Apr 112016
 

160409aNi får ursäkta, men denna story från den gångna helgen blir väldigt sparsmakad vad gäller det textliga omfånget. Och för en gångs skull menar jag (förhoppningsvis) allvar. Helgen ifråga var sedan länge inplanerad i almanackan som ”löpäventyr på leden” med likasinnade och övernattning på Lilla Vasskärr, det femstjärniga B&B mitt i skogen ett stenkast från Skottvångs gruva. Från början var vi sex men skaran reducerades på grund av rehab och annat. Nå, vi blev fyra tappra stiglöpare i form av Henrik Ortman, Björn Källström, Kerstin Rosenqvist och jag själv.

Upplägget var enkelt: Järna till Lilla Vasskärr på lördagen och från Lilla Vasskär till Malmköping på söndagen. Båda sträckorna är fantastiska på sina olika sätt men också väldigt ansträngande och överlag på tekniska stigar. På lördagen vävde vi även in den sagolika Gruvrundan runt Vattgruvsmossen och så Blå stigen längre fram på etapp 12. Annars blev det inga större avvikelser från leden. Den ständiga frågan är varför man bemödar sig med att titta på väderprognoserna från smhi och yr eftersom de aldrig stämmer. Så även denna helg. Nu blev vi positivt överraskade båda dagarna. Lördagen mer kylslaget men värmande i solen och temperaturen låg på 5-6 grader några duggiga solskensregn passerade under eftermiddagen. Helt perfekt stiglöparväder och av blåsten märkte vi ingenting. Det var full fart på fåglarna med sjungande rödhakar överallt, järnsparvar lite varstans, tranors och sångsvanars rop ekade genom skogarna, några nyanlända sädesärlor gladde oss liksom sjungande korsnäbbar. En grann bäver visade upp för ett ögonblick vid Långa Edet innan den dök och försvann. Tussilago, blåsippor, tibast och de första trevande vitsipporna förgyllde vår färd. Söndag morgon bjöd på minusgrader och en gnistrande matta av frost på marken som snabbt tinade medan vi åt frukost på glasverandan i Vasskärr. Dagen bjöd sedan på bästa tänkbara väder för en vårsvulten stiglöpare. Sol, klarblå himmel, stilla och 12-13 grader! Det bjöds på fåglar i mängd och totalt noterades 59 fågelarter varav storlom, spelande skogssnäppor och mindre hackspett toppade dagen. Denna dag måste rimligen ha varit citronfjärilens dag då vi såg dessa lysande skönheter dansa fram mest hela tiden. Tresiffrigt. Även nyvakna påfågelögon, sorgmantlar, nässel-, kål- och pärlemofjärilar bjöd på ögonblick av glädje.

Orden tryter. Känner mig som glad analfabet som hellre njuter än skriver, åtminstone just nu. Tänk, att få komma fram till Lilla Vasskärr, installera sig i den underbara timmerstugan med fyra bäddar, ta en ljuv dusch och sedan avnjuta en delikat trerätters på Eddys och Pinges glasveranda. Det är nog bara en tidsfråga innan en Michelinstjärna pryder grindstolpen vid uppfarten till oasen mitt i skogen. Frukosten är ju redan vida omtalad. Smaklökarna får sitt medan herrarnas genuina gästfrihet ger en hopp om mänskligheten. Jag är övertygad om att vi alla fyra kommer att minnas just denna helg mycket länge!

Jag tror det får räcka så helt enkelt! Här kommer så ett fång bilder från Kerstin och mig.

Ha en fortsatt skön vår så kanske vi ses på stigarna framöver!

Dag 1: Järna till Lilla Vasskärr

160409b 160409c 160409d 160409e 160409f 160409g 160409h 160409i 160409j 160409k 160409l 160409m 160409n 160409o 160409p 160409q 160409r 160409s 160409t 160409u 160409v 160409w 160409x 160409y 160409z 160409zz 160409zzz 160409zzzz 160409zzzzz 160409zzzzzz 160409zzzzzzz 160409zzzzzzzz
160409_z_karta

Dag 2: Lilla Vasskärr till Malmköping

160410a 160410b 160410c 160410d 160410e 160410f 160410g 160410h 160410i 160410j 160410k 160410l 160410m 160410n 160410o 160410p 160410q 160410r 160410s 160410t 160410u 160410v 160410w 160410x 160410y 160410z 160410zz 160410zzz 160410zzzz 160410zzzzz 160410zzzzzz 160410zzzzzzz 160410zzzzzzzz160410_z_karta

Apr 032016
 

160402aAlla förberedelser inför bokens ankomst från tryckeriet den 15 april är klara och plötsligt är jag ledigt sysslolös, men knappast rådlös. Rulla tummar är inte min grej. Kerstin i Amsterdam med killarna. Vad att göra? Dum fråga! En heldag på Sörmlandsleden vore inte fel. Skulle vara spännande att kolla upp den egentliga distansen på sträckan Järna/Mölnbo och Läggesta, utan mina tidigare avstickare på lokala stigar. Lördag morgon. Tåg från Västerås till Stockholm. Strax innan ankomsten började funderingar på ett radikalt lappkast ta form. Hm, vi ska ju springa en tvådagars nästa helg med start i Järna, övernattning på Lilla vasskärr och fortsättning till Malmköping dag två. Halvkassa kommunikationer från Läggesta på lördag eftermiddag. Steg av tåget och bestämde mig för att istället ta tunnelbanan till Gullmarsplan och bussen därifrån till Nyfors och springa Sörmlandsleden och lokala stigar genom Tyresta nationalpark till Handen och fortsätta på Hanvedenrundan, en nätt runda på lite mer än fem mil på fantastiska stigar.

Ska inte orera skriftligen, utan fatta mig kort. Steg av bussen vid ändhållplatsen i Nyfors. Kylslaget och gråmulet. Jag valde ändå att köra kortbrallor och långärmad merino. Det är faktiskt vår och jag är obstinat. Gav mig av på etapp 3:s grymt fina stigar. Stannade till vid Wättingeströmmen i hopp att få se någon kvardröjande strömstare. Döm om min förvåning när hela fyra strömstarar fanns på plats och visade upp sig fint! Vilken härlig start på dagen. Det hade uppenbarligen strömmat in en del tidiga vårfåglar de senaste dagarna då det var gott om rödhakar, tal- och rödvingetrast, både lockande och sjungande. I övrigt hördes sjungande talgoxar, bofinkar, starar och koltrastar om vartannat.

Jag fortsatte på min färd och efter drygt sex kilometer och efter kallkällan lämnade jag Sörmlandsleden och fortsatte på en lokal smal stig in i hjärtat av Tyresta nationalpark. Det fick bli rundan på stig och obanat via Långsjön och Stensjön, genom brandområdet sedan vidare på Bylsjöslingan för att slutligen komma ut på leden igen ett par kilometer innan Tyresta by. Stigen och de stiglösa partierna inne nationalparken är närmast obeskrivbara. Stannade till titt som tätt för att bara njuta av tystnaden och den fantastiska skogen med den skiftande mosaiken av mossa och luftig gammal tallskog där man verkligen ser långt genom skogen. Och är allt bara så härligt orört, med torrakor, fallna träd, stubbar och mossiga stenar. Bara jag och skogen och fåglarna. Njöt av hela tre sjungande trädlärkor. Dess sång och dess väsen som alltid gör mig så otroligt glad! Den stiglösa terrängen mellan Trehörningen och branterna vid södra Långsjön bjuder på löpglädje. Sprang med andakt genom brandområdets surrealistiska trädkyrkogård. Väl i Tyresta by blev det en given fika innan jag fortsatte på etapp 4 till Handen. Etapp 4 måste vara den grisigaste etappen när det är blött i markerna och den med de sämsta – och faktiskt farliga – spängerna på hela leden. Och mitt i skogen och i en krök runt en bergsklack var jag nära att krocka med en annan löpare: Jonas Möllare i coolaste dödskalledressen! Gav upp ett glädjetjut! Vi har inte setts eller träffats sedan Dragon’s Back Race förra sommaren. Så det blev en kvart med gött snack om livet och löpningen innan vi tog farväl och fortsatte åt varsitt håll.

Väl i Rudans friluftsområde var det bara att svänga in på leden genom motionsspårområdet. Leden borde märkas upp bättre i detta gytter av spår och jag vet många som springer fel eller inte ens hittar på leden åt rätt håll. Det var härligt att komma in på Hanvedens fantastiska stigar igen. Tekniska stigar med mycket hällmarker och härligt luftig tallskog. När jag kom till Långsjön för att ta den gamla sträckningen blev jag positivt överraskad. Verkar som föreningen Sörmlandsleden och etappansvarig hörsammat önskemålen att göra den gamla dragningen längs Långsjön till en ordinarie del av leden. De tidigare orangea trianglarna var nu ersatta med ledens typiska rundslingemarkeringar och stolpar med pilar hade satts upp. Bra jobbat! Njöt av denna sträckning genom naturen som bjuder på ren och pur vildmarkskänsla. Vid Tornbergsmossen huserade ett ståtligt och vaksamt tranpar. Tur att kameran har en bra zoom. Skogarna ekade av korpars läten medan kungsfåglar och tofsmesar klättrande runt i tallkronorna som små möss. Passerade härliga Tornberget och dess vidsträckta hällmarker, Pradiset med vattenpåfyllning och snart slöt sig öglan av leden vid Långsjöns strand och färden gick nu tillbaka på samma stig till Handen. Tröttheten började sätta in efter 45 km på tekniska stigar. Tankarna började vandra och då är det bara en tidsfråga innan det händer, ja, att man snubblar och faller, så även denna gång! Gjorde en fin glidlandning. Problemet var bara det att jag gjorde det mot en klipphäll och inte mjuk mossa. Skrapade sönder tröjan och vänster armbåge. Nå, bara blodvite och svidande bortskrapad hud. Det läker. Somliga säger att man lär sig av sina misstag… Rullade vidare mot Rudan med gott humör, trots vurpan. Sammantaget en underbar dag på Södertörns finaste stigar genom härligt vacker och stadsnäranatur. Vad mer kan man begära?! Tog pendeln till stan och avslutade med en latte och en delikat kladdkaka på centralen i väntan på tåget till Västerås och Taco-dukat middagsbord hemmavid.

Avslutar som vanligt med ett gäng bilder och lördagens rutt genom Södertörn.

160402b 160402c 160402d 160402e 160402f 160402g 160402h 160402i 160402j 160402k 160402l 160402m 160402n 160402o 160402p 160402q 160402r 160402s 160402t 160402u 160402v 160402w 160402x 160402y 160402z 160402zz 160402zzz 160402zzzz 160402zzzzz 160402zzzzzz 160402zzzzzzz
160402_karta

Mar 262016
 

160325aNä, jag vet, inte miljömässigt försvarbart att åka bil fyra timmar mellan Västerås och Nävekvarn för att springa 45 km stig. Nå, nu är det ju inte vilka stigar som helst, utan Sörmlandsledens absolut vackraste och samtidigt de mest tekniska. Kerstin och jag fick till två fantastiska tvådagarsturer på Tunaberghalvön i höstas men suget efter stigarna längs havet närmade sig svårartad abstinens med oroliga nätter, kallsvett och lätt frossa. Våren framöver är fullmatad med andra löpäventyr, så vi fick helt enkelt åsidosätta vårt klimatsmarta leverne och ta bilen till Tunaberg för en dag. Vi försökte åtminstone fylla bilen och locka med ytterligare ett par stiglöparentusiaster från Västerås, men icke. Vi kollade med Acke i Malmköping om han var sugen att joina eftersom vi skulle passera honom. Jodå, han var rejält sugen men hans tidsramar för påskens högtidligheter var i stramaste laget så det slutade med att han tog sin bil. Ibland är det svårt att få till det.

Vi mötte upp Acke i utkanten av Malmköping strax innan åtta på långfredagsmorgonen och styrde sedan kosan mot Nävekvarn på södra Tunaberg. Bilresan gjorde oss trots allt glada då vi noterade ormvråkar, sångsvanar, gäss och flera tranpar som ståtligt spatserade på åkrar och fält. Vi bestämde oss för att börja med Nävekvarnslingan av Sörmlandsleden och sedan fortsätta österut på etapp 37, så kunde Acke vika av och tillbaka för att möjligen ta den snabbare asfaltvägen tillbaka till Nävekvarn. Morgonen började underbart med gråmulna moln som lättade och sprack upp. Det var vår i luften och fåglarna sjöng för fullt. Sjungande bofinkar, talgoxar, gärdsmygar, koltrastar och gulsparvar. När vi kom upp på Nävekvarns klint hängde en mäktig havsörn i uppåtvindarna från branten och spejade ned över Bråviken. Superhäftigt! Tredje gången vi ser havsörn just där. Sedan var det bara att njuta av utsikten och den helt fantastiska stigen längs klintens rygg. Hällmarker och gamla vindpinade tallar i överflöd. Efter Pryssgårdens fiskeläge bjöds det på flera sjungande starar i den luftiga strandskogen. Bland hackspettarna hördes större hackspett, gröngöling och spillkråka. Temperaturen var skön och det var bara att skala av ett lager, långärmat för min del och kortbyxor för Kerstin. En bra början på en lång fredag minsann!

Den här rundan tar sin tid och det är klokt att avsätta en hel dag för den. Den är ansträngande. Och den är bara så fantastisk! Vi njöt av stigarna på etapp 37 och körde av gammal vana en del lokala stigar för att hela tiden få närheten till havet. Strax innan Lilla Uttervik var det tyvärr dags för Acke att vända tillbaka till Nävekvarn för hemfärd till Malmköping. Så synd, så synd, då grymt läckra stigar och vyer väntade. Menmen, påsken är grym. Vi tog farväl och tackade för synnerligen glatt och trevligt sällskap med löften om närstående återseende. Vid Lilla Uttervik vek vi av från leden för att springa den tre kilometer längre och alternativa sträckan på stigar och obanat längs med kusten över Galtviksberget bort till (Stora) Uttervik och därmed slippa tre kilometer tråkig asfaltslöpning som annars utgör Sörmlandsleden. Inne i skogen uppenbarade sig plötsligt en långsträckt ås av mosstäckta gamla block som utan tvekan härstammade från Strömshults marmorbrott i närheten. Tänk att vi missade detta när vi sprang här sist i höstas. Kerstin skulle givetvis upp och klättra för att känna känslan inför det stundande sololägret i Wales om några veckor. I skogen sjöng tofsmesar, svartmesar, kungsfåglar, bofink och någon enstaka korsnäbb. Ett korppar höll låda och gråtrutarnas klagande läten högt ovanför oss skvallrade om närheten till havet. Så himla häftigt att komma upp på höjderna med vidsträckt utsikt över Bråviken och de närliggande öarna, Mögö och Hargö. Den senare ön är speciell då dess östra del är toppigt hög med branta klippor som skjuter upp ur havet. Som en fästning. Snart nog var vi uppe på själva Galtviksberget med härlig utsikt österut mot Gullängsberget och öppna havet. På väg ner mot Utterviks småbåtshamn hörde vi stjärtmesars smattrande läte. Vi upptäckte snabbt två söta långstjärtade mesar och snart blev vi rejält upprymda då vi såg att de var i slutfasen av sitt bobyggande (se Ingemar Larson fantastiska bildserie på stjärtmes).

Efter Uttervik väntade etapp 39 som i mitt tycke är ledens läckraste etapp, men etapper är bara etapper på en karta. Hela sträckan från Nävekvarns klint i väst till Ålbäcken i ost är outstanding. Längs havet bjöds det på storskarvar, knölsvanar, storskrakar, ejder, trutar och skrattmåsar. Det märktes på stigen att det varit orienteringstävling i området alldeles nyligen. Väldigt upptrampat. Vi sprang på och njöt av stigen och fotostoppen blev många. Smolket i bägaren var att Kerstins nya 212:or i en halv storlek mindre inte satt bra på hennes fötter. Stortårna i kläm och blåsa på lilltån. Vi kör ju båda med 212:or i två olika storlekar (UK 7 på sommaren och 7,5 på vintern). Det positiva i kråksången var ändå att Kerstin nu kunde välja bort detta par för kommande långpass och köpa in ett par nya 7,5:or för de stundande flerdagarsäventyren hemmavid och i England.

Färden fortsatte över fantastiska Dragsberget med dess härliga mosstäckta hällmark med gammal luftig tallskog. Ropen av tranor och sångsvanar ekade långväga ifrån. Väl vid Mellsjön lyfte två tranor magnifikt helt nära. Så ståtliga och mäktiga de är! När vi kom till den nyanlagda våtmarken vid Järpsäter lyfte en havsörn och tog några svängar innan den satte sig i en tall lite längre bort intill våtmarken. Maffigt! Gäss och sångsvanar höll låda medan sånglärkan drillade i skyn. Snart nog fann vi oss klättrande upp mot Simonbergets långsträckta rygg av härligt mjukslipade och böljande hällmarker med häftiga vyer. Ett korppar höll till i bortesta branten och kom flygande längs med branterna i ögonhöjd! En dubbeltrast sjöng vemodigt i närheten. Norröver höjde sig Kummelbergets ruggiga runda topp. En dags ska vi besöka den toppen!

Väl i Koppartorp tog vi ett break och fyllde på vatten i församlingshemmets toalett. Med tanke på Kerstins ömmande tår bestämde vi oss för att skippa den annars så vackra gruvleden och istället mata fem kilometer grusväg till Kungstorp för att där ta av på det lokala motionsspåret till Nävekvarns IP och sedan avsluta sista biten med lite asfalt till Nävekvarn. På denna sträcka bjöds det på dagens höjdpunkt vad gäller fåglar då jag plötsligt hörde en sjungande trädlärka. Vi stannade förstås och plötsligt hade vi två sjungande trädlärkor ovanför våra huvuden. Dess sång är så ljuvlig och jag blir alltid så otroligt glad av att höra dem! Väl i Nävekvarn blev det förstås av tradition en fika på Konsum innan vi bytte om till torrt och satte oss i bilen. Och vad kan väl passa bättre än att stanna till i Nyköping och glida in på restaurang Ät. för att  avnjuta deras utsökta burgare i skön miljö. Sagt och gjort, så blev det. Vilken dag! Totalt noterade vi/jag 50 fågelarter under dagen!

Så, nu får bilderna äntligen förmedla dagen på sitt förträffliga och ordlösa vis!

160325b 160325c 160325d 160325e 160325f 160325g 160325h 160325i 160325j 160325k 160325l 160325m 160325n 160325o 160325p 160325q 160325r 160325s 160325t 160325u 160325v 160325w 160325x 160325y 160325z 160325zz 160325zzz 160325zzzz 160325zzzzz 160325zzzzzz 160325zzzzzzz 160325zzzzzzzz 160325zzzzzzzzz 160325zzzzzzzzzz 160325zzzzzzzzzzz

Mar 162016
 

160312aSom jag längtat efter att få springa ett par tre dagar på Sörmlandsleden! Tvådagarsturen i början av januari kom på skam då Malmköpings wärdshus inte kunde leverera vad de lovat. Vi fick nöja oss med den ultratuffa sträckan mellan Läggesta och Malmköping. Därefter har det mest handlat om leden på skrivbordsnivå med ett långpass mellan Mörkö och Trosa vid sidan om effektiva backpass i Rocklundaskogen och njutpass på Bruksleden. Dygnet har bara 24 timmar och det har tuffat på, ja, så pass bra och effektivt metodiskt att jag blev färdig med boken och kunde skicka tryckfärdiga original till tryckeriet en vecka tidigare än planerat. Detta öppnade upp för en obokad helg utan måsten och ödet ville sig så att det blev likadant för Kerstin! Vi kollade snabbt med Pinge och Eddy på Lilla Vasskärr B&B om vi kunde bo i deras mysiga furubod med middag och frukost. Inga problem! Men vi kände att det var läge för ett annat upplägg än det gamla vanliga. Varför inte testa och springa den helt fantastiska sträckan mellan Järna och Skottvång i sin helhet? Kerstin hade dessutom inte sprungit etapp 11 eller gruvrundan. Så fick det bli och så Skottvång-Malmköping dag två. Yes, både välförtjänt och välbehövd helg att tillbringa på stigarna, långt bort ifrån måsten och borden.

Lördag 12 mars, Järna-Lilla Vasskärr 51 km
Lördag morgon. SMHI och yr.no hade tidigare i veckan lovat strålande vårväder men sedan ångrat sig och så nära inpå som på lördag morgon meddelade båda att lördagen skulle bli mulen och molnig. Hur blev det egentligen? Blev jag förvånad när det visade sig bli bästa tänkbara vårväder med sol och klarblå himmel? Vi tog bilen till Eskilstuna och därifrån första morgontåget mot Stockholm. Tåget skulle anlända Södertälje Syd 07:40 och buss 788 till Järna skulle avgå 07:41. Vad är oddsen att hinna med den bussen? Hade tåget bara varit punktligt så hade vi klarat det, men det var en minut försenat. Jag vet pendlare som skulle ha jublat över att det ”bara” var eeeen minut försenat. Nå, vi hade förstås en plan B och tog istället bussen in till Södertälje centrum  och avnjöt gofika på Espresso house i väntan på buss 785 mot Mörkö som passerar Järna. Det gick ingen nöd på oss och en andra frukost tackar man inte nej till med tanke på den tuffa sträcka på runt fem mil som väntade oss.

Vi hoppade av i Järna och kom på leden direkt. Vi korsade Ogaån och njöt av solen och betraktade en strömstare på stenarna i forsen. Det är svårt att beskriva känslan men glädjen och euforin att få vara ute på stigarna var total. ”Som utsläppt ur fängelset”, som Kerstin uttryckte det. Faktum är att ord är överflödiga och jag vill inte skriva sönder minnesbilderna eller försöka återge känslorna. Dagen var helt fantastisk och vi avnjöt den otroligt fina stigen som utgör Lilla gruvrundan runt Vattgruvmossen och Blå stigen i en lov runt Lilla Horssjön. Vi gjorde en fin avstickare från leden mellan Lilla Horssjön och Lilla Alsjön för att klättra upp på en läcker bergsknalle med vidsträckt utsikt.

Sträckan är fantastisk eftersom den bjuder på grymt vacker natur, knappt ett hygge, många partier med strandnära stig, smala tekniska stigar med långa partier av mjuk tallbarrstig, skön kupering och en andra halva med mycket hällmark och löpning på höjderna längs med Klämmingen och Marvikarna. Det bjöds således på mycket utsikt under dagen. Glädjande var att det också var mycket vandrare, naturdyrkare och hundar ute på leden! Alla med ett brett leende och med glada tillrop.

Fick en rejäl energidipp de sista kilometerna innan Lilla Vasskärr varför vi valde att mata på längs asfalt och grusväg den sista biten. Det var så skönt att komma fram till vårt boende och de alltid lika goa och trevliga herrarna Per-Inge och Eddy. Efter en välkommen dusch blev det trerätters middag med herrskapet på deras mysiga veranda. Jag sov gott och sammanhängande hela natten!

Bilderna får tala för vad dagen bjöd på!

160312b 160312c 160312d 160312e 160312f 160312g 160312h 160312i 160312j 160312k 160312l 160312m 160312n 160312o 160312p 160312q 160312r 160312s 160312t 160312u 160312v 160312w 160312x 160312y 160312z 160312zz 160312zzz 160312zzzz

Söndag 13 mars, Lilla Vasskärr-Malmköping 45 km
160313aVi hade beställt frukost till halvåtta och siktade på att komma iväg vid halvnio för att kanske hinna med 15-bussen från Malmköping till Eskilstuna, men utan att stressa. Per-Inges frukost är som alltid tillagad  med kärlek och omtanke och tillika en gastronomisk kick. Det är därför inte konstigt att vi numera anses som stammisar på oasen i skogen. Man längtar lika mycket till Lilla Vasskärr som till ledens stigar.

Molnen skymde gårdagens klarblåa himmel och en småkylig blåst drog genom skogen. Kroppen var med på noterna och som alltid för min del är det på dag två som min kropp kommer igång och verkligen visar styrkan, det som jag anar men aldrig riktigt förstår. Vi tog adjö av de goda herrarna och gav oss iväg in i skogen mot Malmköping. Märkligt nog var det mer snö och isigare på stigarna på denna sida om Marvikarna, vilket kan bero på mer skuggig skog och mindre andel höglänt terräng med luftig solexponerad tallskog. Den här sträckan har vi sprungit åt båda hållen säkert sex sju gånger och euforin nådde inte alls samma höjder som under gårdagen. Oavsett så är det ändå en fantastiskt vacker sträcka. Och tuff, från start och hela vägen fram till campingen i Malmköping! Denna dag bjöd, trots det mulna vädret, på roligare fågelmöten. Vi avnjöt flera sjungande korsnäbbar, gärdsmygar, stötte vårens första morkulla och hade en praktobservation av en gammal havsörn som kom flygande rakt över oss i trädtoppshöjd där vi stod och gapade i Putbergens gammelskog! Annars rullade det på och det var trevligt att få springa den sista milen till Malmköping i dagsljus och med starka ben. Väl i Malmköping hann vi även inhandla välsmakande energi på Tempo innan vi steg på 15-bussen mot Eskilstuna. En fantastiskt skön och ”avkopplande” helg var till ända. Tänk att man kan må så grymt bra av att tänja på de fysiska och mentala gränserna. Fascinerande!

Det blev även lite av en testhelg då jag sprang med vattentäta sealskinz på fötterna hela tiden. Behöver testa dem på längre distanser och i olika temperaturer inför äventyret på Nordkalottleden senare i sommar. Förvånansvärt hur sköna de är när man väl har fötterna i skorna. Återstår att se hur fötterna mår i varmare temperatur. En glädjande bonus var att jag fick en blåsa (så kallad blånagel) under vänster stortånagel vilket innebär att jag kommer att tappa den inför sommarens alla äventyr! Låter kanske suspekt, men utan storttånaglar får man inga ömmande blånagel-blåsor som i sig även kan utgöra en infektionsrisk när man är ute en vecka tio dagar.

Avslutar med ett gäng bilder även från söndagen!

160313b 160313c 160313d 160313e 160313f 160313g 160313h 160313i 160313j 160313k 160313l 160313m 160313n 160313o 160313p 160313q 160313r 160313s 160313t 160313u

Mar 112016
 

Tiden går. Inte så att den rinner iväg, men den går och det har varit lite tyst här på bloggen. Det beror helt enkelt på att nästan all min lediga tid har gått åt till redigering och layout av den kommande boken Springa Sörmlandsleden. Faktum är att tillvaron inte varit helt olik känslan många brukar ha innan löptävlingar eller under lopp, den att befinna sig i en bubbla. Skillnaden är väl bara att livet i bubblan varit konstant de senaste två månaderna. Tyvärr består dygnet av 24 timmar och andra åtaganden varför löpäventyren på stigarna i allmänhet och Sörmlandsleden i synnerhet blivit lidande. Nå, nu är själva arbetet med boken slutfört och filerna skickades till tryckeriet i tisdags. 176 fullspäckade sidor med stigpornografiska fotografier! Om tre fyra veckor landar boken på bokdiskarna men redan nu går det att förbeställa boken till förmånligt kampanjpris. Allt om den kommande boken (inklusive smakprov ur boken) hittar ni på:

www.springasormlandsleden.se

Nu väntar ett underbart tvådagars löpäventyr på Sörmlandsleden med själsfränden!

Ha en skön helg på er och möt våren!

skarm

Feb 072016
 

160206aI och med skrivandet av springguiden om Sörmlandsleden har jag sprungit om alla sträckor som jag besökt mindre frekvent genom åren, för att fräscha upp minnet. Jag vet ju av erfarenhet att de sträckor av leden som jag springer mer regelbundet varierar mycket ifråga om upplevelse beroende på årstid och väderlek. Om man sedan springer i sällskap med någon blir ju färden än mer glädjefull och trivsam.

Sträckan Mörkö-Trosa har jag inte sprungit sedan hösten 2013 (se story) och även om jag har ett gott minne i allmänhet och för stigar i synnerhet fanns ett behov av att springa sträckan igen, dels för nöjet och dels för boken. Sörmlandsledsentusiasten Björn (Källström) och jag har fler gånger pratat om att få till ett pass på leden tillsammans och nu såg det ut som allt skulle klaffa för oss båda. Kerstin förblev hemma med halsont och barn.

Sagt och gjort. Jag tog pendeln till Tumba på lördag morgon och därifrån bussen till Skanssundet, färjeläget mellan fastlandet och Mörkö. Björn å sin sida fick skjuts upp till färjeläget på Mörkösidan av sin mor, då de har stugan i Nynäs som bas på helgerna för utflykter i naturen. Det var grått, småruggit med låga moln och ett fint dis som hängde i luften. Färjekillarna frågade om jag skulle över och jag nickade och tackade för god service. Steg in i värmen på färjans toalett för att lätta på blåsan och fann mig stirrande på en vacker gammal karta på väggen. Sokotra. Poff, allt omkring upphörde och minnen forsade fram. Den stora ön Sokotra i Indiska oceanen utanför Afrikas horn där jag tillbringade en vecka i och med fågelskådning i Jemen 2009. Nå, nu var jag strax framme vid en annan ö med än mer minnen, Mörkö! Där jag och mina vänner skådade fågel nästan varje helg under flera vinterhalvår på 70-talet, med främsta syftet att kartlägga de ”övervintrande” havsörnarna i området. Nu var syftet ett annat och färjan la till. En bit bort såg jag en gracil gestalt med självlysande vantar och den typiska skärmkepan, Björn. Det blev en välkomstkram och så vinkade vi av mor Källström. Vi var båda taggade och det kändes mer som en disig höstdag än en februaridag. Noterade både hägrar i viken och en ormvråk innan vi satte av på leden i skön lågintensiv jogg.

Inledningen var väl sisådär i och med ett par nya kalhyggen alldeles nära Skanssundet. Aldrig kul med hyggen även om skogarna på norra Mörkö består av äldre granplanteringar men även de har sin charm och annorlunda karaktär. Snart kom vi in i mer genuin skog med hällmarker och sänkor. Korparnas läten ekade i diset genom den i övrigt tysta skogen. Plötsligt hör vi och nästan känner vibrationerna i marken av kvicka steg av många många ben. Vi hinner upp på en liten höjd och får syn på en hel hjord med vildsvin som är på väg bortåt uppför en brant från sänkan därnere. Läckert! Med tanke på all vildsvinsbök i markerna längs leden får man förmoda att det är rätt gott om dem på ön. Vi fortsatte vår färd och en sak är alltid lika uppenbar när man springer i sällskap och pratar, den att kilometerna bara ”försvinner” väldigt snabbt. Rätt som det är har vi nått Kasholmen där vi avnjuter utsikten över strandmaderna och Pålsundet.

Efter en kort asfaltsträcka och lite kikarspan över Pålsundet kommer vi snart in i skogen igen. Stigen är fantastisk läcker, smal och teknisk genom kuperad terräng. Diset hänger stilla halvvägs ner genom trädkronorna. Det är med lätta och glada steg vi följer stigen medan vi avhandlar det ena ämnet efter det andra utan att för den skull stänga ute naturen. Snart är vi uppe på den vackra höjden som en gång var en fornborg. Klipporna är härligt slipade, tallarna är gamla och knotiga, en djup spricka skär genom hela bergsklacken, det gamla huset däruppe står stadigt och tyst fast av den vidsträckta utsikten ser vi intet. Vi fortsätter vår färd och fastnar i en läcker ravin med blockterräng och bara njuter av de trolska bilderna som bjuds.

Vi passerar Tullgarns naturreservat och landskapet växlar både mjukt och tvärt, ena stunden hällmark med gammal tallskog för att i nästa stund bjuda på gamla ekhagar och öppen hagmark. Även här är det gott om vildsvinsbökade marker liksom skogarna neråt Trosa. Vi avnjuter Djurgårdens marker och väljer att hoppa över rundturen till Tullgarns slott och snart nog når vi den fantastiska långsträckta bergsryggen längs med Tullgarnsviken. Hela denna sträcka över läckra och fint slipade hällmarker med vattnet på vänsterhand hela vägen till fornborgen på Furholmsberget är himmelsk! Vilken utsikt! Vi njuter av tillvaron fullt ut.

Leden från Furholmen till Trosa mindes jag som omväxlande med kalkugnen i Andervik och det gamla hamnområdet i Stensund som höjdpunkter. Så var det förvisso även denna gång men det jag inte alls kom ihåg från turen för över två år sedan var den fantastiska stigen mellan Anderviken och Stensund. Teknisk, smal, kurvig stig som hela tiden följde terrängens topografi varför det kändes mer som att denna stig verkligen var skapad av djuren i skogen än människan. En riktigt glad överraskning!

Stensund är alltid lika vackert och gemytligt. Därefter handlar det mer om transportlöpning än stiglöpning och de sista fem kilometerna till Trosa är mediokra. Väl i Trosa efter 42 kilometer härlig Sörmlandsled möttes vi av en närmast folktom stad. Vi gled in i värmen på Å-cafét för en välförtjänt fika då det var tre kvart kvar tills direktbussen upp till Liljeholmen skulle gå. Snacka om vältajmad och smidig tur utan en uns av stress. Fem härliga timmar på leden i bästa sällskapet, vad mer kan man begära?

160206b 160206c 160206d 160206e 160206f 160206g 160206h 160206i 160206j 160206k 160206l 160206m 160206n 160206o 160206p 160206z_karta

Jan 172016
 

160116aLördag morgon. Stilla frukost i väntan på gryningen. Allt packat och klart. Utanför. Vindstilla, klar himmel och minus 20. Inget att gneta om. Det är som det är och vis av erfarenheten att en vacker vinterdag med sol och gnistrande snö i naturen slår vilken sommardag som helst. Vi gav oss iväg i bilen. Ingen trafik att tala om. En härligt blodröd sol pressade sig sakta upp över skogsranden. Bilens termometer visade 22 minus strax innan Kvicksund. Det skulle hursomhelst bli en kall dag, men det var vi klädda för. Det blev en latte och kanelbulle i Strängnäs innan vi nådde Skottvång strax innan tio. På med klockorna, snöra om skorna, gaiters och rånarluva på sedan var det bara att stiga ut i den osynliga väggen av 15 obevekliga minusgrader. Ingen tid för funderingar. Bara att ge sig iväg på Sörmlandsleden, där den slingrar sig fram någonstans under snötäcket.

De första kilometerna i extrem kyla har de allra flesta en likartad löpprofil: uppdragna axlar och raka orörliga armar längs kroppssidorna. Efter fyra fem kilometer var kroppen med på noterna. Trots långsamt tempo är ändå ansträngningsnivån hög. På många öppna partier och även ”skogsgator” låg snön orörd decimeterdjup med en svag skare under ett lager av torr snö. Vårt mål för dagen var att springa på stigarna kring Marvikarna. Här samsas Sörmlandsleden med Marviksleden och Ulvaspåret. Tillsammans bjuder de vandrare som stiglöpare på fina stigar, smala och trixiga längs Marvikarnas strandlinje liksom breda jämna över tallmo och gammal skogsväg mellan Åker och Skottvång. Men allt detta göms under decimeterdjup snö och man bekymrar sig inte särskilt mycket vad som finns under utan följer djurens spår i snön och markeringarna på träden.

Både Kerstin och jag kan stigarna kring Marvikarna men självklart finns det alltid stigarna som väntar på att föra en längre bort än vanligt. Vi började morgonen med att springa Sörmlandsleden längs Mellan-Marviken till Långa edet för att hälsa på strömstaren i den lilla forsen mellan Nedre och Mellan-Marviken. Därefter fortsatte vi på Marviksledens härliga trixiga stig längs med Nedre Marviken för att efter ett par kilometer fortsätta på Ulvaspåret norrut till den lilla gården Ulva innan vi vände söderut igen. Vi försökte hitta ytterligare en lokal omarkerad stig men den var spårlöst borta under snötäcket. Tillbaka mot Skottvång på för dagen osprungna delar av Sörmlandsleden för att längre fram vika av mot Marvikarna igen. Vi dansade inte direkt fram på stigarna. Löpglädjen fanns där hela tiden men det var tufft och hela kroppen fick verkligen jobba. Här och där visade några sidensvansar upp sig och förutom tunna fina locktoner från kungsfåglar var det förvånansvärt tyst i skogarna. Faktiskt hörde vi inte en enda tofsmes på hela dagen och av korpars rop och prat som normalt är synonymt för området hördes intet fram till absoluta slutetappen.

Väl vid Mellan-Marviken stack vi ut på isen och sprang söderut mot Krampan och förstås till det stora isfallet över Klövbergets branter. Vi hade väntat oss ett gäng isklättrare där med Hasse, Micke och Katarina i spetsen men det var helt tomt! Det visade sig att de åkt till Älvdalen för att klättra på isväggar där istället. Vi intog energi och lät oss hänföras av det läckra issvallet längs klippbranterna. Därefter sneddade vi över sjön med riktning mot Svinsjön för att springa Sörmlandsleden norrut över det fina höjderna längs Mellan-Marvikens östra del. På höjderna var det mer snö på de öppna hällmarkerna än väntat. Brukar normalt blåsa undan på de utsatta partierna. Tufft med all snö i den kuperade terrängen men som kompenseras med råge av de fantastiska vyerna uppifrån den långsträckta ryggen. När vi nådde Långa edet för andra gången för dagen valde vi att springa på isen söderut tills vi nådde strandpartiet där Sörmlandsleden viker av mot Skottvång. Dagens strapatser kändes onekligen i hela kroppen, särskilt baksida lår, skinkor och ryggslut, att all snöpulsning tagit sin tribut. Befriande skönt att nå fram till Skottvång och bilen efter 31 kilometer och mer än fyra timmars snöpulsning i 15 minusgrader. Men ack så vackert! Efter ombyte till torra kläder i den rymliga toaletten i Skumbo intill parkeringen var det bara att plocka fram fikat i bilen och två frostbitna ansikten sprack upp i två breda leenden. Livskvalitet!

Som vanligt rundar vi av med ett gäng bilder från dagen.

På återseende

Niklas & Kerstin

160116b 160116c 160116d 160116e 160116f 160116g 160116h 160116i 160116j 160116k 160116l 160116m 160116n 160116o 160116p 160116q 160116r 160116s 160116t 160116u 160116v 160116vv 160116x 160116y 160116z160116zz

Jan 032016
 

160102aHär följer en story signerad Kerstin från vårt sex mil långa äventyr på Sörmlandsleden med bilder från oss båda:

Mitt stora äventyr i vinter är Marmot Dark Mountains, drygt 50 km nattorientering i Englands Lake District, och i avsaknad av berg här i Västerås får våra fina skogsleder duga som träningsunderlag. Listan på obligatorisk utrustning till MDM är lång och även om jag har det mesta i minimalistisk storlek och vikt blir det 4.5 kg på ryggen. För några dagar sedan testade jag och Bosse vår packning med ett nattpass på Bruksleden men jag var inte helt nöjd med hur ryggsäcken kändes. Perfekt då att jag och Niklas redan hade planerat in ett tvådagarsäventyr på Sörmlandsleden sedan lång tid tillbaka och jag kunde prova en annan ryggsäck. Till vår stora glädje hann det komma ett fint lager snö lagom tills det var dags att ge sig av och när vi vaknade på lördagsmorgonen snöade det för fullt. Vi valde av logistiska skäl att springa Läggesta – Malmköping första dagen och tanken var att fortsätta till Hälleforsnäs dag två. Det blir verkligen aldrig som man har tänkt sig men mer om det längre fram…

Dagens ljusa timmar är få och sträckan lång så vi startade tidigt med pannlampor på. Vinden ven och snön yrde runt oss när vi klev av tåget. Jag frös om armarna och ångrade mitt val av linne och underställströja men tänkte att det blir bättre när vi kom in i skogen, från stationen i Läggesta har man ju några km på väg innan de fina stigarna runt Marvikarna. Mycket riktigt blåste det mindre i skogen men det var ändå rätt ruggigt trots att det nog aldrig blev kallare än ett par minusgrader. Det var mycket mindre snö på marken än vi hade väntat oss och inte ens halt på stenarna längs med sjöarna, skönt! Det var inga problem att följa stigen i pannlampans sken och vi närmade oss snart Skottvång. Här finns en uppvärmd toalett och vi passade på att packa ner pannlamporna och torka upp lite i värmen. Bara två km efter Skottvång passerar man Lilla Vasskärrs B & B, vårt absoluta favoritställe för övernattning längs leden. Efter en hastig titt på klockan föreslog Niklas att vi skulle kika förbi och säga hej. De blev nog lite förvånade över det tidiga besöket men snart satt vi på verandan med Per-Inge och Eddy, drack kaffe och åt en god andra frukost. Vi hade nästan svårt att slita oss därifrån en knapp timme senare, trevligare värdpar för ett B & B får man leta efter!

Efter den välgörande pausen följde vi leden upp till Älgkärrs gruvområde. Här är det lättsprunget, stigarna är nästa helt släta, och mjukt barrklädda, och slingrar sig fram genom gammal orörd skog. Jättegrytan mitt på stigen missar man inte dagtid men jag undrar om det inte skulle göra bra ont att trampa ner där om man är trött i mörkret någon gång…

Vidare västerut passerar leden nu genom ett vackert sjölandskap. Isarna låg fina och lockade till skridskoåkning men för dagen var jag mer än nöjd med att springa längs dess stränder och över de långa spänger som tar en över mellanliggande mossar och myrmarker. Det hade nu hunnit komma en del snö och vi bara njöt av tystnaden i vinterlandskapet omkring oss. Vi skrämde upp ett par vackra tjädertuppar framför oss på stigen och Niklas såg en mink passera mellan två vattendrag. Kungsfåglar och enstaka stjärtmesar gjorde oss sällskap men några andra människor mötte vi inte i skogen på hela dagen.

Stigarna blir mer tekniska ju närmare Malmköping man kommer och det blir lite fler höjdmeter men först passerar man Bottallen och får ett parti med väglöpning vid Ånhammar. Vi valde dessutom att ta den lättlöpta asfaltsvägen förbi Kammarstenen istället för att passera genom de stora ekhagarna vid Ånhammar för att slippa de halvfrusna leriga markerna upptrampade av korna.

Det började redan skymma och blev kyligare när vi kom ut i vinden men så snart vi var tillbaka inne i skogen igen fick vi upp värmen på de småknixiga stigarna. Markerna är lite blötare på det här partiet men mycket torrare nu än när jag sprang samma sträcka i november. Det flöt på så fint i bra tempo upp mot Bågberget. Ryggsäcken kändes lätt på ryggen och benen bara gick av sig själva. Skön känsla hela dagen igenom! Niklas kände sig lite mer sliten efterhand och vi tog det lite lugnare med fler energistopp. Lite efter tre fick vi sätta på pannlamporna igen och snart var det helt mörkt omkring oss. Nu var fötterna blöta och det blev kallare igen. Jag började så smått drömma om en kopp kaffe och gott fikabröd men ännu var det en bra bit kvar. Den sista milen in till Malmköping är inte platt någonstans, man passerar vad som känns som ett oändligt antal bergsknallar och blöthål innan man till slut ser ljusen från staden mellan träden. Åh vad gott det var med kaffe och äppelpaj på Plevnagården när vi väl var framme! Väldigt nöjda med vår fina dag sprang vi den sista kilometern ner till Malmköpings wärdshus där vi bokat rum för natten. Döm om vår förvåning när det är mörkt och låst! Igen svarar i telefon när vi ringer och vi får lov att ge upp. Som tur var hade Café Ottilia, tvärs över gatan, öppet sent och här får vi oss en mycket god tallrik pasta och kan byta till torra kläder innan vi sätter oss på bussen hemåt. Nåja, en sådan fin endagarstur väger upp det mesta och en tvådagars får vi väl till senare i vinter. Jag är supernöjd med detta träningspass inför Englandstävlingen, tror inte jag hade kunnat få ett bättre formbesked. Nu ska jag bara hålla mig frisk och få till lite mer backträning så ska det nog kunna gå vägen. Orienteringsbiten? Den överlåter jag med varm hand åt Bosse!

160102b 160102c 160102d 160102e 160102f 160102g 160102h 160102i 160102j 160102k 160102l 160102m 160102n 160102o 160102p 160102q 160102r 160102s 160102t 160102u 160102uu 160102v 160102w 160102x 160102y 160102z 160102zz 160102zzz 160102zzzz

Dec 212015
 

151220aEn märklig men skön helg. Det är vinter men naturen är klädd i typisk senhöstskrud och andas vårvarma vindar. Det märks på korparna över Lilla Vasskärr. De spelflyger, rollar och utstöter den typiska repertoaren av läten som annars är de man hör inför parningen. Rullande skorrande läten och det metalliskt ljudande klong, klong. Korsnäbbar som sjöng från tallarna runt furubodsknuten. Och som vanligt inbjuder stigarna kring Marvikarna till en tyst meditativ dans, nästan så att tyngdlagen upphävs, åtminstone själsligen. Det är som att stiga in i John Bauers värld. Allt det mossgröna, det täta, tystnaden, diset, stillheten och djupet. Något obestämt som ruvar och genomsyrar allt. Jag förnimmer.

Hm, anledningen till min vistelse på Lilla Vasskärrs B&B, ett stenkast från Skottvångs gruva, var att jag behövde ro och enskildhet för att kunna skriva på springguiden till Sörmlandsleden i dagarna tre, utan hänsyn till klocka eller min käresta. Bara totalt gå upp i skrivandet. Så jag kontaktade Per-Inge och Eddy som driver det fantastiska Lilla Vasskärr B&B. Två underbara människor och trevligare värdpar går knappast att finna. Jag hyrde in mig för tre nätter i den härliga lilla furuboden. Slutade tidigt på torsdagen. Tåg till Läggesta. Blött, mörkt och regnigt när jag satte av mot skogsranden bortom Bondkroken. Pannlampa på. Skön känsla. Jag älskar att springa i skogens mörker. Inte utan en pirrig känsla. Det var underbart att komma fram efter dryga 14 kilometer längs Sörmlands- och Marviksleden. Tog en snabb dusch och hade ett trevligt samtal med Pinge och Eddy. Installerade mig snabbt i ”min” lilla mysiga författarlya. Åh, vilken underbar tystnad. Tre dagars kontemplativt leverne väntade, eller vad då väntan, det meditativa anslaget hade redan slagit an en ton i samma stund jag vände ryggen åt Läggesta och steg in i skogen.

Inte mycket att orda om. Min vistelse var enkel. Skriva, sova, springa på vackra stigar, promenera, andas in, andas ut. Mest skriva och åter skriva. Och mycket blev också skrivet. Jag blev väl servad med en –som vanligt – frukost utöver det vanliga signerad Pinge och på lördagen blev jag bjuden på middag med efterrätt inne hos värdparet. Jo, jag fick min sociala dos och mina sovmornar.

Plötsligt var det söndag och jag skrev manisk hela förmiddagen. Den sista sträckan jag skrev om innan jag packade ihop var Läggesta-Gnesta/Mölnbo.  Jag skrev bland annat att de fåglar man möter året om på denna sträcka är definitivt tofsmes och korp men även god chans att se havsörn och tjäder. Jag kände mig nöjd med tre dagars produktivitet och tog farväl av Pinge och Eddy, det gamla strävsamma paret. Bestämde mig för att pröva en ny väg via Skottvång och Krampan (den smala landtungan som separerar Mellan och Övre Marviken) vidare förbi Svinsjön för att komma på Sörmlandsleden vid Fredriksborg. Detta för att få uppleva den synnerligen läckra sträckan (etapp 15) norrut över höjderna längs Marvikarna. Grymt läckra stigar, trixiga likväl som mjukt fina med matta av tallbarr, många stigningar och utförslöpor samt långa partier med hällmarker, ömsom luftig tallskog och ömsom tät gammal granskog i sprickdalarna. Tofsmes hörde jag vid flera tillfällen och när jag kom upp på den första höjden med vidunderlig utsikt lyfte två havsörnar och hängde stilla mot västvinden innan de sakta gled utåt Marvikarna för att snart börja kretsa i cirklar medan solen var på väg ned och i nästa stund kom en korp flygande längs bergsryggen söderifrån. Jag log och tänkte på raderna jag skrev ett par timmar tidigare. Jag fortsatte min färd på lustfyllda stigar i härligaste tänkbara väder och temperatur. Uppkavlade ärmar och sex kilo på ryggen. Efter en felspringning vid Krampan låg jag efter i tidsschemat för att hinna med tåget till Eskilstuna. Varför är det alltid så här på just denna bit av leden? Det här blir tredje gången jag kör tröskelpass till Läggesta station. De sista fem kilometerna snittade jag i 4:30-tempo. Med sex kilo på ryggen och ett hjärta som dunkade likt dubbla baskaggar. Såg tåget komma i ögonvrån på bron snett bakom mig. Tryckte på lite till och visste som gammal Mariefredsbo att det alltid väntar in tåget från Eskilstuna innan det åker vidare. Upp på perrongen. Tåget står där och jag ser Eskilstunatåget glida in på andra sidan. Springer som en galning. Kliver ombord och dörrarna stängs. Aldrig ge upp, fast endera dagen slutar det väl med hjärtstillestånd.

Nä mina vänner, det här blir årets sista story på denna blogg. Jag rundar som vanligt av med ett fång bilder från den gånga långhelgens stillsamma äventyr i Marvikarna.

Önskar er alla en god jul och ett gott nytt år!

151220b 151220c 151220d 151220e 151220f 151220g 151220h 151220i 151220j 151220k 151220l 151220m 151220n 151220o 151220p 151220q 151220r 151220s 151220t 151220u 151220v 151220x 151220y 151220z 151220zz

Dec 012015
 

151128aDen gångna helgen var vigd åt härlig stiglöpning längs Sörmlandsleden på Tunaberghalvön söder om Nyköping. Ja, två dagar på Sörmlandsledens absolut läckraste och tuffaste stigar med övernattning och god mat. En myshelg för ett stigfrälst par helt enkelt. Tanken var att vi skulle bo i Nävekvarn även om vårt gästfria värdpar som drev Skeppsvik B&B sorgligt nog flyttat. Dessvärre var Marinans vandrarhem fullbelagt och alla andra boenden i trakten var stängda för säsongen. Nå, det finns alltid lösningar om man vill springa på undersköna stigar och är kreativt lagd. Vi bokade istället in oss för två nätter på Nyköpings vandrarhem, centralt beläget i staden med Sörmlandsleden utanför dörren. Vandrarhemmet är en fin gammal trälänga, men innandömet lämnar en del att önska. Aningen sunkigt med låg mysfaktor, men vi hade i alla fall ett riktigt stort rum och många sängar att hänga våta sumpiga kläder på tork. Vi var ju inte där för att hänga på rummet och priset var därefter, lågt. Allting är relativt, som någon uttryckte det.

Vi kom fram till Nyköping sent på fredag eftermiddag. Installerade oss och gav oss ut på stan. Vi hittade rätt snart ett härligt matställe. Ät. Fräscht, stilrent och med otroligt god mat för ett humant pris, vilket också är deras koncept. Lyckat koncept! Det blev en tidig kväll då vi båda kände oss halvförkylda med kliande halsar. Sömn är bästa receptet och jag bad till gudarna om att halsen inte skulle bli värre. Att vakna upp med halsont var lika med inställd stiglöpning. Man utsätter sig inte för risken att dra på sig en hjärtmuskelinflammation. Vad vädret beträffar så hade prognosen växlat fram och tillbaka under hela veckan. Att man ens orka bry sig. Yr och smhi är ju liksom SJ inget att lita på. Det blir som det blir och skitväder har aldrig hindrat oss.

Lördag 28/11, Nävekvarn-Nyköping, 46 km
Vi vaknade upp tidigt. Halsen kändes bra men jag var inte 100% tiptop. Hade något i kroppen, men så länge halsen kändes bra var det bara att köra. Läget var detsamma för Kerstin, som kanske hade mer känningar i halsen. Vi bestämde oss för att springa, men att vi ska ta det väldigt lugnt och för en gång skull gå upp för alla backar. Efter grötfrukost och kaffe gav vi oss väg till bussterminalen en fem minuter bort. Vi hade löst logistiken genom att ta första bussen (07:40) till Nävekvarn och därifrån springa tillbaka till Nyköping på den västra leden via Nävsjön, Stora Bötet och Fada. Den sträckan är så mycket finare jämfört med den östra sträckningen av leden från Koppartorp upp till Nyköping. Så, där satt vi, två morgonpigga halvsjuka galningar på en tom buss genom ett gråtungt landskap och ett stilla duggregn. Det skulle bli en blöt dag, vilket vi då var lyckligt ovetande om. Efter en halvtimmes bussfärd steg vi av i ett ödsligt Nävekvarn. Ruggigt och blåsigt. Ingen tid att ödsla. Bara att ge sig iväg med siktet inställt på Nävekvarns klint, som man bara inte kan välja bort om man älskar läcker trixig stig och vidsträckt utsikt över Bråviken och dess skärgård. Vinden gjorde sig påmind uppe på klinten och fick oss att längta till den skyddande skogen.

Stigen genom skogen upp till Nävsjön är verkligen fin. Partier med hällmark men annars mest flack stiglöpning genom blåbärsris och gles tallskog. Lättlöpt och glädjefullt. Och plötsligt kommer två löpare från motsatt håll. De såg lika förvånade ut som vi och vi hejade givetvis glatt. Efter ytterligare någon kilometer kom ytterligare en och strax därefter en fjärde, en trevlig tjej som vi stannade och pratade med. Kerstin och jag var mest förvånade över att de inte sprang tillsammans. Nå, inte vår business. Framme vid Nävsjön valde vi självklart leden som går söderut och vidare runt sjön för att få uppleva den fantastiska naturen, urskogsområdet och Nävsjömossens naturreservat. Tar man istället höger kommer man istället direkt på leden upp mot Nyköping, men då missar man som sagt ett stycke storslagen natur. Vi njöt fullt ut trots duggregnet och allmänt blöta marker. Att färdas genom så vacker natur med så många inbjudande platser blir smått orytmiskt med alla stopp men en lisa för själen. Inga havsörnar i sikte denna dag. Vi lämnade Nävsjön bakom oss och hade siktet inställt på Stora Bötets myrkomplex. Fina stigar hela vägen och livsfarligt hala spänger, som man helst springer vid sidan om där det går. Stora Bötets naturreservat är helt fantastiskt med myrarna och Bötbergets läckra hällmarker. Mindre fantastiskt var att alla spänger låg under vatten och på ett ställe fick vi vada fram en minut i iskallt vatten. På den korta tiden hann fötterna domna bort och det gjorde ruskigt ont! Vi fick vada ytterligare en gång strax innan Gälkhyttan, men överfarten gick snabbare. Man blir härdad med tiden, men tro inte att man springer omkring och njuter med ett brett leende hela tiden.

Efter Gälkhyttedammen tog vi den västra och kortare sträckningen av leden. Duggregn, väta och kalla fötter suger energin ur en. Den östra delen av rundslingan är betydligt blötare i normala fall. Vi fortsatte på stigarna genom härlig natur. Ena stunden fina hällmarker med luftig tallskog och i nästa tätt gammal granskog á la Bauer med mättad nästan lysande grön mossa. Vid Fada kvarn stannade vi till vid den långa Fadaforsen. Därefter blev det skön kuperad löpning genom sprickdalar och upp över Jätteberget och så vidare in i Ryssbergen. Här fick vi se två tjäderhönor som flög upp framför oss. Kul! De sista 6-7 kilometerna handlar mer om transportlöpning in till Nyköping än pur naturupplevelse. Vi valde att inte ”gena” över Svanviken, utan sprang runt via Kungsladugården och Lindbacke, kullen med alla sina enbuskar. Vi rullade vidare in mot Nyköping och tog sedan gågatan där vi slank in på Coffeehouse by George för en riktigt efterlängtad lyxfika. Vi konstaterade att denna sträcka definitivt är en sommarsträcka med tanke på alla våta myr- och mossmarker som korsas. Skönt återhämtade sprang vi stelbenta sista biten till vandrarhemmet för en lång kokhet dusch. Tack och lov fanns det två badrum! Det hela avrundades med ett nytt besök på restaurang Ät för att avnjuta deras suveränt goda burgare och vi lyxade till det med en efterrätt vid namn Kryptonit. Det blev tidig myskväll och efterföljande nio timmars sömn innan klockan ringde på nytt…

151128b 151128c 151128d 151128e 151128f 151128g 151128h 151128i 151128j 151128k 151128l 151128m 151128n 151128o 151128p 151128q 151128r 151128s 151128t 151128u 151128v 151128w 151128x 151128y 151128z 151128zz 151128zzz 151128zzzz 151128zzzzz

Söndag 29/11, Tunabergsrundan, 42.5 km
151129aVaknade som vanligt tidigt. Frukost och snabb städning av rummet. In med allt i bilen. Runt nollan ute och klart, men enligt yr.se skulle ett snabbt regnväder dra förbi mellan 9-11. Den som lever får se. Jag kände mig betydligt bättre utan känningar i halsen. Även Kerstin kände sig något bättre. Vi tog bilen till Koppartorp och parkerade vid Tunabergs kyrka. Det började gry så smått. Skulle vi äntligen få till hela Tunabergsrundan med gruvleden? Vi har sprungit Nävekvarn-Koppartorp många gånger och en variant på hela rundan, men aldrig med gruvleden inbakad. Morgonen var fin och vi gav oss iväg genom Koppartorp på själva gruvleden som utgörs av etapperna 37:1-2. Vi tänkte springa rundan motsols. Det var över två år sedan jag sprang gruvleden och jag måste erkänna att jag denna gång blev positivt överraskad hur väldigt fin gruvleden och dess stigar är. Och det som också höjer hela upplevelsen är självklart den kulturhistoriska delen och den lokala hembygdsföreningen har gjort ett underbart arbete med alla små informationstavlor som berättar om gruvorna och det som en gång var. Otroligt läckert att springa längs och förbi alla gruvhål. Vi tog oss tid att stanna till och läsa på alla tavlor. Allmänbildande och intressant. Tack vare att vi tog oss tid nådde vi även Nävekvarn lagom till att Konsum slog upp dörrarna och vi kunde njuta av den sedvanliga fikan där. De har alltid haft ett bord med två stolar utanför kassan och alltid något schysst fikaerbjudande. Ortsborna är alltid trevliga och pratar mer än gärna. Sådant är bara naturligt på små orter.

När vi stegade ut ur Konsum hade regnet slutat. Ja, yr.se hade faktiskt rätt. Ett område med regn drog som hastigast förbi mellan 9 och 11. Mmm… sedan var det bara att sätta av på vår absoluta favoritsträcka på hela Sörmlandsleden. Stigen är bara så fantastisk hela vägen från Nävekvarna längs med Bråviken till Ålbäcksgrund och så vidare över Dragsberget. Denna gång tog vi dock den tråkigare delen av leden på asfaltsvägen mellan Lilla och Stora Uttervik. För en månad sedan sprang vi en alternativ sträckning på småstigar och obanat längs med kusten över Galtviksberget. Den sträckan är tre kilometer längre men så otroligt mycket läckrare. Denna dag var vi dock lite tröttare och Kerstin fick en rejäl dipp efter Konsum, så vi tog den kortare och snabbare vägen fram till Stora Uttervik. Vi har sprungit den här sträckan (Nävekvarn-Koppartorp) 5-6 gånger och vet hur krävande och teknisk den är, inte minst med all kupering. Delsträckan mellan Gullängsberget och dess vidsträckta utsikt till Ålbäck är nog den läckraste på hela Sörmlandsleden. Vilken stig! Denna dag bjöd den även på fina nära möten med tofsmes, mindre korsnäbbar som satt och ”skalade” grankottar och så en strömstare i ålbäcken.

Jag har skrivit om denna sträcka så många gånger att jag känner mig tom på ord. Den måste upplevas! Fotografierna säger en del men långtifrån allt och själva helhetskänslan, dofterna, temperaturen, vinden, känslan i kontakten mellan stig och fötter, det meditativa rörelsemönstret, euforin, glädjen i steget och så Simonberget som grande finale.

Ni får helt enkelt njuta av våra bilder från vårt helgäventyr och om ni ska ge er själva ett nyårslöfte så borde det vara att springa Tunabergsrundan till våren eller sommaren 2016.

Det var nog allt för denna gång

Niklas & Kerstin

151129aa 151129b 151129c 151129d 151129e 151129f 151129g 151129h 151129i 151129j 151129k 151129l 151129m 151129n 151129o 151129p 151129q 151129r 151129s 151129t 151129u 151129v 151129w 151129x 151129y 151129z 151129zz