Nov 142012
 

Den mörka reptvinnarmånaden bjuder på ovanligt många ljuspunkter, vilket knappast kan tillskrivas dagligt intag av Holistics kokosolja och D-vitamin (2000ie) enbart. Två dagar med inspirerande föreläsningar, långa intervaller, filande på ett par projekt, bästa löparmagasinet och två kärleksfulla katter. Vad mer kan jag begära?

Igår hade eldsjälarna på outdoor-butiken MestUte i Eskilstuna anordnat en gedigen föreläsningsafton på Munktellmuseet. Verkligen schysst atmosfär och miljö bland alla gamla vackra Bolinder Munktell traktorer. Kvällen andades uthållighet och teknik liksom. Johan Hasselmark inledde med ett mycket inspirerande föredrag om multisport och sina erfarenheter från att tävla på världselitnivå. Bra balans mellan berättande, bilder och video. Särskilt intressant att få höra hur de jobbar som lag under en sex dagar lång tävling med snitt en timma och tjugo minuters sömn per dygn och noll sömn sista dygnet! Kvällens andra föreläsare var en utsänd profet från Inov8 som predikade framfotalöpning. För egen del var det väl inga nyheter, men Henric Carlsson förklarade det hela på ett trovärdigt sätt och nådde nog fram med sitt budskap till den 70-hövdade publiken. Sist in var Rolf Reigans från Silva. En fantastisk berättare och tillika tekniknörd som kunde konsten att göra ljuset från en pannlampa begriplig, vad gäller lumens, intelligent ljus, batteritider, lux kopplat till beskrivande anekdoter. Nu vet jag verkligen allt jag behöver veta för att välja rätt pannlampa för rätt ändamål! Föreläsningarna drog över tiden, men tre timmar gick fort, särskilt som det även bjöds på delikata mackor, kaffe och trevligt mingelsnack. Väl hemma till hungriga katter låg senaste Trail Running och väntade på hallgolvet.

Idag onsdag svepte tiden på jobbet förbi likt en händelserik dag på jobbet i en snabbklippt dröm på tre minuter. Vid sexsnåret var det dags att svida om till löparkläder och cykla till inomhusträningen i Munktellarenan med Vilsta IK. Jag hade bjudit in min före detta arbetskollega Erik T. Cool kille med minimalistiska skor. 5 x 1000m stod på kvällens schema. Jag körde tre kilometers uppjogg innan folk började droppa in. Vid sjurycket var vi ett 20-tal och Kjelle förklarade kvällens aktivitet. Först två kilometers sedvanlig uppjogg. Erik och jag tog täten på första intervallen. Benen kändes riktigt fina och spänstiga efter lördagens apatiska inställning. Tre dagars löpvila hade nog gjort susen. Första på 3:37. Sedan 90 sekunders vila. Andra repetitionen gick på 3:33. På de resterande drog Erik och vi sprang på 3:36, 3:36 och den sista slutade på 3:30. Ett kanonpass helt enkelt! En kilometers nedjogg och löparsnack för resten.

Sen kväll nummer två och katterna var måttligt roade och jäkligt hungriga. Men med en fläskfilé i bakfickan blev de snabbt jublande glada för att sedan slumra in mätta och belåtna i älsklingsfåtöljen medan husse författar detta inlägg. Sov gott på er!

Nov 072012
 

Så var det då dags för första inomhusträningspasset på Munktellarenan med Vilsta IK. Efterlängtat då inomhusträningen på onsdagarna under vinterhalvåret samlar ihop den spridda flocken av Vilstaiter som varit ute på grönbete. Även om herden Kjell lyckas samla ihop delar av flocken för utomhusträning i Vilsta varje onsdag från mars till slutet av oktober, så är det ändå något särskilt med onsdagarna på Munktellarenan. Varje onsdag fyra månader framöver handlar det om gemenskap och högintensiv träning och så KM på 200m, 1000m och 3000m förstås.

Idag blev det en del marasnack efter lördagens batalj på Djurgården och framtida maror. Några har ett välkalibrerat sub3-sikte på Stockholm Marathon nästa år. Trots grupptrycket avstår jag den tävlingen, då mina mål för nästa år redan är satta och träningsprogrammet upplagt därefter. Det hanns även med lite Swissalpine-snack, då vi är fyra från klubben plus Hjärnfysik-Johan som åker ner nästa sommar. Och anmälan öppnar snart!

Så till dagens inomhuspass, som bestod av två kilometers sedvanlig uppjogg och för ovanlighetens skull var det frivillig träning. Jag hakade på Daniel och Perra som skulle köra 5x400m. Jag sprang två repetitioner (1:17 och 1:15) för att sedan springa 2x1000m (3:54 och 3:53) med Anders, Ken och Nicklas. Därefter kände jag mig helt nöjd och varvade ner med två kilometer i 5:30-fart. Resten av tiden ägnades socialt mingel och några ord med ett par nykomlingar. Och nu är det dags att runda av dagen.

Nov 042012
 

Gårdagens Vintermara på Djurgården i Stockholm var min maradebut. Jag tog mig runt på 3:08:27 och landade på en 19:e plats. Låter fint, eller hur? Men bakom siffrorna döljer sig något helt annat, som får mig att tänka på något som kan liknas vid en initiationsrit. En svår passage in i marathonvärldens avskalade tempel. Fascinerande hur mycket som utspelar sig på 42 195 meter och hur man kan springa från gott mod och pigga ben till att passera mållinjen med tomt sinne och stapplande steg, fast hela tiden med en liten inre gnista som aldrig slocknade. Vanliga döda kanske skulle kalla det vansinne. Jag kallar det lidelse!

Så, vad hände egentligen? Vi backar bandet. I mitt tidigare inlägg berättade jag att anmälde mig till Vintermaran på ren impuls efter att ha lyssnat till smittsamt entusiastiska löparvänner. Vi var 10 löpare från klubben (Vilsta IK) som skulle springa antingen maran eller åtta kilometer. Jag åkte upp med maraveteranen Anders (71 maror i bagaget!) och ElsMarie, som avverkat maror som N.Y.C, Boston och Berlin! Färden till till Östermlams IP flöt på fint. Väl där träffade vi på resten av Vilsta-gänget. Alberto kom glidande glad i hågen.Vi hämtade nummerlappar och begav oss till omklädningsrummen. Där satt Jonas Wärnberg (VLK) nyss hemkommen från Nice och funderade på om han inte skulle stannat hemma istället. Tursamt gjorde han inte det. Det vart lite löparsnack och så upplägg av strategin. Daniel (Allard) hade fokus på sub3. Rikhard (Hänninen) och jag hade väl också vilda drömmar om sub3, men vi var båda maradebutanter. Mitt mer realistiska mål var sub3:15 och jag fick höra att klubbens orakel Kjelle hade tippat 3:10 på mig. Så här efteråt inser jag hur härligt naiv inställning vi hade till utmaningen. Å andra sidan kände jag att detta var en kul utmaning och jag ville våga satsa för att se hur långt det skulle bära.

Vi följde det glesa lämmeltåget av löpare ner mot starten. Totalt 600 löpare var anmälda och stämningen var god mellan start och mål, där man la sin väska eller påse med överdragskläder och annat. Vädret var perfekt med 7-8 plusgrader, växlande molnighet och nästan vindstilla. För mig blev det korta tights och så mina gröna lätta Tarther förstås. Förutsättningarna var helt enkelt klockrena för en maradebut.

Det drog ihop sig till start med uppvärmning och pepp av arrangören. Ett par minuter kvar till start kom Marcus (Aveholt) glatt trippande mot startlinjen. Daniel, Rikhard och jag ställde oss längst fram. Min strategi var att ha ryggkontakt med Daniel, så långt det kändes bra. Och så blev det efter startskottet. Tempot låg kring 4:10 från start. Benen och kroppen svarade bra. Först efter den långa uppförsbacken mot Riksmuseet och vidare mot Ekhagen hade jag hittat rytmen och tempot kändes OK, men att säga bekvämt vore att överdriva. Hann faktiskt njuta av bansträckningen, särskilt när solen tittade fram och värmde. Vid sju kilometer gled Cecilia Fager förbi och Daniel tog rygg på henne. De ökade något vid 14 km och jag släppte dem, men såg deras ryggtavlor hela tiden. Så såg det mer eller mindre ut under fyra – av loppets totalt sex – varv. Vid halvmarapasseringen hade jag 1:28:07. Jag minns att jag då tänkte: ”Kan jag hålla samma tempo finns en chans på sub3.” Tack och lov visste jag inte vad som väntade, då.

Vid varvningen inför femte varvet kastade Cecilia in handduken och några kilometer senare gick jag själv in någon osynlig men högst påtaglig vägg. Strax efter 30 km kändes benen närmast orkeslösa. Jag kunde inte uppbåda kraften att hålla 4:10/15-tempo. Nu, ett dygn efteråt kan jag skratta åt det, men där och då blev jag faktiskt smått chockad. Detta var något helt nytt för mig. Alla tankar som snurrade. I mitt övermod hade jag aldrig lagt upp en plan B i händelse av ett sammanträffande med en vägg på Djurgårn. Nu ändrade jag snabbt fokus på att löpa smart, sänka tempot, uppbåda det mentala och släppa tider helt och bara genomföra maran. Halvvägs in på femte varvet såg jag så Daniel gåendes. Kramp i låren. Trist. Jag jobbade på, men fan vad jobbigt när benen bara skriker ”Nej” och vaderna börjar bli stumma. Allt blir liksom mekaniskt. Otroligt märklig känsla. Inför sjätte och sista varvet visste jag att bara en stroke eller något liknande skulle kunna stoppa mig från att genomföra min första mara. Lyckades hålla ett 5-någonting-tempo, men det kändes ändå evighetslångsamt. Tappade nästan begreppet om vart längs banan jag befann mig. När jag ”rullade” nerför den lilla backen mot startlinjen visste jag smått yrslig att det var nära! Mål förstås! Jag kunde inte för mitt liv uppbåda något som skulle kunna liknas vid en spurt. Jag kände mer en total befrielse än ett lyckorus när jag passerade den hett efterlängtade mållinjen.

Väl i mål var det bara att plocka åt sig energidrycker, bullar, bananer och bara falla baklänges mot gräsvallen. Hejade trött på några löpare och Roger Carlsson från VLK slog sig ner. Han hade sprungit in på fina 2:59, men också kroknat på slutet. Kändes skönt att höra att även välmeriterade maralöpare också råkar ut för det.

Vad lärde jag mig då av detta marathon? Väldigt mycket faktiskt! Jag är glad att jag vågade satsa och gå ut hårt, trots att de två sista varven blev svinjobbiga. Jag kunde ha gått ut i 4:30-fart och kört så hela loppet och fått samma sluttid, men då skulle jag aldrig egentligen får reda på om jag springer på randen av min förmåga. Jag brukar alltid vara snabbast på andra halvan på de flesta distanser. Idag tappade jag 10 minuter på andra halvan jämfört med första, vilket talar för en alldeles för hård första halva. Nu först förstår jag innebörden av att man inte kan jämföra exempelvis Lidingöloppet, ett Ultra och ett Marathon sinsemellan! De kräver var för sig sitt upplägg och specifika träning, särskilt om man siktar på någon slags tid. Detta var nog ett av mina tuffaste lopp och framför allt ett av de lärorikaste! Jag trodde jag kände min kropps förmåga och begränsningar bättre, men icke sa Nicke. Om jag fick blodad tand för maraton? Tror inte det. Asfalt är inte min grej och jag märkte hur mycket den sliter på fötter och ben. Men man ska aldrig säga aldrig. Arrangemanget kring Vintermaran och själva banan var klockren, så en återförening nästa år är inte omöjlig.

Det känns i benen idag kan jag lova! Tur är väl det annars skulle man kunna tro att jag drömt ihop allting. Och det är väl först idag jag verkligen kan njuta av bedriften att ha genomfört en mara och på en väldigt bra tid dessutom.

Okt 212012
 

I lördags var det så dags för KM på 10.000 meter med Vilsta IK på Eskilstuna Friidrottsarena. Trots gråväder och ledig dag hade nio tappra Vilstaiter slutit upp samt överraskande även två löpare från VLK (Västerås Löparklubb). Normalt brukar klubbmästerskapen locka ett 30-tal löpare, men förmodligen ligger 10.000m på bana för sent på säsongen. Och vad gäller VLK-löpare, så tycks de dyka upp lite överallt;-) Själv hade jag bestämt mig sedan tidigare att avstå dagens tävling med tanke på senaste månadens fyra tuffa tävlingar. Vill inte äventyra kroppens status med ett millopp. Den absolut svinigaste distansen och på bana, som jag tycker är otroligt jobbigt mentalt. Kändes riktigt skönt att vara på arenan för den sociala biten och peppa tuffingarna under deras 25 varv mot mål. Häftigt åldersspann, från 13-åriga Celine till 68-taggaren Anders. Kjelle var tävlingsledare medan Kerstin, Bo, jag och några till var påhejare. Gasellen Ali kom förbi och stämde in i hejarklacken. Roger Carlsson från VLK tog hem segern på tiden 37:04. Perra och Rikhard grejade sub40 med 39-någonting vardera. Anders gjorde ett kanonlopp och var 37 sekunder ifrån sub40! Laila sprang in på årsbästa. Snyggt sprunget allihopa! Rundar av med lite bilder från gårdagen.

Sep 122012
 

Så var det då dags för Vilsta IK:s årliga KM på 5000m på Ekängens Friidrottsarena och dess sköna bana. Var lite orolig vädermässigt, då ett stort mörkt Independence Day moln täckte himlen över Eskilstuna vid femsnåret på eftermiddagen. Men när jag svidade om till den snabba snygga klubbdressen och packade ihop prylarna på jobbet vid 18-tiden var himlen vackert azurblå och vinden var som en utandning. Cyklade iväg till Ekängen. En hel del löparpolare hade redan droppat in och bytte om eller körde uppjogg på banan. Jag blir alltid lika glad att träffa Vilsta-gänget. Tjugo minuter till start. Slängde av mig överdragskläderna och joinade Ken för ett par kilometer uppjogg och lite koordination. Kul att träffa Ann och Laila, som jag inte träffat på flera månader. Kent från jobbet var där för att kolla. Gasellen Ali var också på plats för att ta hem segern på 15:någonting. Nå, jag ska fatta mig kort, då 5000 banmeter går rätt snabbt, eller snarare minns jag inte så mycket, då jag inte tänker, bara springer. Jag hade i alla fall intentionen att putsa mitt PB på 18:58 från den 14 september förra året. Närmare 25 taggade Vilstaiter plus några klubblösa samlades till start. Bosse och Kjelle drog lite info och regler. Pang och iväg! Ali och Patrik tog täten direkt och en bit därefter kom Daniel följd av Robban och Perra. Jag drog om de två sistnämnda för att hitta mitt tempo och ta sikte på Daniels rygg längre fram. Första kilometern gick på 3:30 och jag varvade ned aningen. Hörde Robban flåsa bakom mig och misstänkte att Perra låg tätt bakom också. Nå, jag bara stängde av skallen och sprang på i jämt tempo…

…vaknade till när Bosse skrek ”sista varvet!” Försökte tänka vad han skrek och tappade fart, innan jag fattade och drog på igen. Kollade inte klockan en enda gång, förutom när jag passerade mållinjen: Bosse skrek 18:39 medan min klocka visade 18:40. Fan vad gott! En putsning med 18 sekunder och en snittid på 3:44! Bådar verkligen gott inför LL om dryga två veckor. Sedan blev det en hel del eftersnack om sommaren som var och stundande tävlingar. Nicklas erbjöd sin startplats på Stockholm halvmara, men jag var tvungen att tacka nej då jag vill  formtoppa och fokusera helt på LL. Nä, gott folk, nu ska jag fira med ostkaka och latte i ett hett skumbad! God kväll på er!

Apr 252012
 

Då var det dags för årets KM i terräng längs gröna milen (10km) i Vilsta med den färgglada löparklubben Vilsta IK. Vid den här tiden för ett år sedan hade jag precis hämtat mig från en förkylning när jag infann mig till start. Jag hade då aldrig sprungit gröna milen i Vilsta och bara hört vilda berättelser om mördarbackarna, särskilt den inledande långa på 1,3 km liksom den långa vid 7 km, vilken obevekligt tömmer mången löpare på krafterna. Då, tog jag det cool första halvan och drog på de sista fem, som jag brukar. Min jungfrutävling på 10km i terräng landade den gången på 43:12. Hur det skulle gå denna dag, ett år senare med 65km i benen de senaste fem dagarna, var ett oskrivet kapitel. Benen, kroppen och skallen var oförskämt alerta. Strategin var ändå att gå ut relativt lugnt de första två kilometerna och sedan känna efter om jag skulle ta det som ett lugnt träningspass eller växla till racingfart. Sagt och gjort, 32 taggade och goa löpare drog iväg längs den svagt sluttande grusgången på 300m, innan stigningen började. Tog det lugnt, men bestämde mig för att ha ögonkontakt med Heldrings och Brantings ryggtavlor. En bra strategi. När stigningen planade ut vid 1,4 km bestämde jag mig. Stängde av tankarna, la in en högre benväxel och sprang. Att springa i hög fart i terräng kräver full fokus på stigen framför fötterna. Otroligt härligt att närmast flyta fram på gröna milens mjuka tysta spår, tillsammans med ett gäng likasinnade som även har sinnesnärvaro att peppa varandra! Vid sju kilometer ökade jag tempot och tog rygg på Perra och fortsatte så ända in i mål, även om jag hade en flåsande Heldring i hasorna. Klockan stannade på fina 41:20. Mina allra bästa Tarther1 skötte sig som vanligt alldeles strålande, genom att förmedla löparglädje och samklang med underlaget. Magnus J tog hem segern bland Vilstaiterna på 40:19. Riktigt bra sprunget! Skönt att träffa resten av Vilstagänget. Gratulerade Hasse J för sin härliga prestation att springa hela 50 miles (83km) på TEC (Täby Extreme Challenge) den oförglömliga lördagen 14/4, då hela Stockholm bäddades in i ett decimetertjockt lager med blötsnö.

Nu blir det löpvila i två dagar och endast ett lättare distanspass på lördag. Min kropp behöver sin beskärda del av välbehövlig vila och jag ska ta hand om den på bästa sätt. I’ll be back on the track!

Apr 042012
 

Sedan lördagens urladdning i Örebro har tillvaron varit självvalt lugn och harmonisk. På söndagar tränar jag som bekant aldrig, utan är heliga vilodagar ämnade för spontana infall och annat trevligt som faller mig in. En trevlig present på söndagen var att arrangörerna för Startmilen korrigerat tiderna och min sluttid blev således 38:19, vilket också stämde med min Garmin. En sekund hit eller dit spelar i sammanhanget ingen roll eftersom jag inte kommer att göra några försök att kapa den tiden, utan fokuserar fortsättningsvis på terräng och långdistans. Nog om det. I måndags blev det lätt löpträning med Nordeagänget i Årbyskogen. Fem sköna kilometer i fint väder tillsammans med en liten men glad skara och Linda fick inviga sina nya pjuck. Gårdagen flöt på i samma anda med jobb och lunchpromenad. Dagen avrundades med ett skönt 11 kilometerspass längs Eskilstunaån till Ekeby våtmark. Flera par skäggdopping hade anlänt och spelade. Sothönsen hade fullt bestyr med revir och lite handgemäng här och där. En elegant liten rörhöna simmade på sitt lite förnäma vis i en liten sidokanal. Mina ben kändes pigga och kroppen alert.

I morse ville jag helst bara sova vidare och mina katter är ju väluppfostrade och gör sällan någon ansats till att resa sig för morgonstretch innan de är helt säkra på att jag är på väg att stiga upp. Vart några snoozningar. Nå, snart är det påsk och långledigt. Bara att bita ihop och härda ut. Och inte hade jag förpackat ryggan med löparprylarna och annat inför kvällens sejour i Vilsta. Missade att packa ner ett par prylar, så P-A och jag besökte Stadium för tredje dagen i rad, givetvis förenat med en lång lunchpromenad. Klockan fem stämplade jag ut och cyklade till Vilsta och den fruktade skidbacken. Fan, det låg fortfarande snö kvar och precis i det spår där vi körde förra året. Bestämde mig för vänsterdelen som var upptorkad. Fattade ett stadigt grepp om stavarna, knäppte igång klockan och drog iväg uppåt. Lutning typ 35° och sträckan 70m. Puls på topp, men som föll rätt snabbt på nedvägen då jag kör baklänges ned. Bestämde mig för 10 repetitioner, då sträckan var 50m kortare än den vi normalt brukar köra. Fullt medveten om att jag förmodligen kommer att ha mördande träningsvärk i vaderna på fredag. En löpares vardag, en gång om året. Det vart ett skön pass i strålande sol och frisk hög luft. Tillbaka vid Vilstastugan var Andreas redan på plats. Jo, det var dags för säsongspremiär för uthomhusträning med Vilsta IK. Gula femman stod på agendan. Efter en kvart var vi nog en 15 Vilstaiter som drog iväg mot den låååånga uppförsbacken in i Vilstaskogen. Kände dock att jag var mer sugen på gröna milen, så jag vek av på den efter ett tag. Vilstas gröna mil är nästan som en komprimerad upplaga av Lidingöloppet. Väldigt skön och rätt lättsprungen. Visst, backig, men inte så avancerad beträffande underlag. Rödhakar och taltrastar fyllde skogens tystnad. Sedan blev det en lång cykeltur hemåt i skymningen. Vackert. Och nu ska jag strax gå och lägga mig med katterna och läsa ut första delen av Murakamis 1Q84-trilogi. Fascinerande handling och avskalat språk, vilket lämnar så mycket mer åt läsaren att fylla i och därmed sätter jag punkt för denna gång.

Mar 142012
 

Veckans medvetet längsta arbetsdag kändes inte så väldigt längsta i och med ett hägrande KM med Vilsta på Munktellarenan. 3000m på en 200m-bana = 15 varv. Fick hålla igen och fokusera på jobbet för att inte adrenalinpeaka för tidigt på dagen. Vid 18-tiden bar det äntligen iväg till Munktellarenan. Lennart dök upp nästan samtidigt och så Jonas och Andreas. Blev en del löparsnack. Inget märkligt med det. Andreas och jag drog iväg på en långsam uppjogg på 2km. Vilstaiter droppade in om vartannat, liksom mammor och pappor till de unga talangerna. De vibrerade tävling i luften och man stämde av vilka snitt- och sluttider löparpolarna siktade på, för att  finna ut vem man skulle ta rygg på. Och vad var då mitt mål för tävlingen? Givetvis ett bra tempopass med jämn fart från start till mål. För ett år sedan sprang jag på 11:10 och målet var att idag springa en bit under 11 minuter och med fredagens 1000m på 3:14 i färskt minne, kändes det rätt tryggt, men nervöst på ett skönt vis. Löpa smart och stabilt och kanske våga för en gångs skull. Mmm, efter individuell uppvärmning drog det ihop sig till start. Hela 29 sköningar i alla åldrar och med samma glöd i blicken. Pang och iväg! Jag hakade på täten med Perra, Marcus, Daniel, Magnus och Robban. Efter 800m hittade jag mitt tempo och malde sedan bara på, utan att räkna varv eller titta på klockan. Lite orutinerat kanske då jag efter kurvan precis innan målgång såg att Perra och Marcus plötsligt satt på prispallen vid målgången. Vad fan 15 varv redan avklarade!? Trodde att det minst var ett varv kvar. Jag hade krafter kvar för en klar tempoökning de sista 100 i alla fall. Men vem fan bryr sig och jag gick i mål på 10:42 (3:34/km), vilket är nytt PB med en rejäl putsning på 28 sekunder! En bra indikation på formen inför Startmilen i Örebro den 31 mars, då mitt sikte är inställt på sub40. En riktigt skön afton på Munktell med goda och glada löparvänner. Cyklade hem till Torshälla med ett leende och tomt sinne. Ett snabbt energiintag, hett skumbad och som belöning en kall Munktell Vårmust från Eskilstuna Ölkultur! Fler sköna bilder från onsdagkvällens KM hittar du på Linda Luks blogg.