Mar 282020
 

01aTvå frågor dyker upp när jag nu sitter vid tangentbordet och ska försöka mig på att rekapitulera förra helgens fantastiska upplevelse på Tunaberghalvöns stigar tillsammans med ett skönt gäng likasinnade: Är det med ord och bild ens möjligt att beskriva en känslomässigt extraordinär upplevelse som samtidigt är så avskalad och enkel i sitt utförande? Och varför gör jag ens ett försök?

Anledningen stavas inspiration. Att bjuda på en portion inspiration. Och ren skär glädje. När det kommer till själva upplevelsen är den högst personlig och är det tio personer som tillsammans njuter av soldränkta stigar och torra berghällar finns det utan omskrivningar tio personligt unika upplevelser av den gemensamt upplevda dagen ifråga. Och delad glädje är som vi alla vet dubbel. Medan tio personers lycksalighet under dessa omständigheter kan liknas vid en kollektiv upplevelse med religiösa inslag, tro mig.

Vi var åtta personer som samlades på Marinans Guesthouse i lilla Nävekvarn vid Bråvikens strand på fredag kväll den 20 mars. Upprinnelsen till denna stiglöparhelg finner sitt ursprung från många bäckar små i bästa Paul Auster anda. Jag visste sedan länge att Tunabergsrundan stod högt på Johan Ahlbergs önskelista. Johan är en av upphovsmännen bakom Trailrun4Fun och tillika den drivande kraften och arrangör bakom den 35-hövdade skaran entusiaster som skulle ha gett sig på GL3D (Great Lakeland 3 Days) i Lake District i maj men så kom Corona. En eldsjäl av rang. Tanken var att vi tillsammans – sedan ett par månader tillbaka – skulle dra ihop 14 aspiranter ur GL3D-gänget för att köra de vackra men krävande stigarna på Tunaberghalvön som ett litet genrep och möjlighet att testa utrustning, energi och lång tid ute. Nu blev GL3D tyvärr inställt, av förståeliga skäl. Tunabergshelgen kändes dock alltmer nödvändig som en välbehövlig tillflyktsort. Att få andas ut och njuta av fina stigar tillsammans med likasinnade. Att bara vara, här och nu, i en annan verklighet. Att få distans till den Coronamarinerade vardagen och möjlighet till mental stabilisering och nykter klarsyn.

Jag ska – utan att lova alltför för mycket – försöka hålla denna story kort och låta fotografier och videos tala sitt tydliga språk. Fria att tolka som man önskar. Jag har genom åren skrivit flera endorfinkickade stories om gudomlig stiglöpning på Tunaberghalvön och jag är inte mycket för textlig recycling. Det enda syftet med denna story, liksom de tidigare, är att locka fler till Tunaberghalvöns sagolika stigar och fantastiska miljö. Prövar med denna story ett nytt upplägg med etappuppdelningar av Tunabergsrundan för att göra det lättare att hitta för den som prövar rundan för första gången. GPX-fil (för klocka eller den eminenta appen Topo GPS) för nedladdning hittar ni i slutet av den story liksom länkar till tidigare Tunabergstories. Nog med inledande ord. Föreställningen kan börja!

Äventyrets sköna stiglöparentusiaster: Johan Ahlberg, Linda Andersson, Ana Díaz, Stefan Eriksson, Niklas Holmström, Fredrik Johansson, Björn Källström, Paméla Stenström samt Carin och Martin Eklund som joinade på lördagen. Fyra andra längtansfulla fick tyvärr lämna återbud.

Tunabergsrundan deluxe
Tunabergsrundans stigar går huvudsakligen på Sörmlandsleden men genom åren har undertecknad utvecklat och förfinat rundan med flera alternativa vägval i form av lokala stigar och stiglösa partier. Varianter som Tunabergsrundan complete, light och devine half har vuxit fram med tiden. I och med förra helgens runda där vi tillsammans upptäckte och prövade två nya berg, Bjurviksbeget och Kummelberget, kan – utan omskrivningar – en ny runda utropas: Tunabegsrundan deluxe! Kan vara den ultimata varianten, men nä, varför begränsa upptäckarglädjen!

Tunabergsrundan_700

Under mina åtta år på Sörmlandsleden har stigarna på Tunaberghalvön (Tunabergsrundan och Nävsjörundan) alltid legat i absoluta toppskiktet tillsammans med Marvikarna samt sträckan Järna-Marvikarna medan Skottvång-Malmköping tyvärr halkat ner några placeringar på grund av tilltagande avverkning. Så, ni som uppskattar Sörmlandsleden i allmänhet och vackra slingrande stigar genom kuperad sagolik natur längs med havet i synnerhet finner i Tunabergsrundan den ultimata rundan!

01b

Efter en soft samvaro på fredagkvällen var det dags för alla förväntansfulla att knyta sig men innan dess skulle det gissas tid på Tunabergsrundans första mil. Hur lång tid tar den första milen? En legendarisk alptopp och en arraksboll från Amarant som 1:a respektiva 2:a pris stod på spel samt praliner som tröstpris till resten. Tanken var inte att springa strategiskt utifrån tippad tid, fort som fan eller att maska, nä, bara en liten kul påminnelse om att man aldrig ska döma en sträcka efter distansen.

01c

Nävekvarn – Lilla Uttervik (etapp 37)
Vi vaknade upp till ett fantastiskt vårväder. Svag men kylig nordvästvind, klarblå himmel med lite molntussar och en underbart värmande sol. Ljuvlig mix av värme och krispig luft. Frukost serverades från halvåtta och avnjöts i skön morgonsol som vällde in genom Marinans fönster. Besked kom från Carin och Martin om att de var på väg för att hänga med under lördagen. Kul! Ingen andades ett ord om Corona och för de flesta väntade helt nya stigar, även för egen del skulle det visa sig.

Martin och Carin anlände och efter sedvanligt pyssel och vattenpåfyllning bar det av strax efter nio på lördag morgon. Det blev två kilometer uppvärmning på asfalt innan vi så kom på stigen upp mot Fyrberget med första vyn och kontakt med Bråvikens vatten, vars kust vi skulle följa många timmar däredter i gassande sol. Spontana superlativ utropades titt som tätt som för att säga: ”Jag drömmer inte, det här är på riktigt!” Tonläget på utropen var detsamma som i fågelsången som omgav oss. Vårglädje!

37_aa

Vi stack ut på den läckra udden Svartåhällen för närkontakt med Bråvikens vatten och en föraning om kustlinjen som väntade på oss. Ett svanpar gladde flera. Och som vi stod där undrade Johan helt sonika om vi skulle upp på berget därborta med en kort nick i riktningen. Härligt med nya ögon, då jag själv aldrig reflekterat över berget som ju såg underbart inbjudande ut. ”Vi prövar det!” Sagt och gjort, efter en svår passage på en nedlagd gammelgran över en bottenlös skogssjö (se Stefans video) var vi så på väg uppför det branta Bjurviksbergets västsida. Wow! Vilken läcker klättring. Och var och en kunde välja svårighetsgrad utifrån svindel, pirr och eventuell dödslängtan. Läcker vy från toppen. På vår väg utför på härligt slirigt hal fönster- och renlav bjöds vi på en grym överraskning i form av en bred (eller smal som en normalbyggd stiglöpare) 50 meter lång spricka genom Bjurviksberget. Så häftigt! Vi hade alltså återupptäckt det legendariska Tunabergsgapet, som en gång för länge sedan gick under namnet Häxgapet. Lyckan var total! Tio vuxna som blev till exalterade barn! Kolla in Stefans video så förstår ni varför.

37_a 37_aaa 37aaaa 37b 37c 37d 37dd 37e 37f 37g 37h

Lilla Uttervik – Västra Koviken (alternativ/etapp 38)
Vid Lilla Uttervik var det dags att vika av från Sörmlandsleden. Den här alternativa slingan mellan Lilla Uttervik och Utterviks småbåtshamn får man bara inte missa, det vore förenat med dagsböter och piskrapp. Det blev fantasifull scrambling över blockstensridgen i skogen. Rester från marmorbrottet i närliggande Strömshult. De långsträckta Mödalsbergen bjuder på sköna klättringar, ljuv löpning över hällarna längs innanvikarna med öarna Hargö och Mögö utanför, bred stig, djurstig och stiglöst om vartannat och flera fantastiska utsiktsplatser. Tror de flesta njöt så pass att mobilkamerorna glömdes bort. Nere vid Galtviksberget blev det lite gymnastikuppvisning och rutschkaneåkning (kanske för att dra ut på gissa-tiden-på-milen). Så, innan klättringen uppför Galtviksberget visade klockan 10 kilometer och tiden 1:54. Fredrik korades till vinnare, Linda god 2:a och Stefan 3:a.

Galtviksberget bjöd på fina klättringar och ljuv smal slingrande stig. På höjden med fantastisk vy ut mot öppna havet i sydost gassade solen och Björn hade ögonen med sig och upptäckte en mäktig havsörn som sakta gled över oss vidare inåt Tunaberg. På väg mot Uttervik kom vi till ett litet rött hus med ankor, höns och kalkoner och en tjej som stod och snickrade på en blivande äggbod. Vi stannade förstås till. Hönsen kom springande och den coola kalkontuppen Douglas var på spelhumör. Johan och Douglas tycktes utmana varandra medan Björn regisserade det hela på kalkonspråk, här kan ni ta del av Björns kalkonrulle. Därefter fortsatte färden och i Uttervik kom vi på Sörmlandsleden igen. Upp på Gullängsberget med vidsträckt utsikt, vidare utför förbi den magiska stensättningen och så till fina Västra Koviken. Gott om folk ute och vi stannade till och pratade med några. På östra sidan av viken tog vi rast och efterlängtad fika. Solen värmde medan nordvästan bet i kinderna.

38a 38b 38c 38d 38e
38ee 38f 38g 38h 38i 38j 38k 38l

Västra Koviken – Dragsviken (etapp 39)
Jag vet, det är närmast omöjligt att lyfta ut en stig eller en etapp på Sörmlandsleden som är läckrare, grymmare och vackrare än någon annan, men den dagen liemannen står där i sina vivobarefoot ultra och Corona-buff, gravallvarlig med timglaset i ena handen och erbjuder mig att byta bort schackbrädet mot en sista löptur på valfri stig, ja gott folk, då skulle jag utan tvekan välja kuststräckan mellan Västra Koviken och Ålbäcken i vackert eftermiddagsljus. Ytterligare ett bevis på att stigen är så inbjudande och läcker att springa är att det togs väldigt få fotografier i sällskapet. Det är meningslöst att med ord försöka beskriva sträckan, den ska upplevas IRL. Och det spelar ingen roll när på året eller i vad för väderlek, du kommer inte att bli besviken. Jag hörde många ord och superlativ som spontant utropades under färden. Kär lek och löpglädje.

39_a 39_b 39_c 39_d 39_e

Dragsviken – Koppartorp (etapp 40-41)
Strax innan Dragsviken hade tyvärr ett litet men ack så tråkigt kalhygge tillkommit, annars är hela sträckan från Nävekvarn längs kusten helt förskonad från avverkningar. Tack och lov. Alltid lika tråkigt att lämna närheten till kusten och havet. Nåja, stigen är fantastisk och sträckan över Dragsberget med sina hällar och luftiga gamla tallskog pockar på uppmärksamhet. Skön löpning på spänger här och där, vilket förevigades på Lindas video. Här och nu, inte någon annanstans. Och så bergklacken intill Mellsjön. Har ni koll på hur många berg vi bestigit? Kanske läge att döpa om rundan till Bergsrundan…

Löpningen rullade på och alla vid gott mod. Snart var vi så vid det berömda Simonberget. Välkänt bland klättrare, vanliga döda och stiglöpare. Vi valde det så kallade ”svåra alternativet” av Sörmlandsleden, det vill säga rätt upp på berget. Helt underbara hällar och med grym utsikt. Här blev det lite klättringsvarianter för att njuta så mycket och så länge som möjligt. Som en parentes kan jag nämna att jag hela tiden försöker hålla igen med superlativen som skimrar av biblisk poesi. Det är svårt. Så Fredriks ord, när han står och pekar mot Kummelberget  i min video från löpningen över Simonbergets underbara hällar, sammanfattar träffsäkert den ljuva upptäckarglädje som genomsyrade dagen, från början till slut. Linda tog täten upp mot Kummelbergets topp i stiglös terräng och bara försvann. En skogshare stöttes ur sin lega. Så, ett nytt berg invigt och införlivat i Tunabergsrundan. På vägen ner hittade vi en skylt på marken: Fågelskyddsområde, tillträde förbjudet 1/2 till 15/8. Hoppsan sa, den skylten såg vi inte.

Efter lite åkerkantslöpning kom vi snart in i den fint bevarade gruvbyn Koppartorp. Härligt efter 31-32 km underbar stiglöpning i kuperad terräng. Vattenpåfyllning i församlingshemmets toalett och sedan avnjöts en efterlängtad fika intill likbodens soliga vägg. Finkaffe och gifflar. Vi hade ställt en bil i Koppartorp med fika och som möjlighet att kliva av nöjd med dagen. Det är trots allt den genomförda sträckan Nävekvarn–Koppartorp som är den absoluta höjdpunkten i dubbel bemärkelse på hela Tunabergsrundan. Några nöjde sig här och tog bilen tillbaka till Marinan. Vi tog farväl av Carin och Martin som skulle tillbaks till storstan. Vi andra fortsatte mot Nävekvarn via gruvrundan.

40_a 40_b 40_c 40_d 40_e 40_f 40_g 40_h 40_hh 40_i

Koppartorp – Nävekvarn (etapp 37:1-2)
Solen började sänka sig så sakteligen. Så vackert med rött varmt släpljus. Solen i ögonen. Vi var sex entusiaster som hade lite krut kvar i benen och fortsatte den sista sträckningen till Nävekvarn. Vi utforskade de läckra grottorna strax utanför Koppartorp. Vi checkade av hällristningen och den säregna stollgrottan. Vid Hultebo skippade vi den norra öglan av leden och tog istället grusvägen till Laggarbo för att komma på leden där. Ett rekommenderat val. Vi tassade på lättsprungen stig och dagens sista bonus på rundan var tornet uppe på Kungstorpsberget. Fin utsikt och vackert ljus. Den sista biten till Nävekvarn känns mer som en medioker transportsträcka. Inte mindre nöjda för det. Vilken dag! Nio timmar ute i underbar natur och i fantastiskt sällskap! Vad mer kan man begära?

41_a41_b 41_c 41_d 41_e 41_f 41_g

Bastu och gastronomiska utsvävningar
Paméla som ville spara på sitt ömmande knä och klivit av i Koppartorp hade satt på bastun som vi lånat av Näfveqvarns Båtklubb. Det togs fram fina alkoholhaltiga drycker (för den som önskade) eller bara en kall cola, Stefan langade fram en bärbar högtalare och Linda agerade trail-DJ. Så otroligt skönt att få kliva in i en het bastu med ett härligt gäng. Paméla berättade om att den som snickrat ihop bastun aldrig fått godkänt av hennes pappa Bosse sedan spårade det ut helt och samtalen kretsade kring vinkelmått, sortera spik, konsten att tillaga smarriga pinnbröd, den rätta dimensionen på pinnbrödspinnar. Det fortsatte så även under den gemensamt ordnade middagen som kan vara den bästa after-trail-dinner jag ätit, inte minst av alla skratt. Pappa Bosse stod för mycket av underhållningen, fast han inte ens var där. Packalénska släktens hobbykirurgiska yrkeskunskap och bensågarhistorier avtäcktes och banade väg för ett framtida besök hos Pamélas föräldrar nära Ågelsjöns vackra natur med fina stigar. Det blev en härlig kväll utan att gå in på detaljer eller vilka som satt uppe halva natten medan ytterliggare någon betraktade stjärnorna från en sovsäck på Skäret. En dag som sent ska glömmas.

41_h

Nävsjörundan grande finale
Nävsjörundan är fantasiskt vacker som den är men är även perfekt för löpning dagen efter den krävande Tunabergsrundan. Löpvänliga slingrande stigar som inbjuder till dans och fart. Tidig frukost och trots att att vi startade från Marinan redan vid åtta var det varmt i solen, helt stilla och klarblå himmel. Vi hade uppenbarligen skött våra offer till vädergudarna utomordentligt bra. Nävsjön låg helt stilla och korparnas rop ekade över nejden, de var på pratsamt humör. Upptäckarglädjen hade inte sinat så vi körde på obanat över en namnlös höjd med skön utförslöpa. Stora Skallen bockades av och ett tranpar i mossen nedanför trumpetade smått hysteriskt. Ana komponerade en vacker film vid Nävsjöns strand som man kan tonsätta efter eget behag medan Fredriks taktfasta spångfilm avslöjar variationen i fotnedsättning och de långa fina spängerna.

Orden börjar sina… Hur ska man sammanfatta dagen och helgen? Blåsipporna blommade och alla log lyckligt? Kanske kunde man ana ett slags glansigt vemod i blicken och en desperat önskan om att kunna konservera känslan av en minnesvärd helg. Nä, dagar kommer och går men minnet av Tunabergsrundan består.

Denna oförställda glädje i sällskapet, som man oftast ser hos barn som upptäcker något nytt för första gången, ja, denna förundran, får mig att tänka på ett stycke ur Pär Lagerkvists fantastiska lilla bok Dvärgen. Ett stycke som följt mig genom livet sedan jag läste boken kring mina 20. Det är bara byta ut en sten mot en stig, en sten mot berg, ett vackert träd, en formation som ger näring åt ens fantasi, en grotta, en spricka genom berget eller där alls inga stigar finns. Tio livsbejakande människor utan titlar i avskalad miljö. Citatet lyder som följer:

Han kan ta upp en sten från marken, har jag sett, och granska den med ett utomordentligt intresse, vända och vrida på den och till sist stoppa den på sig som en dyrbarhet. Han tycks kunna fängslas av precis vad som helst. Är han en dåre?
En avundsvärd dåre! Den som en sten är värdefull för måtte vara omgiven av rikedomar var han går.

Ta hand om er därute!

Navsjorundan
200322a 200322b 200322c 200322d 200322e 200322f 200322g 200322h 200322i 200322j 200322k 200322l

Fredriks GPX-fil från Tunabergsrundan
GPX-fil Tunabergsrundan deluxe att ladda ner >>

Tidigare stories om Tunaberghalvön
Tunabergsrundan – Sörmlandsledens pärla – 21 juli 2018 >>
En fantastisk (endor)fin dag på Sörmlandsleden! 15 februari 2017 >>
Vårfågelmöten längs Tunabergs stigar – 26 mars 2016 >>
Stiglöparhelg på Tunaberghalvön – 28-29 november 2015 >>
Grym stiglöpning längs Bråviken – 16-17 oktober 2015 >>
Snöpulslöpning på Sörmlandsleden – 2 februari 2014 >>

Springa Sörmlandsleden
Boken med samma namn från 2016 sålde slut i december 2019 och kommer inte att tryckas om men den som är intresserad hittar här Tunabergsrundan i sin helhet >>

Jan 022020
 

200101aJag är inte mycket för tillbakablickar, såvida jag inte befinner mig på en läcker ridge eller för att se hur stigen bakom mig ter sig i varmt släpljus på kvällen eller i trolskt stilla dis. Att då och då stanna upp och reflektera, kolla kompassriktningen, är både sunt och nödvändigt, men ack så lätt att försaka. Jag lallar nog på som de flesta fram tills att något omvälvande och inte sällan sorgligt inträffar. Jag kommer inte sträcka mig till att säga att 2019 var ett skitår. Aldrig. Glädjen och sorgen, motgångar och framgångar, ja, de skiter fullständigt i årtal och årstid. Mitt motto har under mina 10 nyktra år alltid varit att ”varje år har varit mitt bästa år, inget år har varit bättre eller sämre än det föregående eller efterföljande”. Den gångna hösten har hur som helst varit en annorlunda höst. Jag var nära att säga upp mig på stående fot efter semestern. Full fart med Tivedsläger och Mar(viks)drömsförberedelser. DNF på Kullamannen, men spänner man bågen hårt och siktar högt får man vara beredd på att det kan gå hur som helst. Förkylning och ihållande trötthet. Två vänner som gick bort. En mentalt energikrävande flytt, förvisso tillbaka till Torshälla och en lägenhet jag väntat på i över fyra år. Och mitt i allt detta, den 23 oktober, fick min älskade Gloria somna in efter 13 1/2 år av villkorslös kärlek. Tomheten och saknaden var – och är fortfarande – obeskrivlig. Tid att sörja. Tatuerat ännu en tass bland de andra tassarna. Väljer att stanna där då jag inte har för avsikt avskräcka er från fortsatt läsning. Detta är ingen sorgesång och det är ju så här livet ser ut för var och en. Konserverad lycka hör skönlitteraturen till och det krävs inte mycket för att uppleva glädje och eufori. Ge mig en slingrande stig, en orörd skog, porlande vatten och fågelsång. Rörelsen, den repetitiva rörelsen framåt, tankar som löses upp, sinnen som registrerar. Kontakt med mitt inre. Frisk luft och sällsam stillhet. Bättre medicin är svår att finna, inte minst i vänners sällskap. Så många kvällar den senaste månaden som jag suttit i en mörk skog och låtit elden hypnotisera mig. Ja, jag har blivit en uteliggare.

Under senhösten utvecklade jag en överkänslighet för ljud. Orsaken är ännu oklar. Kan vara stressrelaterat och tittar jag tillbaka kan urskilja många faktorer. Läkarbesök i mitten av december. Togs en massa prover. Inklusive borrelia. Svaren kommer vilken dag som helst. Mitt EKG gjorde dock läkaren lyrisk. Excentrisk hypertrofi. Ett svårlokaliserat lågfrekvent ljud i lägenheten kommer och går. Vaknar till och från. Fastighetsvärden tar det förstås på allvar. Så, sedan i början av december sover jag ute i Torshargs vackra skog ett par kilometer hemifrån. Fyra fem nätter i veckan. Kan avslöja att sova ute är snabbt beroendeframkallande. Vinden i trädkronorna, knak i skogen, sovsäcksmys och kattugglan som hoar en bit bort. Och tystnaden! Utan katt är jag längre inte låst, mer ett faktum än av glädje, och kan dra iväg på små löpäventyr utan att planera dem i förväg. Utnyttjar numera varje helg och ledighet för äventyr i naturen. Lägenheten känns mer som en personligt inredd förvaringsplats där jag kan ta ett varmt bad, tvätta kläder, läsa, skriva ett blogginlägg som detta, äta och lyssna på musik. Nä, det är inte synd om mig. Det handlar bara om inställning och någonstans är jag tacksam över att hitta lösningar som visar sig tilltala mig mer och inte följer det gängse normerna. Och vart detta leder återstår att se. Jag följer med som en nyfiken resenär. Jag för dagbok över mina utenätter. Kanske dags att hitta en stuga i skogen?

200101aa

Väderprognosen såg fin ut inför nyårsafton. Har besökt Marvikarna och Åkers bergslag var och varannan helg de senaste månaderna. Kändes högst lägligt för ett besök till mitt andra absoluta favoritområde med sörmlandsled och fina lokala stigar: Tunaberghalvön, söder om Nyköping. Packade ner tält (mest utifall), övernattningskit och tillräckligt med mat och energi. Tog bussen (runt hörnet från jobbet) till Nyköping i måndags eftermiddag och väl där bussbyte till Nävekvarn. Handlade lite på Konsum innan jag slog på pannlampan och sprang etapp 36 mot Nävsjön. Stjärnklart. Hård vind som gav upphov till ett härligt sus i trädkronorna. Kom fram till kolarkojan vid Nävsjön. Har aldrig sovit i den tidigare. Två britsar och ved. Hade med mig ett par små gravlyktor. Installerade mig. Cosy. Sov skönt och tog faktiskt en välbehövd sovmorgon. Vilken fantastisk nyårsaftons dag. Klarblå himmel hela dagen. Av den friska västanvinden märkte jag inte mycket då jag sprang längs Bråvikskusten österut. Årets sista dag? Kändes mer som en vårlik senvinterdag. Det blev en fantastisk heldag på etapp 36-41 av Sörmlandsleden samt den alternativa sträckningen över Mödalsbergen och Galtviksberget på totalt 44 kilometer. Nävekvarns klint är en relativt säker plats att se havsörn under vinterhalvåret, så även denna gång. Noterade ytterligare en havsörn vid Galtviksberget. Det bjöds även på tjäder, sparvhök, sångsvan, rödhake, rödvingetrast, tofsmes, sidensvans, gärdsmyg och avslutades med en hoande kattuggla  strax efter Koppartorp. Siktade in mig på skärmskyddet vid Kärrgruvorna varifrån jag tänkt ut en genväg på två kilometer till landsvägen för att ta bussen hem på nyårsdagsmorgonen. Där fanns ved. Tillagade en delikat nyårsmiddag på skivad ölkorv av olika kryddighet, potatismos och över det en glänsande hinna av olivolja med stänk av lime, vilket sköljdes ner med ångande kamomillte. Lallerstedt hade varit avis.

De flesta nyårsaftnar minns jag knappt eller så flyter de bara ihop med varandra men denna kommer jag för alltid att minnas. Inte för att den var extraordinär på något sätt men däremot otroligt vacker, särskilt från det att solen sakta börja gå ner. Det varma släpljuset som ger träd och klippor en närmast overkligt röd ton. Glädjande var att många människor gett sig ut på stigarna för en promenad längs Bråviken så det blev flera stopp för att utbyta några glädjens ord på denna årets sista dag. Ja, det får även räcka med ord om detta äventyr där jag fick uppleva sista solnedgången 2019 och årets första soluppgång 2020. Bilderna nedan säger nog det mesta.

Som en parentes kan jag berätta att jag drog på smilbanden när jag i morse lyssnade på reprisen av Naturmorgon där de recenserade ett stort antal böcker från 2019. Jag har överlag bra koll på de fackböcker som ges ut inom natur och äventyr men har helt missat att Markus (och Frida) Torgeby kommit ut med boken Sova ute: om att finna sitt lugn i naturen. Vilket sammanträffande! Själv skriver jag i min lilla svarta med titeln En uteliggares dagbok.

Imorgon bär det av till Tivedens nationalpark och därmed starten för mitt lilla projekt att besöka och uppleva nationalparken under årets alla månader 2020. Ja, 2020 lär bli mitt bästa år, även det.

God fortsättning!

200101b 200101c 200101d 200101e 200101f 200101g 200101h 200101i 200101j 200101k 200101l 200101m 200101n 200101o 200101p 200101q 200101r 200101s 200101t 200101u 200101v 200101x 200101y

Jul 282019
 

190725aLätt att hamna i väl inkörda spår. Fotspår. Andras som egna. Oktober, man ser fram emot att följa pannlampans sken i mörkret. Och så Eskilstuna Trailklubbs årliga invigning av reflexrundorna i Vilsta naturreservat förstås. November, man längtar efter snön och den vidunderliga och fluffiga värld som öppnar sig med en pannlampa i mörkret. En månghövdad skara som bäst. Som att träda in i en annan värld. Men, framåt februari brukar man vara rätt mätt, rätt mycket trött på mörker, snö och is. Man längtar efter barmark, solvarma stigar och doft av tallbarr. De första blåsipporna och tussilagon. Man vill lägga pannlampan på hyllan. Och där, någonstans i bortglömd vrå, får den oftast ligga till nästa oktober. Och så vidare, såvida man inte har något långt ultralopp inplanerat. Ja, så långt att man får räkna med en natt eller två. En fot framför den andra. Om och om igen. Dag som natt. Men långt ifrån alla älskar vintern eller att springa i mörker med pannlampa. Tack och lov tillhör jag kategorin som gör det.

Här sitter jag i 30 graders värme och skriver om längtan till mörkret och vintern i pannlampans sken. Men nej, det var det där med inkörda spår. Kanske glömmer vi bara bort sommarnatten. Men en eller två magiska sommarnätter på läckra stigar i gott sällskap glömmer man sällan. Svårare är kanske att få tummen ur, trots att vi innerst vet att belöningen blir hundrafalt, om nu glädje och eufori eller meditativ stillhet går att mäta. Men vad passar väl bättre dessa dagar i bastuvärme och stekande sol än att springa sitt långpass om natten. Och det känns ju alltid som det går så mycket snabbare vid mörkerlöpning, om man nu vill känna sig snabb.

De senaste åren har jag försökt få till minst ett pass på sommaren längs Sörmlandsleden eller tidigare även Bruksleden. Ensam. Skönt pirrigt. Inte alltid ensam. Fåglarna och djuren finns därute i mörkret. De ser mig men jag ser inte dem. Hör dem däremot. Även om jag är väldigt duktig på fåglars läten hör jag ibland nattliga läten som jag inte kan avgöra om de kommer från en fågel eller fyrfota djur. Eller kanske en vilsen fullmånepsykopat som hamnat i primalskriksläge. Nä, det närmaste jag kommit kombinationen hjärtstopp och göra-på-sig är när jag för ett antal år sedan sprang rätt in i en flock vildsvin, mest halvstora kultingar med några morsor. Jag är mer på min vakt om jag går genom Eskilstuna en fredag eller lördag kväll. Det finns inget farligt i naturen mer än aggressiva rötter och stenar som lurar hjärnan och hugger direkt om tillfälle ges. Trötta fötter är ett lätt byte.

190725b 190725bc 190725d
190725e

Det är något särskilt med att färdas på stigar genom fin natur 8-10 timmar från låt säga ett par timmar innan skymning, vidare genom natten till gryningen. En slags djupt nedärvd känsla om liv och död. Man har överlevt ännu en natt för att möta ännu en dag i vardande. Ljuset, det rödaktiga skimret som förebådar en annalkande soluppgång. Fåglarna som en efter en faller in i konserten. Tranorna som trumpetar. Sång och ljus i en gränslös katedral. Man känner det i blodet. Att uppleva detta tillsammans med likasinnade förstärker det känslomässiga i upplevelsen. Även här något primitivt i botten: ”Tillsammans ska vi klara oss genom natten”. Men mest handlar det om glädje och som vi alla vet är delad glädje dubbel glädje!

190725f 190725g 190725h
190725i 190725j

En sträcka av Sörmlandsleden som är ofantligt vacker och närmast orörd är den mellan Järna och Läggesta. Den bjuder på en hel del kupering och mäter 53 kilometer. Givetvis tar man den fantastiskt vackra alternativa sträckningen i form av Stora Gruvrundan mellan Järna och Mölnbo. Sträckan Järna-Läggesta är även perfekt då man får uppleva både solnedgång och soluppgång, om nu vädergudarna är på det givmilda humöret. Förra sommaren blev två turer på nämnda sträcka med härliga stiglöparentusiaster och i bästa tänkbara väder. Kanske i varmaste laget på en av turerna. Denna sommar har det hitintills blivit en tur (12-13 juli) på nämnda sträcka tillsammans med ett skönt gäng. De två efterföljande helgerna har jag dock kört nattlöpning solo i Åkerskogarna och Marvikarna. I inbjudan till årets gemensamma nattlöpning utlovade undertecknad både spelande nattskärra och ropande storlom. Vi fick båda även om vi ”bara” fick se jagande nattskärra och höra dess grodlika läte från en annan. Bonus blev en maffig tjädertupp, spelande morkulla och en kull tiggande kattuggleungar.

En av anledningarna till att jag älskar Marvikarna och Åkerskogarna är – förutom närheten – dess storslagna och i närmast orörda natur med hög vildmarkskänsla. Vild och kuperat sprickdalslandskap. Inga problem att få ihop 40-50 km och få uppleva solnedgång, sommarnatt och soluppgång. De två senaste helgerna har det alltså blivit en solotur vardera för att uppleva tystnaden och det meditativa i rörelsen nattetid. Tystnaden. Ingen gång är den andra lik men den obeskrivliga glädjen inombords är alltid densamma. Att bara bli en del av miljön jag rör mig i. Betraktaren. Upplevaren av de små ögonblicken. Och visst bjuds det på oväntade möten och väderfenomen, så oväntade att Gevalias reklam känns som en solblekt instamatickopia. Jag kommer för alltid minnas morgonen den 13 juli då dimma täckte hela sprickdalen med sjösystemet Marvikarna och Klämmingen, den mäktiga lappugglan vid dödisgroparna nedanför Stenhuggarmon den 20 juli och så de två nattskärrorna som satt på stigen mellan Lilla Vasskär och Skottvång denna natt, kom som närmast typ en halvmeter. Den gångna natten bjöd även på spelande storlom och två olika kullar med tiggande kattuggleungar. Ja, bara för att nämna några i raden av upplevelser. Förvänta det oväntade och du blir ordentligt överraskad!

190725k190725l190725m 190725n 190725o 190725p 190725q

Kolla gärna in Jonas Colléns inspirerande propagandafilm, Sörmlandsleden by night, från turen den 12-13 juli>>

Än är inte sommaren slut så leta fram pannlampan, bjud in några vänner och ge er ut i sommarnatten för lite primitiv stiglöpning i glädjens tecken! Äventyret finns ofta närmare än man vill tro.

Bjuder på ett fång bonusbilder från årens sommarnattsäventyr:

190725r 190725s 190725t 190725u 190725v 190725w 190725x 190725y 190725z

 

Feb 062019
 

190206a…säg mig vem som svettas, grymtar och ler? Ja, vad vore livet utan backar? Vanliga döda är väl glada slippa dem så länge det inte finns liftsystem och det är väl inte direkt en fråga som skåningarna brottas med dagligdags. Tittar man på sitt eget livs banprofil så skulle den nog inte skilja sig särskilt mycket från banprofilen från någon välkänd bergsultra, allt beroende på vad vi lägger in och värderar som toppar, dippar och ren ökenlöpning. Å andra sidan, rätt ointressant kan tyckas. Det blir vad det blir. Valen vi gör. Man kan ställa sig på ett löpband med fågelsång i lurarna eller ge sig ut på stigarna med en uppleva-livet-podd i lurarna. Valen är många. Vi är olika. Personliga drivkrafter, livsstil och mål gör sig gällande. ”Varför ska man ta sig över det där berget, när man kan gå runt det?” Jag är svag för berg och Steve Chiltons boktitel poppar otvunget upp i skallen: ”It’s a hill, get over it”. Jag vill inte runda berg bekvämt via dalgångar, såvida det inte handlar om konflikter i verkliga livet. Jag har gjort mitt liv så enkelt som möjligt, fyller det med de stigar och backar jag föredrar, stannar till i någon glänta, tar en fika och andas in nuet. Okomplicerat.

Här där jag bor, i Eskilstuna, finns inga berg. Det finns några skogsklippor som fått bergsnamn sedan finns förstås en himla massa människor som heter Berg i efternamn. Det finns till exempel hela 83 stycken Andreas Berg i Eskilstuna kommun medan stans mest kända Berg, han i Kent, valde att flytta för många år sedan. Högsta punkten i vår kommun ligger på 114 meter över havet och har begåvats med namnet Tyckenhed. Inte så mycket till hed och hade det inte varit för att Sörmlandsleden ringlar sig över dess vackra hällmarker med luftig gammal tallskog är det högst troligt att bergknallen fallit i glömska. Sedan har vi förstås den eländigt tråkiga skidbacken i Vilsta, men det finns de som inga backar har så vem är jag att klaga?

190206b

Nå, man får göra det bästa av det som bjuds för att på bästa sätt förbereda sig inför de höjdpunkter som stundar. Mina utmaningarna de senaste åren har alla varit påfallande lika. De sammanfattas bäst med mycket berg, dramatisk natur och långa dagar. Dock har förberedelserna varierat en del från år till år. Finslipats är väl kanske mer korrekt ordval. Det var länge sedan jag slutade att se min löpning som ”träning inför något uppsatt mål”. Jag springer för springandets skull och det är motivation i sig. Välmåendet. Tävlingar (eller lopp för er som föredrar det) ser jag mer som kryddiga och sociala inslag med möjlighet att stiga ur det komfortabla och tänja på gränserna. (Och slippa bära på packning!) De enda tillfällen jag använder ordet ”träning” är väl vid dedikerade backpass eller styrketräning. För mig är ordet träning synonymt med något jävligt tråkigt. Kanske välbehövligt, men likväl tråkigt. Lätt att slentrianmässigt springa på i samma spår, inte sällan tills man ruttnar. Variation och experimentlusta är lösningen, åtminstone för mig. Alltid spännande att prova nya idéer i praktiken och att nedan beskrivna upplägg tycks vara rätt för mig och mina utmaningar visade sig senast på Kullamannen i höstas. Nästa utmaning blir Bob Graham Round sub24 i juni, men som alltid är det många faktorer som spelar in för ett lyckat genomförande.

190206c

Under många år har de många och långa lågintensiva ultrapassen på Sörmlandsleden varit mina njutfulla ”nyckelpass”. Uteslutande för att jag älskar att vara ute i naturen länge och det handlar då om 6-8 timmar. Underbara små äventyr på en eller två dagar där jag samtidigt testat utrustning, energiintag och lärt känna min kropp och hur den (det vill säga jag) fungerar vid olika ansträngningsnivåer. Under åren 2013-2017 har mina årstotaler i distans landat på mellan 365 och 448 mil och 60-70.000 höjdmeter. Men för 2018 gjorde jag en del förändringar, utan att för den skull ge avkall på naturupplevelserna, njutningen och vad jag kallar kvalitet. Tvärtom. Årstotalen för 2018 landade på 320 sprungna mil men i gengäld 114.000 höjdmeter. Och jag fortsätter på inslagen bana för 2019. Jag har dragit ner på de många ultrapassen för jag tror — trots låg intensitet — att de ändå sliter mer än jag tror. Nu nöjer jag mig med ett ultrapass (+50 km) i månaden och en tvådagars varannan månad. Givetvis på älskade Sörmlandsleden. När det gäller vardagspassen har jag ”hittat” fina, roliga och givande rundor med många backar, särskilt när det kommer till transportlöpning till och från jobbet, som ju är så tidseffektiva. Jag är privilegierad som har stigarna bara några hundra meter från porten och kan springa till och från jobbet. På varje transportlöpningspass är målet minst 500 höjdmeter och distansen får bli vad den blir, oftast 17-18 km på min skönaste ”transportrunda”. Jag har ett grovt veckoupplägg med 9-11 mil och 2500-3000 hm x tre veckor och den fjärde veckan soft med 40-50 km och inget fokus alls på höjdmeter. Ett grovt upplägg som jag inte följer slavisk. Glädjen, förväntansfulla ben och längtan efter den sköna tröttheten måste finnas där. Och när det kommer till backar väver jag in repetitioner i ett flertal tekniska och vitt skilda (sett till underlag, längd och lutning) backar i löppassen. Jag tror på kontinuitet och många bäckar små. Av den anledning har jag slutat med dedikerade megabackpass i Vilsta slalombacke, som förvisso ger 50 (enkla) höjdmeter per vända. Året har hursomhelst börjat fint och jag stängde januari med 37 mil och 10.500 hm. Fräsch kropp och glatt sinne. Bra plan och riktigt skön känsla!

190206e

Numera tycker jag aldrig att backträning är tråkigt, vilket främst beror på att backarna är en del av löpningen även om det handlar om ett par tre repetitioner i varje backe. Så här års och nu med all snö är det bara så fantastiskt häftigt att bränna på utför i branta skogsbackar, bergknallar och skidbackar. Bara släppa på alla spärrar och om ben och fart inte synkar: landa med ett brett leende i ett mjukt täcke av halvmeterdjup pudersnö!

190206d

Jag kommer självklart att köra grymma dedikerade backpass under vår och försommar i Romme och Järvsö. Ja, det bär faktiskt av till Järvsö redan på fredag för att smaka på backarna där över helgen. I övrigt ser jag fram emot boken Training for the Uphill Athlete: A Manual for Mountain Runners and Ski Mountaineers med beräknad release i början av mars. Får se om den kan ge spännande input.

På återseende.

190206f

Apr 212017
 

NickeIdag är det på dagen fem år sedan jag satte mig på tåget från Eskilstuna för att tjugo minuter senare stiga av på den öde perrongen i Hälleforsnäs och springa de fem milen tillbaka till Eskilstuna på en orangemarkerad led. Den 21 april 2012 blev således starten på en passionerad och förmodligen livslång resa av kär lek mellan mig och Sörmlandsledens slingrande stigar genom mestadels fantastisk natur. Jag visste det inte då, rent intellektuellt, men som alltid vid en groende kärleksrelation så var kroppen och hjärtat med på noterna redan från dag ett. Jag minns så väl den dagen och den pirriga känslan av ett förestående äventyr. Den egenmodifierade ryggsäcken skulle få bekänna färg. Jag hade valt sträckan Hälleforsnäs-Vilsta som mäter 50-53 km, beroende på hur man väljer att springa den avslutande delen i Vilsta. Två gånger tidigare i mitt liv hade jag sprungit fem mil i ett svep, Lidingö Ultra och SUM (Sörmland Ultra Maraton), båda under 2011. Men detta var något nytt. Bara stig, ingen support i form av vätskestationer med tillgång till vatten och energi. Idag är detta inga konstigheter, men då, dagen för fem år sedan var det annorlunda och långt ifrån självklart. Jag har full förståelse för de som idag är i färd att sätta av på sin pirrande jungfrutur längs okända stigar med tanken ”Tänk om jag springer vilse?” Vi har alla varit där!

Den dagen för fem år sedan var härligt vårlik som det ofta kan vara i slutet av april, men morgonen började gråmulen. Jag hade aldrig varit i Hälleforsnäs tidigare och jag minns den smått surrealistiska känslan, som att befinna mig i en scen hämtad från någon ödesmättad film av Wim Wenders. Stationshuset i Hälleforsnäs var sedan något år rivet och borta, fick jag lära mig senare. Där var bara en perrong. När tåget åkt sin väg var det bara perrongen och jag omgiven av en tyst ödslighet. En stillhet som i ett svartvitt fotografi från förr. Jag klev ur bilden, satte på GPS-klockan, började småjogga och följde de orangea markeringarna. När jag kom till bruksdammarna och den vidsträckta myren med vacker mosaik av klarvattenytor stod jag som förtrollad. Och i en av dessa gled en vacker storlom fram genom vattnet. Redan där började förälskelsens frö att gro. Sinnet lätt, hjärtat glatt. Sedan följde ett par blöta partier och jag skuttade fram som en patetisk primadonna på de små tuvorna. Jag hatade att bli blöt om fötterna på den tiden. Men det ofrånkomliga var snart oundvikligt och blöt om fötterna blev jag, trots vackert trippande. Jag formligen flöt fram över härliga hällmarker med luftig tallskog som kantades av vackra mossar och skogsmyrar. Kilometer för kilometer. Korpars läten genljöd skogarna, trastars sång och tofsmesars karaktäristiska rullande läte gladde mig stort. Till min stora glädje fick jag även se tjäder. Den härliga sträckningen längs Näshultasjön bjöd på fin variation, från gammelskog till strandnära stig förbi en gigantisk bäverhydda och när jag kom till Kvarntorps naturreservat stod ett ståtligt tranpar på fälten medan trädlärkans melodiskt dalande sång fyllde luftrummet. Eufori! Fortsättningen bjöd på gammelskog, blöta partier, (lång)tråkig asfalt förbi Lundby säteri och slutligen den fina men tuffa avslutningen i Vilsta. Ursprungstanken var att springa sista kilometrarna till Eskilstuna och ta bussen hem till Torshälla men efter ett snabbstopp på McDonalds kände jag bara ”Nå, har jag sprungit så här långt och fortfarande kan springa utan problem kan jag lika gärna fortsätta de sista åtta hem också.” Sagt och gjort, med hjärnan full av intryck och stramande lår joggade jag hem hela vägen på cykelbanan. Distansrekord 60,76 km. Den som är intresserad kan läsa den korta storyn i sin helhet här.

Idag, den 21 april 2017, på dagen fem år senare gav jag mig av för att springa jubileumssträckan mellan Hälleforsnäs och Vilsta. För tionde gången dessutom och i gott sällskap av Kerstin Rosenqvist. Bara lugn, jag ska inte upprepa vad jag redan skrivit ovan. Sträckan är fortfarande lika underbar och opåverkad av människan. Kerstin och jag möttes upp på tåget. Tjugo minuter senare klev vi av på perrongen i Hälleforsnäs. Klarblå himmel, skön temperatur men lite småkylig nordvästvind. Hursomhelst var det kortbyxeväder och det räckte gott med en (uppkavlad) långärmad. Det blev självklart ett njutstopp vid myren utanför Hälleforsnäs. Underbart. Dagens första höjdpunkt kom efter bara 6,5 km i den härliga och luftiga tallskogen med ljuva mossklädda hällmarker. En tjädertupp lyfte framför oss och strax efter ett par hönor. Vi stannade och nere i en sänka spatserade en spelande tjädertupp med hela stjärtpartiet utbredd som en svart solfjäder. Snart lyfte ännu en höna och strax därpå även tuppen. Så häftigt! Första gången vi springer på en spelplats med 5-6 tjädrar, även om vi haft tjäder i området nästan varje gång vi sprungit där. Några kilometer längre fram stötte vi ännu en tjädertupp. Och precis som för fem år sedan sjöng flera arter trast, tofsmesar och kungsfåglar hälsade på oss. Ett korppar flög över våra huvuden och sedan kunde vi glädjas åt ett vackert nötskrikepar som för ovanlighetens skull var rätt orädda och de utbringade sitt fina jamande läte, inte det höga skräniga lätet som man oftast hör. Så vackra de är. Vi njöt av stigarna och avhandlade vardag och livet medan vi lät oss fyllas av skogens förtrollande energi. Vid Kvarntorps naturreservat slog vi oss ner i en solgassande slänt och avnjöt kaffe och varsin alptopp. Sedan vart det tröskeltempo till Bälgviken då Kerstin skulle hinna med bussen till Eskilstuna och sedan vidare hem till Västerås för att arbeta med sin avhandling. Vi tog farväl för denna gång. Lite synd att hon inte kunde fortsätta de sista två milen eller i alla fall ytterligare 2,5 km till den helt underbara gammelskogen där det bjöds på dagens absoluta överraskning och höjdpunkt: Järpe! Den flög iväg framför mig och bortåt. Satte sig i en tall. Jag följde sakta efter och plötsligt lyfter en till från ett annat träd (det ses ju nästan alltid parvis eller familjevis). De flyger små etapper och jag följer dem i hopp om att få se dem närmare och kanske få ett foto på skönheterna. Samtidigt låter de höra sina fina höga strofer som dalar, inte helt olik kungsfågel i ton. Fina sirliga toner som man inte alls förknippar med skogshöns. Följde dem bort från leden tills jag kom till en djup och fuktig sprickdal med fantastisk skog och förstod varför här fanns järpe. Jag har faktiskt aldrig sett eller hört järpe i Sörmland tidigare och enda gången jag noterat järpe på ett löpäventyr var på Bergslagsleden i höstas. Jag lämnade dem ifred och återvände till leden. Rullade på och sista milen avslutades vädermässigt på engelskt vis med sol, regn och hagel om vartannat. Precis innan jag kom fram till Vilsta efter 51 km slog det till med drivande hällregn. Vilken tajming. Slank in på restaurangen och avnjöt kaffe och köttbullsmacka. När regnet upphört och solens strålar letade sig fram var det bara att springa sista kilometrarna till stationen och cykeln för transport hemåt. Vilken grym jubileumsdag!

Halleforsnas
Kerstin2

Fem år och 500 mil
Ni förstår själva att det är stört omöjligt att sammanfatta fem år på Sörmlandsleden på ett rättvist sätt i en kortfattad reflektion som denna. Det är inte heller meningen med denna lilla återblick. Jag har – som inbiten kalenderbitare – givetvis fört en lista (som tidigare låg på Internet) på alla turer jag gjort på leden sedan den 21 april 2012 med distans, sträckning/etapper, datum och länkar till GPS-rutt och eventuella blogginlägg med en mängd fotografier, vilka numera återfinns under springasormlandsleden.se. Jag har aldrig brytt mig om att summera distansen på alla mina äventyr men i och med att det är femårsjubileum roade jag mig med att sammanställa lite statistik, mer som kuriosa än någonting annat. I och med dagens jubileumsträcka Hälleforsnäs-Vilsta har jag sprungit hela 539 mil på leden och det var tionde gången jag sprang just denna sträcka. Nå, nu bör jag förstås vara korrekt och räkna bort ett antal mil som avnjutits på alternativa stigar som till exempel gruvrundorna och Blå stigen utanför Järna/Mölnbo, Ulvaspåret, Marviksleden, alternativstigarna i Tyresta nationalpark, gamla dragningar, den vackra och längre sträckningen över Galtviksberget och Mödalsbergen på Tunaberghalvön. Med dessa borträknade landar fem års totaldistans ändå på över 500 mil, vilket gör i snitt 100+ mil om året, som ju är Sörmlandsledens totala längd. Vidare fördelar sig dessa mil på totalt 138 halv- eller heldagar ute på leden, vilket gör en snittdistans på 39 km per dagspass. Den kortaste sträckan jag sprungit under en dag är på 10 km (Brannäs, 44:3) men som i en del av flera satelliter den dagen medan den längsta på en dag landar på 67 km, då jag sprang från Stavsjö till Fada utanför Nyköping. När det kommer till orterna längs leden framstår Hälleforsnäs som en central knutpunkt, i alla fall om man som jag bor i Eskilstuna, och 25 gånger har jag stigit av på den alltid lika öde perrongen i allt från gråmulen gryning om vintern till gassande sol på sommaren. Malmköping är en annan metropol för mina äventyr på leden med totalt 24 besök, med avslut i klar majoritet. Äventyren har varit fördelade på årets alla månader men sett till årstider ser man faktiskt en nedgång under sommaren, vilket till viss del beror på tävlingar och äventyr på annat håll.

Paradiset

Inte att förglömma är alla de människor – ingen nämnd ingen glömd – som jag delat äventyren tillsammans med och bland dem har min goda vän och bästa löparkompis Kerstin Rosenqvist utgjort ett härligt sällskap på säkert hälften av alla turerna under de senaste åren, endagars som flerdagars. Vidare har det varit kul och inspirerande att bjuda in nyfikna löpare och redan stigfrälsta till endagarsturer på leden, för även om det finns en bok om att springa på Sörmlandsleden verkar många ha svårt att ta sig ut. Ibland behövs bara en tur på leden i gott sällskap för att beroendet ska slå rot.

Den som är intresserad hittar listan i sin helhet här>>

ETK_2014
Kerstin

Favoritsträckor
Under årens lopp har det av naturliga skäl blivit så att jag föredrar vissa områden och sträckningar mer än andra. Jag älskar hällmarker, trixiga och tekniska stigar, kuperad terräng, platser med fina vyer, stigar som går längs sjöar och myrar och slutligen att sträckan erbjuder så mycket orörd skog som möjligt med den hett efterlängtade vildmarkskänslan. Vilka krav jag har?! Sträckan Hälleforsnäs-Vilsta är en favorit av flera anledningar; enkel logistik, jag springer hem, varierad och bra distans för en dagstur. Faktum är att sträckan knappt har påverkats under fem år, tänker då på gallringar och avverkningar. Bara ett par tre gallringar på hela sträckan! Tillsammans med denna sträcka är det två sträckningar till som ligger mig varmt om hjärtat och man kan nog kalla dem för bassträckor:

Djupvik-Koppartorp (etapperna 30-41)

Järna-Malmköping (etapperna 11-20)

Nu är dessa två sträckor inte alls så statiska såsom Hälleforsnäs-Vilsta, utan de utgör för mig basen för flera olika varianter på upplägg beroende på logistik och hur många dagar jag vill lägga på ett stiglöparäventyr. För den förstnämnda sträckningen har jag några gånger valt Stavsjö som startpunkt, ibland med övernattning på Stavsjö vandrarhem för att komma iväg tidigt mot Nävekvarn och övernattning där. Sedan fortsätta till Nyköping dag två. Det har blivit några två- och tredagarsturer på denna fantastiska sträcka genom åren. Andra gånger har det blivit en eller två dagar på Tunaberghalvön med den så kallade Tunabergsrundan som en klar favorit på en dag, även den med ett flertal varianter. Dock undviker jag helst den östra sträckningen (etapp 42-44) mellan Koppartorp och Nyköping utan springer hellre den betydligt vackrare sträckningen norrut via södra Nävsjön och vidare på Gälkhytteleden (36:1-3 + 44) till Nyköping. Jag har svårt att tänka mig att jag någonsin kommer att tröttna på den helt fantastiska sträckan mellan Nävekvarn klint vidare österut längs Bråviken och den alternativa sträckningen över Mödalsbergen och Galtviksberget med de ljuvliga partierna över Dragsberget och Simonberget fram till Koppartorp. Att springa denna tuffa och tekniska sträckning under olika årstider, med- eller motsols och i olika typer av väderlek är likställt med tidlös poesi. Vidare har jag anordnat två trailläger där basen och boendet varit Stavsjö vandrarhem och därifrån sprungit de finaste etapperna i Kolmården. En fika på det gamla genuina Säterdalens Café efter den krävande men härliga sträckan i gott sällskap längs med Bråviken är som en skänk från ovan en het och solig sommardag.

ETK_Kolmarden
Februari_2014

När det kommer till bassträckan Järna-Malmköping så är det utan tvekan den sträcka – och allehanda varianter på den – som jag sprungit särklass allra flest gånger och med Marvikarna som stigarnas hjärta. Räknade snabbt ut att jag passerat eller sprungit specifikt kring Marvikarna totalt 34 gånger. Hela sju gånger har jag sprungit den synnerligen vackra och tuffa sträckan mellan Läggesta och Malmköping på en dag, ofta tillsammans med Kerstin. Den mäter 60+ km (liksom Stavsjö-Nävekvarn) och är sannerligen en prövning samtidigt som den bjuder på härlig vildmark och väldigt lite bebyggelse. Vi har oftast sprungit mot Malmköping och de avslutande 15 kilometerna från Bågberget är alltid lika tuffa och tre gånger har jag fått en rejäl energidipp mot slutet. Minns så väl när jag sprang sträckan första gången den 7 juli 2012. Blev så barnsligt häpen när jag hittade hjortron vid sjön Älskaren. Trodde faktiskt inte det fanns hjortron i Sörmland. Det var en varm dag och jag fick ett jäkla skav i grenen men så ljuvligt att få ta ett dopp i Hosjön vid framkomsten. Det mystiska med denna sträcka är att den alltid varierar i distans och att det känns som om man aldrig kommer fram till Malmköping den sista fjärdedelen.

Hjortron

Detta är ju inte direkt en sträcka man bjuder in andra till stiglöpning, då den är lång och tuff samt att det inte finns några platser man kan ”stiga av” och ta en buss hem. Det är allt eller inget. Men så seglade en ny favorit upp, då Kerstin och jag insåg att man som alternativ kunde göra den nästan tio mil långa sträckan Järna-Malmköping till en skön tvådagarstur med övernattning på underbara Lilla Vasskärr B&B eller omvänt starta i Malmköping och avsluta i Gnesta/Mölnbo/Järna/Läggesta. Bara under senaste året har vi sprungit Järna-Malmköping med övernattning på Lilla Vasskärr tre gånger och självklart med de fantastiska gruvrundorna utanför Järna invävda. Vore oförlåtligt att exkludera dem (precis som den alternativa sträckan på Tunabergsrundan). Vi har även gjort en tredagars med start i Flen och övernattat i Malmköping och på Lilla Vasskärr. Fördelen med att övernatta på Lilla Vasskärr, om man är ett mindre sällskap som tänkt prova på en tvådagars, är att man kan välja att korta ner sträckan dag två. Oavsett man startar i Järna eller Malmköping kan man – dag två – alltid välja att springa på de fina stigarna vid Marvikarna och sedan ta sig till Läggesta station för hemfärd. Alltid skönt med alternativ om det skulle hända något oförutsett. Trots enstaka nytillkomna hyggen och gallringar under åren består sträckan ändå av så mycket fin orörd natur med vildmarksfeeling och jag kan omöjligen tröttna på den, oavsett årstid.

Middag_vasskarr
Malmkoping_okt16

Andra högt rankade favoriter är Nynäsrundan (söder om Trosa), Tyresta- och Hanvedsrundorna, Marvikarna som område och den nyligen anlagda anslutningen (etapp 16:1) från Åkers styckebruk till etapp 16 är helt sagolik. Etapp 16:1 är verkligen ett lyft då den gör det möjligt för olika upplägg (stora och lilla Åkerrundan på 30 respektive 40 km) samtidigt som den är så vacker och härligt dragen. Jag har hunnit njuta av sträckan sju gånger senaste halvåret. De etappansvarigas arbete på denna sträcka är beundransvärt. Faktum är, om jag bodde i en liten stuga i Åkers bergslag skulle jag vara nöjd för resten av livet när det kommer till natur och stigar. OK, åka till jobbet några dagar i veckan men annars bara uppleva och utforska naturen i Åkers bergslag. Nä, jag skojar inte. Känner ni till ett litet hus för uthyrning får ni gärna tipsa mig! Lyckan finns i det enkla, inte sällan runt hörnet…

Fornborgen
Marvikarna3

Möten på leden
När det kommer till möten på leden tänker jag i första hand på naturens egna invånare som alltid funnits där och förgyllt min färd från dag ett och alla dagar därefter. Jag har aldrig känt mig ensam när jag sprungit på egen hand längs slingrande stigar genom naturen. Jag trivs i mitt eget sällskap och även om det är en disig novemberdag eller svidande kall januaridag, ja, nog blir jag hälsad av någon kungsfågel, småpratande tofsmes, ljudliga korpar eller bara några rådjur som stirrar på en innan de elegant studsar iväg bland träden. Att springa året om och möta årstiderna och alla dess skiftningar är ett sant nöje. Alla årstider har sin charm! Just nu är det vår och för mig som är fågelskådare sedan barnsben är de anländande vårfåglarna något alldeles extra. I jämn takt fylls det på nya fågelarter vecka efter vecka till de sista anländer i slutet av maj. Och eftersom jag springer är upplevelsen av den omgivande fågelvärlden nästan uteslutande auditiv och det är med hjälp hörseln jag hittar och ser dem. Så var fallet när jag bokstavligen sprang på en kull med utflugna sparvuggleungar vid Marvikarna i juli förra sommaren. Jag har skådat fågel i över 40 år och besökt uggletät vildmark men aldrig sett denna ugglevärldens lilla dvärg så nära och fint. Once in a lifetime!

sparvuggla
tjader
stromstare
havsorn

Lycka är att kunna springa på stigar och förundras över naturen i vilken jag är en besökare men ibland hittar jag den där nedärvda känslan av samhörighet och samklang, långt bort ifrån sociala medier och designad tomhet. Ja, det är ett privilegium att bara arbeta fyra dagar i veckan och bo strategiskt med närheten till många delar av Sörmlandsleden. Naturen och alla dess invånare är verkligen en källa till glädje och är den viktigaste anledningen till att jag väljer att tillbringa så mycket tid i den. Där mår jag som bäst och tänk att man kan bli så skitglad över en hög med bajs på stigarna kring Mölnbo, det närmaste jag kommit varg på mina äventyr. Ja, mina ben är transportmedlet och eftersom jag har förmågan att kunna springa gör jag det mycket hellre än att vandra, även om rörelsen är densamma, en fot framför den andra och sedan bara repetera rörelsen tills man är framme vid målet.

vargbajs
alg
Tyke
sorgmantel
ko
Visst är mina springturer förenat med många minnesvärda möten med människor som delar samma glädje som jag själv, men som gör det utifrån egna förutsättningar, orsaker och smak. Det märkliga är dock att det var väldigt sällan jag stötte ihop med någon på leden de första två tre åren. Sedan hände något och de senaste två åren blir jag nästan förvånad om jag inte träffar någon vandrare under en längre dagstur på leden. Sedan är det förstås så att vissa sträckor är mer tillgängliga och självklart mer frekvent besökta än andra. I skrivande stund är det många möten som passerar i revy och som genererar ett brett leende men av förklarliga skäl kan jag inte återge dem alla här och nu. En del möten är nästan som hämtade ur en bok av Paul Auster. Sammanträffandets mästare. Ta bara den dagen för några år sedan då jag kom springande efter en tuff dag på leden längs cykelbanan från Trosa mot Vagnhärad och plötsligt får syn på stora vepor med Inov-8, en fot och namnet Art of Running samt annat som är förknippat med stiglöpning. ”Vad? Det där fanns inte när jag sprang förbi här för en månad sedan.” Jag kunde bara inte springa vidare och låta det bero. Det är ögonblicken man ska ta till vara på, de kommer aldrig igen! Jag tänkte bara ”Det går fler tåg mot Stockholm” så jag vek av och gick in i butiken och det var så Anders Nordström och jag möttes. En vänskap som består än idag! Eller som när Kerstin och jag sprang mellan Järna och Läggesta i slutet av februari i år och passerade ett par vandrare och vi hejade men som sedan ropade ”Härlig blogg du har Niklas!” Det var ju bara att vända tillbaka och vi hade ett trevligt samtal med Pia och Hans Johansson. När jag kom hem beställde jag deras dokumentärfilm ”Låt fjällvind blåsa hjärtat rent” och fick dokumentären ”Snön är alltid vit på Landsort” då jag berättade att ön var mitt andra hem som fågelskådare under många år på 70/80-talet. Ja, eller den dagen när jag sprang från Stavsjö till Nyköping men satt och fikade alldeles för länge med Pasha (ägaren till Stavsjö vandrarhem) och sedan satt och fikade för länge igen på genuina Säterdalens Café vid Kvarsebo färjeläge. Och som ni vet har vi ju inte midnattssol i Sörmland och det blev till att springa i mörkret utan pannlampa på etapp 36:3 med grymtande vildsvin i omgivning. Kom ut på vägen vid Fada och vid vattenfallet stannade jag till och pratade med en kille som väntade på sin fru som var på agilityträning med hunden. Jag sprang vidare i mörkret på asfaltvägen mot Nyköping och fem minuter senare stannade en bil till med nedvevad ruta: ”Vill du ha skjuts in till Nyköping?” Det var killen med fru och hund. Det visade sig att de visste en hel del om trail- och ultralöpning, då hon var kusin med en ultralöpare med förkärlek till fjällen och som en gång stöttat Miranda Kvist en del i uppstartskedet av Team Nordic Trail. Världen är bra liten ibland. De släppte av mig vid vandrarhemmet i Nyköping och dagen efter mötte Alexander ”Tailwind” Malmström upp. Första gången vi träffades och vi sprang tillsammans några mil på Sörmlandsleden norrut.

Ja, många är mötena på leden och stigarna leder givetvis till möten med likasinnade, antingen trevligt sällskap för dagen eller möten som leder till bestående vänskap. Livets stigar vävs samman med naturens stigar. Möten uppstår. Avskalat. Enkelt. Häftigt!

Anders_AoR
Marvikarna
Marvikarna2
lover

Det som inte längre finns
Sörmlandsleden bjuder som ni redan förstått på väldigt mycket glädje och är på många sätt så välgörande för mig. Jag älskar naturen som kantar stigarna men en skogsstig utan omgivande skog är en stig utan själ. Av den anledningen gör det så ont när jag kommer springande på en för mig gammal fin stig som är förenad med minnen och plötsligt möts av ett kalhygge eller oftast vad som kan liknas vid en hänsynslös skövling där spill är spritt över en stenåker som nyss var ett mossklätt skogsgolv. Jag kommer aldrig få uppleva den skogen igen och visst kommer det att planteras träd, men man kan inte plantera skog. Inte ens när det ska gallras kan det göras snyggt och hänsynsfullt utan det körs upp breda gator och nu senast intill och längs med hela underbara Dragsberget som lyckligtvis är biotopskyddat, men man blir smärtsamt påmind om det omgivande ingreppet. Jag kommer heller aldrig glömma hur oerhört ledsen jag blev när jag ordnat med ett trailläger och utlovat en vacker skogsdal på etapp 30 med välsmakande källvatten. Bara månaden innan hade jag och Kerstin passerat där och avnjutit den magiska platsen. Men när jag och mina stiglöparvänner så kom dit en het majdag 2014 var hela området avverkat. Den fuktiga ljuva skogsdalen med sin smala bäckfåra var kal och upptorkad. Det gjorde ont. Men minnen och fotografier kan ingen ta ifrån mig, men vad är det för natur och skog vi lämnar efter oss för framtida generationer? Livlösa åkrar med träd?

kallkallan_etapp30

Boenden längs leden
Under de fem åren med flerdagarsäventyr har det förstås blivit en del övernattningar längs leden särskilt på sträckor där logistiken kan vara problematisk att få till men å andra sidan är det så skönt att få vara ute i två tre dagar på stigarna och koppla bort vardagen. Det är verkligen något jag kan rekommendera för varje stiglöpare med äventyrslust och längtan efter välmående. Vandrare känner förstås redan till detta välgörande fenomen. Det fina med vandrarhem och B&B längs med leden är att det är så enkelt att sticka ut på ett tvådagarsäventyr oavsett tid på året, även om jag varvat med tältning på senare tid. Du färdas med lätt packning på ryggen. Och när det gäller boenden längs leden finns det både sunkiga sådana och så de med hög mysfaktor och grandios frukost. Lilla Vasskärr B&B på etapp 16 ett stenkast från Skottvångs gruva tillhör min absoluta favorit och jag mår så otroligt bra under och efter en vistelse där. Tror det blivit 7-8 övernattningar där de senaste två åren och otaliga spontana fikastunder med Per-Inge och Eddy som driver och bor på Lilla Vasskärr. Ett varmare och gästvänligare par är svårt att finna! Den tystnaden, de mysiga stugorna, sova-skönt-sängarna, frukost deluxe och deras fantastiska trädgård gör det till en oslagbar kombination. Sedan ligger Lilla Vasskärr B&B grymt strategiskt till med 200 meter från etapp 16.

Pinge_Eddy
frukost

Andra boenden som jag nyttjat flitigt och gillat är förstås Stavsjö vandrarhem med goa Pasha som ägare. Jag är mäkta imponerad över hans energi och hur han lyckats bygga om och bygga till hela vandrarhemmet. Flera övernattningar har det blivit där liksom två traillägerhelger med härliga människor. Ett annat trevligt boende med 4-5 övernattningar har varit Skeppsvik B&B ett stenkast från leden utanför Nävekvarn. Tyvärr bestämde sig det trevliga värdparet Björn och Kerstin för att sälja och flytta in till Nyköping hösten 2015. De var så goa och generösa. Jag kommer aldrig glömma arrangemanget när Kerstin och jag ställde bilen i Koppartorp och Björn hämtade upp oss och skjutsade oss till Stavsjö vandrarhem och tog med sig mat och annat tillbaka till stugan i Skeppsvik, som vi sprang till dagen efter och övernattade. Så det var ett vemodigt farväl när vi hösten 2015 övernattade sista gången innan de flyttade helgen därpå. Jag blev dock glad över att hitta ett nytt boende ett stenkast därifrån, Sjölyckan. En riktigt fräsch liten stuga men ibland är lyckan kort. När jag för några veckor sedan skulle fixa boende för en tvådagars på Tunaberghalvön 8-9 april ringde jag förstås Agneta på Sjölyckan men det visade att även de skulle sälja och flytta. Trist. Jag har tidigare försökt boka rum på Marinans Guesthouse i Nävekvarn men tre gånger har det varit fullbokat med arbetare eller annat löst folk. Fjärde gången gillt tänkte jag och ringde. Döm om min förvåning när det fanns rum för mig och Michael Sjöholm. Yippie. Riktigt ljus och fräscht boende med fullt utrustat kök. Ett annat boende som är grymt läckert med en fantastisk miljö är vandrarhemmet Bränneriet ett stenkast från Nynäs slott intill Rundbosjöns vatten.

SkeppsvikB&B
Skeppsvik

Boenden som Nyköpings vandrarhem och Malma camping funkar men det finns ingen som helst mysfaktor att tala om. När det gäller Malmköpings Wärdshus kommer jag aldrig någonsin boka boende hos dem igen. Jag och Kerstin hade dragit ihop ett gäng för en tvådagars på vintern och bokat boende på Malmköpings Wärdshus men när det väl var dags att ge sig iväg på äventyret var det bara Kerstin och jag som kom iväg. När vi kalla och blöta om fötterna till slut kom fram i mörkret i Malmköping var wärdshuset inte bemannat. Vi ringde och mailade men utan framgång. Vi fick ta bussen hem. Förtroendet förverkat även om de försökte blidka oss med gratis boende och middag.

Framöver lär det bli fler äventyr med tält för att få uppleva den där riktiga vildmarkskänslan. Hade siktat på en härlig tredagars genom Kolmården under den gångna påskhelgen för ett generalrepstest av den utrustning jag ska ha på äventyret i de engelska bergen (Lake District) i juni men ställde in på grund av lite väl kyliga och snöiga förhållanden.

talt

Stiglöpning utan fika…
… är som kärlek utan kyssar, som man brukar säga. Och det är faktiskt sant. Det är alltid lika trevligt att avsluta en dag på stigarna med en gofika eller rent av klämma in en extra fika halvvägs, om tillfälle ges. Högklassiga fik som Sultans Konditori i Katrineholm, gamla Kafé Ottilia i Malmköping, Plevnagårdens Afternoon Tea en lördag, fjällstugekänslan på Lida Värdshus eller genuina Säterdalens Café vid Bråviken en sommardag kan man aldrig få nog av. Det tidigare cafétäta Malmköping tycks ha gott in i en recession och vi håller tummarna för att fina Kafé Ottilia öppnar i ny regi snart igen. Att trilla in på en spontanfika hos Per-Inge och Eddy på Lilla Vasskärr, sommar som vinter, ger alltid dagen en fin guldkant. Sedan behöver det inte alltid vara högkvalitativa bakverk och finlatte. Konsum i Nävekvarn har alltid varit en ljuv oas ruggiga höst- och vinterdagar och det har blivit lite av en tradition att ta en fika där. Numera har jag börjat att ta med termos och mackor i ryggan, särskilt på vintern. En het väldoftande espresso och en lyxmacka en gnistrande vinterdag med utsikt över Marvikarna är lite av en föraning om himmelriket som väntar en gammal stiglöpare.

Saterdalen
Fika
fila

Mina fem år på leden har genererat tusentals med fotografier. En bråkdel noga utvalda bilder återfinns i boken Springa Sörmlandsleden medan många fler fått illustrera alla blogginlägg med berättelser från mina äventyr på leden, korta som långa. Här bjuder jag på ett litet hopkok.

Till sist hoppas jag att alla som finner intresse av att vandra, springa eller cykla på leden även stöttar Föreningen Sörmlandsleden genom att bli medlem för 200 kronor per år.

I år hoppas jag kunna besöka Sävö och avnjuta den för mig sista osprungna biten Sörmlandsled.

Ha en fortsatt skön vår på leden så kanske stigarna för oss samman!

Niklas

Nycklar

Feb 152017
 

170215aAlltsom oftast är jag glad att jag inte äger en bil. Utöver vad det kostar i både pengar och miljö att ha en bil så är den inte alltid lösningen på logistiska problem. Och jag är glad att vi i Sverige har en så fantastisk kollektivtrafik, åtminstone i Sörmland. Ibland blir det bara så bra!

De flesta av er vet att min absoluta favoritsträcka av Sörmlandsleden är på Tunaberghalvön söder om Nyköping, etapp 36-41 mellan Nävekvarns klint och Koppartorp. Lägger man till gruvleden (etapp 37:1-2) eller några kilometer grusväg och lokala stigar till Nävekvarn så har man Tunabergsrundan i ett nörskal, se tidigare inlägg om denna fina runda (Tunabergsrundan – Sörmlandsledens pärla). Jag har provat många varianter och utforskat skogarna på Tunaberghalvön och då inte varit slavisk knuten till Sörmlandsleden, även om leden är själva basen. När jag sprang Tunabergsrundan i november slog det mig att man lika gärna kunde kliva av bussen i Buskhyttan istället för att fortsätta till Nävekvarn och utgå därifrån och springa nämnda loop. Det är alltid trevligt med flera alternativ, inte minst distansmässigt, särskilt om jag vill bjuda in andra till en vacker sträckning av Sörmlandsleden och fyra fem mil kan bli i mastigaste laget för en del, men tre mil fixar de flesta. Sagt och gjort. Jag tog en tidig morgonbuss från Eskilstuna till Nyköping. Hann med en fulfika på Pressbyrån innan jag klev på bussen till Nävekvarn. Efter 15 minuters färd steg jag av i Buskhytan (vändplan). Sedan var det bara att fortsätta landsvägen söderut mot Koppartorp och efter knappa två kilometer var jag på leden (etapp 41) där den korsar landsvägen vid Järpsäter. Det enda tråkiga med denna variant är att man missar Simonberget, men är man på humör är det bara göra en avstickare dit och ta rundslingan. Men jag var inte på humör för Simonberget utan vek av på leden österut och fortsatte förbi Järpsäters vidsträckta våtmark. Jag borde förstås nämna att vädret såg ut att bli strålande. Kylig morgon men solen värmde redan vid niosnåret. Underbart att få springa på mjuka fina barmarkstigar och känna dofterna som kommer med solen och varm jord. Vårkänsla så det förslår och visst hoppades jag på första överflygande lärkan en dag som denna. Detta är som sagt min favoritsträcka och jag har skrivit om den många gånger och jag har inte för avsikt att avhandla denna fantastiska del av Sörmlandsleden ännu en gång i raden av gånger. Fotografierna nedan talar sitt tydliga språk.

Jag har nämnt det tidigare och jag nämner det igen, det att någon vänlig själ (inte jag) har märkt upp den smala fina stigen över Galtviksberget (mellan Utterviks båtklubb och badplatsen i Galtviken) med breda rödvita plastsnitslar som sitter ordentligt. Springer eller vandrar du medsols följer du bara grusvägen till Utterviks båtklubb, förbi båtbryggorna och förbi vägbommen i slutet, 20-30 meter efter vägbommen bör du se flera rödvita snitslar i en naturlig ”portal” till höger och den smala stigen som leder uppåt. Om du däremot vandrar eller springer motsols följer du bara grusstigen direkt öster om badplatsen i Galtviken. Innan du kommer ut till bänken med utsikt över Bråviken och Hargö leder en slags ravin upp till vänster med gles hassel och andra lövträd, där dinner du snart snitslarna. De små stigarna över Mödalsbergen är dock omärkta, men med karta och kompass första gången och en portion lokalsinne och magkänsla bör det inte vara några problem. Fram kommer man alltid. Just sträckan mellan Lilla Uttervik och Utterviks småbåtshamn är bara för fantastisk att missa, särskilt som alternativet är skittråkig asfaltsväg. Men det är inte Föreningen Sörmlandsledens fel, utan det har helt enkelt varit svårt eller omöjligt få till ett avtal med markägaren. Men det är ju fritt fram för den hugade att ta den alternativa vägen med fantastiska stup och vidsträckta vyer. Denna fantastiska dag bjöd på väldigt många stopp, för att fotografera, men även bara för att njuta. Jag kände bara att jag vill njuta så mycket som möjligt, även om jag aldrig stressar annars, så var det bara så att en sådan här dag vore det kriminellt att inte ta till vara på till 100%. Fikan på favoritfikaplatsen uppe på den ena av de fina fikaplatserna på Mödalsbergen tog också sin beskärda del. Det var så underbart att längs hela kusten höra alfågelsången. Den gjorde mig nästan tårögt lycklig. Ja, inte att förglömma flera spelflygande korppar. Trummande spettar och så många fågelarter som var på härligt humör. Man rycks med! Från Ålbäck och resten av dagen räckte det med en tunn långärmad merino på överkroppen. Vilken känsla! Hade hoppats hinna med Nävekvarns klint men tog det soft och stack ut en sväng på Skäret istället. Sedan upp till Konsum för en sedvanlig fika innan bussen kom ör vidare färd tillbaka till Nyköping. Från Buskhyttan till Nävekvarn blev det 30 kilometer och plus två kilometer med Skäret. Rätt lagom distans med tanke på att sträckan är rätt krävande.

Väl i Nyköping sprang jag bort till Alexander ”Tailwind” Malmström och hälsade på, snackade löpning och äventyr över en kopp java. Tog 16:15-bussen hem till Eskilstuna och jag fick en helt oväntad och pulshöjande överraskning när en kungsörn kom pumpande i aktiv flykt med korta glid tvärs över vägen och bara fem sex meter ovanför bussen! Fågelskådartentaklerna slappnar aldrig av! Det sitter i ryggmärgen. Det blev inga havsörnar vid kusten men vad gör väl det en dag som denna med en svårslagen avslutning.

Bjuder här på ett gäng bilder, ett urval får jag väl lov att säga, från dagens underbara springtur på ledens finaste stigar!

170215b
170215c 170215d 170215e 170215f 170215g 170215h 170215i 170215j 170215k 170215l 170215m 170215n 170215o 170215p 170215q 170215r 170215s 170215t 170215u 170215v 170215w 170215x 170215y 170215z 170215zz 170215zzz 170215zzzz 170215zzzzz 170215zzzzzz 170215zzzzzzz
Jan 242017
 

170121aAlltsedan helgen i början av december 2016 då jag hårdtestade en del ny utrustning – se inlägg – inför de stundande löpäventyren detta år har jag längtat efter att återigen få sticka iväg och tälta i skön tyst natur. Av olika anledningar har det inte fungerat förrän den gångna helgen. Kerstin hade tänkt springa kring Marvikarna och ville ta en sväng upp till Falk- och Klövberget vid Mellanmarviken för att sedan fortsätta upp till sin syster i Stockholm. Jag själv tröttnar aldrig på stigarna och naturen kring Marvikarna och Åkers kronopark så jag beslöt att göra henne sällskap. Jag funderade på om jag skulle göra det till en tvådagars, tälta och testa utrustning. Stämde av med min vän Tomas om han kunde vara kattvakt och det gick bra. Längtade som ett lyckligt barn efter helgen!

Av den nya utrustningen var det egentligen bara den nya ryggsäcken (OMM Classic 25L) som jag behövde testa på nytt med full packning. Och med full packning avses den utrustning och vikt jag brukar ha för ett löpäventyr på 5-10 dagar i exempelvis fjällen. Min gamla trotjänare Inov-8 Race elite på 25L kan jag packa med förbundna ögon och samtliga mina löpryggor av märket Inov-8 har ju öppningen vertikalt över hela utsidan av ryggen, vilket jag anser är så mycket smidigare än en toppmatad rygga. Men min trotjänare tillverkas inte längre och ersättarna lockar inte alls, så det fick helt enkelt bli klassikern från OMM. När jag i början av december förra året sprang två dagar på Tunaberghalvön söder om Nyköping satt ryggan inte helt tillfredsställande och en bidragande orsak till att den satt oskönt och nötte på min utbuktande ryggrad berodde förmodligen till stor del på hur jag packat ryggan och det styva ryggstycket, som orsakades av det tunna ¾ liggunderlag som följer med ryggsäcken och skjuts ner i ett fack närmast ryggen. Så, helgens äventyr bjöd alltså på ett ypperligt tillfälle att pröva ryggan utan liggunderlaget i ryggfacket (nästan 200g bort bara där) och testa att packa annorlunda. Tältet Tarptent Notch är (ihoppackat) i stort sett lika långt som ryggsäcken och därmed perfekt att ha närmast ryggen och låta det forma sig efter ryggraden, maten/energin på båda sidorna om tältet närmast ryggen och sedan hitta en balans för resten. Ryggan vägde in på 8 kg, som vikten brukar landa på för ett äventyr med mat och energi för fem dagars löpning. Som sagt, jag längtade efter att ge mig ut på stigarna i Kerstins sällskap, njuta och en önskan om att ryggan skulle sitta tillfredsställande på denna tur.

Kerstin hämtade upp mig åtta i lördags morse och vi valde att ställa bilen vid Ådals kvarn för att slippa den trista transportlöpningen av etapp 15:1 från Läggesta station på tre kilometer. Därifrån tog vi vår favoritgenväg genom den vackra skogen från Kristiansborg till den smala landtungan mellan Visnaren och Nedre Marviken och därifrån Ulvaspåret vidare mot Åkers styckebruk för att komma på anslutningsleden 17:1. Vid de stora gamla ekarna mötte vi två glada vandrare och en fin väluppfostrad hund. Det visade sig vara en viss Yeska Karlsson och hennes vän Helena. Yeska vann ju en av de tre böckerna Springa Sörmlandsleden i våras. Vi stannade till och pratade. Trevligt!

170121b 170121c

Kerstin och jag fortsatte genom Åkers kronopark och den vackra naturen längs anslutningsleden 17:1. Vädret och temperaturen var ljuvlig och ryggsäcken satt förvånansvärt bra på ryggen. Och som vanligt vänjer man sig snabbt vid vikten. Molnen lättade alltmer och när vi passerade Skottvång hittade solens strålar fram och blå himmel avslöjade luckorna i molnen. Vi vek av från etapp 15:2 och tog den lokala stigen mot Krampan men vek sedan av på en annan stig som ledde direkt till Falk- och Klövberget intill Mellanmarviken. Vi hade tänkt besöka det spektakulära isfallet från Klövbergets topp ned Marvikens is och som upplevs bäst utifrån själva sjön, men vi hade inga isdubbar med oss. Dumt att riskera något även om isen sannolikt var tjock. Det blev istället härlig klättring uppför Falkberget och väl uppe på toppen badade vi och klipporna i solsken. Vi tog en välförtjänt fika medan vi njöt av utsikten och den värmande solen. Glada i själen fortsatte vi sedan i stiglös terräng norrut över Klövberget tills vi slutligen drog neråt Marviken och kom på Sörmlandsleden igen.

170121d 170121e 170121f 170121g 170121h 170121i 170121j 170121k

Min plan hade varit att slå läger bortåt Bredsjön eller Abborrmossen och fortsätta till Malmköping på söndagen. Men när vi nådde skärmskydden vid norra Mellanmarviken och jag såg att det fanns ved där beslöt jag mig för att stanna däröver natten och lämna morgondagen öppen. Jag tog farväl av Kerstin som fortsatte på leden till bilen vid Ådals kvarn. Själv slog jag upp tältet några hundra meter norr om skärmskydden vid stranden intill Fräkenviken och dess små öar. Tog sedan en lätt joggtur till kallkällan på andra sidan vattnet. Kände mig riktigt upprymd då ryggan suttit superskönt de 32 kilometerna på teknisk stig liksom genom stiglös terräng. Dessutom aningen skönare än min trotjänare Inov-8! Bådar väldigt gott för de kommande äventyren.

170121l 170121m

Gjorde upp eld, fikade och mös. En flock med 14 korpar passerade över skärmskydden och pratade med sin härliga repertoar av de typiska vårlätena. I skymningen kom tre killar och hund och tog det andra skärmskyddet i besittning. Jag fixade middag och njöt av tillvaron. Strax efter sju vandrade jag bort till tältet och gjorde mig i ordning för en mysig natt i en gosig dunsäck. Stjärnklart betydde kall natt. Drog på mig sköna ullstrumpor och min vildmarkspyjamas, tunt merinounderställ och merinobuffen över ögon och näsa. Somnade någon gång vid nio och vaknade bara vid ett par tre tillfällen, varav en av gångerna innebar pisspaus i en för ändamålet medhavd softflaska på 50 cl.

Vaknade slutligen vid fem halvsex på morgonen och gissa om jag blev lycklig av att överraskande nog få höra en sparvuggla som satt och visslade dovt en bit bort. Jag och lyssnade på den i säkert tio minuter innan den slutade. Jag började så smått ordna med frukost, kaffe och min egengjorda specialgröt. Skogen började sakta vakna till liv. Mesar, kungsfåglar och korsnäbbar hördes. Till slut var det dags för det oundvikliga, det ofrånkomliga traumatiska steget ut ur den gosiga varma sovsäcken och kränga på skorna som frusit under nattens minusgrader. Snabb ihoppackning av alla prylar innan man blir för kall. Det var vackert frostigt ute och snart nog var jag på stigen. Jag hade fått ett meddelande från det goa herrskapet på Lilla Vasskärr att jag var välkommen på en fika. Jag bestämde nig för att skippa Malmköping och istället springa på stigarna kring Marvikarna. Hälsade givetvis på hos Per-Inge och Eddy på Lilla Vasskärr där det bjöd kaffe och en sagolikt god räksmörgås, men det är deras värme, öppenhjärtade gästfrihet, nyfikenhet och naturintresse som gör en så glad inombords, alltid!

170121n 170121o
170121p170121q170121r170121sJag fortsatte sedan till Läggesta och hann precis med 13:30-tåget till Eskilstuna, men jag fick slita sista milen för att hinna. Inte första gången, men jag har aldrig ännu missat något tåg, även om det varit på håret några gånger. Tur var väl det för fiket var stängt denna söndag.

En underbar helg på alla sätt och vis och utrustningen som uppfyllde alla mina förväntningar med råge. Nu är det bara köra på med styrketräning och backpass vid sidan om de många små äventyren på Sörmlandsleden inför årets första stora äventyr i Lake District i juni. Tror ni jag längtar, eller?

170121t

Dec 272016
 

161113aSvårt att hitta en talande rubrik för detta inlägg som kortfattat handlar om fyra varianter på upplägg för löpning och vandring på Sörmlandsleden med Åkers styckebruk som utgångspunkt. Eller snarare olika upplägg med den nya anslutningsetappen 16:1 (f.d. 17:1) inbakad. I höstas invigdes etapp 16:1 som utgår från Åkers styckebruk och som ringlar sig fram genom vackert kuperad skog, över Lenellstorpkärrets orkidérika marker, 300 år gammal skog, gruvhål, en fornborg och vidsträckta mattor med skvattram vid Gallsjömossen. Leden som ännu inte riktigt blivit stig, bara en slingrande antydan. En eloge till Rolf Wahlström och Hanserik Folkesson som är upphovsmän till denna synnerligen vackra och genomtänkta sträcka med kultur och natur i skön förening! Sedan premiärspringturen med Kerstin Rosenqvist den vackert snötäckta dagen den 13 november har det blivit ytterligare tre turer med olika upplägg. Sträckningen från Åkers styckebruk ner till huvudleden (etapp 16/17) landar på 11-13 km beroende på om man avnjuter sträckan ”rakt på” eller inkluderar en eller båda rundslingorna.

Vi har sprungit etappen i snö, i mörker med pannlampa, genom stilla dis och med värmande annandagjulsol från klarblå himmel. För att nå starten har vi antingen ställt bilen i Åker, tagit bussen från Läggesta till Åker eller sprungit från Läggesta till Åker via landtungan mellan sjöarna Nedre Marviken och Visnaren. Tänkte bara i all korthet dela med mig av de upplägg som genomförts och som fungerar för stiglöpare såväl som vandrare. Personligen vill jag hitta nya alternativ och upplägg på löpturer längs Sörmlandsleden, så att favoriterna inte nöts och som jag sa till Kerstin i måndags: ”Det kan ju inte bara vara nyhetens behag att jag gillar sträckan (16:1) så oerhört mycket, den är bara så beroendeframkallande vacker och rolig att springa!” Jag fick bara ett leende i hemligt samförstånd.

13 november 2016
Vi ställde bilen vid besöksparkeringen vid själva bruket (och ån) och därifrån går leden uppåt mot det gamla brukssamhället med hus av olika ålder och arkitektur. Håll utkik efter de orangea leddekalerna på stolparna. Härlig dag med snötäckt landskap och temperatur kring nollan. Den snötäckta leden var tacksamt upptrampad och lätt att följa. Pur glädje att premiärspringa leden. Vi tog den första rundslingan medsols och fick på så vis springa över de snötäckta spängerna över Lenellstorpkärret två gånger.  Ned mot den andra större rundslingan valde vi den västra sträckningen till kallkällan vid Harsjöhult och etappkorsningen 16/17. Vi vek där av österut mot Lilla Vasskärr då vi förvarnat våra vänner Per-Inge och Eddy på Lilla Vasskärr att vi tänkt titta förbi. Föga förvånande hade de dukat upp med gofika på deras sköna inomhusveranda. Efter en lång trevlig fika gav vi oss av till Skottvång och därifrån valde vi asfaltsvägen mot Åker men tog Marviksleden och Ulvaspåret några kilometer tills vi slutligen kom fram till bilen i Åker. En trevlig ögla på 32 km. Lägg på ett par kilometer och du har fin stig (Sörmlandsleden, Marviksleden och Ulvaspåret) hela vägen från Skottvång och vidare norrut fram till de sista två kilometerna med transportlöpning på asfalt.
Karta1

9-10 december 2016
Kerstin och jag hade planerat in en tvådagars med övernattning på Lilla Vasskärrs B&B, som egentligen blev två springsessions på 24 timmar. Denna gång ställde vi bilen i Läggesta och jag hade provsprungit en alternativ väg till Ulva och Åker ett par veckor tidigare. Efter tre kilometers transportlöpning från Läggesta på etapp 15:1 kommer man till Björnnäs och leden viker av in i skogen till vänster från grusvägen, men här fortsätter man istället på grusvägen till Kristiansborg och egentligen Gustavsborg, där viker man av in i obanad terräng längs en åker samt en tät ung granplantering för att komma in i härlig skog i kuperad terräng. Klokt att ha karta och kompass med sig, men jag tvivlar på att någon springer helt galet vilse. Skogen mellan Gustavsborg och grus-/skogsvägen på ”andra sidan” är sagolikt vacker. Från nämnda väg leder en bred skogsstig nedåt mot landtungan mellan Visnaren och Nedre Marviken (använd kraftledningen som riktmärke). Kort därefter når du Ulva och när du kommit upp till den första röda stugan är det bara att ta av åt höger och strax kommer man på en stig som så småningom blir härligt bred och lättsprungen. Sista 1 ½ km till Åkers styckebruk får man dock springa på asfaltvägen. Denna sträcka från Läggesta mäter knappt 10 km, allt beroende hur kringelkrokig löpningen/vandringen blir genom skogen från Gustavsborg.

För Kerstins och min del denna fredagseftermiddag blev det pannlampa på efter någon kilometer in på etapp 16:1. Men vilken decemberkväll! Vi sprang båda i shorts, 6-7 plusgrader, stilla och vackert månljus. Nu var det barmark och det var inte mycket till stig som kunde urskiljas i pannlampornas sken och vi fick ständigt svepa med lamporna för att vara uppmärksamma på de glesa markeringarna. Det gick inte snabbt men vi njöt i fulla drag. Denna gång tog vi den östra sträckan förbi Gallsjömossen, som vi inte såg så mycket av men förstod av biotopen att det var vackert. Väl ute på huvudleden kunde vi slappna av mentalt då stigen var markant och tydlig samt att vi sprungit sträckan Skottvång-Malmköping i båda riktningarna säkert tio gånger.

Det var härligt att komma fram till Lilla Vasskärr och värdparet Eddy och Per-Inge som dessutom valt att bjuda oss på en delikat middag med supergod efterrätt denna afton. Det blev en trevlig och mysig kväll på deras inomhusveranda. En vistelse på Lilla Vasskärr gör en alltid lika glad och harmonisk inombords.

Lördag morgon bjöd på ett kontrasterande uppvaknande med ett snöklättt landskap. Fantastiskt vackert! Vi hade egentligen tänkt springa till Järna men vi kollade tågförbindelserna (Järna-Södertälje Syd-Läggesta) och de var urkassa, så vi bestämde oss för att avnjuta en lång härlig frukost och istöllet springa Marvikarna all in med Sörmlandsleden, Marviksleden och Ulvaspåret innan vi slutligen tog 15:1 tillbaka till Läggesta. Helt underbart att springa genom Marvikarnas vinterlandskap. Man blir som barn på nytt!
Karta2

21 december 2016
Eftersom jag sprungit den vackra megasträckan Läggesta-Malmköping sju åtta gånger hade jag funderingar på att testa ett kortare alternativ men ändå få allt det vackra och att kunna göra det på en dag. Läggesta-Malmköping brukar landa på 60 km och den är tuff hela vägen, oavsett vilket håll och årstid du springer. Gjorde en snabb kalkylering och sträckan Åker-Malmköping borde landa på typ 47 km, som ju är ett mer ”lagom” långpass på fina stigar i vildmarksbetonad natur.

Hade kollat tåg- och bussförbindelser till Läggesta respektive Åker, som lämnar en del att önska på helgerna vintertid, men eftersom jag bara arbetar 75% och är ledig en dag mitt i veckan var logistiken klockren denna onsdag och jag var i Åker kvart i åtta på morgonen. Fick springa med pannlampa i drygt en timma. En härligt stilla vinterdag som mer kändes som en senhöstdag. Diset svävade tunt. Stötte ihop med några kronhjortar och njöt återigen av etapp 17:1 och fick uppleva Gallsjömossen i dagsljus. Under min väg mot Malmköping såg jag både orre och tjäder. Denna sträcka är förträfflig för att se tjäder men det var första gången under alla år jag noterade orre. Väl i Malmköping efter en riktig skön dag på stigarna och alla sevärdheter avprickade stannade klockan på exakt 48 kilometer. Perfekt! En bra och vacker sträckning att springa i framtiden som alternativ till Läggesta-Malmköping och Lilla Vasskärr-Malmköping (44 km).
Karta3

26 december 2016
Kerstin hämtade upp mig med bil strax efter åtta och vi styrde kosan mot Läggesta. Molnfri himmel bådade gott. Vi ställde bilen i Läggesta och målet för dagen var att prova ett upplägg på en ”enkel” ögla i Åkers bergslag. Vi sprang förstås den alternativa fina genvägen från Gustavsborg mot Ulva via landtungan mellan Visnaren och Nedre Marviken. Skogen från Gustavsborg västerut är full av djurstigar så det gäller att hålla koll på riktningen och i en liten sänka skrämde vi upp en flock med vildsvin, vilket gladde oss båda då det är sällan man får syn på dessa under dagtid. Nere på tungan mellan sjöarna betraktade vi soluppgången och en strömstare. Vi njöt av vädret, den uppgående solen, temperaturen (Kerstin i shorts och jag långa tights) och den breda lättsprungna stigen med namnet Ulvaspåret mot Åker. Snart var vi på etapp 17:1 och bara söp in naturen och den vackert vaga stigen som slingrar sig och inbjuder till glädjefull stiglöpning. Vi sprang på en liten flock kronhjortar annars var det mest kungsfåglar och tofsmesar som gjorde sig hörda och oss glada förstås.

Resten är egentligen inte så mycket att orda om. Vi höll oss till Sörmlandsleden och den vackraste av slingorna vid Mellan Marviken och blandade inte in vare sig Marviksleden eller Ulvaspåret, inte denna gång, utan fortsatte mot Läggesta. Vi sprang förbi skärmskydden och hälsade på ett par som kurade i ett av dem och efter ett strömstaretomt Långa Edet sprang en löpare förbi oss. Kul! Kul att fler är ute och springer och vandrar på annandag jul. Väl i Läggesta stannade klockan på 40 km blankt. En bra ögla för ett långpass på vackra stigar och en perfekt tvådagars för vandrare.
Karta4

 Här följer ett gäng bilder från de fyra turerna:

13 november

161113b 161113c 161113d 161113e 161113f 161113g

9-10 december

161209a 161209b 161209c 161209d 161209e 161210a 161210b 161210c 161210d 161210e 161210f 161210g 161210h 161210i

21 december

161221a 161221b 161221c 161221d 161221e 161221f 161221g 161221h 161221i 161221j 161221k 161221l 161221m 161221n 161221o 161221p 161221q 161221r 161221s

26 december

161226a 161226b 161226c 161226d 161226e 161226f 161226g

Jul 212016
 

160720aEgentligen hade jag tänkt skriva ett kort inlägg om de senaste fjorton dagarnas högkvalitativa löpäventyr på mina absoluta favoritsträckor av Sörmlandsleden. Tanken var korta texter med många bilder. Tanken fanns, men inte inspirationen och skrivglädjen. Anledningen är givetvis att jag skrivit så många berättelser på bloggen om dessa sträckor genom åren och dessa har även destillerats till beskrivningar i boken Springa Sörmlandsleden. Nä, ibland är det bara så, liksom en intim passion, att allt inte behöver återges och göras tillgängligt för alla. Och när berättarglädjen inte infinner sig, ja, då ska man låta bli att skriva. Så någon summering av löpäventyren kring Marvikarna och dess lokala stigar med sparvugglemöte, den fantastiska vildmarkssträckan mellan Läggesta och Malmköping med hjortron och spektakulära sevärdheter, Nynäsrundan med minnesvärd gofika på Långmarens museigård och nu senast Tunabergsrundan blir det alltså inte. Bara sträckan Järna-Skottvång som saknas och voilà där har ni mina fem absoluta favoritsträckor av Sörmlandsleden!

Nu var inte tanken att jag skulle uppta er tid med en skriftlig monolog utan istället slå ett slag för den alltid lika fantastiska Tunabergsrundan. En runda längs Sörmlandsleden på Tunaberghalvön som är fantastisk på många sätt. Stigarna längs Bråviken hör till Sörmlandsledens tuffaste och de mest tekniska, oavsett du vandrar eller springer, men detta uppvägs av vildheten, skönheten, det orörda, höjderna, vyerna och närheten till havet på södra halvan och de kulturhistoriska inslagen på norra halvan. Du är inte heller tvungen att följa rundans stigar slaviskt, utan den går att förlänga liksom förkorta rundan utifrån ens egna önskemål och förutsättningar. Det är en flexibel runda och inte en enda av alla de gånger jag sprungit Tunabergsrundan har sett likadan ut ifråga om stigval. Basrundan finns där, men jag har alltid gjort avvikelser på något vis beroende på olika omständigheter. Ibland förlängt och vävt in Nävekvarnslingan, ibland kortat ner och sprungit grusvägen västerut från Koppartorp till Nävekvarn, någon gång (slaskig vinterdag) tagit asfaltsvägen från Uttervik till Nävekvarn. Hur man än lägger upp rundan är den finaste sträckan på hela rundan den som går längs kusten från Nävekvarns klint (eller start från Fyrberget) till Ålbäcken (etapperna 36-39). Sträckningen mellan Ålbäcken –  med det fantastiska partiet över Dragsberget på etapp 40 – och Koppartorp är även den fin och varierad, inte minst ”avslutningen” över Simonberget (inte den ”lätta” alternativslingan nedanför berget).

Karta

När det gäller den tre kilometer långa asfaltsträckan av Sörmlandsleden mellan Präst-Uttervik och Uttervik så är den inte särskilt rolig och jag minns tydligt tanken när jag sprang där första gången för tre år sedan: ”Varför går leden här, på vägen, och inte längs kusten eller därinne i den vackra skogen?” Det märkliga är det ändå är en orange träpil med ”L:a Uttervik” och vid de vackra byggnaderna i Strömshult finns en Sörmlandsledstolpe med orange topp och karta. Något gammalt och bortglömt? Nåja, ett par Tunabergsrundor senare kollade jag kartan och en vacker höstdag vek så Kerstin och jag av från den asfalterade leden och tog grusvägen mot Lilla Uttervik och sedan vidare på en bred stig in i skogen till höger efter kurvan upp mot Strömshult. Det bjuds på några partier med obanad löpning och klättring men annars finns det små vältrampade stigar genom den kuperade terrängen från Strömshult vidare längs kustlinjen och uppe på den namnlösa bergsplatån med utsikt mot Hargö finns två vackra platser med bord och sittplatser som bjuder på härlig utsikt. Efter att man korsat badplatsen är det bara att följa en bred stig á la motionsspår till en strandnära plats med en träsoffa för att njuta av Hargös branter. Därifrån är det bara att klättra upp mot Galtviksbergets topp och njuta av vyerna därifrån. Även här finns små djurstigar som man kan följa för att slutligen komma ner till Stora Utterviks småbåtshamn och vägen som leder norrut mot Uttervik och snart är du på leden igen. Den här sträckningen är dubbelt så lång (ca. 6 km) som den på asfalt men så ofantligt mycket vackrare. För vandraren – med tyngre packning jämfört med den som springer – lär sträckan upplevas som rätt krävande och än tuffare om man inte hittar på stigarna. Å andra sidan bjuder denna sträckning på så fin natur och många fina vyer över Bråviken och de närliggande öarna. Att välja leden på tre kilometer asfalt framför denna sträckning får nog ses som grovt kriminellt i friluftssammanhang.

Här kommer så lite bilder från gårdagens Tunabergsrunda, där jag fuskade och sprang grusvägen västerut från Koppartorp men vek av in på den lokala stigen från Kungstorp söderut mot Nävekvarns IP, men så hann jag också med den obligatoriska gofikan på Konsum innan bussen mot Nyköping svängde in! Den som är intresserad av story med bilder från tre tidigare löpäventyr (höst, vinter och vår) hittar dem på Springa Sörmlandsleden.

Ha en fortsatt skön sommar!

160720b 160720c 160720d 160720e 160720f 160720g 160720h 160720i 160720j 160720k 160720l 160720m 160720n 160720o 160720p 160720q 160720r 160720s 160720t 160720u 160720v 160720w 160720x 160720y 160720z 160720zz 160720zzz 160720zzzz 160720zzzzz 160720zzzzzz 160720zzzzzzz

Maj 222016
 

160521aDet är mycket på agendan för tillfället med boklansering, förestående flytt, planering av sommarens äventyr och framför allt trippen till Lake District på fredag, men mer om det i ett kommande inlägg. Ett sista stiglöparpass på hemmaplan innan det är dags för Bob Graham Round går ju alltid att få till och vad passar väl bättre än Marvikarna i gott sällskap?! Har lovat vännerna i Westeros Trail Running Society att dra ihop ett stigäventyr på Sörmlandsleden och varför vänta…

Vi blev en skön skara på åtta likasinnade. Orienterarna John och Martin från Sura respektive Sala, Johan från Skultuna, Daniel från Eskilstuna samt Jodda, Erik, Ilich och jag själv från Västerås. Efter några orienteringsmissar i ledarbilen kom vi till slut fram till parkeringsplatsen nedanför Stenhuggarmon vid Marvikarna, där Marviksleden och Sörmlandsleden går upp (österut) mot utkikstornet. Det finns egentligen inte så mycket att berätta eller analysera från det lilla löpäventyret. Vädret och temperaturen var perfekt även om hällar, rötter och stenar till en början var förrädiskt fuktiga och våta. Flera gökar ropande, liksom några patrullerande korpar noterades men höjdpunkten på fågelfronten var att vi fick höra storlommens ödsliga rop eka genom sprickdalen vid ett par tillfällen. Vi sprang även större delen av både Marviksleden och Ulvaspåret. På vägen tillbaka längs Mellan-Marvikens strand mötte vi plötsligt stiglöparentusiasterna Lena (Berg) och Merete (Hanssen) från Trosa, så det blev ett stopp och lite snack. Alltid lika kul att träffa likasinnade spontant på en stig någonstans! Förvänta det oväntade, som någon sa.

Hursomhelst, så njöt vi fullt ut av stigarna kring Marvikarna. Man får liksom aldrig nog och varje årstid har sin charm, från ett täcke av knädjup snö till en matta av skirt grönt blåbärsris eller dovt grönmurrig mossa i magisk skog. Man blir glad i själen. Vi avslutade det hela med en visit till Per-Inge och Eddy på Lilla Vasskärr och deras fantastiska trädgård. Givetvis hade vi beställt en riktigt välsmakande lunchfika och allt var vackert dukat i deras pagod. Det var liksom kronan på verket!

Här följer så lite bilder från gårdagens njutpass kring Marvikarna i bästa sällskapet!

160521b 160521c 160521d 160521e 160521f 160521g 160521h 160521i 160521j 160521k 160521l 160521m 160521n 160521o 160521p 160521q 160521r 160521s 160521t 160521u 160521v 160521w 160521x 160521y 160521z 160521zz karta