Sep 172020
 

09aAllt sedan jag för drygt fyra år sedan sprang hela Bergslagsleden och passerade träskyltarna och branterna upp mot Kindlas höjder har jag längtat tillbaka. Det som gjorde mest avtryck på mitt Bergslagsledsäventyr i september 2016 var Tivedens nationalpark och Kindla samt leden mellan Gillersklack och Kloten. Tiveden och Kindla snuddade jag bara liksom vid. När det gäller Tivedens nationalpark så är jag sedan våren 2019 lycklig särbo. Vi träffas numera en gång i månaden. Beträffande den vildmarkslika och orörda sträckan mellan mellan Gillersklack och Kloten har jag återupplevt sträckan den gångna sommaren och vävde samtidigt in Kloten-/Malingsboleden samt den fina delen av Bruksleden mot Fagersta. Men Kindla, när skulle jag få möta henne? Vem behöver Tinder när Utsidan finns? Halkade in på Håkan Fribergs blogginlägg Kindla naturreservat – en okänd vildmark? från 2012 som gav näring åt min längtan. Hade mailkontakt med Matilda Norberg gällande Kilsbergen och Kindla. Någon månad därefter publicerade Matilda storyn En reträtt från vargarnas skog, som berättar om Matildas relation till Kindla och så mötet med ylande vargar förstås. Längtan övergick till något trånsjukt. Den som väntar på något gott…

Fem veckors sensommarsemester varav tre spenderades i fjällen. De två återstående lämnades helt öppna för varande och spontana infall gällande kortare löpäventyr med lätt packning för övernattning. Kollade väderprognosen för helgen 5-6 september. Såg OK ut. Bokade tågbiljett från Eskilstuna till Kopparberg lördag förmiddag. Planen var helt enkelt att springa Bergslagsleden söderut till Kindla. En transportsträcka på två mil. Fördelen med att kunna springa långt är att man inte alltid är beroende av transportmedel på hjul. Jaha, Kindla? Trots text och bilder från ovannämnda stories visste jag inte vad jag skulle förvänta mig. Som gammal (havs-)fågelskådare har jag lärt mig att inget hav är det andra likt och som stiglöpare den ljuvliga lärdomen att ingen stig eller skog heller är den andra lik. Nå, själlösa produktionsskogar är ofta sig lika medan gammelskogen (kontinuitetskog) bjuder den lyhörda och seende på ett djup som ofta väcker förundran. Ord som vördnad, andakt, ödmjukhet och respekt brukar infinna sig men mest av allt känner jag genuin glädje. Att det fortfarande finns natur som skyddats och där dess invånare än för ett tag får vara ifred. Ja, vad hade jag att förvänta? Åker jag till Sarek vet jag vad jag har att förvänta mig, förvisso för att jag varit där tidigare. Men Kindla…

Jag spolar förbi den mediokra färden längs Bergslagsleden från Kopparberg till Kindla. Många tråkiga hyggen varav flera nya. Höjdpunkten var väl tornet och vyn från Mackarsberg strax innan Kindla. Tog vatten ur Rasbackstjärn. Minnen. Min sista natt på mitt Bergslagsledsäventyr för fyra år sedan tillbringades i vindskyddet där. Mindes att jag då hörde ett läte i mörkret på kvällen som jag aldrig kom underfund med vad det var. Nåväl, jag var inte där för att återuppleva minnen utan fortsatte min färd. Hann inte så långt innan jag träffade en kille med ryggsäck och såg. Blev ett långt samtal. Han hette Tony och kom från Hällefors. Vi pratade Silverled och naturupplevelser. Efter en halvtimma tre kvart var det dags att ta farväl. Kom så äntligen till infotavlan och skyltarna. Och en stig som ledde uppåt. Jag hade siktet inställt på Klosstjärn efter rekommendation av Tony.

09b 09e

Tog stigen upp längs branten. För att citera boken Kindla – Bergslagens nationalpark? är Kindlaområdets topografi mycket varierad och terrängen är starkt kuperad med sluttningar, höjdplatåer och dalsänkor. Höjdskillnaden inom området är över 200 meter från dess södra gräns till Kindlahöjdens topp på 426 meter och bjuder på landets sydligaste höjder på 400 metersnivå eller mer. Likt Tivedens nationalpark består stor del av terrängen av rundhällar och sprickdalar men när det kommer naturtypen skiljer de sig åt i det att Tiveden mestadels består av luftig gammal tallskog medan gammal gles granskog dominerar i Kindla. Centralt i det 900 hektar stora naturreservatet ligger Kindlamossen med sina 70 hektar på en höjd av runt 330 meter över havet. Kindlaområdet kan sägas ha ett fuktigt fastlandsklimat med en årsmedeltamperatur på 4 grader och en årsnederbörd på över 800 mm, vilket tillsammans beror på det extrema höjdläget i jämförelse med omgivande landskap. Och visst skulle jag få ta del av årsnederbörden. Duggregn och korta skurar varvades med solglimtar. Aningen kyligt och rått men stigen värmde. Blåbärsris och hjortronblad skiftade i färger. Man anade den annalkande hösten och på ett märkligt sätt var det som att förflyttas till nordligare breddgrader. Den glesa gamla kortvuxna granskogen med inslag av silverpatinerade torrakor gav en uppenbar Norrlandsfeeling. Vädret gjorde färden dunkel och känslan av skymning var påtaglig. Nådde så Kindlamossen i vackert kvälljus. Stannade och tog in det tysta skådespelet. Tassade vidare och kom snart fram till torvkojan vid Klosstjärn lagom till att regnet började ösa ner. Kojan var tom medan fyra vandrare installerat sig i vindskyddet en bit bort. Bestämde mig för att sova i kojan. Kamin och ved fanns. I Kindla naturreservat får man annars bara tälta i anslutning till vindskyddet och kojan vid Klosstjärn. Tände eld i kaminen och installerade mig. Hög mysfaktor medan regnet öste ner.

09f 09g 09h 09i 09j 09k

Kindla all in
Sovmorgon. Sov med öppen dörr till kojan då jag hade varma sovsäcken med mig. Solig morgon. Frukost på farstutrappen. Ett par forsärlor sökte föda vid utloppet en bit bort. Hade bestämt mig för att upptäcka och avnjuta reservatets alla stigar och höjder under dagen. Började med Rödberget fram och tillbaka. Vackert med mossen i en vidsträckt sänka och vyer åt både ost och väst. Rödberget är väl också den enda platsen i Kindla med hällmarker och gles tallskog, likt den man finner i Tiveden. Det blev stop lite här och där och lite längre sådana vid Rödbergstjärnen och den lilla sagostugan där, samtal med de fyra vandrarna från Örebro som jag kom ikapp i en murrig dalgång innan den fina slingrande klättringen upp mot Kalklinten där det bjöds på 180 graders panoramavy västerut. Så, gå för guds skull inte bara förbi när toppen är nådd utan ta av från stigen med sikte på röset åt väst för att komma till avsatsen med den fantastiska utsikten. Perfekt plats för en fika.

Karta
09l 09m 09n 09o 09p 09q 09r 09s 09t

Jag drog vidare på stigen med sikte på en inspektion av vindskyddet vid Kindlamossen. Passerade fem sex gigantiska myrstackar. Några av dem klart högre än jag själv! Stötte någon orre och en misstänkt järpe. Kom till vindskyddet. Gammalt och vackert. En stabil kille i min egen ålder var där och hade gjort upp eld. En välanvänd sotig kaffepanna skvallrade om killens kärlek till friluftslivet. Vi började prata. Om Kindla. Det visade sig att han hade väldigt bra koll och kunskap om Kindla. Jonas var hans namn och son till Folke Vennberg som var en av de som kämpat i över 15 år för att få Kindla skyddat och som slutligen blev naturreservat 1999. Kan varmt rekommendera en läsvärd och kortfattad artikel om den långa kampen som publicerades i Nerikes Allehanda 2014. Av Jonas fick jag även tipset om att jag kunde ta buss från Lindesberg till Guldsmedshyttan och därifrån vandra eller springa till Kindla, hälften så långt jämfört med Kopparberg. Jag tackade för ett intressant och informativt samtal. Fortsatte till Kindlahöjden och upp i tornet för att njuta av utsikten, bland annat mot Salbosjön och Ljusnaren norröver. Jonas hade för övrigt varit med och byggt tornet där på höjden. Passerade även en väldigt vacker mosse med enbart glest utspridda björkar. Vet faktiskt inte om jag någonsin sett en sådan, annars är det som regel tallarna som befolkar myrar och mossar. Vacker i sin ovanlighet!

09u 09v 09w 09x 09y 09z 09zz

Tog in alla stigar utom skidspåret som utgår från stigen i söder. Såg ut att bli en fin kväll och natt enligt prognosen. Bestämde mig för att åter dra upp på Kalklinten och där sova under bar himmel med en strimma hopp om att få höra ylande varg, väl medveten om att vargreviret där är så väldigt stort, såsom alla vargrevir är. Det blixtrade och åskade en del på kvällen men inget regn. Vinden mojnade. Och vid åttasnåret på kvällen kom en sparvuggla förbi och visslade i en minut eller två. Oväntat! Somnade vid nio halvtio så om några vargar ylade i skogarna kring Kalklinten senare på kvällen eller natten får vi aldrig veta. Jag sov i alla fall gott i månljuset. Svalt och myggfritt.

09zzz 09zzzz

Vaknade till en fantastisk morgon. Klarblå himmel och stilla. Till detta en bakgrundsfond av det alltid ljuva ljudet av spelande orrar. Blev en stillsam frukost däruppe på höjden. Ingen brådska. Lingon och blåbär till gröten. Sval luft och värmande septembersol. Ord äro överflödiga.

09zzzzz 09zzzzzz 09zzzzzzz 09zzzzzzzz 09zzzzzzzzz

Prövade några genvägar på vägen tillbaka till Kopparberg, men det mediokra kvarstod. Träffade dock en ytterst trevlig hund, Emma, och hennes husse vid Vintermossen. Trevligt samtal. Väl i Kopparberg blev det en latte och en påse klementiner i väntan på tåget hem via Örebro. Glad i själen. Jag må ha ett särboförhållande med Tivedskan, åtminstone året ut, men fru Kindla har väckt en djup åtrå i mig. Platonsk kärlek om man så vill. Tur att jag gått ner till tre dagars arbetsvecka, om jag ska mäkta med dessa ljuva kärleksbesök på skilda håll.

Jag hade väl egentligen inte tänkt skriva någon story om mitt besök i Kindla. Kanske senare efter fler besök. Men euforin och framför allt önskan att inspirera andra att besöka denna oslipade smaragd på 900 hektar blev alltför stark. Hon, Kindla, är så lättillgänglig med några parkeringsplatser i utkanten av reservatsgränsen, fina stigar och goda övernattningsmöjligheter eller bara ett besök över dagen för att njuta av fantastisk natur och vidsträckta vyer. Stigar och distanser som passar stiglöpare, vandrare och barnfamiljer. Fika och grilla. Ett svalkande bad på sommaren eller bara ett vinterbesök med snöskor för att leta spår av lo eller varg. Hon har något för alla, små som stora. Mer fakta om Kindla naturreservat hittar du på Länsstyrelsens sida>>

Karta2

Väl hemkommen efter mitt besök i Kindla började jag leta efter information om Kindla, nyfiken som jag är. Särskilt all historia rörande Kindlagruppen, eldsjälarna och deras arbete och långa kamp för att få Kindla skyddat. Hittade en del artiklar samt även boken Kindla – Bergslagens nationalpark?, vilken jag kom över på Bokbörsen (finns i skrivande stund ytterligare ett par exemplar till salu där), se ingressbild och baksida nedan som beskriver innehållet:

09c

Jag längtar redan tillbaka till nästa besök i oktober och då tänkte jag upptäcka Kindla utanför stigarna. Lite som Strava-vännen Christer Lindeborg gjorde under sin stiglösa vandring i mars. Ett besök han sammanställde i en stämningsfull film utan fläskig musik. Väl värd att avnjuta i höstmörkret.

Ha en fortsatt skön höst!

Niklas

09zzzzzzzzzz

Sep 042020
 

00aAtt det sällan blir som man tänkt är nog mer regel än undantag, såvida det inte handlar om att gå till affären och handla mjölk, men för äventyr som planerats månader i förväg… Så otroligt tråkigt om ens äventyr blev exakt som man tänkt sig. Inga överraskningar. Inte få pröva sina skills under olika oväntade omständigheter. Nä, jag håller mig till mitt gamla motto som gammal tålmodig fågelskådare: Förvänta det oväntade och du blir – beroende på inställning – oftast glatt överraskad! Ja, eller bara ta det som det kommer. När jag i vintras planerade för min långvandring med lätt packning från Hemavan till Storfjord i Norge hade världen ännu inte stiftat bekantskap med Corona och Covid-19. År 2020 blev nog inte som tänkt för någon på denna planet. För egen del blev det att planera om mitt vandringsäventyr då Norge stängde gränsen mot Sverige. Jag må vara strukturerad men det var flera år sedan jag slutade planera äventyr i fjällen i detalj, förutom när det gäller att fylla på ryggan med mat och energi. Jag finner inget som helst nöje i att vandra med tung packning och för mig är en ryggsäck med mer än 11-12 kg en väldigt tung ryggsäck. Bärbart men onödigt tungt. För mig och mina äventyr är det maten som är den stora boven när det kommer till vikten i min ryggsäck. Så, depåstopp med påfyllning av mat och energi kräver en del planering om jag önskar vandra lätt. När pandemin var ett faktum och vår övergick i sommar var det bara att sluta vänta och hoppas på öppnandet av ett stängt Norge. Fjällen är fjällen och var man än beger sig bjuds det på upplevelser. Att ändra på min ursprungliga plan var aldrig ett problem. Hade dock bokat flyg till Hemavan redan i vintras. Till saken hör att jag alltid längtat tillbaka till Kungsleden mellan Hemavan och Kvikkjokk, alltsedan jag sprang hela leden på 10 dagar i augusti 2014. Ja, så fick det bli. Kungsleden till Kvikkjokk och därefter Sarek med eventuell sväng in i mitt älskade Padjelanta. Fem veckors semester och ingen hemresa bokad. Stanna tills jag kände mig mätt och belåten. Ta det som det kommer även om jag var inställd på att besöka sydvästra delen av Sarek, som jag inte upplevt tidigare.

Packade ryggsäcken med mat/energi för 10 dagar (8 kg) och utrustning (6,5 kg), vilket gjorde en utgångsvikt på 14,5 kg. No fun. Nå, bara bita ihop några dagar tills jag ätit ner packvikten till en behaglig upplevelse i kombination med fysisk anpassning. Blev en slitsam och svettig topptur upp till Norra Sytertoppen första dagen. För mig är utrustning något som möjliggör en behaglig färd till naturupplevelser, lätt, avskalat utan att ge avkall på säkerhet. Jag är ingen gramjägare och att stirra sig blind på 100-200 gram, hit eller dit, på exempelvis ett tält, det viktigaste skyddet i fjällen, är i sammanhanget aningen bisarrt. Det intressanta med en packlista är inte att vältra sig i prylar för allmänt beskådande utan för att få en helhetsbild av ens utrustning och faktiskt se hur varje val påverkar utgångsvikten, basvikt liksom det som förbrukas. Du ser snabbt hur mycket allt ”extra” bidrar till vikten. Ju större rygga desto mer onödigt ”extra” får du plats med. Jag tycker att webbtjänsten LighterPack i detta hänseende är en ypperlig tjänst som ger en bra överblick på allt du adderar eller tar bort. Kan varmt rekommenderas. I slutet av denna story hittar den som är intresserad några ord om mitt val av utrustning för detta äventyr samt mat och energi medan packlistan återfinns på följande länk, om nu detta är av vikt.

00c

Detta blir en textmässigt kortfattad (allt är relativt, som någon en gång uttryckte det) story där istället fotografierna får tala sitt tydliga språk. Ett axplock fotografier av de dryga 1000 som fyllde minneskortet under färden. Man kan låta sig inspireras men upplevelserna i fjällen ska upplevas IRL. Och det sköna med just Sarek är att stigarna är få och ger den där barnsligt sköna känslan av att vara en upptäcktsresande pionjär i orörd vildmark. Pirrigt med nyfiken salighet. Utsattheten. Vad ödmjukhet och respekt verkligen innebär…

Kungsleden Hemavan-Kvikkjokk, 10-17 augusti, 28 mil och 8000 höjdmeter
Vad finns att säga om Kungsleden mellan Hemavan och Kvikkjokk? Mer än att jag längtat tillbaka sedan jag färdades där för sex år sedan. Kungsleden mellan Kvikkjokk och Abisko har aldrig lockat till ett återbesök även om det blivit ett par turer mellan Kvikkjokk och Saltoluokta. Personligen tycker jag sträckan mellan Hemavan och Kvikkjokk är så mycket vackrare, avgjort mer varierad natur, leden tar höjd på många platser, smala fina stigar och minimalt med vandrare. Sträckan gjorde mig lika glad och euforisk denna gång, ja, faktiskt bättre än jag mindes den.

Planet landade strax innan lunch i ett soligt Hemavan. Åt lunch där för att inte slösa på den medhavda provianten. Köpte gas. Bara bita ihop och ge sig av uppåt på den mödosamma klättringen med 14 kilo på ryggen. Framme vid Syterskalet bestämde jag mig för att ta mig upp till Norra Sytertoppen. Tänkte att det vore fint att avnjuta solnedgången och möjligen en fin soluppgång. Förhoppningsvis var det tomt i toppstugan så att jag kunde sova där. Blev en svettig historia men väl värd mödan. Stugan var tom. Vilken kväll! Som jag satt där och njöt i stugans dörröppning kom en väderbiten kille vandrande över månlandskapet. Han hade vandrat hela Kungsleden och ville inte missa en topptur i det magnifika vädret. Ett värdigt avslut på en enligt honom regnig historia. Tänk, det var nästan på dagen sex år sedan jag var däruppe på toppen (11 augusti 2014) senast. Fint väder även då. Snösparvar då som nu.

01a
01d01b 01c 01e

Kall morgon. Noterade en vacker soluppgång. Somnade om. Åt frukost ett par timmar senare. Tog ”stigen” via Morhtetjåhke och vidare mot Syterstugan. Fick användning av mina microspikes över några stora snölegor. En hel del mygg och knott nere i björkskogen från Syterstugan till Tärnasjöstugorna. Ville bara upp på höjderna. Till vyerna och kanske slippa en del av myggen. Slog upp tältet på en kulle nedanför Stájnnavárrie. Mycket mygg och knott. Snabbt in i tältet. Regnade en del på kvällen och natten.

01f 01g 01h 01i

Efter Servestugan valde jag stigen längs norra delen av Tjulträsket. Kungsleden över bergen söder om Tjulträsket hade jag redan upplevt en gång. Kan inte gå i gamla fotspår. Kom till ett sött litet hus vid Rödingbäck som var öppet. Fanns infoskylt om platsens historia. Perfekt för lunch. Mätt och belåten och klar för avfärd stod det plötsligt en kvinna utanför dörren. Vi började prata. Hon hade varit ute och plockat kantareller. Hennes namn var Annika Midfjäll Laestander. Hon bjöd in mig på fika till sin lilla stuga på Valdemars udde vid stranden av Stora Tjulträsket med utsikt mot Stuor-Ájgart på andra sidan sjön. Jag blev där i två och en halv timma. Jag bjöds på en berättelse om hennes tid med sin livskamrat Gösta Laestander, fiskaren, fotografen, journalisten och författaren som somnade in 2013. Möten fascinerar mig. Alla bär vi på en levnadshistoria. Det som saknas är tid, tid att berätta och lyssna, men kanske främst saknas idag intresse och nyfikenhet. Alla är (själv)upptagna med sitt. Det är av denna anledning jag verkligen uppskattar möten i fjällen. Avskalade och enkla möten. Titlar är ointressant. Dagen började lida mot sitt slut och jag ville upp på fjället. Tog farväl. Denna ”genväg” längs Tjulträsket visade sig vara ett bra val då jag slapp både grus- och asfaltsväg kring Ammarnäs. Eftersom jag inte hade något ärende i Ammarnäs gav jag mig upp på fjället och körde lite stig och obanat tills jag kom på Kungsleden. Träffade en ung renskötare som bjöd på ett trevligt samtal. Solen började dala. Dags att hitta en tältplats. Stilla och kyligt. Inga mygg.

Ammarnas01j 01k 01l 01m 01n

Fin morgon och det var skönt att få skogssträckan längs Vindelälven i Vuodnavágge avklarad. Ville komma upp på kalfjället. Det är sträckan mellan Ammarnäs och Kvikkjokk som är den absolut vackraste i mitt tycke. Och få vandrare på den sträckan. Så fantastiskt vacker natur. Det flacka sjösystemet med sina åsar och sandkullar nedanför Láddiebákttie. Fjällgåsens land. Sedan på höjderna och sedan sakta utför mot Adolfström längs forsande vatten och slingrande smal stig genom vacker gammal tallskog. Givetvis en fika hos Margareta i Adolfström innan den läckra stigen genom Pieljekaise nationalpark. Men dessförinnan hade jag träffat på långvandrande Josefin och haft ett långt samtal med Oskar som sett fjällgäss. Själv fick jag nöja mig med varfågel och tretåig hackspett, vilket inte är så illa pinkat. Tittade in i Pieljekaisestugan och där satt tyskan Barbara. Vi började prata och snart kom grönabandaren Jonas, som ordnat nyckeln till sovdelen. Han hade inget emot att vi ockuperade varsin säng mot att vi swishade de stugansvariga 12o riksdaler vardera. Spännande att höra Jonas story från sin färd på Gröna bandet. Vi upptäckte att vi båda finns på Utsidan och kände till varandra därigenom. Insåg att jag sover bättre utomhus och i tält än inomhus.

01o 01p 01pp 01q01r 01rr 01s 01t 01u 01v 01w

Susade igenom Jäkkvik på lätta steg. Klarade mig utan fika och godsaker. Hade ett oprövat kort som väntade. Avnjöt den fantastiska gammelskogen efter Jäkkvik. Smal slingrande stig genom luftig tallskog och lurigt småkuperad. Otur på roddleden. Fick ro över och hämta en båt. Tack och lov ingen lång sträcka, men meckigt när man är ensam. Lunch i en solig skogsbacke innan stigningen upp till kalfjället ovanför den stora sjön Riebnes. Eftersom jag inte hade ett särskilt angenämt möte med den otrevlige mannen som kör båten över Riebnes den gången för sex år sedan hade jag bestämt mig för att köra stiglöst och runda sjön längs sydänden av sjön där det finns en damm. Det blev sex fantastiska kilometrar uppe på kalfjället och nio snåriga kilometer genom luftig björkskog som ju lever i ett slags symbios med enbuskar. Till råga på allt duktigt mycket björnbajs. Höll en högröstad innehållslös monolog i nio kilometer. Hjärtat slog en extra volt eller var snarare nära på att stanna när något stort brunt plötsligt reste sig där i skogen framför mig. En älgko med kalv. Stod stilla och lät dem vakna till liv innan de stillsamt gled iväg bortåt. Till min glädje hittade jag tre arter lummer! Förutom rev- (underarten nordlummer) och mattlummer (underarten riplummer) även flera bestånd med plattlummer. Även en tjäderhöna med stora ungar förgyllde. Ökande blåst och kall luft. Slog nattläger i skogen vid Riebnes sydände nära den breda stigen mot Vuonatjviken. Som en parentes kan nämnas att omvägen till Vuonatjviken  landade på drygt 30 km varav 15 km stiglöst.

Riebnes
01x 01y 01z 01zz 01zzz 01zzzz

Mötte några vandrare på söndag förmiddag. Övervägande vackert väder men otroligt blåsigt. Visade sig att lördagens sena båttur över Riebnes ställts in liksom förmiddagsturen på söndagen. Tackar min lyckliga stjärna för mitt spännande men tidskrävande val av väg runt Riebnes. Kvinnlig intuition i sin bästa form. Noterade två tjädertuppar längs grusvägen till Vuonatjviken. Riktigt jäkla blåsigt uppe på kalfjället Barturtte. Minnen kom. Sex år sedan som jag låg där i lä bakom några stora stenar i min foliebivy och väntade på gryningen. En minnesvärd upplevelse från en annorlunda natt. Vackert område liksom stigen hela vägen ner till Piteälven där jag slutligen hittade en ljuvlig tältplats intill en porlande fors. En hökuggla bjöd på diverse läten i skymningen.

01zzzzz 01zzzzzz 01zzzzzzz
01zzzzzzzz

Sista dagen fram till Kvikkjokk. Fantastisk sträcka! Lika fin och varierad såsom jag mindes den. Morgon började fint med en vacker hökuggla i björkskogen. Vacker gammelskog och sedan vidderna och det mäktiga berget Goabddábakte. Blev lite sugen på en topptur liksom jag var för sex år sedan men Kvikkjokk lockade mer av någon oförklarlig anledning. Har aldrig varit särskilt förtjust i den fjällstationen. Skönt väder och jag njöt fullt ut av min färd. En mäktig duvhökshona gled sakta över mig mobbad av en stenfalk. På höjden sex kilometer innan båtplatsen ringde jag Björn och frågade om han kunde hämta mig om någon timma. Inga problem men det visade sig att Helena skulle skjutsa en tjeckisk löpare som sprang hela Kungsleden, vilket passade utmärkt. Ingen stress. Noterade färdens första kungsfåglar.

Så, drygt sju och en halv dag hade passerat sedan starten i Hemavan och nu vägde ryggan typ 8-9 kilo. Mötte totalt 32 vandrare, vilket ger en hint om hur skönt folktom denna del av Kungsleden är. Det är väl främst avsaknaden av fjällstugor mellan Ammarnäs och Kvikkjokk som avskräcker den stora massan.

Totalt 53 fågelarter noterades av vilka hökuggla, dvärgbeckasin, varfågel, tretåig hackspett, ett par tjädertuppar, fjällvråk, flera tornfalkar, en stenfalk samt ödsligt spelande smålommar är värda att nämnas. Ja, det var även gott om lappsparvar, blåhakar, gulärlor och ängspiplärkor.

01zzzzzzzzz 01zzzzzzzzzz 01zzzzzzzzzzz

På Kvikkjokks fjällstation tog jag en ljuvlig surdegsmacka och kaffe samt köpte en del onyttigheter som vore jag en skengravid hardcorevandrare. I kiosken kom det fram en glad tjej: ”Är det inte du som är Niklas?” Hon presenterade sig som Lorena från Norrköping och hon följde denna blogg. Med sig hade hon en trevlig vän och arbetskollega. Blev ett trevligt samtal. Visade sig att de träffat Diana som de misstänkte att jag kände. Visste gjorde jag det. ”Tänk, hon tvättar kläder i sitt kokkärl” sa de och skakade på sina huvuden. Jag var nära och säga att det är väl OK, för själv drar jag nattpissen i mitt kokkärl.

Gick ner till tältplatsen och slog upp mitt tält. Började prata med en tjej vid namn Åse som anlänt på eftermiddagen och skulle vandra Padjelantaleden i tio dagar. Lyckönskade henne till ett synnerligen gott val då jag tycker Padjelanta är fjällens vackraste område. Det blev ett långt trevligt samtal om vandring i allmänhet och utrustning i synnerhet med tanke på att Åse ville komma ner i packvikt. Jag tog det soft. Hade tänkt ta en vilodag efterföljande dag och hade bokat frukost på stationen.

00b
Sarek tur 1, 18-21 augusti, 13 mil och 4700 höjdmeter
Kvikkjokk-Vallevárre-Övre Njoatsosvágge-Sarvesvágge-Niejdariehpvágge-Álggavágge-Bierikjávrre-Saltoluokta

Karta_Sarek1

Vaknade till en stilla och solig tisdag. Steg upp och intog en smått torftig frukost på stationen. Ingen buffé. Snopet. Önskade Åse lycka till på sin färd. Snart blev det folktomt på stationen. En kille kom fram och började snacka. Mika från Katrineholm (Kalix ursprungligen). Nyss kommit från en tur i Sarek och överlevt stormen. Han hade vandrat i de sydvästra delarna så jag fick en färsk rapport om vaden till och från Njoatsosvágge, särskilt som Luohttojåhkå varit väldigt svårvadad enligt många tidigare inlägg i Sarek-gruppen på FB under sommaren i och med mycket regn. Mitt huvudmål från Kvikkjokk var att besöka övre Njoatsosvagge och jag hade två färdvägar att välja på. Medan jag funderade blev jag allt rastlösare. Sol, klarblå himmel och helt stilla. Inte fan kunde jag häcka på fjällstationen en så vacker dag. Näpp. Packade ihop och bytte nästkommande dags frukost mot lunch och ringde Helena för en båttur till stigen som leder upp mot Prinskullen. Hade bestämt mig för att skippa rutten via Boarek och undvika Bálgatjåhkå och Luohttojåhkå för att istället ta ryggåsen Vállevárre och Vallespiken för vyernas skull och istället ta vaden i Låptå- respektive Njoatsosvágge.

Sååå sköönt att få komma iväg. Inte en minut försent, även om jag satte av först strax efter 13-tiden. Upp mot Prinskullen i gassande sol. Ljuvlig utsikt däruppe. Vandrade ett tag på präststigen men tappade den. Ingen fara. Underbar lättgången rished. En hel del lappsparvar på heden. Siktet inställt på ryggåsen mot Vallespiken. Läcker stenskravelklädd rygg. Härliga vyer åt alla håll. Förundran. Bara andas in. Dricka vyer med blicken. Bestämde mig för att hålla höjd och istället ta passet väster om Ruonas. Solen började gå ner och jag hittade en fin tältplats strax väster om Ruonas.

02a 02b 02c 02d 02e 02f 02g 02h

Skön morgon. Fint väder. Stilla och klarblå himmel. Drog mig en aning. Efter att ha vadat över Buojdesjåhkå och klättrat upp på höjden mellan Skievvun och Tjuoldagårsså kom en gammal havsörn flygande mot mig, tog några lovar innan den vek av västerut. Läckert uppe på platån väster om Goabrek och så häftigt att komma till ”kanten” av nedfarten till övre delen av Njoatsosvágge. Stillheten. Känslan av att vara ensam i världen, åtminstone i denna mäktiga del av Sarek. En angenäm dos av förundran och ödmjukhet men även tacksamhet. Tacksam för att jag har möjligheten att uppleva denna vidunderliga och orörda natur. Inga problem att korsa Njoatsosjåhkå. Ett par strömstarar noterades. Avnjöt lunch i den vackert dramatiska dalgången. En ringtrast fladdrade förbi. En fiskmås svävade fram över Lulep Njoatsosjávrre. Aningen drömlikt.

02j 02k 02l 02m 02n

Höll höjd ut ur dalgången och rundade Tjåggnåristjåhkkå för att komma in i nästa dalgång, Sarvesvágge. Fina vyer västerut mot Padjelanta. Sarvesvágges mynning var så inbjudande att jag faktiskt bestämde mig för att slå läger där medan kvällen ännu var ung. Så lyxigt att bara få ligga i tältet, vifta på tårna och njuta av tystnaden.

02o 02p
02q

Vaknade i ett rått och gråmulet Sarvesvágge. Kom en regnskur på morgonen, annars uppehåll hela dagen. Haft osannolikt flyt med vädret hitintills. Sedan starten i Hemavan regn ett par kvällar i tältet och lite övergående duggregn på kalfjället dag tre. Kollade kartan i tältet och bestämde mig för att pröva Niejdariehpvágge för att komma in i Álggavágge. En del snölegor uppe i passet. Valde att runda en då smältvatten rann under. Tar inga risker. Grått och sterilt. En flock snösparvar förgyllde liksom ett par färska spår av sapiens. Fascinerande hur terrängen kan skifta. Trixig stenskravelterräng upp genom Niejdariehpvágge medan nordsluttningen ned mot Álggavágge var så mycket mer lättgången på skifferplattor och sediment.

02r 02s 02t 02u

Vandringen genom Álggavágge var trivsam och lätt förutom några partier med sumpig vide. En fjällvråk flög genom dalen. Vadet över Guohperjåhkå bjöd inte på några svårigheter och där noterade jag även några unga fiskmåsar. Lyckad häckning med andra ord.

02v 02w

Fortsatte mot Skarja och Mikkastugan. Lättvandrat på höjden. Noterade den första människan sedan Kvikkjokk vid tältplatserna vid bron och snart kom jag ifatt fyra vandrare innan glaciärjåkken Tjåggnårisjåhkå, som inte bjöd på problematisk vadning. Fin kvällning med vackert ljus och läckra molnformationer bland de omgivande bergen. Siktade på att slå nattläger vid Bierikjávrre. Vid Bielajávrátja hörde jag ett bekant fågelläte. Kunde det verkligen vara fjällabb? Ja, mycket riktigt, där drog en gammal fjällabb, ryttlade och strax landa på en kulle. Jag vandrade närmare och det visade sig att de hade minst en flygg unge. Jag blev rätt paff över detta då fjällabben är en uttalad lämmelspecialist under häckning. Vad hade fått detta par att skrida till häckning? Lokal lämmelpopulation? Cool hursomhelst! Slog läger vid Bierikjávrre.

02y

Vacker morgon men småkyligt. Träffade ett par killar som tältat vid norra ändan av sjön. Blev förstås en trevlig pratstund. De var på väg in i Sarek och skulle köra Piela, Snávvá, Rapadalen och Aktse. Själv skulle jag ta mig an färden mot Salto. Hade aldrig tagit den rutten ut eller in i Sarek tidigare. Följde stigen tills den bara upphörde. Alltid lika fascinerande med de få stigarna som finns i Sarek, de liksom upphör i tomma intet, som om vandrare beamat sig själva till någon annan mer lättgången plats. Jag hamnade i videträsket vid renvaktarstugan och zick-zackade sedan mig fram mellan alla små vattenhål och hade flyt. Höll mig sedan mitt i dalen mellan Gähppo och Vuovres och tog sikte på Rásek. En del vide och blöthål, skulle tagit mer höjd åt Vuovres. Inga större problem att vada Gådojåhkå och Rumokjågåsj på höjden. Tog sedan Rásek-ravinen ner mot samevistet i Pietsaure (funkar fint med lätt packning på ryggen). Relativt högt vatten i Ávtsusjjåhkå men där låg en båt. Sedan var det bara att ta stigen upp mot Tjeburisvárásj och från sadeln där den långa stigen utför med längtan till Salto.

Totalt noterades 26 fågelarter inne i Sarek och möten med sju vandrare.

02z 02zz 02zzz 02zzzz 02zzzzz 02zzzzzz 02zzzzzzz

Två välförtjänta vilodagar i Sáltoluokta, 22-23 augusti
Så väldigt skönt att komma fram till ljuvliga Salto. Det finns fjällstationer och fjällstationer, ja, och så finns Sáltoluokta. Blev väl mottagen av Mats som jag haft äran att lära känna sedan några år tillbaka. Ja, denne Mats som 2015 vandrade från Smygehuk till Treriksröset, nä, inte bara En vandringssägen… Slog upp tältet och tog en lååååång het dusch. 13 dagar sedan sist, eller? Tvättade upp kläder och gled omkring i snygga svarta regnbrallor (finns en anledning till jag inte har ultralätta genomskinliga) och nätta badskor. Blev lite snack med Mats och sedan en tidig kväll i tältet nere bland björkarna. Så ljuvligt att få krypa ner i en skön sval sovsäck, nyduschad och glad.

Är det något jag verkligen kan längta till efter dagar ute i naturen så är det en magnifik frukost. Och Saltos frukostbuffé och deras atmosfär kan få platser tävla med. Var ute i lobbyn en sväng och började prata med löparen Oskar H, som hade sprungit upp till toppen av Lulep Gierkav på 52 minuter under fredagkvällen. Rekordet ligger på 44 minuter. Segment finns på Strava. Visade sig att Oskar och jag hade flera gemensamma löparvänner och ett gemensamt intresse för långa bergsultror. När Oskar skulle leta upp mig på Strava och jag nämnde mitt namn var det en tjej vid bordet som plötsligt tog till orda: ”Är du Niklas, jo, jag har en kusin… du och hon…” sekunder av sökningar i hjärnkontoret: ”Du menar Ulla G som jag var tillsammans med för typ 25 år sedan”. Pang! Där satt Micke och Carina Härlin. Sjukt, sjukt kul! Minnen bara forsade fram. Var på Mickes disputation. Var på Mickes och Carinas bröllop i Eskilstuna, dit jag själv flyttade några år senare. 25 år senare så träffas vi i Salto. Det blev en andra frukost tillsammans med dessa två trevliga människor innan de skulle ta 11-båten till Kebnats. Världen är bra liten eller så är det bara så att det är i fjällen man träffar gamla vänner och bekanta likväl lär känna nya sköna människor. Det blir till att hälsa på och springa lite vid Store Mosse nationalpark framöver.

Ja, det blev två sköna vilodagar i Salto medan himlen fick regna av sig. Grymma frukostar, våffelluncher och tvårättersmiddagar. Började nästan känna mig lite småfläskig. Nä, det fick räcka med vulgärt Saltofrosseri. Snackade en del med Alexander och Jon som arbetade på stationen och deras (topp)turer in i Sarek. La upp en plan för tur två i Sarek. Ringde Anna och Lars och bokade båtskjuts till Rinim efter lunch dagen därpå. Jag har aldrig vandrat genom Basstavágge men närde en längtan. Hämtade mitt uppskickade matpacket och packade mat och energi för fem dagar. Utgångsvikt strax under 10 kg.

Vaffla

Sarek tur 2, 24-28 augusti, 16 mil och 4800 höjdmeter
Saltoluokta-Sitojaure-Svijnne-Rinim-Basstavágge-Snávvávágge-Ruohtesvágge-Guhkesvágge-Saltoluokta

Karta_Sarek2

Startade tidigt på måndag morgon. Klarblå himmel men väldigt svalt. Skönt. Veckan innan hade det varit flera varma nätter. Oskönt att vakna svettig mitt i natten. Sovsäcken var gjord för svalare äventyr. Vandrade Kungsleden mot Sitojaure samtidigt som det mulnade på från sydväst. Noterade en sångsvan. Kom fram till Sito vid 12-snåret och Anna berättade då att Lars var i Jokkmokk och lämnade barnen och skulle bli 4-5 timmar sen. Hmm… Efter två hela vilodagar hade jag ingen lust att sitta där och vänta. Köpte en halv rökt röding och sedan skjutsade Anna mig till Svijnne. Noterade gråhäger, smålom och små flockar med sjöorrar. Som sagt, jag är rätt bra på att ta det som det kommer. Handlar om inställning. Antingen ser man det som ett problem och ältar skiten eller så ser man möjligheten att upptäcka något nytt. Och så blev det och jag är tacksam för att det blev som det blev. Hade missat en vacker kväll och en sagolik morgon med dimma över Sito och is på den lilla sjön intill tältet om jag fått båtskjuts till Rinim. Det trixigaste vadet på hela vandringen stod Ábbmojåhkå för efter helgens regnande. Anna hade tipsat om ett bra vadställe några hundra meter nedanför trädgränsen och det gick fint. Jågåsjgaskaláhko var vackert och man började ana den annalkande färgprakten. Tog en sväng upp på Skämmabákte. Bestämde mig för att slå läger uppe på höjden nedanför Tjålle då ”vägen” ner mot Rinim såg tidskrävande ut. Det fick bli en utmaning för morgondagen. Och vilken otroligt läcker morgon det blev!

03a 03b 03c 03d 03e 03f

Som väntat blev det en tidskrävande tur på skrå ner mot Rinim, nå, jag höll högt med sikte på Basstavágges mäktiga port. Ett par ladusvalor flög över söderut liksom en trädpiplärka. Från sol till Basstavágges gråa småduggiga mikroväder. Mötte en ensamvandrare halvvägs in så det det blev en trevlig pratstund. Han skulle tydligen bli hämtad av Lars, märkligt med tanke på att det överallt står att de inte hämtar vandrare i Rinim. En halvtimma senare vinkade jag till fyra vandrare som också var på väg mot Rinim. Det mest oväntade mötet i Basstavágge stod ändå en rödstjärt för. Trodde först att det kanske var en svart rödstjärt men icke. Inte en biotop för rödstjärt. Läcker dalgång hursomhelst. Ville komma till Snávvávágge så det blev inte någon topptur upp på någon av kammarna denna gång.

03g 03h 03i 03j 03k 03l

Ut ifrån Basstavágge till solskenet över Pielaslätten. Höll höjd uppe på sluttningen av Bielatjåhkkå och sneddade över den sydvästra klippbrantsavsatsen för att droppa ner i Snávvávágge och hittade snart en lämplig tältplats för natten. Liksom kvällen innan ordentligt kallt så fort solen gått ner. Magisk kväll hursomhelst. Storslaget och vackert!

03m 03n

Onsdagen den 26 augusti och där i Snávvávágge vaknade jag så till 11 år som nykter alkoholist. Inte en droppe eller ens så kallat alkoholfritt alternativ sedan den 25 augusti 2009. Ville fira denna dag med en topptur. Min största önskan var förstås Niják som gäckat mig i flera år. Låddebákte låg insvept i lätta moln. Beslöt mig för att vänta ut molnen ett par timmar. Åt frukost i lugn och ro och avnjöt några koppar kaffe. Och så, solen skingrade alltmer de tunna molnen. Packade ihop. Vandrade bort till Snávvájávrres sydända och började klättringen upp mot Låddebáktes topp. Drog på microspiksen och passerade över en större snölega och nådde så toppen. Runt nollan däruppe. Men vilka vyer. Långt läckrare vyer än vad Skierffe erbjuder. Och hisnande stup. Njöt och fotograferade. Skulle jag möjligen hinna till Niják för ännu en topptur? Hade tappat några timmar, men Låddebákte var verkligen värd varenda minut av väntan. Ingen brådska. Avnjöt en tidig lunch på Låddebáktes nordsluttning strax ovanför Snávvávágge.

03o 03p 03q 03r 03s

Tog sedan stigen ner från Snávvávágge mot Pielaslätten. En ringtrastfamilj förgyllde nedfarten liksom blåhakar och lövsångare samt några grodor. Ett par vandrare hade slagit upp sina tält nere på avsatsen. Hejade på håll. Fortsatte på stigen mot Skárjá. En stenfalk fladdrade förbi och fjällabbarna vid Bielajávrátja sågs och hördes. Solen sken men bortåt dalgångarna i väster såg det inte så muntert ut. Mötte ett par vandrare från Norrköping strax innan Skárjá och det blev en trevlig pratstund. Insåg att det var lika bra att behålla regnbrallorna på efter de tidigare vaden med tanke på hur det antågande vädret från väst såg ut. Tog på regnjackan när jag trädde in i Ruohtesvágge. Grått, regnigt, motvindigt och kallt. Efter två veckors osannolikt flyt med vädret under färd var det väl dags för den beskärda delen oväder. Kan inte annat än tycka att det är spännande med Sareks mikroklimat, ja, så som det ofta är i bergsområden: grårusk och snor i skägget på ena sidan ett bergsmassiv och sol och mjukglass på andra sidan. Jag nötte på men började bli kall om fötterna. Någon topptur upp på Niják var det inte fråga om. Hittade en lämplig tältplats i lä någon kilometer innan Niják. Snabbt upp med tältet, fylla upp med vatten och så snabbt ombyte och ner i sovsäcken. På med köket. Så skönt. Mat och en termos med hett te. Finns det något ljuvligare än att ligga i en gosig varm sovsäck medan skitvädret rumsterar utanför tältduken?

03t 03u 03v 03w

Vaknade i ett råkallt Ruohtesvágge. Upp med dragkedjan. Snöpudrade bergstoppar. Så vackert. Som en tavla med kol på grovt papper. Åt frukost och la upp en plan B om vädret skulle försämras avsevärt: ta mig ut på Padjelantaleden och vidare till Ritsem. Snöblandat regn kom och gick. Hörde en sädesärla. Kan den så kan jag! Vet dock av erfarenhet att vädret många gånger är bättre så fort man kommer ut ur dalgångarna. Mindes hur det var 2016. Skit i Ruohtesvágge och fint på andra sidan (Guhkesvágge). Packade ihop och vandrade vidare västerut. Hejade på en tjej som tältat vid den gamla renvaktarstugan. Niják var insvept i moln. Fjärde gången. Ingen topptur denna gång heller. Jag vill ha torr sten och fri sikt. Jag fortsätter att vänta tills Niják är på humör och bjuder in mig på en topptursfika.

03x 03y

Rundade Niják och höll höjd men nedanför blockterrängen. Nijáks nordsida var vackert pudrat i snö och plötsligt kom en ung havsörn sakta flygande längs bergsidan ovanför mig och skrämde upp en flock fjällripor. Som en scen ur en svartvit film. Magiskt. Över Gássaláhko badade solen och även början på en regnbåge skymtade då och då. Fortsatte min färd österut genom mäktigt och fantastiskt landskap med Sarektjåhkkås berg och glaciärer på höger hand och vidsträckt stenslätt norröver. Inga problematiska glaciärjåkkar. Bara meditativ vandring i värmande sol och sval luft. Några korpar drog förbi. Skymtade Nord- och Stortoppen. Ingen repris denna gång. Närmade mig bron över Guhkesvákjåhkå. Strax efter bron kom jag ikapp två vandrare, två lyriska vandrare vid namn Conny och Andreas. Det blev en trevlig pratstund medan solen började gå ner och kylan blev påtagligt, men så vackert. Och trevligt. Vi önskade varandra lycka till men jag hittade snart en perfekt tältplats och det blev ytterligare några ord medan tältet sattes upp. Sagolikt vacker kväll. En sista natt innan Salto. En slags lycklig vemodighet.

03z 03zz 03zzz 03zzzz 03zzzzz 03zzzzzz 03zzzzzzz

Kommer aldrig glömma den morgonen, morgonen nedanför Niendo. Tyst och stilla och kallt utanför säcken. Tältduken gnistrade av rimfrost. Bara låg där och njöt när de första solstrålarna plötsligt träffade tältduken och inom några minuter fylldes tältet av gulrött sken. Och värme. Rimfrosten blev till droppar. Man vill stanna tiden eller åtminstone konservera ögonblicket. Allt är över på några minuter. Vad är några minuter i vardagen hemmavid? Vad är timmar?

03zzzzzzzz

Avnjöt en stilla frukost med två koppar välsmakande koppar kaffe. Solen värmde och smålommarna spelade nere i Liehtjitjávrre. Livet när det är som bäst och enklast möjliga. Här och nu, där och då.

Conny och Andreas hade tältat på en lika fin plats lite längre bort. Gick bort till dem och det blev ytterligare en trevlig pratstund i sval luft, värmande sol och vackraste miljön.

Mot Salto höll jag denna gång en relativt rak linje närmare vattnet (söder om videträsket och renvaktarstugan) och tog sikte på sadeln strax nedan Vuovres. Så mycket mer lättgånget och trevligare. Droppade ned alldeles för tidigt, ville dock pröva en annan nedfart än via ravinen vid Rásek. Skulle haft lite tålamod och siktat på den breda ravinen ner mot Rumokjågåsj där stigen tar vid. Nå, nu har jag den rätta rutten klar för mig vid nästa tillfälle. Snopet var dock att båten vid Ávtsusjjåhkås utlopp i Pietsaure var borta. Blev till att vada med vatten upp till midjan, men kort och snabbt.

Salto nästa med bokat rum, tvårättersmiddag och frukost innan hemfärd lördagen den 29 augusti. Delade rum med trevliga tyskan Kim som vandrade Kungsleden från Abisko till Hemavan. Till middagen hamnade vi vid samma bord tillsammans med ytterligare två från Tyskland, Christin och Tomas. Ingen av dem kände varandra sedan tidigare. Tomas var en luttrad gammal vandrare som färdats lite överallt i världen. Han drog många sköna historier både vid middagen och när vi alla fyra åt frukost tillsammans dagen efter. Han berättade om en snubbe han träffade vid flera tillfällen under vandring i Tasmanien. Snubben hade två bitar choklad i en zippåse och varje kväll öppnade han påsen, stoppade ner näsan och sniffade några gånger, stängde så påsen med orden ”That’s enough for today”. Själv hade jag med mig åtta bitar mörk choklad på sista Sarekturen, avnjöt två bitar per kväll i tältet med kryddigt hett te. Andaktsfullt på något sätt. Men att sniffa choklad, nä, dit har jag inte riktigt kommit, inte än…

Totalt noterades 32 fågelarter inom Sarek och jag mötte/såg 11 vandrare.

Daglig rutin
Eller snarare det enkla avskalade livet i fjällen. Vakna. Känna livet. Sätta på 65 cl vatten. Mysa och lyssna. Vatten som kokar. 35 cl i termosen. 2 dl egengjord supergröt ner i kärlets kokheta vatten, på med locket, låta gröten svälla. Upp med dragkedjan för att kolla vädret utanför. En kopp kaffe. Avnjuta gröten. Avrunda med andra koppen kaffe. På med de nätta badskorna och göra #2. Packa ihop. Sänka 50 cl resorb. Ge sig iväg.

Lunch. Av med skor och strumpor om vädret tillåter. På med dunsmocken om så behövs. Koka upp vatten. Slå upp en kopp för kaffet. Vispa ner blandningen med pulvermos och hampapulver och ner med rökt korv. Njuta och lägga sig ner för en kvarts power nap.

Kväll. Upp med tältet och förbereda allt för sömn och för morgondagen. Svida om och krypa ner i sovsäcken. På med köket. Sätta GPS-klockan på laddningen. Skriva dagbok. Slå hett vatten i matpåsen med frystorkat och så hett vatten till en kopp te.

02i

Något om utrustningen
Det är inte någon större skillnad på min utrustning jämfört med tidigare år i fjällen, de engelska bergen eller alperna. Nytt för i år var egentligen bara ryggsäcken. Normalt använder jag en moddad OMM Classic på 32 liter men i den får jag bara plats med mat och energi för max 6 dagar utöver utrustning för 3-säsongsäventyr. För min tänkta långvandring behövde jag en större rygga och efter en del testande blev det en Osprey Talon 44 liter med justerbar rygglängd. Skomakaren fick sy på OMM Go Pods på vardera axelrem. Skar upp nätet på ryggstycket och tryckte ner lite fleecetyg för att minska trycket på min buktande ryggrad. Ryggan testades flera gånger under våren och sitter superskönt. Men det är tveksamt om jag kommer bära mat för 10 dagar igen. Jag vill inte ha mer än 10-11 kg på ryggen. OMM-ryggan på 32 liter (har en moddad i reserv) kommer alltid vara mitt förstahandsval på mina löpäventyr och vandringar. Köpte även Osprey Talon 33 liters och tog bort ryggstycket helt men bjuder ändå inte på samma komfortkänsla som OMM-ryggan.

Rygga

Sedan är det skorna. Jag har alltid kört med trailskor i fjällen. Det faller sig naturligt då jag sedan länge är stiglöpare med smak för långa äventyr. Var väl lite hardcore när jag gjorde toppturer till Áhkká och Nordtoppen i ett par Inov-8 X-talon 212 för ett antal år sedan. Inte mycket till dämpning och för flexibla för microspikes. Har kört några andra Inov-8-modeller. Nytt för i år var Inov-8-skorna Terraultra G 260. Noll drop och som sitter som gjutna på mina fötter. Köpte en 1/2 storlek större på skorna ämnade för detta fjälläventyr. Springer sedan tidigare i en annan modell med den patenterade yttersulan i grafenegummi. Grymt slistark men att grafenesulan har ett gudomligt grepp på våt sten är bara kvalificerat skitsnack precis som Osprey-säckarna säljs med löften om ett luftcirkulerande ryggstycke och att sealskinz är vattentäta och andas. Jag kör alltid med sealskinz i fjällen men de blir fuktiga inifrån och förr eller senare går det hål på dem men de läcker aldrig som såll. Att ständigt trampa igenom vatten med ”vanliga” strumpor i ett par trailskor kyler sakta ner fötterna i kall väderlek och/eller när man är låg på energi, så är inte fallet med sealskinz. Terraultraskorna dränerar snabbt vatten och torkar relativt snabbt. I Sarek är dock fuktiga och blöta fötter en del av äventyret. Jag brukar tänka: när fötterna är blöta blir de inte blötare. Att vandra i relativt torra skor och strumpor är dock superskönt, så länge det varar.

Min packlista för denna tur återfinns på LighterPack>>

Skor_spikes

Något om maten
MixerNär det gäller mat och energi kör jag med i stort sett samma upplägg och innehåll som jag gjort de senaste åren, med små finslipningar. Men jag är mer inne på att kombinera med egentorkad mat. Ser fram emot att experimentera i vintermörkret. Och jag kommer aldrig att ångra köpet av min slitstarka blender som inhandlades för över 10 år sedan. Hur många kilo supergröt har den inte mixat genom åren, för att inte tala om smoothies och annat till mina ompaketerade portioner av frystorkad mat.

Tillsatt till varje frystorkad middagsportion från Lyo (ca 153g):
Kung Markatta Sojafärs: 1 dl
Solroskärnor*: 1/2 dl
Pumpakärnor*: 1/2 dl
Druvans Fullkornscouscous: 1/2 dl
Mix av quinoa, hirs, bovete och amarant*: 1/4 dl

* Körs i blender till mjöl

Torrvikt per portion: ca 300g

Lunch dag/port
Rökt korv: 60g
Potatismos/hampaprotein: 70g (3/4 dl resp 1/4 dl till 2,5 dl vatten) spetsat med rosé- och svartpeppar

Torrvikt per portion: 130g

Frukost
Gröt: 2 dl till 3 dl vatten
Innehåll: Dinkeflingor, hasselnötter, valnötter, sötmandel, kokos, bovete, couscous, pumpakärnor, solroskärnor, russin, chiafrön och seltin. Mixas i blender till fint mjöl och får svälla i drygt fem minuter i hett vatten.

Torrvikt per portion: 137g

Matbild10dagar

Aug 052020
 

00_IngressFinns det ett bättre sätt att förena mitt månatliga besök i Tivedens nationalpark än att bjuda in ett gäng sköna stiglöpare till dans i gudarnas orörda skogar? Där på den skogsklädda höjden mellan Vättern och Vänern, bland branta stup, höga bergklackar, skvattramfyllda sprickdalar och ruvande djupsvarta skogstjärnar. Kan det finnas ett bättre sätt att avnjuta en helg med likasinnade? Kanske. Men stigarna, naturen, gammelskogen och underskönt boende på Ösjönäs bjuder alltid på en ljuvlig dopaminkick som får heroin att kännas som gammal utspädd resorb. Beroendeframkallande stigar, visst, men så harmlöst. Det blev ett minnesvärt besök. Tolv sköna stiglöpare som gjorde helgen till en upplevelse att minnas. När till och med de juli-bittra vädergudarna mobiliserar för att ordna bästa tänkbara väder och både stor- och smålommar bjuder upp till ljuvligt spel, ja, då kan man nästa tro att det hela är riggat. Eller att det bara var en dröm alltihop. Spelar det egentligen någon roll? Euforin är densamma.

Nåväl, den gångna helgen var tillika den enda möjliga för mig att få till ett besök under augusti månad i och med mitt projekt att besöka Tivedens nationalpark minst en gång varje månad under hela 2020. Så det blev därmed två besök i juli. Ni kan rutinen vid det här laget. Jag tog tåget från Eskilstuna till Laxå efter jobbet på torsdag eftermiddag. Laxå börjar kännas hemvant på något underligt vis. Handlade på ICA och åt middag på Rasta innan jag promenerade till min inmutade skogsplätt i utkanten av Laxå. En kvarts promenad från tågstationen. Fixade en termos med te. Inte mycket mygg. Tyst. Tidig kväll. Att lyssna till tystnad är rogivande. Tankebilder framträder klarare.

200730a

Vaknade utvilad på fredag morgon. Den sista dagen i juli. Kändes som att sommaren återvänt. Sippade kaffe och åt en ostkaka. Packade ihop. Tog mig ut på stigen och promenerade till tågstationen. Inte en själ i spökstaden Laxå. Väntan i solen på bussen. Stor grön limo till Tiveden. Sightseeing och en kopp kaffe. Steg av i Sannerud vid sjön Unden. Hittade en ny genare genväg till Kyrkstigen mot Tivedstorp. Ljuvligt väder. Skön lång dag på stigarna i västra delen och givetvis ett besök i den östra folktomma och stiglösa delen av nationalparken. Lite smårekning för att förfina helgens upplägg. Kaffestopp vid Trehörningens strand i sällskap av en vinbärsfuks. En smältande god madeiratopp i Ösjönäs. En hel del vandrare på stigarna. Mötte ett par swimrunners vid några tillfällen. Åtta timmar och 30 kilometer senare nådde jag så min favoritudde som skjuter ut som en tunga i södra delen av Stora Trehörningen. Härlig ljum vind. Myggfritt. Vacker kontemplativ kväll. Ljuvlig natt under bar himmel. Som jag älskar att sova under bar himmel.

200731a 200731b 200731c 200731d 200731e 200731f 200731g

En dag att minnas
Vaknade tidigt på lördag morgon. Varmt, klarblå himmel och helt stilla. Minnesbilder från mitt augustibesök i Tiveden ett år tidigare frigjordes och flöt upp till ytan. Storlommarna som ropade. Totalt tio storlommar samlade till möte därute på sjön denna morgon och ett storlomspar som simmade och dök utanför ”min” klippa. Ett par smålommar flög över. Kacklande. Grötfrukost med nyplockade blåbär och flera koppar kaffe. Bara njöt av att vara i nästan tre timmar. Länge sedan jag var omgiven av så mycket stillsamt blått.

200801a 200801b 200801c

Nog med ord. Det var dags att tassa bort till nationalparkens huvudentré för att möta upp en förväntansfull skara stiglöpare. Gamla vänner men också flera för mig helt nya ansikten. Halvtio och redan hett. Det skulle bli en het dag och det skulle gå åt mycket vatten. Tacksamt nog var det riktigt bra flöden i skogens alla bäckar, vilka är drickbara och svalkande. Bilar med vandrare började droppa in liksom tillresta löpare. Mingel, presentation, armbågshälsningar, någon kram, socialiserande, toabesök, vattenpåfyllning, försvunnen mobil, raceväst-klämmande och idel glada miner. För en utomstående framstod säkert denna samling av exalterade barn med ovanligt hög genomsnittsålder som något (för)undransvärt, ja, till och med avundsvärt skulle jag tro.

Helgens sköna entusiaster: Gustav Henriksson, Linda Halldner Henriksson, Pontus Thedvall, Johan Ahlberg, Stefan Leeiner, Luigi Belcastro, Olof Philipson, Chatrine Ritzler, Anders Magnusson, Paméla Stenström och Jacob Wollberg.

Karta_Dag-1

Efter en kort genomgång av dagens tänkta upplägg bar det äntligen av på Trehörningsrundan medsols. Så fantastiskt att få springa på slingrande stig intill spegelblankt blått vatten i efterlängtad sommarvärme. Och med bara en lätt raceväst! Efter ett par kilometer vek vi av från den lilamarkerade stigen och tog av på den vackra bortglömda orangemarkerade stigen söderut. Förbi jättegrytan. När vi kom till Blanksjön hälsade storlommen oss välkomna med sitt ödsliga rop och det visade sig att fem lommar låg ute i sjön. Tänk att få springa genom knähögt blåbärsris och bara dra med handen genom riset och fånga upp solmogna blåbär. Kisstopp innebar blåbär. Och tvärtom.

200801d 200801e 200801f 200801g 200801gg

Försöker hitta orden. Orden som gör känslan och bilderna rättvisa när jag blundar och återupplever helgen i någon slags kronologisk ordning. De som var med behöver inte dessa ord. Alla bär på sin egen upplevelse. För er som läser detta och aldrig satt er fot i Tivedens nationalpark hoppas jag bara dessa ord inspirerar till ett besök. Att i ord försöka beskriva en dag eller två genom nationalparkens fantastiska natur är som att bygga La Sagrada Família i miniatyr med defekt lego. Jag gillar förvisso att måla med ord men det blir här bara fråga om grova svepande penseldrag. Fotografierna från de medverkande förmedlar det upplevda på ett bättre sätt.

Den springvänligaste stigen i nationalparken är utan tvekan västra halvan av Trehörningsrundan och den lilla Mellannäsrudan. Det var ett synnerligen glatt gäng som sprang på led längs sjön och pratade om allt mellan himmel och jord. En stiglöpares himmel och jord. Vattnet glittrade och solen sken. Som ett pastoralt omslag ämnat för Vakttornet. I norr blev det lite klättring upp på Backhopparklippan och Gustav drog en story om Boklöv och den finska backhoppartraditionen. Vidare upp på Tärnekullen, den lilla öglan som många besökare, löpare som vandrare, missar. Vackert. Kuperat. Läckert. Ja, sedan blev det sevärdheter på löpande band; grottor, gigantisk bautasten, Vitsands golden beach, Stenkälla gånger två och dess höga klint med den läckra utförslöpan. Och det var en upplevelse att se ett så gracilt gäng flyta fram mellan ett solbadande myller på Vitsands sandstrand, genom oset av kokosolja och solbränt fläsk. Ja, ni kan själva se det kritikerrosade klippet här.

200801h 200801j 200801k 200801l 200801m 200801n 200801o 200801p 200801pp 200801q

Tillbaka till huvudentrén var det dags för medhavd lunch nere vid Östgötavikens strand och flera avnjöt ett vederkvickande bad. Och vid ett av borden dukades det upp för en potentiell trerättersmeny, bara palmoljefria varumärken förstås, så den miljöomedvetne får allt packa ner egen palmolja. Riktigt skönt med en timmas ljuvlig paus. Tivedens stigar och kupering smyger sig förrädiskt på en, sakta men säkert dräneras man på energi. Bra att ladda ordentligt med energi, särskilt som det vankades stiglös terräng i östra delen på eftermiddagen.

200801r 200801s 200801t

Obanat i östra delen
När alla var mätta och belåtna satte vi av på småstela ben längs stigen förbi Metesjön och Trollkyrkesjön vidare till Bergslagsleden. Efter någon kilometer söderut vek vi så av rakt österut in i den fantastiska orörda och stiglösa östra delen av nationalparken. När man kör obanat blir nationalparkens sprickdalsterräng så mycket mer markant och påtaglig jämfört med när man springer på stigarna i västra delen. Även om det är i stort sett omöjligt att springa i denna typ av terräng med ständiga branta klättringar och med skvattram och blåbärsris upp till låren och en matta av djup mossa därunder är ansträngningsnivån så mycket högre. Upplevelsen ska vi inte tala om. Dessutom en härlig kontrast. Västra och östra. Det bästa av två världar, på en och samma dag. Och så denna underbara glädje! Ingen brant var brant nog att kväva ett skratt eller glädjetjut!

200801u 200801v 200801x

Urgamla spår från de finska svedjebrännarna noterades liksom den maffiga Takstenen och läckra Lommasjön med sina ättestup och mossröda stränder. Den avslutande sträckan från Lommasjön över den fantastiska sprickdalsplatån och vidare förbi Stora Djupsjön är bara outstanding. Det enda passande ord jag kan komma på är: Förundran! Det enda smolket i bägaren var att Linda kände av sitt gamla löparknä. Och den som haft löparknä vet ju att smärtan är som värst utför men även uppför i sådan här tuff kuperad terräng. Strax innan Stora Djupsjön tog Olof över navigeringen och merparten av gänget medan Linda, Gustav, Luigi och jag promenerade hela vägen till huvudentrén. Det gick lättare när vi kom ut på stigarna. Och som jag brukar säga, det är tiden ute som räknas. Linda visade prov på grymt pannben och vi hann avhandla synthpopens historia och klassiska pianodrömmar. Gustav värmde förstås upp med utrustningssnack inför kvällens våta pryldrabbning. Utan att stressa kom vi till Ösjönäs, lediga duschar, omsvidning och ljuvlig doft av mat på stora murrikkafat. Som en skön stiglöparkoloni däruppe på kullen med eget vackert hus och långbord i trädgården. En underbar kväll med härliga samtal och fantastiskt god mat. Som hämtad ur en målning från PS Kröyers Skagen. När sedan Gustav langade upp en jättelik skiva fluffig cheddarost på middagsbordet, eller om det nu var ett uppblåsbart liggunderlag, så var prylsnacket igång. Tält slogs upp och ryggor prövades. Helt normaliserat nuförtiden. Hur hade det sett ut för några år sedan om man kom till en parmiddag med senaste specialsydda sovsäcken från Polen, eller demonstrerade den senast inköpta gasbrännaren och dess användningsområden för bordsgrannen, hade med sig egna titanbestick till kräftskivan eller drack oklart vin genom Katadynfilter. Man hade inte blivit bjuden fler gånger. Idag? Ingen höjer på ögonbrynen längre. Helt normalt i kretsen äventyrslystna stiglöpare.

200801y 200801z 200801zz 200801zzz 200801zzzz 200801zzzzz 200801zzzzzz 200801zzzzzzz 200801zzzzzzzz

Söndag med sköna höjder, fri fart och bara skinkor
Söndag morgon. Sol och blå himmel. Regnet som någon illasinnad väderapp prognostiserat landade säkert någon annan plats. Alla verkade ha sovit väldigt gott. Huset Vinkelboda svalde enkelt tolv lördagströtta löpare. Städning och sedan en efterlängtad och lika välsmakande frukost som alla stod sig bra på de kommande timmarna. Sval skön luft. Tyvärr skulle Stefan iväg med sin dotter på ridläger medan Gustav och Linda klokt nog valde att avstå i och med hälkänningar och knäsmärta. Vi tog farväl för denna gång. För oss övriga bar det sedan iväg till huvudentrén för att beta av de återstående sträckorna i nationalparken av vilka Oxögarundan är min personliga favorit. Hade vi även vävt in den i sammanhanget mediokra Mellannäsrundan så hade vi utan tvekan kunnat titulera helgens löpäventyr som Tiveden all in Deluxe, nu blev det istället deluxe med litet d.

200802aKarta_Dag-2

Vi tog stigen längs Stora Trehörningens östra strand och avvek rätt snabbt från stigen och klättrade upp längs Stenkällebergen och tog sedan alla små ryggar vi kunde hitta. Så ljuvligt. Ut på en fin udde varifrån vi kunde avnjuta en grupp om fem gamla storlommar en bit ut på vattnet. De verkar haft en dålig sommar vad gäller ungar. Har bara sett ett par med ungar i Tiveden denna sommar. På en av spängerna korsade en fet larv vår väg. Skickade iväg en bild till min vän Bertil Johansson och fick som vanligt ett snabbt svar: Tallspinnare.

200802b 200802c 200802d 200802e

Vi körde vidare och kom snart in på härliga Stigmansrundan förbi Vringelirövarna som alltid bjuder på en slags atmosfär av magi, som man bara anar, där under ytan. Nästa anhalt blev Stigmanspasset med dess pirriga travers, se Jacobs videosnutt. I juni hade vi ett tillbud där och den gången hade vi tack och lov med oss en läkare, en sjuksköterska och en begravningsentreprenör. Denna gång gick det dock bra och några valde stig istället för traversen. Vi fortsatte sedan på den norra überfina halvan av Oxögabergsrundan. Fantastisk fin slingrande stig som kantas av lika fantastisk gammelskog. Alltid avsevärt mindre med folk på denna del. Vi tog en kort rast på bergklacken ovanför den smaragdgröna Trollkyrkesjön och plötsligt började ett par smålommar spela. Så häftigt! Om storlommen låter vackert ödsligt (lyssna) så är smålommen mer åt det kusliga hållet för den oinvigde (lyssna). Såg att flera i sällskapet hajjade till.

200802f 200802g 200802h 200802i 200802j 200802k 200802l

Efter 10 vackra kilometer var vi tillbaka till huvudentrén och därifrån väntade så en ny ögla med nya höjder. Snart var vi tillbaka till Stigmanspasset, tog grusvägen en bit för att sedan vika av på en gammal omarkerad fin skogsstig österut förbi Tolvtings- och Oxögaberget. En hel del kantareller skvallrar om att här går inte många människor. Vi tog oss ut på Bergslagsleden och vidare söderut genom fuktig murrig granskog. Mossig John Bauer skog som en del kallar den. Klättring upp till Stora Trollkyrka. Trappen använder bara mesar. Ut på klacken ovanför Trollkyrkesjön. Det underbara med stiglöpare av den här kalibern är att de aldrig bangar för något, om det sedan inte går är en helt annan sak. Vanliga döda talar om att-se-utanför-boxen medan det för dessa löpare handlar om att-se-bortanför-stigen-och-inte-se-eventuella-berg-som-just-berg, utan något som man kan ha kul med. Utmaningar antas utan någon som helst övertalning. Ibland får man dock bygga upp förväntningar och locka fram eventuella tävlingshorn. Sträckan Stora trollkyrka–Lilla trollkyrka–huvudentrén är jävligt stökig och kuperad. Sedan hösten 2019 har det blivit en tradition – för den som önskar – att avsluta helgens löpäventyr med fri fart mellan Lilla trollkyrka och huvudentrén. En riktig tömning på en och halv kilometer med rötter, stenar, block, stockar, lera, upp och ner, upp och ner, överjävligt, blodsmak, slirigt och halsbrytande i hög fart. Fördel för den som vet vad som kommer. Taktik. Blev inte annorlunda denna gång. Pontus är en taktiker, gled iväg lite lätt när alla pissade. Undertecknad hakade på liksom Anders och snart även Jacob. Anders försvann efter ett tag och vi var bara tre i täten. Man vill bara lägga sig ner och dö, men något annat inom en vill det inte. Pontus och Jacob körde en liten Hawks vs Miller. Jacob drog om utför, Pontus drog om uppför. Så heta att undertecknad fick ropa höger, vänster. Pontus plockade några extra höjdmeter och han visste att först till trapporna nedför Oxaberget har segern i hand, efter dem går det inte att springa om. Och så blev det. Pontus tog hem segern med några meter. Grymma jävlar. Med rätt snygga skinkor. Även det hör till traditionen, att segraren på målgången över bron dra ner shortsen och visa skinkorna för tvåan respektive trean. Guldläge för den inneboende exhibitionisten, förnedring för tvåan och särskilt trean. Ja, så slutade en fantastisk helg, två par bara skinkor på en bro vid Tivedens huvudentré. Nä då, vi hann med ett undergörande och svalkande dopp innan hemfärd. Slutet gott, allting gott!

200802m 200802n 200802o 200802p

 

Arkiv för Tivedens nationalpark 2020:
Story från januari >>
Story från februari >>
Story från mars >>
Story från april >>
Story från maj >>
Story från juni >>
Story från juli >>

Jul 172020
 

01_ingressJuli och högsommar. Längtar mest till de skoglösa kallfjällen uppe i norr. Tids nog… Skogen under sommaren är inte riktigt min grej. Svårt att förklara. Snårigt och slyigt liksom. Nå, luftig tallskog och böljande hällmarker tröttnar jag förstås aldrig på. Sedan blir högsommarens vemod i skogen så påtaglig. Fågelsången som upphört. Mest lockläten och tiggläten. De få som ändå fyller tystnaden värmer och får mig att le. En vemodigt sjungande koltrast, lövsångarens mjukt böljande melodi och storlommens läten och rop som ger fantasin liv. Ja, och så korparna förstås. Korparna som har koll på allt och alla i Tivedens skogar. Deras repertoar av läten får en alltid att undra vad de pratar om sinsemellan. Ett annat språk. Att vara besökare i ett annat land. Tivedland.

Juli månad och dags för årets sjunde besök i Tivedens nationalpark. Expressbussen Skaraborgaren tycks ha somnat in helt i pandemins spår. Men jag är van att hitta logistiska lösningar. Och fördelen med att kunna springa långt är att jag inte alltid är beroende av andra transportmedel än benen. Så, torsdag eftermiddag den 9 juli tog jag så tåget från Eskilstuna till Laxå. Börjar kunna det här utan och innan. Börjar känna skogen med stigarna alldeles i utkanten av Laxå. Fördelen på sommaren är att bussen från Laxå till Sannerud (Tived kyrka) går först kvart över åtta på vardagsmorgnarna, inte som på hösten och våren, sex på morgonen. Inhandlade lite frukost på ICA och strosade sedan till den lilla skogsplätt där jag sov under bar himmel två månader tidigare i maj. Inte mycket till fågelsång denna gång. En energisk högt lockande bofink, någon slentriansjungande koltrast och en hoande ringduva. Enstaka mygg. Invigning av mitt nya nättält från Six Moon Designs. Kompatibelt med min multifunktionella tältponcho. Stilla afton. Sippar te och bara är.

200709a

Fridfull sommarfredag i Tiveden
Som alltid, ensam på morgonbussen till Sannerud. Avnjöt en kaffe och en toscamazarin. Steg av i ett stilla Sannerud. Kollade kafferosteriets och lanthandelns öppettider, om jag mot förmodan skulle få svårt fikasug. Tog den fina slingrande kyrkstigen mot Tivedstorp. Vek av tidigare för att testa en obanad genväg mot Vitsand. Alltid spännande att pröva nya färdvägar i västra delen av nationalparken. I den stiglösa östra delen faller det sig naturligt att ingen tur blir som någon tidigare. Tassade på genom stiglös natur innan Tärnekullerundan avnjöts för att sedan ta leden längs västra delen av Stora Trehörningen. Mötte en löpare och en del vandrare. Skvattrammyrarna blommade inte längre men doftade gjorde de. Omogna hjortron och så blåbär i överflöd. En hel del pärlemor- och nätfjärilar. Avnjöt stigarna längs Lilla Trehörningen och sedan en fika i solen på Ösjönäs. Madeiratoppen var slut. Tog en stor vanilj- och chokladstrut av den i Mariestad tillverkade kvalitetsglassen. Som jag satt där och njöt i solskenet rullade Klingsglassbilen in på gårdsplanen. Påfyllning. Så det blev av förståeliga skäl även en Madeiratopp och påtår. Man vet aldrig när man får njuta av en Madeiratopp igen.

01_karta 200710a 200710b 200710c 200710d 200710e 200710f 200710g 200710h 200710i 200710ii

Den fina gamla orangemarkerade stigen söder om Ösjönäs förbi Sarvsjön och Blanksjön är lika obligatorisk som vattenpåfyllning i huvudentrén. Mötte två swimrunbrudar. Cool. Vid huvudentrén var det byst med folk. Längtade till stillheten i den folktomma östra delen av nationalparken. Testade en ny rutt in i östra delen från Bergslagsleden. Siktade på Storesjön via sydspetsen av en långsträckt mosse. Vid mossens utlopp fanns spår av människans närvaro i form av en stenlagd fördämning. Hur gammal? 100, 200 eller 300 år? Vem vet säkert? Storesjön sedan obanat söderut till Takstenen, ut till den gamla skogsvägen i Tiveddalen och så norrut, från Björnfallet återigen obanat med sikte på södra delen av Blanksjön, rundade den och så till slutmålet för dagen: min favoritudde som jag valt att kalla Mysudden.

200710j 200710k 200710l 200710m 200710n 200710o 200710p

Slog upp tältet. Det mörknade söderifrån. Gjorde upp eld i en av de två eldstäderna jag ordningställt. Avnjöt middag bestående av mos och tonfisk. På korta äventyr undviker jag konsekvent frystorkad mat. Vid sex började regnet strila ner. En storlom lät höra sitt ah-ooh, som för den oinvigde kan låta lite kusligt mänskligt. Snart kom så storlomparet simmande en bit utanför udden, eller snarare glidande, sakta, mot det mörka vattnet och mellan dem en halvstor unge. Vad mer behövs för att göra en genuint glad? Kröp in i tältet. Regn mot tältduk = sövande. Tror jag somnade runt åtta och förutom nattkiss och och några spontana ögonlocksöppningar sov jag till kvart i tio på lördag morgon!

Ljuvlig lördag morgon
Vaknade som sagt strax innan tio och det var länge sedan jag kände mig så skönt utvilad och med total ro i kropp och själ. Det hade regnat i stort sett hela natten men jag vaknade av att solens sken silade genom tallkronorna och vidare genom tältduken. Liksom spelande. Vindens sus. Storlommen som ropade några gånger. Tog på mig mina tunna badskor. Gjorde i ordning frukost. Plockade blåbär. Bara njöt. Tystnad som hörs. Ingen brådska. Njöt av stillheten på min lilla udde i solen i nästan tre timmar innan det var dags ge sig av, om än motvilligt.

200711a 200711b

Tog den gamla fina skogsvägen som nu var frodig med högt gräs och tog sedan skogsvägen i Tiveddalen norrut och därefter en knappt synlig stig mellan Sör-Ämten och Öster-Ämten förbi Väster-Ämten tills jag kom på Bergslagsleden och vek av söderut. Mötte två stora ludna ekspinnarlarver. Tog en variant på Oxögarundan. Mörka mäktiga åskmolnen tornade upp sig i sydväst och var på ingång. Noterade flera bestånd av den bleka tallörten. Kul. Noterade en annan parasit, den märkliga vätterosen, i april. Vore ju kul att även få in den sällsynta skogsfrun för full pott. Kan rekommendera spännande läsning om dessa Skogens ljusskygga parasiter.

200711c 200711d 200711e 200711f 200711g 200711h 200711i 200711ii

Eftersom jag haft känningar i vänster häl de senaste två veckorna beslöt  jag att dela upp sträckan till Laxå och slippa springa de 43 kilometerna i ett svep under söndagen. Siktade in mig på en fika i Tivedstorp. Hann halvvägs på Bergslagsleden när himlen öppnade sig totalt, blixtar brann kors och tvärs medan åskan fick jorden att skallra. Hittade snabbt en stor tät gran och behövde inte ta på mig regnjackan. Meditativt och mäktigt. Blev under granen i tre kvart. Molnen gled bort och sken gjorde solen som om jag drömt. Kom till Tivedstorp. Tog en kaffe och en hembakad cheesecake. Blev en trevlig pratstund med Anders som är en i gänget som driver stället. Ett skönt gäng.

Fortsatte på Bergslagsleden norrut. Älskar att springa på kvällen. Mötte ett par vandrartjejer. Hejade på ett grabbgäng som ockuperat vindskyddet vid Gråmon. Siktade på att slå läger vid Sjömon med tillgång till vatten vid huset med samma namn. Blev en sen middag. Väl i tältet drog en häftig åskväder över. Sedan tyst. Sedan sömn.

Söndagssol bland skogskovall och humlor
Vaknade återigen till solen som spelade på tältduken och värmde luften. Omgiven av luftig tallskog med ljung, blåbärsris och insprängt i denna grönskande matta klargula blommor av skogskovall som tillsammans med natt och dag och ängskovall är humlors favorit. Så härligt att avnjuta frukost i morgonsol bland humlor och nyfikna blåvingar. Ingen brådska. Mitt tåg hem skulle avgå från Laxå först vid 16-tiden. Och Bergslagsleden längs Kråksjöåsen är så fantastiskt läcker. Där vill man mest bara låta löpningen övergå i vandring med ett flummigt leende på läpparna.

200711j 200711k 200711l 200711m 200711n 200711o 200711p 200711q

Njöt gjorde jag, åtminstone hela vägen till Långsmon. De resterande 10 kilometerna på grusväg till Laxå får ses som högst mediokra och ingen höjdare för en ömmande häl. Men mötet med en fet större gaffelsvans förgyllde färden. Väl i Laxå blev det en sen lunch som rundades av med finglass och kaffe vid stationen i väntan på tåget hem.

Totalt noterades 50 fågelarter i nationalparken. Två bivråkar och en överflygande gulärla var nya på totallistan för fåglar jag noterat i nationalparken under året. Ett tack till min gamle fågelskådarvän Bertil Johansson som hjälpt till med artbestämningen av de två larverna (ekspinnare och större gaffelsvans) och pekade mig i rätt riktning för blåvingen.

Nästa besök i nationalparken är inplanerat den 1-2 augusti och då blir vi ett gäng på 12-14 sköna stiglöpare som bor på Ösjönäs och härjar runt i hela nationalparken.

Ha en fortsatt skön sommar!

200711r 200711s

Arkiv för Tivedens nationalpark 2020:
Story från januari >>
Story från februari >>
Story från mars >>
Story från april >>
Story från maj >>
Story från juni >>

Jul 152020
 

01_ingressbildSommar och inte riktigt läge att sitta vid laptopen och skriva. Inte nödvändigtvis fylla den ljusa tiden med göranden, snarare en blandning av njutfulla göranden och att bara vara. Fem veckors semester i fjällen hägrar i augusti och september, bara ett par matpaket som ska skickas upp. Det månatliga besöket i Tivedens nationalpark genomfört i juli och nästa kommer att avnjutas den 1-2 augusti med 14 likasinnade. Nåväl, detta inlägg blir mest en note-to-myself för att summera mitt utesovarliv i maj och juni som även inkluderar halvtidssummering. Så gott folk, jag håller mig kort.

Det lågfrekventa ljudet lokaliserat och åtgärdat
I slutet av maj hörde fastighetsskötaren Jörgen av sig och med exalterad röst berättade han – efter ett halvårs detektivarbete – att han lokaliserat källan till det lågfrekventa ljudet i fastigheten. Det handlade om två pumpar i vår fastighet som pumpade in fjärrvärme in i grannhuset. Driftpersonal tillkallades och de stängde en av pumparna och drog ner hastigheten på den andra. Lyssnar jag väldigt väldigt nog kan jag höra ljudet svagt men det är ljusår ifrån hur det varit med det ytterst obehagliga lågfrekventa ljudet som mer handlar om svängningar som tränger in i huvudet, oavsett man har hörselproppar och hörselkåpor. Fantastiskt skönt att själv kunna välja när jag vill sova ute eller inne. Jag sover så väldigt mycket skönare utomhus och kommer att fortsätta att göra det, men i vilket utsträckning återstår att se. I juni ordnade jag även med en sovplats på balkongen när det var som varmast. Det var oskönt varmt i lägenheten och tillika i Torshargskogen, men på balkongen fläktade det skönt. Otroligt skönt att ha så många sköna sovplatser att välja på, vardag som äventyr.

Maj månad
Maj blev en märklig månad sett till väder och temperatur. Är jag ute på äventyr är jag förstås glad att slippa värme, utan det får gärna hålla sig runt 14-16 grader. Men som alltid, det blir vad det blir och man rättar sig därefter. Det blev hursomhelst två äventyr: Tivedens nationalpark och så hela Bohusleden på sex dagar. I mitten av maj valde även Johan och Tess, som tillfälligt bott i en ombyggd pickup vid Torsharg, att dra vidare till Åre där Johan ordnat med jobb. Blev en avskedsmiddag i Torsharg.

Att sova under bar himmel är bara så ljuvligt och jag visste att jag inte skulle kunna fortsätta med det när väl mygg och knott kom igång. Köpte därför ett nättält (DD Hammock Path finder) för fortsatt under-bar-himmel-känsla. Dock onödigt stort och brett för en person. Nättältet är dock en form av skydd och nätter i nättält räknar jag inte in bland summa nätter under bar himmel. Summerar maj med 10 nätter inomhus och 21 nätter utomhus (tält, nättält och vindskydd), varav fyra nätter under bar himmel. Maj månad avrundades med två rådjurskid med mamma rådjur intill stigen på min väg till sovplatsen i Torshargskogen.

05a 05b 05c 05cc 05d 05e 05f 05g 05h 05i 05j 05k 05l

Juni månad
Juni bjöd på två turer ner till Tunaberghalvön och Bråviken för njutfulla äventyr och rekning (förfining) av Tunabergsrundan, Tivedens nationalpark och så ett härligt men varmt äventyr på Bergslags-, Malingsbo-, Kloten- och Bruksleden. Har använt Sea to Summits ultralätta (80g) myggnät ihop med skyddet SMD Gatewood Cape och fristående, men det visade sig värdelöst som skydd mot knott. För stormaskigt. Införskaffade därefter det ultimata mygg- och knottältet SMD Serenity som även är kompatibelt med Gatewood Cape, bara som en parentes. Äventyren i juni var helt sagolika, särskilt turerna till Tunaberg och Malingsbo-Kloten.

Summerar juni med (jag skäms) 18 nätter inomhus och 12 nätter utomhus, varav sex nätter i nättält samt två under bar himmel.

Halvårsrapport 2020
Till och med 30 juni har det blivit 142 nätter utomhus varav 54 under bar himmel och totalt 40 nätter inomhus.

06a 06b 06bb 06c 06d 06e 06f 06g 06h 06i 06j 06k 06l

Jun 212020
 

00_ingressbildInget körkort och ingen bil. Alltid en spännande utmaning att hitta lösningar för att kunna uppleva fin natur längs läckra stigar. Har varit sugen på Malingsbo-Klotenleden under en längre tid. Kollade kartan. Jamen, det är ju bara ta tåget till Kopparberg och ta Bergslagsleden därifrån. Har längtat tillbaka till den väldigt fina sträckan mellan Gillersklack och Kloten. Minns när jag för snart fyra år sedan på femte dagen och 28 mil Bergslagsled i benen nådde Gillersklack på sargade fötter. Åt en god buffé däruppe på klacken och avnjöt sedan de återstående två vackra milen bland älgflugor, stekande sol, blöta skor och smärtande fötter. Vacker natur med norrlandsfeeling. Minnen. Nåväl, tillbaka till kartan, för att konstatera att Malingsbo-Klotenleden tar vid i form av två triangelvarianter, hm, och Bruksleden ansluter i Malingsbo. Bara att fortsätta mot Fagersta eller Virsbo då. Typ tre dagar borde räcka. Tanken var att genomföra detta löpäventyr över valborg och 1:a maj i våras men väderprognosen såg alltför bister ut så jag valde istället Tunaberghalvön. Ställde om siktet på ett nytt försök över midsommarledigheten. Och vi vet ju alla vid det här laget att stekande sol och tropisk värme ramade in den svenska midsommaren efter ett dygn med ihärdigt och välbehövt regnande tidigare i veckan. Synd att klaga.

Lite kort fakta och tips
Malingsbo-Klotenleden består av två rödmarkerade triangelformade leder inom Malingsbo-Kloten naturreservat som räknas till ett av landets största med sina 26490 hektar, att jämföras med Tyresta i Stockholm på 5000 hektar eller Tivedens nationalpark på 2030 hektar. Reservatet är ett höglänt och kuperat barrskogsområde, beläget i de centrala delarna av Bergslagen (södra Dalarna, Örebro och Västmanlands län). Det finns många leder inom naturreservatet, Bruksleden har två startpunkter i norr varav Malingsbo är den ena (Avesta den andra). Europaleden (E1) har vävt in Malingsbo-Klotenleden. Den klassiska dragningen av Malingsbo-Klotenleden går till nordspetsen Nyfors och mäter drygt 35 km men det går alldeles utmärkt att välja det längre triangelalternativet till Björsjö på drygt 43 km. Hela leden är välmarkerad med rödorange färg men man får vara uppmärksam när leden korsar grusvägar då det ofta saknas pilmarkeringar. En del sträckor är väl upptrampade medan stigen enbart kan skönjas på vissa sträckor, särskilt lurigt på öppna områden med högt gräs. En omdragning av leden har gjorts vid Abborrtjärnen mellan Kloten och Malingsbo. På den västra sträckan mellan Spannbytorp och Norra Skogsbyn är även grusvägen som går paralllellt med leden i nordsydlig riktning uppmärkt och skyltad, vilket kan förvirra. Att springa eller vandra på grusväg är måttligt roligt, åtminstone inget jag uppskattar. Mitt tips är att använda sig av appen Topo GPS eller liknande app med karta där leden finns utmärkt.

Gott om vattendrag såsom sjöar och bäckar att ta vatten ifrån. Jag använde Katadyn BeFree-filter till mina Tailwind softflaskor på 500ml. De timrade övernattningsstugorna längs leden är väldigt fina och påminner lite om små sagostugor, samtliga med britsar, öppen eldstad mitt i rummet och stenkross som golv. Glädjande nog inte en tillrättalagd led med spänger och på vissa partier gick leden rakt över myrar. Klafs klafs. Den som inte gillar blöta fötter bör hitta en lämplig lösning eller får helt enkelt ta en omväg. Detta gäller för övrigt även för Bergslagsleden mellan Gillersklack och Kloten.

Mitt förslag på upplägg – om man är bilburen – är att parkera vid Malingsbo Camping och springa medurs. Sträckan mellan Malingsbo och Norra Skogsbyn (Kloten) är den trixigaste och blötaste medan de två andra delsträckorna är avgjort torrare och går mer på höglänt terräng och som avslutning får man en fantastisk läcker två kilometer lång utförslöpa i svagt medlut från Bondbergets ås ned till Malingbos camping där du kan belöna dig med ett dopp, glass, kalla dricka och kaffe. Är man ett gäng med lite olika förutsättningar kan de som vill korta ner distansen ”gena” genom att ta stigen till Nyfors från Skotttorp, skyltat ca 4 km från Malingsbo camping.

Malingsbo-Kloten_karta

Bergslagsleden onsdag 17 juni (25 km)
17aHoppade av tåget i Kopparberg strax innan fem på eftermiddagen. Skön temperatur och strålande sol. Kom på Bergslagsleden efter någon kilometer på asfalt från stationen. Tassade på fint längs den fina sandåsen med gles tallskog sedan blev det en lång klättring upp till Finngruvorna. Stannade till och njöt av vidsträckt vy västerut. Och så skönt eftermiddagsljus. Jag älskar att springa sen eftermiddag och kväll, särskilt i dessa väderförhållanden. Kom till Gillersklack och anläggningen kändes Corona-öde. Fortsatte på stigen och klättrade upp i tornet som jag valde att springa förbi för fyra år sedan. Läckert värre! Panoramavy i 380 grader.

Så fascinerande detta med minnet, muskelminne eller vilka kopplingar som nu aktiveras. Jag förundras alltid över det faktum att minnet av en stig jag sprang för länge sedan återigen aktiveras när jag väl befinner mig på den. Jag vet till stora delar på förhand hur stigen slingrar sig och vad som väntar. En sjö, en å, sanka partier, ett vindskydd, gammelskog, ett gammalt hygge och så vidare. Otrolig skapelse man har där innanför pannbenet. Hur går det till? Och jag vet inte heller om ni själva upplever detta fenomen.

Jag njöt i det vackra kvällsljuset och den sköna temperaturen. Mitt mål var Åbostugan några kilometer innan Kloten men när jag kom till vindskyddet vid spegelblanka Lilla Kroktjärnen med korpars läten i luften blev jag sugen på att stanna. Ved fanns. Står där och övervägar i tankarna när en kvinnlig röst plötsligt utropar ”Men gud så fint!”. Tittar upp mot krönet och noterar två vandrartjejer. Nä, de ska få ha vindskyddet för sig själva. Det var meningen att jag skulle fortsätta. Vi pratar en stund och de berättade att det var folktomt vid Åbostugan. Jag önskade dem en trevlig kväll och fortsatte.

Kom så till Åbostugan. Den fina stugan, intill forsen och myren en bit nedströms. Stugan är återuppbyggd. Där bodde en torparfamilj för länge sedan. Svårt, ja, närmast omöjligt att föreställa sig det livet. Här sitter jag i en etta med fet balkong i söderläge med en latte och skriver om lustfyllda äventyr, sådant som var få förunnade på den tiden. Men om jag är lyckligare, det vet jag inte. Jag försöker hitta stunder av lycka eller snarare rogivande stunder och de stunderna finner jag i stort sett bara i naturen, i rörelsen framåt, i gryningen, om kvällen efter en hel dag i rörelse. Kontemplation. En smålom for kacklande över stugan. Sippar på teet.

17b 17c 17d 17e 17f 17g 17h 17i 17j 17k 17l 17m

Malingsbo-Klotenleden torsdag 18 juni (55 km)
Vaknade på träbritsen inne i stugan. Samma brits, samma lugn, samma porlande från forsen utanför som den gången för snart fyra år sedan. Lagade frukost. Ingen brådska. Ettriga knott. På med långärmat och långbyxor. Efter gröt och tre koppar kaffe var det kanske dags att ge sig av. Njöt av stigarna och mötte plötsligt tre löpare (en kille och två tjejer) som siktade på att springa hela Bergslagsleden på fem dagar. Önskade dem stort lycka till! Kom till Kloten. Nostalgiska minnen bubblade upp till ytan. Dörren till Nordic Discovery stod öppen. Det blev ett ögonblickligt igenkännande när jag stegade in och det var återigen ett glatt ögonblick att träffa Mikael, han som surfat vågor på i stort sett alla platser i världen värda att surfa. Så landande han i Kloten av alla platser. Han återberättade vårt möte för snart fyra år sedan för sin medarbetare. Han kom till och med ihåg att jag jobbade på bank. Jag tycker att jag själv har ett hästaminne men här hade jag mött min överman. Även denna gång blev det samtal om livet och planerna framöver, då vi även är jämngamla. Det blev en glass och lite gott och blandat innan vi tog farväl.

Någon kilometer senare kom jag fram till förgreningen på Malingsbo-Klotenleden. Min avsikt var att springa den stora triangelvarianten moturs, det vill säga mot Malingsbo-Björsjö-Nyfors-Norra Skogsbyn och så vidare mot Malingsbo igen. Spännande! Ett nytt oskrivet stigkapitel i mitt liv som utforskande äventyrslöpare eller kronisk stigpundare. Välmarkerat. Men stigen var till en början knappt skönjbar. Verkar inte vara en välfrekventerad sträcka. Synd, då den är fin. Slingrande stig genom genom kuperad terräng med härlig skog, myrar och vattendrag.

Kom så småningom till Malingsbo camping. Dags att lufta varma blöta skor och bleka russinfötter i solen och i sällskap med glass, kall pepsi och nybryggt kaffe. En storlom låg fint ute på en stilla Nedra Malingsbosjö. Efter en halvtimmas rast var det på med skorna och iväg, nå, det blev rask promenad i det långa motlutet upp mot Bondbergets läckra ås. Som sagt, tänk att istället få avsluta Malingsbo-triangeln med denna långa fina utförslöpa till campingen, slänga sig i sjön och sedan runda av med en gofika. En annan gång.

Det blev njutlöpning på stigar med fin omgivning som varierade från vackert kulturlandskap med gamla skogsängar med fäbodkänsla och spår av det som en gång var vid Skomakartorp och Västra Källan. En lång sträcka efter Västra Källan kändes som en gammal färdväg genom skogen, lite kyrkstigkänsla. Tog lunch vid sjön Lumsen. Hett som tusan. Ett svalkande dopp medan köket brann i solen. Stigen söderut från Björsjö var riktigt fin. Gällde bara att ha koll på kartan och markeringarna för att undvika att hamna på grusvägen. Som sagt, leden är bra markerad men det är främst när den korsar grusvägar eller följer grusvägar en bit som märkningen fallerar totalt när det kommer till tydlighet. Nyfors var en pärla. Vackert böljande, öppet, kultur- och bruksamhälle i en lite dalgång. Man kunde känna doften av sockerdricka och hembakta bullar och ny slaget hö. Barndomsminnen från en annan plats.

Någon kilometer söder om Nyfors noterade jag ett varnande varfågelspar. Cool. De gånger jag observerat häckande varfågel under mitt fågelskådande liv är lätt räknande på en hand! Dessutom rejält jäkla varmt! Svalkade skallen vid varje bäck och sjö. Drack ofta. Gick nog åt 5-6 liter vatten under dagen. Och så, efter drygt 43 kilometer på Malingsbo-triangeln var jag framme vid stigförgreningen i Norra Skogsbyn igen. Siktade på att ta nattläger vid Abborrtjärnen och samtidigt pröva den nya dragningen (tog den gamla på morgonen). Kom fram till tjärnen. Så lugnt och stilla. Inte en kotte förutom en väldigt pratsam korpfamilj. Jaha. och där låg ett vindskydd så inbjudande och fint. En soluppgång där på självaste midsommaraftonsmorgon vore något. Så fick det bli! Men först ett dopp och sedan en middag. Helt stilla = med ettriga knott. Djungelolja på liksom de nätta och sköna after-run-badsockorna.

18a 18b 18c 18d 18e 18f 18g 18h 18i 18j 18k 18l 18m 18n 18o 18p 18q 18r 18s 18t

Midsommarafton på Bruksleden (44 km)
Steg upp vid tre för att få njuta av soluppgången och för att komma iväg tidigt innan värmen. Kan meddela att det var varmt redan innan soluppgången, men vilken ljuv läcker och härligt långsam soluppgång. En frukost att minnas. Stillheten. Älvdansen över sjön. Sedan var det dags att återuppleva sträckan fram till Malingsbo ännu en gång för att ta av på Bruksleden. Intressant. Har sprungit Bruksleden från Fagersta till Västerås för fem sex år sedan samt rundan utanför Surahammar oräkneliga gånger. Men denna sträcka av Bruksleden hade jag aldrig varit i närheten av. Det blev en fantastisk överraskning, vacker men väldigt krävande. Tydligen den mest kuperade sträckan på hela den 25 mil långa Bruksleden. Kom att tänka på Tiveden både en och tio gånger, upp och ner, upp och ner, upp och ner. Och när jag kom ut på öppna områden med klättring uppför mindes jag den stekande heta bergsultran Echappee i franska Belledonnemassivet och log. Trolltjärnen var magisk. Klättringarna upp till Trollberget och därefter till Malingsklack var läckra. Träffade två Västeråstjejer som tältat vid Västra Skälsjön så det blev ett trevligt stopp och samtal om vandring.

Trots att det var varmt som fan och gick åt mycket vatten var jag ändå överväldigad av hur fin hela sträckan mellan Malingsbo och Högbyn var. Bara ett par gamla hyggen och ett nytt hygge annars orört och vackert. Leden var knappast välgången eller välordnad och med gamla flagnande markeringar, vilket i mina ögon har sin charm. Det var först efter förgreningen vid Billsjön som stigen plötsligt blev stig och markeringarna många och tydliga. Tog en gammal fin dragning innan Högbyn. Sedan var det härligt svalt och djungellikt längs ån i Skrikbo.

Hade först tänkt att springa till Virsbo men det fick bli Fagersta istället. Hade vaga minnen av kalhyggen innan och efter Landsberget och Trummelsberg. Värmen och den stekande solen lakar ur en. Kändes skönt att välja Fagersta. Glida in på Lidl (enda öppna affären), handla kall dricka, glass, banan och en kärnfri vattenmelon. Midsommarafton. Knappt en kotte på tåget till Västerås. Blev en timmas väntan i skuggan på Västerås perrong och som jag sitter där hör jag hysteriska fiskmåsar, tittar upp och där kommer en oberörd pilgrimsfalk farande med neurotiska fiskmåsar i hasorna. Utan tvekan en av fåglarna som häckar i Lantmännens silo i Västerås (kolla in ungarna i realtid via de två webbkamerorna). Vilket schysst avslut på ett härligt men fan så varmt löpäventyr. Benen är i alla fall bruna, även efter skumbadet.

Ha en fortsatt skön sommar!

Niklas

19a 19b 19c 19d 19e 19f 19g 19h 19i 19j 19k 19l 19m 19n 19o 19p

Jun 122020
 

01_ingressNär det gäller mitt projekt att besöka Tivedens nationalpark en gång i månaden under 2020 är det alltid trevligare att förena nytta med nöje. Naturen i och strax utanför nationalparken bjuder alltid in och inget besök är det andra likt. Sjöarna, stigarna, bergknallarna och träden ligger och står där, som alltid, men vädret, fåglarna, temperaturen och färgerna skiftar. Sedan är det skillnad på att uppleva detta i sin enskildhet och att dela detta med någon annan eller rentav med ett fantastiskt gäng entusiastiska stiglöpare. Och som vi alla vet är delad glädje dubbel glädje och beträffande den gånga helgen, 5-7 juni, handlar det om mångdubbel glädje.

I höstas bjöd jag in ett gäng sköna människor för att uppleva stigarna och gammelskogen i Tivedens nationalpark under en helg med boende i Tivedstorp, i maj bjöd vännen Andreas Fredriksson in vänner med ljuvligt boende på Ösjönäs och nu senast blev det både en tältnatt vid Blanksjön och boende i Tivedstorp tillsammans med goa människor. Den primära tanken för egen del med dessa Tivedenevent är att bjuda in stiglöpare som aldrig satt sin fot i Tiveden i allmänhet och nationalparken i synnerhet. Detta med en förhoppning att fler tar sig till Tiveden, lockade av rykten, bedårande fotografier i sociala medier eller ditlockade av någon som redan varit där och blivit beroende av stigarna och gammelskogen i nationalparken. Jag kanske ska titulera mig ambulerande stiglangare i fortsättningen och jag kan ju 12-stegsprogrammet utan och innan om nu någon behöver avgiftas.

Jag älskar att skriva, lika mycket som jag älskar att uppleva fantastisk natur från slingrande stigar eller längs en till synes planlös färd genom stiglös natur. Men i detta inlägg håller jag mig kort och det beror på att jag omöjligen kan återge helgen i ord, särskilt inte när det kommer till varje deltagares personliga upplevelse. Drömmen vore att få läsa samtliga deltagares egna berättelser om den gångna helgens äventyr. Förmodligen kommer många delar i dessa berättelser vara likartade men var och en uppskattar och värderar det ”gemensamt” upplevda väldigt olika. En blommande och doftande skvattrammyr i långsträckt sprickdal kan väcka barndomsminnen hos en person medan det hos en annan är en helt ny bekantskap. En ödsligt ropande storlom kanske berör en person medan nästa inte tar någon notis alls. Någon kanske skrattar när vederbörande sjunker ner till knäna i ett gungfly medan en annan bara skriker uppgivet när de nyinköpta färgglada skorna fylls med svart sump och vatten. Listan kan göras hur lång som helst. Det här inlägget inspirerar förhoppningsvis läsare att besöka Tivedens nationalpark i framtiden men den där genuina glädjen och lyckoruset som var och en upplevde där och då den gångna helgen går inte att konservera eller rekapitulera i ord. Och det är just den gemensamma glädjen och spontaniteten, ja, andras lycka som är den stora behållningen för egen del med denna typ av sociala upplevelseevent. Audivisuella minnesbilder med de högt utropade orden ”Meen guuud såååå fiiiint!” var och varannan kilometer gör mig genuint glad inombords. Ler brett med en frånvarande drömsk blick.

Deltagare
Västeråstrojkan Erik Kjellberg, Ilich Vera och Kerstin Rosenqvist, Stockholmarna Paula Kirkegaard, Mikaela Waller, Linda Andersson och Suzana Cuturic, Nykvarnarna Maria Tornmarker och Marie Kasselskog, sidekickern Andreas Fredriksson och jag själv samt Cristoffer Stockman under söndagen.

01_ingress2

Fredagen den 5 juni
Väderprognosen hade växlat fram och tillbaka dagarna innan med allt från ösregn fredag och lördag till ostadigt med solglimtar. Visst, det blir som det blir, men sol eller uppehåll är att föredra på ett socialt löpäventyr med många naturliga stopp. En option i upplägget var att komma ner till Tiveden redan på fredag eftermiddag/kväll för att sova ute på Mysudden intill Blanksjön strax öster nationalparken. Paula och Mikaela nappade direkt. Andreas och undertecknad parkerade bilen vid Ösjönäs strax efter lunch och målet var att testspringa de nyuppmärkta rosa och blå slingorna, tänkta för ridning, MTB, vandring och löpning. Det blev trevlig löpning i lätt duggregn på fina stigar och mestadels fin gammal skogsväg för att slutligen gena och komma på den läckra orangemarkerade stigen vid Blanksjön söder om Ösjönäs. Så fantastisk tid just nu med det grönt skira blåbärsriset och blommande skvattrammyrar. Bara att njuta fullt ut. Försommaren är kort.

Karta_dag1 Karta_dag1b
05b05c05d05dd

Vi tog en Madeirastrut och pepsi i Ösjönäs, lite snack med Klas och Lisa och drog sedan till Olshammar för en gofika deluxe med hembakt i Heidenstams gamla födelsehem. Vilka bakverk! Vilken gemytlig atmosfär. Dags att tänka på förberedelserna inför kvällens pinnbrödspartaj. Iväg till Blanksjön. Regnet kom och gick. Blåst från sydost. Upp med en presenning och bygga en ny eldstad med sandbotten och stenar. Upp med tälten. Paula och Mikaela dök upp vältajmat när vi låg och mös vid elden. Det bjöds på fem sorters korv och bästa tänkbara pinnbrödsdeg. Som vi satt där och mös dök plötsligt Marie och Maria upp. De hade installerat sig på Tivedstorp och kom förbi för att se hur vi hade det. Tråkigt nog visade det sig att Marie hade problem med ena foten och med största sannolikhet inte skulle kunna springa på den så de siktade in sig på en helg med vandring men med gemensamt boende, middag och frukost.

05e 05f 05g 05h

Vinden vände. Regnet strilade ner i någon timma eller två. Sedan var det dags att gå och lägga sig. Stilla kväll. Storlommen ropade vid några tillfällen. En nattskärra började surra.

Lördagen den 6 juni
Vaknade till spelande orrar och ropande storlom. Andreas var redan på fötter och fångade stillheten på film. Mikaela och Paula låg och drog sig. Vackert och stilla. Lite urrigt. Gjorde upp eld, förberedde kaffe och supergröt till gänget. Skymtade blå himmel bland molnen. Prognosen lovade sol och moln med lite regn på eftermiddagen. Så iväg till Naturrum och nationalparkens huvudentré. Alla rullade in i tid även två såta damer från Stockholm som till och med hunnit hänga runt på Ösjönäs.

Molnen lättade och solen hittade fram och värmde stigar och sinne. Vi avnjöt slingan längs Stora Trehörningen, vek av på den ”bortglömda” gamla fina orangemarkerade slingan ned mot Blanksjön (ja, det finns två), vidare norrut, över den läckra och kuperade Tärnekullen och Vitsandsgrottorna. Många stopp blir det. En obanad avstickare upp på höjderna vid Vitsandstärnarna. Så svarta och blanka. Junker Jägares sten och playan Vitsand. Läckra Stenkällan och sedan pirriga klättringar upp till Stenkälle klack och därefter en av nationalparkens läckraste slingrande utförslöpor. Lunch vid Östgötaviken ett stenkast från Naturrum.

Karta_dag2
06a 06b 06c 06d 06dd 06ddd 06e 06f 06g 06h 06i 06j 06k 06l 06m 06n 06o 06p

Efter lunch var det dags att avnjuta den stiglösa östra delen av nationalparken. Hade valt ut en loop som tog in Storesjön, Takstenen, Lommasjön och det fantastiska platåområdet. Det stiglösa området mellan Bergslagsleden och Tiveddalen är bara så fantastiskt vackert och häftigt. Och vi hade precis kommit in i östra delen när regnet började ösa ner. Kändes som en tillfällig åskskur. På med regnjackorna. En dag som bjuder på både regn och sol, torra barrstigar och leriga skogsmyrar. Ja, se gärna filmsnutten Måste jag vara lerig hela djävla dan, så förstår ni glädjen. Tre tjädertuppar förgyllde. Magi när den är som bäst!

06q 06r 06s 06t 06tt 06ttt 06u 06v 06x 06y 06z

Efter en hel dag i fantastisk natur var det skönt att få komma till Tivedstorp. Dusch, bastu och grillbuffé hägrade. Några i sällskapet var ute på sightseeing, ja, till Ösjönäs igen. Skön kväll med ömsom regn, ömsom strålande sol. Tror alla var mer än nöjda över dagen.

Söndagen den 7 juni
Frukost vid åtta och avfärd vid nio. Tillbaka till Naturrum där vi även mötte upp med löparvännen Cristoffer Stockman som var på besök med sin Anso och husbil. Ljuvligt väder för lättsamt tassande på stigarna. Vi avnjöt de resterande slingorna i nationalparken och den fina omarkerade skogsstigen samt min klara favorit; Oxögabergsrundan. Ja, och så den smått svindlande Stigmanstraversen, som är lite av en initiationsrit för stiglöpare som besöker Tiveden. En i sällskapet tyckte att Skara sommarlands rutschbanor är alldeles för mesiga och körde istället utför från traversen. Sällskapet var dock väl garderat med en sjuksköterska, läkare och begravningsentreprenör.

Färden fortsatte genom de fina norra delarna. Flera stopp vid den jadegröna Trollkyrkesjön. Upp på Trollkyrkorna. Och från Lilla Trollkyrka till huvudentrén var det av tradition fri fart för den hågade där vinnaren får moona för tvåan på bron, som i stiglöparkretsar numera går under namnet Moonarbron.

Vid tvåsnåret var vi mer än mätta och belåtna, åtminstone för en kort tid. Tänk att tiden kan gå så snabbt trots att man är ute så länge, men så är det när man njuter och har roligt i gott sällskap.

Vi var några som valde att runda av med gofika i solen hos Tivedens kafferosteri i vacker trädgård med utsikt mot den stora sjön Unden.

Se gärna Ilich sammandrag av en oförglömlig helg i gott sällskap.

Ha en skön sommar!

Niklas

Karta_dag3
07a 07aa 07b 07c 07d 07e 07f 07g 07h 07i 07j 07k 07l 07m 07n 07o

Arkiv för Tivedens nationalpark 2020:
Story från januari >>
Story från februari >>
Story från mars >>
Story från april >>
Story från maj >>
Story från juli >>

Bohusleden på 6 dagar

 Bohusleden, Naturupplevelse  Kommentering avstängd
Maj 302020
 

00_ingressFyra dagar har passerat sedan jag nådde Strömstad efter sex dagar, 356 kilometer och närmare 8000 höjdmeter längs hela Bohusleden med start vid sjön Stora Hassungaredssjön utanför Lindome i Göteborg torsdag morgon den 21 maj. Självförsörjande hela vägen. Återhämtningen har gått bra och det var väl egentligen bara fötterna mina som tog stryk beroende på oväntat många och långa sträckor på tröttsam väg i alla dess former. Men bara en blåsa. Mina fötter och sinnen vill dock ha stig. Stig och fin natur i alla dess former.

Varför Bohusleden? Jag hade egentligen tänkt göra ett fjärde försök på Bob Graham Round sub 24 i engelska Lake District men att gå och vänta i Keswick på rätt väderläge för en 24-timmarstur i de engelska bergen kändes bara slöseri med dagar. Jag har gjort det förr. Rätt som det var, i mitten av februari när Corona fortfarande var en Kinesisk angelägenhet, dök det upp en nyhetsnotis om Bohusleden på Utsidan. Det flaggades för Bohusledens nya webbplats och en kartapp för mobilen. Surfade in på hemsidan. Ren och informativ. Både Bohusleden och Soteleden har sedan tidigare cirkulerat i min skalle som en vag att-uppleva-någon-gång-i-framtiden-tanke. Bohusleden: 27 etapper på 34 mil mellan Lindome i söder och Strömstad i norr. Jag navigerade runt bland etapperna och innan några konkreta tankar egentligen tagit form erfor jag en bekant pirrande känsla. Längtan matades med utmanande terräng och fina vyer. Så, Bohusleden fick det bli! Var det möjligt att göra den på fem dagar? Sex dagar? Självförsörjande och osupportat såklart. Innan sommaren? Vad hade jag att referera till?

Självklart drog jag paralleller med den 28 mil (30 i mitt fall) långa Bergslagsleden som jag sprang på fem dagar hösten 2016. Osupportat och självförsörjande med övernattningar i vindskydd. I storyn från den utmaningen står bland annat följande att läsa: 

Det blev en tung rygga för ett löpäventyr och packningen vägde in på totalt 8,83 kg (exklusive vatten), se packlista. Av detta bestod 4,43 kg av mat och energi! Var det fråga om något slags äventyr i gastronomisk anda, eller?

Så, hur såg då packning och vikt ut inför Bohusleden? Marginell skillnad mot när det begav sig på Bergslagsleden. Utgångsvikten på Bohusleden var plus 10 kg exklusive vatten, fördelat på 4,75 kg i basvikt och 5,56 kg i mat/energi för sex dagar. Är det något jag inte slarvar med på denna form av utmaningar så är det energiintag och sömn. Någon risk att svälta mig igenom Bohusleden var det således aldrig fråga om och jag räknade med att passera några fik under färden, men enbart som en välkommen bonus. Eftersom jag var aktiv 12-14 timmar per dag är det närmast omöjligt att ligga på pluskontot beträffande kaloriintaget men det fungerade fint. Kroppen min är fantastisk och älskar (för det mesta) utmaningar bortom komfortzonen. Svårt att förklara i ord, måste upplevas.

Utöver många kortare flerdagars blir det som regel minst ett längre egenkomponerat äventyr per år. Äventyr där vandring varvas med löpning. Jag går där jag går och joggar där jag kan. Jag har aldrig bråttom men jag har heller inte all tid i världen. Jag färdas alltid med lätt packning, vilket i sig möjliggör en behagligare färd över längre distans per dag med många invävda stopp för att lyssna på fåglar, oförutsedda möten med likasinnade, bara njuta och andas in dofter eller betrakta fina vyer utan att behöva ta specifika vilopauser utöver den obligatoriska lunchpausen. Lättare packning för mig (runt 8-11 kg i utgångsvikt) innebär lägre ansträngningsnivå och lägre (stress)belastning på specifika kroppsdelar såsom fötter, knän, axlar och rygg. Det primära för mig har alltid varit naturupplevelsen och förmodligen väger den mentala utmaningen i att färdas långt och länge aldrig tyngre än om jag haft 20 kg på ryggen. Sådan är jag och tack och lov är inte alla som jag. Hur skulle det se ut?

200525e

Även om jag anammat detta med lätt och minimalistisk utrustning är det just bara utrustning, ingenting annat än utrustning. Den motsvarar mina behov och den gör det möjligt för mig att genomföra de äventyr och utmaningar jag önskar. Den som går igång på prylar och utrustning hittar några ord om min utrustning längre ner liksom länk till min packlista på LighterPack. Nu är det inte heller så att enbart lätt packning gör denna typ av utmaningar möjliga utan det handlar minst lika mycket om god fysik, vilket för min del grundar sig på 8-10 mil stiglöpning i veckan, cykel, yoga och styrketräning. Tro bara inte att jag dansar fram som en munter primadonna längs stigarna dagarna långa, nä, framåt kvällningen efter en lång dag är kropp och skalle trötta och fötterna vill bara ut ur skorna, ja, den där obeskrivligt ljuva känslan när fötterna befrias…

Innan avfärd
Jag lämnar sällan något åt slumpen när jag planerar ett utmanande äventyr men sätter numera aldrig upp strikta tidsmål för färden ifråga, då dessa lätt blir till ett stressmoment i sig. Det är istället dagsform, terräng och väder som får diktera färden i tid och distans. Ibland blir det kortare dagar, ibland längre. Så för denna utmaningen avsatte jag sju heldagar. Jag skummade igenom etapperna på hemsidan, skrev ner en del minnesstolpar, läste om Johan Wagners bedrift då han sprang hela Bohusleden på fyra dagar i augusti 2019, gick med i FB-gruppen Bohusledens vänner och laddade ner Bohusledsappen, allt för att få lite mer kött på benen men inte mer än så. Boken Vandra Bohusleden (Calazo, 2017) kändes inte aktuell då det skett så många omdragningar av leden sedan boken gavs ut. Kartappen uppdateras kontinuerligt och Bohusledens hemsida erbjuder den information jag önskar liksom en funktionell kartfunktion samt GPX-fil för varje etapp. Jag använde dock uteslutande den eminenta kartappen Topo GPS när jag var osäker, som fungerar utmärkt i flygplansläge men med nackdelen att nya omdragningar av leden inte är uppdaterade.

Bohusleden_oversikt

Jag hade först tänkt starta i Strömstad och färdas söderut för att ha nära till Göteborg och tåg hem till Eskilstuna när jag var klar. Men efter lite funderande insåg jag att det vore trevligare att ha de stadsnära sträckorna upp till Kungälv avklarade (men de visade sig vara få). Tåg eller buss från Strömstad till Göteborg går ju regelbundet och i Strömstad finns dessutom restauranger och boende medan leden startar/slutar ”mitt i skogen” utanför Lindome. Trots ett inställt tåg och några ombokningar gick resan bra, det hör liksom till.

Här följer så en kortfattad dag-för-dag-berättelse om det jag finner värt att berätta tillsammans med ett urval fotografier. Jag hade ingen tanke på etapper under min färd utan hade bara som mål att färdas i 10-12 timmar per dag och slå läger vid en lämplig fin plats intill något vattendrag. Att försöka rekonstruera sträckorna i ord är svårt, många sträckor och platser flyter ihop medan pärlorna och höjdpunkterna består. Bilderna nedan talar sitt tydliga språk.

Oxfile i gott sällskap
Väl i Göteborg tog jag tåget söderut till Anneberg och därifrån vandrade jag i behagligt solsken österut tills jag kom på Hallandsleden. Vek av på den norrut. In i skogen. Ljuv fågelsång. Solens strålar som silade genom skogen. Bort från civilisationen och Coronabrus. Man känner sig lätt. Uppfylld. Ovissheten och det osedda ligger framför en. Kommer fram till vindskyddet vid den lilla sjön Blåvättnerna, men som är ockuperat av ett ungt par med en siberian husky. Vi pratar en stund. Vill inte störa och det är dåligt med tältplats däromkring. Siktar istället in mig på vindskyddet knappt en kilometer längre fram vid Stora Hassungaredssjön. Kommer dit och är glad att det tidigare vindskyddet var upptaget. Vilken vacker plats. Ett par vandrare hade gjort upp eld och var i färd med matlagningskonst. De presenterade sig som Mikael och Kinna, som firade sin tvåårsdag. Jag gratulerade dem och att de valt att göra det på bästa tänkbara sätt. Atmosfären var go från första stund och vi pratade på om friluftsliv, vandringar, jakt och utrustning. Jag fick snabbt upp min Poncho, liggunderlag och sovsäck. Så bjöd de mig på oxfilé med tillbehör. Jag äter sällan kött men den där oxfilén var bland de godaste och möraste köttbitarna jag ätit på väldigt länge, måste ha varit en lammkotlett i Gamla stan för sisådär 30 år sedan. Det blev en väldigt trevlig kväll vid lägerelden. Försökte lära dem vilka fåglar som hördes i kvällningen: spelande morkullor, drillsnäppor, lövsångare, taltrastar och rödhake. Till slut var det så dags att knyta sig. Siktade på att stiga upp vid fem. Tack Mikael och Kinna för en minnesvärd kväll!

200520a 200520b 200520c 200520d 200520e 200520f

Dag 1 (21/5): Stora Hassungaredssjön–Stora Stentjärnen (6), 63,94 km och 1581 höjdmeter
Kylig natt, på gränsen till att frysa. Upp fem på morgonen. Såg ut att bli en fin dag för Kristus att flyga och för mig att vandra. Taggad. Gröt och kaffe. Sa ”Hejdå” till Mikael och Kinna som sussade sött i det fina vindskyddet. Det blev en fantastisk dag och jag var smått lyrisk. Jag hade inte väntat mig så mycket fin och varierad natur så nära Göteborg och småorterna. Fantastiskt fina löv- och blandskogar liksom härliga sträckor med bara hällmarker samt närhet till vattendrag. Började att räkna grön- och lövsångare, löpare och vandrare men gav upp när jag kom till Stora Delsjön. Varmt och gassande sol. Folk hade hade gått man ur huse. Visst, tillrättalagda stigar och motionsspår men den omgivande naturen var ljuvlig. Inga kalhyggen alls. Det blev glass och kall dricka vid Sjölyckan, i Jonsered och efter Angereds kyrka. Tråkigt var att jag missade långa öglan på Stora Getryggen, hamnade på gamla dragningen. Det var en del otydligheter och omdragningar beträffande markeringar på denna dagsträcka. Träffade ett trevligt sällskap på tre damer och en snubbe vid två tillfällen. Trevligt att prata vandring och en av damerna bjöd på ballerinakex. Naturen, stigarna, människorna och atmosfären gav en kontinental känsla. Inte Sverige. Jag var smått exalterad när jag kom till Stora Stentjärnen (Vättlefjäll) och hittade en plats för nattlägret: Om Bohusleden i fortsättningen låg på denna nivå var lyckan gjord och jag var den lycklige prinsen i ett par trailpjuck. Det blev en mysig kväll vid lägerelden medan morkullan flög över med jämna mellanrum.

200521a 200521b 200521d 200521e 200521f 200521g 200521h 200521i 200521j 200521k 200521l 200521m 200521n

Dag 2 (22/5): Stora Stentjärnen–Djupevatten (10), 59,41 km och 1553 höjdmeter
Vaknade vid femsnåret på morgonen efter en ljum natt. Ett storlomspar låg i norra ändan och ropade. Ljuvligt ödsligt. Njöt av frukost medan kroppen började komma igång. Stigarna och naturen i Vättlefjällsområdet var superfina och jag bestämde mig för att nästa gång jag är i Göteborg ska jag utforska området med lätt löprygga över några dagar. Sträckan efter Vättlefjällen till Fontin var trist på asfalt och grus. Blev en fika nedanför Bohus fästning. Uppe vid fiket på Fontin snackade jag med ett par goa gubbar. Fint område med motionsspår och varierad natur. Därefter blev färdvägen rätt medioker med mycket grusväg förutom några otroligt fina lövskogsområden och hassellundar. Fin kuperad stig innan Bottenstugan och jag kom ikapp en kille vid namn Alexander, trevlig tysk kille som precis flyttat till Göteborg. Han var nyfiken på min lätta minimala packning. Vi snackade en stund innan jag fortsatte. Tog sen lunch vid Bottenstugan, Fanns inget drickbart vatten där men jag fick en flaska vatten till maten av en trevlig tjej som hyrt stugan. Alexander knatade förbi och vinkade glatt. Åt mitt mos med rökt chorizo. Därefter blev det fina stigar och natur medan antalet vandrare tunnades ut markant. Kom ifatt Alexander och det blev ytterligare en pratstund om Bohusleden i allmänhet och vandring/löpning i synnerhet. Cool kille. Han beslöt att slå läger på en höjd vid en fin stilla liten sjö. Jag fortsatte och mötte en tjej efter ett 20-tal meter (efter det mötet skulle jag bara träffa sex vandrare på min färd fram till Strömstad). Avnjöt Svartedalens fantastiska vildmarksområde. Ljuvliga smala slingrande stigar genom kuperad terräng. Dagens höjdpunkt vid sidan om Vättlefjällen! Nötte på och njöt. Kom till vindskyddet (som inte fanns utmärkt på Lantmäteriets karta) vid Djupevatten vid nio på kvällen, väl tajmat då det började blåsa och regna. Skönt att slippa fippla med tältet och i vindskyddet fanns ett uppblåst liggunderlag så jag sov skönt med dubbla liggunderlag, annars är jag inte mycket för vindskydd, för plant underlag. Sover sällan bra. Men denna kväll och natt var det skönt. Stilla och tyst. Bara drillsnäppor och morkullor gjorde sig hörda genom vindens sus.

200522a 200522b 200522c 200522d 200522dd 200522f 200522g 200522h 200522i 200522k 200522l 200522m 200522n 200522o

Dag 3 (23/5): Djupevatten–Krokevattnet (14), 60,35 km och 1105 höjdmeter
Vaknade till en gråmulen morgon. Några tranor hördes och lite trevande orrkutter fyllde stillheten. Gröt, kaffe och kontemplation. Det blev lite av en medioker färd på Bohusleden med en hel del väg och en del trista kalhyggen. Räknade ut att drygt 1/3 av dagens distans utgjordes av någon form av väg. Inte riktigt vad jag väntat mig. Men dagen bjöd på flera höjdpunkter som vägde upp. Bredfjällsområdet var läckert och jag noterade minst fem vita skogssniglar, vilka ju normalt är kolsvarta. Den magiska gläntan Flogfjället i Bredfjällsområdet satte spår. Vid vindskyddet i Stensjöhult tog jag lunch och det gjorde också ett vandrarpar som jag passerat tidigare. Ett trevligt par som även försökt få ner vikten på sin packning och vi kom att prata om klätter- och friluftsbutiken Fjällsport i Göteborg, från vilka jag själv köpt en del (bland annat ponchon som jag använde som tält på detta äventyr). De lovordade ägarna för deras kompetens och ovilja att sälja på prylar som deras kunder inte behöver. Jag kan bara hålla med. Denna typ av friluftsbutiker som drivs av kunniga eldsjälar bör man gynna.

Nästa höjdpunkt var Bäveåns naturreservat där jag noterade kungsfiskare och den fina stigen genom kuperad natur längs Stora Köperödssjön. En riktigt läcker upplevelse var sedan Sandbackens dalgång och Kuröds skalbankar. Dessa skalbankar hör till världens största och här har en förundrad Carl von Linné en gång krupit omkring på alla fyra. Ja, och så visade det sig att Shell låg alldeles intill (rätt mack på rätt plats, eller?) så jag slank in för en latte, bulle och kall Loka Crush. Skön eftermiddag och kväll. Den stora myren Havskuren var läcker och det var härligt att till slut få komma in i Herrestadsfjällets naturreservat. Efter en lång dag på massa väg svor jag en del och undrade vem fan som kommit på idén att lägga stenkross på den breda stigen in i naturreservatet. Stenkross? Nå, snart tog skön smal stig vid och jag hittade till slut en fin liten udde vid Västra Krokevattnet för mitt nattläger. SMHI hade bara några dagar innan utlovat regn för denna dag, men det blev bara lite åska och regnstänk annars överlag fint väder från lunchtid. Jag trodde att det utlovade ovädret istället passerat den gångna natten. Men icke sa Nicke. Regnet kom och det regnade hela natten.

200523a 200523b 200523c 200523d 200523e 200523f 200523g 200523h 200523i 200523j 200523k

Dag 4 (24/5): Krokevattnet–Äntervattnet (19), 54,44 km och 1184 höjdmeter
Vaknade vid femsnåret. Regnet öste ner. Lagade till frukost. Åt och valde sedan att somna om. Gött. Vaknade till strax innan nio och regnet verkade ha upphört, nå, det kom någon lätt skur då och då. Packade ihop och kom iväg vid tiosnåret. Rätt många långa fina partier med stig fram till Strömmarnas naturreservat, ett väldigt läckert men kuperat område. Vid det här laget var min skor sedan länge dyngsura efter allt blött blåbärsris. Fötterna var svampiga och jag vet hur fötterna känns när blodkärlen dragit ihop sig och antagit utseendet av gigantiska bleka russin, så kallade russinfötter. Aldrig bra med russinfötter, risken för skav på häl och trampdyna är överhängande. Lovade mig själv, mina fötter, att om vi kom till ett vindskydd och det fanns ved skulle jag göra upp eld och torka skor och strumpor. Förutseende nog hade jag tejpat hälar och trampdyna med leukoplast innan jag drog iväg på morgonen. Det kom inget vindskydd och jag struntade i lunchen. Tryckte istället i mig proteinbars som jag inte använt. Ville bara framåt då det blev en sen start på morgonen.

Lite av en bottendag och andra halvan av dagens sträcka känns så här i efterhand mest som en grå minneslucka. Men tänk er själva att harva på grusväg och asfaltsväg. Det enda som fick mig att dra på smilbanden var slädarna och byrån i skogen strax innan Slättna gård, som i sig såg ut som ett konstnärligt gårds museum. Hade gärna velat knacka på för att få höra en berättelse. Nå, jag hade siktat in mig på vindskyddet vid Äntervattnet i början på etapp 19. Etapp 18 måste utan konkurrens vara Bohusleden, kanske Sveriges, absolut tråkigaste etapp med fyra kilometer asfaltsväg och sju kilometer grusväg. Den föregås dessutom av en lång sträcka med väg. Enda ljuspunkten på den etappen var den vidsträckta Bredmossen. Hörde några orrar och en tröstergök. Tro mig, det var så fantastiskt skönt att komma fram till det vackra lilla vindskyddet vid Äntervattnet. Molnen som lättade. Göra upp eld och sedan få släppa ut fötterna som varit instängda i fuktiga skor i nästan 12 timmar. Obeskrivlig känsla. Man kan bli lycklig för mindre. Vacker kväll och så en nattskärra som började surra.

200524a 200524b 200524c 200524d 200524e 200524f 200524g 200524h 200524i 200524j 200524k

Dag 5 (25/5): Äntervattnet–Krokvattnet (24), 64,32 km och 1344 höjdmeter
Om föregående dag var en grå pissdag med några ljuspunkter vaknade jag glädjande nog med en skön känsla. Hade på känn att det skulle bli en bra dag. Stilla och skön luft. Högt tunt molntäcke. Ett storlomspar ropade och snart kom en av lommarna glidande på en närmast spegelblank yta medan jag åt frukost. Skorna var torra och jag bytte till nya fräscha strumpor. Jag hade inte kommit många kilometer innan jag hörde den melodiösa dalande sången från en trädlärka. Som jag hade väntat och längtat hela våren på att få höra dess ljuva sång och till slut, när jag minst anar det…

Vill inte skriva sönder dagen. Underbart väder, fantastisk natur genom Kynnefjäll och många små naturreservat, minimalt med grusvägar. Träffade ett ungt tyskt par vid Trantjärn och ett par danskar som boat in sig i vindskyddet vid Mellan-Kornsjön, utöver dessa inte en människa. Var inne i ett skönt flow hela dagen och kunde fortsatt hela natten. En sällsynt skön försommarkväll. Bestämde mig för att slå läger för natten innan Tolvmanstegen och vindkraftverken. Hittade en fin grund dalgång med luftig gammal tallskog och bara hällmarker samt närliggande skogsmyrar. Så läckert. Solen gick ner medan jag åt en stark tikka masala. En nattskärra började surra alldeles nära och snart ytterligare en. Till och från utbringade de sitt grodlika kväkande läte. Magisk helhet. Kröp ner i sovsäcken omgiven av myggnätet. Inte mycket till mygg dock. Tar alltid lite tid att hitta en skön liggställning efter en hel dag i rörelse. Vände mig några gånger och jag vet inte varför men så blickade jag snett uppåt och får se silhuetten av en uggla som sitter i en tall typ fem meter bort mot en dunkel himlafond. Den vred på huvudet på ugglors vis. Jag höll andan. Den vred huvudet åt mitt håll. Efter någon minut lyfte den och gled ljudlöst iväg. Så osannolikt. En stiglöpares ögonblick av Twin Peaks. Även jag gled iväg, i någon sorts halvsömn. Ett stilla lugn.

200525a 200525b 200525c 200525d 200525e 200525f 200525g 200525h 200525i

Dag 6 (26/5): Krokvattnet–Strömstad (27), 54,48 km och 1050 höjdmeter
Hade ställt klockan på tre. Snooze, snooze, snooze och dags att stiga upp och äta frukost. Föraning om vacker gryning. Sista dagen, om inte något oförutsett inträffar. Kom iväg strax innan fem. Vilken morgon. Älvdans och uppgående sol. Det jag älskar med att vara ute på färd i naturen under flera dagar är detta att få uppleva skymning och gryning (när vädret tillåter). Skiftningarna i ljuset. Det röda släpljuset sen eftermiddag kväll, fåglarna som sjunger in skymningen och tackar för dagen som varit, åtminstone gör jag det, nynnar inombords. Gryningen, välkomnandet, det genetiskt nedärvda att ha överlevt natten och få uppleva ännu en dag. I gryningen vaknar livet till liv. Nå, vad var jag, jo, på fina stigar mot Tolvmanstegen. Gjorde en avstickare på leden ned till Ekelidvattnet och fångade resterna av älvornas dimhöljda dans.

Tolvmanstegens landskap och natur var bara så häftig och vyerna vidsträckta men tyvärr förstördes upplevelsen och vyerna av vindkraftsparken däruppe. Blev knappt ett fotografi taget där och jag försökte tänka bort vindkraftverken, men de hörs också. Jag undrade hur man lyckats få igenom detta projekt på en så säregen och vacker plats med hällar, vindpinade tallar, ljung och småmyrar. Läste på vid hemkomst. Visst hade det varit motstridigheter och att området inte ens varit naturreservat tidigare gjorde det tydligen lättare att få igenom planen om 22 vindkraftverk. 2009 fastställde miljödomstolen tillstånd och 2012 invigdes den färdiga vindkraftsparken. Det var fortfarande otroligt vackert, men samtidigt estetiskt ovackert. Hörde flera sjungande trädlärkor och det gjorde mig glad. Därefter hittade jag en bäck och fyllde på med två liter vatten samtidigt som jag vätskade upp mig själv. Såg dåligt ut med vattenpåfyllning framledes, för mycket bebyggelse nära vattendragen.

Tog lunch vid stranden av Idefjorden. Fortsatte över läckra Björnerödspiggen med sin hällmarker och vyer. Transportsträcka till sista etappsträckan från Högstad. Efter de läckra hällarna och mäktiga grottformationen vid Hillern med typ sju kilometer kvar till Strömstad joggade jag utför i en grusvägsbacke och ser en vandrare komma emot mig och plötsligt hör jag någon som säger ”Hello Niklas”. Hörde jag rätt? Jo, och snart såg jag att det var Alexander. Men vad, hur…? Han berättade att han åkt hem dagen efter vårt möte, inspirerad av min lätta packning hade han packat om och tagit bort allt onödigt, mer energität mat och hade nu två stavar istället för en. Ett glatt möte och han skulle nu vandra Bohusleden ner till Uddevalla. Han fick lite tips sedan önskade vi varandra glatt farväl. Och vilken fantastisk fin avslutning det blev efter att ha korsat E6:an. Ett låååångt läckert parti med hällmarkslöpning och fin stig den sista biten innan jag rullade in i Strömstad, där det blev en avslutande sightseeingrunda längs leden fram till hamnen och stationen. Yes, strax innan kl 17 nådde jag så etappmålet. Hann in på ”Kaffedoppet” och handla fika och glass innan stängning, tog sedan 17:20-bussen till Göteborg och tog in på Hotell Heden. Dusch, bastu, dusch, bastu, dusch, äta, sova. Gott. Slutet gott allting gott!

200526a 200526b 200526c 200526d 200526e 200526f 200526g 200526h 200526i 200526j 200526k 200526l 200526m 200526n

Fåglar och djur
Totalt noterades 96 fågelarter under min färd från Lindome till Strömstad. Det var spännande att notera variationen i artsammansättning i förhållande till naturtyperna längs med Bohusleden. Löv- och blandskogarna övervägde i södra delen medan barrskogarna – givetvis med inslag av lövskog och blandskog  tog över successivt ju längre norrut jag kom, men naturtyperna varierade stort. Exempelvis noterade jag sjungande rödvingetrastar först från och med dag fem och i ökande antal. De höga antalen med sjungande grön- och gransångare var frapperande, särskilt under första dagen med övervägande löv- och blandskog. Vad man skulle kalla sjungande karaktärsarter för hela färden igenom var löv- och gransångare, trädpiplärka, taltrast, rödhake och bofink. Storlommar både sågs och hördes i stort sett dagligen i lämpliga sjöar. Pratsamt patrullerande korpar var dagliga inslag på färden liksom nötskrikorna. Småspelande orrar hördes till och från morgon och kväll medan spelande morkullor noterades varje kväll. Värda att nämnas är även en kungsfiskare vid Bäveåns naturreservat, häckande kricka vid en mindre tjärn, härligt surrande nattskärror som hördes två kvällar och även mitt på dagen, ett par spelande enkelbeckasiner noterades, fyra arter hackspettar, forsärla sågs vid lämpliga strömmande vattendrag liksom strömstare vid tre tillfällen. Ropande tranor och galande gökar var stående inslag. Bland rovfåglarna noterades duv- och sparvhök, ormvråk samt flera fiskgjusar. Drillsnäppans karaktäristiska läte ljöd vid de flesta sjöar och skogssnäppor noterades ofta vid våta hyggen och fukthål i skogen. Sjungande svartvita flugsnappare och rödstjärtar förgyllde även de. På det stora hela är maj månad en fantastisk månad att vistas ute i naturen och mångfalden sjungande fåglar är helt fantastisk och det är som att vandra i en audivisuell katedral.

En del rådjur och ekorrar noterades liksom spår av älg, vildsvin och bäver. Snokar, några huggormar och rätt ofta skogs- och kopparödlor fick en att vakna till liv. Möten med enstaka paddor och grodor. De vanligaste dagfjärilarna noterades och de soliga och varma dagarna i början och slutet av färden gav upphov till transformering av troll- och flicksländor. Myggen hade inte kommit på allvar medan fästingarna var på hugget, plockade väl bort 5-6 fästingar som bitit sig fast på min delikata men svettiga kropp.

Något om utrustningen och maten
På det stora hela var utrustningen på detta mitt äventyr densamma som under liknande utmaningar de senaste fyra åren. Packlistan för detta äventyr hittar den intresserade på LighterPack. Trots att det var slutet av maj valde jag ändå det mer skrymmande och marginellt tyngre isolerade liggunderlaget framför det oisolerade. Vill inte överraskas av markkyla med dålig sömn som resultat och +130 gram är det tveklöst värt. Den prognostiserade nattemperaturen såg god ut för Spark2-säcken. På denna typ av äventyr fungerar Esbit-köket utmärkt och jag vet exakt hur mycket bränsle som går åt. Och som enkelt och lätt sovskydd för detta låglandsledsäventyr valde jag Gatewood-ponchon från Six Moon Designs.

Ut_SMD-Poncho

Det som var ”nytt” var främst ryggan. Till mitt förestående långvandringsäventyr i augusti/september behöver jag en större ryggsäck, inte för min utrustning utan för att kunna ha mat för 10-11 dagar i stöten. Valet landade till slut på en Osprey Talon 44 L. Fantastisk skön rygga som sitter som gjuten på min kropp. Blev därför nyfiken på 33-litersmodellen för mina löpäventyr. De senaste tre åren har jag kört med OMM Classic 32 L och är väldigt nöjd med den ryggan (har även en i reserv). Osprey Talon 33 har ingen ram som 44:an men identiskt ”ryggstöd”. Detta med air-space är mest trams, svettig längs ryggen  blir man oavsett. Testade 33:an under några besök i Tiveden i och med några modifieringar samt att jag tog bort ryggstycket helt. Även OMM-ryggorna (24 och 32 L) har ryggstycken (i form av 3/4 ihopvikbart liggunderlag). De funkar helt enkelt inte på min S-formade rygg och jag har lärt mig att istället packa dessa ryggor att följsamt passa min ryggrad. Även Talon 33 fungerade galant i detta avseende. Talon 33 har förutom ett bredare och skönare höftbälte ytterligare några funktioner som gör säcken ett strå vassare än OMM 32. Båda kommer att glädja mig många år framöver!

Ut_Ospreyrygga

Låtit skomakaren sy på flaskhållare (Go Pod) från OMM på bärremmarna. Normalt kör jag med Xinix som vattenrening och har gjort så sedan 2015, när så behövs, särskilt som det också fungerar som desinfektionsmedel vid sår av olika slag. Men eftersom det visade sig att filtret Katadyn BeFree passar mina 500 ml softflask från Tailwind använde jag under Bohusledsäventyret detta filter till mina två flaskor. Filterna fungerade utmärkt med god genomströmning och jag hade aldrig några problem med vattentillgång, jo, det var bara sista dagen som jag förutseende nog fyllde upp med två liter vatten efter Tolvmanstegen. Softflaskan på 600 ml som vanligen säljs med filtret är för stor för mina flaskhållare. Filtret går att köpa utan flaska. Hade dock en liten petflaska för att blanda vatten och resorb morgon och kväll, tror inte filterna lämpar sig för resorb.

Ut_Rening

När det gäller mat är jag inget fan av frystorkad mat, ser det bara som nödvändig, lätt och näringstät energi. Köper enbart Lyo eller Real, vilka inte använder palmolja. Lyo har dessutom större förpackningar på en del smaker men jag fyller om till specialplastpåsar och adderar sojafärs, chia, couscous samt solros- och pumpakärnor som mixats till mjöl för att möta upp mitt dagliga energiuttag. Brukar ha med mig olivolja men inte denna gång. Om man nu kan prata om kulinarisk höjdpunkt i min matmeny så toppas den i så fall av min lunch som består av en blandning av pulvermos (kolhydrater) och äggpulver (protein) samt rökt chorizo (fett och protein). Matmässigt är det alltid lunchen jag ser fram emot när det kommer till smak och konsistens. Och så en kaffe på det. Till frukost kör jag min vanliga supergröt bestående av bovete, dinkelflingor, quinoa, pumpa- och solroskärnor, mandel, hassel- och valnöt som mixas till mjöl och tillsätter sedan riven kokos, chiafrön, couscous, en del hela dinkelflingor samt diverse torkad frukt för smaksättning. Till 3 dl varmt vatten tillsätter jag 2 dl grötmix som sedan får svälla i några minuter medan jag sippar på en kopp morgonkaffe. Mellan frukost-lunch-middag äter jag snickers/twix/bounty och diverse nötter.

Ut_Mat

Reflektioner
Både då och nu är det första dagen och de två avslutande på Bohusleden som jag uppskattade allra mest, främst beroende vacker varierad natur, mer sammanhängande skog med färre och kortare transportsträckor på väg. Jag minns att upplevelsen av många transportsträckor på väg var densamma på Bergslagsleden och det blir så påtagligt när man tillryggalägger längre distanser. Det att våra skogar är som fragment, öar, och att stora arealer med sammanhängande skog är alltmer ovanliga. Tyvärr är det även så att jag passerade rätt många områden med ”avverkningsmogen” gammal produktionsskog. Kalhyggena kommer att bli fler. Jag blir genuint lycklig att komma in i kontinuitets- och så kallade gammelskogar, det är skog i min mening. Där finns liv och ljus.

Jag var väldigt förvånad att se så många vandrare utan stavar. Räknade till fyra vandrare med stavar och så Alexander som först hade en och sedan två. Totalt fem vandrare med stavar. Man får så mycket hjälp av stavar, inte minst när det blir en aning kuperat. Stavar rätar upp kroppen och man får ett bättre flow i rörelsen framåt. Och i norra delarna där det knappt finns spänger utan man får balansera på smala slanor och halvruttna trädstammar är stavar till god hjälp. Varenda ultralöpare som springer i bergen med väldigt lätt packning vet att stavar är guld värda. Att vandra i fjällen utan stavar är ju som att köra bil utan ratt. Så varför så få vandrare hade stavar förblir en gåta.

Intressant att i efterhand upptäcka att antalet höjdmeter var som högst första och andra dagen men sedan får man ha i åtanke att det var lättgångna höjdmetrar jämfört med de mer tekniska stigarna på norra delen av Bohusleden.

Jag är trots allt glad att en del sträckor gick på grusväg och gamla skogsvägar. En slags kulturvandring genom ett försvunnet tidevarv. Med lite föreställningsförmåga kan man se gårdar befolkade med mjölkkor, höns, hästar och grisar, lekande barn, vuxna som hässjar hö eller plöjer en åker. Så är inte fallet idag. Öde och tomt. Det var många gånger vemodet kom över mig. Bonden för en tynande tillvaro. Hur får de ens ihop det, de som ändå försöker? Ja, en vandring av detta slag väcker alltid undringar och tankar. Vart är vi på väg?

Sedan kan jag väl tycka att ansvariga för Bohusleden borde lägga mer krut på att bättra på markeringarna av leden på den norra halvan. Det måste inte vara en markering var femte meter som på södra delen men framförallt tydligare uppmärkt där leden delar sig eller viker av tvärt. Hade jag inte haft Topo GPS eller annan karta hade det varit kört på flera platser. Däremot tycker jag att det var härligt att det från Bottenstugan och norrut inte var så tillrättalagt med spänger och annat.

Avslutningsvis, kommer jag att besöka Bohusleden igen? Vem vet, möjligen utvalda etapper som jag fortfarande minns med glädje, ja, och så Vättlefjällområdet förstås. Sedan skulle jag vilja uppleva Soteleden. Hav och klipphällar sätter mitt hjärta i brand.

Ha en skön sommar!

Niklas

 

Maj 132020
 

01_ingress Det är alltid spännande med äventyr, små som stora. Tänker även på vägen fram till äventyret, som en del av helhetsupplevelsen. Ibland handlar det om planering, ibland bara om små logistiska utmaningar. Och att uppskatta tjusningen i att inte på förhand veta hur det faktiskt slutar. Det blir som ett litet äventyr i äventyret så att säga. Som att sitta på jobbet med färdigpackad rygga med någon timma kvar till avfärd och surfa in på SJ för att köpa tågbiljett Eskilstuna-Laxå och upptäcka att tre avgångar på rad är slutsålda. Corona-tider. Men jag har varit med förr. Det blev tåg till Örebro, lokaltåg till Hallsberg och därifrån Göteborgståget till Laxå. Samma avgångs- och ankomsttid som jag från början tänkt, fick bara klämma in ett lokaltåg på sträckan mellan Örebro och Hallsberg. Åt middag i ett avfolkat Laxå där social distansering sedan länge är en naturlig del i vardagen. Ingen brådska. Handlade på Ica och mötte en vacker kvinnas blick. Drömma är gratis. Strosade sedan vidare till skogsområdet med motionsspåren. Jag börjar ha rätt bra koll på potentiella övernattningsplatser i skogen där. Tänkte pröva en ny del av skogen med bara 20 minuters promenad ned till järnvägsstationen. Hittade en fin plätt med mjuk mossa i en gammal produktionsskog. En varm torsdag kväll den 7 maj. Vad kan gå fel? Mygg och fågelsång. Bruset från E20 och 205:an var påtagligt. Bredde ut markskydd, liggunderlag och sovsäck. Fixade en termos med te och lyssnade till fåglarna som lyckades överrösta det bakomliggande bruset. En hel del smäktande toner från nyanlända lövsångare. Doft av djungelolja och te med smak av orientalisk krydda. Kontrast till då jag senast sov i skogen strax utanför Laxå för tre månader sedan. Då, beckmörker och kylslaget regn som smattrade mot tältduken. Men det är det värt för att kunna ta skolbussen till Sannerud klockan sex en fredag morgon. Som att åka en fet limousine till Tivedens nationalpark. Bara busschauffören och jag. Jag stiger av och bussen vänder om mot Laxå för att hämta upp skolbarn.

01_Laxa

Skön fredag i östra delen
Gjorde som jag brukar. Tog den fem kilometer långa kyrkstigen från Sannerud österut till Tivedstorp för att där vika av söderut på Bergslagsleden. Hittade vargspillning på ett par platser längs kyrkstigen. Hörde några kuttrande orrar och göken som proklamerade vårens ankomst på sitt välkända vis mot en fond av fågelsång och kvitter. Någon kilometer söder om Sör-Ämten vek jag så in i den stiglösa östra delen av nationalparken. Hade ingen plan. Bara färd utan egentligt mål. Noterade en hel del stenmurklor. Tog en fika i solen uppe på toppen av en lång hällsluttning vid Lommasjön. Betraktade pigga stackmyror. Blev en sväng in i västra delen på stigarna där och mötte rätt snart en del vandrare. Bergslagsleden skär genom nationalparken likt en vattendelare, folktomt på östra halvan och folkkärt på västra.

Karta-dag-102a 02b 02c 02d 02e 02f 02g

Uteslutande vandring i den kuperade och stiglösa östra delen som också blev ett generaltest av min modifierade ryggsäck (Osprey Talon 33 liter) där jag även plockat bort det stabiliserande ryggstödet. Precis som med OMM Classic 32 sitter ryggan, rätt packad, bättre på min kropp och följsammare längs ryggen utan ryggstycke. Osprey-ryggan sitter snäppet bättre och är skönare än OMM-ryggan, vilket bådar gott inför utmaningen hela Bohusleden på 5-6 dagar med start i Strömstad tidig morgon den 21 maj. Bara en parentes i sammanhanget.

Nåväl, efter 30 rofyllda kilometer i nationalparken tog jag sikte på den fina lilla udden i Blanksjön strax öster om nationalparken. Udden där jag övernattade i påskas. Så fick det bli även denna gång. På vägen dit noterade jag till min stora glädje två järpar och så en mäktig gammal havsörn vid Blanksjön. Jag hade dock inte för avsikt att under detta besök ta social distansering till det extrema. Min gode vän, Andreas Fredriksson, hade bokat boende med grillbuffé och frukost på Ösjönäs gård och bjudit in en skön samling stiglöpare för att avnjuta stigarna i nationalparken. Finns det ett bättre sätt att fira sin födelsedag på än att bjuda in sina vänner till njutfull löpning på underbara stigar genom sagolik skog? Tack Andreas! Min själsfrände Björn Källström kom ner från Stockholm redan på fredag kväll och gjorde mig sällskap vid Blanksjön. En skön vårkväll vid elden. Och när det var dags att knyta sig började två pärlugglor ropa från varsitt håll. Stjärnklart och starkt månljus. Inte ett enda flygplan som bröt tystnaden. Kvällen innan hade ylande varg hörts i fullmånens sken.

02h 02i 02j

Social stiglöpning i dagarna två
Vaknade tidigt på lördag morgon. Sol, klar blå himmel och en pulserande ljudmatta från spelande orrar. Somnade om. Vaknade skönt utsövd vid sjusnåret. Ett storlomspar gled sakta förbi utanför udden. Steg upp och även Björn var på fötter. Vi njöt av morgonsol och frukost. Kaffe när det smakar som bäst. Sedan vandring österut till Björns bil för vidare färd till huvudentrén (Naturrum) i nationalparken. Samling av tillresta strax innan tio på lördag förmiddag. Gamla bekanta som jag inte träffat på länge, andra nyligen och Anna med sin vackra Stella. Tolv tvåbenta och en ledstjärna. Det blev en del skönt snack, kaffe och vattenpåfyllning. Grymt skönt att få byta ut 33-litersryggan mot en nätt raceväst.

Bästa tänkbara väder. Sol från klarblå himmel, sval luft och fläktande vind. Doft av varm tallbarrstig och härlig fågelsång. Vi var inte ensamma om detta. Parkeringen var i det närmaste fylld av tillresta besökare. Så satte vi av på Trehörningsrundan medurs med födelsdagsbarnet i täten och givetvis blev det en tur på den fina orangemarkerade stigen ned mot Blanksjön (ja, det finns två Blanksjön). Längs stigen i den nordvästra delen mötte jag en gammal löparbekant (Magdalena S) med vänner på vandringstur. I sol, fin natur och gott sällskap utan någon som helst brådska någonstans upphör liksom tiden. Vardagen och Coronabekymmer bleknar snabbt. Avskalat, ja, glädjefull stiglöparpoesi. Känner inget behov av att bryta ner helgens sociala stiglöparupplevelse i ord utan låter istället ett urval fotografier förmedla helgen. Stigarna i Tivedens nationalpark har något för alla och gör väl knappast någon besviken, inte ens om man kommer i pumps eller flip-flops.

03a 03b 03c 03d 03dd 03e 03f 03ff 03g 03h 03i 03j
03jj03k 03kk 03l 03m 03n 03o 03p 03q

Efter en skön heldag på stigarna var det skönt att få komma till Ösjönäs gård som drivs av Klas och Jessica Sannö. Inhandla glass, chips och dricka, strosa ner till badplatsen, strandhäng medan flera hårdingar badade i det isande kalla vattnet, tog istället en jävligt het dusch uppe i Vinkelboda, därefter skönt kvällssolshäng med gänget utanför Vinkelboda i väntan på den hägrande grillbuffén. Ösjönäs badade i kvällssol. Och riktigt trevligt grillarrangemang med smarriga korvar, vildsvin, potatis och diverse grönsaker från stora muurikkafat med en cool Leif-GW-Persson-look-alike vid grillen. Fullsatt. Givetvis blev det stiglöparsång och hurranden för unga gossen Andreas. En skön kväll med historier om döda kaniner som återuppstått, extrem näringslära, minnen, framtida äventyr och livet i stort. Framåt nio tackade Björn och jag för oss och vandrade ner till Mellannäsudden. Jag sover ju helst ute i det fria, så även denna gång. Ljuvlig kväll. Slog upp tälten, nåja, jag spände upp min poncho. Riktigt varm natt. Somnade mätt och belåten, smaklökar och själ hade fått sitt.

03r 03s 03t 03u 03v 03x

Vaknade till ett lätt fint duggregn. Det blev en lång frukost innan vi tog bilarna till Naturrum och gav oss ut på en ljuvlig 15-kilometersrunda för att avnjuta Oxögarundan, omarkerad stig och den mytomspunna Stigmanstraversen. Härligt dis med regnstänk då och då. Fuktigt och varmt. Trolsk skog. Av tradition blev det ett par kilometers slutspurt i fri fart på Trollkyrkerundan fram till Naturrum. En fantastisk helg till ända i härligt sällskap. Så enkelt och samtidigt så otroligt berikande!

04a 04b 04c 04d 04e 04f 04g 04h Karta-social

Helgens kalaslöpare: Födelsedagsbarnet Andreas Fredriksson som bjöd in till dans på Tivedens läckra stigar och vi som lyckligtvis kunde närvara; Stina, Björn, Acke, Gustav, Robert, Anna och Stella, Louise, Karin, Simon och Marie samt jag själv.

Totalt noterades 55 fågelarter och under detta besök får sjungande trädpiplärkor och bofinkar utses till de klara karaktärsarterna tätt följt av lövsångare. Jag blev särskilt glad över järpparet då jag verkligen väntat på att få se eller höra arten från årets tidigare besök, men de har lyst med sin frånvaro. Men när man minst anar det, ja, då dyker de upp som gubben ur lådan. Noterade endast ett par tjädertuppar. I övrigt inga särskilda observationer utöver de som redan nämnts, nå, ödsligt ropande storlom och gök på sina håll.

Ha en fortsatt skön vår!

Niklas

Arkiv för Tivedens nationalpark 2020:
Story från januari >>
Story från februari >>
Story från mars >>
Story från april >>
Story från juni >>
Story från juli >>

Maj 022020
 

001Så har ännu en månad passerat. En på många sätt omtumlande månad med tanke på det som sker i och med Corona. Jag är glad att jag har mina äventyr som ju grundar sig i min kärlek till naturen. Rogivande för kropp och själ. Så fort jag kommer ut i naturen kopplar jag bort vardagen och tankar om det ena och andra. Här och nu tar vid. Det handlar inte om någon flykt, kanske en själslig tillflyktsort. En slags resort bortom distraherande nyhetsflöden och informationsbrus. Det är så det är. Bara att acceptera. Över detta råder ingen och att oroa sig i onödan leder ingenstans. Jag är dessutom övertygad om att något positivt kommer ur detta, sett i stort, när det kommer till miljö och kollektiv insikt. Den som lever får se.

Sett ur ett utesovarperspektiv har april månad varit helt fantastisk på många sätt. Det har blivit hela 23 nätter under bar himmel, två nätter i tält, 4 1/2 natt i min säng och 1/2 natt i hängmatta på balkongen. Kändes rentav konstigt att krypa in i tältet härom natten. Så många nätter under bar himmel säger något om vädret i april, inte mycket till nederbörd. Fascinerande att se tillbaka och se hur jag successivt alltmer gått över till att sova under bar himmel. Värmen som kom i mitten av april väckte både mygg och fästingar. Det blev djungeloljepremiär den 21 april. Under månadens andra hälft hittade jag en del fästingar på sovsäck och liggunderlag, men tack och lov ingen på mig. Insåg att jag måste hitta en lösning inför sommarhalvåret då jag vill fortsätta att sova under bar himmel när vädret tillåter. Har hittat ett smidigt myggnätstält så att jag kan fortsätta att betrakta stjärnhimlen. Kommer att använda tältet från och med maj månad.

För övrigt har april bjudit på många fina upplevelser. Rena naturupplevelser, stjärnhimmel, månsken, tystnad, fågelmöten, fyrbenta och tvåbenta möten. Att betrakta stjärnhimlen är kontemplativt medan en lägereld bjuder på värme och hypnotisk kraft. Och kläder som doftar rök. Här nedan följer några utvalda upplevelser

Ylande vargar
Är det inte märkligt, detta med tid? Att beskriva en minut i ens liv borde inte vara svårt. Hur många minuter eller sekunder kan det rimligen ta att berätta om en enda minut? Det jag nu ska berätta går egentligen inte att återberätta. Ibland tvivlar jag på att det jag upplevt ens har hänt. Nåväl, sedan jag för åtta år sedan för första gången avnjöt Putbergen, det lilla men sagolika naturreservatet med sin gamla skog en bit norr om Ånhammar på etapp 18 av Sörmlandsleden, har jag drömt om att någon gång övernatta där och bara lyssna till vad de gamla har att berätta. Hur många gånger har jag inte sedan dess färdats genom Putbergen? Alltid med samma förundran.

Så, fredagen den 3 april fick jag ett spontant infall. Springa till Putbergen, övernatta där under bar himmel och sedan tillbaka på lördagen, hälsa på vännerna på Lilla Vasskärr och avnjuta Marvikarna. Väderprognosen såg bra ut men med en kall natt i beredskap. Tåg och buss efter jobbet och så den fina anslutningsleden från Åker styckebruk. Tassade på och njöt fullt ut av den fina orörda naturen längs Sörmlandsleden. Korpar hördes liksom en del småspelande orrar. Bockade av tre arter lummer och etapp 18 får väl ses som ledens absoluta lummeretapp med sina fyra arter. Solen började sakta sänka sig. Jag har alltid älskat att springa och vandra om kvällen. Det är då jag kommer in i ett flow av välbefinnande. Det slår aldrig fel, särskilt en vacker aprilkväll som denna med sjungande rödhakar och taltrastars klara pratsång. Flöt fram längs spegelblanka Finnsjön. Solen sjönk ned bakom en taggig horisontlinje. En spelande morkulla flög över. Rundade Axsjön till ljudet av spelande paddor och nådde strax efter åtta Putbergen. Andakt. Gjorde en snabb rekning och hittade en fin plats. Tände gasköket och satte på en kastrull vatten. Bredde ut markskyddet, liggunderlag och sovsäck. Helt stilla. Stjärnklart. Starkt månsken. Kyligt. Gjorde i ordning en termos med te och fixade till en enkel middag med mos och tonfisk. Jag är romantiskt lagd och kände mig som en alv eller åtminstone som en hänförd stiglöpare i alvlik miljö där månskenet lös upp skogen med sitt silvriga sken.

Finnsjon1 Putbergen1

Satt på en liten upphöjning i riset och sippade på en kopp te när plötsligt ett djupt och långdraget ylande fyllde varenda vrå av skogen. Wow! Varg! Höll på att tappa tekoppen. Och strax anslöt ytterligare en till två vargar med något gällare stämma uppblandat med gnäll och gläfsande. Vargstämmor. Så nära. Bedömde att de bara kunde vara en 500-800 meter bort. Så mäktigt! De fortsatte att yla i en minut sedan var det över. Knäpptyst. Inte ett ljud därefter. Satt där och fattade knappt vad jag varit med om. Så oväntat. Så häftigt. Aldrig att jag kommer glömma den inledande djupa mäktiga stämman. Får fortfarande gåshud när jag rekapitulerar upplevelsen. Det rörde sig om vargarna ur det så kallade Ärla-reviret. Jag ska erkänna att det var smått pirrigt att försöka sova efter den magiska upplevelsen. De var ju så nära. Adrenalin och endorfiner. En minut. En minut värd att dö för. Vaknade tack och lov dagen efter, till ljudet av spelande orrar och fåglars sång. Låg i sovsäcken och bara njöt i drygt två timmar.

Putbergen2 Putbergen3

Dagen efter hittade jag färsk vargspillning på ett par platser vid Axsjön och det visade sig att ett par andra utesovare hört vargarna i området de senaste veckorna.

Vildmarkspoesi
Hämtat från mitt inlägg i FB-gruppen Minst en utenatt i månaden den 22 april:
Axlade löpryggan vid arbetsdagens slut igår. Tåg till Läggesta och buss till Åkers styckebruk, där jag satte av på Sörmlandsleden i shorts och kortärmad. Den fina anslutningen till Harsjöhult via Gallsjömossen och sedan vidare västerut. Fin orörd skog, skogsmyrar, skvattramängar, spegelblanka skogssjöar, fågelsång som fyllde denna katedral utan väggar och tak. Lummrar som kantar stigen. Valde att slå läger vid Finnsjön, inte så långt från Putbergen, där jag hörde ylande vargar för några veckor sedan. Vilken kväll vid Finnsjön. Ödsligt spelande storlom, morkulla och enkelbeckasin. Pratsamma korpar och trumpetande tranor. Sprakande eld. Tekopp efter tekopp. Väl i sovsäcken lät jag mig hänföras av stjärnhimlen. Inga flygplan. Tyst. Tre satelliter och två stjärnskott. Sömn. Drömmar. Vaknar halvfem i stilla gryning denna onsdag av trumpetande tranor och sorlet av kuttrande orrar. Och till min stora glädje två spelande sparvugglor, som duellerar. Rödhakar och taltrastar som välkomnar gryningen. Bofinkar som ansluter. Kan inte somna om. Vill inte.

Finnsjon2 Finnsjon3 Finnsjon4

Tivedsnätter
Aprilbesöket i Tivedens nationalpark över påsken bjöd på flera fina nätter under bar himmel. Från min absoluta favoritplats i den orörda östra delen kunde jag på långfredagskvällen avnjuta två spelande pärlugglor. Stjärnklart och stilla. Utforskade den östra delen i och utanför nationalparken. Hittade några fina övernattningsplatser vid Blanksjön strax öster om nationalparken samt vid Väster- och Öster-Ämten. Som bekant får man varken elda eller tälta i nationalparken frånsett de anvisade platserna, så det är trevligt att ha flera fina alternativ strax utanför nationalparken. Sista natten innan hemfärd bjöd på kylslagen nordan med hagel och regn, så då åkte ponchon upp. Lätt, smidigt och bra skydd.

Tiveden2 Tiveden3 Tiveden4 Tiveden5 Tiveden6 Tiveden7

Oväntade möten och uven på berget
I den annars helt folktomma östra delen av Tivedens nationalpark träffade jag vid två tillfällen den trevliga vandraren Diana. Egentligen två osannolika möten med henne för vad är sannolikheten när man rör sig i stiglös sprickdalsterräng, en gång, ja, men två? Sammanträffandens mästare Paul Auster gjorde sig genast påmind. Möten som gör en glad. Jag med min eld och lägerplats på norra sidan av Blanksjön, Diana med sin eld och lägerplats på andra sidan sjön. Två vandringsglada själar vid samma sjö en stjärnklar och stilla kväll och natt med pärlugglan ödsligt ropande.

Flest nätter har jag i vanlig ordning sovit i Torshargskogen, tjugo minuter hemifrån. 17 nätter i april. Hittat en fin liten glänta där jag numera sover under bar himmel. På väg till och från Torshargskogen passerar jag en vändplan vid Torsharg varifrån motionsspåren utgår liksom småstigar och sedan påsk har en vit skåpbil stått parkerad där, lite undanskymd bakom djungeln av slånbär. Lite halvskumt. En morgon hörde jag en hund inifrån skåpbilen. Kanske någon som har en av de stora segelbåtarna i kanalen. Så en morgon på väg hem mötte jag en snubbe med en pigg liten hund på stigen. Vi började prata. Och fortsatte att prata. Visade sig att vi hade en hel del gemensamt att tala om. Johan som han heter och den sköna och kaxiga blandrasdonnan Tess från Spanien. Johan arbetar i Spanien under vinterhalvåret och i Sverige under sommarhalvåret. Han och Tess bor i skåpbilen. Vi har som sagt en del gemensamt. Avskalade intressen och spartanskt boende. Samtalen har blivit många sedan morgonen vi träffades och vi har haft ute-grillar-middag i Torsharg, ja, vad sägs om slånbärsgrillad halloumi? En morgon blev jag dessutom väckt av Tess, en sann pulshöjare innan jag fattade jag fattade vad det var som nosade runt vid kudden. Ja, det visade sig dessutom att Johan bott i den lägenhet jag nu bor i och på den tiden bodde jag i porten bredvid. Undrar vad Paul Auster skulle säga?

Torsharg
Johan_TessUtemiddag

Om april inleddes med ylande vargar så avslutades månadens sista natt under bar himmel på ett vackert berg nere vid Bråviken. Vaknade strax innan tre på morgonen den 30 april av att en berguv satt typ 100 meter ifrån där jag låg och hoade med sin djupa stämma. Kan nämna att berguvens hoande hörs på 4-5 kilometers radie stilla nätter. Låg och lyssnade på uven tills gryningen var i antågande då den flyttade på sig och till slut tystnade. Spelade in den med mobilen och gjorde en egenproducerad Naturmorgon och skickade till vänner, bland annat vännen Mats Ottosson på riktiga Naturmorgon och delade i gruppen Minst en utenatt i månaden. (Edit: Inspelningen av berguven fick vara med i nattsändningen av Naturmorgon den 3 maj).

Försök med hängmatta
I april införskaffade jag en dubbelbottnad hängmatta (DD Camping Hammock) för att enbart användas på balkongen, som alternativ till nätterna i Torshargskogen. Monterade upp krokar i balkongtaksbalkarna för att enkelt kunna sätta upp respektive tar ner hängmattan. Superskön när jag fått in snitsen att ligga på diagonalen. Lyckades somna och sova i tre timmar typ. Problemet är att jag främst ligger på sidan och byter sida minst 5-6 gånger per natt, så hängmatta kommer tyvärr inte fungera för mig. Jag kommer dock att använda den i sommar, ta en tupplur eller bara ligga och läsa i den. Ljuvligt att bara skjuta ifrån, stänga ögon och låta den gunga.

DD_hammock

Livet rullar på och vi får se vad maj månad bjuder på.

Ta hand om er!

Niklas

Inlägg från en utesovares dagbok 2020:
Januari >>
Februari >>
Mars >>
April >>