Apr 182020
 

001Påsken tillbringades lämpligt nog – och enligt plan – i Tivedens nationalpark med tanke på rådande omständigheter. Vacker och rogivande miljö bortom påverkan och nyhetsflöde. Påsk, vackert väder och Corona skulle onekligen göra den västra delen av nationalparken till ett skogens Ullared. Höll mig till planen och därmed Folkhälsomyndighetens rekommendationer om social distansering, det vill säga fortsatt utforskande av nationalparkens östra halva. Stiglöst och folktomt. En vandringsupplevelse i enskildhet. Men som hämtad ur en roman av Paul Auster, sammanträffandens mästare, med oväntade möten. Ja, som jag brukar säga: ”Förvänta det oväntade, och du bjuds på många överraskningar.” Tänker inte alls på det storslagna och extraordinära, utan på det där lilla, som man lätt går förbi, som lummern intill skogsvägen, som gräsulvslarven som trampar samma stig som du själv, ja, det där lilla som du missar när du i tankarna är någon annanstans eller stirrar in i en mobil. Att erfara förundran kräver närvaro.

Ryggan var packad och klar på jobbet. Kvart i två på onsdagen den 8 april axlade jag ryggan och begav mig till stationen i Eskilstuna för att ta 14-tåget till Laxå. Eftersom det var påsklov gick inte skolbussen från Laxå till Sannerud, varifrån man annars tar den fina kyrkstigen till Tivedens nationalpark. Det är nu snart ett år sedan jag sprang Bergslagsleden från Laxå till Tivedens nationalpark. Att få uppleva den fina Kråksjöåsen och dess naturreservat är värt besväret. Att färdas med lätt packning, vältränade ben och låta naturupplevelserna komma gör valen så mycket lättare. För mig handlar det ju att vara ute i naturen så mycket och så länge som möjligt, så vad är väl fyra mil på mestadels fin stig att knota över. Ja, så har jag mitt trevliga projekt att besöka Tivedens nationalpark minst en gång varje månad under 2020.

Oversikt

Mot läckra Kråksjöåsen – 17 km
Anlände till Laxå strax innan fyra. Inhandlade lite frukt och annat till lätt kvällsmål. Skönt väder och varmt. Tog motionsspåret några kilometer och sedan grusväg ytterligare ett antal kilometer innan jag kom på Bergslagsleden efter Långsmon. Noterade på flera platser täta koncentrationer av bergfink som satt samman i någon soldränkt dunge och sjöng i kör med sina karaktäristiska bräkanden. Läckert! Det är bara under vårflytten norrut som man har chans att uppleva detta och det är inte varje år det händer mig. Vandrade framåt med ett saligt leende. Äntligen på väg. Och bort från coronamarinerad vardag. Tankar skingras och ger plats för här och nu. Strax före Stora Långåsen noterar jag en stor fågel som seglar mot vinden över dalgången. Havsörn är det första som slår mig, men det är något som inte stämmer i rörelsesätt och jizz, gracilare på något sätt. Den kommer sakta närmare och börjar så cirkla på termiken. Som jag misstänkte. En kungsörn. En ungfågel med stora vita blaffor på vingundersidorna. Betraktar den i fem tio minuter. Cool.

Fortsätter min färd och når snart början på den långa Kråksjöåsen. Passerar den läckra altarstenen. Når Kråksjön. Rött vackert släpljus. Noterar några krickor i en vik och hör några orrar spela aningen trevande. Kanske sjunger de upp sig för morgondagens spel? När jag har Abborrtärnen på min högra sida börjar jag scanna omgivningen för tilltänkt nattläger. Vill hitta något så nära Abborrtärnsmossen som möjligt för att få uppleva ljudmattan av spelande orrar i gryningen. Hittar så en fin plats med tjock torr mossa nedanför åsen. Brer ut footprint, liggunderlag och sovsäck. Fixar te och kryper ner i säcken. Gud så skönt. Underlaget perfekt formad för min kropp. Kan vara årets skönaste sovplats sett till underlag! Och årets första myggor!

04080408a0408b 0408c 0408d

Skärtorsdag och mitt smultronställe på höjden – 41 km
När jag vaknar och tar ur öronpropparna är gryningen redan förbi. Hör några ströspelande orrar uppblandat med bofinkar, rödhakar, tal- och dubbeltrastars sång. Fixar frukost. Varm morgon. Njuter. Packar ihop och drar vidare på ljuvliga Kråksjöåsen. Bergslagsleden söderut varvas med mediokra partier, natursköna platser och fula sår i form av kalhyggen. Avnjuter Getaryggen och kommer strax till Stora Ykullen med anor från 1700-talet och plötsligt stannar jag mitt i steget. Upp ur stigen skjuter flera märkliga ting likt skära kräftstjärtar. Aldrig sett något liknande. Vad tusan kan detta vara? Fotograferar en av dem, utan att bli anfallen eller få syra i ansiktet. Messar iväg ett par bilder till min vän Raul Vicente. Det dröjer knappt en minut innan svaret kommer: Vätteros (med lite bonusinfo om arten). Kan rekommendera spännande läsning om vätteros, skogsfru och tallört i Skogens ljusskygga parasiter som innehåller en häftig illustration på vätteros.

0409e

I Tivedstorp var caféet stängt. Tog en paus i solen vid den lilla sagokojan med torvtak intill kyrkstigen. Fick ett spontanryck och tog kyrkstigen till Sannerud i hopp om att Tivedens kafferosteri och café var öppet, men det var det inte. Lanthandeln var däremot öppen och jag tog en kaffe och glass där. Inhandlade även ett gäng fantastiska rökta korvar. En variant var sagolikt god! Med nöjda smaklökar och glatt sinne blev det kyrkstigen tillbaka, Bergslagsleden söderut och efter Sör-Ämtens sydspets lämnade jag leden och begav mig in i östra delen av nationalparken. Det underbara med att vandra stiglöst är att man aldrig går i samma fotspår som tidigare. Förundran bleknar på så vis aldrig. Kom så ut på den fina skogsvägen som går i nord-sydlig riktning genom Tiveddalen längs med Tivedbäcken. Som jag står där och fipplar med något blir jag varse några växter i mossan intill några unga tallar. WTF, det är ju plattlummer! Blir överlycklig, då det innebär att jag kommer att kunna bocka av fyra lummerarter på en och samma dag (se bild nedan). Har aldrig hänt tidigare! Matt- och revlummer är ställvis rätt vanlig i nationalparken och längs skogsvägen i Tiveddalen. Lopplummer är däremot mycket ovanligare men jag har koll på tre bestånd längs skogsvägen. Som ett sidospår kan jag nämna att jag vid hemkomsten blev osäker på om det var plattlummer eller kanske den snarlika mellanlummern (hybrid mellan platt- och cypresslummer). Ingen av dem fanns rapporterad från Tiveden i Artportalen. Har under en månads tid varit på väg att maila min klubbkompis från den gamla goda tiden i Järfälla Fältbiologer, Johan Nitare. Inhandlade hans praktverk Skyddsvärd skog i höstas och i senaste Fauna & Flora tecknar vännen Tomas Carlberg ett fint och läsvärt porträtt av Johan. Sagt och gjort, mailade Johan och fick ett långt trevligt svar tillbaka. Ja, det innehöll förstås några rader om mitt lummerfynd och Johan pekade på karaktärer typiska för plattlummer. Det ena leder till det andra som leder till vem vet vad.

0409i

Fyllde på med vatten och gav mig upp på höjdryggarna strax öster om skogsvägen. Upp till min favoritplats för övernattning under bar himmel. Platsen har en fin mossklädd bergklack med utsikt över Tiveddalen. Perfekt för en kopp te i solnedgången liksom frukost på morgonen. Fixade middag, en termos med te och bredde ut mitt sovsystem. Fick ett mess från Diana S som också befann sig i nationalparken. Lärt känna henne från FB-gruppen Minst en utenatt i månaden i och med mitt inlägg om ylande vargar vid Putbergen. Diana hade hittat en sovplats vid Öster-Ämten. Vi hade inte bestämt möte eller så utan bara om ödet så ville så kanske vi skulle ses. Det blev en fantastisk kväll. Vinden mojnade. Stjärnklart och helt stilla. Och tjugo i nio satte två pärlugglor igång att ropa. Magiskt! Flera år sedan jag senast hörde ropande pärluggla. En satt och ropade väster om dalgången medan den andre satt rätt nära på östra sidan. De ropade sitt po-po-po-po-po (lyssna här>>) hela kvällen medan jag låg i sovsäcken och tittade på stjärnorna.

0409a 0409b 0409c 0409d 0409f 0409g 0409h 0409j 0409k 0409l

Långfredag med gofika – 30 km
Skön morgon. Drog mig länge och lyssnade på fågelsång och några avlägsna orrar. Ingen brådska. Njöt av frukost och flera koppar kaffe på min fina lilla bergklack. Kom inte iväg förrän runt halvelva. Körde obanat mot Blanksjön i nordost. Tänkte reka sjön med hopp att hitta någon fin udde där man kan sova, slå upp tält och elda om så önskas, vilket är tillåtet då Blanksjön ligger strax utanför nationalparken. Inga stigar runt sjön. Hittade ett par fina platser och bestämde mig för att komma tillbaka till en av dem framåt kvällen.

0410a 0410b 0410c

Utforskade de nordöstra delarna och bestämde mig sedan för att dra iväg till Tivedens kafferosteri för en fika. Det blev en gofika i solen. Blev två latte. Var en del människor som tänkt samma sak. Tyckte mig känna igen en tjej från Eskilstuna. Pratade med ett trevligt par från Laxå. Fiket stängde vid fyra och jag tog kyrkstigen tillbaka till nationalparken.

0410h 0410i

Siktade in mig på den fina udden vid Blanksjön. Fint läge. Dåligt med kvällssol men däremot perfekt läge för morgonsol. Hörde en barnfamilj bortifrån östra delen dit man kan komma med bil. Även denna kväll mojnade vinden och det blev helt stilla och stjärnklart. Fanns en provisorisk eldstad på udden som jag förfinade med sand från en rotvälta. Samlade in pinnved och gjorde i ordning mitt nattläger. Mörkret började sänka sig och jag gjorde upp eld. Tvättade fötterna och sköljde av överkroppen. Sippade på te när jag fick mess från Diana. Ha, hon befann sig också vid Blanksjön. En kvart senare flammade det upp en eld på andra sidan sjön. Diana. Komiskt. Båda hade vi tänkt samma tanke gällande Blanksjöns utmärkta läge. Vi messade och önskade varandra en god natt och jag meddelade att jag tänkte titta förbi nästa morgon för att säga ”Hej”.

Njöt av stjärnhimlen, spelande pärluggla, hypnotisk eld och Blanksjön som gjorde skäl för sitt namn.

0410k
0410d0410e0410f0410g0410j

Påskafton och sammanträffanden – 12 km
Vaknade till en fin stilla morgon med klarblå himmel och det ljuva ljudet av spelande orrar. Fixade frukost i lugn och ro. Rödhakar och trastar sjöng och plötsligt ropade storlommen. Tröttnar aldrig någonsin på dess ödsliga och smått vemodiga rop. Packade så småningom ihop mina pinaler och begav mig längs sjön till andra sidan. Så träffades vi, Diana och jag. Blev ett långt trevligt samtal om allt mellan himmel och jord som hör vandring och naturen till. Nordvästan och skuggan gjorde mig kall. Vi tog farväl och önskade varandra lycka till. Jag drog runt i den vackra sprickdalsterrängen mellan Tiveddalen och Bergslagsleden. Det mulnade på. Skulle bli regn framåt kvällen. Jag siktade in mig på Lommasjön i södra delen. Hade inte varit där tidigare. Ljuvlig plats med höga bergknallar längs sjöns östra och södra del. Blev smått förälskad i platsen. Lite som Trollkyrkesjön men med skillnaden att vid Lommasjön var det helt folktomt. Trodde jag, tills jag kom över en liten bergknalle och därnere i en svacka satt så Diana i blåbärsriset sippandes på en kopp kaffe. Drog till med en harkling. Ja, vad gör man för att inte skrämma någon att sätta kaffet i halsen mitt ute i stiglös skog där man inte förväntar sig att träffa en kotte? Så, det blev ännu ett långt trevligt samtal med inriktning på livet. Ett par skogssnäppor spelade medan vi pratade. Vi tog farväl ännu en gång.

Jag kom på en rödsnitslad fin stig som ledde ut till skogsvägen i Tiveddalen. Tänkte reka Harsjön strax utanför och söder om nationalparken som en alternativ övernattningsplats för framtiden. Men när jag nästan var framme hörde jag en långtradare från motorvägen och vände. Siktade in mig på en påskbuffé med övernattning under Takstenen. Lite primitiv vädjan till grottmänniskan inom mig. Duggregnat kom på kvällen men det tycktes inte hindra en pärluggla från att ropa.

0411a 0411b 0411c 0411d 0411e 0411f

Påskdagssightseeing bland sjöar och tärnar – 31 km
Vaknade till starkt vindsus i trädkronorna utanför grottöppning och hängande tunt dis i skogen. Fixade frukost i lugn och ro. Planerade dagens upplägg och övernattning någonstans längs Ämtarna eller längs Bergslagsleden norr om nationalparken. Skaraborgaren, bussen mellan Lidköping och Stockholm via Eskilstuna, var inställd under hela april så jag behövde ta mig tillbaka till Laxå. Kunde förstås ta skolbussen från Sannerud på tisdag morgon men det kändes skönare att komma hem på måndag kväll och ha en soft tisdag hemma. Ja, så fick det bli.

Under lördagen blev det inte många kilometrar avverkade och så är det när man färdas i stiglös sprickdalslandskap. Upp och ner och i zick-zack längs branta bergryggar med skvattrammyrar och surdråg dem emellan. Det går inte fort och det är heller inte meningen, då är man på fel plats. Det är en fördel med lätta trailskor och lätt packning. Mossan i Tivedenskogarna är verkligen tjock, ja djup, blir stundtals som att pulsa i snö. Krävande. Och man får vara försiktig på hällarna innan fönster- och renlaven torkat upp.

Söndagen bjöd hursomhelst på en läcker sightseeingtur i de östra delarna med rekning av Öster- och Väster-Ämten för framtida övernattningar och för att se nya delar. Började morgonen i nationalparken öster om Tiveddalen. Besökte flera av de små skogssjöarna. Molnen tog höjd och det sprack upp och bjöds på sol till och från men vinden var frisk från nord. Stötte några orrar, tjädrar och morkullor under färden. Noterat båda skogshönsen under vistelsens alla dagar, dock inte en enda järpe, inte ens en tunn fin strof från denna vackra doldis.

0412a 0412b 0412c 0412cc

Totalt besökte jag 15 sjöar under dagen och jag hittade färsk vargspillning på grusvägen nära Blanksjön, som inte fanns där två dagar tidigare. Har hittat gammal vargspillning på denna grusväg tidigare liksom gammal och färsk på skogsvägen genom Tiveddalen. Det ska enligt uppgift (Per Ahlqvist på länsstyrelsen i Örebro) finnas fem ungvargar i Tiveden som område, där nationalparken bara är en del i ”reviret”. Träffade även på en del skogsödlor och grodor och så en luden liten krabat på 4-6 cm som jag mött flera gånger på solvarma stigar de senaste dagarna. Messade min vän Bertil Johansson som ju är en dedikerad nattfjärilentusiast för att få reda på vad för art det handlar om. Bertil svarade: Gräsulv. Mycket ulv i Tiveden. Jo, på danska heter lummer nämligen ulvefod och släktnamnet för flera lummerarter är Lycopodium, från från de grekiska orden lycos och podos som betyder varg respektive fot. Men tillbaka till gräsulven. Hade det inte varit för att Bertil hade vänligheten att skicka med en bild på gräsulv som imago (det vill säga utvecklad) hade jag inte förstått kopplingen med ulv.

0413e 0413f
0412f0412d0412e0412g

Innan jag började dra mig norrut ville jag hinna med en sväng ner till Lommasjön. Det är något hos sjön och omgivningen där som tilltalar mig. Under nästa besök ska jag ta en övernattning där.

0412h 0412i 0412j 0412k 0412l

Sedan begav jag mig längs Bergslagsleden norrut. Det var tomt vid Kölnavattnet men jag ville testa en ny sovplats. Kollade in den rekade udden i Väster-Ämten men det blåste rätt in och någon lägereld var inte att tänka på. Kom sedan att tänka på Norra Fisklösen strax innan Tivedstorp. Tog mig dit och fann en fin plats i lä från vinden och kunde göra upp eld. Prognosen sa inget om nederbörd men jag kände igen de låga grå ”svintomolnen” som kom farande på lägre höjd än de övre spridda molnen så jag slog upp min tältponcho. En timma senare föll regn med inslag av snö.

0412m

Annandag påsk i isande nordan – 41 km
Vaknade till isande kall nordanvind, eller snarare riktigt jävla byig blåst från norr med kornsnö och hagel till och från. Ena stunden sol, i nästa mäktiga gråa moln med släpande draperier av snö eller regn. Typiskt aprilväder, som slentrianmässigt brukar säga. Fixade frukosten inne i tältet men kunde inte hitta min spork (kollade inte ordentligt i drybagen) och fick äta gröt med ett skohorn i plast (fråga mig inte varför jag tagit med skohorn då jag brukar använda sporken som skohorn). Det blev en kontrasterande vandring upp till Laxå med stundtals överjävlig isande motvind längs öppna sträckor till solgassande stigar med fjärilar och skogsödlor. Bara att nöta på och njuta när tillfälle gavs. Fick uppleva Kråksjöåsen ännu en gång. Kom till ett soligt Laxå. Åt middag i lugn och ro innan jag tog tåget hem via Hallsberg och Katrineholm. Supernöjd med min vistelse i Tivedens nationalpark. Lärt mig mer och hittat fler fina platser i och strax utanför nationalparken och så trevligt möte med Diana. Och sedan var det fantastisk att kvällarnas ljuva tystnad bara stördes av två(!) flygplan under hela vistelsen!

0413b 0413c 0413d

Fågelobservationer
Totalt noterade jag 60 fågelarter och av dessa 45 i själva nationalparken. För denna vistelse var det två arter som kan omnämnas karaktärsarter och den dominerande var avgjort barrskogens egen lilla kanariefågel; grönsiskan. Lockande grönsiskor hördes hela tiden och dess drillande och kvittrande sång (omöjlig att beskriva med ord) genljöd skogen här och där. Därefter kom bofinken som god tvåa och vars hackigt drillande sång alltid värmer. Orre och tjäder observerades dagligen i nationalparken liksom tranor, morkulla (både uppstötta och spelande på kvällarna). Pärluggla hördes tre kvällar och det rörde sig om minst två olika fåglar. Årets första gransångare som sjöng sin salta-sill-sång noterades under tre dagar. Duvhök var den enda rovfågeln som sågs i nationalparken. Krickor sågs i flera av de mindre skogssjöarna. I övrigt inga anmärkningsvärda observationer mer än glädjen att få höra rödhakens jollrande och porlande sång morgon och kväll. Jo, höll på att glömma nämna den grymtande vattenrallen som flög över i mörkret på kvällen vid Norra Fiskelösen, som fick mig att dra på smilbanden.

Något om utrustningen
I stort sett samma utrustning som under de tidigare besöken i år med sovsystem bestående av footprint från Terra Nova, 70 cm tunn cellplast, Sea to Summit UL uppblåsbart isolerande liggunderlag, dunsäcken Sea to Summit Spark III och sovsäcksöverdrag från Fjällmark. Sista natten använde jag Six Moon Designs Gatewood Cape som ”tält” resterande nätter under bar himmel och så en natt under Takstenen. Torrt ombyte för natten, dunsmock och syntetjacka med huva. Lätt gaskök med brännare från Soto, 60 cl alukärl, 50 cl termos  och 230g gasbehållare. Eftersom detta var en renodlad vandringstur tog jag min sköna Osprey Talon 44 L. Utgångsvikten den 8 april var 11 kg (exklusive vatten), varav 4 kg bestod av mat och energi.

0413a

Tack för ert tålamod. Ha en fortsatt skön vår och försök hitta underbara alternativ och stunder i dessa tider. Ta hand om er!

Niklas

Arkiv för Tivedens nationalpark 2020:
Story från januari >>
Story från februari >>
Story från mars >>
Story från maj >>
Story från
juni >>
Story från
juli >>

Mar 282020
 

01aTvå frågor dyker upp när jag nu sitter vid tangentbordet och ska försöka mig på att rekapitulera förra helgens fantastiska upplevelse på Tunaberghalvöns stigar tillsammans med ett skönt gäng likasinnade: Är det med ord och bild ens möjligt att beskriva en känslomässigt extraordinär upplevelse som samtidigt är så avskalad och enkel i sitt utförande? Och varför gör jag ens ett försök?

Anledningen stavas inspiration. Att bjuda på en portion inspiration. Och ren skär glädje. När det kommer till själva upplevelsen är den högst personlig och är det tio personer som tillsammans njuter av soldränkta stigar och torra berghällar finns det utan omskrivningar tio personligt unika upplevelser av den gemensamt upplevda dagen ifråga. Och delad glädje är som vi alla vet dubbel. Medan tio personers lycksalighet under dessa omständigheter kan liknas vid en kollektiv upplevelse med religiösa inslag, tro mig.

Vi var åtta personer som samlades på Marinans Guesthouse i lilla Nävekvarn vid Bråvikens strand på fredag kväll den 20 mars. Upprinnelsen till denna stiglöparhelg finner sitt ursprung från många bäckar små i bästa Paul Auster anda. Jag visste sedan länge att Tunabergsrundan stod högt på Johan Ahlbergs önskelista. Johan är för övrigt en av upphovsmännen bakom Trailrun4Fun och tillika den drivande kraften och arrangör bakom den 35-hövdade skaran entusiaster som skulle ha gett sig på GL3D (Great Lakeland 3 Days) i Lake District i maj men så kom Corona. En eldsjäl av rang. Tanken var att vi tillsammans – sedan ett par månader tillbaka – skulle dra ihop ett gäng aspiranter ur GL3D-gänget för att köra de vackra men krävande stigarna på Tunaberghalvön som ett litet genrep och möjlighet att testa utrustning, energi och lång tid ute. Nu blev GL3D tyvärr inställt. Tunabergshelgen kändes dock alltmer nödvändig som en välbehövlig tillflyktsort. Att få andas ut och njuta av fina stigar tillsammans med likasinnade. Att bara vara, här och nu, i en annan verklighet. Att få distans till den Coronamarinerade vardagen och möjlighet till mental stabilisering och nykter klarsyn.

Jag ska – utan att lova alltför för mycket – försöka hålla denna story kort och låta sällskapets fotografier och videos tala sitt tydliga språk. Fria att tolka som man önskar. Jag har genom åren skrivit flera endorfinkickade stories om gudomlig stiglöpning på Tunaberghalvön och jag är inte mycket för textlig recycling. Det enda syftet med denna story, liksom de tidigare, är att locka fler till Tunaberghalvöns sagolika stigar och fantastiska miljö. Prövar med denna story ett nytt upplägg med etappuppdelningar av Tunabergsrundan för att göra det lättare att hitta för den som prövar rundan för första gången. GPX-fil (för klocka eller den eminenta appen Topo GPS) för nedladdning hittar ni i slutet av den story liksom länkar till tidigare Tunabergstories. Nog med inledande ord. Föreställningen kan börja!

Helgens sköna stiglöparentusiaster: Johan Ahlberg, Linda Andersson, Ana Díaz, Stefan Eriksson, Niklas Holmström, Fredrik Johansson, Björn Källström, Paméla Stenström samt Carin och Martin Eklund som joinade på lördagen. Fyra andra längtansfulla fick tyvärr lämna återbud.

Tunabergsrundan deluxe
Tunabergsrundans stigar går huvudsakligen på Sörmlandsleden men genom åren har undertecknad utvecklat och förfinat rundan med flera alternativa vägval i form av lokala stigar och stiglösa partier. Varianter som Tunabergsrundan complete, light och devine half har vuxit fram med tiden. I och med förra helgens runda där vi tillsammans upptäckte och prövade två nya berg, Bjurviksbeget och Kummelberget, kan – utan omskrivningar – en ny runda utropas: Tunabegsrundan deluxe! Kan vara den ultimata varianten, men nä, varför begränsa upptäckarglädjen!

Tunabergsrundan_700

Under mina åtta år på Sörmlandsleden har stigarna på Tunaberghalvön (Tunabergsrundan och Nävsjörundan) alltid legat i absoluta toppskiktet tillsammans med Marvikarna samt sträckan Järna-Marvikarna medan Skottvång-Malmköping tyvärr halkat ner några placeringar på grund av tilltagande avverkning. Så, ni som uppskattar Sörmlandsleden i allmänhet och vackra slingrande stigar genom kuperad sagolik natur längs med havet i synnerhet finner i Tunabergsrundan den ultimata rundan!

01b

Efter en soft samvaro på fredagkvällen var det dags för alla förväntansfulla att knyta sig men innan dess skulle det gissas tid på Tunabergsrundans första mil. Hur lång tid tar den första milen? En legendarisk alptopp och en arraksboll från Amarant som 1:a respektiva 2:a pris stod på spel samt praliner som tröstpris till resten. Tanken var inte att springa strategiskt utifrån tippad tid, fort som fan eller att maska, nä, bara en liten kul påminnelse om att man aldrig ska döma en sträcka efter distansen.

01c

Nävekvarn – Lilla Uttervik (etapp 37)
Vi vaknade upp till ett fantastiskt vårväder. Svag men kylig nordvästvind, klarblå himmel med lite molntussar och en underbart värmande sol. Ljuvlig mix av värme och krispig luft. Frukost serverades från halvåtta och avnjöts i skön morgonsol som vällde in genom Marinans fönster. Besked kom från Carin och Martin om att de var på väg för att hänga med under lördagen. Kul! Ingen andades ett ord om Corona och för de flesta väntade helt nya stigar, även för egen del skulle det visa sig.

Martin och Carin anlände och efter sedvanligt pyssel och vattenpåfyllning bar det av strax efter nio på lördag morgon. Det blev två kilometer uppvärmning på asfalt innan vi så kom på stigen upp mot Fyrberget med första vyn och kontakt med Bråvikens vatten, vars kust vi skulle följa många timmar därefter i gassande sol. Spontana superlativ utropades titt som tätt som för att säga: ”Jag drömmer inte, det här är på riktigt!” Tonläget på utropen var detsamma som i fågelsången som omgav oss. Vårglädje!

37_aa

Vi stack ut på den läckra udden Svartåhällen för närkontakt med Bråvikens vatten och en föraning om den kuperade kustlinjen som väntade på oss. Ett svanpar gladde flera. Och som vi stod där undrade Johan helt sonika om vi skulle upp på berget därborta med en kort nick i riktningen. Härligt med nya ögon, då jag själv aldrig reflekterat över berget som ju såg underbart inbjudande ut. ”Ja, vi prövar det!” Sagt och gjort, efter en svår passage på en nedlagd gammelgran över en bottenlös skogssjö (se Stefans video) var vi så på väg uppför det branta Bjurviksbergets västsida. Wow! Vilken läcker klättring. Och var och en kunde välja svårighetsgrad utifrån svindel, pirr och eventuell dödslängtan. Läcker vy från toppen. På vår väg utför på härligt slirigt hal fönster- och renlav bjöds vi på en grym överraskning i form av en bred (eller smal som en normalbyggd stiglöpare) 50 meter lång spricka genom Bjurviksberget. Så häftigt! Vi hade alltså återupptäckt det legendariska Tunabergsgapet, som en gång för länge sedan gick under namnet Häxgapet. Lyckan var total! Tio vuxna som blev till exalterade barn! Kolla in Stefans video så förstår ni varför.

37_a 37_aaa 37aaaa 37b 37c 37d 37dd 37e 37f 37g 37h

Lilla Uttervik – Västra Koviken (alternativ/etapp 38)
Vid Lilla Uttervik var det dags att vika av från Sörmlandsleden. Den här alternativa slingan mellan Lilla Uttervik och Utterviks småbåtshamn får man bara inte missa, det vore förenat med dagsböter och piskrapp. Det blev fantasifull scrambling över blockstensridgen i skogen. Rester från marmorbrottet i närliggande Strömshult. De långsträckta Mödalsbergen bjuder på sköna klättringar, ljuv löpning över hällarna längs innanvikarna med öarna Hargö och Mögö utanför, bred stig, djurstig och stiglöst om vartannat och flera fantastiska utsiktsplatser. Tror de flesta njöt så pass att mobilkamerorna glömdes bort. Nere vid Galtviksberget blev det lite gymnastikuppvisning och rutschkaneåkning (kanske för att dra ut på gissa-tiden-på-milen). Så, innan klättringen uppför Galtviksberget visade klockan 10 kilometer och tiden 1:54. Fredrik korades till vinnare, Linda god 2:a och Stefan 3:a.

Galtviksberget bjöd på fina klättringar och ljuv smal slingrande stig. På höjden med fantastisk vy ut mot öppna havet i sydost gassade solen och Björn hade ögonen med sig och upptäckte en mäktig havsörn som sakta gled över oss vidare inåt Tunaberg. På väg mot Uttervik kom vi till ett litet rött hus med ankor, höns och kalkoner och en tjej som stod och snickrade på en blivande äggbod. Vi stannade förstås till. Hönsen kom springande och den coola kalkontuppen Douglas var på spelhumör. Johan och Douglas tycktes utmana varandra medan Björn regisserade det hela på kalkonspråk, här kan ni ta del av Björns kalkonrulle. Därefter fortsatte färden och i Uttervik kom vi på Sörmlandsleden igen. Upp på Gullängsberget med vidsträckt utsikt, vidare utför förbi den magiska stensättningen och så till fina Västra Koviken. Gott om folk ute och vi stannade till och pratade med några. På östra sidan av viken tog vi rast och efterlängtad fika. Solen värmde medan nordvästan bet i kinderna.

38a 38b 38c 38d 38e
38ee 38f 38g 38h 38i 38j 38k 38l

Västra Koviken – Dragsviken (etapp 39)
Jag vet, det är närmast omöjligt att lyfta ut en stig eller en etapp på Sörmlandsleden som är läckrare, grymmare och vackrare än någon annan, men den dagen liemannen står där i sina vivobarefoot ultra och Corona-buff, gravallvarlig med timglaset i ena handen och erbjuder mig att byta bort schackbrädet mot en sista löptur på valfri stig, ja gott folk, då skulle jag utan tvekan välja kuststräckan mellan Västra Koviken och Ålbäcken i vackert eftermiddagsljus. Ytterligare ett bevis på att stigen är så inbjudande och läcker att springa är att det togs väldigt få fotografier i sällskapet. Alla tycktes absorberas av stigen och dess vackra omgivning. Suggestivt vackert. Det är meningslöst att med ord försöka beskriva sträckan, den ska upplevas IRL. Och det spelar ingen roll när på året eller i vad för väderlek, du kommer inte att bli besviken. Jag hörde många ord och superlativ som spontant utropades under färden. Kär lek och löpglädje.

39_a 39_b 39_c 39_d 39_e

Dragsviken – Koppartorp (etapp 40-41)
Strax innan Dragsviken hade tyvärr ett litet men ack så tråkigt kalhygge tillkommit, annars är hela sträckan från Nävekvarn längs kusten helt förskonad från avverkningar. Tack och lov. Alltid lika tråkigt att lämna närheten till kusten och havet. Nåja, stigen är fantastisk och sträckan över Dragsberget med sina hällar och luftiga gamla tallskog pockar på uppmärksamhet. Skön löpning på spänger här och där, vilket förevigades på Lindas video. Här och nu, inte någon annanstans. Och så bergklacken intill Mellsjön. Har ni koll på hur många berg vi bestigit? Kanske läge att döpa om rundan till Bergsrundan…

Löpningen rullade på och alla vid gott mod. Snart var vi så vid det berömda Simonberget. Välkänt bland klättrare, vanliga döda och stiglöpare. Vi valde det så kallade ”svåra alternativet” av Sörmlandsleden, det vill säga rätt upp på berget. Helt underbara hällar och med grym utsikt. Här blev det lite klättringsvarianter för att njuta så mycket och så länge som möjligt. Som en parentes kan jag nämna att jag hela tiden försöker hålla igen med superlativen som skimrar av biblisk poesi. Det är svårt. Så Fredriks ord, när han står och pekar mot Kummelberget  i min video från löpningen över Simonbergets underbara hällar, sammanfattar träffsäkert den ljuva upptäckarglädje som genomsyrade dagen, från början till slut. Linda tog täten upp mot Kummelbergets topp i stiglös terräng och bara försvann. En skogshare stöttes ur sin lega. Så, ett nytt berg invigt och införlivat i Tunabergsrundan. På vägen ner hittade vi en skylt på marken: Fågelskyddsområde, tillträde förbjudet 1/2 till 15/8. Hoppsan sa, den skylten såg vi inte.

Efter lite åkerkantslöpning kom vi snart in i den fint bevarade gruvbyn Koppartorp. Härligt efter 31-32 km underbar stiglöpning i kuperad terräng. Vattenpåfyllning i församlingshemmets toalett och sedan avnjöts en efterlängtad fika intill likbodens soliga vägg. Finkaffe och gifflar. Vi hade ställt en bil i Koppartorp med fika och som möjlighet att kliva av nöjd med dagen. Det är trots allt den genomförda sträckan Nävekvarn–Koppartorp som är den absoluta höjdpunkten i dubbel bemärkelse på hela Tunabergsrundan. Några nöjde sig här och tog bilen tillbaka till Marinan. Vi tog farväl av Carin och Martin som skulle tillbaks till storstan. Vi andra fortsatte mot Nävekvarn via gruvrundan.

40_a 40_b 40_c 40_d 40_e 40_f 40_g 40_h 40_hh 40_i

Koppartorp – Nävekvarn (etapp 37:1-2)
Solen började sänka sig så sakteligen. Så vackert med rött varmt släpljus. Solen i ögonen. Vi var sex entusiaster som hade lite krut kvar i benen och fortsatte den sista sträckningen till Nävekvarn. Vi utforskade de läckra grottorna strax utanför Koppartorp. Vi checkade av hällristningen och den säregna stollgrottan. Vid Hultebo skippade vi den norra öglan av leden och tog istället grusvägen till Laggarbo för att komma på leden där. Ett rekommenderat val. Vi tassade på lättsprungen stig och dagens sista bonus på rundan var tornet uppe på Kungstorpsberget. Fin utsikt och vackert ljus. Den sista biten till Nävekvarn känns mer som en medioker transportsträcka. Inte mindre nöjda för det. Vilken dag! Nio timmar ute i underbar natur och i fantastiskt sällskap! Vad mer kan man begära?

41_a41_b 41_c 41_d 41_e 41_f 41_g

Bastu och gastronomiska utsvävningar
Paméla som ville spara på sitt ömmande knä och klivit av i Koppartorp hade satt på bastun som vi lånat av Näfveqvarns Båtklubb. Det togs fram fina alkoholhaltiga drycker (för den som önskade) eller bara en kall cola, Stefan langade fram en bärbar högtalare och Linda agerade trail-DJ. Så otroligt skönt att få kliva in i en het bastu med ett härligt gäng. Paméla berättade om att den som snickrat ihop bastun aldrig fått godkänt av hennes pappa Bosse sedan spårade det ut helt och samtalen kretsade kring vinkelmått, sortera spik, konsten att tillaga smarriga pinnbröd, den rätta dimensionen på pinnbrödspinnar. Det fortsatte så även under den gemensamt ordnade middagen som kan vara den bästa after-trail-dinner jag ätit, inte minst av alla skratt. Pappa Bosse stod för mycket av underhållningen, fast han inte ens var där. Packalénska släktens hobbykirurgiska yrkeskunskap och bensågarhistorier avtäcktes och banade väg för ett framtida besök hos Pamélas föräldrar nära Ågelsjöns vackra natur med fina stigar. Det blev en härlig kväll utan att gå in på detaljer eller vilka som satt uppe halva natten medan ytterliggare någon betraktade stjärnorna från en sovsäck på Skäret. En dag som sent ska glömmas.

41_h

Nävsjörundan grande finale
Nävsjörundan är fantasiskt vacker som den är men är även perfekt för löpning dagen efter den krävande Tunabergsrundan. Löpvänliga slingrande stigar som inbjuder till dans och fart. Tidig frukost och trots att att vi startade från Marinan redan vid åtta var det varmt i solen, helt stilla och klarblå himmel. Vi hade uppenbarligen skött våra offer till vädergudarna utomordentligt bra. Nävsjön låg helt stilla och korparnas rop ekade över nejden, de var på pratsamt humör. Upptäckarglädjen hade inte sinat så vi körde på obanat över en namnlös höjd med skön utförslöpa. Stora Skallen bockades av på härligt slingrande stig. Ett tranpar i mossen nedanför trumpetade smått hysteriskt. Ana komponerade en vacker film vid Nävsjöns strand som man kan tonsätta efter eget behag medan Fredriks taktfasta spångfilm avslöjar variationen i fotnedsättning och de långa fina spängerna. Dagen och därmed helgen avslutades med den läckra stigen över Nävekvarns klint som bjuder på många platser med utsökta vyer. Nå, det blev en tur ut på ön Skäret där vi blandade stig med klipplöpning för att liksom skjuta hemfärden framför oss. En avskedslunch hann vi med i lugnan ro innan det var dags för avskedskramar och hemfärd.

Orden börjar sina… Hur ska man sammanfatta dagen och helgen? Blåsipporna blommade och alla log lyckligt, eller? Kanske kunde man ana ett slags glansigt vemod i blicken och en desperat önskan om att kunna konservera känslan av en minnesvärd helg. Nä, dagar kommer och går men minnet av Tunabergsrundan består.

Denna oförställda glädje i sällskapet, som man oftast ser hos barn som upptäcker något nytt för första gången, ja, denna förundran, får mig att tänka på ett stycke ur Pär Lagerkvists fantastiska lilla bok Dvärgen. Ett stycke som följt mig genom livet sedan jag läste boken kring mina 20. Det är bara byta ut en sten mot en stig, en sten mot berg, ett vackert träd, en formation som ger näring åt ens fantasi, en grotta, en spricka genom berget eller där alls inga stigar finns. Tio livsbejakande människor utan titlar i avskalad miljö. Citatet lyder som följer:

Han kan ta upp en sten från marken, har jag sett, och granska den med ett utomordentligt intresse, vända och vrida på den och till sist stoppa den på sig som en dyrbarhet. Han tycks kunna fängslas av precis vad som helst. Är han en dåre?
En avundsvärd dåre! Den som en sten är värdefull för måtte vara omgiven av rikedomar var han går.

Ta hand om er därute!

Navsjorundan
200322a 200322b 200322c 200322d 200322e 200322f 200322g 200322h 200322i 200322j 200322k 200322l

Fredriks GPX-fil från Tunabergsrundan
GPX-fil Tunabergsrundan deluxe att ladda ner >>
Om den strular kan ni testa Niklas GPX-fil (som dock gör ett litet hopp vid Västra Koviken)

Tidigare stories om Tunaberghalvön
Tunabergsrundan – Sörmlandsledens pärla – 21 juli 2018 >>
En fantastisk (endor)fin dag på Sörmlandsleden! 15 februari 2017 >>
Vårfågelmöten längs Tunabergs stigar – 26 mars 2016 >>
Stiglöparhelg på Tunaberghalvön – 28-29 november 2015 >>
Grym stiglöpning längs Bråviken – 16-17 oktober 2015 >>
Snöpulslöpning på Sörmlandsleden – 2 februari 2014 >>

Springa Sörmlandsleden
Boken med samma namn från 2016 sålde slut i december 2019 och kommer inte att tryckas om men den som är intresserad hittar här Tunabergsrundan i sin helhet >>

Mar 172020
 

03aSå var årets tredje besök i Tivedens nationalpark genomfört. Blev lite av en chockartad start. Hade hoppats på en snöklädd nationalpark under något av besöken i januari eller februari men så blev det inte förutom några timmars snöfall i januari. Snö som snabbt smälte undan. Nåväl, tog 12-tåget från Eskilstuna på torsdagen den 12 mars med Laxå som mål. Gråmulet och regn. Men efter Örebro var det som att åka in i en nordlig vit klimatzon. Ymnig snöyra och ett fullständigt vitt landskap. Snacka kontrast. Väl i Laxå hade jag en timma tillgodo innan bussen till Sannerud (Tived kyrka) skulle avgå. Passade på att äta en rejäl lunch och det blev till att klafsa fram genom ett decimetertjockt täcke av blötsnö. Smaklös slush. Jaha, detta var ju lite otippat och vårkänslorna kom av sig. Nåja, bara gilla läget och hålla humöret uppe.

Steg på buss 761 strax efter tre. Det snöade i alla fall inte. Dagens andra överraskning gjorde entré 50 minuter senare någon kilometer innan den lilla byn Sannerud. Plötsligt var det knappt någon snö alls utan mest spridda fläckar med snö. Kände mig lättad och glad. Har ingenting emot snö, lätt pudersnö, men i slabbig blötsnö ser jag ingen som helst glädje. Steg av och gjorde ett besök i den mysiga Tiveds Lanthandel som drivs av Maria och Joacim, som gav upp livet i Stockholm och slog ner bopålarna i Sannerud hösten 2017. Jag hade hoppats på en kopp finkaffe eftersom de har Tivedens kafferosteri som närmaste granne men Maria kunde tyvärr inte tillgodose mitt behov. Hon berättade dock att kafferosteriet skulle hålla öppet alla dagar över påsken. Glädjande eftersom jag kommer att besöka nationalparken 4-5 dagar över påsk och blir det nog ett par besök hos både lanthandeln och kafferosteriet.

Tackade för mig och satte av på kyrkstigen mot Tivedstorp. Blött. Vissa partier av stigen var mer att likna vid en bäck. Bara att ge upp primadonnatrippandet och köra på. Blev rätt kall om fötterna första kilometerna trots seaskinz på fötterna. Kylig luft. Nära nollan. Och blåsigt. Skönt att komma fram till Käringaudden. Slå upp tält, såga upp ved och tända en skön brasa. Ta en kopp kaffe och blicka ut över Stora Trehörningen. Långt ifrån rådande Corona-hysteri.

03b
Karta-start03c03d
03e

Fortsatt utforskning av östra delen
Vaknade i gryningen. En spelande morkulla passerade över Käringaudden några gånger. Första för i år. Ett tunt duggregn kom och gick. Trehörningen låg nästan blank. Steg upp, gjorde upp eld och ordnade med frukost. Årets första bofink mellanlandade för en stund på udden. Drog på smilbanden. Kalla vindbyar från nordost. Duggregn som övergick i fin kornsnö. Packade ihop och avnjöt en (tredje) sista kopp kaffe. Inte bråttom någonstans.

03f

Utforskandet i nationalparkens östra del under februaribesöket gav sannerligen mersmak. Då var det blåsigt som attan medan prognosen för detta besök antydde måttliga vindar men kalla nätter. Har ju en förhoppning om att kanske höra ugglor och lodjur eller varg för den delen. För de två senare krävs förstås en stor portion tur. Hursom, jag tog (som vanligt) stigen över den läckra Tärnekullen. Ett spillkråkepar bjöd på hela sin ljudliga repertoar och drog till med några trumvirvlar. Plötsligt tyckte jag mig höra en visslande sparvuggla, men tyvärr för få gånger och alltför avlägset för att vara helt säker. Stod kvar i den lämpliga biotopen i tio minuter och lyssnade. Ingen sparvuggla hördes. Fortsatte min färd. Gjorde några nya avstickare vid Vitsandstärnarna. Inte min grej att fastna i gamla fotspår. Stiglös vandring och löpning är ljuvligt. Passerade Junker jägares sten och målet var sedan Kölnavattnet och Bergslagsleden söderut för att ta mig in i den östra delen av nationalparken och fortsätta att utforska detta orörda och stiglösa område av fantastisk natur. Stötte en biffig tjäderhöna.

03ff 03g 03h 03i

Rätt spännande att färdas i stiglös gammelskog med bara ungefärlig riktning mot Tivedsdalen, inte planlöst men bara låta terrängen diktera färden. Kom ut på den gamla fina skogsvägen i dalen och testade en skogsväg som följde parkgränsen till Prästmossen och därifrån återigen stiglöst västerut mot Tivedsdalen. Uppe på den läckra bergryggen längs med dalgången hittade jag en fantastisk plats som jag på en gång bara kände: ”Wow, här ska jag sova inatt!” Memorerade platsen och omgivningen längs den relativt branta nerfarten. Blev ett besök till Takstenen medan molnen skingrades. Kollade in lummer längs skogsvägen, summerade tre arter. Upplevde sedan den nordsydliga höjdryggen öster om dalgången med målet att att ta mig till den läckra platsen för mitt tänkta nattläger. Vilken kväll. Klarblå himmel och solnedgång. Kyligt. Fantastisk stjärnhimmel. Fler och fler stjärnor, konstellationer och stjärnhopar allteftersom himlen mörknade. Och så den intensivt klara aftonstjärnan i väst. Finns det något mer rogivande? Mer svindlande…

03j 03k 03l 03m 03n

Vaknade i gryningen. Svinkallt utanför säcken. Säkert åtta minus. Låg och drog mig. Lyssnade på de fåglar som är långt mer tuffare än jag: spillkråkor, någon nötskrika, ett par nötkråkor med sitt karaktäristiska läte, sprudlande tofsmesar och en härligt ljudlig korp som kom svepande längs med bergryggen. Steg slutligen upp när solen gjort sitt intåg på riktigt. Trailskorna frusna till sten och vattnet i flaskorna stela av is. Hade dock nära till bäcken för frukostbestyren. När solen höjt sig ytterligare och jag mätt njöt av andra koppen kaffe hördes så det ljuvliga ljudet av spelande orrar på avstånd. Sådant värmer själen.

Lördagen bjöd på fantastiskt väder med klarblå himmel och knappt en vindpust. Fortsatte min färd genom skogarna mellan Tivedsdalen och Bergslagsleden. Vackert men krävande. Tog sedan en tur in i den mer civiliserade västra delen för att få springa på lite stigar. Tog mina favoriter Trollkyrkorundan och Oxögabergsrundan. Vid huvudentrén var det byst med folk. Kul att folk ger sig ut i naturen. Och riktigt kul att möta så många hundar. Lyckliga hundar, stora som små. Men sedan var det skönt att åter få vika av in i den östra delen. Stiglös enskildhet. Storesjön var en ny bekantskap och i den låg ett krickpar. Årets första för mig. Vackert varmt släpljus. Mmm, där ska jag sova en natt i påsk, men för denna gång var målet att sova under Takstenen. Och det blev en fin kväll. Helt vindstilla. Knappt ett ljud. Gled iväg till sömnens domäner medan sval luft slickade mitt ansikte.

03o 03p 03q 03r 03s 03t 03u 03uu 03v 03w 03x 03y

Söndag morgon var inte alls lika brutalt kall som gårdagen. Fick uppleva soluppgången innan det mulnade på söderifrån. Efter frukosten bar det av västerut mot Bergslagsleden. Tog en sydligare rutt jämfört med den i februari. Och vilket avsked det blev i detta härliga sprickdalslandskap. Jag har liknat det vid en dragspelsbälg, en jättelik bälg, men dessa bergryggar liknar mest valryggar i luftig tallskog och däremellan surdråg och fina skvattrammyrar eller skogsängar som jag föredrar att kalla dem. När jag svettig kom upp på en av dessa ryggar satt så en grann tjädertupp i en tall rakt framför mig i ögonhöjd. För några sekunder var vi lika förvånade båda två innan den slog ut vingarna och gled iväg genom den murriga dalgången. En slags inverterad miniorgasm.

03z 03zz 03zzz

Väl ute på Bergslagsleden valde jag att promenera till Stenkällegården och Sörhamn. Meningslöst att springa då jag bara skulle få vänta ännu längre på bussen. Det blåste hårt och kallt. Och det blåste rätt in i det vanligtvis mysiga vindskyddet vid Vätterns strand i Sörhamn. Det var skönt att få stiga på en varm buss. Bara jag och ännu en passagerare. Välkommen tillbaka till Coronaland tycktes luften och de tomma sätena ljudlöst förmedla.

Karta_oversikt03zzzz

Fåglar och djur
Totalt noterades 40 fågelarter. Under lördagen stöttes tre tjädertuppar och vistelsens samtliga tjädrar observerades i östra delen. Under lördagen passerade flera flockar med ljudliga tranor norrut liksom drillande sånglärkor. Sångsvanar hördes och några par rastade i Stora Trehörningen. En maffig duvhökshona sågs fint i östra delen. Det var väldigt länge sedan jag hörde hoande skogsduva så det var trevligt att få höra två individer nära Takstenen. Sjungande kol- och dubbeltrastar förgyllde liksom årets första bofink som trevande sjöng upp sig. Även årets första hämplingar noterades. Annars inget anmärkningsvärt i fågelväg. Några ekorrar höll låda och gammal vargspillning hittades på några platser.

Något om utrustningen
Testade den nyinköpta och nymoddade ryggan Osprey Talon 33 L som är tänkt för framtida löpäventyr, nu närmast Bohusleden på 6 dagar. Stabilare ryggstycke jämfört med min betydligt lättare OMM 32 L. Den bjöd inte på samma wow-upplevelse som Osprey Talon 44 L. Vi får se vad det blir. Första natten använde jag Six Moon Designs Gatewood Cape som ”tält”. Övriga två nätter under bar himmel, nå, en natt under stjärnhimmel och en under mäktigt stentak. Sovsystemet bestod av markskydd i form av tillklippt tyvek, 70 cm tunn cellplast, Sea to Summit UL uppblåsbart isolerande liggunderlag, dunsäcken Sea to Summit Spark III och sovsäcksöverdrag från Fjällmark. Enkelt och avskalat.

rygga

Nu närmast väntar en blandning av socialt löpäventyr på Tunaberghalvön och ejdersträck med gamla vänner på Öland innan det är dags för ett långt påskäventyr i Tivedens nationalpark, ja, om inte Corona stänger ner hela landet, men det löser sig.

På återseende…

Arkiv för Tivedens nationalpark 2020:
Story från januari >>
Story från februari >>
Story från april >>
Story från maj >>
Story från juni >>
Story från juli >>

Feb 262020
 

02aUtan bil och körkort får man se till att ha en portion framförhållning, ibland krävs en stor portion. Mina planerade besök framöver i Tivedens nationalpark är inte logistiskt komplicerade. Jag tar tåget till Laxå och därifrån buss till Tived kyrka eller Undevi beroende på vilken väg in i nationalparken jag känner för. Hemresan till Eskilstuna från Tiveden sker med Skaraborgaren, expressbussen mellan Lidköping och Stockholm, som avgår från Sörhamnskorset (väg 49) klockan 11:10 varje söndag. Trots framförhållning var bussen fullbokad de första helgerna i februari men den 23 februari fanns plats hem. Passade på att boka hemresa även för mars-besöket.

Det var med stor längtan jag steg på 14-tåget till Laxå torsdagen 20 februari för en långhelg i Tivedens nationalpark. Väderprognosen lovade finväder på fredagen. Men prognoser är prognoser och smhi är smhi. Bussen (761) till Tived kyrka går enbart två gånger om dagen på vardagar, klockan 06:00 och 15:10. Så planen var att sova i skogsdungen med motionsspåren i utkanten av Laxå och ta sexbussen på fredag morgon. En väderprognos är en väderprognos medan vädret blir som det blir. Torsdag eftermiddag, kväll och natt blev en regnig historia. Köpte ostkaka och några bananer till frukost. Stannade till på Rastpunkt Laxå för att äta middag och softa ett par timmar innan det kändes lägligt att promenera iväg till skogen och hitta en lämplig tältplats. Hade lite koll på terrängen då jag varit där tidigare. Och jag har gott minne för platser. Hittade en bra plats ett stenkast från elljusspåret. Snabbt upp med tältet i regnet. Låg och mös med strilande regn mot tältduken. Somnade rätt snabbt.

Ställt klockan på strax innan fem. Upp och hoppa. Stjärnklart. Slog ihop ett blött tält. Svalde en banan och promenerade sakta till Laxå järnvägsstation. Skön luft och ett par plusgrader. Bussen gled in vid stationen. Bara jag och chauffören på bussen. Som att åka limousine, lite hybris och låtsad stjärnstatus. Åt ostkaka medan det sakta ljusnade under resans gång. Steg av vid Tived kyrka fyrtio minuter senare.

Västra halvan
02bTog den gamla blåmarkerade kyrkstigen mot Tivedstorp. Ljuv morgon. Tivedskogen vaknade. Mindre korsnäbbars snirklande sång hördes, ödsliga rop från korp, skogsmesars sång och kungsfåglars sirliga silvertoner och rätt som det var hördes en nötkråkas karaktäristiska läte. Någon kilometer innan Tivedstorp vek jag av på grusvägen mot Vitsand. Folktomt. Bara vindens sus, fåglars läten, mina andetag och mina knastrande steg, annars tyst. En snabbis till Käringaudden för att kolla vedförrådet och på vägen tillbaka tog jag den korta men branta läckra slingan över Tärnekullen. Trolsk och vacker. Därefter till Junker jägares sten och genvägen till Kölnavattnet och Bergslagsleden. Huvudmålet för detta mitt besök var att utforska delar av den stiglösa östra halvan av nationalparken. Bergslagsleden slingrar sig genom nationalparken i nord-sydlig riktning och separerar den västra halvan med sitt väl markerade stignät från den östra halvan som i stort sett är helt stiglös frånsett den gamla fina skogsvägen genom Tivedsdalen, även den i nord-sydlig riktning. Längtan efter att få bege mig in i gammelskog utan stigar var stor och inte utan ett stänk av pirrig förväntan. Men här bakar jag in en cliffhanger och hoppar för tillfället över fredagens besök i östra halvan. Sena eftermiddagen på fredagen avnjöts på stigarna i västra halvan och jag slog nattläger på Käringaudden. Det mulnade på och blåsten ökade betänkligt. Slog upp tältet och gjorde upp eld. Åt middag och valde att krypa ner i sovsäcken relativt tidigt och bara lyssna på det fantastiskt höga bruset genom skogshavet. Så otroligt häftigt att höra vindens växande framfart långt bortifrån och i antågande högt upp genom trädkronorna, som en osynlig jättevåg som bryter i ett jättedån för att tona bort. Regnet kom och gick under kvällen, natten och morgonen.

Valde att ta sovmorgon då regnet strilade ner medan stormbyarna drog i trädkronorna ovanför. Lagade frukost i absiden och vilade sedan en timma i en mysig varm sovsäck. Prognosen sa att regnet skulle upphöra framåt lunch. Jag hade amatörmässigt glömt att ta med regnjacka, trots gott om utrymme i den nya långvandringsryggan som jag kommer att ”köra in” under några besök i Tiveden. Nåväl, jag hade ju inte åkt till Tiveden för att lägga på hullet och fundera över livet. Packade ihop och kom iväg strax efter halvelva på lördagen. Tog stigen längs Stora Trehörningens västra strand, sedan ned längs Lilla Trehörningen och så förstås den fina gamla orangemarkerade stigen förbi Blanksjön och vidare upp mot Ösjönäs och sedan mot huvudentrén, där jag träffade på de första människorna. Fyllde på med finvatten och fortsatte sedan på röda stigen via Oxögaberget och Lilla Trollkyrka. Det kom lite regnstänk till och från men vindjackan torkade snabbt i vinden. Lördagen bjöd inte alls på lika mycket (fågel)liv som dagen innan (eller den än mer vårlika söndagen). Tog sedan Bergsslagsleden söderut för att utforska grusvägen hela vägen bort till Tivedsdalen. Mitt mål var att övernatta intill eller under Takstenen, beroende på väder. Ja, det var väl vad som finns att berätta från den västra halvan och här följer ett fång bilder därifrån.

Karta
02c 02d 02e 02f 02g 02h 02i 02j 02k 02l 02m 02n 02p 02q 02r 02s

Östra halvan
Som sagt, huvudmålet för detta besök var att utforska nationalparken mellan Bergslagsleden och Tivedsdalen. Detta var mitt sjunde besök över flera dagar i nationalparken och jag har aldrig tidigare besökt den stiglösa delen öster om Bergslagsleden. Det kunde inte bli en bättre jungfrutur med soligt och vårlikt väder under fredagen, om än blåsigt. Sjungande skogsmesar och mindre korsnäbbar om vart annat. Hittade vargbajs på grusvägen vid Kölnavattnet. Tog Bergslagsleden söderut och vid sydspetsen av Sör-Ämten vek jag av österut i den stiglösa skogen. Tog ut kompassriktning och kollade solens läge för att med solens hjälp hålla rätt riktning mot sydost hela tiden. Så fantastiskt härligt att bara få vandra i orörd skog utan att följa en stig. Leka med tanken att jag inte går i någon annans fotspår. Känslan av att plötsligt ha förflyttat mig till en gammelskog långt uppe i norr, men bäst av allt, att befinna sig bara några timmar hemifrån. Ingen brådska. Bara njuta. Njuta av varje steg, varje andetag. Det är sådana här ögonblick man minns, så mycket klarare än andra. Ögonblick värda att färdas långväga för att få uppleva.

Kom så småningom ut på den gamla fina skogsvägen som går i nord-sydlig riktning genom Tivedsdalen. Att man vandrar i en bred djup sprickdal blir man snart varse. Höga branta skogsklädda ryggar följer dalen. En hel del lummer kantade skogsvägen, flera orrar stöttes på flykten och totalt tre maffiga tjädertuppar noterades varav en flygande som jag kunde följa rätt långt  i vackert medljus. Alla sinnen var med och blicken överallt, tack och lov, annars hade jag kanske missat dagens andra vargspillning. Denna var en relativt färsk och lång korv på 13-15 cm. Ja, och jag hade säkert även missat de två snitslarna i en gran och den smala trädplankan som låg därinne i dunklet över Tivedsdalsbäcken och därifrån en smal knappt synlig stig. Till Takstenen månne? Jag följde stigen genom kuperad terräng med härligt luftig tallskog. Och visst, där uppenbarade sig till slut den berömda Takstenen. Hur många rövare, laglösa och vilsna själar hade inte kurat därunder genom århundradena? Kanske årtusenden. Mäktigt! Skrev några rader i gästboken innan jag styrde stegen västerut mot Bergslagsleden.

Kan inte annat än småle när jag sitter här och skriver. Vandrade genom en sagolik natur som måste upplevas IRL. Det var en tidskrävande vandring. Upp och ner. Kände mig lite som Gulliver som vandrade över en gigantisk och skogsklädd dragspelsbälg. Det blev en hel del zick-zackande, för det handlade inte om böljande sluttningar utan stup på sina håll, men oftast med välkomnande skvattrammyrar i sprickdalsbottnarna, om man skulle falla. Vilken skog! Vackra torrakor med silvergrå patina. Träd i alla åldrar, mestadels tall men en hel del gran och björk med enstaka gigantiska aspar. Och så alla döda vackra träd, stående som liggande, som kännetecknar en gammelskog. Man blir glad inombords. Det är detta vad jag kallar skog, vilket är långt ifrån Skogsnäringens numera rätt regelbundna kampanjer om – vad de definierar som – skog, allt för att dupera den stora massan. För mig kommer en virkesåker alltid vara en virkesåker, inte en skog.

Det blev övernattning på Käringaudden fredag till lördag som en parentes. Men sent på lördag eftermiddag nådde jag Takstenen. Faktiskt efter att ha missat den närmast osynliga ”ingången” från skogsvägen men det var bara att vända efter ett tag och då noterade jag snitslarna och sedan träplankan till bro. Det började skymma på väg till Takstenen. Beslöt mig för att reda mitt nattläger under stenen med blicken upp mot himlen. Det blev stjärnklart. Men tyvärr fortsatt blåsigt. Jag som hade hoppats på en helg med ugglor, kanske vargyl och kanske ropande lodjur. Jag fortsätter hoppas till nästa tur. Det blev hursomhelst en skön natt med lite atmosfär från alvernas tidevarv.

02z

Normalt brukar jag springa (nåja, jogga/lufsa, är väl mer korrekt i Tivedens tekniska och kuperade terräng) och har väl hyfsad koll på tidåtgång i relation till distans, men nu bar jag på en större och tyngre rygga, vilket betydde att jag behövde en större tidsmarginal för att slippa stressa till bussen. Gick därför upp vid sjusnåret på söndag morgon. Måste ha varit 6-7 plusgrader och bara tunna spridda moln på en annars turkosblå himmel och ett ljus som skvallrade om en uppåtgående sol. Efter grötfrukost och två koppar kaffe bar det iväg västerut mot Bergslagsleden. Denna gång valde jag en mer sydvästlig riktning jämfört med den mer västliga dagen innan.

Jag är ledsen men jag kan bara inte beskriva naturen på min vandring från Takstenen till Bergslagsleden den vårlika morgonen. Sprickdalarna och framför allt de vidsträckta ”platåerna” med det fantastiska golvet, mosaiken av mossor i olika skiftningar och nyanser, den luftiga gamla tallskogen, suset. Jag ställde mig på en upphöjning och bara njöt. Tog upp mobilen, filmade ett panoramaklipp på 380 grader som jag la upp på min Tivedensida på FB. Vilken ljuv och fantastisk morgon. Det kommer garanterat bli flera återbesök till dessa platåer i området mellan Lommasjön-Stora Djupsjön-Bergslagsleden-Tivedsdalen. Beroendeframkallande om något. Kan man överdosera endorfiner så är det sannolikt där.

karta_utsnitt

Framme vid Bergslagsleden var det bara att vandra söderut mot Stenkällegården med ett slags Mona Lisa leende på läpparna. Och här följer några fotografier från östra delen.

03a 03b 03c 03d 03e 03f 03g 03h 03i 03j 03k 03n 03o 03p 03q

Fåglar och djur
Noterade totalt 28 fågelarter. Under vistelsen noterades 5-6 orrar och fyra tjädertuppar, en flock med grågäss och tillika sångsvanar flög över mot norr. Utöver en oväntad nötkråka även flera nötskrikor och korpar till och från som snart sätter igång med häckbestyren. Flera sjungande gärdsmygar förgyllde. Jag blir lika glad över att möta denna lilla tuffing och det är alltid lika fascinerande att höra dess otroligt höga klara sång, från en sådan liten kropp. Man kan inte bli annat än förundrad. Annars får jag nog säga att mindre korsnäbb var helgens karaktärsart, lockande och sjungande fåglar hördes titt som tätt. Årets första sånglärkor på väg norrut noterades på söndag förmiddag. Förutom några livs levande rådjur och ekorrar var det annars mest spår av allehanda däggdjur som noterades, mest bajs om man ska tala klarspråk.

02o
Bajs

Tokig i lummer
Av Sveriges nio lummerarter hade jag fram till denna helg noterat fem arter och jag vet inte hur många bestånd av revlummer som jag granskat i jakten på lopplummer. Dessa två är väldigt lika men särskiljs enklast på sporangiernas placering, som iögonfallande ”toppspiror” hos revlummer men väldigt diskret i bladvecken hos lopplummer. Jag har granskat mindre bestånd som saknat ”toppspiror” både på Sörmlandsleden, Bruksleden, Bergslagsleden och i Tiveden men det har alltid bara varit revlummer. Enligt Artportalen fanns dock ett fynd av lopplummer vid Stigmanspasset, men jag planerade inte passera där den gångna helgen. Men lyckan blev stor när jag till slut fann ett bestånd av lopplummer längs den fina skogsvägen genom Tivedsdalen. Det blev en liten glädjens kryssardans där i solen på skogsvägen. Sådan är seden som gammal fågelskådare. Bara någon kilometer senare hittade jag ännu ett bestånd lopplummer. Och jag blev lite full i skratt när jag på lördagen hittade ett rätt stort bestånd intill stigen mellan Ösjönäs och huvudentrén. Hur många gånger hade jag passerat dessa lopplummrar? 10 gånger kanske, minst. Så, summerade helgen med tre lummerarter och samtliga fotograferades (se nedan). Och jag kan varmt rekommendera lite spännande kulturhistorisk läsning om lummer på följande sida hos naturhistoriska riksmuseet>>

lopplummer
revlummer
mattlummer

Något om utrustningen
ospreyryggaLöften är till för att brytas eller vad är det man brukar säga? Jag har lovat mig själv att aldrig gå över 32 liter på mina ryggsäckar. Men i de ryggsäckar jag har på 30-32 liter (Inov-8 och OMM) får jag plats med mat för max 6 dagar utan att göra avkall på utrustning för ett äventyr i fjällen. Inför den stundande långvandring mellan Hemavan och Storfjord i augusti/september vill jag dock ha mat för 9-10 dagar innan påfyllning. Efter en hel del letande och testande blev det en Osprey Talon på 44 liter, som jag modifierat något. Bland annat låtit skomakaren sy på flaskhållare från OMM på vardera axelrem + några andra justeringar. Den sitter fantastiskt skönt och det gör otroligt mycket att ha en ram i säcken. Älskar alla fickor och andra små funktioner. Ingen av de ryggor jag har packar jag på samma sätt så nu håller jag på att komma underfund med att packa denna på bästa sätt.  I övrigt körde jag samma upplägg som i januari med Tarp Tent Notch tält, Sea to Summit ultralight isolerande liggunderlag och som sovsäck Sea to Summit Spark III. Eftersom jag ville fylla ut packvolymen slängde jag även i den nyinköpta lätta syntetsäcken (Mountain Equipment Starlight micro) för korta sommaräventyr och som jag öppnade helt och bara la över dunsäcken som ett lätt tunt täcke.

Avrundning
När jag kom ut på Bergslagsleden på söndag morgon hade jag god marginal tills bussen skulle avgå. Vandrade söderut längs leden och njöt av det vårlika vädret. Noterade ett par rådjur, ett par spillkråkor och tre kivandes större hackspettar (triangeldrama) och så en maffig tjädertupp som stöttes. Väl vid Stenkällegården var ingen hemma så jag kunde inte handla något. Hade över en timma tillgodo innan bussen skulle hämta upp mig. Bestämde mig för att besöka Sörhamn vid Vätterns strand. När jag närmade mig Vättern kom en liten larv i ockrabrun päls vandrande på den soldränkta grusvägen. Fotograferade den och förflyttade den sedan till det solvarma gräset vid sidan om vägen. Nere vid Vätterns strand hittade jag ett ljuvligt litet vindskydd som de boende ställt i ordning. Fixade kaffe och njöt av Vättern med varm sol i ansiktet. Bättre än så här blir det nog inte en helg i slutet av februari dagarna innan min födelsedag.

rostvinge sorhamn

Väl hemma mailade jag över en bild på fjärilslarven till mina gamla fågelskådarpolare Bertil Johansson: ”Bertil, du som är nattfjärilsentusiast, har du koll på vad detta är för en art?” Ett dygn senare kom svaret: ”Rostvinge. Jag bifogar ett foto på en imago (fullbildad fjäril) som satt i ljusfällan i Nyhamnslägen 25 juli förra året.” Vad vore livet utan hjälpsamma och trevliga vänner?!

rostvinge_BJ

Mitt nästa besök i Tivedens nationalpark blir den 13-15 mars och jag har höga förhoppningar på ugglor och en djävulsk önskan om att få höra lodjur.

På återhörande

Niklas

Arkiv för Tivedens nationalpark 2020:
Story från januari >>
Story från mars >>
Story från april >>
Story från maj >>
Story från juni >>
Story från juli >>

Jan 082020
 

202001aDet var med glädjens sköna pirr som jag steg av bussen vid Sörhamnskorset halvnio på fredagkvällen den 3 januari. Som jag längtat efter att få sätta av på mitt efterlängtade lilla projekt, det att göra minst ett helgbesök med en eller två övernattningar i Tivedens nationalpark under årets alla månader 2020. Blir säkert några extra besök i mars/april för att lyssna efter lodjur. Under 2019 besökte jag nationalparken vid fem tillfällen, vilket resulterade i artikeln Löpäventyr i Tivedens nationalpark med förhoppning om att locka fler löpare och vandrare till denna pärla av gammal sammanhängande skog på höjdryggen mellan Vänern och Vättern. Eftersom en del har svårt att få tummen ur bjöd jag helt sonika in ett gäng sköna stiglöpare för social njutlöpning på stigarna genom nationalparkens fantastiska natur under ett par fina septemberdagar med boende (och fantastisk middagsbuffé) hos Anders & Co i Tivedstorp. Tänk att få springa eller vandra ett par dagar i sagolik natur utan att möta ett enda kalhygge. Bergryggar och sprickdalar om vartannat, som bälgen på ett dragspel. Långa kalslipade ryggar, andra med fluffiga täcken av fönster- och renlav och ytterligare andra med luftig gammal tallskog. Dessa hällmarker som jag älskar så mycket. Sprickdalars murrigt mörkt eller fuktigt grönskira surdråg eller långa breda dalgångar med heltäckande ängar av skvattram och gles gammal kortvuxen tallskog. Myrar, små mörka tjärnar och trolska sjöar. Jag blev tidigt förälskad, ja, passionerat förälskad i denna skog och dess invånare som bara får vara. Och någon gång i höstas tog längtan form och jag bestämde mig för att göra ett besök under årets alla månader 2020 för att få uppleva årstiderna och växlingarna. Att som gammal fågelskådare och sentida stiglöpare har det alltid varit en fröjd att följa naturen och förundras över alla små skeenden året om. Varje årstid med sin särskilda charm. Samma procedur varje år, men med helt nya upplevelser och med samma barnsligt nyfikna förundran. Så, där stod jag i mörkret medan bussen försvann iväg. Fem plusgrader och en lysande halvmåne. Slog på pannlampan och joggade iväg mot Stenkällegården.

För att spara lite tid tog jag den fem kilometer långa grusvägen till huvudentrén istället för den längre och tekniskt trixigare Bergslagsleden. Och från huvudentrén tog jag sedan den härligt kuperade stigen längs Stora Trehörningens östra strand med sikte på Käringaudden och övernattning där. Fläktande byig vind från nordväst. Månens sken som speglade sig i Trehörningen. Tyst bortsett från vindens sus i trädkronorna. Den härliga känslan av att färdas genom mörkret med hjälp av en begränsad tunnel av ljus. Skönt pirrigt. Rädd? Aldrig när jag färdas längs stigar i skog och mark bortom tätbebyggda orter. Det är ju inte så att det står en enögd albino med ett basebollträ bakom ett träd och väntar på att en intet ont anande löpare eller vandrare ska komma förbi. Men mörkret skärper hursomhelst ens sinnen, särskilt hörseln, så man bör kanske inte låta fantasierna skena helt fritt.

202001b

Väl framme på Käringaudden slog jag snabbt upp tältet och förberedde det för skön sömn. Sågade upp och klöv ved för morgondagen. Så härligt att få krypa ner i sovsäcken och njuta av en kopp te. Vindens sövande sus i trädkronorna ovanför och antågande vindbyar som växer i styrka, likt osynliga svepande vågor som bryter i ett dånande brus genom ett hav av trädkronor. Att få somna till detta är ljuvligt.

Vaknade vid åttasnåret på lördag morgon. Kyligt utanför, varmt och gosigt i sovsäcken. Somnade om. Solens strålar knackade på tältduken så kvart över nio var det väl dags att stiga upp. Gjorde upp en eld och fixade frukost. Njöt i solgasset med en kopp kaffe. Ett meståg dök upp i strandtallarna. Trädkrypare, kungsfåglar, tofsmesar och några talgoxar. Jag kan inte bli annat än imponerad av dessa små livliga krabater. De livar upp sinnet. Överlevare som de är. Kungsfåglarna med sin vikt på fem gram. Och jag med mina 63000 gram och alla mina hjälpmedel för att klara mig några dagar i skogen. Känner mig smått hjälplös i jämförelse.

202001c 202001d

En tysk tjej med en siberian husky vid namn Nima kom förbi. Det blev en trevlig pratstund i solen. Hon hade varit uppe vid Grövelsjön över jul och nyår men vädret hade inte varit särskilt tillmötesgående. Hon stannade till i Tiveden för en långpromenad i solen innan färden fortsatte mot Tyskland.

Jag packade ihop och kom inte iväg förrän vid elvasnåret. Tog stigen längs Stora Trehörningens västra strand. Tunn is täckte de skuggiga vikarna. En nötskrika flög ljudlöst förbi. Bockade av Mellannässlingan. En ny bäverhydda hade tagit form av ett ett gäng energiska bävrar precis intill bron över sundet mellan Stora och Lilla Trehörningen. Många nyfällda björkar i anslutning till hyddan. Smålog. Avnjöt därefter den gamla fina orangemarkerade stigen söderut via Blanksjön. Läste de gamla informativa skyltarna som Domänverket en gång satt upp. Kul att de är kvar. Vidare via huvudentrén och Trollkyrkerundan. Mötte fem vandrare och en hund. Tog Bergslagsleden upp till Kölnavattnet för att kolla vedförrådet inför en eventuell övernattning i skärmskyddet sista natten. En trevlig vildmarkskille hade nyligen anlänt och tänkte avnjuta natten där. Jag fick en personlig återberättelse av den senaste tidens händelse i hans liv. Tänk vad naturen gör med en. Avskalat, titellöst och förtrolighet i en slags treenighet. Inte alltid, men förvånansvärt ofta. Om man bara tar sig tid.

202001f 202001g 202001h 202001i 202001j 202001k 202001l

Solen började sänka sig som ett glödgat klot bortom Kölnavattnets glesa skogsrand. Dags att fara vidare. Tog en tidigare rekad genväg till Junker Jägares sten. Häftigt stor. Lika förundrad varje gång. Jag alltså. Vid Vitsand var stranden tom på sommarens badande människor, istället brann eldar inne i skogsbrynet. Kunde ha varit alver på vandring. Sjön, den mörka skogsranden i väster, strimman av tunn orange himmel och ett dovt blått himlavalv. Bara att ta in. Man upphör för ett ögonblick. Andas utan att tänka.

202001m 202001n

Ett oräkneligt antal andetag senare framme vid Käringaudden. Slog snabbt upp tältet. Gjorde upp eld. Fixade middag. Kyligt. Ner mot nollan. Ett par eldar fladdrade fortfarande bortåt Vitsand. Torkade strumpor och skor intill elden. Månen rörde sig sakta västerut eller, nja, månen rör sig inte alls utan det är som vi alla vet klotet jag sitter på. Lilla jag vid lilla sjön Stora Trehörningen, på en höjdrygg mellan två stora sjöar. Långt bort ifrån drönarattacker i Irak.

202001o

Kylan gjorde att jag valde att krypa ner i sovsäcken redan vid 18-tiden. Riktigt mysigt. Starkt silversken från månen, trots att den bara var halv. Hög klar luft. Betraktade tallarnas skuggor mot tältduken. Blåsten avtog alltmer. Tallgrenars skuggor mot tältduken skiftade allteftersom månens rörelse över himlen. Det skulle bli en rejält kall natt. Lyssnade till små fjäderlätta susningar genom trädkronorna ovanför. Trädde dunsmocken över sovsäckens fotända och Haglöfsjackan på övre delen av säcken i förebyggande syfte. Tankar kom och gick, gled iväg mot drömmar och sömn, vaknade till då och då. Tittar aldrig på klockan. Låter bara natten ha sin gång. Den går inte att skynda på. Och varför skulle jag vilja det? Så ljuvligt varmt och mysigt i sovsäcken. Och så tyst.

Vaknade slutligen på riktigt vid 8-snåret när jag såg ut mot gryningen i glipan mellan marken och yttertältet. En spegelblank sjö. Totalt vindstilla och en djupröd orange rand i söder. Det tog emot att stiga upp ur den varma säcken. Inte fundera, bara göra. Upp och uppleva. Mer än halva sjön var täckt av ett tunt istäcke. På mindre än 12 timmar!

202001p 202001q202001r

Fixade frukost och packade samtidigt ihop utrustning. Korpars karaktäristiska rop hördes en bit bort. Njöt av gröt och kaffe med blicken vilande över sjön och soluppgången. Enstaka vakringar i den spegelblanka ytan. Drömlikt men bitande kyligt. Kom inte iväg förrän strax efter 10-snåret. Började med den läckert kuperade Tärnekullerundan och körde några varianter på stigar och mötte en kille med en söt dvärhschnauzer. Noterade hans Zeiss-kikare och den sedvanliga skådarfrasen for ur mig: ”Sett nåt?” Och sedan var samtalet igång. Fåglar, vargar och natur. Sympatisk kille vid namn Mikael Åkesson, genetiker och forskare knuten till Grimsö forskningsstation. Tiden rann iväg innan dvärgschnauzern Anky tyckte att det minsann fick räcka med babblande om vargar, Kindlaberg och annat, vilket hon visade husse med tydlig otålighet. Vi tog farväl och önskade varandra en fortsatt god tur.

202001s 202001t 202001u 202001v 202001x 202001y 202001z

Jag hade sparat min favoritrunda, Oxögabergsrundan, till sist och den norra halvan av loopen är bara så fantastiskt vacker. Noterade både matt- och revlummer. Och en timma senare mötte jag återigen Mikael och Anky. Glatt berättade Mikael om dagens guldkorn; en flock mindre korsnäbbar som visat upp sig fint. Vi konstaterade samstämmigt att sannolikheten för minnesvärda möten ökar med antalet besök i naturen. Och det kan räcka med en flock med granna – annars så flyktiga – mindre korsnäbbar för att göra en glad för en hel dag. Lär man sig uppskatta de till synes små och obetydliga ögonblicken och mötena behöver man aldrig gå hem tomhänt. En liten skogsmus som rotar i ens rygga när man ska försöka sova bereder en lika mycket glädje som en maffig tjädertupp som plötsligt brakar upp längs en sidostig i nationalparken. Den filosofiska ingivelsen skingrades och vi tog farväl en andra gång. Moln täckte himlen. Vinden var tillbaka. Alla sjöar och tjärnar var istäckta. Dagen innan öppna med vågor i blåsten. Snö började falla liksom mörkret. Tog sikte på skärmskyddet vid Kölnavattnet. Fick bli övernattning där, inte minst av logistiska skäl. Gjorde snabbt upp eld. Kölnavattnet kontrasterade i vitt mot den mörka skogen. Middag och kaffe och en sprakande eld. Sakta övergick snöfallet i regn. Kröp ner i sovsäcken vid 18-tiden. Det var länge sedan jag tillbringat mer än 12-14 timmar i sträck i en sovsäck. Var väl i Sarek för 3-4 år sedan, insnöad i nästan ett dygn. Gäller att man trivs med sig själv och är vän med sina tankar, minnen och drömmar. Varandet och tiden blir flytande.

202001zz 202001zzz 202001zzzz 202001zzzzz

Vaknade i gryningen. Varmt (7-8 plusgrader), stilla och ett trolskt dis som svävade i skogen. Av snön fanns inga spår. Kölnavattnet hade återfått sitt mörka anlete. Avnjöt en sista frukost innan jag axlade ryggan och joggade söderut på Bergslagsleden. En riktigt skön morgon. En fantastisk långhelg i Tivedens nationalpark närmade sig slutet ju närmare Stenkällegården jag kom. En långhelg med härliga växlingar och fantastiska ögonblick och trevliga möten. Det var med fulladdade batterier och sinnesro som jag steg på bussen mot Eskilstuna.

202001zzzzzz 202001zzzzzzz 202001zzzzzzzz 202001zzzzzzzzz

Fåglar
Totalt noterades 20 arter. Värt att nämnas är flera meståg, vilka alltid gör mig glad då de dyker upp från ingenstans, omgärdar en med liv och läten, innan de strax drar vidare och lämnar en i total tystnad. Man står kvar med ett leende på läpparna. Karaktärsarten under vistelsen får nog sägas vara de många mötena och småflockarna med mindre korsnäbb. Stötte en maffig tjädertupp på en omarkerad stig. Korpar hördes till och från, vilka hör vildmarken till. Flera spillkråkor och större hackspettar noterades. Totalt tre gärdsmygar, denna lilla tuffing, hördes vid några risiga blöthål.

Något om utrustningen på turen
Tarptent Notch enmanstält, Sea to Summit Spark III sovsäck, liggunderlag Sea to Summit Ultralight Insulated, tunt sovsäcksöverdrag, sovunderställ i fleece och gosiga tjocka ullstrumpor. Ryggsäck OMM Classic 32 liter, gaskök och utgångsvikt för turen på 8,1 kg.

Nästa besök
Har tänkt utforska mer av den östra ”stiglösa” halvan av nationalparken under de kommande besöken. Förhoppningsvis kanske det kunde komma lite snö inför februaribesöket. Den som lever får se och det blir som det blir. Håll koll via Facebook-sidan>>

God fortsättning!

Niklas

Arkiv för Tivedens nationalpark 2020:
Story från februari >>
Story från mars >>
Story från april >>
Story från maj >>
Story från juni >>
Story från juli >>

Karta

Jan 022020
 

200101aJag är inte mycket för tillbakablickar, såvida jag inte befinner mig på en läcker ridge eller för att se hur stigen bakom mig ter sig i varmt släpljus på kvällen eller i trolskt stilla dis. Att då och då stanna upp och reflektera, kolla kompassriktningen, är både sunt och nödvändigt, men ack så lätt att försaka. Jag lallar nog på som de flesta fram tills att något omvälvande och inte sällan sorgligt inträffar. Jag kommer inte sträcka mig till att säga att 2019 var ett skitår. Aldrig. Glädjen och sorgen, motgångar och framgångar, ja, de skiter fullständigt i årtal och årstid. Mitt motto har under mina 10 nyktra år alltid varit att ”varje år har varit mitt bästa år, inget år har varit bättre eller sämre än det föregående eller efterföljande”. Den gångna hösten har hur som helst varit en annorlunda höst. Jag var nära att säga upp mig på stående fot efter semestern. Full fart med Tivedsläger och Mar(viks)drömsförberedelser. DNF på Kullamannen, men spänner man bågen hårt och siktar högt får man vara beredd på att det kan gå hur som helst. Förkylning och ihållande trötthet. Två vänner som gick bort. En mentalt energikrävande flytt, förvisso tillbaka till Torshälla och en lägenhet jag väntat på i över fyra år. Och mitt i allt detta, den 23 oktober, fick min älskade Gloria somna in efter 13 1/2 år av villkorslös kärlek. Tomheten och saknaden var – och är fortfarande – obeskrivlig. Tid att sörja. Tatuerat ännu en tass bland de andra tassarna. Väljer att stanna där då jag inte har för avsikt avskräcka er från fortsatt läsning. Detta är ingen sorgesång och det är ju så här livet ser ut för var och en. Konserverad lycka hör skönlitteraturen till och det krävs inte mycket för att uppleva glädje och eufori. Ge mig en slingrande stig, en orörd skog, porlande vatten och fågelsång. Rörelsen, den repetitiva rörelsen framåt, tankar som löses upp, sinnen som registrerar. Kontakt med mitt inre. Frisk luft och sällsam stillhet. Bättre medicin är svår att finna, inte minst i vänners sällskap. Så många kvällar den senaste månaden som jag suttit i en mörk skog och låtit elden hypnotisera mig. Ja, jag har blivit en uteliggare.

Under senhösten utvecklade jag en överkänslighet för ljud. Orsaken är ännu oklar. Kan vara stressrelaterat och tittar jag tillbaka kan urskilja många faktorer. Läkarbesök i mitten av december. Togs en massa prover. Inklusive borrelia. Svaren kommer vilken dag som helst. Mitt EKG gjorde dock läkaren lyrisk. Excentrisk hypertrofi. Ett svårlokaliserat lågfrekvent ljud i lägenheten kommer och går. Vaknar till och från. Fastighetsvärden tar det förstås på allvar. Så, sedan i början av december sover jag ute i Torshargs vackra skog ett par kilometer hemifrån. Fyra fem nätter i veckan. Kan avslöja att sova ute är snabbt beroendeframkallande. Vinden i trädkronorna, knak i skogen, sovsäcksmys och kattugglan som hoar en bit bort. Och tystnaden! Utan katt är jag längre inte låst, mer ett faktum än av glädje, och kan dra iväg på små löpäventyr utan att planera dem i förväg. Utnyttjar numera varje helg och ledighet för äventyr i naturen. Lägenheten känns mer som en personligt inredd förvaringsplats där jag kan ta ett varmt bad, tvätta kläder, läsa, skriva ett blogginlägg som detta, äta och lyssna på musik. Nä, det är inte synd om mig. Det handlar bara om inställning och någonstans är jag tacksam över att hitta lösningar som visar sig tilltala mig mer och inte följer det gängse normerna. Och vart detta leder återstår att se. Jag följer med som en nyfiken resenär. Jag för dagbok över mina utenätter. Kanske dags att hitta en stuga i skogen?

200101aa

Väderprognosen såg fin ut inför nyårsafton. Har besökt Marvikarna och Åkers bergslag var och varannan helg de senaste månaderna. Kändes högst lägligt för ett besök till mitt andra absoluta favoritområde med sörmlandsled och fina lokala stigar: Tunaberghalvön, söder om Nyköping. Packade ner tält (mest utifall), övernattningskit och tillräckligt med mat och energi. Tog bussen (runt hörnet från jobbet) till Nyköping i måndags eftermiddag och väl där bussbyte till Nävekvarn. Handlade lite på Konsum innan jag slog på pannlampan och sprang etapp 36 mot Nävsjön. Stjärnklart. Hård vind som gav upphov till ett härligt sus i trädkronorna. Kom fram till kolarkojan vid Nävsjön. Har aldrig sovit i den tidigare. Två britsar och ved. Hade med mig ett par små gravlyktor. Installerade mig. Cosy. Sov skönt och tog faktiskt en välbehövd sovmorgon. Vilken fantastisk nyårsaftons dag. Klarblå himmel hela dagen. Av den friska västanvinden märkte jag inte mycket då jag sprang längs Bråvikskusten österut. Årets sista dag? Kändes mer som en vårlik senvinterdag. Det blev en fantastisk heldag på etapp 36-41 av Sörmlandsleden samt den alternativa sträckningen över Mödalsbergen och Galtviksberget på totalt 44 kilometer. Nävekvarns klint är en relativt säker plats att se havsörn under vinterhalvåret, så även denna gång. Noterade ytterligare en havsörn vid Galtviksberget. Det bjöds även på tjäder, sparvhök, sångsvan, rödhake, rödvingetrast, tofsmes, sidensvans, gärdsmyg och avslutades med en hoande kattuggla  strax efter Koppartorp. Siktade in mig på skärmskyddet vid Kärrgruvorna varifrån jag tänkt ut en genväg på två kilometer till landsvägen för att ta bussen hem på nyårsdagsmorgonen. Där fanns ved. Tillagade en delikat nyårsmiddag på skivad ölkorv av olika kryddighet, potatismos och över det en glänsande hinna av olivolja med stänk av lime, vilket sköljdes ner med ångande kamomillte. Lallerstedt hade varit avis.

De flesta nyårsaftnar minns jag knappt eller så flyter de bara ihop med varandra men denna kommer jag för alltid att minnas. Inte för att den var extraordinär på något sätt men däremot otroligt vacker, särskilt från det att solen sakta börja gå ner. Det varma släpljuset som ger träd och klippor en närmast overkligt röd ton. Glädjande var att många människor gett sig ut på stigarna för en promenad längs Bråviken så det blev flera stopp för att utbyta några glädjens ord på denna årets sista dag. Ja, det får även räcka med ord om detta äventyr där jag fick uppleva sista solnedgången 2019 och årets första soluppgång 2020. Bilderna nedan säger nog det mesta.

Som en parentes kan jag berätta att jag drog på smilbanden när jag i morse lyssnade på reprisen av Naturmorgon där de recenserade ett stort antal böcker från 2019. Jag har överlag bra koll på de fackböcker som ges ut inom natur och äventyr men har helt missat att Markus (och Frida) Torgeby kommit ut med boken Sova ute: om att finna sitt lugn i naturen. Vilket sammanträffande! Själv skriver jag i min lilla svarta med titeln En uteliggares dagbok.

Imorgon bär det av till Tivedens nationalpark och därmed starten för mitt lilla projekt att besöka och uppleva nationalparken under årets alla månader 2020. Ja, 2020 lär bli mitt bästa år, även det.

God fortsättning!

200101b 200101c 200101d 200101e 200101f 200101g 200101h 200101i 200101j 200101k 200101l 200101m 200101n 200101o 200101p 200101q 200101r 200101s 200101t 200101u 200101v 200101x 200101y

Okt 292019
 

ingressbildDet råder ett förväntansfullt och ordnat kaos här hemma. Packar, ordnar, sorterar och slänger. Löpvila. Uppladdning. På torsdag morgon bär det av till den hyrda stugan i Mölle för uppleva årets upplaga av Kullamannen 100. Starten går klockan nio på fredagmorgon i Båstad. Ett äventyr på 174 kilometer. En prövning som kräver tålamod och en portion ödmjukhet. Fredag den 1 november innebär också ett annat äventyr att packa för. Tillträde till ny lägenhet i Torshälla, som jag väntat tålmodigt på i snart fyra år. Tålamod är något jag är duktig på. Lång tålmodig träning. Så vad passar väl bäst bland flyttkartonger och uppladdning med gröna drinkar och lax, lax och lax? Snart två år sedan jag uppdaterade kompendiet Min basutsustning för löpäventyr och speedhiking. Sagt och gjort, den som är intresserad och går igång på utrustning för diverse äventyr, det vill säga färdas med lätt packning, finner härmed en uppdaterad version. Innehållet gör inte anspråk på att vara komplett eller fullödigt och inte heller ser jag mig själv som någon form av expert på att packa lätt. Jag är varken gramjägare eller prylnörd. För mig är upplevelsen det primära och eftersom jag älskar att färdas genom naturen från morgon till kväll när kroppen så önskar och vädrets makter tillåter är lätt packning en grundförutsättning. Lätt, funktionell och säker utrustning gör färden så mycket angenämare. Och jag skulle aldrig göra avkall på säkerheten. På mina äventyr som varar mellan 5-20 dagar ligger utgångsvikten på max 11 kg, av vilka 5-6,5 utgörs av utrustning och resterande av mat/energi. Med den största ryggsäcken (32 liter) får jag plats med mat och energi för 5-6 dagar, men beroende på resmål drygas maten ut under färden eller så inhandlas/hämtas en ny ranson för ytterligare 5-6 dagar. För mig är detta inget problem då planering av varje äventyr ligger mig nästan lika varmt om hjärtat som själva äventyret i sig. Och då syftar jag inte ett upplägg planerat i detalj. Väder, terräng och kropp bestämmer förlopp och framfart. De flesta av mina äventyr där packningen ligger på 7-11 kg utgörs av en mix av löpning/lufsande och speedhiking. Speedhiking eller snabbvandring låter dessvärre som man har bråttom att komma fram, kanske än mer när man kommer springande i fjällen och passerar vandrare med 20-25 kg på ryggen. Vi göra alla våra val. Jag gör mina och dömer inte andra. Hur jag njuter på min färd är min sak och jag gör det bäst med lätt packning och med fötterna i ett par sköna trailskor.

Så håll till godo! Kompendiet innehåller kommentarer och lite tankar bakom val utrustning, min matmeny som förfinats genom åren och exempel på packlista från en minnesvärd men kylig färd i svensknorska fjällen 2017.

Min basutsrustning för löpäventyr och speedhiking 2019 >>

omslag

Sep 192019
 

00aVi var 13 taggade stiglöparentusiaster som mötte upp på parkeringen i Tivedens nationalparks huvudentré i lördags förmiddag. Tidig avfärd från Stockholm, Trosa, Västerås, Eskilstuna och Katrineholm. Men vi var inte ensamma. Det var ju Vandringens dag runt om i landet! Parkeringsplatsen fylldes snabbt. Glada vandrare en masse runt om i nationalparken. Glada miner med lätt särade läppar som andades in sval krispig luft med tydlig smak av september. Molntussar mot en djupblå himmel. För nio av de tillresta väntade helt nya stigar genom fantastisk natur. Skulle kunna vara smått avundsjuk om det inte vore för att det är omöjligt att tröttna på denna oas av gammal skog som kantar de slingrande stigarna. Tystnaden. Träden som ljuder av vinden och skratten från ett gäng glada stiglöpare som hänger kvar i luften innan de tonar bort. Brusfri natur. Förundran och den barnsliga glädjen som avlöser varandra. Var och en med sin upplevelse. Avskalat, rent och enkelt. Delad glädje är sannerligen dubbel glädje!

Jag har i ord förmedlat en del av mina tidigare besök i Tivedens nationalpark och har inte för avsikt att göra det på nytt. Anledningen till gångna helgens besök tillsammans med likasinnade var just att låta var och en själv uppleva nationalparkens stigar och sagolika natur med dess fantastiska sprickdalsterräng. Man kan inte läsa sig till sann upplevelse. Om jag så sprider superlativen som förföriska förespeglingar är det bara ord. Mina ord. Sann glädje och eufori som skapar minnesbilder kan bara ett besök i nationalparken erbjuda. Olika för var och en. Detta blir således ett inlägg där deltagarnas egna bilder får förmedla två dagars härlig stiglöpning i Tivedens nationalpark 14-15 september. Aptitretare till en större helhet!

00b 00c

Lördag 14 september

Vi började med Trehörningsrundan men gjorde en avstickare på den gamla fina orangemarkerade öglan förbi Blanksjön. Härlig smal och kuperad stig genom fin natur. En sällan trampad stig som varmt kan rekommenderas. Här blev det ett trevligt missförstånd varför ett litet gäng sprang motsols och mötte resten av sällskapet som sprang medsols med en liten omväg. Stigen längs Stora Trehörningen är fin, stundtals teknisk men med minimal kupering. Efter ”backhopparklippan” avnjöts läckra Tärnekullerundan sedan vidare till sevärdigheterna Junker Jägares Sten och Stenkällan. Längs Vitsands långa fina beach bjöd vi alla fikande vandrare på gracil snygglöpning som hade fått cat walken i Paris att blekna. Stenkällan avnjöt vi två gånger beroende på en läcker omarkerad utförslöpa från Stenkällehuvud. Tillbaka till entrén intogs medhavd lunch om än aningen sent. Därefter var det dags för den tekniska och kuperade Trollkyrkerundan med Stora och Lilla Trollkyrka. Den senare med vy österut mot ett glittrande fjärran Vättern.

Framåt sena eftermiddagen bar det slutligen av till vårt boende i Tivedstorp, 1600-talsidyllen några kilometer norr om nationalparken. Molnen rullade in. Regnet svalkade skönt mot naken hud på väg mot bastun. Så ljuvligt skönt med ett riktigt bastubad och hela gänget fick plats i den minimala bastun. Smäckra stiglöpare. Finns det hjärterum…

Vi hade beställt både middag och frukost. Louise och Malin hade tagit inbjudan seriöst och klätt upp sig för galamiddag. Galant! Vi var inte det enda sällskapet och vi skulle dela den stora fina lokalen i Kaffestugan med ett annat sällskap på 40 personer. Visade sig vara Sörmlandssmurfarna, en regionalavdelning till Rikssmurfförbundet, som skulle ha 50-årsstämma. Stämning var mycket god utan vare sig magiska svampar och spetsad hallonsaft. Den utsatta tiden för middagen flöt sakta förbi medan hungern ökade för varje minut. Utsvultna stiglöpare är inte att leka med. Till slut bjöd Anders och hans vänner in till en sagolik grillbuffé. Den var värd varenda spänn. Den hade allt, även för vegetarianer, glutenintoleranta och flexitarianer. Tror alla av oss tog om och då hade nya grillrätter plötsligt lagts upp. Och vilka delikata kalla såser! Så det var bokstavligen en proppmätt skara när undertecknad dukade fram den numera traditionella och specialkomponerade Florida cheescake med grädde och hemmaodlade björnbär. Det skrattades och klappades när de uppspelta smurfarna sjöng och skålade. En gammal löparkompis fru som fyllde 50 år, tillfälligt förklädda till smurfar. Deras glädje! Vilken dag, vilken afton! Det blev tidig kväll för de flesta. Ljuvligt tyst.

01a 01b 01c 01d 01e 01f 01g 01h 01i 01j 01k 01l 01m 01n 01o 01p 01q 01r 01s 01t 01u 01v 01x 01y 01z 01zz 01zzz 01zzzz

Söndag 15 september

Inte alltför tidig uppstigning men vi städade och packade ihop snabbt innan frukosten som serverades vid åttasnåret. En god frukostbuffé även om det glutenfria brödet lät vänta på sig. Inte något micrat här inte. Tinat i riktig ugn ska det vara! Klockan nio bar det av till nationalparkens huvudentré. Uppenbarligen på god fot med vädergudarna. Nattens regn upphörde på morgonen. De vinddrivna molnen tog höjd. Klarblå luckor i molnen. Härligt syrerik luft i skogen medan blåsten piskade upp vågor i Stora Trehörningen. Solen tog över alltmer och molntäcket löstes sakta upp medan vi avnjöt nya stigar. Vi började med en kort specialare med Oxögabergsrundan till Stigmanspasset och därefter en fin omarkerad stig för att senare komma till Trollkyrkesjön där vi tog farväl av Malin och Louise som valde att ta Trollkyrkerundan innan hemfärd. Vi andra hade den långa specialrundan med flera slingor inklusive Oxögabergsrundan i sin helhet kvar att uppleva. Det blev många fina stopp och skratt innan vi slutligen nådde Trollkyrkesjöns smaragdgröna vatten för tredje gången denna helg. Några valde den blå stigen till entrén medan åtta pojkar tog Trollkyrkerundan medsols. Den sista kilometern avslutades med en väldigt omanlig slutspurt i vansinnigt tempo över stock och sten.

Det är något märkligt med tiden i Tivedens nationalpark. Den har sin egen gång. Inte statiskt rak som atomur. Den svänger med upplevelserna, den följer stigarnas ringlande färd genom grönt blåbärsris, flyter fram över de slipade hällmarkerna, fastnar lite i gyttjehålen, slirar lite i sidled över fuktiga vindfällen och står närmast stilla när en skara stiglöpare stannar till och förundras nedanför ett jättelikt flyttblock. Alla bär vi med oss något av Tiveden och dess gammelskog. Minnesbilder, doft, ljud, tystnad, glädje, att bara få vara, här och nu i en ljuvlig bubbla tillsammans med andra. Allt detta inkapslat, i säkert förvar i vår inre katedral. Att väcka till liv när så behövs.

Och om alla fotografier gav er mersmak och ett outtalat begär efter mer kan Henriks suggestiva kortfilm från helgen varmt rekommenderas!

02a 02b 02c 02d 02e 02f 02g 02h 02i 02j 02k 02l 02m

Sep 112019
 

00_introRubriken skulle lika gärna kunna vara Från tystnad till tystnad, kanske Från värme till kyla eller bara Sista semesterveckan. Det spelar egentligen ingen roll. Årets semester är över och förbrukad. Men inte glömd! Jag har inte haft en lång och sammanhängande semester sedan 2010. En vecka, tio fjorton dagar, utspridda här och där, vår, sommar och höst. Och kanske den sista långa innan pension. Om man har förmånen att nå dit. Planen att lämna finansvärldens själlösa kontorslandskap ligger fast. Om ett år är mitt landskap ett helt annat. Handfast och mer fysiskt. Nåväl, det är ett oskrivet kapitel där ord och drömmar väger lätt. Kan bara konstatera att 4 1/2 veckas semester gjort mig gott. Vanliga soldyrkare kanske inte skulle kalla dessa äventyrliga strapatser för semester. Vad vet jag? Även om kroppen min har fått jobba så har själen och skallen fått vila och njuta. Bara fokus på några få uppgifter: rörelse framåt, äta, sova, njuta, svära lite, skratta. En dag i taget. Här och nu. Avskalat. Enkelt. Primitivt. Allt jag behöver i en rygga. Började semestern med en omtumlande men vacker begravning av en speciell och godhjärtad arbetskollega och avslutade semestern med varma bad och bastusittningar på River Relax.

Mellanlandade hemmavid tre dagar efter äventyren i alperna innan det bar av igen. Ville utnyttja min semester till max. Inte tvångsmässigt fylla den till bredden med göranden, snarare fylla den med rogivande varande. För mig handlar det då om att befinna mig i naturen. Söka tystnaden. Uppleva orörd gammal skog. Förlora mig i vidderna som kalfjällen erbjuder. Undersköna stigar som bjuder in till löpning. Anpassa sig efter vädrets växlingar. Att få vara i rörelse, korta som långa dagar. Möten av allehanda slag, människor som djur. Medgång. Motgång. Samla på upplevelser. Tänk så många upplevelser och intryck man får plats med i huvudet och muskelminnet, trots att ryggsäcken blir lättare för var dag som går. Efter en hård och lång dag på fjället är en öppen eld gudasänd. Det räcker så. Om morgondagen vet man ingenting.

Allt var planerat redan innan det bar av till alperna. Efter en del funderande och klurande föll pusselbitarna på plats och logistiken klockren. Bussbiljett från Tiveden till Stockholm bokad. Mat, energi och kartor till Jämtlandsäventyret låg snällt och väntade hos mamma. Skulle även hinna bada, äta middag med mamma och gosa med min katt Gloria innan det var dags att ta nattåget mot Åre. Enkelt, eller hur?

Tivedens nationalpark

01aJag kan omöjligen tröttna på stigarna och gammelskogen i Tivedens nationalpark. Tystnaden inte minst! Fredagen den 30 augusti tog jag lunchtåget från Eskilstuna till Laxå och därifrån eftermiddagsbussen till Tived kyrka. Varmt och växlande väder. Skulle nog bli rätt varmt i min tresäsongssäck på nätterna, men jag skulle inte ha möjligt att byta utrustningen mellan Tiveden och Jämtlandsfjällen. Och jag åker inte till fjällen i september med en tvåsäsongssäck.

Ville även passa på att testa några nya stigar liksom ett upplägg inför en kommande social stiglöparhelg i nationalparken. Steg av bussen vid Tived kyrka och tog den mycket gamla kyrkstigen mellan Tived och Tivedstorp. Fin stig som ringlade sig genom sprickdalslandskapet, genom gammelskog och längs skogsmyrar. Blåmarkerad. Strax innan Tivedstorp vek jag dock av söderut mot Vitsand för att se nya områden om än från grusväg. Mötte knappt en själ. Tog mig längs nationalparkens stigar sakta mot min favoritudde som skjuter ut i södra Stora Trehörningen. Där har jag sovit flera gånger. Njöt av en vacker kväll på den höga berghällen. Storlommar ropade till och från. Underbart att de fortfarande låter höra sitt ödsliga rop trots att häckningssäsongen är över och ungen närmast fullvuxen (de lägger bara två ägg och normalt överlever bara en unge). Blev för varmt att sova i säcken. Fick ha den som täcke.

Lördagen blev en solig och varm dag historia. Avnjöt en magisk frukost och gladdes åt hela nio storlommar i viken väster om udden. De bjöd på hela sin repertoar av läten och det var särskilt kul att höra de ungas rörhönelika knorranden. Rätt mycket vandrare i området kring huvudentrén men mötena minskade drastiskt i takt med ökande avstånd från entrén. Det blev mer eller mindre Urtiven all in. Avnjöt den gamla orangemarkerade stigen via Blanksjön i vilken det låg en liten flock om fem storlommar, som utstötte både det utdraget klagande lätet liksom det märkligt skorrande lätet. Njöt. Många stopp. Testade lite omarkerade stigar som anslöt eller förband de markerade. På sena eftermiddagen var jag tillbaka till min favoritudde. Tog ett skönt dopp. Ljuvligt efter en svettig varm dag. Vacker skymning! Hade lekt med tanken på att sova under bar himmel på Lilla Trollkyrkas fina topphäll, men glad att jag inte gjorde det. Åskade och blixtrade duktigt med tillhörande hällregn i stort sett hela natten. På söndag morgon upphörde ovädret. Dramatisk soluppgång. Uppsprickande moln. Och det blev en fin morgon och förmiddag på stigarna i parken. Mötte inte en enda människa. Testade en omarkerad stig. Otroligt vacker. Att det sällan går människor på den var uppenbart med tanke på alla kantareller längs stigen liksom 10-tal orrar och en tjädertupp som flög upp, de första på hela helgen. Därefter var det dags att runda av med Bergslagsleden ner till Stenkällegården med tillhörande fika och snack med den trevliga ägaren. Ett nytt åskoväder var i antågande och när jag klev på bussen mot Stockholm kvart över elva började det ösregna. Antingen ligger jag bra till hos vädergudarna eller så ligger jag bara steget före dem.

Tivedens nationalpark är verkligen en oas som ger mig sinnesro. När bruset och alla ljud i människobyn blir mig övermäktigt kommer Tivedens nationalpark vara min räddning tillsammans med Marvikarna och Åkers bergslag.

01b 01c 01d 01e 01f 01g 01h 01i 01j 01k 01l 01m 01n 01o 01p 01q 01r

 

Jämtlandsfjällen 2-6 september

02_introEfter att ha badat, ätit, packat om, umgåtts med moder och katt bar det av till T-Centralen. Inhandlade frukost innan jag klev på nattåget till Åre och Duved med avgång 21:15. Nostalgi. När var det jag sov på ett nattåg senast? Minns inte. När var jag i Jämtlandsfjällen senast? Slutet av 70-talet: Funäsfjällen och Flatruet. Ung och hängiven fågelskådare. Början på 80-talet: Vandring på Åreskutan med omgivning. Aldrig varit i Jämtlandsfjällen för att springa eller uppleva naturen med lätt packning. Tyvärr var det för meckigt att ta sig till ”Gränslandet” vid norska gränsen mellan Idre och Funäsdalen så det blev nattåget till Undersåker. Hade kollat lite snabbt i den Jämtlandslitteratur jag har och köpt ett par Calazo-kartor inför detta äventyr. Jag hade ett mål och det var Pyramiderna och Lunndörren. Rätt skönt att ha noll koll och bara låta det bli som det blir. Fördelen med att kunna springa långt och tillika färdas med lätt packning är att en mil extra hit eller dit inte spelar någon stor roll. Och i fjällen älskar jag att färdas från morgon till kväll.

Vaknade vid sju på måndag morgon. Sovit gott hela natten. Var uppe och pissade en gång, men annars god sömn. Skulle vara framme i Undersåker 07:50 men det visade sig att tåget var två timmar försenat beroende på ett blixtnedslag i någon elcentral varför tåget hade fått ta en omväg över Köping/Arboga. Nåja, så skönt att åka tåg och inte ha bråttom någonstans. SJ bjöd på kaffe och jag tog min lätta rygga och inkvarterade mig i sittvagnen med bara några få människor. Snett mitt emot satt en gänglig tjej i Hoka-skor. Vanliga döda går ju inte direkt omkring i Hokas. Måste vara löpare. Man är arbetsskadad. Inom fågelskådning scannar man av människor och beroende på outfit och kikarmärke sorteras de in i olika fack och jag har kommit på mig själv att göra detsamma även med (potentiella) löpare och vandrare. Det sker per automatik men insorteringsfacken är aldrig den faktiska slutsorteringen fast det är spännande hur vi människor fungerar. Vi sorterar dagligen, inte bara sopor och information. Vad jag skulle göra i Jämtland var nog inget mysterium för medresenärerna, men min cykelkeps brukar göra de säkra osäkra. Hursom, tjejen snett mitt emot var den av oss som tog mod till sig och frågade slutligen ”Ska du upp och springa?” Och sedan var samtalet igång. Trevligt. Berättade att jag mer eller mindre kom direkt från Tivedens nationalpark. ”Nämen vad kul! Jag har nämligen varit involverad i arbetet med återinvigningen och särskilt arbetat med att ta fram det nuvarande stigsystemet”, berättade Gisela (som hon heter). Visade sig arbeta på Naturvårdsverket och bosatt i Östersund. Världen är liten ibland, men det är ju ingen nyhet. Jag tog fram ena kartan och Gisela kom med tips. Det hetaste tipset var en annan väldigt fin triangel i Jämtlandsfjällen: Vålåstugorna–Gåsenstugorna–Stensdalsstugorna. Innan Gisela steg av i Östersund fick jag hennes mailadress och jag mailade över länken till Löpäventyr i Urtiven och avslutade mailet med ”Vem vet, kanske vi ses på någon fjällstig framöver”.

Under dryga timman från Östersund till Undersåker hann jag med ytterligare några koppar kaffe och en medhavd ostkaka. Gäller att fylla på depåerna. Studerade kartan. En ungefärlig plan på färdrutt började utforma sig som inkluderade Giselas triangeltips, då den var enkel att inkludera från Lunndörren. Spännande med helt nya domäner och ingen som helst aning om vad som väntade! Steg av i Undersåker strax efter tio. Kontrast! Från 24-25 grader i Tiveden till ett gråmulet Jämtland och 5-6 grader. Vantar på. Bara bita ihop och nöta de åtta kilometerna asfalt till Edsåsdalen. Här nedan följer en kortfattad dag-för-dag-summering med ett urval fotografier.

02_karta

Dag 1: Undersåker–Edsåsdalen–Grofjället–Hållfjället–Ottfjället
Den åtta kilometer långa asfaltsvägen från Undersåker och Edsåsdalen var bara en transportsträcka att avverka och sedan snabbt förtränga. Jag har aldrig sprungit Axa/Kia Fjällmarathon men nu tog jag den leden och slapp trängas med en massa andra löpare. Fantastisk läcker stig! Först genom härlig gammelskog, gles granskog med inslag av björk som upp mot Grofjället övergick i helt underbar fjällbjörkskog. Noterade en fjällvråk, enstaka ljungpipare, några korpar, mycket trast och en hel del bergfink i skogen. Både från Gro- och Hållfjället bjöds det på fina vyer i alla vädersträck. Körde obanat ner från Hållfjället och stötte en flock med fjällripor. Kom på fjällmaraleden igen ner mot Hållfjällstugan. Mötte ett trevligt vandrarpar (som visade sig bo grannar med Tiveden!) och vi pratade säkert en kvart eller så. Fortsatte sedan på den läckra stigen ner till Nordbottnen. Ett fint duggregn fyllde luften sedan ett par timmar tillbaka. Den långa klättringen uppför det långsträckta Ottfjället tog sin tid. Kom till slut fram till Ottfjällstugan, en rast- och nödstuga med två bäddplatser och kamin. Eftermiddagen var sen och det började klarna upp snabbt. Vacker vy västerut och jag misstänkte att det skulle bli en fantastisk solnedgång. Beslöt mig för att sova i stugan över natten. Västlig svinkall vind. Åt min middag medan solen sakta började sänka sig. Klättrade sedan upp till Västertoppen för att avnjuta panoramavy och solnedgång. Underbar första dag på äventyret och vilken sagolik natur! Sov gott men det blåste upp till halv storm under natten. Ven i knutar och skorsten.

02_a 02_b 02_c 02_d 02_e 02_f 02_g 02_h 02_i 02_j 02_k 02_l

Dag 2: Ottfjället–Vålådalens fjällstation–Grönvallen–Pryramiderna–Lunndörren
Vaknade tidigt. Steg ut ur stugan. Blåsten hade sansat sig men det var kyligt värre. Åt frukost. Packade ihop och fortsatte på fjällmaraleden. Härligt när stigen till slut började gå utför i skönt medlut och kunna tassa på över spänger och fin löpbar stig. Mötte en del vandrare sista kilometern innan Vålådalens Fjällstation. Gled in på Trail Center Caféet. Snackade med en Niclas som mekade cyklar och strax var det dags för fika och det visade sig att de hade en riktig espressomaskin. Yes! Och Niclas var en klippa på att fixa latte. Det blev två latte, två grymt goda hembakta bakverk och en glass innan det var dags att fortsätta färden. Tog stigen mot Lunndörrstugan för att sedan vika av mot Grönvallen och Pyramiderna. Underbar luftig skog av kombinationen gammal gran och björk för att plötsligt övergå fin tallskog eller ren björkskog, längs eller över vattendrag och öppna myrmarker. Kungsfåglar, tofsmesar, talltitor, bergfinkar, sidensvansar, rödvinge- och taltrastar, grön- och gråsiskor fyllde skogarna med sina läten. Pyramiderna var läckra och sträckan från Pyramiderna till Lunndörrstugan och vidare genom U-dalen till Lunndörrspasset gav väldigt många associationer och flashbacks till Padjelanta. Fantastisk läcker sträcka! Vädret växlade och jag klarade mig faktiskt helt från regn. Men ljusspelet var läckert med sol, moln och draperier med regn. Den nio kilometer långa dalgången ner till passet var otroligt läcker och tacknämligt nog blev det nio kilometer tillbaka. Passerade ett litet tältläger och en trevlig snubbe från Duved satt i tältöppningen och drack te. Blev en kvarts snack om naturen, ljuset och färgerna. Hittade en fin tältplats knappa kilometern från Lunndörrstugan längs stigen mot Vålåstugorna. Medan jag slog upp tältet hoppade en orädd blåhake fram bland riset. ”Dags för dig att dra till Indien vilken dag som helst”, viskade jag lågt medan jag stod orörlig och betraktade den lilla juvelen. Så ljuvligt tyst!

03_a 03_b 03_c 03_d 03_e 03_f 03_g 03_h 03_i 03_ii 03_j 03_k

Dag 3: Lunndörren–Vålåstugorna–Gåsenstugorna–Stensdalsstugorna–Tvärån
Vaknade i en ljuvt skön varm sovsäck men nästippen var kall. Skulle öppna yttertältet, knastrade som fruset rispapper. Kondensen hade frusit till gnistrande frost. Klar himmel utanför men solen hade ännu inte höjt sig över Anarisfjällen. Fixade grötfrukost. Mätt och belåten slöt jag återigen ögonen. Flöt bort och vaknade av att solen värmde tältet. Det är så varje morgon borde starta i livet. Dags att stiga upp. Vilken morgon. Vädret och den fantastiska sträckan med den minimalt gångna stigen mellan Lunndörrstugan och Vålåstugorna var – för att gå händelserna i förväg – outstanding. Varierande och helt fantastisk natur. Om sträckan mellan Pyramiderna och Lunndörrspasset gav associationer till Padjelanta framkallade sträckan fram till Vålåstugorna ständiga minnesbilder till Nordkalottleden mellan Vaisaluokta och Hellemobotn i Norge. Sträckan mellan Lunndörrstugan och Vålåsturgorna går inte att beskriva, den måste helt enkelt upplevas. Jag hade en förhoppning att kunna avnjuta sträckan åt motsatt håll följande dag. Så vacker var den! Efter Vålåstugorna blev det dock tuffare. Fint väder och relativt fin stig. Men, det mulnade på och vinden ökade markant och upp mot Gåsenstugorna är landskapet stenigt och kargt samt konstant stigning. Tidskrävande. Från Gåsenstugorna vidare mot Stensdalen hade jag tack och lov vinden mer eller mindre i ryggen liksom medlut på stigen. Frodigare och vackrare ju närmare Stensdalsstugorna jag kom och nere i den vackra fjällbjörkurskogen längs fin jämn jordstig var frälsningen nära. Kalkylerade på att ta av mot Vålåstugorna från Stensdalsstugorna. Konstaterade att det skulle bli tre 45km-dagar på raken, inga lättsprungna sådana. Skulle inte ha mycket till marginaler sista dagen till Undersåker. La ner planen. Jag var inte i Jämtlandsfjällen för att pressa in så mycket som möjligt. Där någonstans hade jag inte bara överväldigats av den natur jag mött utan också insett med väldigt stor glädje att jag hittat ett likvärdigt alternativ till mitt älskade Padjelanta. Och så mycket enklare att ta sig till. Inte lika tidskrävande heller. Med minst lika fantastisk natur!

Hittade en fin tältplats vid Tväråns fors ett par kilometer efter Stensdalsstugorna. Bland dagens fågelskörd märks många fjällripor, ljungpipare, en flock vackra snösparvar strax innan Gåsenstugorna och så hörde jag storfalk (pilgrims- eller jaktfalk) vid en gigantisk klippvägg. Regn hela natten.

04_a 04_b 04_c 04_d 04_e 04_f 04_g 04_h 04_i 04_j 04_k 04_l 04_m 04_n 04_o 04_p 04_q 04_r

Dag 4: Tvärån–Vålådalens fjällstation–Ottfjället–Hållvallen
Vaknade hyfsat tidigt. Ingen brådska. Uppehåll från sjusnåret. Skön temperatur. Slog ihop ett blött tält. Tassade på genom Vålådalens fina skogar. Njöt av skön luft, fåglars läten och en hägrande finlatte på Vålådalens fjällstation. Regnet hängde i luften. Ljuvligt när jag nådde Fjällstationen, men innan latten ägnade jag en timma inne i ett fantastiskt Naturum och samtal med Ann-Marie samt en liten guidad tur om det före detta pensionatets historia. Inne på fjällstationen avnjöt jag finlatte, hembakt och våffelbuffé (blev sex våfflor med grädde och hjortronsylt). Sedan var det det där med att kanske ”mötas på en fjällstig någonstans framöver”. När jag avnjutit mina våfflor och liksom jäste i frosseriets ögonblick noterar jag två kvinnor som slår sig ner vid ett bord längre bort. Men… men… det är ju… samtidigt som kvinnan ifråga hittar min blick. Ser hennes förvåning. Båda ler vi, reser oss och möts för en kram. Ja, det var Gisela från tåget. De hade sin årliga friluftsdag på Naturvårdsverket och de var ett helt gäng som njutit av av Vålådalen genom löpning, vandring och cykling. Så, det blev ännu en trevlig pratstund och så även med några av hennes stiglöpande jobbarkompisar. Nå, dags att tänka på refrängen över Ottfjället. Tog farväl och steg ut i den kyligt regntunga luften.

De 13 kilometerna över själva Ottfjället ovan trädgränsen blev en ursinnig kamp. Dimma (låga moln), hård jävla motvind (kuling i byarna) och horisontalt regn rätt i synen. Höll på att blåsa av några blöta spänger. Primalskriken hade förvisso en renande effekt men upplöstes omgående i den vinande blåsten. Stigen tycktes aldrig ta slut. Evighetslång. Ville bara ner i skogen på andra sidan. När var jag senast med om ett sådant här horribelt skitväder uppe bland bergen? Måste ha varit i Lake District i juni för två år sedan! Karaktärbildande. Tur att jag tankat med högoktaniga våfflor! Allting har ett slut, så även helvetet på Ottfjället. Så skönt att komma ner i skogen mot Nordbottnen. Rätt så nedkyld men det var bara att äta, dricka och röra på sig. Siktade på att ta en gammal led upp mot Hållvallen där det skulle finnas en liten stuga. Den gamla Buföringsleden var bara helt fantastisk. Stigen var knappt skönjbar och de roströda markeringarna knappt synliga. Skogen urgammal men jag hörde den viska och jag hade inte blivit förvånad om jag mött en björn som satt och åt blåbär i en glänta längs stigen. Istället fick jag uppleva underbara skogsmyrar säkert tio tjädrar varav två tuppar på nära håll och även en förbiflygande orrtupp. Efter en lång seg klättring uppför nådde jag slutligen Hållvallen. Den ena stugan var öppen för allmänheten och det fanns ved. Gjorde omgående upp eld och fixade middag. Tänk att så lite som tak över huvudet, en värmande och hypnotiserande eld och en träbrits kan göra en så euforisk lycklig. Det blev några ljuvliga timmar av kontemplation framför elden. Tack Ottsjö-Vålådalens Hembygdsförening för ved och härbärge, 200 kr swishade!

05_a 05_b 05_c 05_d 05_e 05_f 05_g 05_h 05_i

Dag 5: Hållvallen–Välliste–Edsåsen–Undersåker
Vaknade tidigt. Övervägande klart ute och solen på uppgående. Kyligt och västlig vind. Gjorde snabbt upp en liten eld. Hämtade vatten i den lilla bäcken. Fixade grötfrukost och njöt av en lång frukost med två koppar kaffe. Ingen stress. Tåget hem från Undersåker gick 16:05. Ville verkligen njuta av Jämtlandsfjällen så länge det bara gick. Alla kläder var torra, sealskinzstrumpor som skor. Packade ihop och gav mig av i härligt krispig septemberluft med aningen värmande sol. Tog Hållvalleden österut mot Ottsjö. Ett gäng ljudlig korpar kom flygande och strax kom en duvhök. En av korparna och höken lajjade sedan runt i luften. Fick mig att le. Fortsatte förbi Ottsjö och tog fjällmaraleden mot Yttervallen och Välliste. Hörde en nötskrika när jag var på väg in i skogen och undrade just varför jag inte sett någon lavskrika. Nå, de kommer aldrig på beställning och nästan uteslutande när man slagit läger i skogen. Nyfikna, orädda och alltid sugna på något ätbart, att gömma för vintern. En kilometer efter dessa tankar hör jag ett svagt jamande och en noterar en ljudlös skugga som sveper in i en gran och plötsligt sitter den där, lavskrikan. De är aldrig ensamma utan håller ihop familjevis. Snart rör sig 5-6 lavskrikor i granarna runt omring mig. Kastar ut nötter på stigen. De nappar inte men från ingenstans kommer en vackert roströd ekorre skuttande. Kunde jag önskat mig ett bättre avslut på äventyret i Jämtlandsfjällen eller 4 1/2 veckas semester? Tror inte det.

Njöt av Välliste och vyerna uppifrån toppen och hade inte bråttom ner mot Edsåsen. Tog lite slingerstigar ner längs Vällistes sluttningar innan jag slutligen tog den långa fina stigen ner mot Edsåsen och de sista kilometerna på asfalt till Undersåker. På det lilla fina hotellet Åre Fjällsätra hade de ännu inte städat undan lunchbuffén. Solen värmde i burspråket och vilken fantastisk buffé! För 135 spänn! Sa till värdinnan att om den här buffén serverats i Stockholm hade man fått betala det dubbla. Och den hade fortfarande varit värd pengarna. Man blir jävligt trött på gröt och frystorkat (oavsett smaker) efter ett tag. Tåget kom enligt tidtabell. Framme i Stockholm 22:50 och var hemma i Eskilstuna två timmar senare. Längtar redan tillbaka. Fortfarande överrumplad av den fantastiska naturen i Vålådalen med omgivning. Så länge jag har hälsan, synen och benen i behåll kommer det bli många turer tillbaka till Vålådalen för vidare äventyr och upptäcktsfärder därifrån. Kan varmt rekommenderas!

06_a 06_b 06_c 06_d 06_e 06_g 06_h 06_i 06_j 06_k

 

Aug 292019
 

01a_Intro”Det blir inte alltid som man tänkt” är en rätt utsliten fras. Och vad väldigt tråkigt livet skulle vara om det alltid blev som man tänkt, önskat och planerat. Detta äventyr hade jag planerat genomföra redan för två år sedan. Tanken var då att uppleva den långa ridgen (kammen) Hardergrat i Schweiz och Tor du Mont Blanc. Flyg var bokat och upplägget klart. Men efter en långtur i svenska fjällen var jag helt enkelt inte sugen på ytterligare ett äventyr så nära inpå och sköt alperna på framtiden. Jag lärde mig en sak och det var att aldrig planera olika äventyr för nära inpå varandra. Man tänker oftast utifrån fysiologiska aspekter och glömmer oftast den mentala biten: ”Kommer jag vara taggad? Känna suget? Spänningen?” Då, för två år sedan, var jag inte det minsta sugen efter ett fantastiskt fjälläventyr och valde faktiskt en veckas semester med att bara vara hemma som en helt vanlig svenne. Kan behövas det med, någon gång ibland. Nog om det.

Kan man planera ett äventyr? Eller handlar det om att planera ett upplägg som sedan blir till ett äventyr? Hur äventyret ifråga artar sig vet man aldrig på förhand. Det är så många faktorer som spelar in och den beskärda delen av ovisshet är också en del av charmen med ett äventyr. Bättre att följa med och inte alltid styra skeendet slaviskt utifrån en detaljerad plan, ja, eller kanske att hitta ett slags mellanting. Med vidöppet sinne, lite stålar på fickan och ultralätt packning lurar äventyret alltid runt hörnet.

Nyligen hemkommen från 17 dagars äventyr i alperna (9-25/9). Bara mellanlandar liksom. Semestern fortsätter och nya äventyr i vårt mestadels vackra land hägrar. Skriver av mig och bjuder på ett fång bilder för den intresserade.

Hardergrat – en spektakulär ridge

02aDet är smått märkligt att den 18 kilometer långa bergskammen Hardergrat inte är mer känd i löpar- och vandrarsammanhang. Dels för att den till och från omnämns som ikonisk och spektakulär i diverse media och dels närheten till Grindelwald och Eigers beryktade nordsida. Den gräsklädda kammen Hardergrat löper parallellt med sjön Brienzersee och man utgår vanligen från den lilla staden Interlaken Ost. Till Interlaken tar man sig enklast med tåg om man väljer att flyga till Geneve och i Interlaken byter man även tåg för en eventuell fortsättning till Grindelwald, som bara ligger ”runt hörnet”, bakom bergen. Tågresan från Geneve till Interlaken tar drygt tre timmar och normalpriset för en t&r-biljett ligger på (hutlösa) 1500 spänn, så förena gärna resan med både Hardergrat och Grindelwald.

Fredag 9 augusti. Tog morgonflyget med SAS till Geneve och timade in lunchtåget till Interlaken med byte i Bern. Var framme strax innan tre. Finväder och varmt. YR spådde dock antågande regn och åska mot lördagen. Fyllde på med vatten. Två liter. Startade klockan kvart över tre och tog mig an stigen upp mot Harderkulm med rysk pannbensdisciplin: ”Man ska få slita för upplevelsen som väntar”. Med facit i hand hade det varit smartare att ta kabeltåget upp till Harderkulm och sparat på både krafter och vatten. Nå, för sent att vara ångersam. Vek av på stigar mot puckeln Wannichnubel på den begynnande ridgen. Stigen genom gammelskogen tycktes oändlig men någon kilometer efter Roteflue öppnade det upp sig och där framför mig låg så början på själva kammen med dess första långa stigning. Äntligen! Glädje och pirr. Alltid lika svårt att bilda sig en exakt uppfattning via foton och filmsnuttar på nätet men där låg hon och väntade. Bara att köra på och njuta. Passerade ett par vandrare på väg upp till första toppen, Suggiturm. Fortsatte vidare mot toppen Augstmatthorn på 2137 meters höjd. Där mötte jag ett par trevliga schweizare. Mäktig panoramavy i varmt kvällsljus. Eiger och Mönch sköt upp i himlen och Jungfraus topp inte långt ifrån dem. Mörka moln var i antågande från sydväst. Njöt av vyerna innan det bar av utför. Rejält brant. Dags att börja titta efter en tältplats. Mötte ett stenbockspar med kid som utbringade höga skarpa ”nysningar” och lite senare fick jag avnjuta synen av en vacker gems (även känd som alp- eller stenget). Tyvärr den enda på hela resan. Hittade till slut en tältplats på en minimal plats i en svacka. Vacker kväll. Halvlåg i tältet och åt middag medan jag betraktade skådespelet av blixtrar som lös upp molnen inifrån. Ingen åska. Vid midnatt kom regnet.

02b_Karta
02c02d02e02f02g

Regn hela natten. Blixtar och åska till och från. Sov gott. Vaknade i gryningen till spelande orrar. Cool. Sovmorgon. Väntade på uppehåll. Fixade frukost. Slog ihop ett blött tält. Minimal sikt. Låga moln. Dimma. Duggregn till och från. Från Augstmatthorn och hela kammen bort till Rothorn färdas man uteslutande på över 2000 meters höjd. Flera informativa hemsidor avråder från att göra Hardergrat i pissväder med vått underlag. Jag förstår varför men vad hade jag för val där jag för stunden befann mig? Kammen är snäll och relativt lättvandrad fram till Gummhoren. Därefter bjuds det på många riktigt branta partier uppför och utför, luftiga och exponerade passager med stup på båda sidor varvat med pusta-ut-partier. Stigen går av förståeliga skäl i stort sett hela tiden på den halvmeterbreda kanten. Blött gräs är som bekant snorhalt och skulle man hamna på glid på någon av de brant gräsklädda sluttningarna, ja då… Det blöta gräset och den jordiga stigen som med allt regn blivit till lerstig gjorde de branta nedstigningarna smått obehagliga. Trots dobbade skor kläggade sulan snabbt igen med noll grepp som resultat. Fick stanna titt som tätt och skrapa bort lera från sulorna. Detta medan fjällripor här och där betraktade mig med berättigad skepsis och på ett ställe låg en stenbock mitt på stigen av en smal passage. Fanns inget utrymme att gå runt. Vad har stenbockar för typ av temperament?

02h 02i

När jag kom till passet Ällgäu Lücke hade jag hälften av kammen kvar och knappt något vatten kvar. Regnet hade upphört. Molnen och dimman kom och gick. Bestämde mig för att ta stigen ner mot Oberried tills jag hittade någon bäck. Jag hade tur! Bara en kilometer ner från passet låg alpängsterrassen Bitschi med en alpstuga öppen för vandrare och en vattenho med slang och kran. Vackert! Tog ett break på två timmar. Uppehåll och varmt. Åt lunch och hoppades att stenar och klippor skulle torka upp. Leran skulle jag få dras med.

02j
02jj

Den återstående sträckan mellan Ällgäu Lücke och Rothorn var avgjort den absolut mest krävande och nervkittlande. Otroligt häftigt men jag tror nog aldrig att jag känt mig så levande och fokuserad som där och då. Det fanns verkligen inte utrymme för något annat än ”här och nu”. Enkelt och primitivt. Glad att jag klättrat och kört en hel del bouldering det senaste halvåret. Känna tekniken sitta med ett lugnt och sansat rörelsemönster. Aldrig rädd, men visst kittlade det i maggropen till och från. Svårt att hitta rätta ord för den känslomässiga delen i helhetsupplevelsen. En extraordinär upplevelse.

02k
02l

Molnen steg och skingrades alltmer och jag hade flera fina möten med stenbockar och däribland många maffiga bockar. Fantastiskt att få höra deras höga läten. Några ringtrastar och ett par alpjärnsparvar noterades. Väl framme vid Rothorn var jag rätt slut mentalt men kunde glädjas åt en hel flock med härligt pratsamma alpkajor. Deras speciella läten gör en glad. Slank in på hotellets restaurang och beställde in en rejäl smörgås, cappuchino grande och kvalitetsglass. Schweiz är inte billigt, men det var värt varje spänn. Det började bli sent och istället för att leta tältplats var planen att ta en stig längre ner genom skogen längs med ridgen tillbaka till den lilla alpstugan i Bitschi. Joggade på fint och nådde stugan strax efter nio på kvällen. Ingen där. Gjorde upp eld i kaminen, fixade en sen middag och gjorde i ordning en av bäddarna. Stjärnklart ute med en begynnande fullmåne. Ljuvligt tyst. Livet.

02m 02n 02o

Vaknade till tystnad. Tunna ljusstrålar silade försiktigt in genom springor i alpstugans taknock och genom glipan från dörren. Sovmorgon. Steg ut och möttes av en klarblå himmel och het luft. Lite bröderna-Lejonhjärta-känsla över det hela. Fixade kaffe och supergröt. Satte mig i dörröppningen. Fyra korpar drog lekfullt längs kammen och en pilgrimsfalk höll låda uppåt Ällgäuwhorens branter. Packade ihop. Glad i sinnet. Upp till Ällgäu Lücke och sedan Hardergrat tillbaka mot Roteflue och Interlaken. Under lördagen mötte jag inte en själ längs ridgen. Undrar varför? Denna strålande söndag var det många hängivna vandrare ute och njöt, ja, till och med ett gäng löpare kom farande! Uppenbart att majoriteten sökte sig till Augstmatthorn, antingen från Harderkulm eller Oberried eller enklast från Lombachalp. Som flugor på en sockertopp. Härligt att få återuppleva ridgen åt motsatt håll i finväder med sanslöst läckra vyer högt ovan den turkosa smaragden Brienzersee. Noterade en vacker tryfjäril och lite senare en stor seglande apollofjäril.

02p 02q 02r 02s 02t 02u

Matade på i hettan efter den sista toppen. Var duktigt urlakad när jag kom ner till Interlaken och jag hann inhandla ätbart, glass och läsk innan jag steg på 16-tåget till Geneve. Tom och lycklig efter en minnesvärd långhelg längs Hardergrat. Skulle något under resten av resan kunna mäta sig med den denna upplevelse?

02v

Tips: Starta tidigt på morgonen. Ta bergbanan Harderbahn (kabeltåg) upp till Harderkulm eller övernatta uppe i skogen innan själva kammen. Ta med 3-4 liter vatten (möjlighet till påfyllning finns dock vid alpstugan Bitschi, max en timma t&r från Ällgäu Lücke). Stavar funkar bra fram till Ällgäu Lücke, därefter är det en hel del scrambling och stavarna är bara ivägen och faktiskt förenat med potentiella misstag. Jag packade ner stavarna. Räkna med en heldag och gör ridgen i bra väder, både utifrån säkerhet och upplevelsemässigt. En annan anledning till att starta tidigt är att hinna med sista tåget (vid 18-tiden) ner från Rothorn till Brienz, om inte så väntar en lång vandring/utförslöpa ner till Brienz, för vidare transport till Interlaken.
Bra karta över Hardergrat och området samt dagsaktuellt väder>>
Info (med läckra foton) om löpning och vandring längs Hardergrat>>

Tor du Mont Blanc runt på 4 1/2 dag

03aAnlände till Geneve på söndag kväll och det gick inga bussar till Chamonix. Tog in på ypperligt fräscha City Hostel där jag även bokat bädd sista natten innan hemresan den 26/8. De hade ett rum ledigt för en rimlig summa. Skönt att få duscha, äta riktig mat och bara sova i en riktig säng. Jag var sopslut och hade sannolikt fått en släng av värmeslag. Rivstarten på Hardergrat hade verkligen sugit musten ur mig, men sådant är övergående. Bokade 10-bussen nästkommande dag (tack för tipset Kerstin R) med SwissTour via OMIO (supersmidigt, välj fliken ”Bus” och var noga med att välja dagens datum). YR spådde regn för måndagen och så blev det. Kallt och regnigt hela dagen, vilket passade mig bra för jag var inte helt återhämtad. Aldrig varit i Chamonix men insupit det mäktiga Mont Blanc massivet på avstånd. Att stiga av bussen i Chamonix var mäktigt. Riktigt mäktigt. Hänförelse och förundran. Svårt att ta in och det kändes närmast overkligt att blicka upp mot de gigantiska topparna av massivet. Under hela vistelsen kunde jag faktiskt inte sluta att förundras över de dramatiska och ogripbara bergen. Drömlikt på något sätt. Inga berg i världen som jag besökt har golvat mig så totalt.

Tog in på campingen Mer de Glace vid Le Praz (tack för tipset Erik K) drygt 20 minuters promenad från Chamonix. Tog en skållhet dusch och åt en inhandlad lunch. Begav mig sedan in till Chamonix. Fikade och fönstershoppade. Otroligt mycket folk. Som en myrstack. Inte alls min bag. Siktade på att ge mig iväg på TMB (Tor du Mont Blanc) nästkommande dag så diverse energi inhandlades. Frystorkat och min egen supergrötfrukost hade jag med mig hemifrån. Kom iväg på tisdag eftermiddag. Vädret var fint och jag kände mig återhämtad. Så skönt att få sätta av på ett nytt oprövat äventyr.

Äventyret landade på 18 mil och 10650 höjdmeter och tog mig 4 1/2 dag utan någon som helst stress. Lätt packning och långa härliga dagar. Så otroligt många intryck och jag har inte tänkt skriva sönder äventyret utan låter de utvalda fotografierna tala för var dag. Dock kan jag lätt konstatera att avgjort vackraste sträckan av hela TMB var från Col du Bonhomme och hela östra sidan av massivet upp till Grand Col Ferret. Om jag åker tillbaka (och det kommer jag göra) kommer jag definitivt utgå från Cormayeur som bas för dagsäventyr på ostsidan och bortåt Aostadalen. Gillade verkligen Cormayeur skarpt. Staden gav en genuin feeling, något jag saknade helt i Chamonix. Förutom den fantastiska naturen och de oerhört mäktiga bergen var insektslivet överväldigande. Jag har nog aldrig varit med om något liknande i hela mitt liv som fågelskådare och naturmupp. Otroligt mycket gräshoppor och syrsor, humlor, bin, blomflugor och fjärilar. Totalt såg jag 15 stora vackra segelflygande apollofjärilar och innan dessa hade jag sett två i hela mitt liv! Alla dessa alpängar myllrade av liv och det gjorde mig verkligen djupt lycklig! Och sedan alla murmeldjur som visslade högt lite överallt vid sidan av ett rikt fågelliv. Noterade totalt 68 fågelarter. En grann pilgrimsfalk vid Grand Col Ferret, flera alpjärnsparvar, alpkajor, svarta rödstjärtar, några ringtrastar och en flock snöfinkar på Mont Buets sluttning är värda att nämnas. Det enda tråkiga och smått deprimerande jag faktiskt kan komma på är de krympande glaciärerna. Jag vet inte om jag lägger in för mycket känslor i saker och ting men för mig är glaciärerna som levande väsen. Jag såg foton på tio av Mont Blancs glaciärer från 1990, 1999 och 2012. Med den takt som de krympt de dokumenterade åren kommer samtliga i stort sett vara borta och ett minne blott om 10 år. Tragiskt!

Slutligen vad är oddsen att slå upp tältet på en fantastisk vacker plats ett par kilometer norr om Bonatti-stugan och på natten upptäcka att det är fullmåne? Väldigt kall natt men vilken gryning! Att äta frukost i tältet med fullmånen i dalen med snöklädda Mont Blanc i bakgrunden. Sakta med solens uppgång färgades topp efter topp röd i gryningsljuset. Ord äro överflödiga.

TMB_butterflies

Dag 1: Les Houches–Notre Dame de la Gorge, 22 km och 1224 hm

03b 03c 03d 03e 03f 03g 03h

Dag 2: Notre Dame de la Gorge–Tete d’Arp, 38 km och 2707 hm

03i 03j 03k 03l 03m 03n 03o 03p 03q

Dag 3: Tete d’Arp–Ferrache, 30 km och 1975 hm

03r 03s 03t 03u 03v 03w 03x

Dag 4: Ferrache–Col de la Forclaz, 48 km och 2137 hm

03z 03zz 03zzz 03zzzz 03zzzzz 03zzzzzz 03zzzzzzz 03zzzzzzzz 03zzzzzzzzz

Dag 5: Col de la Forclaz–Les Houches, 43 km och 2607 hm

05a 05b 05c 05d 05e 05f 05g

Topptur till Mont Buet (3096 m.ö.h) måndagen den 19 augusti

06a06b 06c 06d

L’Échappée Belle Traversée Nord – race report

04a

Tisdagen den 20/8 regnade det hela dagen varför det blev en given resdag. Tog 10-bussen från Chamonix till Geneve och därifrån tåget till Aiguebelle med byte i Chambery. Samma restid som till Interlaken men till 1/3 av priset! Blev således den första löparen i Aiguebelle att slå upp tältet.

Aiguebelle, den franska lilla byn i dalgångskorsningen tio mil sydväst om Chamonix . Omgiven av berg, klädda i lummig grönska, som när molnen ligger lågt och tunna dimslöjor svävar uppåt får en att associera till en tropisk regnskog någon annanstans i världen. Easy-going. Jag tror inte de kan stava till ordet ”stress” här, i den lilla staden som tydligen är känd för sina sinrikt utformade balkongräcken. Efter några dagar hejar man igenkännande på de flesta med ett ”Bonjoooooour”.  Damen med den lilla hunden, som kanske är i behov av rullator. Den unga trevliga kvinnan på lokala cafféet som vet vad jag vill ha i kaffeväg. Laura på turistcentret. Den lilla farbrorn som man bara vill krama om. Gräsklipparmannen. Den alltid lika glada och pratsamma kassörskan på Intermaché. Stammisarna på restaurangterrassen mitt emot de publika toaletterna. Tävlingsvolontärerna och de tillresta löparna. Under mina fyra vilodagar blev det många utforskarpromenader och många cafe aulait. Detta i kontrast till det hysteriska folkvimlet i Chamonix där miljoner euro byter ägare dagligen. Lite känsla av samhörighet med Tjuren Ferdinad: ”Jag trivs bättre här, med min kaffe latte i solen där jag kan njuta av utsikten upp mot bergen…”

Hursomhelst, en skön avstressande uppladdning inför den stundande tävlingen och jag behövde ju fylla på depåerna (lägga på hullet kanske är att överdriva), vilket jag gjorde med bravur. Hur jag än letade kunde jag inte köpa en enkel vanlig pinnglass, de såldes bara i parti och paket. Så det blev ett par literbunkar med glass som slank ner som efterrätt. Mycket ost och korv av lokala sorter. Fler och fler löpare anlände och slog upp sina tält på den anvisade plätten mitt i stan bakom turistkontoret. Träffade ett trevligt syskonpar (Martin och Veronic) från Canada, Nikerson från Franska Guyana och Tomas från Tjeckien, vilka jag umgicks med en del. På torsdag och fredag kväll var det visning av filmen Free to run. Jag såg den båda kvällarna. Klart sevärd. Fick lite tårar i ögonen men också en skrämmande insikt hur löparlivet såg ut innan 80-talet. Skrämmande och diskriminerande hur det faktiskt var och fungerade för bara några decennier sedan. Ja, det var fyra sköna semesterdagar med legitim vila, en konst även det!

04b 04c 04d 04e 04f 04g

Nummerlappsuthämtning, utrustningskontroll och annat enligt sedvanlig procedur klarades av under torsdagen och raceryggan var packad och klar på fredag kväll. Buss från Aiguebelle klockan fyra på lördagmorgonen till Le Pleynet med start klockan sex. Väderprognosen lovade klart väder och 28-30 grader varmt. Det var 18 grader när vi steg av bussen i Pleynet. Jag hade ätit en rejäl frukost på bussen och vätskat upp med 1,5 liter vatten. Kändes märkligt att vara tillbaka till platsen där jag bröt på den långa distansen för ett år sedan på grund av Giardia-infektion med diarré och lågt allmäntillstånd. Grisväder då, finväder nu. Hade redan tidigt bestämt mig för att köra halvdistansen på 85K (i år utökad med 2 km) då den långa (149K och 11400 hm) förmodligen skulle bli övermäktig med tanke på Hardergrat och TMB i benen. Jag kan bara säga som så, oavsett vilken av distanserna (149K, 87K eller 57K) man väljer utifrån sina egna förutsättningar så är varje distans brutal. Inslagen av lätta partier är lätt räknade på en hand och du får ingenting gratis. Valde även 87K för att få uppleva i stort sett hela sträckan i bergen i dagsljus. Springer man långa kommer man – i normaltakt – till Pleynet på kvällen. Sedan är det även så att valet föll på Echappee belle då jag ville fira mina 10 år som nykter alkoholist. Nu inföll den dagen den 26/8 men hur många brutalt läckra bergsultror går av stapeln på en måndag? Så jag gav mig själv den fina presenten två dagar i förskott. Man får inte vara för hård mot sig själv.

04h 04i 04j

Och vad ska jag då skriva om själva racet? Det ytterst långdragna footracet genom Belledonnemassivet. Kroppen kändes fin men jag vet aldrig säkert förrän runt 5-6 km in i ett lopp. Jag gjorde som jag brukar och ställde mig i täten vid startlinjen. Köra på hårt de första kilometerna för att få en position och framför allt undvika sega ”trafikstockningar” för att sedan dra ner till mitt tempo. Starten var försenad och de två extra kilometerna de lagt på i år visade sig just vara en loop för att dra ut startfältet innan man kom in på den tekniska smala stigen utför från Pleynet. Så, jag kunde dra ner och hålla mitt eget tempo från typ tre kilometer in i loppet. Bara köra mitt race. En lååååång dag – och förhoppningsvis en upplevelserik sådan – framför mig.

04k 04l

Körde med stavar från start och stuvade aldrig undan dem, även om jag inte använder dem utför. Vid det här laget är jag alldeles för erfaren för att slarva med energi- och vätskeintag. En salttablett (Hammers extremvariant) i timman, regelbundet vätskeintyg, äta mycket på matstationerna och däremellan en snickers/twix då och då. I och med värmen och solen som låg på räcker det inte med att bara dricka utan man behöver kyla av skallen regelbundet så jag dränkte keps och tvättsvampen (som jag hade i kepan) titt som tätt i kalla bäckar dagen igenom. I Super Collet tog jag även två portioner nudelsoppa. Fick aldrig någon energidipp under hela loppet. Visst var det kämpigt, men man kommer till en viss gräns och sedan blir det inte värre än så. Jag har ju snittat på 10.000 höjdmeter i månaden hela året och jag tror Hardergrat och TMB även de bidragit till ett stabilt genomförande.

På fötterna hade jag Trailroc 285 (Inov-8). Skomodellen som var den jag sökte inför förra årets upplaga av Echappee. Normalt kör jag ju alltid X-talon 212 (ibland Mudclaw 300)  på alla typer av äventyr. Visade sig att skon passade mina fötter och underlaget utmärkt varför jag fortsatt med modellen. Ett nytt tredje par satt på mina fötter när jag åkte ner till alperna och dobbarna var rätt nedslitna efter Hardergrat och TMB. De fungerade klockrent hela vägen. Inte en blåsa eller begynnande sådan under hela loppet. En riktigt bra sko med bra dämpning i relation till min vikt och det oftast hårda steniga underlaget. Och dessutom lätta, luftiga och sköna i varmt väder! Använde dem även på Kullamannen 100 i fjol som ”transportsko” de tio milen mellan Båstad och Mölle och där byte till 212:or för de återstående tre looparna på berget, bara som en parentes.

Så många höjdpunkter under loppet och det går inte att beskriva dem alla. Vyerna, skratten, medlöparna, variationen, peppande publik och känslan i kroppen. Fyra långa men sköna dagars väntan var över. Som kroppen hade längtat och jag, ja, jag bara följde med benen liksom. Guidade och visade vägen. Min strategi var enkel: köra mitt tempo, vara i rörelse hela tiden, springa på de löpbara partierna och lägga så lite tid som möjligt i mat-/vätskestationerna. Rörelsestrategin har jag med mig från Bob Graham Round. Det behöver inte gå snabbt bara man är i rörelse hela tiden och har ett jämnt och hållbart tempo, uppför som utför. Bara mata på uppför utan onödiga stopp i ett stadigt tempo. Tålamod och en fot framför den andra i en slags meditativ upprepning. Som sagt, höjdpunkterna var många och några minns jag klarare än andra. Klättringen upp mot Col de Moretan och den långa varierade sträckan utför fram till klättringen upp mot Super Collet (i stekande sol) var outstanding! Dessutom bjöds det där på en glest sammanhållen termikskruvande flock av 15 mäktiga gåsgamar! Vyerna från den böljande ridgen Col de Claran och den helt sagolika stigen därefter genom en prunkande dalgång. Likaså var sträckan från matstationen i Val Pelouse helt underbar med mycket löpning och solen som sakta började sänka sig och temperaturen som blev alltmer behaglig. Den avslutande sträckan på hög höjd från passet Col de la Perche till sista toppen le Grand Chat (1992 m.ö.h) var en väl tajmad och sagolik grande finale i vackert solnedgångsljus! Resterande två mil fram till målet var rätt mediokra och avverkades i pannlampans sken och erbjöd mycket löpning, euforifri men ändå med en skön känsla i kropp och ben. Matstationerna var fantastiska med än bättre utbud jämfört med i fjol och den lilla espresson på sista matstationen i les Granges var bara så underbar och kickade igång system inför den avslutande delen.

04m 04n 04o 04p 04q 04r 04s 04t 04u 04v 04x 04y 04z 04zz

Fantastiskt skönt att få passera in i mål och skaka den stora koskällan! Blev omfamnad av några volontärer jag lärt känna och så Veronice och Martin. 87 kilometer och 6250 höjdmeter på 17:02. Jag hade trott mig vara kapabel på runt 16 timmar så 17 timmar är helt i linje med min kvalificerade gissning. Jag springer aldrig för placeringar men jag var mäkta stolt att springa in bland top 30 (26:e plats totalt!) utav drygt 450 startande, av vilka 288 tog sig i mål. Lika kul är det att hålla i trenden och försvara 1:a-platsen i min åldersklass! Det som förvånade mig mycket under loppet var att de franska löparna (90% av de startande var fransmän) var grymt starka uppför men absoluta merparten var urusla utför, inte sällan gick de utför och de gick även när det kom till fin konturlöpning. Sedan såsade de alldeles för länge i matstationerna. Men men, vem är jag att klanka på mina trevliga medlöpare. Alla har vi var och en vår egen agenda hur vi vill genomföra och tillika uppleva ett lopp. En reflektion i allmänhet, men de får fan jobba på utförslöpningen. Men man ska inte dra alla över en kam och tänker då på att jag i alla långlopp oftast ”hittar” någon som ligger på samma nivå och har en snarlik strategi, antingen för en kortare eller längre period. I detta lopp drogs den franska löparen Sylvain Ratia och jag till varandra och vi höll ihop på sträckor till och från under 3-4 mil fram till stationen Val Pelouse. Det bara blev så och även han älskade utförslöpning. Fascinerande med kommunikation utan ord. Det blev en kram och ”tack för sällskapet” när han kom in i mål 20 minuter efter mig (han fastnade väl vid ostdisken i Val Pelouse). Möten som värmer. Summa summarum, en minnesvärd upplevelse och det är en så fantastisk känsla att få känna sig så stark vid 56 års ålder. Har jag någonsin känt mig så stark och så välmående som nu? Jag tror inte det. Vad är ålder? Bara en siffra som inte säger någonting. Väl använt är livet långt nog.

Jag kan varmt rekommendera detta välarrangerade event om man önskar en brutalt och vacker utmaning som är värd namnet. Dock bör man hänga på låset när platserna släpps i mitten av januari. I år sålde samtliga tre distanser slut inom två veckor och deltagarantalet per distans ligger på +500. Du hittar mer information på deras hemsida>>

Det var alles för mig. Ha en skön höst så kanske vi ses på någon stig…

Niklas