Jul 292013
 

Har så landat! Vet inte vad som var jobbigast? Swissalpine på 79 kilometer i stekande sol och tryckande värme eller den tidsmässigt långa hemresan på söndagen med flygförseningar och löpning mellan terminaler i Berlin. En sak är dock säker: Swissalpine var aldrig någonsin en långtråkig upplevelse! Jag gör här ett försök att rekapitulera lördagens heta bergsultra. Att komprimera nästan nio timmars löpning till ett par tusen tecken borde inte vara några problem. Även om tusentals tankar och val behandlas i hjärnan och känslors val och kval genomsyrar kroppen under nio timmars fysisk påfrestning är det förvånansvärt få tydliga bilder som stannar kvar, snarare handlar det om fragmentariska bilder som varierar i skärpa och djup i en osorterad chiligryta. Vet inte om jag kan kalla detta för en race report eller solskenshistoria, men väl mitt hetaste och svettigaste lopp någonsin alla kategorier.

Tillbaka till då. Vi steg upp klockan fyra på lördagmorgon. Alla hade förberett det mesta kvällen innan. Jag tror alla valde bort dropbag i Bergün. Myriam och David på Soldanella hade ordnat med frukost för alla löpare på stället klockan kvart i fem. Alla sju i gänget var ombytta och klara när vi högg in på frukostbuffén. Mmm, nu var det bara ett par timmar kvar till start. Väntan är nog så påfrestande ibland. Tio minuter över fem vandrade vi sakta ned till Klosters station. Hua, det var redan 21 grader och vindstilla och fortfarande nermörkt! Prognosen stod sig fortfarande och lovade 30 grader på lägre altitud typ Davos (1500 m.ö.h) och runt 20 grader uppe på topparna (2732 m). Pust! Nere på stationen började det samlas en hel del löpare som skulle med halvsextåget till Davos. Plötsligt får jag syn på Marco (Bundi) som jag träffade på Zugspitze Utratrail för drygt en månad sedan. Vi gjorde då sällskap de sista fyra milen in till mål. Det blev ett trevligt återseende! Som boende i Davos Klosters och Swissalpineveteran var han orolig för värmen och hur att lägga upp loppet utifrån den. Det blev en trevlig färd in till Davos då även två svenska traildonnor och en kille från Kalmar var med i vagnen.

Väl vid Sportzentrum (start och målgång) var det liv och rörelse. Solen började så sakta höja sig över bergstopparna. Himlen var klarblå utan en tillstymmelse till moln. Vi lämnade våra bagar med ombyten och annat och höll oss sedan nära parken fram till tio minuter innan start för att kunna slå en sista drill. Det blev ett gruppfoto innan vi vandrade till startfållan. Stämningen var underbart skön! Totalt 2000 taggade och nervösa löpare i tre klasser (K78, C42 och K30) väntade på att strax få ge sig iväg på ett varmt och ovisst äventyr. Vi höll ihop och stod hyfsat nära startlinjen, även om var och en av oss hade sitt eget upplägg. Jag själv hade sikte på sub8 och tänkte öppna hyfsat hårt.




Solen stod nu en bit upp himlen och sedan var det nedräkning till starten klockan 7. Massan av förväntansfulla löpare flöt fram och ut ur stadion. Det blev ett varv inne i staden och det var underbart mycket åskådare som kantade gatorna. Visst sträckte man ytterligare på ryggen, log och bjöd på tummen upp. Benen kändes riktigt bra liksom dagsformen. Äntligen! Låg stadigt i 4:30-fart fram till första rejäla stigningen efter 11 km, där jag gick hela vägen upp.




Mitt första etappmål var att hitta ett bekvämt tempo och dra på i alla utförslöpor fram till Bergün (42 km) på 3:30 för att i möjligaste mån undvika den stundande värmen och påbörja klättringen mot Keschhütte och svalare altitud. Löpningen fram till Filisur var underbart härlig med fina stigar i skugga och svala skogar samt storslagna vyer. Nådde Filisur (30 km) efter 2:27.Såg bra ut.

Humöret var på topp. På den 4-5 km långa grusvägen i dalgången efter Filisur fick jag dock en föraning om värmen och den stekande solen och hur det förmodligen skulle kännas på samma plats om ett par timmar. Efter alla sköna och fartfyllda utförslöpor in mot Filisur kändes det plötsligt som benen rörde sig i ultrarapid där på grusvägen i stekande sol, trots att jag sprang i 5-fart. Jag visste att det snart skulle bli en del gång upp till passet innan Bergün. Vad jag inte visste var att de ändrat tillbaka till den ursprungliga bansträckningen efter förra året ras i området, då banan gick längs asfaltsvägen hela vägen upp till Bergün. Banan var nu betydligt tuffare både vad gäller stig- och höjdmässigt. Det blev ett par kilometer gång uppför på serpentinstig för att avslutas med en lång utförslöpa mot Bergün och därefter en mindre höjdstigning igen och så in i staden. Men vilken jäkla härlig stämning det var i Bergün! Låg på 3:39 efter 41 kilometer. Nöjd!


Efter Bergün var det så dags att mobilisera det mentala inför den stundande stigningen upp till Keschhütte. Strax ovanför Bergün gjorde jag sällskap med en australiensare som för tillfället var bosatt i Falkenberg samt en cool snubbe från Sydafrika. Skönt avbrott att få surra lite. Jag började varva med löpning och gång. Klockan var 11 och värmen och solen började kännas av rejält. Helt vindstilla. På en het asfaltssträcka kom jag ikapp Marco och vi gjorde sällskap ett tag. Hans råd var att verkligen ta det lugnt hela vägen upp till Keschhütte. Från och med nu hade jag en svamp i handen hela vägen in i mål. Dränkte den med kallt vatten på vätskestationerna och de talrika bäckarna för att sedan pressa ut vatten över huvudet och badda ansiktet. Hade även fyra rör med koncentrerad Hammer Perpetuem och så Hammers electrolytekapslar, av vilka jag tog en i timmen. Förstod snart att de resterande timmarna inte skulle bli en dans på några blommande alpängar direkt! Långt därifrån.

När jag så till slut kom till trailstigen som tog vid från sista asfaltsträckan var det nästan som att gå in i en vägg, vad gäller lutning och hetta. Jag kom fan inte ihåg att stigningen och motlutet var sååå jäkla grymt. Lägg till hettan och den direktverkande solen. Förra året var det svalt och berget var insvept i kyliga moln. Nu såg jag uppåt och såg ingen ände på den ringlande stigen. Jo, jag såg en ände, men visste lik förbannat att den fortsatte efter krönet och så vidare och så vidare. Här hade jag det jäkligt tufft, både fysiskt och mentalt. Tog till knepen från Zugspitze: stänga av tid och tankar och fokusera på att ta korta steg, ena foten framför den andra och bara upprepa det, steg efter steg, utan att lägga energi på tankar. Sakta (otroligt sakta) men säkert gick det framåt eller kanske mer uppåt än framåt;-) Bestämde mig här för att släppa tidsmålet helt och bara anpassa mig efter de rådande omständigheterna och använda skallen. När jag lämnade trädgränsen bakom mig visste jag att det skulle komma ”flackare” inslag och sänkor som inbjöd till löpning, så att inte benen stelnade och förlorade löpglädjen. Här träffade jag även på Jens (Wendt) som körde K42 (Bergün-Davos). Vi började prata och hans sköna glada inställning gav mig en välbehövlig injektion med positiv energi. Nu låg Keschhütte däruppe på krönet. Nära nu. Kände en klapp på axeln. Vände mig om och såg en leende Marco. Nu var det bara att slänga av sig den modstulna manteln och blicka framåt!


Läkarna på toppen frågade om jag var OK. ”Couldn’t be better. Downhill running is waiting:)” Tog för mig av bullar och buljong och softade i 4-5 minuter. Funderade på att ta massage, men kände mer för teknisk utförslöpning i hög fart. Tog farväl av Keschhütte och drog iväg nedför som en kamikazelöpare med solsting. Stimulerande för skallen och kul för ben och fötter. Stundtals var det trångt på den smala stigen då även K42:orn från Bergün trängdes med K78:orna. Dalgången mellan Kesch och Sertig pass bjöd även på välkommen svalka då solen i långa stunder gick i moln, det fläktade och var svalare. Blötte svampen i varannan bäck. Körde ner fötterna i kalla bäckar ett par gånger. Gudomligt skönt för fötterna! Snart tog den sista nämnvärda stigning vid. Däruppe låg Sertig pass på 2732 meters höjd och väntade. Bara bita ihop för snart väntade en lång och efterlängtad utförslöpning ner mot Davos. Uppe på passet drog jag i mig 4-5 bullar och tre muggar buljong och två muggar vatten. Sedan bar det av nedåt. Kände mig lätt, lättad och glad! Glädjefull utförslöpning i kilometer efter kilometer. Efter Keschhütte orkade jag inte längre tänka på att ta fotografier, utan fokuserade på stigen framför mig och sög in atmosfären i dalgången ner mot Davos. Vägen kantades av människor som verkligen peppade varje löpare med ”Sooper! Heja Heja!” Sannerligen en välkommen kick!

Solen stekte och temperaturen låg på 30-32 grader! Det var bara att bita ihop och rulla på utför, mot skuggan i skogarna som jag visste skulle komma längre ned mot Davos. Jens kom ikapp mig flera gånger och vi gjorde sällskap i omgångar. Davos närmade sig kilometer för kilometer. Vid 6-7 kilometer kvar gjorde jag misstaget att ligga för nära en löpare framför och såg inte bäckfåran och jag stöp som en stör. Hann ta emot mig med händerna men skrapade upp båda knäna. Blodet rann i snygga röda rännilar. Tur att man hade en våt svamp i handen. Bara skrapsår. Inget allvarligt. Det var bara att köra på. En mental knäck väntade dock, då min klocka (och väldigt många andras med) visade att det var typ 2,5-3 km kvar till målet, men så dök det upp en skylt med ”5 km” från ingenstans. Var det ett skämt? Någon jävel som flyttat på skylten ett par kilometer? Häpp, bara stänga av och bita ihop! Jens (Wendt) kom ikapp igen och vi gjorde sedan sällskap ända in till Davos. Kollade på klockan och såg att jag i alla fall skulle kunna greja sub9 och drog upp tempot rejält. Fick krampkänningar ett par hundra meter från öppningen in till stadion. Men vem fan bryr sig om krämpor så nära målet?! Njöt av alla hejande människor, klappade händer med barn längs upploppet in mot mål. Så sanslöst glatt, härligt och sjukt på en och samma gång. Yes! Jag kom i mål! Yes! Yes! Det kunde fasen ha slutat hursomhelst om man inte var noga med vätskeintaget och verkligen lyssnade på kroppens signaler. Skakade hand med IF Linnea-löparen Per Carlsson och så Jens. Tog mig till vätskestationerna och träffade Marco som sprungit i mål några minuter tidigare. Han berättade att tiden för honom och hans löparvänner från Davos var över timmen sämre detta år jämfört med tidigare år. Jag var så supernöjd med tiden 8:58, en 84:e plats totalt och en 8:e i min klass (50-55)! Liksom på Zugspitze var det Inov-8 Trailroc 255 som bar mig hela vägen oavsett det var asfalt, grus, vassa stenar, snö eller råteknisk stig, utan en blåsa.

Jag njöt av atmosfären på stadion. Bytte om. Värmen inne på stadion var dock närmast olidlig (typ 31-32 grader i skuggan). Jag bestämde mig för att ta 17-tåget till Klosters med Marco. Väl ”hemma” på Soldanella var det en god kopp kaffe och dusch som väntade. Klockan var 18 och det var fortfarande 30 grader i skuggan och inte ett moln på himlen. Sjukt varmt! Rikhard kom lagom till middagen vid 18:30. Hela han var som ett stort leende och han hade något slags religiöst glitter i blicken! Efter middagen gled vi ner till WiFi-hotspoten på Silvretta för att fika och kolla resultaten. Hela gänget hade gått i mål! Nå, nästan i alla fall. Hasse fattade beslutet halvvägs upp till Keschhütte att bryta, då han inte skulle fixa reptiden. Klokt. Och han är redan sugen på revansch. Allas prestationer är imponerande, men Eriks (Johansson) prestation är ändå mest imponerande, då han aldrig sprungit längre än 43 km och är otroligt känslig för värme och att då springa 79 km i grym kupering, stekande sol och tryckande värme i 12 timmar är fasen en bragd!

Nä, nu får det räcka med ord. Jag säger bara: ”Åk dit själv och upplev hela äventyret, oavsett vilken distans du väljer!”

Jul 262013
 

Fredag förmiddag och det är mindre än 24 timmar kvar till start på Swissalpine K78. Sitter på Soldanella, en bit upp på bergssluttningen ovanför den lilla sagobyn Klosters. Klarblå himmel och endast tendenser till tunna moln. Temperaturen har redan nått 25 grader. Det kommer att bli en riktigt het dag.

Här kommer så en liten rapport från Schweiz och sju taggade snubbar (Alberto Pinton, Johan Renström, Erik Johansson, Marcus Aveholt, Rikhard Hänninen, Hasse Jansson och jag själv). Resan ner i tisdags gick fint, förutom att bagaget inte kom med vid planbytet i Berlin. Vi hade två alternativ att välja på: antingen vänta tills nästa plan från Berlin senare på kvällen eller få bagaget levererat till Soldanella på tisdagkväll eller onsdag. Eftersom vi var så många skulle de göra allt för att leverera bagaget till Soldanella redan på tisdagkväll. Tur i oturen kan man väl säga, då vi slapp släpa på bagage från Zürich till boendet i Klosters. Vi var framme i Klosters vid halvsju och boade in oss i våra rum och tog sedan en promenad i den vackra lilla byn med sin typiska alparkitektur och lika typiskt dekorerade med pelargoner i alla dess färger. Vi stötte även ihop med Erik, en trevlig löpare från Stockholm som också skulle springa K78. Och så, tjugo i tio på kvällen, levererades våra väskor. Ordningen var återställd.

Onsdag morgon vaknade flera av oss tidigt i ottan. Hungriga. Några hängde närmast på låset och blev insläppta till frukostbuffén redan kvart över sju. Andra droppade in någon kvart senare för att ladda reserverna inför den stundande bergsvandringen. Vi inhandlade diverse förnödenheter på stan innan vi tog linbanan upp till Grotschnagrot på 2285 meters höjd. Även om Klosters ligger på 1100 meter över havet så märktes ändå höjdskillnaden på flåset första timman. Dock betydligt svalare och skönare än nere i byn. Vi bestämde oss för en vandring upp på bergskammen Casanna (2557 m). Stundtals gick vandringen på svindlande smala stigar och för några av oss blev det lite av en skräckblandad endorfinkicksupplevelse, beroende på vem du frågar. Flera av topparna bjöd på utsikter som varken kan beskrivas i ord eller fångas på ett fotografi. Alla fick en genomgång av alla alpina fåglar vi noterade längs stigarna: alpjärnsparvar, snöfinkar, ringtrastar, alpkajor, svarta rödstjärtar, korpar, vattenpiplärkor och några fick se en kungsörn. Annars förgyllde murmeldjuren vår färd och deras höga visslanden gengjöd dalgångarna. Det blev även lite skön utförslöpning på gröna alpängar innan vi vandrade ner mot skogsgränsen och tog en linbana sista biten ned för att spara på benen. Efter en suverän middag på Soldanella blev det en kvällspromenad ned till byn för en fika på en 4-stjärnig WiFi-hotspot. Solnedgången i dalen var drömsk!

Torsdagen såg väl mer eller mindre likadan ut, med några få avvikelser. Denna morgon var det avsevärt varmare. Efter frukost tog vi linbanan upp till Grotschnagrot och var uppe på toppen en timma tidigare än gårdagen. Där var det skönt svalare, runt 10 grader. Precis som under onsdagen kom molnen inrullade på förmiddagen, vilket gjorde vandringen behaglig. Denna gång tog vi den mer lättgångna Panoramastigen mot bergstoppen Weisfluhgipfel. Kossornas klockor spelade i dalen och ackompanjerades av murmeldjurens sporadiska visslingar. Annars var det underbart tyst. Framme vid Weisfluhjoch var vi tre tappra som valde den svarta stigen upp till toppen av Weisfluhgipfel på 2844 meters höjd. Utsikten var hisnande åt alla håll och synen av ett par avlägsna toppar som sköt upp i molnen var omtumlande. Inga andra människor däruppe. Tystnad. Ingen vind. Bara vi tre och några svarta alpkajor.

När alla var samlade igen tog vi vandringsleden ned mot Davos. Halvvägs ner bestämde vi oss för att spara på krafterna och ta en rälsbuss sista biten ner till Davos Dorf. Nere i Davos var hettan tryckande och solen stekte. Här var det verkligen liv och rörelse i jämförelse med Klosters. Efter en stunds irrande hittade vi så till kongresscentret och nummerlappsutdelning samt expo med en mängd utställare. Vi hittade snabbt Salomons avdelning och som jag misstänkt hade de senaste modellen av S-lab-ryggorna på 5 och 12 liter som kommer lanseras först till hösten. De är nu helt optimerade med långa flaskanpassade framfickor och de har skippat vätskeblåsan (dock anpassat för blåsa om vill ha det). Både Rikhard och jag köpte varsin 5-liters till riktigt bra pris. Alberto köpte en tunn merino-shirt för tävlingsdagen. Annars var alla nöjda med att hämtat nummerlapp och testat chipet. Vi drog vidare till Davos bästa fik, enligt skidåkerskan Anna Haag. Det vart blandade intag av latte, glass och kladdkaka, smoothie och kall bira för vissa. Allt i njutningens tecken. Sedan bar det av till start- och målområdet och därifrån till tågstationen, så att alla skulle hitta efter målgång och kunna ta sig till Soldanella själva.

Tillbaka i Klosters och boendet hann vi med en dusch innan det var dags för middagen. Efter en heldags vandring var vi givetvis hungriga som sju galna ultrarävar. Kvällen var riktigt varm med över 20 grader. Ned till WiFi-hotspoten Silvretti för en fika och glass. Och vi kom överens om att fredagen fick bli en dag för var och en att göra vad de själva önskade. Inget socialt utöver frukost, middag och en sista pre-race-genomgång senare på kvällen. I skrivande stund är alltså hela gänget skingrade för vinden. Alberto kanske kör Yoga uppe på en enslig klippa någonstans. Johan kanske softar och bloggar på Silvretti. Erik härdar sig i hettan någonstans i dalen. Marcus kanske har gått vilse och går in sina Mirage. Rikhard ligger förmodligen på en alpäng och läser medan Hasse går igenom banan en sista gång. Alla förbereder sig på sitt sätt inför morgondagens löpäventyr. Återkommer med en race report längre fram, om jag överlever värmen. Prognosen är 20 grader uppe på toppen! Det kommer hursomhelst bli en tuff prövning! Avrundar med en bildkavalkad från de senaste dagarna. På återseende.














Dag 2








Dec 272012
 

Ja, då var sista delen av nästa års planerade löpupplevelser inslagen och klar. Anmälan till Vansbrosimmet och LL är klara sedan tidigare och de blir min två första mål i jakten på en svensk klassiker. Nästa års första huvudmål beträffande löpning blir TEC i april och som sedan följs av Zugspitze Ultratrail i juni. Flyg och fem nätter är bokat och klart. Sedan kommer vi till del tre i planeringen och det har varit en lång väntan på att anmälan till Swissalpine ska öppna. Då vi är ett skönt gäng på åtta löpare (Johan, Annelie, Marcus, Erik, Rikhard, Alberto, Hasse och jag själv) har vi haft framförhållning och redan bokat boende på Soldanella i idyllen Klosters (10 km från Davos)  den 23-28 juli. Därefter har vi bara väntat och väntat, men så den 23 december slog de slutligen upp portarna. Det var bara att knappa in det nödvändiga och pynta för den självadresserade julklappen. Och i dagarna bokade via alla flyget till Zürich, så nu är det bara att ”luta sig tillbaka” och fokusera på träningen och livet här och nu. Undrar stilla om 2013 ska kunna överträffa mitt 2012 som löpupplevelsernas år? Ja, får jag bara vara frisk och skadefri kommer 2013 sannolikt bli minst lika glädjefullt och minnesvärt. Tiden får utvisa, som man brukar säga. Hur ser dina planer ut för 2013? Har de börjat ta form än? Höjt ribban, vad gäller tider och distanser?

Rundar av med att slänga upp lite minnesbilder från Swissalpine i somras. Minnena blir påtagliga och känslorna värmer i vintermörkret.









Jul 292012
 

Är det ens möjligt att återge mitt häftigaste, vackraste, längsta och högsta ultralopp i ord? Det självklara svaret är givetvis ”Nej!”. Alltför många intryck och möten längs den 79,4 kilometer långa banan som tog mig 9 timmar och 41 minuter. Hm, och var ska jag börja denna lilla story? Bor man i lilla vackra Klosters får man vackert bita i det sura äpplet att gå upp klockan fyra på morgonen. Ägarna hade den stora vänligheten att duka upp frukostbuffén för oss swissalpinister redan halvfem på morgonen, då vi var tvungna att ta halvsextåget till Davos för att ha lagom med tid inför starten klockan sju. Jag hade förberett allt på fredagkvällen, utom tillblandningen av gel. Vad gäller väderprognosen så skulle det bli ”växlande” väder med inslag av åska och regnskurar. Helt i min smak jämfört med de två senaste dagarnas högsommarvärme och stekande sol. Frukosten intogs tillsammans med John från Schweiz, Loyd från England och ett par från Hong Kong. Ett glatt gäng som alla skulle springa K78 och vi gjorde sällskap ända till starten i Davos. Väl på idrottsarenan var det bara – i nämnd ordning – att börja med en bajamaja, lämna ombytesbagen på angiven plats och slutligen dropbagen med vätskebälte/vindjacka/långärmad tröja som kördes till Bergün, halvägs in i loppet. Härlig stämning på arenan! Träffade på lite svenskar här och där, men annars var det en introvert hållning och fokus på det som komma skulle.

Så långt, allt väl. Kvar fanns bara ett gnagande frågetecken: Skulle min högervad vara kurerad och i form? I en veckas tid har jag masserat båda vaderna, kört tåhävningar, använt magnesiumolja (tack för tipset Alberto) och i stort sett använt kompressionsstrumpor natt som dag. Under de tre senaste dagarnas långa bergsvandringar med schyssta uppför- och nedförslut har jag inte känt av vaden, så förhoppningarna var trots allt stora. Planen var att springa lugnt i 6.15-tempo de första 30 km fram till Filisur, ja, bara låta kroppen bestämma tempot och inte ta några onödiga ansträngningsrisker för vaden. Nästa mål var Bergün vid 40 km och skulle vaden få för sig att börja protestera då, ja, då skulle jag kunna slutföra loppet gåendes. Från Chants (48 km) upp till Keschhütte (54 km) och Sertigpass (60 km) på 2700 meters höjd är stigningen enorm och det är bara möjligt att springa kortare sträckor. Ja, så såg min plan ut i all sin enkelhet.

Det drog ihop sig till start. Jag ställde mig medvetet långt bak för att inte dras med i ett för högt tempo. Kändes smått overkligt, att under så lång tid ha sett fram emot denna stund och så står jag där och andas in atmosfären sekunderna innan startskottet. Pang! Lämmeltåget av ultrafantaster rörde sig framåt. Jag själv höll andan, mentalt, medan jag kom igång med löpningen. Vi snirklade oss ut genom Davos. Luften var sval och solen sken igenom det lätta diset. Inga regnmoln i sikte. Efter drygt fem kilometer på landsvägen genom den vackra dalgången andades jag ut. Inte en blekaste till känning i högervaden, hur mycket jag än kände efter! När vi runt 12 km lämnade asfalten för skön stig genom underbar skog kände jag bara en genuin glädje över att alla delar i kroppen var med på detta äventyr och att detta skulle bli en lång, men oförglömlig dag.

Fördelen med att springa i ett lugnt och komfortabelt tempo är att man både har koll på underlaget och samtidigt hinner insupa landskapet och det som sker omkring en. I varenda liten by längs vägen stod folk med klockor och hejade. Helt andra klockor än vad man normalt förknippar med Schweiz. Och de 30 kilometerna fram till Filisur bara flöt på i ett slags rus. Runners high i dubbel bemärkelse! Väl i denna vackra byn Filisur var det en extra boost att få höra sitt namn ur högtalarna och publiken applåderade till varje namn som ropades ut! Strax efter kom de första regnstänken som höll i sig 10 minuter, men det var varmt i luften. Efter ett par tre kilometer började banans första rejäla stigning på närmare fyra kilometer. Här gick alla.

Strax innan Bergün började regnet ösa ner. Snacka tajming, då jag sprungit i linne hela vägen och nu hägrade min dropbag med långärmad och tunn regnjacka plus vätskebältet. Nu stundade den absolut tuffaste delen i hela loppet. Jag kände mig taggad och efter ombytet begav jag mig ut på vägen igen och genom hela staden kantades vägar och torg av glatt hejande människor, vädret till trots. I Bergün startade nu även K42-maran längs samma sträcka över bergen och ner till Davos. Trots stigning kunde jag springa långa sträckor, men de sex kilometerna från Chants upp till Keschhütte på 2632 meters höjd handlade mer om bergbestigning än gång. Tufft var bara förnamnet. Svintufft var efternamnet! Men fy fasen vad häftigt att komma upp ovanför trädgränsen. Dimbankarna som kom och gick bland alptopparna. Ibland såg man bara någon meter av den smala stigen framför sig. Kanske skönt för de som lider av svindel. Det var magiskt.

Väl uppe på Kesch kollade läkare snabbt om man var OK och i samma ögonblick kommer Johan Renström (med bloggen Hjärnfysik) ut från ”hyttan”. Vi har haft en del kontakt inför uppladdningen till detta löparäventyr och när vi till slut möts så gör vi det på 2600 meters höjd. Vi hinner med en glad pratstund innan det är dags att ge sig iväg på den steniga stigen mot Sertigpass, sex kilometer längre bort och loppets högsta del. Vi tog farväl och önskade varandra lycka till. Nu sprack molntäcket dessutom upp och solen sken på alla löpare och det bjöds på hisnande vyer. Sträckan mellan Keschhütte och Sertigpass innebar löpning och gång om vartannat och stigen var stundtals blöt och geggig. Här hängde jag in både vattenpiplärka och alpkaja, som blev nya arter på min fågellöparlista.

Väl framme på Sertigpass var glädjen enorm. Banans högsta pass med sina 2739 meter över havet. Nu var det ”bara” 19 kilometers utförslöpning ner till Davos! Och fy satan vad de första fyra kilometernas kraftiga lutning nedför tog hårt på benen och jag är jäkligt tacksam för all tid jag lagt på backträning både uppför och nedför samt de kuperade långpassen på Sörmlandsleden! Jag bara längtade att få komma ner till den breda grusvägen där nere i dalen. Väl nere i dalen insåg jag dock att den lutningen inte heller vara att leka med. Ständigt nedför, i stort sett ända ner till Davos, och minimal vila för framsidan av låren. Därnere i dalen med drygt 14 kilometer kvar fick jag sällskap av Peter från Kungälv, som sprang K42 från Bergün. Han hade ett stadigt och bra tempo samtidigt som han var väldigt sympatisk och trevlig, så vi gjorde sällskap ända in till mållinjen. Den sista kilometern genom Davos och in på arenan var en kick á la grande, med alla hejande människor och som ropade ens namn (som ju står på nummerlappen) och så spurten in på arenan. Jag saknar ord och detta ögonblick kommer jag aldrig att glömma. Det kommer att ta lite tid att få perspektiv på alla intryck som jag upplevde under de vackra och tuffa 79,4 kilometerna, men jag längtar redan tillbaka!

Jul 262012
 

Vaknade tidigt till en klarblå himmel. Dags för en lång nummerlapps-hämtar-vandring över alptopparna till Davos. Avnjöt frukosten med några trevliga löpare från Österrike, innan jag packade ihop och begav mig till linbanan nere i Klosters. Upp till Gotschnagrat och därifrån blev det en underbar vandring längs med bergsryggar, över toppar och genom dalar på lite mer än 22km, men som tog hela dagen i anspråk. Liksom igår gott om alpina fågelarter såsom snöfink, ringtrast, alpjärnsparv, alpkaja och vattenpiplärka. Dagens höjdpunkt i bokstavlig mening blev den gråvita toppen Weissfluhgipfel på 2844 meters höjd som jag nådde på en smal och svindlande stig. Inte läge att börja vandra i tankarna. Där åt jag medhavd lunch och bara njöt av de ändlösa vyerna av taggiga bergstoppar som skar in i den blå himlen. Vandringen ner till Davos blev en stekhet historia och det var riktigt skönt att få komma in i den skuggiga skogen som tog över en bit ner i dalen. Och där tror jag att det får räcka med ord. Återkommer på söndag med en rapport från Swissalpine.

Jul 252012
 

Ska försöka mig på att skriva en kort rapport om dagens långvandring på hög höjd. Kan redan nu avslöja att det blev en riktig höjdare och alla intressen blev tillfredsställda! Vaknade vid halvåttarycket. Tittade ut genom fönstret. Molnen hängde tunga över Madrisa, Tog med mig kartan över bergslederna kring Klosters till frukostbuffén. Några morgonpigga cyklister, trekkers och löpare hälsade god morgon på olika språk. Vid nio vandrade jag ner i dalen och tog linbanan upp till Gotschnagrat på 2281 meters höjd och sex plusgrader. Jag hade siktat in mig på att bestiga Casanna på 2557 meters höjd, men jag fick avvakta en halvtimma då en dimbank bäddade in hela berget. Ville liksom inte gå vilse och bli en ny Ötzi. Det lättade och jag vandrade långsamt upp mot Cassana på en ytterst smal och svindlande stig. Det märktes att luften var tunn och det gick inte att gå annat än mycket långsamt. Och just där uppenbarade sig en riktig höjdare i form av en vacker förbiflygande snöfink! Eller hade jag möjligen börjat hallunicera? Nä, jag hörde den också. En lifer! Jag såg sedan flera till och en häftig flock om hela 30 snöfinkar. På toppen av Casanna blev det en långfika för att avnjuta den sanslösa utsikten och tystnaden. Moln passerade därnere och små dimbankar växte fram i dalgångarna. Det fanns något religiöst över det hela eller som att tiden upphört för en stund.

Vaknade upp ur det kontemplativa tillståndet och påbörjade den långa vandringen ner till Klosters. En fantastisk vandring med många härliga möten med fåglar som alpjärnsparvar, citronsiskor, ringtrast, en ståtlig överflygande kungsörn mobbad av ett par tornfalkar, vattenpiplärkor, korpar och en hel del nötkråkor när jag nådde skogen i dalarna. Flera familjer med svarta rödstjärtar observerades. Annars var det murmeldjurens visslande i dalgångarna och deras sköna stil och nyfikenhet när man kom in i en koloni, som fyllde en med glädje. Satte mig ner och bara betraktade de bautastora gnagarna, som faktiskt liksom vargen har ett alfapar.

Det blev totalt 15 kilometers vandring under drygt sju timmar och högervaden känns helt OK, så det finns hopp för lördagens höjdpunkt! Och så några foton…

Jul 242012
 

Sitter på Soldanellas terrass i bergssluttningen ovanför Klosters i Schweiz. Proppmätt efter en utsökt middag på stället. Njuter i detta nu av en espresso och den fantastiska utsikten av dalen och de omgivande bergstopparna. Några har fortfarande ”fläckar” av snö. Klippsvalor och tornseglare drar över terrassen. Jag är verkligen glad att jag hittade detta ställe att bo på. Ingen trafik alls. Inget artificiellt brus. Bara vinden, prasslet i träden och lågmälda röster. Nästan som att de som pratar – och långt ifrån alla pratar – inte vill störa den tystnad som är. De som bor här är främst MTB:are, några swissalpinister och en del trekkers samt en löpglad skådare från Torshälla. Har inte hört någon som talar engelska (förutom när jag snackar med någon), bara tyska och franska. Det är nästan så att jag rodnar när det tickande ljudet hörs då jag i skrivande stund slår ner fingrarna på tangentbordet. Så tyst är det, nästan.

Nedresan har klaffat från det att vinkade farväl av mamsen halvsju i morse. Flyget lyfte något försenat från Arlanda. Och från flygplatsen i Zürich var det bara att hoppa på ett tåg in till centralstationen, sedan byte till Sargans och där ytterligare ett byte mot Davos. Man får väl säga att det gick som på räls, då jag bara behövde vänta några minuter på varje ställe. Tågresan från Zürich till Klosters tog två timmar och en kvart. Lägg till 25 minuter och du är i Davos. Från den lilla pittoreska stationen vandrade jag mellan gökursvillor i alla storlekar och böljande alpängar vidare uppåt till Soldanella (medlem i Hostelling International). Receptionen var stängd så här mitt på dagen. Det blev till att vänta på terrassen. Klarblå himmel, om än lite disigt, och högsommarvärme, som man inte varit bortskämd med i Svedala. Satt i skuggan av ett parasoll och avnjöt en burk köttbullar i gräddsås från ÖB. Får inte slarva med maten inför loppet!

Klockan fem tog ägarinnan Myriam hand om mig och jag fick nyckeln till mitt charmiga lilla rum med en helt bedårande utsikt. Det var nästan så jag fick ett infall att ställa mig i fönstret och börja joddla i bara mässingen. Men det kanske passar bättre tidig morgon eller vad tror ni? Packade upp alla prylar. Märkligt att det kan bli så mycket sladdar och adaptrar? Därefter hängde jag på mig kikaren och kameran och begav mig längs en led uppåt bergen innan middagen vid halvsju. Rekade lite inför morgondagens vandringar till ett par toppar ovanför Klosters. Sanslöst vackert med skog på de branta sluttningarna och gröna alpängar med betande kor, vars klockor man hörde hela tiden. Hur mycket jag än försöker måla med orden för att återge landskapet och atmosfären, så är det dömt att misslyckas. Jag rundar därför av och tar en promenad nedåt i dalen innan det blir dags sömn i alpernas undergörande luft.

Jun 292012
 

Som en glad överraskning låg det där på hallgolvet med sin lätt igenkännliga röda logotyp på kuvertet. Härlig fredagsglädje! I samma veva som jag sprättade brevet transformerades plötsligt detta framtida och diffusa äventyr till något högst konkret. Deras slogan Swissalpine – more than a race borgar onekligen för något alldeles extra. Förhoppningsvis något alldeles oförglömligt också! Brevet innehöll välkomstbrev, info och så biljetter. I anmälningsavgiften på dryga tusenlappen ingår fri resa från valfri flygplats i Schweiz till Davos, tur och retur, samt en nio-dagars-biljett för kommunikation i Davos-området. Snacka om valuta för pengarna!

Det börjar onekligen kännas smått pirrigt, men framför allt jäkligt spännande och kul. Träningen rullar på som planerat med 80 km per vecka inklusive två backpass. Återstår tre veckors träning innan jag åker ner till Davos för att acklimatisera mig till höjden, vandra några leder och skåda fågel. Det blir även en övernattning i det gemytliga gästhuset Chamanna Cluozza, beläget på 2000 meters höjd i Schweiz enda nationalpark nära italienska gränsen. I övrigt är allt bokat och klart. Robert Bloom, Carina Borén och Christian Pfäffli har varit vänliga och förmedlat värdefulla tips och råd. Äventyret börjar ta form och nedräkningen kan starta.