Jan 182015
 

150118aEn välförtjänt vecka med löpvila är till ända. Viloveckan föregicks av ett år med totalt 448 sprungna mil, över 40 mil senaste månaden och hela tre långpass veckan innan. Det var onekligen dags för lite välbehövlig löpvila! Normalt brukar jag trappa ner rejält några veckor i november varje år, men så blev det av någon anledning inte 2014. Det var KUL-helg, tävlings- och fokusfria helger och favoritstigarna bara låg där och väntade, inbjudande och förföriska. Skador kommer sällan plötsligt, nå vi kanske kan inbilla oss det, men allt som oftast är det ackumulerad belastning som gör att något brister eller blir överansträngt. Hade haft några veckors känningar i vänster säte och baksida lår, vilket jag dock sedan tidigare vet botmedlet mot. Det blev ett 40 minuters intensivt simpass och vila i två dagar sedan var sätet återställt, men någonstans i huvudet dröjde sig en strimma av insikt kvar. Så, efter en vecka med långpass på Gyllenhielmska leden, Bruksleden och Sörmlandsleden kände jag bara att kroppen min, jag, var förtjänt av en veckas total löpvila. Vila för både kropp och knopp. Jag har inga sysselsättningsproblem och har två fantastiska välbefinnandecoacher hemma i form av Toschie och Gloria. Kerstin hade dessutom tjänsteuppdrag utanför Sverige och barnvecka, så allt var som gjort för en skön vilovecka. Och nu är viloveckan till ända och det blev närmare åtta dagars löpvila. Så underbart härligt att känna kroppens välmående och benens längtan efter stigarna. Ikväll blir det två varv på reflexbanan i Torsharg med Kerstin och klubbkompisar.

Detta är ju dessutom årets första inlägg på bloggen och vad vore ett blogginlägg på Trail Stories utan bilder från något äventyr på någon led i skogarna omkring. Så här följer en summering från veckan som föregick viloveckan:

Gyllenhielmska leden 4/1, 42 km
En fantastisk skön och vacker söndagsmorgon med en soluppgång som väckte primitiva känslor inombords. Morgonen och förmiddagen bjöd på många fågelmöten. Häftigast var en havsörn som kom flygande över Mälaren när jag stod på bergsknallen vid Kolstahatt och njöt av den vidsträckta vyn över Mälaren. Örnen kämpade hårt i den västliga motvinden, då den av okänd anledning hade siktet inställt västerut. Det blev även två varv på Sundbyholmsåsen, som är den läckraste biten på hela Gyllenhielmska leden.
150118b

Bruksleden 6/1, 55 km
Jag har tappat räkningen på hur många gånger Kerstin och jag sprungit den fantastiska öglan av Bruksledens etapper 7-8 utanför Surahammar. Första gången vi sprang dem var 1 mars 2014 och då sprang vi från Hallstahammar till Ramnäs. Fikade på Konsum och sedan tillbaka. Då var det väldigt blött! Den här gången var stigarna ”torrfrusna” och den här gången flöt det på så där grymt härligt. Löpvilliga ben och glatt sinne från gryning till skymning! Givetvis hann vi med en traditionsenlig fika på Konsum i Ramnäs! Även denna dag bjöd på ett majestätiskt möte med en havsörn. Och vi slapp använda pannlamporna sista biten som vi först befarat. Jag kommer aldrig tröttna på just etapperna 7 och 8. Den vidsträckta Rövallsmossen, mattor av lummer och de fantastiska stigarna som får våta drömmar att blekna. Det är ju inte utan att man längtar till vårt tvådagars löpäventyr på Bruksleden från Fagersta till Västerås med Dragon’s-Back-gänget den 7-8 mars.
150118c 150118d 150118e 150118f 150118ff 150118g 150118h 150118i 150118j
150118k

Sörmlandsleden (Hälleforsnäs-Katrineholm) 10/1, 48 km
Det var onekligen dags för någon nygammal sträcka av Sörmlandsleden. Hm, länge sedan jag sprang sträckan mellan Hälleforsnäs och Katrineholm. Jag har bara sprungit den en gång tidigare, 18 augusti 2012 närmare bestämt, medan sträckan var helt ny för Kerstin. Jag mindes att sträckan efter Svalboviken och kommunens högsta punkt var väldigt sanka samt andra fragment som det gigantiska flyttblocket ”Vigors kyrka”. Jag vill inte läsa min story från det äventyret, men Kerstin hade gjort det och kom med lite hintar som friskade upp mitt minne. Nå, det blev hur som helst en minnesvärd och kontrastrik dag på Sörmlandsleden. Det var stilla, frostigt och en förestående gryning när vi steg av tåget i Hälleforsnäs. Världen var tonad i blått och myrmarkerna norr om bruksdammarna var som tavlor hämtade ut Picassos blå period. Dagen bjöd på många vackra vyer och tavlor som är omöjliga att återge eller fånga på fotografier. Djup, ljus, spelande skimmer och tunn frost som täcker trädens grenar och barr låter sig främst upplevas där och då, inte förevigas på bild. Stigarna var mestadels torra och fina med med förrädiska isfläckor här och där. Diset hängde drömskt mellan träden. Ja, så flöt det på i tre mil innan det började snöa. Snöa och snö, blåsa och snöa. Häftigt på sitt sätt men också smått otäckt med isfläckar här och där. På bara ett par timmar föll det 7-8 centimeter snö. Det var så härligt att få komma fram till Katrineholm − med 40 minuter tillgodo innan tåget till Eskilstuna anlände − och glida in på anrika Café Sultan för en fika och byta om till torrt.

Jag kunde bara konstatera att sträckan mellan Svalboviken och Katrineholm var läckrare än jag mindes den, bortsett från etapp 24 som tyvärr hade alltför många sår i form kalhyggen. Det är skillnad på kalhyggen och kalhyggen. Detta samtidigt som samma etapp bjuder på så många fantastiska bitar med gammelskog och underbara tallmoar.
150118l 150118m 150118n 150118o 150118p 150118q 150118r 150118s 150118t 150118u 150118v 150118w 150118x 150118y 150118z 150118zz 150118zzz 150118zzzz 150118zzzzz
150118zzzzzz

Dec 282014
 

Jag bad Kerstin (Rosenqvist) att skriva om vårt kalla, tuffa och äventyrliga stiglöparpass på Sörmlandsleden den 26-27 december, medan jag pysslade med bildredigeringen. Så varsågoda och ta del av Kerstins härliga story!

Malmköping-Mariefred, 63 km, 7,35 timma
141226aNär vi insåg att vi skulle ha tre hela dagar under julhelgen på oss att göra vad som helst var vi snabbt överens om att tillbringa två av dem löpandes. Niklas, som kan Sörmlandsleden utan och innan, föreslog den drygt 10 mil långa sträckan mellan Malmköping och Gnesta med övernattning i Mariefred och det nappade jag genast på. I Mariefred tillbringade jag många sommarlovsveckor och helger under min uppväxt (på grund av pappas förkärlek till museijärnvägen), jag gillar verkligen den lilla mysiga staden och återvänder så ofta jag kan. Niklas har bott några år i Mariefred och har kanske inte samma idylliska bild som jag men ett tillfälligt besök står han ut med. Jag låtsades ordna boende på järnvägens personalhus men bokade i smyg ett B&B istället, det fick bli en glad överraskning för Niklas.

Under de sista stressiga veckorna på jobbet inför julen drömde jag mig ofta bort till vår planerade löptur och ändå blev det packning i sista minuten samtidigt som jag spelade Monopol med barnen på juldagens kväll. Inte helt optimalt men som tur var fick jag med allt jag behövde utom energi och det kunde jag plocka ur Niklas stora lager.

Det är alltid lite pyssligt att få till logistiken när man startar och slutar på olika ställen men det verkade kunna lösa sig fint med buss till starten i Malmköping och sen pendel och tåg hem från Gnesta. Eftersom det var helgdag gick bussen senare än vanligt och vi fick snudd på sovmorgon. En bitande kall sådan! När vi klev av bussen i gryningsljuset stod termometern på -9 och vi började springa direkt för att få upp värmen. Vi hade hoppats på att få se soluppgången från Malmabacken men den visade sig vara riktad norrut (kanske inte helt oväntat, det är ju trots allt en slalombacke..) och träden skymde solen. Niklas försökte få mig att posera på de nytillverkade snökullarna under snökanonerna men det var lite för kallt för att stå mitt i ett snöoväder och jag flydde så fort att jag stod på näsan istället, den första närkontakten med isen för dagen. Is var det nämligen gott om och den gömde sig lurigt under ett tunt lager nysnö lite överallt längs med leden. Första sträckan är riktigt teknisk och det passade fint, när fötterna fick jobba blev de snabbt varma. Vi kände oss båda pigga och springsugna och kilometrarna betades snabbt av. Den häftiga naturliga stenbron dök upp mycket snabbare än jag hade väntat mig och strax därefter bottallen där jag för ett par veckor sedan glatt rullade igenom. Idag stod jag över, kanske fel val eftersom ryggen krånglade lite även idag. Hade inte trott det skulle bli så många stopp när det var så kallt men solen värmde gott och det var så otroligt vackert så det blev en hel del fotopauser. Leden passerar flera småsjöar och klättrar upp och ner för bergssidorna, det är inte många meter på flacken och de ställen där stigen var mer lättlöpt lurade isfläckar mellan stenar och rötter. Vi fick verkligen vara noga med att läsa av underlaget och efterhand insåg jag att jag inte sprang som jag brukar. I vanliga fall brukar jag undvika sten men nu var det stenarna som stack upp ur snön det enda man kunde lita på inte var is och det blev lite som Hela havet stormar med snabba hopp från sten till sten. Kul att få tänka om men det krävdes full koncentration och gick verkligen inte fort. Frös gjorde vi definitivt inte med allt skuttande och vi sprang i stort sett hela tiden, gick bara i någon enstaka backe. Jag gjorde ytterligare två rejäla vurpor när benen bara försvann under mig men gjorde aldrig illa mig.

Vi hade pratat innan om hur viktigt det var att fylla på ordentligt med energi och följde vår plan noga. Någonstans tänkte jag ändå fel och åt för lite vid varje stopp. I vanliga fall använder jag en blandning av yoghurtbarer, nötcreme och flapjacks men nu hade jag bara 9bars på grund av min slarviga packning. 9bars är jättegoda men mindre än vad jag är van vid och efterhand kände jag hur energin började sina. Kilometrarna kändes allt längre och jag började snubbla på stenar och rötter. Fick mer och mer ont i ryggslutet och aldrig kom vi fram till Skottvång! Jag hade försökt räkna ut sträckan för dagen utifrån vår tur åt andra hållet för två veckor sedan. Då gjorde vi ju ett par extrarundor vid Marvikarna men nu skulle vi hela vägen in till Mariefred, inte stanna i Läggesta. Varje gång jag räknade ut distansen blev det längre och modet sjönk. De på förmiddagen så pigga benen började kännas tunga och småpratet tystnade. Dessutom började skymningen smyga sig på och med den sjönk temperaturen. Det var riktigt skönt när Skottvångs gruva äntligen dök upp i skogsbrynet, där finns det upplysta och varma toaletter så vi kunde passa på att plocka upp pannlamporna utan att frysa fingrarna av oss. Kände mig riktigt tom på energi men mådde dessutom illa och kunde omöjligt få i mig något. Stigen ut från Skottvång är i alla fall lite mer lättlöpt och våra pannlampor gav oss fullt tillräckligt med ljus för att vi skulle kunna fortsätta hålla bra tempo. Stigen längs med Marvikarna är mer teknisk men sen är det i stort sett bara en rejäl klättring uppför innan leden lämnar skogen och går längs med bred ridväg, grusväg och till slut asfalt in till Läggesta. Inte världens roligaste avslutning men bara att bita ihop och trava på. Vi tog ett sista depåstopp inne på stationen i Läggesta innan vi sprang de sista fyra kilometrarna på cykelvägen in till Mariefred. Det blev en efterlängtad kopp kaffe till Niklas och en vansinnigt god Fanta till mig på macken i Mariefred innan vi till slut kom fram till vårt boende. In my garden B&B levde verkligen upp till förväntningarna! Vi fick en egen liten svit i bästa tänkbara engelska lantgodsstil med värsta himmelsängen och ett härligt varmt badrum där det blev en väldigt lång och skön dusch. Efter en middag på kvarterskrogen avnjöt vi Lindtpraliner (som Niklas snällt nog burit med sig hela dagen) och kröp i säng redan före nio.

141226b 141226c 141226d 141226e 141226g 141226h 141226i 141226j 141226k 141226l 141226m 141226n 141226o 141226p 141226q 141226r 141226s 141226t 141226u 141226v 141226w 141226x141226y

Mariefred-Gnesta, 43 km, 5,27 timma
141227aTrots att frukostbuffén egentligen inte serverades förrän kl 9 var vårt värdpar snälla nog att öppna köket redan kvart över sju för vår skull. De bjöd på en perfekt frukost för två hungriga löpare och jag skulle gärna återvända dit flera gånger. I sanningens namn får jag erkänna att jag gärna hade stannat kvar redan där och då. Det var en sån där dag när jag verkligen inte kände för att springa en meter! Dålig tajming för det förstås. Redan de första stegen kändes tunga och jag förvarnade Niklas på att det kanske inte skulle bli en heldagstur. Hade det gått ett tåg mot Eskilstuna när vi passerade Läggesta hade jag glatt hoppat på, men som tur var gjorde det inte det. Och när vi väl hade betat av asfalt, grusväg och ridstig och kommit in i skogen så kändes det inte särskilt lockande att vända om. Dessutom visade det sig bli ytterligare en fantastiskt vacker dag och vi fick uppleva soluppgången över Marvikarna igen. Trots att solen sken hela dagen värmde den inte lika mycket, eller så var det helt enkelt att jag inte orkade hålla lika högt tempo och det blev gång i flera uppförsbackar, och vi fick dra upp buffarna över hakorna för att hålla värmen. Slangen till min vätskeblåsa frös igen och Niklas fick knacka loss isen runt locket på sina vattenflaskor för att få upp dem. Jag var mer noggrann med att äta mer vid varje stopp men det var tur att det var mer lättlöpt den här dagen för det fanns liksom inget extra att ta av. Eller lättlöpt förresten, även den här sträckan bjuder på tekniska stigar med en hel del klättring och där det borde vara härlig hällmarkslöpning var det mer en kamp för att undvika att halka på alla isfläckar. Vackra slingrande stigar längs med sjöar och myrmarker och fantastiska frostlandskap lättade upp och tog oss ändå framåt trots mitt segande. När vi kom fram till korsningen där vi skulle vika av ner mot Gnesta visade det sig dessutom att det bara var 13 km kvar och jag som hade räknat med 20. Vilken glad överraskning!

Niklas kikade på klockan och konstaterade att vi hade möjlighet att hinna med det tidigare tåget från Gnesta. Jag vågade inte riktigt tro på det, en timme och fyrtio minuter för 13 km kändes för kort en dag som denna. Vi stretade på, Niklas försökte få mig att öka men jag kunde bara inte utan kom på efterkälken hela tiden, småfnissande åt mig själv och min komiska långsamhet. Med lite dextrosol fick jag till slut lite mer fart på benen och när vi kom ut ur skogen och räknade minuter igen insåg vi att vi fortfarande hade en chans att hinna med tåget. Järnvägen dök upp snabbare än förväntat och med en sista spurt in till Gnesta station hann vi till och med köpa biljett innan pendeln gick. Med fyra minuters marginal slapp vi vänta de två timmarna på nästa tåg, vilken tajming! Med smidig anslutning i Södertälje Syd var vi hemma i Eskilstuna en dryg timme efter vi anlänt till Gnesta. Det går uppenbarligen att springa långt även när man inte riktigt är upplagd för det men jag måste ge sträckan Läggesta–Gnesta en ny chans i sommar med piggare ben, tror att den egentligen är fantastiskt fin!

141227b 141227c 141227d 141227e 141227g 141227h 141227i 141227j 141227k 141227l 141227m 141227n 141227o 141227p 141227q 141227r 141227s
141227t

Dec 142014
 

141213aEgentligen var det meningen att både Kerstin och jag skulle springa Västerås Löparklubbs traditionella ”Train & Run” mellan Eskilstuna och Västerås, men ingen av oss var sugen på 53 kilometer asfalt. Särskilt inte med SMHI:s prognos i handen. Vi valde istället att fira Lucia i Sörmlandsskogarna. Ja, och vi var båda sugna på ett grymt ultralångpass och vad passar väl bättre än sträckan mellan Läggesta och Malmköping för att tillfredsställa denna vår abstinens. Jag har sprungit sträckan tre gånger tidigare medan det för Kerstins del innebar ny vacker stig. Bland Sörmlandsledens en-dags-sträckor hör denna till de avgjort tuffaste med sina 58 kilometer av mestadels teknisk och småkuperad stig. De sista 15 kilometerna fram till Malmköping är väldigt vackra och varierade, men leden är än mer teknisk och kuperad, vilket gör sitt efter 43 km i benen och jag har alltid fått en rejäl energidipp just på denna del av sträckan. Så även denna gång.

Nå, tågbiljetter till 6:52-tåget från Eskilstuna till Läggesta (Mariefred) var fixade. Fredagkvällen var soft och ryggorna packades. Tidig kväll. Kollade SMHI:s väderprognos inför lördagen. Snö och regn under natten, växlande molnighet under dagen och vind på 12-14 m/sek. Vi steg upp kvart över fem på lördag morgon. Jag tittade ut och sa till Kerstin: ”Du, det ser ut att bli en repris på 1:a februari”. Det urbana landskapet utanför var vackert dolt av ett snövitt täcke. Men det var förvånansvärt stilla. Ingen vind alls. Samma morgonritual som alltid sedan bil till stationen. Vi bordade tåget och en halvtimma senare steg vi av på en kylig och isig perrong i Läggesta. På med klockorna och så iväg på cykelbanan för en två kilometer lång transportsträcka av Sörmlandsleden tills stigen in i skogen tar vid. Vi kunde skönja en antågande gryning och plötsligt kunde vi andlöst betrakta hur nattens kompakta front passerade och lämnade hela himlen klar med måne och stjärnor glittrande i våra ögon. Vi kände intuitivt att detta skulle bli en fantastisk dag.

Vi vek av in i den mörka skogen och beslöt oss för att träna vår proprioception utan medhavda pannlampor. Det var fantastiskt vackert med naturen i vinterskrud och det var först nu jag insåg hur mycket jag saknat snön. Jag har de senaste veckorna hela tiden hoppats och bedyrat min önskan om en snöfri vinter, dock utom hörhåll från längtande längdskidåkare i bekantskapskretsen. Så stilla, vitt, tyst och vackert. Återigen har SMHI visat hur värdelösa de är på att prognostisera väder, men för vår del blev det bästa tänkbara. Tack vädergudarna!

Vi insåg att vi skulle hinna upp till de branta bergsklipporna som skjuter upp från Mellan-Marviken och där möta soluppgången. Så himla läcker och rolig löpning då man får läsa av så mycket mer i naturen för att avgöra var stigen verkligen tar vägen. Väl uppe på höjden bjöd himlavalvet och vyerna på ett stilla skådespel: den djuplå rymden med månen i topp åt väster och den antågande solen som sakta färgade horisontens moln i öster röda. Vi bara stod stilla och njöt däruppe på höjden. Sedan bar det av utför tillbaka igen och vidare ned till Marvikarna. Vi kollade kartan och beslöt oss för att ta en sightseeingtur längs Marviksleden norrut längs Nedre Marvikens strand för att göra en lov tillbaka via Ulvaspåret och sedan komma på Sörmlandsleden igen. En omväg på dryga fem kilometer, som vi skulle få äta upp i slutet av dagens äventyr, men det är ju sådant som hör till och gör löpningen till just ett äventyr.

Morgonen vid Marvikarna var helt fantastisk och vilken soluppgång. Den gnistrande snön. Den totala stillheten. Tystnaden. Kylig och klar luft. Bara vi och otrampade stigar. Det var så perfekt (och självklart) att få springa sträckan tillsammans med Kerstin en dag som denna. Jag hade hoppats att Kerstin skulle skriva ett inlägg om detta äventyr då jag redan skrivit två berättelser från sträckan ifråga, men oturligt nog fanns ingen tid över för detta då hon hade jour under söndagen och så hämtning av barnen. Så, vi låter istället bilderna berätta om vårt löpäventyr. Men innan jag överlämnar åt fotografierna kan jag nämna att vi såg spår av älgar, rävar och harar samt fysiska möten med rådjur och två tjädrar. Liksom på mina tidigare turer har jag avstått från att försöka mig på det omöjliga att fotografera den helt sagolika 250-300 år gamla höga skogen i Putbergens naturreservat. Den måste upplevas! Kerstin stod på öronen en gång och själv gled jag ned för en berghäll och skrapade upp knät, vilket krävde omplåstring men inget mer bestående än blodvite. Eftersom Kerstin olyckligtvis hade ont i ländryggen under hela turen fick hon självklart åla sig igenom bot-tallen och bli botad på gammalt vis. De sista 15 kilometerna var som tidigare nämnts tuffa och trots att jag var förberedd fick jag ändå en rejäl energidipp, som snabbt åtgärdades med en 9bar, nötcrème och dextrosol. Sista timman sprang vi med pannlampor, vilket givetvis är läckert på sitt sätt, men vi missade då den fantastiskt vackra skogen. Vi kom i alla fall fram till Malmköping (med ordentligt nedkylda fötter i och med flera blöthål på slutet) i god tid efter drygt 65 tillryggalagda kilometer och hann avnjuta varsin cola och kaffe på den lokala grillen innan vi bordade 17-bussen till Eskilstuna. Kan som parentes nämna att det var två lyckliga själar som kröp ner i ett mycket hett bad efter att ha avnjutit het kyckling-i-röd-curry-thai-take-away och kvällen avrundades sedan med vadmassage, latte och belgiska praliner!

Den som är intresserad av att springa sträckan kan jag rekommendera att göra det under vår/sommar för att låta äventyret ta sin tid och inte behöva oroa sig över att solen ska gå ner innan man är framme i Malmköping. Stories från de tidigare äventyren hittar du på följande länkar 8 juli 2012 och 25/1 2014.

141213b 141213c 141213d 141213e 141213f 141213g 141213h 141213i 141213j 141213k 141213l 141213m 141213n 141213o 141213p 141213q 141213r 141213s 141213t 141213u 141213v 141213w 141213x 141213xx 141213y 141213z 141213zz 141213zzz 141213zzzz 141213zzzzz 141213zzzzzkarta

Nov 302014
 

141129aSå var det dags för ett efterlängtat långpass på Sörmlandsleden igen! För gårdagens tur hade jag valt sträckan mellan Hälleforsnäs och Vilsta, som mäter drygt 52 kilometer och med möjligheten att kunna droppa av vid 32 km och ta bussen in till Eskilstuna. Slängde ut en blänkare på ETK:s FB-sida. När vi sprang sträckan i somras slöt hela 14 trailsjälar upp. Hur många den gråkalla lördagen skulle locka var höljt i dunkel, även om två par trailfötter och fyra tassar var på gång från grannklubben i Strängnäs. Sörmlandsskogarna i våt höstskrud är något alldeles särskilt. Kerstin hade dessvärre jour och passade på att träna med Västerås löparklubb och gå på marknad med barnen, men skulle möta upp i Vilsta senare på eftermiddagen.

Lördag morgon. Upp och hoppa. Same procedure as usual och tog sedan cykeln till Eskilstuna tågstation. Patrik dök upp strax efter mig. Vi snackade och det blev en noggrann genomgång av hans splitternya Ultimate Direction-rygga ”Fast pack 20 L”. Mycket intressant! Snart droppade även Erik in liksom Frederic och Mats från Strängnäs samt Frederics vackra labrador Leia. Fördelen med att dra iväg till Hälleforsnäs på en lördag för långpass på Sörmlandsleden är att Pressbyrån öppnar åtta och tåget går 08:09 = stort latte och nybakat bröd! Vi äntrade tåget och det visade sig att konduktören Ulf kände de flesta löparna i Västerås löparklubb och man anade en gnista avund i hans ögon när vi steg av på den ödsliga stationen i Hälleforsnäs. Knutpunkten för flera sträckor på Sörmlandsleden! Hur många gånger har jag stigit av tåget där de senaste tre åren? Tappat räkningen. Detta skulle i alla fall bli femte gången jag sprang Hälleforsnäs-Vilsta.

Det hade ljusnat. Grått. Nollgradigt. Vindstilla. Glada miner och en väldigt taggad Leia! Alla satte igång klockorna, pissade, rättade till klädsel och ryggor medan Leia manade på oss med uppfordrande blick. Och så bar det iväg! Så härligt att höra tystnaden och vara på väg med ett skönt gäng! När vi kom till myrmarkerna utanför Hälleforsnäs föll det mikroskopiska korn av fruset duggregn som la sig som socker på marken. Skogarna mellan Hälleforsnäs och Svalboviken är underbara med mycket hällmarker. Jag älskar denna tid på året då vätan gör att mossan sväller och markerna blir till en vacker akvarell utan slut i vitt, grått och grönt i alla nyanser. Vi stannade till då och då för att njuta av spegelblanka vatten, tysta myrar och öppna hällmarker. Trots att vi hade älgmagneten Patrik med oss idag såg vi inga levande tecken av skogens konung eller drottning.

Leia visade sig vara en grymt härlig dam som ville ligga längst fram och dra. Otroligt väluppfostrad och jag kom osökt att tänka på de fantastiska, lydiga och välmående hundarna i Lake District. Jag har aldrig varit rädd för en hund där, utan de ignorerar en bara, trots att de sällan är kopplade. Hund på löpturen är sannerligen ett trevligt sällskap och jag minns särskilt när Alexandra Hoff hade med sig sin Tyke på traillägret i Kolmården i våras. Tyke kunde konsten att peppa de tvåbenta stiglöparna bara genom sin uppenbarelse. Likadant var det med Leia och efter några mil insåg jag att vi bara var fem stiglöpare i hennes flock. Som hon höll järnkoll på! Hon sprang i förväg, men inte för långt, utan stannade och väntade, räknade in oss och fortsatte sedan. Dessutom hade hon otrolig känsla för stigval och flera gånger var det nästan som hon kunde förstå de orange markeringarna. Härligt att se den fina symbios som sammanband Leia och Frederic. Vilket par! (Sorry Florence) Faktum var att det var Leia som bara genom sitt väsen och personlighet peppade oss och drog oss framåt. Man blev liksom glad och lätt i sinnet att ha henne framför sig. En lycklig hund! Den dagen jag blir pensionär kommer jag definitivt skaffa en fyrfota löparvän, även om jag nu har den bästa tänkbara på två vackra ben!

Erik droppade av vid Bälgviken och hade planerat det så genom att köra dit sin bil kvällen innan. Patrik velade lite men valde klokt nog att köra på ända till Vilsta. Det var kul att känna Mats på pulsen. Skön och löpstark kille. Frederic hade jag träffat på KUL-helgen ett par veckor tidigare. En härlig kille från de franska alperna! Ja, det var ett härligt gäng som färdades på stigarna genom Sörmlandsskogarna. Sista milen som verkligen är teknisk var inte lika grisigt lerig som vid tidigare tillfällen, men likväl en tuff och vacker avslutning efter fyra tekniska stigmil i benen. Vi närmade oss Vilsta och en efterlängtade fika hägrade! Kerstin var även på väg för att hämta mig och skjutsa Strängnäsborna till deras bil vid stationen. Det skymde medan vi rullade ner för sista backen mot Vilsta raststuga. Medan vi fikade tog Kerstin en sväng på femman i Vilsta. Dagens distans slutade på nästan 52 kilometer och Leia hade satt ett grymt distansrekord från att hållit sig på runt 30 km, men med år av mängd och regelbunden stiglöpning med husse. Och det var en fröjd att se henne efter sista energipåfyllningen vid 43 km. Hon var som en svartoljad blixt på de tekniska stigarna i Vilstaskogen. Ler åt minnesbilderna från gårdagen. Vi slapp plocka fram pannlamporna, men när vi avnjutit fikat och gick till Kerstins bil, ja, då var det mörkt ute. En härlig dag på stigarna i Sörmlandsskogarna i bästa sällskapet var över. Det behövs sannerligen inte mycket för att man ska må bra och känna djup och genuin glädje!

141129b 141129c 141129d 141129e 141129f 141129g 141129h 141129i 141129j 141129jj 141129k 141129l 141129m 141129n 141129o 141129p 141129q 141129r 141129s 141129t 141129z_karta

Nov 032014
 

141101aHoppsan! Plötsligt har en månad passerat sedan senaste blogginlägget. Har nästan glömt bort hur man gör. Hur man skriver. Har för mig att jag brukar skriva väldigt kortfattat och måla minimalt med ord. Visst var det väl så? Förutom en dubbel-DNS (Terräng-SM och Haninge Trail) helgen 18-19 oktober på grund av en elak magsjuka har det inte hänt något särskilt som varit värt att ägna tid och ord här på bloggen. Nu när den så kallade ”tävlingssäsongen” är över har jag längtat efter senhöstens och vinterns ultramängdpass på Sörmlandsleden. Så Kerstin och jag lät det inte dröja utan bokade in den gångna helgen för en tvådagars på Sörmlandsleden. Och vi valde vår absoluta favoritsträcka, längs Bråviken och Tunabergshalvön, det vill säga etapperna 32-41 från Stavsjö i Kolmården till Koppartorp i hjärtat av Tunabergshalvön. Sträckan bjuder på fantastisk stig, mestadels teknisk i kuperad och stenig terräng med sagolika hällmarker, men den varvas också med smala och mjuka barrtäckta stigar. Och stigen ifråga slingrar sig genom fantastisk vacker natur; urskog och gammelskog, stup och grymma klättringar längs Bråviksbranten och dess gammeltallar, via myrar, sjöar och så fjällmossens vidsträckta ödslighet. Det går helt enkelt inte beskriva sträckan med ord. Den måste upplevas! Att vi sprungit sträckorna i Kolmården och Tunabergshalvön många gånger det senaste året vittnar om hur beroendeframkallande dessa stigar verkligen är. Inget löpäventyr på leden är det andra likt och jag minns särskilt Kerstins och mitt snöpulspass i meterhög snö runt Koppartorp-Nävekvarn-Näveklint i vintras. Sällan har jag skrattat så ofta och mycket under ett löppass som då. Eller vårt härliga genrepspass inför GL3D på tre dagar mellan Djupvik och Nyköping i våras. Ljuvliga minnen som får en att ständigt längta tillbaka!

Jag har skrivit så mycket om dessa stigar innan och jag vill inte skriva sönder dem än mer, utan bara känna dem inom mig. Den som är intresserad får helt enkelt läsa om de tidigare äventyren eller bara njuta av Kerstins och mina fotografier, som förhoppningsvis förmedlar en del av stigen och naturen den slingrar sig igenom.

Nåväl, Kerstin hämtade upp mig utanför jobbet klockan tre i fredags. Vi lämnade Eskilstuna och satte av mot Nyköping i strålande sol. Väderprognosen inför lördagen såg däremot inte så himla upplyftande ut, men vi är ju luttrade vi det här laget och jag brukar åkalla fellrunningkillen Bill Bowermans ord ”There’s no such thing as bad weather, just soft people!” när det vankas skitväder. I Nyköping rullade vi in på Willys och handlade mat till lördagens middag i vår förhyrda stuga som utgör Skeppsviks B&B, där vi bodde senast i våras. Värdparet Björn och Kerstin är bara så underbart hjälpsamma och gästvänliga. Det är inte lätt att få till logistiken på dessa sträckor och denna gång hade vi tagit hjälp av Björn, som klockan fem på fredagen väntade på oss på parkeringsplatsen vid församlingshemmet i Koppartorp. Vi parkerade Kerstins bil där och flyttade över våra löparprylar till Björns bil och han skjutsade oss sedan till Stavsjö vandrarhem! Där väntade så ägaren Pasha på oss. Alltid lika välkomnande och vänlig. Det blev ett kärt återseende och snack om den gångna säsongen. Som om det inte var trevligt nog så bjöd han oss på boendet! Vad säger man? Man blir bara så djupt rörd! Vi installerade oss i rummet innan vi begav oss ut i den bitande kylan upp till Stavsjö vägkrog för en middag bestående av schnitzel, stekt potatis och bearnaisesås, ja, med efterföljande fika förstås. Tillbaka på vandrarhemmet blev det tidig kväll och så djupmassage av Kerstins vader förstås. Snyggare vader går inte att uppbringa på trailmarknaden!

Vi vaknade strax innan sex på lördag morgon. Utvilade! Hoppade upp och lagade till min specialgröt, som vi avnjöt i ljuv tystnad (förutom vårt viskande) tillsammans med varsin expresso. Regnet strilade utanför och temperaturen låg på ett par plusgrader. På med regnjackan från början. Strax efter sju var det ljust nog och vi gav oss iväg ut på Sörmlandsleden, som passerar direkt utanför vandrarhemmet. Mmmm… så härligt att få ge sig ut på denna fantastiska sträcka tillsammans med bästa och vackraste vännen!

Dagen kan sammanfattas som blöööt och kylslagen, men stigarna och naturen värmde. Det blev inte så många stopp och framför allt inga långa stopp, med tanke på kylan och vätan. Vid ett tillfälle kom det även snöblandat regn. Urrr! Så det var inte förvånande att summan foton för dagen var ovanligt lågt. Vi valde norra och kortare delen av leden längs Nävsjön och skippade rundslingan  över Näveklint, varför dagsetappen slutade på ”bara” 57 km. Vi njöt även om det stundtals var tufft på tekniskt slippriga stigar och snorhala spänger. Full fokus hela tiden! Väl framme i Nävekvarn slank vi in på Konsum. Vi hade sprungit på bra och kommit fram nästan en timma innan de stängde, klockan 16. Vi köpte varsin cappuchino och smarrig kladdkaka. När vi sedan skulle ge oss i väg de sista två kilometerna till stugan i Skeppsvik var det en syn för gudarna och två roade Nävekvarnsbor. Vi både såg ut och kände oss som två stapplande 80-åringar, stela i den svinkalla motvinden. Kollade klockan. Vi stapplade fram i 7:30-tempo. Så jävla illa var det och skrattattackerna avlöste varandra. Fick en föraning om framtiden…

Snacka om sprudlande varm lycksalighet när vi kom fram till Björn och Kerstins hus i Skeppsvik och slank in i vår uppvärmda lilla stuga. Vi duschade kokhett och svidade om till torra myskläder. Sedan knackade vi på hos värdparet för att meddela att vi var framme. Därefter blev det härlig matlagning och mycket smått och gott kvällen lång. Ingen TV. Bara två lyckliga tillsammans. Vi sov medan regnet öste ner på natten.

141101b 141101c 141101d 141101e 141101f 141101g 141101h 141101i 141101j 141101k 141101l 141101ll 141101m 141101n
141101o141101z_karta

 Frukosten var beställd till klockan åtta. Vi var uppe en halvtimma innan och packade i ordning våra prylar. Öppnade dörren och steg ut i morgonluften. Jag hade väntat mig en kall vägg av luft, men icke sa Nicke. Det var helt stilla och 12-13 grader i luften. Wow! En riktigt läcker höstdag med vårkänslor i luften, nja, i kroppen snarare. Kändes att det skulle bli en härlig dag särskilt som den återstående sträckan är så fantastiskt läcker (bortsett från 3 km asfaltslöpning mellan etapp 37/38). Nåväl, innan det var dags att ge sig ut på stigen längs kusten väntade värdparets läckra frukost i deras härliga uterum med utsikt mot Bråviken. Bästa tänkbara frukosten! Björn och Kerstin är vad man kan kalla gästvänligheten personifierad!

141102a

Vid halvtiosnåret bar det så iväg! Bara så härligt väder. Vindjackan åkte snabbt av. En långärmad merino räckte gott. Tights hade inte behövts denna dag. Molnen lättade allt mer efter varje kilometer och snart kunde man skönja blå himmel och solen som hittade luckor i molnen. Man ska aldrig döma en sträcka efter distansen. De 25 kilometerna mellan Nävekvarn och Koppartorp bjuder på kuperade och råtekniska stigar, men så underbara och roliga. Och så närheten till havet. Vågornas brus och doften av salt tång. Man glömmer bort tiden. Här och nu! Mina absoluta favoritetapper på Sörmlandsleden. Och efter några timmars fantastisk stiglöpning och meditativa vyer var vi bara i Koppartorp och bilen stod kvar. Det mest märkligaste med denna helg var att vi — trots 81 km i benen på tuffa stigar — var så underbart utvilade mentalt. Lång och djup sömn två nätter i rad, utan några vardagliga distraktioner, göranden eller måsten. Och så dessa fantastiska människor man möter på stigen. Tack Björn, Kerstin och Pasha för att ni satte guldkant på vår helg!

141102b 141102c 141102d 141102e 141102f 141102g 141102gg 141102h 141102i 141102iijpg 141102j 141102k 141102l 141102m 141102n 141102o 141102p 141102q 141102r 141102s 141102t 141102u
141102z_karta

Sep 272014
 

140927aDet har nästan gått två månader sedan jag senast lät mig förföras av Sörmlandsledens undersköna och tekniska stigar. Då, i början av augusti, var det väldigt varmt. Anders Sahlstrand, Kerstin och jag sprang SUM-banan från Björkhagen till Rudan i Handen, nå, vi bytte ut den tråkigaste biten av SUM-sträckningen mot etapp 3 i Tyresta Nationalpark. Då blev det ett svalkande bad innan Tyresta by, idag blev jag knappt blöt om fötterna. Exotiska löparäventyr i när och fjärran i all ära, men Sörmlandsleden har ändå en särskild plats i mitt hjärta. Närheten till leden har givetvis betydelse, men varje långpass är ett äventyr. Och nu var det äntligen dags att få ge sig ut på leden och släcka den själsliga abstinensen!

Bestämde mig under gårdagen att Hälleforsnäs-Malmköping borde vara alldeles lagom med runt 33 kilometer stig. Självklart var jag mest sugen på en 4-5-mila-sträcka, men det vore rätt korkat eftersom det är dags att trappa ner, vässa pannbenet och fokusera på bergsultran 3×3000 80K i Lake District nästa lördag, tillsammans med Kerstin, Henrik och Torkel och 300 engelska fell runners. Hälleforsnäs-Malmköping fick det alltså bli! Perfekt val inför England, med drygt 25 km teknisk stig och den avslutande milen med fin kupering på Malmaåsen. Löpäventyret avslutades med fem vändor i Malmabacken; snabb gång uppför och snabba utförslöpor. Sög fint i vader och lår! Dagen bjöd på härligt väder och skön temperatur och av blåsten märkte jag inget. Jag hann även med en fika innan det var dags att hoppa på bussen hem. Länge sedan jag avnjöt en så god räkmacka och en riktig latte på det. Vad mer kan man begära?!

Det var femte gången jag sprang denna sträcka och har nu sprungit den på alla årstider, så det får därför räcka med ord om dagens långpass i tystnad och istället låter jag bilderna från dagens löpäventyr tala sitt tydliga språk. På återseende.

140927b 140927c 140927d 140927e 140927f 140927g 140927h 140927i 140927j 140927k 140927l 140927m 140927n 140927o 140927p 140927q 140927r 140927s 140927t 140927u 140927v
140927w

Apr 182014
 

140418aVad passar väl bättre än ett långpass på självaste långfredagen?! Och givetvis avnjuter man ett sådant allra bäst på Sörmlandsleden tillsammans med goa stiglöparvänner från Eskilstuna Trailklubb! Sju morgonpigga (Henrik, Kerstin R, Kerstin S, Sara, Simon, Sofie och jag själv) dök upp på Eskilstuna tågstation strax innan åtta och några beklagade sig över Pressbyråns kallt nerdragna jalusier. Ingen latte för de icke förutseende! Vi steg på 08:09-tåget mot Linköping och hoppade av på stationen som Gud glömde 20 minuter senare. Hälleforsnäs var tyst och stilla, som vanligt. Vi rullade iväg på leden. Uppsprickande molntäcke, stilla och 10-12 grader. Riktigt skönt! Vi stannade till vid det vackra myrområdet utanför den sovande bruksorten. Fotosession och nedpackning av vindjackor. Vid stigkorsningen tog vi vänster mot Flen. Fortfarande blött i markerna och Sofie var väl den som klarade sig längst torrskodd, ända till Flen tror jag. Imponerande! Den 23 kilometer långa sträckan mellan Hälleforsnäs och Flen bjuder på varierade naturtyper och stigar som bjuder på skön mjuk löpning och tekniska partier som kräver fokus. Mindre roligt är väl några partier med asfalt och grusväg, men man kan ju inte få allt på en långfredag.

Nytt för detta långpass var Kerstins förslag om en avstickare till Harpsunds herrgård, ni vet, stället som länge varit en mötesplats för informella överläggningar mellan regeringen, näringslivet och organisationerna i Sverige. Denna demokratiska avstickare bjöd på fem kilometer asfalt för fem av oss medan två fortsatte på leden mot Flen. Jag har aldrig besökt Harpsund tidigare, men det var vackert beläget vid Harpsundssjön och vi sprang en sväng genom parken längs sjön innan vände åter mot vårt mål för dagen. Fält av vitsippor gav ögonen sitt liksom årets första gullvivor. Snart var vi på leden igen. Ett par tranor ropade ljudligt vid Mellösasjön. Tempot var skönt långsamt och atmosfären var enkelt glädjefull. Snart nådde vi min favoritsträcka, den längs sjön Orrhammaren. Stigen är smal, läcker och teknisk där den slingrar fram längs strandlinjen. Men allt har en ände och snart kom vi in på det kuperade elljusspåret och rätt som det var rullade vi utför sista backen mot Hammarvallen. Sista kilometern in till Flen avverkades raskt på asfalt. Och enligt gammal tradition gled vi in på grillen Träffpunkten för en after-run-lunch innan 13:15-tåget tillbaka till Eskilstuna. Regnet hade börjat strila, men vad gjorde väl det när sju stigmätta löpare beställde snabba kolhydrater i olika former och smaker. Efter tre kvart i värmen begav vi oss till stationen för biljettköp och kaffe/latte, då några fått huvudvärksliknande kaffeabstinens. Ett fullpackat tåg rullade in. Ståplats till E-tuna. Sju nöjda stiglöpare löstes upp för vinden på Eskilstuna stationen. En bättre start på påskledigheten kan man väl inte få, eller hur? Och, ja, mitt mål för detta inlägg var motsatsen till långt, åtmisntone textmässigt. Denna fredag är lång som den är! Rundar av med foton signerade Kerstin R, Kerstin S och mig själv. Ha en riktigt trevlig påsk på er!

140418b 140418c 140418d 140418e 140418f 140418g 140418h 140418i 140418jpg 140418k 140418l 140418m 140418n 140418o 140418p 140418q 140418r 140418s140418t

Apr 152014
 

140411aHur rekonstruerar man tre dagars äventyrslöpning på Sörmlandsledens absolut tuffaste och läckraste sträckning? Det är vid sådana här tillfällen, när jag ska beskriva ett löpäventyr i naturen, som jag inser att språket och orden är begränsade. Försöken att återge stigars vindlingar, försöken att förmedla känslan när fötterna berör de olika underlagen, dofterna som fångas upp i farten, suset från vinden, de sjungande fåglarna, det primitiva, det enkla, det jordnära som genomsyrar kropp och själ, ja, jag säger försöken att klä allt detta, denna helhet, i ord är nog inte möjligt. För min del är nog resultatet enklare att beskriva i en slags treenighet: samklang med omgivningen jag rör mig genom, direktkontakt med mig själv och ren skär glädje! Att sedan får dela ett äventyr som detta med en likasinnad kär vän och själsfrände är ett privilegium jag inte vågat drömma om. Ibland överträffar verkligheten drömmen!

Hursomhelst, detta löpäventyr var inplanerat sedan länge och förhoppningen var att hela GL3D-gänget från Mälardalen skulle vara med, som ett flerdagars generalrep inför Great Lakedand 3Day, som går av stapeln om tre veckor. Testa utrustning och springa i flera dagar. Nu blev det så att Bosse och Henrik sprang Ursviks Ultra förra helgen och valde att stå över detta äventyr. Så, kvar blev Kerstin och jag själv. Haha, när jag berättat för vanliga döda om vårt förestående äventyr har de flesta skakat på huvudet, men en vän på jobbet bara log och sa: ”Aha, en romantisk weekend alltså!” Kunde inte uttryckt det bättre själv, om än mer åt det ultraromantiska kanske…

Även om jag sprungit flera av etapperna en eller ett par gånger tidigare är det ändå aldrig samma sak. Väder, årstid, sällskap och sinnesstämning spelar in och gör skillnad. Och det är ju som så, att även om man är två personer som springer tillsammans och delar upplevelserna, så är det ändå två olika upplevelser. Jag kände mig därför nyfiken på att läsa Kerstins ord från en dag på Sörmlandsleden och frågade om hon ville skriva en story om lördagens äventyr. Det ville hon gärna!Så, gott folk, det känns extra kul att låta er ta del av Kerstins ord här nedan, hennes upplevelse och berättelse om stigarna mellan Stavsjö och Nävekvarn. Samtliga foton i inlägget är som vanligt tagna av oss båda.

Jag själv ska inte breda ut orden denna gång, utan hålla det kort och låta fotografierna förmedla mycket av det som gör mig tafatt i sökandet efter träffande ord och beskrivningar. Bara lite fakta: Sträckan från Djupvik till Nyköping mäter drygt 13 mil och det finns två tre alternativa stigval på Sörmlandsleden efter Nävsjön respektive Nävekvarn. Vi valde givetvis den längsta och vackraste sträckan bestående av etapperna 30-44.

140411_karta

Fredag 11/4, Djupvik-Stavsjö, etapp 30-31, 22,34 km

Efter en tidig frukost och med vad vi trodde gott om tid fann vi plötsligt stunden smått stressig. Vi var och lämnade nyckeln till Ranald som skulle vara min kattvakt över helgen. Kerstin drog sedan in till Eskilstuna och MestUte för att handla en ultralätt duschandduk (och med option på ny skaljacka) och sport-BH för att fastna i ett trevligt samtal med Hasse. Vi hann med nöd och näppe äta och packa raceryggorna innan vi tog bilen in till Eskilstuna. Parkerade bilen och blev upplockade av Kerstins mamma, som skulle skjutsa oss till Djupvik, för att sedan åka vidare till Nyköping och köra jaktträning med sina labbar Biggles och Tasse. Vi stannade dock till i Katrineholm och tog en gofika med latte på det anrika kondiset intill stationen. Tack för skjutsen AnnMargret!

Väl vid Djupvik och starten för etapp 30 var vi barnsligt lyckliga. Som vi sett fram emot detta äventyr! Vi hann inte anträda stigen innan vi möttes av höga glädjerop från ett tranpar i närheten. Det var förlösande att få sätta av på den mjuka stigen. Obeskrivligt lätt och svävande, trots en tung och fullpackad rygga. Etapp 30 är varierad och speciell, inte minst för att det inte finns ett enda boningshus längs hela etappen. Enda taggen i mitt stiglöparhjärta var att de som gallrat skogen vid Ålsjöarna kört sönder den tidigare ljuvliga stigen, som hade en särskild plats i mitt hjärta för att den påminde om min barndoms stigar uppe hos mormor i Moskosel.

Nå, resten av etappen var lika vacker som de tidigare gångerna. Solen sken och värmde bland molnen. Det var bara att packa ner vindjackan. Önskade jag tagit min trailshorts, men SMHI:s prognoser hade inte lämnat utrymme för klockrena beslut. Färden flöt på och vi njöt av utsikten från Södermanlands högsta berg samt en läcker minkanjon. Vi stannade här och där för att lyssna på sjungande fåglar, av vilka dubbeltrastar, taltrastar, rödhakar och gärdsmygar var avgjort talrikast. Tranors rop ekade genom skogarna titt som tätt. Och stigarna bjöd på allt: mjuk varm tallbarr, lerhål, bäckar, långa partier med hällmarker och vidare genom glesa tallmoar och djupa granskogar á la Bauer.

Etapp 31 fortsatte i samma anda och vi avnjöt lite bergsklättring över Uvberget (en rundslinga man inte får missa) som gav lite Norrlandsfeeling. Ljuset under sena eftermiddagen, som silade ner genom skogen och små myrar, gav en gåshud i själen. Euforin flödade och plötsligt stod vi vid ett vägval, antingen direkt till Stavsjö eller springa ytterligare en mil på etapp 31:1. En havsörn uppenbarade sig rakt ovanför oss och låg där uppe och cirklade i någon minut! Vi kände oss märkligt trötta och nöjda. Vi tog stigen direkt till Stavsjö vandrarhem och när vi kom till Stavsjön hörde vi en ödsligt ropande storlom. Magiskt! Väl på vandrarhemmet mötte oss den alltid lika serviceminded Pasha, tillika ägaren. Han visade oss runt på allt han fixat under vintern. Jag blev mäkta imponerad över allt han gjort sedan jag var där i höstas! Vi fick rummet ”Örnen”. Passande! Vi duschade och bytte till torra rena kläder och begav oss till Stavsjö vägkrog för att äta middag i kvällssolen. Enkelt, gott, soligt och bara så fantastiskt skönt. Vi somnade till träskdoftande Inov-8-dojjor och sumpstrumpor på tork. Är det äventyr så är det!

140411b 140411c 140411cc 140411d 140411e 140411f 140411g 140411h 140411i 140411j 140411k 140411l 140411m 140411n 140411o 140411p 140411q
140411r

Lördag 12/4, Stavsjö-Nävekvarn, etapp 32-36, 60,24 km (story av Kerstin)

140412aaVaknar av väckarklockan och skakar prövande på benen, de känns bra. Längtar genast ut, dels för att himlen lyser klarblå utanför men också för att våra leriga träningskläder under natten har omvandlat det lilla rummet till någon sorts myrdoftande fuktkammare. Ser på Niklas att han också vaknat redo för äventyr och vi kommer raskt upp ur sängen. Fyller på med ett rejält lass av Niklas specialgröt (en mald blandning av havregryn, mandel, chiafrön och en massa andra nyttigheter), rundar av med kaffe och tackar sedan Pascha och Stavsjö vandrarhem för den här gången.

Etapp 32 börjar precis utanför dörren och efter bara några hundra meter kommer vi till Skiren som ligger spegelblank i morgonsolen. Jag får flashbacks från barndomens kanotsemestrar och Niklas lyssnar på storlommens spel, båda lika nöjda när vi springer runt sjön på fina mjuka stigar. På södra sidan blir det blötare och generellt är det rätt blött i marken hela förmiddagen med många lerhål och vattensjuka stigar efter de senaste dagarnas myckna regnande. Solen skiner i alla fall konstant och stenar och bergsknallar torkar upp efterhand. Någonstans här hör vi också årets första sångare, gransångaren (jag har egentligen ingen aning om vem som sjunger men jag litar fullkomligt på medföljande expert). Efter Skiren följer vi banvallen där Stavsjö järnväg, en av Sveriges sju järnvägar med persontrafik på 600 mm spårvidd, gick i början av 1900-talet. I folkmun är den känd som Nunnebanan men för mig som är halvt uppvuxen på museijärnvägen i Mariefred är det loket Virå och den vackra stavsjötvåan jag förknippar den med. Här är det lättsprunget och när vi når fram till det lilla naturreservatet Kokärret känns det som en bra idé men en extrasväng in där för att förhoppningsvis få en skymt av järpe. Andra fåglar sjunger så fint men några järpar visar sig inte, istället bjuds det på härligt runda mossbeklädda stenformationer i fantastiskt ljus med solstrålar som silas ner genom de täta trädkronorna.

Ut på leden igen och vidare ner mot Lövsjön där vi tar dagens första energistopp på matsäcksbordet vid strandkanten i ljuvlig förmiddagssol. Här hade jag kunnat stanna länge men det var ju trots allt några mil kvar av dagen och nu väntade en av de finaste etapperna, 33:an, som avslutas med en spektakulär sträcka längs med Bråviken. Jag njuter nog mest av vägen fram till havet för här är terrängen av allra bästa slag enligt mig, slingrande snirkliga barrbeklädda stigar upp och ner längs med hällmarker. Benen går av sig själva och jag är på strålande humör. Sen började klättringen uppåt Bråviksbranten. Niklas liksom skiner upp och ser bara starkare ut för varje höjdmeter medan jag släpar efter lite och är glad över att han vill dokumentera utsikten från alla möjliga vinklar så jag får smygvila. Jag försöker ta det planerade energistoppet i lä men där är ju inte utsikten lika bra så det blir en kompromiss i halvlä. När vi startar igen går det förstås utför och här är det så häftigt tekniska stigar att det är full koncentration och ständig parering som gäller. När det planar ut något är jag plötsligt jättetrött och benen är som sirap, klockan är redan tolv eftersom vi tagit så många naturbeundrarstopp och jag börjar fundera på om det var dumt att inte ta med pannlampan med tanke på hur lång tid det kommer att ta för mig att släpa mig fram resterande del av dagens sträcka. Det är ungefär det enda jag tänker på fram till nästa stopp som vi tar vid en kallkälla. Vattnet smakar fantastiskt och jag fyller på rejält med flapjacks, nötcreme och nötter. Långsamt kommer energin tillbaka ut i kroppen och efter någon kilometer känns allt mycket bättre. Snart når vi Fjällmossen som man bara ser en bråkdel av, men det lilla gör oss glada. Här pågår restaureringsarbete för fullt för att återskapa mossen och bevara dess unika biotop. Nu rullar det på fint igen och eftersom etapp 35 bjuder på långa lättsprungna partier på skogsvägar och stigar har vi snart passerat 40 km och pausar igen vid en kallkälla. Tänk att vatten kan vara så gott!

Vi fortsätter genom hällmarker där mina ben blir så där sprittande glada och ner till Nävsjön som vi rundar på västra och södra sidan. Här följer leden strandkanten och det är fantastiskt vackert, speciellt som vi får se ett ståtligt par storlom som sakta glider förbi på nära håll och strax därefter havsörn som övriga sjöfåglar försöker jaga iväg. Stigen här är teknisk men rolig och efter sjön blir det nerförsbacke igen vid övergången till etapp 36. Nu är det bara runt 1 ½ mil kvar och trots att det känns i benen att de fått jobba går de liksom av sig själva och vi inbillar oss att vi hade kunnat fortsätta bra mycket längre. Vi är helt i fas tidsmässigt och mina tidigare funderingar över avsaknad av pannlampor var ju förstås helt onödiga. Det märks att det är varmare än det varit på länge och mina vattenflaskor är alldeles för små för avståndet mellan källorna. När vi inte hittar kallkällan som är utmärkt på kartan blir jag lite orolig men Niklas har förstås bättre förstånd och rejäla flaskor och jag får såklart dricka upp hans vatten. En liten men strid bäck blir räddningen strax därefter och trots att färgen på vattnet påminner mer om äppelmust så smakar det ljuvligt! Vi följer 36:an söderut upp på Nävekvarns klint, samma väg som vi sprang i motsatt riktning i vintras när leden såg helt annorlunda ut. Då sprang, eller snarare pulsade, vi genom knädjup snö och kastade oss utför branterna i snödrivorna. Jag minns bara alla glada skratt och inga tunga steg alls från den dagen, men så var det ju just uppe på Nävekvarns klint som jag och Niklas blev mer än bara vänner också.

Klättringen upp nu går lekande lätt och när vi stannar till uppe på klinten blir vi stående en stund och bara ler. Som på beställning dyker en havsörn upp även idag och cirklar en stund ovanför oss. Stigen ner är lika tekniskt utmanande som rolig och vi skuttar på glada ben sista biten ut på vägen som för oss in i Nävekvarn. Vårt mål för dagen är Skepssvik som ligger i utkanten av Nävekvarn. Här ligger ett litet B&B och det trevliga värdparet Kerstin och Björn tar emot oss med öppna armar och konstaterar att vi ser lite trötta ut. De har rätt förstås. Dagen har bjudit på sex mils varierad löpning med sugande blöta stigar, underbara hällmarker, hala spänger, tuffa klättringar, läckra utförslöpor och korta grusvägspartier. Efter en gigantisk middag med lax, couscous och avokadosallad stupar vi i säng, åtminstone jag med lite småvärkande ben, och somnar direkt.

140412a 140412b 140412c 140412d 140412e 140412f 140412g 140412h 140412i 140412j 140412k 140412l 140412m 140412n 140412o 140412p 140412q 140412r 140412s 140412t 140412u 140412v 140412w 140412x 140412y 140412z 140412zz

Söndag 13/4, Nävekvarn-Nyköping, etapp 37-44, 50 km

Vi hade beställt frukost till klockan sju, så vi var uppe en halvtimma innan och gjorde i ordning vår löparutrustning. Sista dagen och ryggorna var märkbart lättare. Resterna av nattens regn och moln svepte iväg och lämnade en klarblå himmel. Vi avnjöt en delikat och varierad frukost på Björns och Kerstins glasveranda med utsikt mot Bråviken. Vi zippade på kaffe utan stress och pratade med värdparet. Jag kan verkligen rekommendera deras B&B för äventyrliga stiglöpare och vandrare. Jag bodde i deras lilla mysiga stuga i höstas och har längtat tillbaka sedan dess.

Nå, nog om ord lagda på frukostbestyr. Vi joggade iväg strax efter åtta och kom på Sörmlandsleden några hundra meter från huset och sprang nu på en rejält teknisk stig på bergshällar längs havet. Just den här biten fram till Uttervik hoppade Kerstin och jag över snöpulsdagen den 1 februari (då vi komm från andra hållet). Det var en del nostalgiska känslor som kom upp till ytan när vi kom på stigen efter Uttervik och vi kunde konstatera att det märkligt nog varit lättare att springa stigen när den var totalt översnöad! Sträckan från Uttervik fram till etapp 40 är grymt teknisk, men samtidigt fantastiskt vacker och rolig. Även om etapperna 40 och 41 inte är lika avancerade bjuder de på mycket fin och varierad stiglöpning genom orörd natur! Det bjöds även på en hel del fågel, såsom krickor, sjungande järnsparvar och riktigt fina närhållsstudier av ett par stjärtmesar och vid Mellsjön flög en gammal havsörn rakt över våra huvuden samtidigt som en rördrom tutade från vasshavet.

På trötta ben närmade vi oss Koppartorp och det otroligt maffiga och faktiskt vackra Simonsberget. Det var en hel del klättrare uppe på väggarna och andra på väg upp. Väl i Koppartorp tog vi ett break för energi och vattenpåfyllning, då det kulle dröja nästan två mil till nästa kallkälla. Och här kan man nästan säga att löpäventyret tog slut, då resterande etapper är rätt tråkiga och intetsägande. För många kalhyggen, sönderkörda stigar, grusvägar, risiga eller geggiga stigar. Etapperna 42-44 är inte några som jag rekommenderar, mer än som ren transportsträcka. Därav få fotografier får denna sträcka. Vi låg bra till i tid och skulle hinna med 16-bussen till Eskilstuna med bred marginal. Vi malde på och nådde Nyköping vid tre och gled in på Vipsgrillen vid busstationen. Beställde mat och bytte till torra kläder. En slags lycklig sorgsenhet infann sig. Lycklig över en fantastisk helg tillsammans med Kerstin, men vemodig för att den redan var över. 13 mil och 48 timmar i fantastisk natur och miljö. Livskvalitet! Och på fågelfronten noterade vi 65 arter! Vad gäller utrustningen fungerade allt klockrent inklusive den nymoddade ryggan. Kamerafickan var som skräddarsydd och det gick blixsnabbt att fiska upp kanmeran.

Så, nu blir det rätt soft fram till England, som kommer att bjuda på tre dagars löpning och fyra dagars vandring i fantastiska Lake District. Ja, vi ska ju vandra Bob Graham Round som Scott Jurek nyligen sprang och klarade 24-timmarsgränsen med 16 minuter!

Tack för oss!

Niklas & Kerstin

140413a 140413b 140413c 140413d 140413e 140413f 140413g 140413h 140413i 140413j 140413k 140413l 140413m

Mar 162014
 

140316aDet blir inte alltid som man tänkt, utan ibland blir det bara bättre. Kerstin avslutade sin tillfälliga arbetsvecka på Mälarsjukhuset med jour hela fredagkvällen och natten till lördag. Ibland är det tydligen lugnt ibland inte. Det blev att åka fram och tillbaka ett par gånger mitt i natten, varav gång nummer två resulterade i två minuter i sängen innan det var dags att hoppa upp igen och åka in till sjukhuset för en akut röntgen. Vädret för lördagen såg nu heller inte helt ultimat ut, medan prognosen för söndagen avbildades med en stor fet och glad sol. Vi beslöt oss för att ta sovmorgon på lördagen och ta långpasset på söndagen. Abstinensen gjorde sitt och vi drog till Vilsta på lördag eftermiddag för en skön repa på gröna milen, vilken vi rundade av med en go fika på Raststugan. Resten av lördagen förflöt i matlagningens och amors tecken.

Söndag morgon. Klarblå himmel och en stigande sol som färgade husen röda. Frost på marken. En lång frukost med tillhörande latte. På med löparstassen och så iväg i bilen till stationen. Vi hade bestämt oss för att springa Sörmlandsleden mellan Hälleforsnäs och Vilsta (Eskilstuna) som mäter 50 km. Ett ultrapass i bästa tänkbara väder, som omväxling till alla våra pass i grått, disigt eller regnigt Englandsväder (några snöpulsturer undantagna). Vi tog 08:09-tåget mot Katrineholm och 20 minuter senare klev vi av på den ödsliga perrongen i Hälleforsnäs. Jag har räknat ut att det var elfte gången jag steg av på denna gudsförgätna perrong för att springa på Sörmlandsleden. Faktum är att den första sträckan jag överhuvudtaget sprang på leden, var just etapperna 23, 24:3, 24:2 och 24:1 från Hälleforsnäs till Vilsta, den 21/4 2012. Sedan dröjde det ända till den 21/12 2013 innan det var dags för en repris, då tillsammans med Kerstin och Patrik L.

Sträckan fram till Bälgviken (32 km) är väldigt varierad både vad gäller stigar och naturtyper, särskilt det senare. En rätt tuff sträcka med övervägande tekniska stigar med mycket rötter, sten och ljung men likväl mycket härlig löpning på hällmarker och gamla barriga skogsvägar. Tekniska stigar må vara jobbiga, men är även oerhört roliga att springa på, särskilt som stigarna kantas av gamla vackra skogar. Sista milen innan man kommer in i hjärtat av Vilstaskogarna är dock måttligt rolig med mycket rötter, sanka och geggiga stigar samt intetsägande natur med sly och tuvmarker. Nå, man kan se det som en mental träning och någon slags terapeutisk återblick genom att klafsa fram i leran. Hursomhelst fick vi en oväntad rast och vila då vi råkade på min arbetskollega Sofie Ö som var ute med sin hund Molly och mamma Inger. De tipsade oss dessutom om att ett tranpar stod i Granstumossen en bit bort och var synliga från stigen. Och visst fick vi skåda de ståtliga fåglarna! I övrigt förgyllde årets första sjungande dubbeltrastar och ett vackert stjärtmespar. Av mina optimistiskt utlovade tjädrar syntes intet. Annars var det kungsfåglar, tofsmesar, korpar och den alltid lika trogna stenknäcken som utgjorde basen på fågelfronten. Ja, och vi blomskådade dessutom och såg blåsippor och tussilago lite varstans. Mest udda var helt klart några plantor med vackert blommande Tibast mitt ute i ödemarken intill Näshultasjön!

Till sist rullade vi utför mot Skjulstastugan och de brusande forsarna. Vi valde att fortsätta på grusstigen längs ån genom det gamla kolonistugeområdet och vidare till stationen där bilen stod parkerad. På grusstigen mötte vi en hurtig Kjell L. De sista kilometerna på asfaltsplatten ökade vi tempot och låg och malde i 4:30-fart. Progressivt ultrapass ;-) Passet slutade på 53 km och avnjöts i något högre tempo än vanligt; 5 timmar och 18 minuter effektiv löptid. Självklart gjorde vi stopp här och där i soldränkta gläntor och ljuva hällmarksöppningar för att inta energi. Ja, vi var så vågade att vi även slog oss ner i solen i lä av en dunge med enbuskar vid Näshultasjön och bara njöt av blåsippor och Flapjacks.

Som sig bör avslutas denna story med bilder av Kerstin och mig från dagens löpäventyr i härligt vårväder. På återseende!

140316b 140316c 140316d 140316e 140316f 140316g 140316h 140316i 140316j 140316k 140316l 140316m 140316n 140316nn 140316o 140316p 140316q 140316r140316s

Ja, just det… jag glömde visst att nämna lite prylar som testades. Jag äger inte så många kulörta löpkläder, men en svavelgul, prasselfri och ultralätt vindjacka av märket Arc’Teryx från Hasse på MestUte kunde jag inte tacka nej till. Hade bara en långärmad merino under och jackan höll tätt mot blåsten längs Näshultasjön samtidigt som den andades fint. Grymt skön och tar hoppackad ingen plats alls! Sedan var det ju det här med racevästar. Jag är otroligt nöjd med de två jag slutligen valt att ha för mina olika behov, det vill säga Salomons Hydro 5L och den förra Advanced-modellen på 12L. Jag var dock nyfiken på NorthFace senaste på 8L. Jag gillar dock inte vätskeblåsor, utan vill ha flaskor framtill, så att jag har koll på hur mycket jag har och att de är lättpåfyllda. NF-västen är dock gjord för att man ska ha vätskeblåsa i första hand, vilket kan vara anledningen till säckens uppbyggnad och rymlighet. Det blev en del modifikationer på västen för att hålla softflaskorna på 0,5L på plats i sidofickorna. De egentliga flaskhållarna högre upp går fasen inte att använda som flaskhållare, om man vill ha mer än 2dl. Och de sitter dessutom illa placerade för detta ändamål, så jag sydde fast inåt bröstet. Efter dagens tur med västen kan jag bara konstatera att den sitter riktigt skönt och jag gillar verkligen det stora antalet fickor och själva ryggsäcken har flera fickor både inuti och utanpå. Jag ska modifiera ryggan ytterligare innan jag kommer med en utförligare recension och vad jag modifierat på västen för att den ska passa mina behov.

Till sist kan jag nämna min nya kamera som hängt med på de tre senaste långpassen. Lumixen har varit kanonbra men den fixar uppenbarligen inte fukt eller kyla, så den började svikta. Min extremlilla Kodak håller ställningarna men bjuder inte på någon bildkvalitet i den högre skolan. Hittade så den större Olympus Tough, som är vattentät ned till fem meter, stöttålig och tål temperatur ner till -10 och är dessutom otroligt snabb. Den fick dessutom lätt plats i ena ”flaskhållaren” på NorthFace-ryggan. Snabbt tillgänglig. Jag är grymt nöjd med kameran, men jag måste bara gå igenom alla inställningar, så att den gör som jag vill.

Over and out på prylfronten.

140316t
140316u

Mar 082014
 

140308aSå var det dags för ett ”normallångt” långpass på Sörmlandsleden. Läge för en liten tjuvstart på de sociala långpassen med Eskilstuna Trailklubb. Slängde ut en blänkare på FB-gruppen om någon var sugen på en fika i Malmköping och för komma dit krävdes löpning på Sörmlandsleden från Hälleforsnäs. Anade att några nog skulle nappa på äventyret och lockas av 30 kilometer skön stiglöpning. Egentligen är sträckan lättare att springa från Malmköping, då den milen långa Malmaåsen sluttar utför i stort sett hela vägen, med en uns överdrift. Anledningen att jag de senaste gångerna valt Hällerforsnäs-Malmköping istället för omvänt är att Malmköping är så mycket vackrare och har så många fik att erbjuda vid eventuell väntan på buss/tåg hem till E-tuna.

Nå, lördag morgon. Vaknade som vid en normal arbetsdag. Lugn lång frukost med katterna och när det ljusnade var himlen klarblå och molnfri. Kan inte minnas när himlen var klarblå senast. Var i valet och kvalet om jag skulle springa i min sköna Gore-shorts, hm, svårt, tja det fick bli älsklingskepsen istället, som hängt som en fladdermus i dvala på en krok hela vintern. Cyklade iväg och gladdes åt årets första sånglärkor vid Glömsta gärde! Hade medvind så jag var vid stationen med bred marginal och PO var redan på plats. Jag hade förstås meddelat att jag tänkte hänga på låset för att få min latte och bulla. Snart nog droppade även Kerstin S, Peter A och Marjo in i väntsalen. Några minuter över åtta öppnade Pressbyrån. Snabbt som fan till kaffemaskinerna. Butiken doftade av nybakta vaniljbullar. Fyra fikakåta stiglöpare hängde vid maskinerna. Klockan tickade. Tåget rullade in på perrongen längst bort. Avgång 08:09. Tick-tack, tick-tack… Det blev en snabb uppjogg ner i tunneln med kaffe och bulla i händerna och så upp på perrongen. Kerstin stod beredd att hålla emot tågdörren om lokföraren skulle få för sig något punktligt osympatiskt. Fem taggade och glada ETK:are sjönk ned i stolarna och myste under den tjugo minuter långa tågfärden.

Tåget saktade in och vi chockade två personer som skulle stiga på: ”Värst vad folk det ska av här då!” Alla gånger jag stigit av på denna ödsliga perrong är det bara löpare som stigit av. Aldrig en vanlig dödlig. Alla checkade vi av utrustningen, knöt om skorna, justerade ryggorna och undrade om det skulle bli varmt idag. Solen hade redan börjat värma. Och så rullade vi iväg på leden. När vi efter två kilometer kom till leddelningen vek vi av på leden mot Flen/Vilsta för att uppleva den vidsträckta myren i den soldränkta morgondräkten. Så vackert! Kanada- och grågäss fanns på plats, men inga storlommar. Vi njöt och några av oss skalade av ett lager kläder. Sedan sprang vi tillbaka en kilometer för att komma på leden mot Malmköping igen.

Tempot var perfekt och Kerstin fick fungera farthållare första milen. Sträckan de första 20 kilometerna fram till väg 53 bjuder på stor variation med allt ifrån tekniska stigar till bortglömda grusvägar och däremellan hala spänger, blöta mossor, sumphål och alldeles gudomligt mjuka tallbarrsstigar. Inte så kuperad terräng, utan mest böljande tallmoar eller granskog á la John Bauer. Små vackra tjärnar här och där. Men tyvärr hade det skett en del gallring och avverkning på flera platser sedan jag och Kerstin sprang sträckan på nyårsafton. Vi gjorde regelbundna stopp för vätske- och energiintag. Och givetvis tog vi ett varv på rundslingan ”Sagostigen” i närheten av Rosmossen och upplevde de häftiga rasbranterna längs stigen.

Den sista milen avverkades uppepå Malmaåsen hela vägen till Malmköping. Trots att ett svagt motlut hela tiden med ett flertal branta utförslöp (så man liksom kan börja om med motlut:) så gillar jag åsen skarpt, som egentligen ska upplevas i maj med dess lövsalar och branta sluttningar på vardera sida av åsen. Vi matade på och njöt av vyerna. Några började känna av distansen, men inte en suck eller klagande hördes. Alla bet ihop. När vi till slut kom till Malmköpings kyrkogård stod vi inför två val: fortsätta den sista biten på åsen till Malmabacken och sedan ta en fika eller springa direkt in till Malmköping för att ta 13:03-bussen hem. Vi valde att hoppa över fikan denna gång och istället komma hem två timmar tidigare. Alla var nöjda med dagen och tre sköningar i gänget sprang för första gången över tre mil! Grymt jobbat med tanke på att terrängen och stigarna bjöd på en del svårigheter mitt i löpglädjen, men att vara fler gör det hela lättare, som en slags distraktion och gemensam pepp. Leenden och skratt gör underverk! Tack Marjo, Peter, Kerstin och PO för en synnerligen skön vårdag på Sörmlandsleden!

Som vanligt rundar jag av med ett gäng frusna ögonblick i färg!

140308b 140308c 140308d 140308e 140308f 140308g 140308h 140308i 140308j 140308k 140308l 140308m 140308n 140308o 140308p 140308q 140308r140308s