaks: gå ner en ½ storlek om ni köper 212:or med smal läst i de nya färgerna. Ja, många ord om ett I-landsproblem modell mindre. Ha en trevlig helg!

P.S. Visst är jag grymt sugen på Inov-8:s Terraclaw 220. Kan vara allroundskon jag letar efter. Ibland vaknar skofetischisten inom mig till liv, igen. D.S. ;-)

150731b

Sep 262014
 

140926a… passerade i dagarna 200 mil sedan premiärturen den 30 maj 2012! Ja, det handlar om mina sköna lätta trailpjuck Asics Fuji Racer. Som trailskor betraktat var de dock värdelösa i skogen, ja, rent av livsfarliga på tekniska stigar. Efter flera vurpor på blöta stenar, rötter och spänger fanns ingen annan utväg än att förpassa skorna till löpuppdrag på platten. Och jag kan säga som så att skorna har fullgjort sin plikt med bravur! De blev min trogna roadskor när mina DS Trainer 16 föll ihop efter 180 mil och som givetvis avtackades med en dödsruna. Nåväl, jag har varit supernöjd med mina Fuji Racer och de bar mig 74 km på Loxodonta 6-timmars i Borlänge tidigare i år. De har varit mina transportlöpningsskor i alla väder och de höll mig på asfalten på Årets sista långpass i vintras. Än är de inte helt slut, även om meshen börjar spricka här och där. Jag får ångest bara av tanken att ge mig in i löpskoträsket för att leta efter ett par schyssta ersättare för urban roadlöpning. Hm, jag tror nog att de håller en 50 mil till, innan jag dyker ner i träsket. Vem har sagt att skor ska kasseras vid 100? Skoproducenterna förstås! Tack och lov är saken biff på trailskofronten och så länge Inov-8 fortsätter att producera X-talon 212 kan jag sova lugnt om nätterna och springa som en leende terrier bland berg och skogar så gröna. Fortsättning följer någon gång framöver när det blir dags att sondera skomarknaden. Ha en trevlig helg!

Aug 032014
 

140803aHar aldrig haft anledning att klaga på Inov-8, men nu är det dessvärre befogat. Anledningen är deras brist på tydlig information gällande deras två modeller av X-talon 212. Och det handlar inte om färgen. Jag personligen har aldrig haft en aning om att skon finns i två modeller: precision fit (smal läst) och standard fit (bred läst). Hur många återförsäljare vet ens om det? Hur vet du ens vilken modell du har på fötterna eller får när du inhandlar nästa par X-talon 212?

Efter att ha varit en ortodox Trailroc-bärare inhandlade jag mina första X-talon 212 förra hösten på MestUte. Invigde dem i Trosaskogarna på Åda Wild Boar och jag föll, ja, jag föll i oåterkalleig kärlek till dessa skor. De var därefter mina trogna vapendragare i ur och skur, genom skogar och över berg. Efter GL3D i maj var dobbarna på framfoten helt nedslitna och efter 123 mils osviklig tjänst var det dags att pensionera dem. Beställde ett nytt par i den gamla färgen från Likeys eftersom även Kerstin springer i 212:orna och har samma storlek som mig, men har en uppsättning i de ”nya” färgerna. På så sätt håller vi isär våra skor. Fick så de nya skorna och blev inte riktigt klok på dem, vilket blev väldigt påtagligt under juliveckan i Lake District. Framfoten gled i skorna. Jag fick ha dubbla strumpor men det hjälpte inte helt. Det absolut sista man vill ha när man springer i fjäll och berg är fötter och tår som glider i skon! Jag fattade ingenting. De satt bra om bakfoten medan tåboxen var alltför rymlig. Mitt första par satt som formgjutna, men icke dessa. Efter 44 mil, varav 17 hårda steniga mil i England, var dock flera dobbar avslitna. Inför Kungsleden var det så dags att beställa tredje paret X-talon 212. Kerstin och jag satt och surfade fram priser på skon och på Wiggle uppdagades till slut sanningen och mysteriet fick sin förklaring, då de säljer båda modellerna. Jag kollade med Likeys och skon de levererat till mig var med bred läst, vilket innebär rymligare tåbox men också aningen högre hälkappa. Inte alls vad jag önskar för mina fötter!

Jag kollade runt på nätet och få butiker anger vilken modell de säljer! Rätt otroligt egentligen, då det de facto handlar om två olika skor. Jag kollade upp detta med Henrik på Inov-8 Sverige och han meddelade att detta med de två modellerna skapar stor förvirring bland återförsäljarna och givetvis konsumenterna. För att råda bot på de ska skon tydligen lanseras i olika färger för respektive modell. Nå, jag beställde skon i precision fit från Wiggle och invigde dem igår på Sörmlandsleden mellan Björkhagen och Handen. 38 kilometer skön stiglöpning tillsammans med Anders Sahlstrand och Kerstin. Yes! Skorna sitter äntligen som de ska! Tänk att skor kan göra en så glad! Men stod det någonstans på skokartongen att det var precision fit (smal läst)? Nej! Inte någonstans framgår vilken modell det gäller, vare sig på kartong, färgkombination eller skor! Så, kolla upp noga var och när du köper ditt nästa par X-talon 212! Självklart är det glädjande att fler fötter kan åtnjuta denna eminenta sko!

140803b

Jan 162014
 

140116aBåde ja och nej, men mest ”ja”, utan att något revolutionerande eller extraordinärt har inträffat. Tiden, tillvaron och livet har bara flutit på i ett jämnt tempo, ja, om än i ett innehållsrikt och glatt tempo får jag väl lov att skriva. Kände väl att det är på sin plats med ett litet livstecken på bloggen. Snart två veckor har passerat sedan senaste inlägget och sedan dess har det bekant kommit en del snö. De fjärran tankarna om ett förestående Vasalopp har åter blivit en realitet omöjlig att blunda för. Och här sitter jag och skriver helt skidlös, men inte hopplös. Nä, vi lämnar det där med skidor och stakträning åt morgondagen. Va då struts?

Det absolut roligaste som annars hänt är givetvis att Eskilstuna Trailklubb kommit igång på allvar! Måndagen den 6 januari drog vi igång första träningspasset i Vilsta med backträning och pannlampelöpning i obanad terräng. Vi blev nio tappra som slöt upp. På onsdagsträningen i Odlaren med härligt kuperad stiglöpning och längre partier med obanat dök åtta trailsjälar upp. Likadant såg det ut denna vecka och med flera nya ansikten! Återstår att se hur många som sluter upp på morgondagens inomhusträning på Munktellarenan. Och vad gäller klubbens första trailläger i Kolmården i maj är hälften av de 14 platserna redan bokade! I skrivande stund har klubben 30 fullt betalande medlemmar och sex stödmedlemmar, vilket känns otroligt kul. Aktiviteten på ETK:s Facebook-grupp är grym och inspirerande. Vem ska bli den hundrade medlemmen i gruppen? Det här är bara början på något stort, utan att vi kommer förlora själen och den viktiga klubbkänslan!

140116b

Annars har det bjudits på väldigt mycket pannlampelöpning sista tiden, ja, till och med ett långpass på snötäckta snirkliga stigar i fantastiskt vacker vit omgivning med endast lägsta ljusstyrkan på pannlampan. Julen däremot infann sig liksom på riktigt först ett par tre veckor senare, både vad gäller snö och mjuka klappar:-) La ett antal beställningar under julveckan, men inte alls någon spontanshopping om ni nu trodde det. Nu är jag lite av en periodare när det gäller skor och har länge sneglat på Inov-8 Mudclaw 265 för just fjällöpning och med Great Lakeland 3Day i maj och så Kungsleden i augusti i åtanke. Inov-8 Trailroc 255 har annars varit mina ultratrailskor #1 hela 2013, men i vått tillstånd och slabbigt obanat underlag är de inte helt klockrena. Har hunnit springa flera pass med Mudclawen, korta som långa, på allehanda underlag och jag känner redan de engelska fjällhedarna under fötterna. Och om jag nu säger ”Nu, ja, nu har jag de skor jag behöver för alla underlag, distanser och tävlingar och behöver inga fler”, så kommer ändå ingen att tro mig. Wonder why?

När vi ändå är inne på skor kan vi väl lika gärna avhandla det där med löpryggsäckar. Jag har sålt av några och har nu bara de jag behöver. Märkligt, jag känner igen ordvalet. Men nej, jag saknar faktiskt en typ av ryggsäck och innan jag bestämde mig för att springa Kungsleden i augusti saknade jag den inte. Efter att ha kollat en del tester på nätet och engelska Trail Running lutade mycket åt Inov-8 Race Elite 20 liter. De flesta tycks använda 25 liters för flerdagars i fjällen, men jag ska springa mellan STF-stugorna och jag är för devisen: ”Skippa allt onödigt”. Problemet var dock att ryggan var utgången i Inov-8:s sortiment och fanns inte att uppringa någonstans på nätet, utom på runforest.se. Beställde ryggan den 25 december. Tiden gick utan att ryggan kom eller att jag fick leveransbesked. Mailade. Fick inget svar. Efter två veckor skickade jag ett mail. Hotade med kortreklamation och sågning på bloggen. Fick då svar om att den var utgången. Samma dag jag fick svaret låg den fortfarande på deras hemsida till försäljning. Fick ett erbjudande om en Inov-8 15 L. Eh, seriöst? Mailade att jag möjligen var intresserad av en annan ryggsäck. Hörde inte ljud från dem förrän idag, en vecka senare! Och då hade jag redan fått min ”most wanted” Inov-8 Race Elite 20 L från engelska Likeys. Till halva priset och leverans på tre dagar! Runforest finns således inte bland mina favoriter i webbläsaren. Ryggan sitter helt fantastiskt skönt, varför jag förvånat undrar varför Inov-8 valt att sluta med denna modell. Grym passform och nederdelen med midjebältet sitter högre upp jämfört med min Race Elite 8 L. Nu ska jag bara be skomakaren sy på flaskhållare i mesh på bröstremmarna.

140116c

Prylar prylar, vem har sagt att löpning inte är prylfixerat. Så är det förstås inte, utan prylfascinationen ligger ju rätt och slätt hos löparen, konsumenten. Jag lever mitt i en motsägelse. Jag källsorterar, betalar 300 i månaden till Greenpeace, handlar ekologiskt och äcklas av konsumtionssamhället. Men när det väl kommer till kritan. Behöver jag verkligen 12 par skor och fem löpryggsäckar. Seriöst, med handen på hjärtat?! Så, vad gör jag, jo jag köper tre par trailstrumpor av märket Drymax, nya armvärmare från DeFeet (tack för tipset Annelie), en survival bag (ett måste på GL3D), en läcker OMM Kamleika Race Smock II och en bok om att navigera i bergen (boken om att navigera genom livet var tillfälligt slut).

140116e
Till sist, livsnjutarbloggen har upphört. Namnet och anledningen därtill har med tiden spelat ut sin roll och denna blogg kommer fortsättningsvis (efter detta prylfixerade inlägg) enbart handla om mina löpäventyr i naturen, allt ifrån ultralångpass på diverse leder till trailtävlingar av allehanda slag. På återseende!

140116d

Dec 142013
 

131214aHade egentligen planerat ett långpass på Sörmlandsleden, men efter en titt på väderprognosen bestämde jag mig för sovmorgon och en runda på hemmaplan. Vaknade vid åtta. Drog mig till nio. Tittade bort mot fönstret. Dimma? Spetsade blicken till det yttersta. Inte dimma, utan ett draperi av fallande snöflingor. Vackert! Ingen brådska att komma ut. Frukost med katterna och allmänt soft förmiddag.

Framåt 11-rycket hade snön upphört. Ett tunt lager snö täckte marken utanför. Dags att svida om för ett långpass innan det blir mörkt. Bestämde mig för OK Tors gröna mil. Velade mellan Icebug och X-Talon. Det fick bli de senare med tanke på att ingen is fanns under snön. Skön 0-gradig temperatur. Sprang längs ån och genom Gamla Torshälla. Kom ut på cykelbanan vid Folkestaleden. Ännu hade inte cykelbanan begåvats med ett förvirrat mönster av sko- och cykelspår. Mina ögon fångade upp ett skoavtryck bland alla andra. Hoppsan, här har visst en löpare passerat med Inov-8 på fötterna. Stannade klockan och studerade skoavtrycken som värsta trappern. Fram med kameran för dokumentation. Antingen F-Lite eller Roclite! Storlek 43-44. Rätt långa kliv, trots snön. Är jag nördig eller bara insnöad? Känner ingen i stan med Roclite, å andra sidan känner jag inte alla löpare i stan heller, oavsett de springer i Inov-8 eller inte. Fortsatte min färd och funderingarna fortsatte med uteslutningsmetoden. Vek av in mot Nybyparken och fortsatte längs ån och sedan över den fina lilla gångbron. Korsade Nybyvägen och slog in på cykelbanan. Där var Inov-8-spåren igen, men snart vek de av till vänster på en liten stig. Genväg till OK Tor. Personen känner onekligen till området. Jag fortsatte och sedan av till vänster på Gamle Kognevägen. När jag kom ut på ”nya” Kognevägen var spåren där igen och tjugo meter senare vek jag av på den sista lilla vägsnutten fram till OK Tors klubbstuga. Men skoavtrycken fortsatte rakt fram. Hm, märkligt. Ytterligare en genväg till att komma på någon av stigarna? Mina tankar hade först gått till Erik T som ofta springer i sina F-Lite. Det var dock inte så himla länge sedan jag bjöd in honom till en premiärtur på OK Tors stigar. Kändes osannolikt att han skulle utforskat området så pass mycket. Kanske någon från MestUte-gänget?

Väl vid klubbstugan tog jag direkt in på 2,5:an. Två par skoavtryck och en MTB hade satt sina spår på den snövita stigen. Skönt att få känna den mjuka stigen och dess snötopping under sulorna. Mötte en donna i spåret. X-Talon-skorna känns allt mer som det självklara valet när det är dags för stiglöpning med varierat underlag och tekniska inslag. Där sprang jag och njöt. Insöp atmosfären. Lyssnade till kungsfåglarna sirligt vassa läten, överflygande gråsiskor och en mindre flock med sidensvansar. Plötsligt från en sidostig kom så de bekanta Inov-8:orna in på stigen igen. Bäraren valde längre fram vägen tillbaka mot OK Tor framför stigen över det gamla hygget och de återstående 4-5 kilometerna på gröna milen. Varför? Varför ta sig till OK Tor och skippa de finaste och mest tekniska stigarna? Märkligt! Jag fortsatte på min stig. Tog den extra loven som gör gröna milen komplett. Det var säkert ett år sedan jag sprang den öglan senast. Skön och glad löpning på den trixiga stigen! Två korpar flög över.

Nästan framme vid anslutningen till 2,5:an låg återigen de nu välbekanta, närmast hånleende, Inov-8-avtrycken där på stigen framför mig. Vi slog följe hela vägen till Nyby-Torshälla Ridklubb, där det var full fart och massor med folk och OK Tor krängde julgranar. Allt var upptrampat och min okände Inov-8-bärare upphörde därmed utan ett spår.

Fick ett infall att ta rundan längs ån till våtmarken-Närje holme-Årbyskogen-Gyllenhielmska leden med option på Torshargs terrängspår som avslutning. Tog svängen via Torshälla golfbana och Ekbackens naturreservat. Kom så ut på grusvägen längs ån. Tror ni jag vart förvånad när jag såg de de välbekanta avtrycken igen. På väg in mot Eskilstuna. Smålog och försökte koppla bort dem. Strax innan våtmarken drog jag på smilbanden. Fem meter från E20 stod en jättelik björk som bävrarna gått bärsärk på. När (inte om) den faller kommer den falla över E20. Behöver nog tipsa kommunen. De flesta dammarna i våtmarken var frusna medan alla kanaler var öppna och maffiga hägerspår korsade grusvägen titt som tätt. När jag kom till cykelbanan längs Folkestaleden hade alla skoavtryck antingen smält eller smetats ut. Därefter återsåg jag aldrig skoavtrycken igen. Vi får väl se om någon läsare av detta inlägg känner igen sig och ger sig till känna.

Tog en sväng förbi Per-Arne och Ulla för att få i mig vätska och kanske bli bjuden på en Flapjack. Tog inte med mig vätska eller energi, då målet inte var mer än 30 kilometer. De var dock inte hemma. Körde obanat över ängarna till Årby och när jag kommit en bit på gröna milen mötte jag en löpare som redan på avstånd sa ”Halloj Niklas!”. När killen kom närmare såg jag att det var Kjelle Granlund. Cool! Han var ute och luftade sina splitternya Speedcross. Vi snackade ett tag om träningsdagar och tider framöver. Jag fortsatte på Gyllenhielmska leden till Torshälla och skippade Torsharg. Total 28 kilometer var precis lagom som upptrappning av mängden efter sex veckors ”vila”.

Väl hemma kollade jag upp sulorna på Inov-8 och kom snabbt fram till att personen som ovetande ”förföljt” mig burit Roclite. Någon som känner igen sig? Det finns en uppenbar risk att jag kommer att drömma om skoavtryck som jagar mig i natten samtidigt som benen känns som sirap…

131214b 131214c 131214d
131214e

Sep 242013
 

Det drar ihop sig till Lidingöloppet! Återhämtningen från bergsultran i England för 1 1/2 vecka sedan har gått fint och enligt förhoppningarna. Första lätta distanspasset i fredags och ett lågintensivt tvåmilapass i söndags. Det kändes bra även om spänsten och klippet i steget inte infunnit sig ännu. Ankeln är helt återställd. Idag blev det ett simpass på 1200m. Imorgon blir det ett tempoväxlingspass på 5 km i OK Tors kuperade spår. På torsdag återigen ett simpass för att köra igenom hela kroppen och framför allt för att mjuka upp höger sätesmuskel. Det är fascinerande det där med att en annan träningsform kan kurera en känning i ett muskelområde som uppstått genom löpning. Förmodligen handlar det om en snedbelastning, men så fort jag börjar känna av höger sätesmuskel är ett bröstsimpass på 1-2 km dundermedicinen. Känningen eller den molande värken är bortblåst i flera veckor, ibland månader. Men för att återgå till den aktuella uppladdningen blir det softish på fredag. Tåget upp till storstan för att träffa vänner och strosa på stan för att avsluta dagen hos mamsen. Gör givetvis en smash and grab ut på Lidingön för att hämta nummerlappen så jag kan ta det cool på lördagmorgon fram till starten 12:30. Stämt träff med Alberto, Rikhard samt några andra gaseller och åldersstigna antiloper timman innan start.

Uppladdningen går således enligt plan, men i slutändan är det dagsformen som får avgöra om jag ska göra ett försök att springa på silvertid i år igen och kanske kapa någon minut på förra årets tid (2:12). Förra årets Lidingölopp var egentligen mitt tredje och sista, då jag till slut lyckades med att springa hem silvertidsmedaljen. Nå, riktigt så blev det inte i och med satsningen på klassikern. Tänkte som så att ska jag göra klassikern så är det nu när jag har en bra startplats på LL. Från startfält 1B har man alla förutsättningar att springa helt i sitt eget tempo med få omspringningar. I skrivande stund känner jag löparsjälen i mig glöda och den pirriga längtan efter att ställa sig på startlinjen växer sig allt starkare för var dag. Tack och lov kommer fredagen med alla trevliga distraktioner emellan och minimerar risken för att bli övertaggad.

Den stora frågan just nu är skovalet. Jag har velat fram och tillbaka. Haft skoseanser med de tilltänkta paren på köksgolvet, men deras auror har varit undanglidande oklara och den där magiska utstrålningen har inte varit så där övertygande stark från någon av kandidaterna. Mina gröna sköna snabba Tarther är förvisso mina mest meriterade trotjänare, som burit mig på de två senaste Lidingöloppen (2:18 2011 och 2:12 2012), sub40 på milen, PR på 5000m, SUM 2011 och 3:08 på Vintermaran förra året. De har dock mist den lilla dämpande förmåga de en gång haft. Nötta och trötta har de blivit på ålderns höst, men erfarna och underbart sköna är de fortfarande! De två utmanarna om min gunst är Asics Fuji Racer och Inov-8:s  F-lite 230. Fuji-dojjorna är tighta och väl inkörda på LL:s typ av underlag och på långa distanser. F-Lite-skorna sitter klockrent och har en låg drop med samma löpkänsla som mina Tarther, men jag har aldrig sprungit med dem längre än 15 km på ett pass. Jag får göra en slutgiltig test i OK Tors spår imorgon. Två par får dock följa med till Stockholm och givetvis kommer ett av paren vara gröna. Det slutliga svaret på skofrågan får ni därför vänta på till söndag. Väderprognosen för lördagen ser klockren ut med växlande molnighet och runt 12 grader och måttliga nordvindar. Så, på återseende och stort lycka till alla ni som ska springa i helgen, Lidingöloppet så väl som Berlin Marathon!

130924a

Jun 212013
 

Hade egentligen inte tänkt skriva några flera inlägg förrän efter tävlingen, men ödet (slumpen?) ville annat. Egentligen helt ovidkommande, om man inte är en trailentusiast… och skofetischist. För tre veckor sedan beställde jag ett par Inov-8 Trailroc 255, då jag var osäker på om mina 245:or skulle fixa 10 mil i krävande terräng, varav hälften på steniga stigar i alpin terräng. 255:orna har exakt samma passform, men med mer dämpning och skydd. Nå, vad händer Wiggle meddelar att skorna tyvärr är slut i lager, men att de får hem dem inom några dagar. Väntar, väntar och väntar. Mailar till Wiggle och frågar vad som händer. En vecka före avfärd till Tyskland får jag till svar att de kommer att dröja ett par veckor. Makulerar ordern och börjar söka i Sverige, då det inte är möjligt att få dem från annat håll i England innan jag skulle sticka. Jaja, det fick bli 245:orna tänkte jag och släppte skotankarna. Men ödet villa som sagt annat…

Efter en rektur på banans första 7 km i fantastisk terräng och tekniska stigar drog jag ner till expo-området med alla utställare. Duktigt mycket folk! Träffade även ett gäng som jag lärde känna under Swissalpine-veckan förra året. Hittade till Inov-8-tältet. Manuel som ansvarar för Inov-8 Germany var genomtrevlig och skorna som han ”demade” var just Trailroc 255 och 233. Han hade min storlek och jag berättade att jag beställt frång England men att de var slut och så vidare. Då säger Manuel: ”You can borrow the shoes for the race if you want?” Trodde han skämtade, men nää. Han bad mig komma tillbaka vid 17-tiden och hämta dem. Sagt och gjort, nu sitter de på mina fötter! Så, mina giftiga röda 245:0r få tyvärr stå över denna tävling. Inov-8 is certainly great! Many thanks Manuel!

Nu ska jag strax ner på ett så kallat pasta-party och så lyssna på arrangören som ska dra igenom banan och även säkerhetsaspekterna. Om jag överlever morgondagens löpäventyr så kan ni se fram emot en race rapport, om inte så vill jag bara säga att det har varit en kul tillsammans med er!


Maj 222013
 

Jag har varken amputerat fötterna eller sadlat om till asfaltslöpare. Nix, jag har till slut – som rubriken antyder – funnit de ultimata terrängskorna, som vore de formgjutna efter mina fötter och mina behov! Att stoppa ner fossingarna i dessa sidenmjuka och följsamma kreationer är nästan som att… ja, hm, med lite fantasi kan ni ju skapa er en bild själva.

Det har för mig aldrig varit ett självändamål att samla på löparskor och att ha en uppsättning för varje tänkbart scenario ifråga om underlag, distans, utomhus eller inomhus, säsong, race, mängd eller bara allround. Ändå har jag haft tur och lyckas undvika alltför många ångerfulla snedsteg till felköp. Men spottat bittert över att skotillverkare som exempelvis Asics och Adidas envisas med att förändra flera av sina populära modeller varje år. Som jag ibland sagt till löparvänner: ”Egentligen behöver jag inte mer än högst 3-4 par löparskor och allt skulle vara frid och fröjd om skotillverkaren ifråga bara lät vissa modeller (läs mina favoriter) vara oförändrade”. Jag struntar helt i tramsiga 100-milsregler och kör på med mina Icebug Pytho 2 på vintern, mina gröna Asics Tarther 1 som efter två år fortfarande är mina tävlingsskor #1 på flacken (+ LL), Inov-8 F-Lite 230 för terrängtävlingar runt milen och sedan mina Hyperspeed 4 för inomhusbana. Däremot utgör mina skor för mängd, terräng och ultra en blandad kompott, som inte ger upphov till direkt exalterade känslor vad gäller komfort, kontakt och löpglädje. De fungerar, men ingen av dem är ultimata på något sätt. Jag har testat mig fram tålmodigt, som en prins på jakt efter sin prinsessa. Som skönsjungande sirener lockar tillverkare med skor som har ett skimrande förföriskt yttre och löften om snabba tider, inre skönhet, låg dropp och en själ som tar dig till svindlande nivåer. Det är lätt att bli förledd och vilsen. Och fattig på köpet!

Nå, den som väntar på något gott… eller… Plötsligt bara händer det! För att vara mer dramatisk. I början av april fick jag ett par blåa Trailroc 245 att testa av Henrik på Inov-8 Sverige. Jag skrev då i ett inlägg följande rader:

”Oerhört skönt att få springa i obanad terräng. Kan redan nu avslöja att jag sprungit rätt ner i förälskelsens rosaskimrande brunn. Det sa bara ”klick” (eller ”plums” efter första steget)! Äntligen har jag funnit terrängskorna som jag så länge sökt efter! Känner mig barnsligt lyrisk.”

Sedan dess har jag avverkat 22 mil i dessa för mig helt underbara skor på blandade underlag. Den 27 april var det säsongspremiär på Sörmlandsleden. Jag var då osäker på om de relativt tunna skorna skulle fungera på ultradistans med alla tänkbara underlag. Den dagen sprang vi 60 kilometer tillsammans och de sista 15 var på grus och asfalt. Jag blev minst sagt förvånad över att de fungerade så oerhört bra även på grus och asfalt. Oavsett underlag så ger de en bra kontakt och känsla för underlaget. Det andas otroligt bra. De torkar snabbt om man sprungit igenom sanka partier. Suveränt grepp på blöta hällar, spänger och rötter. Och sist men ack så viktigt; en rymlig tåbox. Jag kan gödsla med superlativ men det bästa sätt jag kan beskriva känslan är att jag inte tänker på att jag har dem på fötterna! Skorna passar helt enkelt mina fötter, mitt löpsteg och min vikt på 63 kilo som vore de sända från ovan. Vilka skor jag kommer att springa i på Zugspitz Ultratrail och Swissalpine råder det väl knappast någon tvekan om.

Plötsligt känner jag mig som en lycklig monogam terränglöpare för idag anlände mitt andra par Trailroc 245 (och ett par Road-X 233 slank visst med;), fast i de mer giftiga tävlingsfärgerna rött och svart. De ska jag inviga på Kolmårdstrailen på lördag då jag ska försvara titeln i veteranklassen!

Numera kan jag titulera mig en f.d. ofrivillig skofetischist (men som kanske blivit en trygghetsbunkrande trailrocfetischist). Jag kan därför glädja er med att detta förmodligen blir min sista skorecension ever. Så, vilken är din absoluta favoritsko?



Maj 202013
 

De seglade in i mitt liv som ett brev på posten. De kändes så lätta på min fötter. Lättfotad? Nä. Kunde bara inte bärga mig. Som ett barn. Ett vuxet barn. Gav efter och snörade på mig dem för en helkväll inomhus. Kändes vackert och sensuellt på något sätt, men så här efteråt kan jag se klarare vad jag inte såg och kände då. Förledd av en rymlig och mjuk tåbox. Så mycket mer behövdes inte. Kvällen efter tog vi en romantisk tur längs Eskilstunaån på drygt sju kilometer. Kände av en uppbyggd stelhet, kring hälen till. Den där följsamma känslan likt en böljande vårkjol i vinden som jag hoppats på ville aldrig infinna sig. Vi sa inte många ord till varandra på vägen hem. Nå, en långtur på Sörmlandsleden med vackert slingrande stigar kanske skulle ge svaret jag sökte. Att inleda ett förhållande gör man bara inte i en enkel fotvändning. Så infann sig dagen för hinderprövningen. Fyra mil stig i alla dess former. Förutsättningarna var synnerligen goda med strålande väder och ljumma vindar. Med tiden på stigarna vart det uppbyggda partiet kring hälen allt påtagligare och enerverande, förvisso väldigt stabilt, men jag gillar inte stabilitet av denna typ. Konflikt under uppseglande. Det kändes bara kantigt och okänsligt. Ingen närkontakt med stigen som annars borde förmedla en behaglig och  glädjefylld känsla. Dessutom var andningen dålig. Instängt och varmt blev det. Ja, säg den lycka som varar för evigt eller kanske mer träffande: Lyckan är kort! Tyvärr, Salomons Sense Mantra var inte Mantrat för mig. Vi var liksom inte ämnade för ett liv på samma stig. Jag gav dem helt enkelt foten. Många skulle säkert anklaga mig för promiskuöst leverne, men efter många tillfälliga och långvariga skoromanser har jag till sist funnit den sanna kärleken, som jag bara kan sammanfatta som innovativ och bestående förälskelse. Jag återkommer med en detaljerad kärleksförklaring vid ett annat tillfälle. Hav tålamod!