Jul 072017
 

170701aHade inte tänkt skriva, bara springa och njuta, utan en tanke på en story och tillhörande fotografier. Jag ville bara uppleva Silverleden på 1 dag och pressa det mesta möjliga ur kroppen min. Springa med glatt hjärta och med lättast möjliga packning. Och vilken dag! Det bjöds på allt en dedikerad stiglöpare kan önska sig. Kruxet var bara det att jag inte hann med att njuta och uppleva den omgivande naturen, såsom jag är van att göra på mina löpäventyr. Redan på vägen hem och det följande dygnet av återhämtning försökte jag rekonstruera loppet och koppla ihop minnesbilder med kartan framför mig. Alltför många luckor eller suddiga minnesbilder. Längtan tillbaka till Silverleden växte snabbt till svårartad abstinens. Eller snarare passionerad längtan. Vänta ett helt år och abstinensen skulle vara direkt dödande. På något sätt grep ödet in som om Miss Destiny läst mitt FB-inlägg efter loppet i lördags då jag bland annat skrev följande: ”Underbar dag med sköna vänner och nya bekantskaper längs den fantastiska leden! Vilket arrangemang! Jag kommer självklart återvända hit för att springa Silverleden igen och bara njuta!” Ja, det var ju som så att jag skulle ha gjort en grej med Addnature onsdag-torsdag denna vecka men så drog sig en av parterna ur och det hela blev inställt. Blev jag ledsen? Nä då, jag kollade genast upp logistiken mellan Eskilstuna och Hällefors. Såg bra ut! Silverleden i behagligt springtempo på två dagar eller snarare 24 timmar med övernattning i tält? Ja, så fick det bli. Och så kunde jag passa på att testa nya ryggan för äventyr på fler dagar. Men vi backar bandet till Silverleden på 1 dag.

Jag har velat springa Silverleden på 1 dag tidigare men det har krockat med något annat äventyr eller brist på återhämtning. Även i år var det osäkert. Hemkommen efter 15 dagar bland bergen med varannandagsväder i engelska Lake District längtade jag bara så otroligt mycket efter att få springa ett lopp med fina stigar och all inclusive. Tanken riktades direkt till Silverleden på 1 dag. Skulle två veckors återhämtning räcka? Anmälde mig och så blev det två veckor med korta lågintensiva pass samt en del simpass. Hade inte sprungit ett lopp sedan BRR 2015. Få eller inga lopp som intresserat mig. Skön känsla av pirr och förväntningar. Fredag 30 juni. Västeråsarna Erik, Ilich och Staffan hämtade upp mig i Eskilstuna och så styrde vi kosan mot Hällefors. Skön stämning. Som ung på nytt och känslan av att vara på väg mot någon schysst rockkonsert och beredd att erövra världen. Den känslan. Ni vet. Men (det finns alltid ett men i en story) så var det det där med väderprognosen för lördagen, som hela veckan sett klockren ut med 13-14 grader och mulet men som på fredagen ändrats till en stor fet sol och 23 grader. Bara att tänka till och plocka fram lärdomarna från andra stekheta tillställningar. Framme i Hällefors stack vi först till Hurtigtorpet och hämtade nummerlapp, karta (en riktigt bra karta i A3-format!) och SI-pinne, sedan till vandrarhemmet för snabb installation och så ut på stan för att äta. Det blev pizzeria Espana. Ingen gastronomisk upplevelse, men vi var inte i Hällefors av kulinarisk anledning. Åter till ett fullbokat vandrarhem. Bara Silverledslöpare där skulle jag tro. Tina med familj var där. Janne med sin ultradog Vanja likaså. Dags att fixa till morgondagens löparstass och knyta sig tidigt. Sov gott, vaknade tidigt. Började med att dricka en liter vatten med resorb. Har lärt mig att vätska upp direkt på morgonen, oavsett det är ett lopp eller löpäventyr. I ”matsalen” var Västeråstrion redan i full färd att mumsa i sig Eriks grymma pancakes med diverse delikata tillbehör. Jag började dock med min egenkomponerade gröt och avnjöt sedan två tjocka pannkakor med bacon och lönnsirap + två koppar kaffe.

170701b

Bil till Hurtigtorpet. Byst med bilar. 220 anmälda löpare. Vore trist att missa starten för att vi inte hann att parkera, men det gick fint. En kvart kvar till start och solen stekte redan. Ett härligt hav av glada och förväntansfulla löpare. En del avslappnade, andra oroade över värmen och många som inte avslöjade sina innersta tankar. Det fina med detta lopp är att man faktiskt kan stiga av vid någon av vätskekontrollerna och få skjuts tillbaka till start- och målområdet. Det fanns nog många som var där för att uppleva stämningen och springa 30-40 kilometer av den fina Silverleden. Det var superkul att träffa gamla bekanta från Västerås (en hel drös) samt några från Eskilstuna liksom sandalmaffian Johan, Gustaf och Jesper. Vid startlinjen blev det ett glatt möte med Hasse Byrén som lovordade leden och där var Johan Röijler och medan vi pratade gick plötsligt startskottet. Jaha, då så, då var det bara att springa på. Körde min vanlig taktik att dra på i början med täten, hitta en position och efter några kilometer sänka tempot till mitt eget, köra mitt race och ta rygg på någon som ligger i samma tempo eller snäppet högre. Här och var stod folk och hejade glatt. Stigarna var till en början lättsprungna, vilket är bedrägligt, särskilt en varm och solig dag som denna. Lätt att hålla ett för högt tempo, som man får äta upp senare. Tog tidigt sikte på Hälleforslöparen Tommy Sundberg som hade ett stabilt målmedvetet tempo. Men det blev en dragspelshistoria då han sprang uppför alla backar och försvann men jag kom ikapp honom på alla långa utförslöpor. Vid vätskekontroll 4 och innan bergsprisbacken upp till Silverknuten stod han och softade alldeles för länge och jag orkade inte vänta utan drog iväg. Visade sig att han steg av där. Nä, gott folk jag ska inte beskriva hela leden kilometer för kilometer. Det blir ju bara min upplevelse och som ni minns har jag bara suddiga och fragmentariska minnesbilder av den fantastiska leden. Silverleden ska upplevas IRL. Totalt 1400 höjdmeter innebär en hel del backar. Jag går uppför och älskar att springa på utför. Det bjöds på flera härliga utförslöpor och den långa utförslöpan från Sävsjöhöjden ner mot vätska 3 var i min värld magisk! Mjuk fin stig och perfekt medlut. Bara att bränna på i ren löpglädje. En föraning om himmelriket för en stiglöpare!

170701_karta 170701c 170701d

Silverleden bjöd hela tiden på variation och det blev aldrig någonsin enahanda. Tekniska partier men likväl mjuka fina lättlöpta stigar, spänger, fuktiga myrsvampiga stigar, brandvägar, gröna skogsvägar, hällmarker och knappt synlig stig. Detta i kombination med kuperad terräng, myrar, vattendrag, vidsträckta vyer och natur med grym norrlandsfeeling och ett stycke kulturhistoria med lämningar från en silverepok. Faktum är att jag aldrig sprungit en led med så otroligt långa sträckor med verkligen smal stig, smal och slingrande. Jag hann inte notera särskilt mycket fåglar, men korpar, trastar och ett par smålommar blev det i alla fall. Som sagt, så mycket hann jag i alla fall registrera att det låg till grund för ett snabbt växande begär att återvända till Silverleden. Men där och då njöt jag så mycket som möjligt! Springa med likasinnade, springa lätt (utan packning), få allt serverat och så alla dessa vätske- och matkontroller som verkligen låg tätt och strategiskt. Att dessa sedan var bemannade med helt underbara och engagerade människor är det som sätter guldkant på den långa dagen längs Silverledens stigar. Som ni säkert förstår bjöd vätskestationerna på två typer av energi, en för kroppen och en för själen!

170701e 170701f

Andra halvan (som jag kallar det) från Silvergruvan till Hurtigtorpet var avgjort tuffare ända in i målgång. Den gassande solen och värmen gjorde förstås sitt, men stigen och terrängen var mer teknisk och överlag mer höjdmeter. På denna sträcka matade jag bara på och det blev en felspringning direkt efter Svenstjärnen då jag var ouppmärksam och missade avtagsvägen från grusvägen in i björkbuskaget. Matade på men jag hade ju kartan i hand under hela loppet och kände snart att det inte stämde. En annan kille hade gjort samma miss. Kollade kartan. Leden gick dock parallellt så det var bara att köra obanat på skrå uppför mot Märrhöjden. Tappade tid på detta och kom efter ett tag ikapp Gustaf Sjösvärd som kom till Svenstjärnen när jag lämnade kontrollen. Så kan det gå. Men å andra sidan gjorde Gustaf och jag sällskap hela vägen fram till 60 km-strecket då han ökade (eller jag sackade). Hursomhelst kul att snacka med en trevlig kille så där mot slutet. Bra med en distraktion, en trevlig distraktion, för att glömma tröttheten. Och där, längs den skuggiga högstammiga lövskogen innan sista järnvägskorsningen kom dagens verkliga bonus i form av vacker segelflygande aspfjäril. En stor fjäril (9 cm mellan vingspetsarna) som vanligen håller till uppe i trädkronorna men som går ner till fuktiga skogsvägar för att suga i sig mineraler. Tio år sedan jag sist såg en aspfjäril. Efter den kicken gick det lättare och Kullberget avverkades utan större problem sedan var det bara att rulla på mot mål. Fick syn på Erik Andersson efter förvarningen (som jag glömde stämpla) men kände ingen som helst anledning att plocka honom. En placering hit eller dit. Att ta sig i mål efter 65 km en dag som denna är i sig en bedrift. Tro mig, det var underbart skönt att få springa i mål. En tid under 7 timmar blev det nu inte men 7:26 och en åttonde plats är ju inte illa pinkat för en 54-taggare. Klart nöjd! Blev dock paff att se Johan, Staffan och Erik sitta vid ett av borden. WTF! Vi stannade ett par timmar och jag fick höra deras historier. Härligt att heja in löpare vid målgång, prata med folk, njuta av korv, saffranskaka, citronkaka och även få med mig två par sandaler hem; ett par Luna för vardagsbruk (tack Johan) och ett par med känsla av gräs oavsett underlag (tack Jesper).

170701g

Jag kommer att minnas denna dag med värme och kommer jag givetvis att springa Silverleden på 1 dag fler gånger – ett lopp som har allt! Lagom stort, skönt format och den där härligt familjära känslan. Tack Jörgen och Claes för ett fantastiskt arrangemang och ett stort tack till alla funktionärer och peppande publik. Ja, och vad vore loppet utan alla fantastiska medlöpare?! Och tack Maria Frisk för lån av bilder.

Om du som läser detta är en sann stiglöpare eller du som precis hittat det fina med att springa på stigar i vacker natur kan jag varmt rekommendera att du anmäler dig till nästa års evenemang av Silverleden på 1 dag. Det kommer bli fullbokat, tro mig!

170705aSom sagt, jag orkade inte vänta ett helt år för att besöka Silverleden igen. Jag packade nya ryggan i tisdags för att ta tåget till Örebro och buss därifrån till Hällefors på onsdag förmiddag. Bra att få prova nya ryggan med full packning inför äventyret i fjällen i augusti. Min relativt nya rygga OMM Classic på 25 liter visade sig i England vara lite för kort i ryggen så att midjebältet satt för högt och tryckte över revbenen. Testade och köpte därför OMM Classic 32 liter som är längre i ryggen och passar min kropp mycket bättre.

Jag satte av från Hällefors station strax innan två i onsdags. Sprang en kilometer söderut på grusvägen längs järnvägen och kom så på Silverleden. Det var så obeskrivligt härligt att vara tillbaka på leden. Vädret var bättre med växlande molnighet, svalare och någon lätt regnskur då och då. Sprang i skönt njuttempo och gjorde stopp här och där, för att läsa på historieskyltar, fotografera, njuta av vyer, titta på nyutflugna fågelungar, bara stanna och andas in. Det som dock var väldigt märkligt var att jag inte såg några andra människor och där det fem dagar tidigare varit vätskekontroller och fullt av folk var det tomt och tyst. Smått surrealistisk känsla. Hade jag verkligen varit där tidigare eller hade jag bara drömt ihop en trevlig men väldigt svettig dröm?

Jag älskar att springa på eftermiddag och kväll. Jag tog god tid på mig. Fick återigen njuta av den underbara utförslöpan ner från Sävsjöhöjden. Klättrade upp i tornet på toppen av bergsprisberget (Silverknuten) som bjöd på otroliga vyer i det vackra kvällsljuset. Kom till Silvergruvan strax innan nio på kvällen och hittade en fin tältplats intill forsen nedanför dammluckorna. Knott och mygg gjorde att jag fick äta middag inne i tältet. Sov som en prins med öppet yttertält och vaknade tidigt. Njöt av frukosten, forsen som porlade och solen som redan stod högt. Inga knott eller mygg på morgonen. Kom iväg vid åtta. Närmast klarblå himmel. Härligt att få återuppleva denna sträcka mellan Silvergruvan och Hällefors igen, då den var avgjort tuffast och slitigast i lördags. Att få uppleva Silverleden två gånger på mindre än en vecka med två helt olika genomföranden är livet när det är som bäst. Livskvalitet i all sin enkelhet! Den här gången hann jag notera så mycket mer fåglar och roligast var väl en tjädertupp, två kullar med tjäderkycklingar, kacklande smålommar, mycket utflugna trastungar, gott om gök, en fin duvhök, ropande tranor kväll och morgon, spelande morkulla, forsärla i strömfåran nedan för dammen i SIlvergruvan och så väldigt många pratsamma korpar. Passade även på att plogga lite men jag kan berätta att det var väldigt lite skräp längs med stigen, ökade lite mot Hällefors, när folk förmodligen var trötta. Snyggt skött alla!

Var framme i Hällefors vid 12-snåret. Åt lunch på pizzeria Espana och avslutade med en latte och kylig cheesecake med flädersmak. Handlade Loka och glass på ICA Hallen och började snacka med killen i kassan som själv sprang och som siktade på springa Silverleden på 1 dag nästa år. Hällefors, en skön easy going ort omgiven av vacker natur. Tog 14:20-bussen till Örebro och därifrån tåg till Eskilstuna. Katterna blev glada att se mig. Ryggan fungerade klockrent. Nu blir det totalvila i tre dagar. Jag rundar av med ett fång bilder från min 24-timmarstripp på Silverleden.

Ha en fortsatt skön sommar på er!

Niklas

170705b 170705c 170705d 170705e 170705f 170705g 170705h 170705i 170705j 170705k 170705l 170705m 170705n 170705o 170705p 170705q 170705r 170705s 170705t 170705u 170705v 170705w 170705x 170705y 170705z 170705zz 170705zzz 170705zzzz 170705zzzzz 170705zzzzzz 170705zzzzzzz 170705zzzzzzzz 170705zzzzzzzzz 170705zzzzzzzzzz 170705zzzzzzzzzzz 170706a 170706b 170706c 170706d 170706e 170706f 170706g 170706h 170706i 170706j 170706k 170706l 170706m 170706o 170706p 170706q Karta_5-6_juli

Jun 252017
 

1aaLite mer än en vecka har passerat sedan jag kom hem ifrån min 15 dagar långa vistelse i fantastiska Lake District. Jag väljer att använda ordet ”fantastiska” även om mitt tänkta äventyr inte blev lika fantastiskt som jag innerligt önskat. Som jag nämnde i föregående inlägg (Wainwrights next!) fanns den där kalkylerade risken på 10-15%, ett blankt oskrivet utrymme för sådant som kan inträffa och som jag inte kan rå över. Dessa oskrivna situationer som kan uppstå påverkar både genomförandet och utfallet för äventyret ifråga och som jag alltid brukar säga: ”På ett löpäventyr över 5-10 dagar i prövande terräng kan du vara säker på en sak och det är att en eller flera saker kommer att inträffa som kan äventyra äventyret, du vet bara inte vad, hur väl förberedd du än är.” Det är väl också detta som är charmen och just gör ett äventyr till ett äventyr, även om det inte blev som jag först målat upp det. Det blir det sällan. I slutändan handlar det – för min del – ändå om upplevelser och då försöka få ut det mesta och bästa trots omständigheter som rubbar den ursprungliga planen. En plan är bara en plan och det finns ofta en bakomliggande plan. För min del handlade det om utmaningen att besöka Wainwrights alla 214 toppar på 10-12 dagar, självförsörjande med camping i bergen. Den bakomliggande planen var att på detta sätt skulle Wainwright-rutten ta mig till Lake Districts utkanter som jag aldrig besökt och förmodligen inte kommer att besöka utan särskild anledning. Sedan ville jag så gärna uppleva Lake District fullt ut med övernattning i tält. Tystnaden, gryning, skymning, enskildheten och, ja, långa dagar i bergen. Nu blev det inte riktigt så. För många dagar redan i inledningen med riktigt skitväder bestående av ihållande regn och hårda vindar med stormbyar och mycket dåligt sikt bidrog till att jag fick krypa in i ett hörn som en blöt hund med svansen mellan benen och tänka om. Ta en dag i taget, besöka så många Wainwright-toppar som möjligt och göra det bästa av situationen utifrån väderläget. Även om jag slickat såren kvarstår ändå ett sting av oförrättat ärende och att det inte blev fler än tre övernattningar i tält! Drömmen lever fortfarande, tro inte annat.

Jag fick dock flera dagar med bra väder och av dessa värderar jag tre heldagar högt; första och sista dagen och så fredagen i de norra böljande kullarna. Totalt blev det 36 mil, drygt 18000 höjdmeter och totalt 86 Wainwright-toppar samt etapp 1-2 och halva 3 på Bob Graham Round.

1b

Soligt social inledning
Gav mig av från mamma till Arlanda klockan fem på torsdag morgon den 1 juni. Klockan 12:30 anlände jag med tåg från Manchester Airport till Penrith där vännen Stuart Smith mötte mig. Busstrafiken mellan flera orter i Lake District är väl utvecklad med regelbundna turer medan det till andra orter ”på andra sidan berget” kanske går ett par turer om dagen. Eftersom mat väger var planen att bara bära mat och energi för två dagar i taget. Jag hade i förväg kontaktat YHA (Youth Hostel Association) i Patterdale, Langdale och Honister Hause och frågat om det var OK att lämna paket med mat hos dem för att plocka upp när jag passerade dem under själva Wainwrightäventyret. Samtliga var positiva och svarade att det gick bra. Patterdale tycks inte vara en turistattraktion då få bussar går dit så Stuart erbjöd sig att skjutsa mig dit. Jag inhandlade gas i Penrith sedan bar det iväg. Väl i Patterdale stannade vi till i byn då det enligt Stuart skulle vara någon Wainwright happening där men som vi nog skulle missa. Stuart verkar känna alla i Lake District och ha koll på det mesta när det kommer till fell running och allehanda outdooraktiviteter. Själv håller han kurser i navigation, säkerhet i bergen och erbjuder sin kunskap och tjänster till behövande. Det visade sig att vi kom lagom till invigningen av en skifferplakett som monterats på det gamla postkontoret i Patterdale. Det var nämligen där som de absolut första böckerna av Alfred Wainwrights första bok i volymen A Pictorial Guide to the Lakeland Fells såldes. Det blev en trevlig tillställning med entusiastiska människor, fika och samtal om Wainwright. Joe Faulkner (den enda som genomfört alla fyra Dragon’s Back Race) kom förbi, lite stelbent efter senaste DBR. Blev samtal om Wainwrightäventyret då han ju är en veteran och som supportat både Joss och Steve på deras respektive genomförande av Wainwrights. Ellie från YHA Patterdale var också där och efter invigningen åkte vi till hostelet där jag lämnade paketet med mat i Ellies vård. Jag fick dörrkod utifall jag skulle komma förbi sent eller när receptionen var obemannad. Schysst! Därefter åkte Stuart och jag vidare och vi hann avhandla en hel del. Det skiljer bara ett år mellan oss och det visade sig att vi har väldigt lika (=bra) musiksmak, hela brittiska 70- och 80-talssvängen från Bowie till Joy Division. Han berättade vidare om betydelsen bakom namnen på många bergstoppar och platser vi passerade då han var snäll nog att skjutsa mig till YHA Langdale där jag skulle lämna nästa paket och även bokat min första natt i Lake District. Väl där tog vi farväl och han fortsatte mot Keswick där han skulle möta upp ett gäng cyklister som han skulle supporta. Det var strålande sommarväder och efter att jag checkat in tog jag en långpromenad i eftermiddagssolen över Loughrigg till Ambleside, för att testa nya GPS:en och ta en gofika på schyssta Esquires Coffee.

1c 1d 1e 1f 1g 1h 1i 1j 1k

Vaknade till duggregn på fredag morgon. Mysigt. Åt frukost. Tog ryggan och joggade iväg längs Grasmeres strand till den pittoreska lilla byn med samma namn. Tog där en fika i väntan på bussen till Keswick. Hade inget boende bokat i Keswick på fredagen såg jag kollade direkt med YHA där och de hade en bädd. Perfekt då jag redan förbokat en bädd på lördagen. Installerade mig i rummet och låste in packningen och gav mig ut på stan. I Keswick finns allt en löpare behöver. En mängd outdoorbutiker och den bästa löparbutiken (Kong Climbing) vid sidan om Pete Bland Sports i Kendal, närheten till de omgivande bergen, busstationen med bussar till destinationer i hela nationalparken för dagsturer i löpskorna, flera schyssta restauranger, en suverän bokhandel och oräkneliga B&B plus ett par hostels. Tog en tur till Kong och upptäckte att Berghaus kommit med en uppföljare till den svårt saknade hypersmocken, nu i ett något robustare material och vikt på 100 gram, men 260 pund?! Hör en bekant röst längre in i butiken och det visar sig vara Aleks Kashefi, som jag träffade ett par gånger i Lake District förra året och som sprang från Nordkap till Gibraltar 2016/2017 på 196 dagar. Många svenska löpare gjorde honom sällskap genom Sverige i höstas. Det blev ett trevligt samtal då även han hade ett Wainwright-äventyr på gång, fast ett helt annat koncept. Sedan blev det ett besök på favorithaket Java Coffee för en latte med caramel shortbread. Därefter tillbaka till boendet för att packa ner en drybag med två dagars mat och energi i ryggan och jogga iväg till Wainwright-toppen Dodd nedanför Skiddawmassivet. Efter en lång svettig klättring i solen hittade jag ett bra ställe vid en stenmur mellan toppen Carl Side och Dodd där jag gömde maten, som skulle komma till bruk inför sista etappen på äventyret. Tog mig sedan upp på Dodd som jag aldrig varit på tidigare. En liten tjuvstart på Wainwrights. På vägen tillbaka träffade jag Joe Faulkner längs floden Greta och vi stannade till för en pratstund. Världen är bra liten ibland.

1l 1m 1n 1o 1p

Vaknade till strålande sol på lördagen och med floden Gretas porlande utanför fönstret. Började känna av pirret ordentligt och ville mest bara ge mig iväg. Kollade väderprognosen som dessvärre inte såg så lovande ut för den kommande veckan. Tyvärr brukar de (till skillnad från SMHI) vara rätt pricksäkra i sina prognoser. Åt frukost och tog sedan en latte på Java innan jag tog bussen till Honister Pass. Skulle lämna ett matpaket där på YHA men deras reception öppnade först vid fem på eftermiddagen varför jag bestämt mig för att gömma drybagen med mat en bit upp i bergen mot Grey Knotts där jag enligt min plan skulle passera framåt kvällen dag 1. Vandrade sedan Coast to Coast leden ner till Seatoller och buss därifrån tillbaka till Keswick. Firade att all mat nu var på plats med ännu en latte på Java. Gled in på Kong och snackade med ägaren som ju är en trevlig och dedikerad fell runner. Sedan vidare till outdoor-butiken Rathbones då jag haft en del kontakt med ägaren Neil (Rathbones) senaste halvåret då han är väl insatt i Wainwrights och skaran av support kring Joss och hans genomförande. De är väl också den enda butiken (som Neils far en gång startade) som har och säljer Joss lilla häfte Joss Naylor MBE was here – A personal account of the complete traverse of The Wainwright Lakeland peaks. Vi pratade en stund och sedan sa Neil ”Wait a minute” och försvann in bakom en dörr och var tillbaka efter en minut: ”This is for you and good luck to your adventure!” Han räckte mig Joss lilla häfte som visade sig vara signerad av Joss himself! Blir så himla rörd av dessa vänliga engelsmän! Som om det inte räckte med det så hörde även de engelska löparna Jim Mann och Sabrina Verjee av sig och erbjöd sig både sällskap på äventyret samt boende och duschmöjligheter under själva äventyret. Och det är ju detta som är fell running gemenskapens kärna, alla hjälper varandra, inte minst när det gäller att genomföra Bob Graham Round och liknande kommersiellt befriade utmaningar.

1q

Tittade in på George Fischer innan det var dags att återvända till YHA för att förbereda packning och de sista detaljerna inför starten från Moot Hall på söndag morgon. På George hittade jag så regnbyxorna av märket Montane, som jag testade på Kong förra året men dumt nog aldrig köpte då. Mina Inov-8 Race pant 150 börjar sjunga på sista versen. Testade Montanebyxorna och de satt superbra. Tror inte det är många märken som erbjuder tre benlängder på sina regnbyxor avsedda för löpning. Dumsnål som jag är ibland tänkte jag bara ”Nä, jag köper dem när jag åker hem till Sverige”, vilket skulle visa sig vara ett ytterst korkat beslut.

Tillbaka på YHA visade det sig att en trevlig löpare lagt beslag på en av sängarna. Han var rätt speedad då han nyss kommit tillbaka från en lätt löptur. Han var där för att på söndagen springa en kvaltävling (British Athletics trial for the European Mountain Running Championship) uppför Skiddaw. Vi pratade medan jag packade ryggan och gjorde i ordning allt. Klockan var ställd på 05:00. Stämt möte med Steve Birkinshaw vid Moot Hall klockan sex på söndag morgon. Olyckligtvis var det en ölfestival i Keswick på lördagkvällen och jag misstänkte att det skulle bli en del spring i korridoren på natten. Ingen i mitt rum skulle tack och lov delta i dryckeseventet.

Dag 1 (söndag 4 juni)
4
Alarmet gick igång klockan fem på morgonen. Hade inte fått någon djupsömn då någon idiot till fylletratt stod och skrek utanför vandrarhemmet till och från. Gråmulet väder utanför. Slut på finvädret tydligen. Tog min packning och gick ner till köket och fixade min frukost. Snart. Snart. Äntligen dags att få ge sig av och spola bort abstinensen ur blodet och stilla de längtande benen. Kvart i sex promenerade jag bort mot Moot Hall genom en spöklikt tyst liten stad. Bara fåglarna var oberörda av veckodag och en tankfull renhållningskille på torget. Annars stilla och tyst. Fem minuter i sex såg jag Steve komma joggande. Han skulle göra mig sällskap ett par timmar innan familjeangelägenheterna tog vid. Sista dagarna på school holiday. Vi snackade och Steve suckade när han lyfte min rygga. Klockan slog sex och vi gav oss iväg. Yes, så underbart. Molnen sprack upp och solen tog över allt mer.

Jag var glad att Steve gjorde mig sällskap över de första topparna då det är klurigt att hitta rätt väg/stig mellan de tre första topparna som i dalarna går genom gårdar och betesmarker. Gäller att undvika ”no rights of way”. ”These low places is always navigational difficult. Always easier upon the fells.”, som Steve uttryckte det som om han läst mina tankar. Dessutom hade de bortspolade broarna sedan oväderskatastrofen (stormen Desmond) i december 2015 ännu inte återuppbyggts så vi fick vada över floden Greta efter första Wainwright-toppen Latrigg. Det var skönt att låta Steve sköta guidningen.

När vi kom till den tredje toppen Walla Crag tackade Steve för sig. Jag lovade att höra av mig under äventyret och han ville gärna sammanstråla när jag påbörjade the Dodds om någon vecka längre fram, om allt gick enligt plan.

Det rullade på över relativt blöta ”platåer” mellan topparna och snart nådde jag Raven Crag. Halvklurigt navigationsmässigt då jag ville undvika skogen som till stor del täcker toppen. Kom så på en stig som inte var utmärkt på kartan och nådde snart toppen. Kul! Från den riktning jag kom ser toppen inte så mycket ut för världen men från öster (Dodds och Thirlmere) skjuter klippan ut dramatiskt och ser närmast ointaglig ut. Den har genom åren dragit uppmärksamheten till sig men jag har liksom inte ”haft vägarna förbi”.

Betade av några mindre spektakulära Wainwrights genom blöta ”boggiga” områden. En sak blev rätt snart uppenbar och det är att en rutt som denna inte på något sätt är logisk frånsett att hela sträckningen som knyter ihop alla 214 Wainwright-topparna är den mest effektiva vad gäller distans (52 mil) och höjdmeter (36000m). Men det innebär inte att vägvalen är naturliga eller logiska, tvärtom. Mycket stiglösa vägval och korsande av dalgångar. Karta är ett måste hela tiden samt att då och då ta ut bäring med kompassen, trots klockren sikt. Detta för att många av Wainwrights toppar ibland bara är ”upphöjningar” som är dolda av mer närliggande kullar eller berg. Det går inte att ta sikte på toppen ifråga visuellt. Avvikelser och omvägar för att komma på någon stig kostar tid och energi. Lunch bestående av potatismos och torkat kött intill en liten bäck nedanför Great Crag.

Efter Grange fell blev det en lång stenig utförslöpa ned mot byn Rosthwaite i Borrowdale och nästa topp Castle Crag, den lägsta av alla Wainwrights med sina 298 meter. Solen stekte men tack och lov var det rätt blåsigt uppe på höjderna. Inne i Rosthwaite ville jag vika av på en liten väg men där stod en fet jeep med djurtransportsläp mellan stenmurarna. När det gäller byar är kartan sällan tillräcklig och precis som Steve sa och jag själv upplevt många gånger är det nere i dalgångar med byar och/eller gårdar som navigeringen blir extra klurig. Det här visade sig bli ett kostsamt navigeringsfel som tog säkert en timma, onödiga höjdmeter och fem kilometer extra i en lång lov för att nå Castle Crag. Läckert ställe, men jag var rätt ”pissed off” så att säga. Från Castle Crag tog jag dock den snabba optimala vägen jag skulle ha kommit på och kom ut där jeepen stått. Där fanns ett enkelt café. Det var varmt så jag bestämde mig för att ta en latte och en bägare med några glasskulor. Satte mig i trädgården och började prata med en tjej som varit uppe på Green och Great Gable. När vi sitter där och pratar tittar plötsligt Steves huvud över stenmuren. Han ler. Han hade varit uppe i Honister Pass med familjen och skulle nu ta en fika. Vi tog farväl ännu en gång innan jag joggade iväg mot de (vad jag kallar) riktiga bergen. Äntligen!

Latten och glassen gjorde gott. Sen eftermiddag med skön temperatur och vackert ljus. Började den branta långa klättringen upp mot Bessyboot och Rosthwaite Fell och därefter toppen Glaramara, som får en att osökt associera till något glamoröst från musikens 70-tal. Detta var dagens höjdpunkt. Jag har besökt Glaramara tidigare, men den gången för två år sedan var sikten inte många meter när Kerstin och jag skulle plocka en kontroll där under GL3D. Denna gång var sikten vidsträckt och ljuset ljuvligt. Och bergsryggen Rosthwaite Fell kändes som hämtad ur en saga med den stilla tjärnen ”Tarn at Leaves” mellan topparna och i bakgrunden sköt Pike of Stickles tornspira upp mot himlen. Det är ögonblick som dessa som gör alla mödosamma mil värda att genomföra. Jag njöt.

Noterade att vindstyrkan ökat och molnen som tornade upp sig i sydväst. Great Gable var ena stunden fri från moln för att i nästa vara inbäddad och dold. Avverkade ett par toppar till innan jag halvvägs upp till Brown Base bestämde mig för att fixa middag i en bäckravin. Hade varit på färd i över tolv timmar.

Det började bli sent. Betade av Brown Base och Green Gable som var är insvepta i moln (dimma) och sikten reducerad. Passerade Wind Gap och började klättringen upp mot Great Gables topp. Mitt favoritberg i Lake District. Inte mycket till sikt. Månlandskap i dimma. Några får uppenbarar sig här och där. Efter toppen blir det en trixig utförslöpa ned till passet mellan Great Gable och Kirk Fell. Dimman tjock, det blåser hårt och klockan är nästan nio på kvällen. Jag bestämmer för mig att avsluta dagen där och slå upp tältet, särskilt som det finns två små fjällsjöar där. Hittar en bra flack tältplats på nordsluttningen bakom en stor uppskjutande klippa som erbjuder bra lä. Förankrar alla tältpinnar med en stor sten. Hämtar vatten. Kryper in i tältet och byter om till nattdressen. Tar av mig strumporna. Fotsulorna är som russin och upptäcker att huden på mitt ganglion på vänster stortåled är bortskavd. Ett öppet sår. Det är något med just detta skopar som skaver mot knölen trots att jag snörat om skon. Inte så med mitt tidigare par 225:or. Får fundera ut något under morgondagen. Testar något nytt genom att pudra in fotsulorna rikligt med talk och sedan ner i yllestrumporna. Planen är sedan att smörja in fötterna med NOK när jag vaknar under natten för att pissa, vilket jag alltid gör på äventyr som dessa.

4a 4b 4c 4d 4e 4f 4g 4h 4i 4j 4k 4l 4m 4n 4o 4p 4q 4r 4s

Dag 2 (måndag 5 juni)
5
Detta med talk visar sig vara klockrent. Vaknar på natten och fotsulorna är släta och fina. Smörjer in dem med NOK. Sömnen blir inte långvarig då jag vaknar till intensivt smatter på tältduken och blåsten som tilltagit ordentligt. Det är inte längre lä där jag ligger utan det kommer hela tiden kastbyar med kulingstyrka eller mer. Glad att jag förankrat tältet med stora stenar. Tältet (Tarptent Notch) får verkligen bekänna färg och gör det med bravur. Jag hade dessutom varit förutseende och sänkt tältet till lägsta höjd så att yttertältet gick ner i backen.

Trots blåsten och regnet hade jag det riktigt gosigt i tältet. Där låg jag och funderade på dagens upplägg. Gick inte att sova. Vinden hade ökat än mer, ryckte och slet i tältet. Drybagen med mat låg gömd några kilometer bort. Inte läge att försöka sig på att laga frukost. Blötlade en halv portion gröt i kallt vatten och tuggade i mig en proteinbar med jag väntade på att gröten skulle svälla någorlunda.

Vid halvsex började jag packa ihop allt i tältet. Ytterligare en positiv lärdom. Det rymliga tältet och framför allt sitthöjd och de båda rymliga absiderna gjorde det möjligt att packa ihop allt och spara tältet till sist. Och jag var verkligen glad att jag i absolut sista minuten packat ner mina nya tunna sealskinz (som egentligen var ämnade för det kommande äventyret i svenska fjällen) och nya regnjackan (Haglöfs LIM 3). Berghaussmocken är fantastisk, men jag vet så väl – bland annat efter Welsh 3000 – att den inte räcker till i timmar av ihållande hällregn och blåst.

Ut i ovädret för att packa ihop tältet snabbt på några minuter. I med allt i ryggan. Upp med kartan och ta ut bäringen mot toppen Brandreth. Vilket jäkla skitväder. Inte mycket till sikt. Höll på att blåsa omkull flera gånger. Det här området kan jag. Betade av Brandreth och joggade iväg mot Grey Knotts. Blev samtidigt medveten om att regnbyxorna inte alls höll tätt, vilket snart var alldeles uppenbart eftersom vatten rann längs benen och ner i de vattentäta sealskinz-strumporna. Det var som att klafsa omkring i vattenfyllda mjuka gummistövlar. Hm, varför i hela fridens namn köpte jag inte regnbyxorna på George Fischer? Pucko! Prickade av Grey Knotts och fick ta det försiktigt ned mot Honister Pass då den steniga stigen blivit till en forsande bäck. Hämtade den gömda maten och bestämde mig för att ”rulla ner” till Seatoller och ta bussen in till Keswick och där avvakta en möjlig väderförbättring. I så fall ta bussen tillbaka till Honister och fortsätta.

I Keswick kollade jag med YHA om de hade någon bädd, men det var fullbokat. Tog en promenad bort till Denton House som jag blivit rekommenderad tidigare. Jo visst, de hade hur många bäddar som helst. Underbart bemötande och kände på en gång att det här var ett ställe som jag skulle trivas på. Så mycket hemtrevligare än YHA och det verkade vara ett ställe där löpare, vandrare, cyklister och outdoormänniskor överlag verkade bo på. Och billigt! Jag fick ett rum för mig själv. Bara packa upp och hänga in blöta plagg i det stora varma torkrummet. Det visade sig att hela huvan på sovsäcken var genomblöt och som bekant torkar dun väldigt långsamt. Kompressionspåsen är helt vattentät men jag hade vänt öppningen nedåt och trots ett tätt åtsittande lock hade vatten/fukt trängt in i alla fall. Ett dygn i torkrummet gjorde dock susen. Köpte en mycket tunn drybag som extra skydd. Sovsäcken är en så viktig del i utrustningen och som inte får bli blöt

Väderprognosen såg väldigt dyster ut och först på onsdagen lovades uppehåll. Regnet föll hela måndagen. Tog det lugnt på Denton House och var nere på stan några gånger. Fikade på Java och inhandlade förstås regnbyxorna av märket Montane. Testade dem i regnet på en joggingtur bort mot Skiddaw. Satt perfekt, mer följsamt och var dessutom lättare jämfört med Inov-8-byxorna, som hamnade i papperskorgen. Passade även på att modifiera min vänstersko genom klippa bort ett område tyg/söm/plös så att ganglionknölen fick fritt spelrum. Den gör inte ont, men den blir snabbt irriterad och svullnar om skon trycker på eller skaver.

På kvällen fick jag en rumskamrat vid namn Adam som cyklade i bergen med MTB och packning. Han var så less på dagens skitväder och valde även han bekvämligheten framför tält bland bergen. Trevlig bekantskap. Meddelade Jim Mann att planerna blivit ändrade och det var bättre att han hittade andra alternativ än att göra mig sällskap på dag 4 och 7, som det var tänkt.

5a 5b 5c 5d 5e 5f

Dag 3 (tisdag 6 juni)
Inte mycket att rapportera. Ihållande regn och blåst hela dagen. Började inse att det skulle bli svårt att hålla tidsplanen, särskilt som min två reservdagar nu var bortspolade från schemat. ”OK, jag får helt enkelt följa planen men med det nya målet ”Bag as many Wainwrights as possible”, så får jag se hur långt det räcker. Att benhårt beta av toppar oavsett väder är inte min grej. Jag vill ha någon form av njutning och upplevelse av bergen, där jag står med vyer runt omkring mig. Stoisk envishet, skygglappar och överdrivet pannbensbyggande är inte det som bär mina ben framåt med glädje. Stundtals kanske, men inte i längden.

Adam valde att fortsätta på sin färd. Jag fick en ny rumskamrat vid namn Reynold. En mycket trevlig kille från Devon och som skulle bo på Denton House i en vecka för att träna och reka Bob Graham Round inför sitt försök senare i juli. Det blev förstås en hel del snack om BG, Lake District, olika utmaningar och resor. Det visade sig att vi hade rätt lika inställning till det mesta och i synnerhet till löpning, att utmaning i kombination med upplevelse var viktigast.

Väderprognosen inför onsdagen såg bra ut. Packade allt och låste in det jag inte behövde i ett skåp på Denton House. Siktade på att ta första bussen upp till Honister Pass på onsdag morgon.

Dag 4 (onsdag 7 juni)
7
Buss till Honister Pass. Blåsigt men höga moln med solglimtar då och då och perfekt temperatur. Började genast klättringen upp mot Fleetwith Pike. Ny topp för mig och med härlig utsikt åt alla håll. Passerade ett gäng vandrare. Gjorde en mindre navigeringstabbe på väg mot Haystacks, en vidare lov istället för en genare väg, men bibehöll istället höjden och fick dessutom se ett klippblock som illustreras i Wainwrights kapitel om Haystacks, där för övrigt Alfreds aska spreds efter sin död. Avnjöt fjällsjön med det vackra namnet som hämtat ur en Harry Potter bok: Innominate Tarn (som betyder ”utan namn”). Onsdag men ändå en del vandrare uppe i bergen. Många som passar på när vädret är OK.

Lång mödosam klättring upp till High Crag men jag belönades med fina observationer av ringtrast. Väl uppe på platån väntade en lång härlig löpning längs hela ryggen ända bort till Great Borne i nordvästlig riktning. Bockade av fem Wainwrigth-toppar. Jag njöt av hela den sträckan med härliga vyer åt ömse håll. Efter härlig gräslöpning och toppen Hen Comb avklarad blev det lunchbreak nere i dalen vid en bred forsande bäck. Fjällkänsla. Njöt av potatismos och torkat kött i solen.

Klättring upp till Mellbreak och jag vart osäker på vilken av dess två toppar som var den rätta Wainwright. Lika bra att besöka båda, varför det blev en riktigt brant nedstigning. De resterande fem topparna som hör till de gräsbevuxna, blöta och böljande slaget var inga pulshöjare men bjöd ändå på skön löpning. Molnen började torna upp sig från sydväst och anta en mer djupt gråblå ton samtidigt som vindstyrkan ökade. Tog sikte på västspetsen av sjön Ennerdale. Det började bli sent och påbörja klättringen upp till Grike och leta tältplats uppe på höjderna i blåsten lockade inte. Det är inte tillåtet att tälta nere i dalarna så jag sprang till Ennerdale Bridge där det enligt kartan skulle finnas en campingplats, men den visade sig vara stängd. Tillbaka till sjön Ennerdale och sex kilometers löpning i onödan. Klockan var halvtio på kvällen, gråmulet med duggregn så jag bestämde mig för att hitta en tältplats lite i skymundan nära sjön. När jag passerat gården Crag Farm fick jag se en ljus fågel sväva fram fjärilslikt över ängarna ner mot sjön. Wow, en tornuggla! Så himla oväntat och läckert. Ny art på löplistan. Jag följde stigen och stenmuren ned mot sjön och hittade slutligen en liten plätt intill muren och några meter till sjön. Även knotten hittade mig. Jäklar vad knott och ingen djungelolja hade jag med mig. Snabbt upp med tältet. Fixade snabbt en middag och medan den sjöd i sin påse njöt jag av tornugglan som jagade över ängsmarkerna på andra sidan muren samtidigt som lönlöst försökte vifta bort knotten. Sedan in i tältet och väldigt tacksam att innertältets myggnät var av den tätheten så att även de små ettriga knotten hölls utanför. Jag blev rejält biten på benen och det märkliga var att den värsta klådan kom först efter ett dygn.

Pudrade in min skrynkliga fotsulor med talk. Åt middag. Borstade tänderna. Pissade i kokkärlet. Kröp sedan ner i den gosiga dunsäcken. Planen var att stiga upp tidigt för att undvika någon ilsken markägare som kom och slet i tältet och hotade med böter.

7a 7b 7c 7d 7e 7f 7g 7h 7i 7j 7k 7l 7m 7n 7o 7p 7q 7r

Dag 5 (torsdag 8 juni)
8
Vaknade mycket riktigt tidigt, men inte av klockan utan av intensivt regnsmatter. ”Jaha, det börjar bli rutin med uppvaknande till regn och ihoppackande av prylarna i tältet.” Lyckligtvis låg tältet bra i lä så jag kunde koka vatten till kaffet och gröten utan problem. Snabb frukost. Sedan ut ur tältet, slå ihop det snabbt, ner med allt i ryggsäcken på sina givna platser. Ordning och reda på packningen är A och O, även i ryggsäcken, så att man aldrig behöver leta efter det man behöver. Och ju färre prylar desto bättre.

OK, vad är planen? Regnet öste ner. Molnen låg riktigt lågt, ned till 300 meters höjd. Även om lågtrycket svepte in från sydväst drog vinden i dalen från ost. Det blir ju alltid si och så med vindriktningar i bergsområden och massiva molnbankar som ”fastnar” i vissa massiv och bergsryggar. Vädersituationen var snäppet värre än det varit dagarna innan. Sikten var riktigt usel och det var mycket obanat på sträckan som väntade. Det skulle inte bli någon njutning alls och det skulle gå långsamt, väldigt långsamt, i rådande förhållanden. Nä, eftersom jag befann mig på Coast to Coast-leden kunde jag lika gärna ta den hela vägen till Honister Pass och därifrån bussen till Keswick. Som sagt, jag börjar få rutinen på dessa nödlösningar.

Det var svårt att få till löpningen i regn och hård motvind särskilt som stigen förvandlats till en forsande bäck och bäckarna som mynnade ut på stigen innan de nådde sjön var många. Nå, denna sträcka nere i dalgången var ny för mig och det var spännande att passera Black Sail Hut och se alla silvertrådar till forsar ringla sig ner från de omgivande bergen ner i dalen för att ansluta till floden Liza. Återigen var jag väldigt glad att ha den lätta men robusta Haglöfsjackan på mig och denna gång nya helt vattenavvisande regnbyxor. Fötterna var torra och nöjda i sina sealskinz.

Efter drygt fyra timmar i piskande skitväder nådde jag så Honister Pass och jag var djupt tacksam att fiket var öppet då det var drygt en timma tills bussen mot Keswick skulle stanna till. Det blev en latte och en chocolate fudge. Och så en latte till.

Ägaren Libby på Denton House log när hon fick syn på mig. ”Hi Nicholas. Bad weather again, huh.” Fick fyrbäddsrummet ”Blencathra” helt för mig själv. I mysrummet intill matsalen satt Reynold och läste. Även han log, men förstod verkligen läget. Han hade tänkt köra etapp 1 av BG men flödet i floden Caldew mellan Great Calva och Blencathra var för högt och strömt att han inte vågade vada över utan tog Cumbria Way via Skiddaw House tillbaka till Keswick.

Tog en tur ner på stan. Fikade på Java och köpte några böcker på genuina bokhandeln Books End. Det var liv och rörelse i stan. Inte konstigt då det var Keswick Mountain Festival helgen lång. Kollade väderprognosen och fredagen såg väldigt fin ut medan lördag och söndag skulle bjuda på regn och hårda vindar. Hm, vad att göra? Inte direkt härligt wild-camp-väder i bergen. Lika bra att kolla med Libby hur det såg ut med bäddar eftersom det är Mountain Festival och förmodligen fullbokat överallt. Det fanns en bädd kvar över helgen. Jag tog den! Bestämde mig för att köra dagsturer med lätt packning i den mån vädret tillät de närmaste tre dagarna. Planen för fredagen fick bli det norra området då jag inte besökt topparna norr om Great Calva.

8a 8b 8c 8d 8e

Dag 6 (fredag 9 juni)
9
Vaknade tidigt och åt frukost med Reynold som skulle ta bussen till Dunmail Raise och ta etapp 3 av BG och efter Scafell ta Corridor route till Seatoller och bussen tillbaka. Vi önskade varandra lycka till.

Eftersom två av de bortspolade broarna längs den gamla fina banvallen mellan Keswick och Threlkeld ännu inte ersatts av nya blev det till att ta den sex kilometer tråkiga asfaltsvägen till Threlkeld. Det var en skön morgon. Aningen kvavt, fläktande vind och högt molntäcke. Det växlar sannerligen snabbt. Men det vore förmätet att klaga. Väl i Threlkeld var det en njutning att ha lätt packning på ryggen. Jag log när jag tog stigen upp mot Gategill. Den stigen kan jag utan och innan, men istället för att fortsätta på Hall’s ridge upp till toppen av Blencathra vek jag av norrut längs med en fin stenmur. Ljuvlig löpning! Precis som i onsdags var det många fler än jag som tog tillfället i akt och ge sig ut i bergen. Började med Souther Fell och dess gräsklädda böljande sluttningar. Blött förstås, men härlig löpning. Sedan blev det Blencathra som fortfarande låg insvept i moln. Det hade inte torkat upp så jag skippade den grymma ridgen Sharp edge. Alltid lika trevligt att vara på Blencathra även om sikten var kass. Därefter var siktet inställt på Mungrisdale Common, som måste vara den avgjort mest mediokra av Wainwrights alla toppar. Det är handlar ju inte ens om en topp, bara ett litet röse på ett flackt vattensjukt område. Jag tog faktiskt fram GPS:en för att kolla att jag verkligen var på rätt ställe. Det var jag.

Tog ut bäring med kompassen då det från och med Blencathra mer eller mindre blev en dag med stiglös löpning över det norra böljande och inte så höga topparna. Solen sken och även Blencathra var helt molnfri. Efter Bowscale Fell blev det en lång och helt sagolik utförslöpa på gräs bland de betande fåren, ner i dalen till en slags geografisk T-korsning av dalar, berg och bäckar. Vadade över floden Caldew och vattnet nådde upp till grenen och jag hade inga stavar med mig. Tog det försiktigt. Förstod hur mycket högre och stridare floden måste ha varit dagen innan då Reynold lät bli att korsa den.

Summa sumarum, dagen blev en av de härligaste på hela resan. En dag där allt bara flöt på, slitigt, svettigt men ändå så mycket njutning för öga och sinne. Ljuvligt väder, härlig löpning, tystnaden, ringtrastar, svarthakade buskskvättor, forsärlor, strömstarar och hela tre arter falk (pilgrimsfalk, stenfalk och tornfalk). Verkligen kul att få uppleva ett för mig helt nytt område i Lake District. Dagen avslutades med den lååånga mödosamma klättringen upp till toppen av Skiddaw, som förstås var inbäddad i moln. Efter sista toppen Lonscale Fell väntade en lång härlig utförslöpa till Keswick och när jag kom ut ur molnen och ner i dalen sken solen. Klockan närmade sig åtta på kvällen och jag kunde höra att festivalens musikfest med många liveakter hade startat. Däruppe på fjället var det bara jag, fåren och korparna och där nere vid sjön i den lilla staden roade sig människor. Jag log och kände mig tillfreds och privilegierad!

9a 9b 9c 9d 9e 9f 9g 9h 9i 9j 9k 9l 9m 9n 9o 9p 9q 9r 9s 9t

Dag 7 (lördag 10 juni)
10
Som sagt, tog varje dag som den kom. Vaknade till skitväder utanför fönstret. ”Så, vad får det bli idag då?” Åt frukost med Reynold och studerade kartor. Bestämde mig för att ta bussen till Honister Pass och bocka av ett antal Wainwrights och avsluta med Catbells och springa de sista kilometerna in till Keswick. Sagt och gjort, tog vägen förbi Java för en latte och sedan bussen till Honister. Regn och blåst. Full fart i Keswick i och med Mountain-festivalen och Charlie Sproson (Mountain Run) arrangerade löploppen under helgen, 10 och 25K på lördagen och 50K på söndagen. Lördagens löparevent var redan igång när jag åkte med bussen längs Derwentwater. Kände mig lite mesig som klagar över vädret när de springer i linnen. När det gäller löpning slår engelsmännen, åtminstone de som hängett sig åt fell running, finnarna med hästlängder vad gäller äkta sisu!

Vandrade den långa vägen upp från Seatoller till Honister och därifrån den lååånga stigen upp mot Dale Head. Den sista långa klättringen på femte och avslutande etappen av Bob Graham Round. Den är inte så brant, men det känns som man aldrig kommer fram. Hård vind och smattrande regn och dimma. Mötte faktiskt tre löpare varav en uppe vid Dale Head och jag blev full i skratt då han sprang och samtidigt lutade sig mot vinden, vilket såg rätt lustigt ut.

Väl uppe vid Dale Heads mäktiga röse valde jag att ta höger istället för vänster och BG-rutten. Fram med kompassen då det blev en stiglös loop mot toppen High Spy. Halvvägs dit blev jag smått förvirrad då altituden på klockan inte stämde med höjden på kartans höjdkurva där jag tyckte att jag borde befinna mig. ”Navigerade jag verkligen så illa?” Tog fram GPS:en. Nä, min position stämde bra. Tittade på klockan igen och då visade det sig att den totala höjdstigningen var snarlik altituden. Det där fenomenet har hänt mig en gång tidigare. Det var bara att fortsätta och det sköna var att jag skulle springa på hela bergsryggen till Catbells i nordostlig riktning vilket innebar blåsten i ryggen.

Betade av High Spy, Maiden Moor och slutligen Catbells. Härlig löpning om än blöt då stigarna blivit till bäckar. När jag närmade mig Catbells började molnen lyckligtvis spricka upp och det bjöds på dramatiska vyer mot de mäktiga bergen i väster. Snart upphörde även regnet. Jag älskar verkligen denna typ av vyer när ljus och moln sätter vyerna i rörelse. Dynamik. Vyn förändras hela tiden och det är lätt att förlora sig i fotokonsten. Välkomnades av ett korppar vid Catbells.

När jag kom ner mot Derwentwater och Portinscale sken solen för fullt. Kunde inte annat än le. Vädergudarna måste tycka det här är jättekul. Kom in på slutklämmen av den markerade 25 kilometersbanan och när jag närmade mig Keswick såg jag en välbekant figur i sandaler. Kom ikapp sällskapet och utbrast i överraskande ton ”Hello there Aleks!” Visade sig att han varit funktionär på tävlingen och skulle vara det även på söndagens 50K-tävling. Vi kom till sista checkpointen innan målgång och de trodde jag var siste löparen.

Det blev en soft eftermiddag på Denton House. Reynold hade tagit vilodag och satt och pratade med en tjej (Sara) som också tagit in och var dedikerad löpare. Hon var där för att skriva om festivalen för ett outdoormagazine. Trevlig bekantskap och det blev en kväll med löparsnack.

10a 10b 10c 10d 10e 10f 10g 10h

Dag 8 (söndag 11 juni)
11
Vaknade upp till gråmulen himmel men inget regn. Åt frukost i lugn och ro. Planen var att springa the Dodds range, etapp 2 av Bob Graham Round. Tog asfaltvägen mot Threlkeld men vek sedan av på en fin stig som jag mindes från tävlingen 3×3000 för några år sedan. Snart var det dags för den branta långa klättringen upp till första toppen Clough Head. Jag har aldrig gillat inledningen som är en rätt sumpig historia. Det intressanta var dock att ”BG-stigen” flyttat sig betydligt mer västerut jämfört med tidigare år och senast för ett år sedan. Blåsten blev jäkligt påtaglig ju högre jag kom och väl uppe på toppen var det minst hård kuling. Den långa härliga utförslöpan på gräs mot Great Dodd är i vanliga fall helt fantastisk, men det var som om någon placerat ett grästäckt löpband där i backen. Jag kom ingenstans i motvinden, jo, men det kändes inte så. Plötsligt började det regna. Så hårt att det sved in ansiktet. Trodde först att det var hagel, men det var regn i kombination hård vind. Jag kom halvvägs upp mot toppen av Great Dodd som var inbäddad i moln och kände bara ”Nä, det här går inte!” Droppade ner och tog en ny väg runt Clough Head och så tillbaka till Denton House. Även Reynold hade avbrutit sitt pass och Keswick Mountain Festival beslutade att ställa in hela evenemanget för söndagen på grund av det hårda vädret. Charlie valde dock att genomföra 50K-tävlingen. Borde ha anmält mig till den istället.

Dagarna började rinna iväg. Väderprognosen såg hyfsat bra ut för de kommande dagarna men ändå ostabilt och opålitligt. Behövde ju även hämta min utplacerade mat, som åtminstone skulle komma till användning för det kommande äventyret i svenska och norska fjällen i augusti.

11a 11b

Dag 9 (måndag 12 juni)
12
Tog morgonbussen till Grasmere. Höga moln och inget regn. Sprang sedan längs sjön och vidare till YHA Langdale. Hämtade mitt matpaket och tackade dem så hemskt mycket för hjälpen. Sprang vidare längs Loughrigg och Rydalsjön. En ny träbro hade ersatt den bortspolade stenbron. Förra året fick Kerstin och jag vada över floden, men då var det rejält lågvatten. Nu var det högvatten.

Hade bestämt mig för att köra Fairfield Horseshoe om vädret var OK. En riktigt härlig runda/hästsko med fina toppar och läckra vyer. Första halvan till Fairfield går i stort sett uppåt hela vägen men det bjuds på några sträckor med fin löpning. Från Fairfields platå som närmast liknar ett månlandskap med ett gytter av sten och skiffer bjuds det på vyer åt alla håll. Därifrån är det först teknisk löpning på flacken men när väl bergryggen böjer av mot Ambleside väntar en flera kilometer lång utförslöpning, mestadels på gräs och halvsumpigt underlag, för att avslutas med grus och asfalt. På så vis fick jag in åtta Wainwright-toppar, ingen ny dock. Kom ner till Ambleside på eftermiddagen. Hann med en fika på Esquires innan bussen till Keswick avgick.

En riktigt skön dag i bergen!

12a 12b 12c 12d 12e 12f 12g 12h 12i 12j

Dag 10-11 (tisdag-onsdag 13-14 juni)
13_14
Hade förbokat boende på YHA i Keswick på tisdagen, men jag var ambivalent. Enligt prognosen skulle vara uppehåll hela tisdagen och bli fint på onsdagen. Mina två sista heldagar i Lake District. Jag var ju där för att tälta i bergen och det hade bara blivit två nätter i tält. Skamligt och framför allt väldigt tråkigt.

Bestämde mig för att köra etapp 1-3 av Bob Graham Round och tälta någonstans i bergen beroende på hur långt jag hann. Gav mig av mot Skiddaw. Låga moln men inget regn. Man kan väl sammanfatta dagen som navigationsträning i dimma. Alla 12 toppar på etapp 1-2 av BG var insvepta i moln/dimma, utom Clough Head, där jag träffade en tjej som satt vid röset och knaprade på en flapjack. Hon tränade för ett BG-försök i slutet av juni. Det blev en trevlig pratstund.

Navigeringen på etapp 1 av BG flöt på bra och det var skönt med normal vind och noll regn. Navigeringen mellan Clough Head och Stybarrow Dodd är notorisk svår i dimma, vilket Kerstin och jag bittert fick erfara förra året på vårt BG-försök. Det var inte lättare nu i dagsljus, men jag hade ingen tidspress. Svårast är sträckan Great Dodd-Watson’s Dodd-Stybarrow Dodd med få höjdskillnader, gräs, flackt och bara antydan till stigar och de två senare topparna ligger liksom en bit vid sidan om det som skulle kunna kallas huvudstig. Bra träning och jag var tvungen att ta fram GPS:en vid två tillfällen, vilket är resultatet när man tar ut bäring men släpper fokus och springer utför i ren glädje och låter sig förföras av det som känns bra, utan att benhårt hålla koll på kompassriktningen. Bra träning hursomhelst.

Skippade ridgerna Swirral och Striding edge då dimman inte erbjöd några som helst vyer. Uppe på Helvellyn var det helt folktomt. Bara jag och några Herdwickfår. Det har nog aldrig hänt tidigare. Betade av Nethermost Pike och Dollywagon Pike innan jag droppade ner till den fina ”grytan” med Grisdale Tarn i botten. Beslöt mig för att övernatta där. Vackert och så tillgång till vatten. Tre pass mellan bergen leder in/ut, vilket gör att det ofta blir mer vind. Fick gå runt hela sjön innan jag hittade en flack yta som var någorlunda torr och låg lite i lä. Väderprognosen från pålitliga MWIS (Mountain Weather Information Service) hade spått att molnen skulle ligga lågt på onsdag morgon men sedan lätta snabbt på förmiddagen. Om så var fallet skulle jag få en fin utsikt från tältet bort mot den läckra ridgen/ryggen St Sunday Crag.

Det blev en lugn natt och ett uppvaknande på morgonen till ljudet av grågäss och skrattande moripor. Inget regnsmatter. Kikade ut under yttertältet och dimman låg tät. ”Tror jag sover vidare…” och så gjorde jag. Vaknade vid åtta halvnio nästa gång. Dimman hade lättat och molnen tog höjd alltmer. Härligt! Lagade till frukost bestående av kaffe och gröt. Sista heldagen och jag var beredd att njuta hela vägen så mycket det bara gick. Medan jag låg där och gottade mig åt utsikten hann två par vandrare passera och så en kvinna med avgjort mycket mer packning. Hon vek av från stigen ner till mig och vi hade ett trevligt samtal. Hon hade sett mitt uppslagna tält på kvällen men inte hittat någon lämplig tältplats utan hade istället vandrat ner i dalgången mot Patterdale.

Jag packade ihop mina prylar och joggade iväg på stigen längs med sjön. Mötte flera vandrare på den korta sträckan. Förmodligen på väg till Helvellyn, den mest besökta av alla toppar i Lake District. Jag själv påbörjade klättringen upp till Seat Sandal sedan utförslöpning till Dunmail Raise och så den branta klättringen upp till Steel Fell och etapp 3 av BG. En del sumpiga partier väntade men ändå en lång sträcka med löpning. Den här etappen av BG rekade jag ordentligt förra året och vägvalet satt i det muskulära minnet och i skallen. Rätt på alla toppar. Träffade på några fell runners och många vandrare. Vädret var perfekt med växlande molnighet, lagom mycket sol, fläktande vindar och skön temperatur. Gott om vatten i bäckarna så det var inget problem med vätskeintag och härlig avkylning av huvud och överkropp.

När jag kom upp på toppen av Sergeant Man var känslan närmast förlösande. Svårt att beskriva. Äventyret som kapsejsade på ett tidigt stadie och detta eviga varannadagsväder, förhoppningar som kastas fram och tillbaka och alldeles för många nätter på vandrarhem, vilket gör att det helt enkelt inte blir något flyt i äventyret. Men när jag stod där på toppen spelade allt detta ingen roll. Ja, och det är väl just så att med motgångar uppskattar jag helt enkelt de härliga ögonblicken så väldigt mycket mer. Där ifrån Sergeant Man tog jag in vyerna och alla Langdale Pikes som väntade på ett besök av mig. Men först bar det av till High Raise, där jag varit ett antal gånger genom åren, men aldrig egentligen upplevt eller uppskattat vyerna i 380 grader, såsom vid detta tillfälle. Märkligt. En kille som jag hjälpt med navigeringen tidigare kom ikapp och han fick ta några bilder på mig med alla bergen i bakgrund. Vi hann byta en del trevliga ord. Inte stressa, då missar man de fina ögonblicken. Direktsändning, utan omtag.

Fortsatte min färd och besökte mediokra Thunacar Knott, skippade Pavey Ark, men tog Loft Crag (en Wainwright men som inte ingår i BG) efter Harrison Stickle och så den sista av Langdale Pikes: Pike of Stickle! Min klara favorit. Som ett vackert rundat torn som skjuter i höjden. Två löpare och en hund var snabbt uppe och checkade av toppen innan de försvann ner igen med sikte mot nästa BG-topp, Rosett Pike. Jag följde dem i spåren och efter Rosett Pike valde jag stigen mot Esk Hause och sedan den långa, väldigt långa, steniga utförslöpan ner till Seathwaite och därifrån asfalt till Seatoller för att ta bussen tillbaka till Keswick. Visst, hade jag startat tidigare hade jag förstås hunnit med Scafell Pike och BG-topparna där, men de kunde jag redan och det var inte syftet med dagen, som ju var att njuta och ta in så mycket vackert som möjligt. Jag ville avsluta med en riktigt fin dag som på sikt gjorde det möjligt att längta tillbaka till Lake District. Och jag fick verkligen en kanondag utan måsten eller borden. Jag bara upplevde dagen!

13a 13b 13c 13d 13e 13f 13g 13h 13i 13j 13k 13l 13m 13n 13o 13p 13q 13r 13s 13t 13u 13v 13x

Dag 12 (torsdag 15 juni)
15
Tidig morgon. Gav mig av för att hämta drybagen med mat som jag gömt i passet mellan Dodd och Carl Side. Tog stigen över Skiddaw Little Man och plockade tre nya Wainwrights i form av Carl Side, Long Side och Ullock Pike. Sedan blev det en sista fika på Java där jag kom i samtal med en vandrare vid disken och jag förklarade att detta var Keswicks bästa kaffehak. De har ju klippkort med tionde koppen gratis, men jag hade trott att jag aldrig skulle behöva det, men jag måste ha druckit minst 10 latte där under min vistelse. Det förstod tjejen i kassan också som bjöd mig på denna sista latte. Sådant gör en glad! Sedan blev det buss till Penrith, tåg till Manchester och mitt förbokade boende på YHA. Flyg hem på fredag morgon. Hem till mamma och hämta katterna. Tåg till Eskilstuna. Hemma på uteplatsen hade gräsmattan blivit en vacker äng, vilket katterna gillade. Somnade tidigt på fredag kväll. Skönt med en helg utan måsten!

15a 15b 15c 15d 15e 15f 15g

Med distans och nytt mod
Med lite distans till äventyret i Lake District kommer jag självklart att börja längta, men nu har jag andra äventyr att se fram emot. Två veckor i de svenska och norska fjällen i augusti och sedan Mont Blanc i september. Och däremellan en massa sköna stiglöpardagar på Sörmlandsleden, som jag älskar mest av allt.

På återseende

Niklas

Maj 312017
 

May17aJag har inte tänkt slå på stora trumman utan det blir snarare en liten enkel trumvirvel av ödmjuk karaktär. Då bär det alltså av till de magiska bergen i Lake District som är beläget drygt 20 mil nordväst om Manchester för att göra ett försök på Wainwrights. Och vad är då Wainwrights för ett slags äventyr frågar sig säkert en och annan. Lite bakgrundshistoria kan ju därför vara på sin plats. När Alfred Wainwright gjorde sitt första besök i Lake District 1930 tog han sig upp på Orrest Head (vilket även var fallet för mig 2013) och vyn av fjärran berg som mötte honom berörde honom djupt. Det blev för Alfred Wainwright starten på en livslång relation med bergen i Lake District. Under åren 1952-1966 skrev han den nu klassiska volymen Pictorial Guide to the Lakeland Fells som består av sju böcker i vilka Wainwright beskriver totalt 214 berg (fells) i detalj med handskriven text och fantastiska tushteckningar. Volymen har sålt över två miljoner sedan utgivningen och Wainwright är en legend med kultstatus som få. I England är hill-bagging en populär sysselsättning och det dröjde inte länge efter böckernas utgivning innan friluftsmänniskor började beta av topp efter topp, ungefär som vandrare här hemma betar av etapperna på Sörmlandsleden, leder eller toppar i svenska fjällen. Till dags dato har närmare 900 personer registrerat sig som ”completers” på The Wainwright Societys hemsida. För de flesta tar denna utmaning flera år i anspråk. Till och med en eller två decennier. Och de flesta vandrar och tar ett gäng Wainwrights på en dagstur då och då. Den högsta av Wainwrights 214 beskrivna toppar är Scafell Pike (978m) och den lägsta är Castle Crag (298m). Ja, detta är kort och gott vad Wainwrights är.

Orrest
Books_WW

Så kanske det kunnat förbli om det inte funnits skönt galna löpare som inte orkar gå utan vill ta sig an en utmaning springandes och Lake District är dessutom hemvisten för fell-running-scenen med anor som går tillbaka till 1800-talet. Jag kan varmt rekommendera boken Feet in the Clouds för den som vill veta mer. Ja, det var väl bara en tidsfråga innan någon dedikerad fell-runner skulle anta utmaningen att checka av alla 214 toppar i ett svep. Chris Bland var först ut att 1981 försöka springa ”en bok per dag” i en vecka. Han klarade av alla toppar i fem böcker men tyvärr inte alla toppar i två böcker beroende på riktigt skitväder ena dagen (boken med de högsta topparna och avgjort tuffaste terrängen). Nästa fell-runner som tog sig an Wainwrights alla toppar var Alan Heaton som i juni 1985 satte av men skippade ”bokupplägget” och istället betade av topparna i en egen och mer effektiv ordning. Det finns inga regler för i vilken ordning man plockar Wainwrights toppar. Det tog honom 9 dagar och 16 timmar plus en kur med antibiotika för en infekterad tå. Året efter var det dags för legendaren Joss Naylor att sätta av från Moot Hall i Keswick på sin episka färd. Kanske inte ultimat att pricka in en värmebölja men han lyckades med konststycket att genomföra det hela på sju dagar, en timma och tjugofem minuter: 214 toppar, 535 km och 37000 höjdmeter. När jag läser Joss egen berättelse om sin bedrift i det lilla häftet Joss Naylor MBE Was Here får jag onekligen en hint om hur överjävligt det stundtals var men till fullo går det inte att förstå, men underbar läsning bjuds det trots allt på. Karln har skön humor! Det skulle dröja 27 år innan någon vågade realisera (drömt har nog många gjort) planerna på ett helhjärtat försök att slå Joss bedrift beträffande rekordtiden, som av många ansågs oslagbar. Steve Birkinshaw heter den mannen, en grym fell-runner och orienterare, som bland annat vann 2012 års upplaga av Dragon’s Back Race och med många segrar i klassiska OMM. Steve arbetade hårt på planeringsstadiet med att hitta det ultimata upplägget för att beta av de 214 topparna och fick ner distansen till 519 km och 35000 höjdmeter. Och som traditionen bjuder gav sig Steve till slut av från Moot Hall i juni 2014. Resten är historia. Med sin otroliga bedrift på sex dagar och 13 timmar slog han så Joss rekord med 12 timmar, men inte utan vedermödor. Steves fantastiska Wainwright-story och mycket annat finns att läsa i hans alldeles nysläppta bok There is no Map in Hell, som jag varmt kan rekommendera.

bool_covers

Så, hur kommer det sig att en svensk snubbe från Eskilstuna kommer på något så bisarrt som att springa Wainwrights, som dessutom kan tyckas vara en engelsk angelägenhet? Ja, det frågar jag mig själv och svaret hoppas jag finna inom kort. Det är inte utan anledning att jag nu dagarna innan avfärd från Moot Hall har fjärilar i magen, fjärilar stora som dasslock. Fram till idag har jag besökt 86 av Wainwrights toppar i och med olika tävlingar och egna äventyr och många av dem flera gånger om. Efter den stora utmaningen Dragon’s Back Race 2015 som upptog all fokus under mer än 1 ½ år fanns ett frö, en dröm, om att en gång göra ett försök på Wainwrights, fast helt på mitt sätt och inte alls något rekordförsök. Jag vill ha en tuff utmaning bortanför allt det jag tidigare gjort, men ändå med inslag av njutning och framför allt en möjlighet att uppleva hela Lake District. Konstruktivt lidande. Bergen i Lake District har alltid haft en magisk aura och historia som attraherat mig. Chris, Alan, Joss och Steve har alla haft gedigen support i och med att de bor och verkar i Lake District. Jag har inte alls det nätverket även om jag känner några som förstås hjälpt – och kommer att hjälpa – mig och underlättat min planering. Nä, mitt mål är istället att försöka göra äventyret på 10 dagar helt självförsörjande och tälta i bergen. Tufft nog bara det. Tanken var att jag skulle gjort detta i juni 2016 men arbetet och utgivningen med boken Springa Sörmlandsleden tog mesta tiden i anspråk. Ett äventyr som Wainwrights kräver en hel del tid till planering, seriös förberedelse både vad gäller utrustning och löpning med långa dagar och flerdagars på Sörmlandsleden samt dedikerad backträning. Äventyret fick helt enkelt vänta till juni 2017.

WW_route1

Redan under vintern 2016/2017 började så planeringen. Jag ska inte här och nu redogöra för hela den processen men jag kan avslöja att ingen av alla mina (fågelskådar)resor genom åren till många avlägsna länder och platser runt om i världen har krävt sådan minutiös och tidskrävande planering, nå, möjligen resorna till Nya Zealands övärld och Jemen och Socotra. Hursomhelst beslöt jag mig för att använda Steve Birkinshaws upplägg på rutt. Varför uppfinna hjulet på nytt? Jag kontaktade Steve i mars för att bolla mitt upplägg med honom och jag blev oerhört glad när han kort därefter erbjöd sig att maila över manuset till sin kommande bok There is no Map in Hell som hjälp i mitt planerande. Vad säger man? Den osjälviska gesten glömmer jag aldrig! Den riktigt tidskrävande delen i planeringen var att bryta ner Steves rutt i sektioner fördelat på tio dagar, markera alla toppar på kartan, länka ihop alla enligt rutten och sedan rita in vägvalen, mäta avstånden och synka ihop med platser där jag kunde hämta upp mat som jag lämnat dagarna innan. Mat väger och jag vill ha så lite vikt som möjligt. Sedan ska hänsyn tas till terräng och höjdmeter. Sett till terräng och höjdmeter kommer dag tre och fyra bli absolut tuffast. Det enda jag inte kan planera är väder och oförutsedda händelser. Bästa tänkbara väder är förstås moln och behaglig temperatur. Eftersom man hela tiden rör sig i exponerad terräng är vare sol och värme eller regn och blåst att föredra. Men det handlar om England och mikroklimat i bergen där vädret kan växla snabbt. Det är förstås karta och kompass som gäller hela tiden men för detta äventyr (och framtida, vis av erfarenheten) har jag införskaffat en liten GPS (Garmin eTrex 30x) som backup vid riktigt skitväder eller dålig sikt. På ett sådant här äventyr kostar varje eventuell felspringning tid och framför allt energi. Återigen fanns Steve (Birkinshaw) där som en hjälpande ängel och skickade mig sin GPX-fil från sitt äventyr med alla waypoints. Så för några veckor sedan roade jag mig en hel helg med att rensa filen på alla onödiga waypoints samt namnge varje Wainwright-topp/waypoint. Utan grym hjälp från min vän Henrik Eketjäll hade jag aldrig fått allt i GPS:en att fungera. Tack! Jag hoppas förstås att jag slipper använda den och bara förlita mig till karta och kompass.

maps
Food

Som alltid är jag väl förberedd och för detta äventyr får jag nog påstå att jag är väldigt väl förberedd. Det är helt enkelt en förutsättning för att lyckas. Sedan har vi det där oskrivna utrymmet på 10-15% där allt kan inträffa, men man vet bara inte vad. Jag kan inte gardera mig mot allt som kan tänkas hända och ett 100% vattentätt äventyr är inget äventyr. Det viktiga är att kunna hantera de situationer som uppstår. Jag blir aldrig fullärd men jag har förmågan och med en stor portion ödmjukhet inför det stundande äventyret hoppas jag förstås att fullborda hela Wainwrights. Ett äventyr med upplevelser och oförutsedda händelser lär det hursomhelst bjudas på och jag har därför garderat med två extra dagar utifall att. Och som jag alltid brukar säga: ”Det blir som det blir och den som lever får se…”

Den som är intresserad kan här ta del av mitt upplägg dag-för-dag och så packlistan som en del brukar gå igång på eller varför inte min kulinariska tio-dagars-meny.

På återseende

Niklas

Pikeofstickle_2016

Feb 152017
 

170215aAlltsom oftast är jag glad att jag inte äger en bil. Utöver vad det kostar i både pengar och miljö att ha en bil så är den inte alltid lösningen på logistiska problem. Och jag är glad att vi i Sverige har en så fantastisk kollektivtrafik, åtminstone i Sörmland. Ibland blir det bara så bra!

De flesta av er vet att min absoluta favoritsträcka av Sörmlandsleden är på Tunaberghalvön söder om Nyköping, etapp 36-41 mellan Nävekvarns klint och Koppartorp. Lägger man till gruvleden (etapp 37:1-2) eller några kilometer grusväg och lokala stigar till Nävekvarn så har man Tunabergsrundan i ett nörskal, se tidigare inlägg om denna fina runda (Tunabergsrundan – Sörmlandsledens pärla). Jag har provat många varianter och utforskat skogarna på Tunaberghalvön och då inte varit slavisk knuten till Sörmlandsleden, även om leden är själva basen. När jag sprang Tunabergsrundan i november slog det mig att man lika gärna kunde kliva av bussen i Buskhyttan istället för att fortsätta till Nävekvarn och utgå därifrån och springa nämnda loop. Det är alltid trevligt med flera alternativ, inte minst distansmässigt, särskilt om jag vill bjuda in andra till en vacker sträckning av Sörmlandsleden och fyra fem mil kan bli i mastigaste laget för en del, men tre mil fixar de flesta. Sagt och gjort. Jag tog en tidig morgonbuss från Eskilstuna till Nyköping. Hann med en fulfika på Pressbyrån innan jag klev på bussen till Nävekvarn. Efter 15 minuters färd steg jag av i Buskhytan (vändplan). Sedan var det bara att fortsätta landsvägen söderut mot Koppartorp och efter knappa två kilometer var jag på leden (etapp 41) där den korsar landsvägen vid Järpsäter. Det enda tråkiga med denna variant är att man missar Simonberget, men är man på humör är det bara göra en avstickare dit och ta rundslingan. Men jag var inte på humör för Simonberget utan vek av på leden österut och fortsatte förbi Järpsäters vidsträckta våtmark. Jag borde förstås nämna att vädret såg ut att bli strålande. Kylig morgon men solen värmde redan vid niosnåret. Underbart att få springa på mjuka fina barmarkstigar och känna dofterna som kommer med solen och varm jord. Vårkänsla så det förslår och visst hoppades jag på första överflygande lärkan en dag som denna. Detta är som sagt min favoritsträcka och jag har skrivit om den många gånger och jag har inte för avsikt att avhandla denna fantastiska del av Sörmlandsleden ännu en gång i raden av gånger. Fotografierna nedan talar sitt tydliga språk.

Jag har nämnt det tidigare och jag nämner det igen, det att någon vänlig själ (inte jag) har märkt upp den smala fina stigen över Galtviksberget (mellan Utterviks båtklubb och badplatsen i Galtviken) med breda rödvita plastsnitslar som sitter ordentligt. Springer eller vandrar du medsols följer du bara grusvägen till Utterviks båtklubb, förbi båtbryggorna och förbi vägbommen i slutet, 20-30 meter efter vägbommen bör du se flera rödvita snitslar i en naturlig ”portal” till höger och den smala stigen som leder uppåt. Om du däremot vandrar eller springer motsols följer du bara grusstigen direkt öster om badplatsen i Galtviken. Innan du kommer ut till bänken med utsikt över Bråviken och Hargö leder en slags ravin upp till vänster med gles hassel och andra lövträd, där dinner du snart snitslarna. De små stigarna över Mödalsbergen är dock omärkta, men med karta och kompass första gången och en portion lokalsinne och magkänsla bör det inte vara några problem. Fram kommer man alltid. Just sträckan mellan Lilla Uttervik och Utterviks småbåtshamn är bara för fantastisk att missa, särskilt som alternativet är skittråkig asfaltsväg. Men det är inte Föreningen Sörmlandsledens fel, utan det har helt enkelt varit svårt eller omöjligt få till ett avtal med markägaren. Men det är ju fritt fram för den hugade att ta den alternativa vägen med fantastiska stup och vidsträckta vyer. Denna fantastiska dag bjöd på väldigt många stopp, för att fotografera, men även bara för att njuta. Jag kände bara att jag vill njuta så mycket som möjligt, även om jag aldrig stressar annars, så var det bara så att en sådan här dag vore det kriminellt att inte ta till vara på till 100%. Fikan på favoritfikaplatsen uppe på den ena av de fina fikaplatserna på Mödalsbergen tog också sin beskärda del. Det var så underbart att längs hela kusten höra alfågelsången. Den gjorde mig nästan tårögt lycklig. Ja, inte att förglömma flera spelflygande korppar. Trummande spettar och så många fågelarter som var på härligt humör. Man rycks med! Från Ålbäck och resten av dagen räckte det med en tunn långärmad merino på överkroppen. Vilken känsla! Hade hoppats hinna med Nävekvarns klint men tog det soft och stack ut en sväng på Skäret istället. Sedan upp till Konsum för en sedvanlig fika innan bussen kom ör vidare färd tillbaka till Nyköping. Från Buskhyttan till Nävekvarn blev det 30 kilometer och plus två kilometer med Skäret. Rätt lagom distans med tanke på att sträckan är rätt krävande.

Väl i Nyköping sprang jag bort till Alexander ”Tailwind” Malmström och hälsade på, snackade löpning och äventyr över en kopp java. Tog 16:15-bussen hem till Eskilstuna och jag fick en helt oväntad och pulshöjande överraskning när en kungsörn kom pumpande i aktiv flykt med korta glid tvärs över vägen och bara fem sex meter ovanför bussen! Fågelskådartentaklerna slappnar aldrig av! Det sitter i ryggmärgen. Det blev inga havsörnar vid kusten men vad gör väl det en dag som denna med en svårslagen avslutning.

Bjuder här på ett gäng bilder, ett urval får jag väl lov att säga, från dagens underbara springtur på ledens finaste stigar!

170215b
170215c 170215d 170215e 170215f 170215g 170215h 170215i 170215j 170215k 170215l 170215m 170215n 170215o 170215p 170215q 170215r 170215s 170215t 170215u 170215v 170215w 170215x 170215y 170215z 170215zz 170215zzz 170215zzzz 170215zzzzz 170215zzzzzz 170215zzzzzzz
Jan 242017
 

170121aAlltsedan helgen i början av december 2016 då jag hårdtestade en del ny utrustning – se inlägg – inför de stundande löpäventyren detta år har jag längtat efter att återigen få sticka iväg och tälta i skön tyst natur. Av olika anledningar har det inte fungerat förrän den gångna helgen. Kerstin hade tänkt springa kring Marvikarna och ville ta en sväng upp till Falk- och Klövberget vid Mellanmarviken för att sedan fortsätta upp till sin syster i Stockholm. Jag själv tröttnar aldrig på stigarna och naturen kring Marvikarna och Åkers kronopark så jag beslöt att göra henne sällskap. Jag funderade på om jag skulle göra det till en tvådagars, tälta och testa utrustning. Stämde av med min vän Tomas om han kunde vara kattvakt och det gick bra. Längtade som ett lyckligt barn efter helgen!

Av den nya utrustningen var det egentligen bara den nya ryggsäcken (OMM Classic 25L) som jag behövde testa på nytt med full packning. Och med full packning avses den utrustning och vikt jag brukar ha för ett löpäventyr på 5-10 dagar i exempelvis fjällen. Min gamla trotjänare Inov-8 Race elite på 25L kan jag packa med förbundna ögon och samtliga mina löpryggor av märket Inov-8 har ju öppningen vertikalt över hela utsidan av ryggen, vilket jag anser är så mycket smidigare än en toppmatad rygga. Men min trotjänare tillverkas inte längre och ersättarna lockar inte alls, så det fick helt enkelt bli klassikern från OMM. När jag i början av december förra året sprang två dagar på Tunaberghalvön söder om Nyköping satt ryggan inte helt tillfredsställande och en bidragande orsak till att den satt oskönt och nötte på min utbuktande ryggrad berodde förmodligen till stor del på hur jag packat ryggan och det styva ryggstycket, som orsakades av det tunna ¾ liggunderlag som följer med ryggsäcken och skjuts ner i ett fack närmast ryggen. Så, helgens äventyr bjöd alltså på ett ypperligt tillfälle att pröva ryggan utan liggunderlaget i ryggfacket (nästan 200g bort bara där) och testa att packa annorlunda. Tältet Tarptent Notch är (ihoppackat) i stort sett lika långt som ryggsäcken och därmed perfekt att ha närmast ryggen och låta det forma sig efter ryggraden, maten/energin på båda sidorna om tältet närmast ryggen och sedan hitta en balans för resten. Ryggan vägde in på 8 kg, som vikten brukar landa på för ett äventyr med mat och energi för fem dagars löpning. Som sagt, jag längtade efter att ge mig ut på stigarna i Kerstins sällskap, njuta och en önskan om att ryggan skulle sitta tillfredsställande på denna tur.

Kerstin hämtade upp mig åtta i lördags morse och vi valde att ställa bilen vid Ådals kvarn för att slippa den trista transportlöpningen av etapp 15:1 från Läggesta station på tre kilometer. Därifrån tog vi vår favoritgenväg genom den vackra skogen från Kristiansborg till den smala landtungan mellan Visnaren och Nedre Marviken och därifrån Ulvaspåret vidare mot Åkers styckebruk för att komma på anslutningsleden 17:1. Vid de stora gamla ekarna mötte vi två glada vandrare och en fin väluppfostrad hund. Det visade sig vara en viss Yeska Karlsson och hennes vän Helena. Yeska vann ju en av de tre böckerna Springa Sörmlandsleden i våras. Vi stannade till och pratade. Trevligt!

170121b 170121c

Kerstin och jag fortsatte genom Åkers kronopark och den vackra naturen längs anslutningsleden 17:1. Vädret och temperaturen var ljuvlig och ryggsäcken satt förvånansvärt bra på ryggen. Och som vanligt vänjer man sig snabbt vid vikten. Molnen lättade alltmer och när vi passerade Skottvång hittade solens strålar fram och blå himmel avslöjade luckorna i molnen. Vi vek av från etapp 15:2 och tog den lokala stigen mot Krampan men vek sedan av på en annan stig som ledde direkt till Falk- och Klövberget intill Mellanmarviken. Vi hade tänkt besöka det spektakulära isfallet från Klövbergets topp ned Marvikens is och som upplevs bäst utifrån själva sjön, men vi hade inga isdubbar med oss. Dumt att riskera något även om isen sannolikt var tjock. Det blev istället härlig klättring uppför Falkberget och väl uppe på toppen badade vi och klipporna i solsken. Vi tog en välförtjänt fika medan vi njöt av utsikten och den värmande solen. Glada i själen fortsatte vi sedan i stiglös terräng norrut över Klövberget tills vi slutligen drog neråt Marviken och kom på Sörmlandsleden igen.

170121d 170121e 170121f 170121g 170121h 170121i 170121j 170121k

Min plan hade varit att slå läger bortåt Bredsjön eller Abborrmossen och fortsätta till Malmköping på söndagen. Men när vi nådde skärmskydden vid norra Mellanmarviken och jag såg att det fanns ved där beslöt jag mig för att stanna däröver natten och lämna morgondagen öppen. Jag tog farväl av Kerstin som fortsatte på leden till bilen vid Ådals kvarn. Själv slog jag upp tältet några hundra meter norr om skärmskydden vid stranden intill Fräkenviken och dess små öar. Tog sedan en lätt joggtur till kallkällan på andra sidan vattnet. Kände mig riktigt upprymd då ryggan suttit superskönt de 32 kilometerna på teknisk stig liksom genom stiglös terräng. Dessutom aningen skönare än min trotjänare Inov-8! Bådar väldigt gott för de kommande äventyren.

170121l 170121m

Gjorde upp eld, fikade och mös. En flock med 14 korpar passerade över skärmskydden och pratade med sin härliga repertoar av de typiska vårlätena. I skymningen kom tre killar och hund och tog det andra skärmskyddet i besittning. Jag fixade middag och njöt av tillvaron. Strax efter sju vandrade jag bort till tältet och gjorde mig i ordning för en mysig natt i en gosig dunsäck. Stjärnklart betydde kall natt. Drog på mig sköna ullstrumpor och min vildmarkspyjamas, tunt merinounderställ och merinobuffen över ögon och näsa. Somnade någon gång vid nio och vaknade bara vid ett par tre tillfällen, varav en av gångerna innebar pisspaus i en för ändamålet medhavd softflaska på 50 cl.

Vaknade slutligen vid fem halvsex på morgonen och gissa om jag blev lycklig av att överraskande nog få höra en sparvuggla som satt och visslade dovt en bit bort. Jag och lyssnade på den i säkert tio minuter innan den slutade. Jag började så smått ordna med frukost, kaffe och min egengjorda specialgröt. Skogen började sakta vakna till liv. Mesar, kungsfåglar och korsnäbbar hördes. Till slut var det dags för det oundvikliga, det ofrånkomliga traumatiska steget ut ur den gosiga varma sovsäcken och kränga på skorna som frusit under nattens minusgrader. Snabb ihoppackning av alla prylar innan man blir för kall. Det var vackert frostigt ute och snart nog var jag på stigen. Jag hade fått ett meddelande från det goa herrskapet på Lilla Vasskärr att jag var välkommen på en fika. Jag bestämde nig för att skippa Malmköping och istället springa på stigarna kring Marvikarna. Hälsade givetvis på hos Per-Inge och Eddy på Lilla Vasskärr där det bjöd kaffe och en sagolikt god räksmörgås, men det är deras värme, öppenhjärtade gästfrihet, nyfikenhet och naturintresse som gör en så glad inombords, alltid!

170121n 170121o
170121p170121q170121r170121sJag fortsatte sedan till Läggesta och hann precis med 13:30-tåget till Eskilstuna, men jag fick slita sista milen för att hinna. Inte första gången, men jag har aldrig ännu missat något tåg, även om det varit på håret några gånger. Tur var väl det för fiket var stängt denna söndag.

En underbar helg på alla sätt och vis och utrustningen som uppfyllde alla mina förväntningar med råge. Nu är det bara köra på med styrketräning och backpass vid sidan om de många små äventyren på Sörmlandsleden inför årets första stora äventyr i Lake District i juni. Tror ni jag längtar, eller?

170121t

Dec 272016
 

161113aSvårt att hitta en talande rubrik för detta inlägg som kortfattat handlar om fyra varianter på upplägg för löpning och vandring på Sörmlandsleden med Åkers styckebruk som utgångspunkt. Eller snarare olika upplägg med den nya anslutningsetappen 16:1 (f.d. 17:1) inbakad. I höstas invigdes etapp 16:1 som utgår från Åkers styckebruk och som ringlar sig fram genom vackert kuperad skog, över Lenellstorpkärrets orkidérika marker, 300 år gammal skog, gruvhål, en fornborg och vidsträckta mattor med skvattram vid Gallsjömossen. Leden som ännu inte riktigt blivit stig, bara en slingrande antydan. En eloge till Rolf Wahlström och Hanserik Folkesson som är upphovsmän till denna synnerligen vackra och genomtänkta sträcka med kultur och natur i skön förening! Sedan premiärspringturen med Kerstin Rosenqvist den vackert snötäckta dagen den 13 november har det blivit ytterligare tre turer med olika upplägg. Sträckningen från Åkers styckebruk ner till huvudleden (etapp 16/17) landar på 11-13 km beroende på om man avnjuter sträckan ”rakt på” eller inkluderar en eller båda rundslingorna.

Vi har sprungit etappen i snö, i mörker med pannlampa, genom stilla dis och med värmande annandagjulsol från klarblå himmel. För att nå starten har vi antingen ställt bilen i Åker, tagit bussen från Läggesta till Åker eller sprungit från Läggesta till Åker via landtungan mellan sjöarna Nedre Marviken och Visnaren. Tänkte bara i all korthet dela med mig av de upplägg som genomförts och som fungerar för stiglöpare såväl som vandrare. Personligen vill jag hitta nya alternativ och upplägg på löpturer längs Sörmlandsleden, så att favoriterna inte nöts och som jag sa till Kerstin i måndags: ”Det kan ju inte bara vara nyhetens behag att jag gillar sträckan (16:1) så oerhört mycket, den är bara så beroendeframkallande vacker och rolig att springa!” Jag fick bara ett leende i hemligt samförstånd.

13 november 2016
Vi ställde bilen vid besöksparkeringen vid själva bruket (och ån) och därifrån går leden uppåt mot det gamla brukssamhället med hus av olika ålder och arkitektur. Håll utkik efter de orangea leddekalerna på stolparna. Härlig dag med snötäckt landskap och temperatur kring nollan. Den snötäckta leden var tacksamt upptrampad och lätt att följa. Pur glädje att premiärspringa leden. Vi tog den första rundslingan medsols och fick på så vis springa över de snötäckta spängerna över Lenellstorpkärret två gånger.  Ned mot den andra större rundslingan valde vi den västra sträckningen till kallkällan vid Harsjöhult och etappkorsningen 16/17. Vi vek där av österut mot Lilla Vasskärr då vi förvarnat våra vänner Per-Inge och Eddy på Lilla Vasskärr att vi tänkt titta förbi. Föga förvånande hade de dukat upp med gofika på deras sköna inomhusveranda. Efter en lång trevlig fika gav vi oss av till Skottvång och därifrån valde vi asfaltsvägen mot Åker men tog Marviksleden och Ulvaspåret några kilometer tills vi slutligen kom fram till bilen i Åker. En trevlig ögla på 32 km. Lägg på ett par kilometer och du har fin stig (Sörmlandsleden, Marviksleden och Ulvaspåret) hela vägen från Skottvång och vidare norrut fram till de sista två kilometerna med transportlöpning på asfalt.
Karta1

9-10 december 2016
Kerstin och jag hade planerat in en tvådagars med övernattning på Lilla Vasskärrs B&B, som egentligen blev två springsessions på 24 timmar. Denna gång ställde vi bilen i Läggesta och jag hade provsprungit en alternativ väg till Ulva och Åker ett par veckor tidigare. Efter tre kilometers transportlöpning från Läggesta på etapp 15:1 kommer man till Björnnäs och leden viker av in i skogen till vänster från grusvägen, men här fortsätter man istället på grusvägen till Kristiansborg och egentligen Gustavsborg, där viker man av in i obanad terräng längs en åker samt en tät ung granplantering för att komma in i härlig skog i kuperad terräng. Klokt att ha karta och kompass med sig, men jag tvivlar på att någon springer helt galet vilse. Skogen mellan Gustavsborg och grus-/skogsvägen på ”andra sidan” är sagolikt vacker. Från nämnda väg leder en bred skogsstig nedåt mot landtungan mellan Visnaren och Nedre Marviken (använd kraftledningen som riktmärke). Kort därefter når du Ulva och när du kommit upp till den första röda stugan är det bara att ta av åt höger och strax kommer man på en stig som så småningom blir härligt bred och lättsprungen. Sista 1 ½ km till Åkers styckebruk får man dock springa på asfaltvägen. Denna sträcka från Läggesta mäter knappt 10 km, allt beroende hur kringelkrokig löpningen/vandringen blir genom skogen från Gustavsborg.

För Kerstins och min del denna fredagseftermiddag blev det pannlampa på efter någon kilometer in på etapp 16:1. Men vilken decemberkväll! Vi sprang båda i shorts, 6-7 plusgrader, stilla och vackert månljus. Nu var det barmark och det var inte mycket till stig som kunde urskiljas i pannlampornas sken och vi fick ständigt svepa med lamporna för att vara uppmärksamma på de glesa markeringarna. Det gick inte snabbt men vi njöt i fulla drag. Denna gång tog vi den östra sträckan förbi Gallsjömossen, som vi inte såg så mycket av men förstod av biotopen att det var vackert. Väl ute på huvudleden kunde vi slappna av mentalt då stigen var markant och tydlig samt att vi sprungit sträckan Skottvång-Malmköping i båda riktningarna säkert tio gånger.

Det var härligt att komma fram till Lilla Vasskärr och värdparet Eddy och Per-Inge som dessutom valt att bjuda oss på en delikat middag med supergod efterrätt denna afton. Det blev en trevlig och mysig kväll på deras inomhusveranda. En vistelse på Lilla Vasskärr gör en alltid lika glad och harmonisk inombords.

Lördag morgon bjöd på ett kontrasterande uppvaknande med ett snöklättt landskap. Fantastiskt vackert! Vi hade egentligen tänkt springa till Järna men vi kollade tågförbindelserna (Järna-Södertälje Syd-Läggesta) och de var urkassa, så vi bestämde oss för att avnjuta en lång härlig frukost och istöllet springa Marvikarna all in med Sörmlandsleden, Marviksleden och Ulvaspåret innan vi slutligen tog 15:1 tillbaka till Läggesta. Helt underbart att springa genom Marvikarnas vinterlandskap. Man blir som barn på nytt!
Karta2

21 december 2016
Eftersom jag sprungit den vackra megasträckan Läggesta-Malmköping sju åtta gånger hade jag funderingar på att testa ett kortare alternativ men ändå få allt det vackra och att kunna göra det på en dag. Läggesta-Malmköping brukar landa på 60 km och den är tuff hela vägen, oavsett vilket håll och årstid du springer. Gjorde en snabb kalkylering och sträckan Åker-Malmköping borde landa på typ 47 km, som ju är ett mer ”lagom” långpass på fina stigar i vildmarksbetonad natur.

Hade kollat tåg- och bussförbindelser till Läggesta respektive Åker, som lämnar en del att önska på helgerna vintertid, men eftersom jag bara arbetar 75% och är ledig en dag mitt i veckan var logistiken klockren denna onsdag och jag var i Åker kvart i åtta på morgonen. Fick springa med pannlampa i drygt en timma. En härligt stilla vinterdag som mer kändes som en senhöstdag. Diset svävade tunt. Stötte ihop med några kronhjortar och njöt återigen av etapp 17:1 och fick uppleva Gallsjömossen i dagsljus. Under min väg mot Malmköping såg jag både orre och tjäder. Denna sträcka är förträfflig för att se tjäder men det var första gången under alla år jag noterade orre. Väl i Malmköping efter en riktig skön dag på stigarna och alla sevärdheter avprickade stannade klockan på exakt 48 kilometer. Perfekt! En bra och vacker sträckning att springa i framtiden som alternativ till Läggesta-Malmköping och Lilla Vasskärr-Malmköping (44 km).
Karta3

26 december 2016
Kerstin hämtade upp mig med bil strax efter åtta och vi styrde kosan mot Läggesta. Molnfri himmel bådade gott. Vi ställde bilen i Läggesta och målet för dagen var att prova ett upplägg på en ”enkel” ögla i Åkers bergslag. Vi sprang förstås den alternativa fina genvägen från Gustavsborg mot Ulva via landtungan mellan Visnaren och Nedre Marviken. Skogen från Gustavsborg västerut är full av djurstigar så det gäller att hålla koll på riktningen och i en liten sänka skrämde vi upp en flock med vildsvin, vilket gladde oss båda då det är sällan man får syn på dessa under dagtid. Nere på tungan mellan sjöarna betraktade vi soluppgången och en strömstare. Vi njöt av vädret, den uppgående solen, temperaturen (Kerstin i shorts och jag långa tights) och den breda lättsprungna stigen med namnet Ulvaspåret mot Åker. Snart var vi på etapp 17:1 och bara söp in naturen och den vackert vaga stigen som slingrar sig och inbjuder till glädjefull stiglöpning. Vi sprang på en liten flock kronhjortar annars var det mest kungsfåglar och tofsmesar som gjorde sig hörda och oss glada förstås.

Resten är egentligen inte så mycket att orda om. Vi höll oss till Sörmlandsleden och den vackraste av slingorna vid Mellan Marviken och blandade inte in vare sig Marviksleden eller Ulvaspåret, inte denna gång, utan fortsatte mot Läggesta. Vi sprang förbi skärmskydden och hälsade på ett par som kurade i ett av dem och efter ett strömstaretomt Långa Edet sprang en löpare förbi oss. Kul! Kul att fler är ute och springer och vandrar på annandag jul. Väl i Läggesta stannade klockan på 40 km blankt. En bra ögla för ett långpass på vackra stigar och en perfekt tvådagars för vandrare.
Karta4

 Här följer ett gäng bilder från de fyra turerna:

13 november

161113b 161113c 161113d 161113e 161113f 161113g

9-10 december

161209a 161209b 161209c 161209d 161209e 161210a 161210b 161210c 161210d 161210e 161210f 161210g 161210h 161210i

21 december

161221a 161221b 161221c 161221d 161221e 161221f 161221g 161221h 161221i 161221j 161221k 161221l 161221m 161221n 161221o 161221p 161221q 161221r 161221s

26 december

161226a 161226b 161226c 161226d 161226e 161226f 161226g

Dec 132016
 

161211aSå, då har jag testat ny utrustning som kompletterar den jag redan använder för mina löpäventyr. Visst kan det vara kul att pröva ny utrustning men det var flera år sedan jag slutade med att köpa prylar jag inte behöver eller bara prova i tron om att de kanske är bättre än de produkter jag redan har. Men visst behöver jag ibland komplettera min utrustning, inte minst med tanke på att det alltmer har kommit att handla om äventyrslöpning för min del och försvinnande lite om tävlingar av olika slag. Allt har sin tid och det är uteslutande löpäventyr över flera dagar i bergen som lockar förföriskt och det finns en diagnos: chronic mountain addiction syndrome. Enda lindringen är att springa i bergen. Nå, för att klara av dessa utmanande äventyr njuter jag av de fantastiska stigarna på Sörmlandsleden. Långa heldagspass är mina nyckelpass och Sörmlandsleden är den perfekta arenan för att prova utrustning och kunna justera och modifiera den efter mina behov. Det är helt enkelt en del av förberedelsen inför stundande äventyr. Sedan är det tyvärr så att utrustningen slits med tiden och att favoriter utgått i producentens sortiment, varför jag får börja om för att hitta något likvärdigt, vilket ibland är besvärligt. Men även här är ett vältränat tålamod användbart.

Första helgen i december blev vädermässigt en perfekt helg för att springa i dagarna två på Sörmlandsleden och för att testa ny löprygga, tresäsongsovsäck och tält. Slutat köpa prylar? Nå, min trotjänare till löprygga för längre självförsörjande äventyr, Inov-8 Race Elite 25 liter, börjar sjunga på sista versen och tillverkas sorgligt nog inte längre. Med åren har jag lärt mig att packa ryggan till fulländning och jag älskar den vertikala öppningen över ryggsäcken (jfr toppmatade ryggsäckar) . Jag vill spara på den för mer specifika löpäventyr där jag kan använda mig av min lättare sommarutrustning. Jag har kikat runt efter en ersättare och det föll till slut på OMM Classic 25 liter, vilken många av mina vänner använder. En väl beprövad rygga som är utvecklad just för bergslöpning (Original Mountain Marathon). Vidare har min tvåsäsongsovsäck i dun från Sea to Summit fungerat otroligt bra på mina äventyr i de engelska bergen och svenska fjällkedjan, men när det krupit ner till nollan har det varit på gränsen. När jag så ”snubblade” över Sea to Summits Spark 3 till kraftigt reducerat pris var det bara att slå till.

Beträffande tält så känner väl de flesta till mitt äventyr i Sarek den gångna sommaren. Ett äventyr som kunde ha slutat illa på grund av ett allvarligt konstruktionsfel i det annars helt förträffliga ultralätta tältet Vaude Lizard GUL 1 p. Jag var verkligen supernöjd med det tältet tills det visade sig att fem dagars slitage räckte för att den bärande tältstolpen skulle gå igenom tältduken. Tack och lov hände det inte när jag låg i tältet 19 timmar på kallfjället med kulingvindar, hagel och regn. Den som är intresserad hittar storyn om tältet här. Det tält (Terra Nova Laser Photon 1) som låg som god tvåa på min lista i våras hittade jag – liksom tresäsongsäcken – under hösten till nedsatt pris (30%) och slog förstås till. Fram till den dagen har jag hunnit testa Hilleberg Enan och Nordisk Telemark 1 samt Terra Novas Laser Competition långt tidigare. Men allt sedan jag var och hälsade på Alexander ”Tailwind” Malmström i Nyköping då han även demonstrerade ett av sina tält av märket Tarptent har det tältet funnits i mitt bakhuvud, särskilt som jag inte var helt nöjd med Laser Photon tältet när det kommer till tänkta äventyr i potentiellt tuffare förhållanden i exempelvis den svenska fjällkedjan. Jag testade tältet ifråga under en tredagars havskajakpaddlingstur i höstas och första natten var lkum och det bildades ingen kondens alls. Andra natten föll temperaturen markant, ingen vind, luftgenomströmningen var lika med noll och det bildades grym kondens. Tro inte att man slipper kondens bara för att man har ett dubbelvävstält! Det är många faktorer som spelar in, yttre förhållanden liksom tältets konstruktion. Det viktigaste botmedlet mot kondens är god ventilation! Det sista du vill ha om du ska vara ute 5-10 dagar är fuktig utrustning och vänta en timma eller två för att tältet (förhoppningsvis) ska torka ur i vind eller sol. Ju mer jag tänkte på tältet (Tarptent Notch) som är tillverkat av det lilla amerikanska familjeföretaget Tarptent med grundaren och tillika ingenjören Henry Shires  i spetsen (se läsvärd artikel) blev jag alltmer övertygad om att detta sannolikt var tältet som kunde möta mina behov för längre äventyr i fjällen. Alexander är veterligen den enda återförsäljaren (www.bushcraftstore.se) av Tarptents tält i Norden (och troligen i hela Europa) så jag kollade med honom om jag kunde låna hans eget Tarptent Notch för att testa det under vinterförhållanden, vilket tacknämligt gick bra.

Så, lördagen den 3 december satte jag mig på bussen till Nyköping som tyvärr skulle vara framme först vid 10-snåret. Det skulle bli tight med tiden att komma fram vid dagsmålet Viggudden nere vid Bråviken innan mörkrets inbrott. Det fick bli den östra – och smått tråkiga – sträckningen av Sörmlandsleden (etapp 44-42 till Koppartorp). Färre stopp men utan stress. Ryggsäcken vägde in på 6,9 kg och jag ville verkligen testa ryggan i den utgångsvikt på 7-8 kg jag brukar ha inklusive mat för fem heldagar + lite nödproviant. Jag ska inte orda något om själva dagsetappen på fyra mil mer än att den är rätt tråkig fram till etapp 42, därefter blir det fin trixig stig genom vacker kuperad terräng och särskilt sträckan efter Koppartorp är väldigt naturskön. Jag fick ta några genvägar mot slutet och jag kom fram till Viggudden vid tresnåret och solen hade precis gått ner. Stilla och klart och det blev snabbt kyligare. La av mig ryggan i det fina skärmskyddet. Snabbt ombyte till torrt, tända en brasa i eldstaden och därefter sätta upp tältet.

Tarptent Notch
Det var bara att hitta en fin plats mellan skärmskyddet och klipporna intill havet. Rullade snabbt ut tältet, en tältpinne vardera vid fot- och huvudände och fälla ut de insydda kolfiberstavarna som bildade de triangulära kortändarna därefter i med första staven genom ”taknockens” ventilationshål och spänna linan med den tredje tältpinnen och så samma procedur på andra sidan tältet. Fyra tältpinnar! Justerade upp tältet med stavarna på 115 centimeters höjd och fäste tältgolvet i stavhandtagen med avsedd kardborrelösning och spände sedan linorna. Det var första gången jag slog upp detta tält och det tog max fem minuter, otroligt enkelt och smidigt. Tältet är förberett med spännlinefästen på vardera ”taknock” (se snöbilderna nedan) men jag hade inte några extra linor  med mig och det behövdes inte en lugn och stilla kväll och natt som denna. Blåste upp liggunderlaget och så in med sovsäcken på det. Luxiöst (ovant och fantastiskt skönt) med ett så rymligt tält, att bara kunna sitta med rak rygg och byta om till nattdressen kändes smått extravagant, med plats för kläder i huvudändan samt vid dörröppningarna. Två ingångar med väl tilltagen absider kändes också lyxigt, mat och kök på ena sidan och packning och skor på andra. Tro mig, jag var bra sugen på att krypa ner och bara mysa mig till sömns, men det var tyvärr alldeles för tidigt, fast kolsvart ute. Vacker stjärnklar himmel, någon minusgrad och svagt vågskvalp mot klipporna. Förflyttade mig till skärmskyddet och den härligt sprakande elden. Grillade fyra kabanosser som förrätt innan det blev viltgryta av mitt favorit matmärke Tre’ n Eat till huvudrätt. Funderade över livet och kom snart in i ett skönt kontemplativt flow, bara vara, utan så mycket tankar överhuvudtaget. Tiden förflöt. utan en tanke på tid.

161211b

Vid halvåtta var det i alla fall sängdags. Så härligt att få krypa ner i en puffig mysig dunsovsäck. Bara hålla tummarna för att jag inte skulle vakna under natten skakande av köld. Somnade någon gång innan nio med buffen neddragen över ögon och näsa. Det var kallt om nosen så den alltid lika multifunktionella buffen åkte på. Sov gott hela natten förutom två piss-sejourer. Det är åldern. Dunsäcken från Sea to Summit var härligt varm hela natten och jag hade inte bråttom att stiga upp på morgonen. Inte den minsta antydan till kondens trots kyla och vindlöst, men så är ju ventilationen outstanding. Avnjöt soluppgången med öppen absider. Gick snabbt att rulla upp både innertältsduken liksom yttertältet och fästa dem med de fastsydda resår- och kardborr-remmarna. Värmde gasolbehållaren i sovsäcken och sedan var det bara att fixa grötfrukost och kaffe i matlagningsabsidern. Det var en fantastiskt härlig morgon, om än kylslagen. Där och då var jag smått euforisk och visste direkt att detta tält verkligen var det tält jag så länge letat efter. Platonisk kärlek, eller vad? Det självklara valet för äventyr i fjällen där stavar är obligatorisk del i utrustningen. Smart konstruerat och genomtänkt tält. Det enkla är det svåra! Skulle det blåsa samt regna eller snöa sidledes är det bara att sänka stavarnas längd till 105 cm så att yttertältets nederkant når ett par centimeter ovanför marken (se snöbilder nedan). Man kan verkligen maximera ventilationen på flera sätt via öppningar i fot- och huvudänden, nederkanten på yttertältets öppningar går att låsa samtidigt som du justerar öppningen med dragkedjan, ventilationsöppningarna i vardera ”taknock” är alltid öppna.

161211c 161211d 161211e 161211f 161211g 161211h 161211i 161211j 161211k

Det enda initiala mecket är att sömmarna behöver tätas med silicon typ seamseal och då passar man på att även lägga ett gäng strängar på tältgolvet (vilket är fallet med många tält) så att inte liggunderlaget glider omkring, vilket kan vara enerverande vid minsta lutning.

Lite fakta i korthet: Tältet finns i två modeller där innertältet skiljer sig åt; den ena med väggar och tak i mesh/myggnät och den andra med sidoväggar i vindtät duk halvvägs upp. Väger 800g (mesh-modellen) + Black Diamond tredelade och justerbara kolfiberstavar 355g. Material; silnylon (30D siliconized ripstop nylons). Tältet räknas som 4-säsongstält och har bland annat använts av klättrare på Everest. Att fixa själv: täta sömmarna och fixa spännlinor (till ”taknockarna”) och två extra tältpinnar. Du kan även välja att bara använda yttertältet eller enbart innertältet. Reflekterande linor.

Båda modellerna säljs i Sverige av Alexander via hans www.bushcraftstore.se där du hittar fler bilder och videos på Notch.

Terra Nova Laser Photon 1p
Här följer några bilder på mitt nya Terra Nova tält som jag kommer att använda för rena sommaräventyr och löpäventyr i England när jag använder min Inov-8-rygga på 25 liter.

Lite fakta i korthet: 810g inklusive åtta rejälare tältpinnar (potatisstickorna till tältpinnar som kommer med tältet skulle jag aldrig våga använda i bergen eller i öppen terräng). Nyhet för 2016 års modell är ventilationsfönster i fot- och huvudände (både på ytter- och innertältet) samt rejälare golv. Detta tält är i jämförelse pillrigare att slå upp och spänna bra och det som tar tid är mittstången och kolfiberstolparna i fot- och huvudänden som man verkligen får ta i ordentligt för att få på plats, vilket är ett minus när ett tält ska slås upp snabbt under riktigt kassa förhållanden.

161211l 161211m 161211n 161211o 161211p

Sovsäcken
Jag har som sagt använt Sea to Summit Spark 2 under ett par år och varit riktigt nöjd med den men när temperaturen kryper ner mot nollan är det på gränsen varför jag kände att det var dags att skaffa en varmare lättviktssäck i dun. Jag hade tur i början av hösten och hittade en Sea to Summit Spark 3 till kraftigt reducerat pris. Den ska enligt specifikationen fungera bra en bit under nollan, men detta med vad för temperaturer en säck klarar är svårt, utan är bara ett riktmärke och sedan är det bara testa (innan man ger sig ut på äventyr i vildmark och obygd) då detta med temperatur även år en individuell faktor. Man kan tycka att det inte skiljer så väldigt mycket i vikt mellan de två dunsäckarna, 485g respektive 690g, men allt handlar inte bara om vikt utan lika mycket om packvolym. Jag kommer aldrig kunna använda Spark 3:an i min Inov-8-rygga på 25 liter medan den funkar perfekt att packa i min nya OMM Classic på 25 liter. Även mina två liggunderlag från Sea to Summit skiljer sig i vikt men framförallt i packvolym, Ultralight Regular (380g) och Ultralight Insulated Regular (460g) skiljer sig åt i storlek som synes på bilden. På äventyren där det finns en osäkerhetsfaktor vad gäller temperatur och snabba växlingar som till exempel i svenska fjällen kommer jag alltid att välja liggunderlaget med isolering, då jag vet hur kallt det andra faktiskt kan bli om marken är kall, bland annat beroende på markinversion.

161211r

OMM Classic 25 liter
Ryggsäcken ifråga väger relativt sett lite mer än min Inov-8-rygga på 25 liter och sina 430g. Som standard väger OMM-ryggan strax under 700g men med mina modifikationer med kompressionssnören och flaskhållare framtill på vardera axelrem uppgår vikten till 740g. Nu är det så att ryggan är utvecklad av engelska fellrunners för flerdagars löpäventyr i bergen och den har en rad finesser, bland annat ett liggunderlag som viks ihop och skjuts ner i ett fack intill ryggen. Tar man bort detta kommer man ner till en vikt på 550g. När jag testade ryggan för första gången på fyramilsturen mellan Nyköping och Viggudden satt ryggan superskönt, trots sju kilos packning, men det enda som inte var helt OK var just det relativt stumma ryggstycket, vilket med tiden var obekvämt då jag har en rygg med några utåtbuktande kotor. Inov-8-ryggan har jag lärt mig att packa efter min rygg och jag kommer att göra detsamma med OMM-ryggan och skippa liggunderlaget helt. Kommer fortsätta att testpacka och springa flerdagars med ryggan under vintern. Hursomhelst är den fantastiskt prisvärd! Gav 640 spänn för rygganpå Wiggle. Köper nog en till för att ha i reserv i framtiden. Så många fack och fickor och Tarptent-tältet passade perfekt i ytterfacket utanpå ryggan, vilket är grymt fördelaktigt i ruggigt väder: Tältet kan slås upp utan att man behöver öppna ryggan och rota runt bland utrustningen!

161211q

Nåväl, prylar är bara prylar, och någon prylfantast kommer jag aldrig bli men hållbar och mångfunktionell utrustning är något jag gillar och med hjälp av en skomakare kan man komma långt med sin utrustning!

På återseende /Niklas

Nov 102016
 

ingressDå har löpäventyren för nästa år tagit konkret form. Nåja, form och form, de är ju inte framkrystade med födslovärkar på något sätt. Att göra Wainwrights 214 toppar i Lake District var egentligen ett av huvudmålen detta år men på grund av bokarbete och allt som hör nystartad förlagsverksamhet till fanns inte den nödvändiga tiden för planering och noggrann förberedelse inför en sådan – på flera plan – grymt tuff utmaning. Löpäventyr i fjällen ha ju mer eller mindre blivit en tradition och längtan dit sitter djupt förankrad. Så, två veckor i Lake District och två veckor i fjällen gör fyra veckor. Återstod gjorde således en vecka tio dagar av min semester att fylla med någon skön löprelaterad utmaning. Tävlingarnas tid är förbi såvida det inte gäller något häftigt event bland bergen någonstans och över flera dagar där jag får valuta för pengarna. Nu är det några år sedan jag sprang i alperna och längtan dit har sakta smugit sig på, inte minst då jag snöat in på klättrarlitteratur om Eiger, Dolomiterna och Mont Blanc massivet. Till saken hör även att jag under några år velat springa UTMB-banan på 3-4 dagar och bara njuta av det mäktiga bergsmassivet. Sedan har den drygt två mil långa ridgen Hardergrat mellan Interlaken och Brienz Rothorn i Schweiz lockat förföriskt. Ja, och därmed var nästa års semester fylld med äventyr och förhoppningsvis får jag tillfälle att klämma in Höga Kusten leden över en långhelg. Sedan vet vi ju alla att vad som helst kan hända och att oförutsedda omständigheter ändrar planerna, på gott och ont. Men jag planerar och utgår ifrån att mina planer realiseras. Att äventyrsdrömmarna förverkligas, även om de sällan blir som planerat.

Wainwright i juni
Detta episka äventyr och tillika tuffa utmaning har länge varit en våt dröm att få genomföra! Nå, det handlar trots allt om en optimal totaldistans på 520 km och 36000 höjdmeter och som sagt 214 toppar. Självklart är jag inte så pass psykiskt instabil att jag tänkt mig slå Joss Naylors och Steve Birkinshaws rekord på 7 respektive 6 dagar, nä, utan bara checka av alla topparna i min takt på 10 dagar, men köra hardcore wild camp. Kommer att utgå från Birkinshaws upplägg av rutt och planeringen kommer att ta sin tid, men vintern är ju här.

wainwright

Alperna första veckan i augusti
Det blir flyg till Genève och tåg till Interlaken för att springa ridgen Hardergrat mellan Harderkulm och Brienz Rothorn (kolla in den helt fantastiska ridgen här). Förhoppningsvis bjuder vädergudarna på snabbt tillträde till ridgen. Om så är fallet blir det därefter en tur till Grindelwald och lite stiglöpning kring mäktiga Eiger. Sedan tillbaka till Genève och transport till Chamonix för att springa hela TMB (Trail Mont Blanc) med lite alternativa klättringar över fyra fem dagar. Självklart blir det fjäderlätt löprygga på 20 liter under hela alpäventyret.

Svenska fjällen två sista veckorna i augusti
En vecka är vigd åt Sarek och dess nordvästra del med delar av Padjelanta och sedan är planen en vecka på diverse stigar och obanat i västra delen av fjällen (mot norska gränsen) mellan Abisko och Ritsem. Vis från årets äventyr i Sarek, Stora Sjöfallet och Padjelanta är att jag bara ska planera för startpunkt och proviantering och sedan får det bli som det blir, väder och terräng får bestämma färdväg, distans och tempo. Jag lär mig något varje gång jag är i fjällen och med en stor portion ödmjukhet och kloka beslut kommer man långt. Självklart är det wild camping som gäller. Hoppas få med mig en god vän åtminstone ena veckan i Sarek.

sarek

I övrigt finns lösa planer på ett fell running läger i Lake District i april och ett soloäventyr på hela Höga Kusten leden en långhelg under sommaren. Den som lever får se. Men fram till våren nästa år är det sköna en- och flerdagarsäventyr på Sörmlandsleden som gäller och dedikerad backträning inför Wainwright.

Nä, nu ska jag njuta av Ian Corless fantastiska coffee table bok Running Beyond!

På återseende

/Niklas

corless

Sep 192016
 

00_a

Det är måndag och det har gått ett antal dagar sedan jag nådde fram till Kloten efter fem dagar och närmare 30 mil på Bergslagsleden. Kroppen och min sargade höger stortå har börjat återhämta sig, särskilt märkbart efter lördagsnatten med 11 timmars sammanhängande sömn. Det har tagit nästan lika lång tid att försöka rekonstruera fem dagars löpäventyr i ord och bild till något som kan kallas en story som det tog att springa leden. Förhoppningsvis en läsvärd story, trots omfånget

Att springa hela eller delar av Bergslagsleden har funnits i mina tankar under ett par års tid, men det finns så mycket vacker natur och många stigar som lockar förföriskt men tyvärr alldeles för lite semester för att möta dessa mina önskemål. Sedan behöver min kropp sin beskärda del av återhämtning och jag behöver ladda om mellan äventyren. Livets stigar är inte statiska och det blir inte alltid som man tänkt och planerat. Planen för sensommaren var ursprungligen att jag skulle springa den 83 mil långa Nordkalottleden under tre augustiveckor, men arbetet med Sörmlandsledsboken och separation gav inte mycket utrymme åt planering för det äventyret, så det var bara att skjuta det på framtiden. Jag flyttade därför en semestervecka till september istället då jag älskar just september, månaden mellan sommar och den annalkande hösten. Ofta en väldigt vacker månad med svalare luft men ändå en värmande sol. De två augustiveckorna i fjällen bjöd inte på så mycket löpning som jag hade hoppats på och jag längtade efter ett renodlat löpäventyr över flera dagar. Bergslagsleden dök givetvis upp som ett första alternativ. Bergslagsleden har ju varit på tapeten hela sommaren i och med att Johan Röjler och Peter Knoblach gjorde ett nytt försök att springa hela Bergslagsleden (de fick avbryta sitt försök 2015) och lyckades göra det på 4 dagar (85 timmar och 33 minuter) den 27-30 juni, se artikel i Närkes Allehanda. Inte nog med att de gjorde det på en grym rekordtid utan de samlade även in pengar via kampanjen Operation 28 till bistånds- och utvecklingsorganisationen Operation Mercy! En månad senare gav sig ett nytt litet gäng iväg för att försöka springa Bergslagsleden på fem dagar med full support. Av de startande lyckades Martin Kindgren och Markus Björnström med bedriften att ta sig hela vägen från Kloten till Stenkällegården på fem dagar (99 timmar och 47 minuter) den 27-31 juli!  Arrangemanget med ”Bergslagsleden på 5 dagar” är tänkt som ett återkommande event i mån av intresse, se evenemangets sida på Facebook. Sedan tidigare finns det ett känt genomförande av hela Bergslagsleden på fem dagar vilket Carl Modig stod för 2011 med sina 107 timmar.

00_b 00_c

Nå, jag var inte ute efter att slå något rekord utan hade som plan att springa hela leden utan någon support, det vill säga att ha med mig mat och energi för 5-6 dagar. Självförsörjande helt enkelt samt utrustning för övernattning i vindskydd eller under bar himmel. För mig handlar det främst om naturupplevelser, tystnad och att få springa på härliga nya stigar. Visst hade jag ett mål att försöka genomföra äventyret på fem dagar, men det var inte ett primärt mål, särskilt som jag inte visste om stigarna överlag var tekniska eller lättsprungna, vått eller torrt i markerna, kupering och väder. Många faktorer spelar in och det händer ofta oförutsedda saker på löpäventyr över flera dagar.

Planen var i alla fall att starta den 10 september och planeringen upptog en hel del tid från det att jag kom hem från äventyret i de svenska fjällen. En utmaning är att få till det rent logistiskt till och från Bergslagsleden. Kollade lokaltrafik och olika transportmöjligheter. Kopparberg trafikeras med tåg (Tågkompaniet) regelbundet typ en gång i timman och därifrån är det 25 kilometer till Kloten, dit man får ta sig antingen till fots eller med taxi. Men bara för att en led är uppdelad med numrerade etapper behöver man ju inte börja med nummer 1. Allt föll på plats när jag upptäckte att expressbussen Skaraborgaren mellan Stockholm och Lidköping stannar (på begäran) i Sörhamn längs väg 49 och bara två kilometer från Stenkällegården, där Bergslagsleden slutar (eller börjar om man så vill). Till råga på allt stannar bussen 10 minuter hemifrån i Eskilstuna! Bussen går tre gånger i veckan. Att försöka tajma in 11-bussen från Sörhamn till Eskilstuna skulle bara bli ett stressmoment så det var helt enkelt mycket smidigare att starta äventyret från Stenkällegården och springa norrut till Kloten. Att sedan ta sig från Kloten till Kopparberg fick bli en senare frågare. Jag utgår från att det mesta löser sig. Utmaning nummer två var att få ner all packning i min 24 liters Inov-8-rygga. Det blev tung packning för ett löpäventyr och packningen vägde in på totalt 8,830 kg (se packlista)! Av detta bestod 4,430 kg av mat och energi! Var det fråga om något slags äventyr i gastronomisk anda, eller? Nåja, packningen skulle hursomhelst bli lättare för varje mil och dag som avverkades och först efter tre dagar skulle packvikten vara mer komfortabel. Matupplägget var frukost (egen grötmix), lunch (pulvermos och torkat kött) och middag (frystorkat med extra couscous och olivolja) medan den mer specifika löpenergin mellan måltiderna bestod av snickers, nötmix, nötcréme och bars. Övernattningskitet bestod av sovsäck (Sea2Summit Spark II), liggunderlag (Sea2Summit UL insulated) och vattentätt sovsäcksöverdrag (ultralätta Moonlite från Terra Nova). Ombyte för natten, regnkläder, första förband, laddningsprylar, pannlampa och kök var förstås med i packningen. Målet var att använda vindskydden längs leden i möjligaste utsträckning. Behållaren med 100 gram gas räckte exakt till uppkok av vatten för frukost, lunch och middag i fem dagar (en lunch får dock räknas bort i och med buffén på Gillersklack), men jag fick i alla fall en andra kopp (ljummen) kaffe i Åbostugan innan gasen tog slut och transportlöpningen till Kopparberg tog vid.

När det gällde grovplanering av äventyret och påläsning om natur och kultur längs leden var den eminenta webbplatsen www.bergslagsleden.se ovärdelig och jag skrev ut de utmärkt formgivna etappbladen med information, sevärdheter och karta. Med dubbelsidig utskrift blev det således 17 A4-blad att ta med på färden. De avverkade etappbladen användes sedan på kvällarna när jag gjorde upp eld vid vindskydden.

På fredagen den 9 september kollade jag väderprognosen och det såg ut som det skulle bli soligt och riktigt varmt den kommande veckan. Plockade ur några plagg ur packningen och stoppade ner ytterligare en liten flaska med Xinix AguaCare, som är grymt drygt, snabbt, effektivt och smaklöst för att rena vatten. Dessutom utmärkt som sårdesinfektionsmedel. Numera finns Xinix att köpa på Apotea. Man är ju bortskämd med alla kallkällor längs Sörmlandsleden och på Bergslagsleden var det glesare mellan vattenkällorna samtidigt som det var väldigt torrt i markerna. Jag fyllde på med vatten i olika vattendrag och droppade i Xinix och klarade mig fint och utan magproblem, men hade alltid framförhållning när det gällde vattenpåfyllning.

00_g

Det drog ihop sig och jag ville bara komma iväg och det var som att någon höll mig i tyglarna särskilt som busschauffören Gunnar ringde till mig och berättade att det var tjock trafik i Stockholm och bussen skulle bli 40-50 minuter försenad. Han skulle ringa igen när de kommit förbi Södertälje. Snacka om service. Jag hade handlat kvällsmat och frukost eftersom jag hyrt en liten stuga på Stenkällegårdens camping. Skönt att få sova en riktig säng, äta en lugn frukost utan att egentligen behöva röra den till bristningsgränsen packade ryggan. Bussen kom och jag steg på. Två timmar senare steg jag av i Sörhamn. Det var mörkt, men vilken underbar kväll. Som en varm och härlig sommarkväll. Vandrade glad i själen vägen genom skumrasket till Stenkällegården. Nyckeln låg som avtalat i den blå brevlådan. Nu var det äventyr på gång! Äntligen!

00_d 00_e 00_f

Här följer så en dag-för-dag-story med ett urval foton från varje dag. Det svåra, ja, närmast en omöjlighet, är att minnas hela den slingrande färden och det är en fascinerande känsla eller snarare insikt när man är inne på dag fyra eller fem att första dagen känns så väldigt avlägsen. Så ofantligt många intryck, osorterade och ovärderade. Hela tiden denna fokuserade rörelse framåt, både fysiskt och mentalt. Inga tillbakablickar. Man blir nästan ett med stigen och det finns inget annat än här och nu. Jag hade 11-12 timmar per dag till förfogande att färdas på leden medan det var ljust. Fascinerande är att jag samtliga kvällar lyckades vara framme kring sju på kvällen för det planerade nattlägret. Detta för att hinna göra i ordning allt, tända en brasa i eldstaden, vaska av sig, se över skavanker, obligatorisk fotvård och laga mat innan det blev mörkt, strax efter åtta. Sedan vart det att njuta med en kopp te och låta sig hypnotiseras av en sprakande eld medan mörkret sänkte sig och gjorde tystnaden sällskap.

Dag 1 (10/8): Stenkällegården-Bäckelid, 62,76 km
160910aVäckarklockan på mobilen drog sina harpsträngar vid halvsex på lördag morgon. Sov gott hela natten. Bullade upp frukosten bestående av turkisk yoghurt, frukt, müsli, kaffe och en alptopp. Åt i lugn och ro medan solens strålande ljus började leta sig fram bland träden. Fixade till det sista i packningen. Låste dörren till stugan och la den tillsammans med pengar för boendet i den låsta brevlådan. Skön ljum temperatur och klarblå himmel. Överraskad men glad hörde jag ett par orrar som spelade. Har aldrig hört dem spela på hösten tidigare. La upp en blänkare på FB och stängde sedan ned alla appar och satte på flygplansläge. Hade bestämt mig för att koppla av och koppla bort yttervärlden så gott det gick (behövde dock kolla sms på kvällarna då min bror ligger på sjukhus).

Klockan 07:09 bar det så av på mitt sista stora äventyr för året. Full av förväntan och längtan efter det enkla i att bara springa, uppleva, äta och sova. Efter några hundra meters grusväg var jag uppslukad av skogen. Fin jämn stig rätt omgående och snart en pil med ordet ”utsikt”. Prövade lyckan, men det var inte så mycket till utsikt. Tillbaka till stigen och vidare norrut. Snart kom första spängerna. Jag log då de var klädda med fint metallnät, vilket gör dem halksäkra när det är blött. Blöta spänger är förenat med stor risk för otäcka vurpor, särskilt för löpare men även för vandrare. Metallnät på spängerna är något jag alltid önskat att de etappansvariga på Sörmlandsleden skulle införliva. Nå, det skulle visa sig att detta inte var genomgående för hela Bergslagsleden.

Trots nio kilo på ryggen flöt det på fint, men så är det ju alltid i början. Men ledens stigar var överraskande springvänliga och inte det minsta tekniska, utan jämna och fina. Det var en ljuvlig morgon. Skön temperatur men ändå med höstens friskhet och luften som fylldes av fåglarnas mer typiska höstläten. En del meståg hade redan bildats. Dubbel- och taltrastar hördes eller stöttes i stort sett hela tiden medan söta ekorrar noterades lite då och då. Plötsligt står ett fyrbent djur ett tjugotal meter framför mig, blickstilla och iakttar mig. Det tar några millisekunder innan hjärnan förstår att det är någon form av jaktspets till hund, inte en varg, tyvärr. Den hade sändare och var väluppfostrad och snäll. Den följde mig en bit innan en vissla ljöd genom skogen och den vände om. Strax därefter var jag inne i Tivedens nationalpark. Vilken natur! Gammelskog, mossa, frodiga sänkor och små sprickdalar med omgivande bergklackar. Härligt slingrande smal stig genom vackert storslagen natur. Tiveden går inte att beskriva utan måste upplevas, så enkelt är det. Hade gärna velat ta av på flera av slingorna in i nationalparken men visste att detta skulle kunna innebära ett par mil extra. Nä, jag beslöt mig för att njuta av leden genom parken och istället komma tillbaka en annan gång och bara springa i Tiveden ett par tre dagar.

Det var bara att följa stigen som var fortsatt löpvänlig. Visst fanns det tekniska partier men de var sällan långa utan handlade mer om passager. Stötte orrar lite här och var och plötsligt när jag kommer till en fuktig dalgång hör jag en sirlig och långdragen tunn vissling, stannar på stället och leendet breder ut sig: Järpe! Häftigt värre! Tänk att en hönsfågel kan ha ett så annorlunda läte som påminner mer om en småfågel typ kungsfågel eller trädkrypare. Den fortsatte med sin fina vissling och jag försökte lokaliserade den genom att sakta gå framåt men så slutande den tvärt och varken sågs eller hördes mer. Ny fågelart på min fågellöplista som med järpen nu ligger på 203 fågelarter.

Snart var jag framme i Tivedtorp och till min glädje hade kaffestugan öppet då en grupp var på besök där så det blev ett kort stopp för kaffe med påtår. Pratade en del med tjejen som arbetade där då hon var väldigt naturintresserad. Nåja, jag var ju inte på Bergslagsleden för att fika utan gav mig iväg på leden igen efter en påtår. Nu började det bli varmt och det blev en sträcka med grusväg. Med värmen vaknade även ett annat kryp till liv, älgflugan. Höst och värme = älgflugor! En och annan gör väl inget men när 3-4 stycken landar på en så fort man stannar till är väl måttligt charmerande. Faktum är att älgflugorna faktiskt höll mig igång och med facit i hand kan jag väl konstatera att det var två faktorer som gjorde att jag lyckades springa hela leden på fem dagar: överlag lättsprungna stigar och den rikliga förekomsten av älgflugor. Att jag sedan har det som krävs sett till fysik och ett fokuserat hjärta är en annan femma. Ibland får man oväntad pådrivande hjälp.

Nåväl, denna story var inte tänkt att bli en digital tegelsten utan mer en hint om själva leden och min upplevelse, inte en beskrivning av stigarna, leden och naturen in i minsta detalj. Guldkornen fanns här och där. Förutom Tivedens nationalpark var Kråksjöåsen dagens absoluta höjdpunkt. Så fantastiskt läckert att få springa på den relativt låga åsen som ringlade sig fram genom härligt gles skog och som kantades av stora flyttblock, myrar och sjöar. Där mötte jag även fyra kvinnliga vandrare som hejade glatt. Vid Kråksjön var en energidipp i antågande och det var läge för (en alldeles för sen) lunch vid vindskyddet intill stranden. Pulvermos och torkat kött. Därefter var det bara att mata på och njuta av stigen som ju också var självaste Munkastigen, vilket även syntes på träpilarna där Bergslagsledens symbol samsades med en svart figur som påminde om en korsning mellan Darth Vader och liemannen. En sak var uppenbar när jag började närma mig målet för dagen och det var – förutom övervägande lättsprungna stigar – att inslagen med skogs-, timmer- och grusvägar var väldigt frekventa. Inte helt i min smak men ett tydligt tecken på att de sammanhängande skogsarealerna är färre och knyts samman av leden via dessa rätt tråkiga vägar. Jag hade även hoppats på mycket mer natur av vildmarkskaraktär och den som jag fick uppleva fanns nästan uteslutande i naturreservaten. Men man ska komma ihåg att skiftningarna i natur och underlag längs leden blir än påtagligare när man springer jämfört med att vandra den. Få vandrare, om någon, avverkar sex mil om dagen och” övergångarna” blir därför inte lika många och tydliga. Jag svävar ut märker jag. Tillbaka till stigen. Inte långt kvar till vindskyddet i Bäckelid när jag plötsligt hör det prassla i den slyiga mossen till vänster om den spånglagda stigen. Jag stannar och spejar inåt grenverket och där står hon, orörlig och iakttar mig. Skogens drottning. Hon drar inte iväg, som de brukar i Sörmland. Hon bara står där och ser på mig. Jag vill inte göra något uthållighetstest utan börjar sakta gå därifrån, särskilt som jag märker att ett gäng älgflugor börjat kräla omkring på armar och ben.

Äntligen framme vid vindskyddet som ligger fint och nära en välsmakande kallkälla. Slänger av mig packningen och gör snabbt upp en eld i eldstaden. Bra att börja torka svettiga kläder innan jag packar upp övernattningsprylarna och börjar med maten. När jag tar av mig trailskjortan upptäcker jag till min bestörtning 20-30 älgflugor som krälar omkring innanför tyget och känner plötsligt en massa insektstassar på ryggen också. Huah! Nu var de plötsligt älglöss. För de fäller ju vingarna när de landat på sitt värddjur och krupit in under ”pälsen” som i mitt fall var en tunn röd trailskjorta. Fascinerande insekter. Till saken hör dock att jag aldrig under hela äventyret kände att jag blev biten. Jag viftade bort de jag kunde annars lät jag det bero. Bara att gilla läget annars kan man hålla sig hemma i betongen.

Det blev en mysig kväll med blå bands creamy pasta och en kopp te vid den sprakande elden. Kröp ner i sovsäcken vid halvtio. Det var varmt ute så det var skönt att ha armarna utanpå sovsäcken då varken mygg eller älgflugor hittade in i vindskyddet. Sov rätt bra, tror jag.

160910b 160910c 160910d 160910e 160910f 160910g 160910gg 160910h 160910i 160910j 160910k 160910l 160910m 160910n 160910o 160910p 160910q 160910r 160910s 160910t 160910u 160910v 160910w 160910x 160910y 160910z 160910zz 160910zzz 160910zzzz 160910zzzzz 160910zzzzzz 160910zzzzzzz 160910zzzzzzzz

 

Dag 2 (11/8): Bäckelid-Lilla Tväggelåten, 57,02 km
160911aVaknade vid sextiden. Upp och hoppa… eller nja, kröp ur säcken på alla fyra. Kroppen kändes dock helt OK. Första dagen är alltid värst för mig, innan kroppen så att säga kommer in i lunken och börjar förstå vad som är på gång. Lagade till min specialgröt och sippade på en stor kopp kaffe av espressokaraktär. Två ekorrar höll låda i granarna intill vindskyddet. Smorde in fötterna med NOK, tejpade ryggslutet och vallade skrevet med försvarets specialsalva. Packade ihop allt och kom iväg vid åttasnåret först. Lite väl sent, men det hade tack och lov mulnat på. Det började med riktigt fin stig genom Rankemossens naturreservat och leden snirklade sig längs Stora Rankemossens kant. Myrmarker är som vackrast under hösten när de börjar skifta i gult och ockra. Stötte flera orrar och totalt tre tjädrar bara på ett par kilometer. Vilken härlig start på dagen!

Det rullade på, som jag brukar säga. Fortsatt lättsprungna stigar. Hitintills inte alls så tekniska som stigarna på mina favoritsträckor längs Sörmlandsleden. Naturen skiftade från olika typer av skog till blandskog och kulturlandskap. På förmiddagen började det duggregna och det var faktiskt välkommet. När jag närmade mig Tryggeboda bestämde jag mig för att göra en avstickare till Limstensgruvorna (eller Limgruvorna som de kallas i folkmun) då de verkade synnerligen läckra. Och de var verkligen läckra och jag ångrar inte besöket trots den låååånga sega ”klättringen” uppför, som å andra sidan bjöd på skön utförslöpning på tillbakavägen. Avstickaren kostade dock en timma i tid räknat.

Väl i Sixtorp bestämde jag mig för att ta lunch (pulvermos och torkat kött igen, vad annars?) och inte vänta för länge som dagen innan. Denna andra dag var jag mer strukturerad och noggrann med energiintaget och så fortsatte det på resten av äventyret. Fick sedan aldrig fler dippar än de två jag hade på första dagen. Molnen sprack upp och det började blåsa, vilket var underbart skönt. Blåsten som även nådde ner i skogen minimerade även förekomsten av älgflugor som inte är alltför skickliga flygare. Leden efter Sixtorp bjöd glädjande nog på en del kuperad terräng och tekniska partier. Omväxling förnöjer, även om packningen fortfarande var kännbart tung och tryckte på mitt utbuktande kotparti ovanför svanken. Gjorde några ompackningar innan det kändes bra.

Den korta sträckan genom Båsbergens naturreservat var härligt prunkande och djungelliknande, synd bara att leden inte gick längre in i reservatet. Nästa höjdpunkt i dubbel bemärkelse var Lekhytte klint varifrån utsikten i eftermiddagsljuset var härligt. Lika härlig var den långa utförslöpan ned från klinten mot E18 innan det var dags för ännu en av dessa ”transportlöpningar” på grusväg och sedan asfalt. Snart nog var jag inne i skogen igen och fann mig gnetandes uppför mot Klunkhytteskans, ytterligare lite grusväg och så in i gles tallskog tills jag nådde dagens mål i form av vindskyddet vid tjärnen Lilla Tväggelåten. Återigen samma procedur med eld, klädtork, uppackning, matlagning, och en kopp te vid brasan. Härlig kväll vid tjärnen (med kroppsvaskning) och inte fullt lika många älglöss innanför trailskjortan denna kväll. Underbar tystnad och vackert vid tjärnen men det tog ett tag innan jag somnade då det var svårt att hitta en ställning som mina höfter och utsida lår tyckte var OK. Körde lite snabb massage och stretch, vilket hjälpte. Minns inga drömmar men sov gott.

160911b 160911c 160911d 160911e 160911f 160911g 160911h 160911i 160911j 160911k 160911l 160911m 160911n 160911o 160911p 160911q 160911r 160911s 160911t 160911u 160911v 160911w 160911x 160911y 160911z 160911zz 160911zzz 160911zzzz 160911zzzzz 160911zzzzzz 160911zzzzzzz

 

Dag 3 (12/8): Lilla Tväggelåten-Digerberget, 62,12 km
160912aHade ställt klockan på fem, men snoozade till halvsex. Specialgröt och kaffe. Alla springkläder torra. Samma insmorningsprocedur som tidigare och jag kom faktiskt iväg vid sjusnåret. Som jag nämnt tidigare var det väldigt torrt i markerna. Inga blöthål längs leden, många småbäckar var helt uttorkade och man kunde springa vid sidan om de flesta spänger. Däremot var det rejält med dagg varje natt så skor och strumpor blev snabbt blöta på morgonen och det tog några timmar innan daggen dunstat. Värst var det om leden gick över något hygge med meterhögt gräs då man blev genomsur från midjan och nedåt.

Gav mig som sagt av vid sjusnåret och ett härligt morgondis hängde i luften. Från start var det fin stig med spänger genom gammal, låg luftig tallskog som bottnade i en murrig matta av skvattram, pors, odon och blåbärsris. Sprang längs Stora Tväggelåten och kom så småningom in i naturreservatet Dunderklintarna med omfattande myrområden. Vackert med diset som hängde över Dammsjömossen och andra småmossar. Givetvis blev jag snabbt blöt om fötterna av allt daggvått gräs som hängde över spängerna. Merinoull i alla är men blöta merinostrumpor är ingen höjdare. De torkar ju aldrig och fuktiga fötter är aldrig bra i längden. De oblöta tankarna skingrades snabbt när två tre orrar hördes spela. Stannade till några minuter och slöt ögonen. Låtsades att det var vår, även om spelet inte är av samma intensitet med alla pyschanden och den häftiga ljudmattan av 20-30 spelande orrar. Här handlade det om solospelare men de bjöd ändå på ljuv glädje, särskilt som de numera är rätt ovanliga i Sörmland. Stötte även en tjäderhöna i reservatet och de brakar som vanligt genom skogen som vore de en pitbullterrier med vingar.

Efter en del medioker stiglöpning gick så leden in i Garphyttans nationalpark och därmed checkade jag av nationalpark nummer 18 på min svenska nationalparkslista, 11 kvar att beta av. Leden går inte genom hela den 108 hektar stora nationalparken utan går genom de högre partierna och naturen är väldigt varierad med mycket kulturbiotoper samt gammal barr- och blandskog där leden drar fram. Jag vart mest sugen på latte och en alptopp då stolpar och träd var dekorerade med alptoppsskyltar lite varstans. Sedan väntade grusvägslöpning till Suttareboda där jag tog ett litet break och fyllde på vatten. Jag kan redan här avslöja att från Suttareboda och kommande 34 kilometer fram till Mogetorp var stigarna duktigt tekniska med stenar och rötter, vilket sannolikt beror på att det är ett välbesökt område av vandrare, löpare, MTB:are och jag har sällan passerat ett område med så otroligt många MTB-spår. Stigarna är så väl använda och att mycket jordmån förr eller senare försvinner och kvar blir stenar och rötter. Inte mig emot eftersom packningen började bli lättare, men man kan inte springa omkring och tänka på annat.

I Björktjärn låg en gammal fin smålom medan nötskrikor härjade i strandskogen. Snart nådde jag Falkasjön och jag tog mig upp på Falkberget. Där träffade jag ett äldre par som satt och fikade i solen. Det blev ett kvartslångt samtal om löpning och mannen hade koll på de lokala förmågorna och var själv involverad i ledningen för en löptävling som nu i höst firade 40års-jubileum. Små möten som dessa i naturen gör en glad för man är där man vill vara allra helst och mest. Det är ju även i dessa skogstrakter som Bergslagsleden Ultra går av stapeln i september varje år. Några kilometer senare stod jag plötsligt vid bakverksdisken på Storstenshöjdens restaurang och café och dreglade över bakverken. Det blev bulle, kladdkaka och kaffe och samtal med tjejen i kassan. Det slutade med att hon tillkallade deras kommunikatör och vips blev det en intervju som med mitt godkännande skulle läggas ut på Ånnaboda Storstenshöjdens sociala mediakanaler. Fint ställe, trevliga människor och jag var rejält sugen på deras lunchbuffé som de höll på att duka fram, men jag hade inte tid att vänta. En annan gång.

Hade hoppats på att få sällskap av löparvännen Hasse Byrén som bor i Blankhult, 10 km längre fram på Bergslagsleden, men jag låg dessvärre före hans tidsschema eftersom han skulle vara hemma från jobbet först vid 16:45. Vid det laget skulle jag befinna mig ytterligare några mil norröver. Mitt mål för dagen var att nå Digerberget och övernatta i vindskyddet där.

Sträckan mellan Ånnaboda och Blankhult gjorde tydligen inte några djupgående intryck på mig för då skulle jag minnas mer av den, förutom att det var väldigt soligt och hett samt en del kulturhistoriska inslag. Det som jag däremot minns så väl var stigen efter Blankhult, som till en början bjöd på en lång svag utförslöpa för att senare slingra sig in i skogen och vidare, djupare in i en dal. Plötsligt befann jag mig i en dal, Trolldalen, som hämtad ur sagornas värld. Jag minns att jag gick igenom dalen. Ville inte springa, ville njuta. Alldeles hänförd med hängande haka. Den steniga stigen som gick där längs den porlande bäcken och de hiskligt höga mosstäckta branterna som reste sig på andra sidan. Det var nästan som en liten sagodal som världen där utanför aldrig någonsin vetat om. Spektakulär och magisk. Den absoluta höjdpunkten hitintills på löpäventyret! Resten av etappen upp till Mogetorp var väldigt fin med härligt varierad natur, inte minst innan Mogetorp, med djupt karvade och kurviga åformationer för att i nästa stund övergå i en fantastisk tallmo med vackert gles tallskog med höga stolta stammar.

I Mogetorp blev det lunch, ja, ni vet vid det här laget redan vad jag lagade till, eller hur? Tänk vad mycket ett stopp på 15-20 minuter och intag av ”riktig” mat gör för kropp och själ. Man kickar igång på nytt. Fortsättningen fram till Ramshyttan var väl rätt medioker medan sträckan därefter upp till Gamla Pershyttan var väldigt fin och stigen smal, slingrande och lättlöpt längs en lång grävd kanal och en fint sluttande gammal kyrkostig. Leden gjorde förstås ett kulturvarv inne i Pershyttan innan den slingrade sig upp i skogen och vidare mot Digerberget. Kom till slut fram till något slags friluftsområde med diverse småstugor och en stor central byggnad. Där upphörde markeringarna. Såg ett gäng ungar på sina MTB:s och en äldre snubbe (yngre än mig) som satt i en stol vid huvudbyggnaden. Joggade fram till honom för att höra med honom om han hade koll på markeringarna i området. Vi började prata och han pekade i riktningen där leden fortsätter mot Hammarby fast jag var mest intresserad av att hitta vindskyddet och plötsligt ser jag något som liknar ett vindskydd 50 meter bort. Går bort och inspekterar det och det måste vara det skabbigaste vindskyddet på hela Bergslagsleden, inget golv utan bara grus och sand. Hm, hur ofräscht som helst och jag vandrade tillbaka till killen som kom gåendes mot mig. Han sa: ”Du, det där vindskyddet är inte särskilt mysigt, men vi har en vallabod där borta, som är olåst, i den kan du bo i natt. Och så har du vatten runt hörnet.” Vallaboden visade sig vara helt OK. En liten stuga för mig själv med en liten trätrapp. Det visade sig att elljusspåret och andra motionsspår började nästan där och att folk passerade vallaboden på väg till och från bilparkeringen. Så under kvällen när jag lagade mat och drack mitt te blev det lite småpratande eller bara hejanden med traktens joggare. Trevligt!

Tredje dagen avklarad och drygt 18 mil stig och grus avverkade. Började kännas i kroppen. Samtidigt fanns en mental och fysisk ljusning i och med att packningen blivit avsevärt lättare och det såg sannerligen ut som att jag skulle kunna genomföra det hela på fem dagar. La upp planen för nästkommande dag. Svepte en halvliter vatten med resorb och släckte sedan pannlampan.

160912b 160912c 160912d 160912e 160912f 160912g 160912h 160912i 160912j 160912k 160912l 160912m 160912n 160912o 160912p 160912q 160912r 160912s 160912t 160912u 160912v 160912w 160912x 160912y 160912z 160912zz 160912zzz

 

Dag 4 (13/8): Digerberget-Rasbackstjärn, 64,28 km
160913aVaknade till tjugo i sex. Shit! Jag hade tydligen lyckats stänga av klockan som ringde vid fem. Trodde jag snoozat. Kände mig inte riktigt utsövd och när jag öppnade vallabodsdörren och erfor den jäkligt kvava varma luften visste jag intuitivt att detta skulle bli en skitdag. Men så är det med löpäventyr över flera dagar. Ingen dag är den andra lik beträffande humör, springkänsla och fysisk dagsform. Så är det bara och det är bara att göra det bästa av situationen. Skitdagar passerar de också.

Åt frukost. Tejpade ryggslutet och smorde in fötterna. Två blånaglar och blåsan under höger storttånagel punkterades. Slängde de illaluktande merinostrumporna i soptunnan och drog på mina favoritstrumpor av märket Drymax. Svepte en halv liter resorb. Packade ihop och gav mig av. Sträckan upp till Hammarby var medioker och dåligt markerad förutom den fina och välsmakande kallkällan. När jag kom ut på asfaltvägen strax innan Hammarby visade pilar åt höger och jag följde de orangea markeringarna längs vägen men sedan kom en T-korsning och markeringarna upphörde. Fick inte heller till det på kartan. Drog igång mobilen men täckningen vara nära noll och kartappen bara tuggade utan att något hände. Fortsatte på grusvägen mot rätt riktning i alla fall. Kom till en liten by intill Hammarbyån. Inga pilar men väl stolpar med orangea toppar åt höger. Nä, fel håll. Tick-tack-tick-tack. Tiden gick. Bestämde mig för att knacka på ett av husen. En tjej öppnade men var osäker och kunde inte ens peka ut var på kartan vi befann oss. Märkligt. Hon bad mig istället knacka på hos hennes far runt hörnet, vilket jag gjorde. En skön farbror som genast var med på noterna. Gammal löpare var han också. Han var närmare 80 och hade haft en stroke varför ena benet inte riktigt hängde med. Men han ville inte peka ut på kartan utan ville ta en promenad med mig och visa mig vart leden gick istället. Han berättade att många vandrare kommer fel därikring och irrar omkring. Vi började promenera och när vi gick bron över Hammarbyån föll vägarna och husen på plats för mig på kartan, men jag kunde bara inte vara så fräck och bara sticka iväg. Nä, promenad med Yngve, för så hette han, fick det bli. Det visade sig att han kom från Åker och att han 1956 byggde ett hus i Torshälla utanför Eskilstuna och bodde där med sin fru och deras barn fram till 1978, innan de sålde huset. En mycket dålig affär enligt honom själv. Haha, världen är bra liten, med tanke på att jag själv bodde i Torshälla i nästan 10 år (2006-2015). Till slut kom vi fram till leden. En försening på drygt en timma. Trist, men inte bortkastad tid på något sätt. Det var intressant att höra Yngve berätta om bygden och just Hammarbys historia. Möten man minns.

Sträckan upp mot Uskavi var bitvis väldigt vacker och bitvis rätt tråkig. Absolut vackrast var det mellan Storsjön och (strax innan) Södra Brunnsjön. Härlig orörd skog och på ett litet område strax norr om Storsjön räknade jag till åtta myrstackar, varav 5-6 riktigt stora! Häftigt! Sedan var det stigen längs Flymossen och Aborrtjärn som bjöd på väldigt fin natur med vildmarkskänsla. Det var fortfarande väldigt kvavt och jag svettades kopiöst. Varmt och helt vindstilla. Än värre blev det när leden gick i öppen dager längs med en otroligt tråkig kraftledningsgata. Efter Södra Brunnsjön blev stigen och skogen återigen fin och jag stötte två präktiga tjädertuppar av vilka jag kunde följa en bra bit där den flög genom skogen. Vilka kraftpaket de är och vackra dessutom. Träffade ett glatt äldre par som var ute på en dagsvandring på leden. När jag väl kom ner till Siggeboda bar leden återigen uppåt och snart därefter pekade pilen ned mot Uskavi och därifrån gick den sedan upp till nästan samma plats. En kilometer ner och upp. Vem fasen hade dragit den här delen av leden. Jag fortsatte grusvägen rakt och efter 50 meter kom jag på leden igen. Varmt som fasen och jag kände att jag svettats mycket mer i förhållande volymen vätska jag fått i mig. Det blev en lång utförslöpa till Usken och Mårdshytteviken där jag tänkte ta ett stopp för att fylla på vatten och äta lunch. Solen stekte och jag kände mig urlakad. Väl vid sjön och bord med sittplats i skuggan intill sjön pissade jag brunt. Inte bra! Men det är ju inte första gånger det händer och jag vet ju vad att göra. Tog ett dopp för att kyla ner mig. Drack en halvliter resorb, fixade mat, drack en halv liter vatten till och svalde en salttablett, softade i skuggan, drack ytterligare en halv liter vatten. Tog det lugnt i en timma innan jag gav mig av, men bestämde mig för att gå tre kilometer, förbi Garphyttan och springa därefter. En pisspaus längs vägen gav besked med kristallklart urin. Balansen återställd. Sträckan var bitvis trevlig men överlag medioker och de sista två kilometerna på grusväg längs Gränsjön till Nyberget var riktigt tråkig.

Etapp 3 tog vid. Tänk, etapp 3! Jag hade avverkat 14 etapper och över 24 mil so far. Om det varit en skitdag fram till Nyberget så bjöd den sakta nedgående solen, svalare luften och den helt fantastiska naturen fram till vindskyddet vid Rasbackstjärn på en magisk och minnesvärd avslutning. Även skitdagar kan sluta med guldkant! Från Nyberget bjöds det på fin smal stig och för första gången ställvis blöta passager. Härlig klättring upp och över Slöjdarkullen och sedan ringlande fin stig ner mot Kroktjärn därefter lite grusväg in leden bar iväg in och uppför längs Kindlahöjden. Euforin flödade. Naturen var trolsk och likheterna med Trolldalen utanför Blankhult var slående. Hänförelse inför naturens egen skönhet när den få vara och sköta sig själv! Kort därefter kom jag så fram till vindskyddet vid den vackra Rasbackstjärnen, som låg där stilla, blankt och mörk därunder. Det blev en magisk kväll vid eldens härd och vildmarkens tystnad. Inget annat betyder något, bara detta nu.

160913b 160913c 160913d 160913e 160913f 160913g 160913h 160913i 160913j 160913k 160913l 160913m 160913n 160913o 160913p 160913q 160913r 160913s 160913t 160913u

 

Dag 5 (14/8): Rasbackstjärn-Kloten, 51,60 km
160914a
Vaknade vid fem och älvdansen svepte sakta över tjärnen utanför vindskyddet. Gjorde snabbt upp en eld och fixade frukosten. Allt kändes bra utom min högra storttå som dunkade. Stackarn, värstingblåsan under nageln och sedan en stor blåsa under själva storttån. Tvättade rent med Xinix och tejpade sedan med Leukoplast. Nu jäklar var det bara att bita ihop, fokusera och ändå njuta. Målet var Kloten, såvida inte något helt oväntat inträffade typ ett intergalaktiskt krig, jordbävning eller en snygg hjärtattack mitt i glädjen under en härlig utförslöpa någonstans i vildmarken.

Kom iväg vid sju enligt plan. Skönt att komma iväg tidigt och springa i sval temperatur innan värmen slår till strax innan lunchtid. Det var en riktigt härlig septembermorgon. Sval med dis och dimma som hängde över skogen och sjönk ner genom trädkronorna samtidigt som solljuset trängde igenom och skapade en särskild lyster. Lägg sedan till ljudet av några spelande orrar och du kan snudda vid stämningens tunna trådar.

Givetvis blev jag snabbt blöt om fötterna och skorna då leden gick genom riktigt daggvåta gräsområden innan klättringen upp till Mackarsberg och tornet däruppe. Utsikten uppifrån tornet var fantastisk inte minst med tanke på ljuset i samverkan med den tunna morgondimman över hela skogsriket skapade en slags drömsk bild. Därefter var leden och löpningen rätt trist över gamla hyggen och meterhögt gräs som gjorde att jag var konstant blöt från midjan och ner. Kom fram till Stora Myggsjön. Hejade på en vandrade som övernattat i vindskyddet på höjden där. Resten av färden till Stjärnfors gav inte mycket till eufori men en sjungande rödhake och lövsångare i morgonsolen värmde så här på höstkanten. Strax innan Stjärnfors mötte jag tre glada gubbar som var ute på morgontur på leden. Det blev en kort pratstund innan vi fortsatte åt varsitt håll.

I Stjärnfors var det folktomt. Fyllde på med vatten ur sjön och droppade i Xinix i vardera flaska sedan vidare på stigen. Ingen anledning att såsa runt där. Sträckan upp till Finnhyttan och Olovsjön visade sig vara rätt fin och lättsprungen, inte minst mot slutet där leden gick över Finnshyttehedarna med vacker tallskog och läcker åslöpning. Därefter tog motlutet vid! Från Olovsjön och väg 63 bar leden uppåt, 153 m.ö.h till 406 och Gillersklack. I vanliga fall är det inga konster att promenera uppför en sådan höjdskillnad utslaget på 4-5 km, men stortån tog väldigt illa vid sig just vid gång uppför i fuktiga strumpor och skor. Väl uppe på höjden valde jag faktiskt att springa på grusvägen (!) parallellt med leden som gick över ett gammalt hygge. Jag ville inte få någon jävla pinne rakt in i höger stortå, så jag valde grusvägen till Finngruvorna och så på leden igen. Och när jag väl kom fram till Gillersklack efter ytterligare två kilometer och det visade sig att jag tajmat deras lunchbuffé, ja, då var glädjen stor. Ett lunchstopp på en timma, lufta fötterna och sedan iväg på grande-finale-etappen. Och vilken buffé! Suveränt salladsbord, två huvudrätter och så äppelsmulpaj med vaniljsås och så kaffe förstås, för 80 spänn! Jag tog fläskytterfilé i kantarellsås med klyftpotatis och skippade regnbågen. Så underbart med riktig mat och välsmakande dessutom. Pratade med kocken och berömde hans kokkonst. Stället verkade vara riktigt poppis som lunchställe och jag bjöd ju på lite att prata om där jag skitig, svettig, barfota och en och annan älglus krälande på arm och ben tassade runt bland läckerheterna. Blev två omgångar med äppelpaj och kaffe innan jag kände att det var dags att anträda den sista etappen, som skulle visa sig vara en väldigt vacker sträcka bortsett från några passager över gamla kalhyggen. Fin gammal skog som påminner om skogarna norröver, glesa, gamla och lågväxta granar med inslag av mossar och myrar. Det visade sig vara den blötaste sträckan på hela leden, nå, etapp 4-17 var inte blöta någonstans utöver morgondaggen.

Det var ljuvligt att få springa de sista 21 kilometerna genom fin natur, välfylld mage, glatt sinne och lätt hjärta, för snart var det över. Till och med höger stortå sjöng med i glädjelåten och tycktes lagt gnolandet och molandet åt sidan för stunden. Mötte en vandrare i mitten av sträckan, vilket blev den 13:e totalt. Passerade den fina idyllen Åbostugan, med forsen och myrmarkerna intill. Perfekt förlaga till en sagomålning. Märkligt, men de där två milen rullade på rätt snabbt eller de bara rullade på helt enkelt för plötsligt var jag framme vid Kloten. Otroligt skönt och… ja, som alltid med ett visst stänk av vemod. Men men, nu ville jag fira med kaffe och eventuellt något ätbart. Huset med kanot- och kajakuthyrning verkade öppet. Köpte på mig lite godsaker och ägarna fixade kaffe. Självklart blev det en pratstund paret innan jag satte mig vid ett bord i solen och njöt. Jaha, 30 mil, +7000 höjdmeter på fem dagar eller 105 timmar och 1 minut om man så vill. En av sex personer som någonsin (vad som känt är) sprungit hela Bergslagsleden på fem dagar eller mindre och jag är väl den enda som gjort det på fem dagar helt utan support.

Nähä, inga bussar eller friluftsmänniskor som skulle mot Kopparberg eller Fagersta. Äh, det är väl bara att springa de 25 km till järnvägsstationen i Kopparberg, fast inte nu på onsdagkvällen, då jag ändå inte skulle hinna hela vägen hem till Eskilstuna. Bestämde mig för att springa asfaltsvägen en halvmil mot Kopparberg för att sedan ta grusvägen in mot den fina Åbostugan och övernatta i den. Det blev en härlig kväll, natt och morgon vid Åbostugan och en porlande Sandåforsen intill. På torsdag morgon blev det 20 km otroligt tråkig asfaltslöpning till Kopparberg. Därifrån tåg till Örebro och sedan till Eskilstuna. Var hemma innan lunch, så det gick smidigt.

Kommer jag att springa Bergslagsleden igen? Inte hela i ett svep men jag kommer definitivt att återvända till Tivedens nationalpark för att uppleva stigarna där och så förstås det stora naturreservatet Kindla med så mycket sammanhängande vildmark att utforska och därifrån kan man ju sedan springa den finns sträckan ända till Kloten. Bergslagsleden bjöd tyvärr inte på den omfattning av vildmark som jag hoppats på och totalt sett var det alldeles för många partier med skogs- och grusväg. På det stora hela är det hursomhelst en riktigt härlig led och för vandrare tror jag att den är idealisk. Oftast bra uppmärkt och med många informationstavlor om sevärdheter, kultur och natur. Bortsett från vindskyddet i Digerberget så var alla jag passerade otroligt fina och det fanns yxa, såg och ved vid samtliga liksom vatten (kallkälla, kran eller sjö) och toa. Åt vilket håll ska man då springa? Springer du osupportad med packning skulle jag rekommendera att springa norrut med start från Stenkällegården då de mest krävande sträckorna återfinns på den norra halvan. Springer man utan packning (med support) är det smartast att börja vid Kloten och få de ”lättsprungna” stigarna på slutet när man är som tröttast.

Totalt observerade jag 69 fågelarter längs leden. Karaktärsarter för detta äventyr får nog anses vara nötskrika, dubbel- och taltrast som var numerärt talrikast. Särskilt roligt var det med så pass mycket orre och även spelande orrar fyra mornar medan tjäder sågs med flera exemplar fyra av fem dagar. Häftigast var annars järpe som blev art nummer 203 på min fågellöplista liksom en överflygande lappsparv på dag fem. Verkar även vara ett gott för stjärtmesen med många flockar och som ingick i flera så kallade meståg. Inte att förglömma är den goda förekomsten av hackspettar, särskilt spillkråka och större hackspett, men tyvärr ingen gråspett eller tretåig hackspett. Forsärlor noterades på ett flertalplatser med strömmande vatten. Ja, det var verkligen gott om fågel längs hela färden och även en hel del fågel som småsjunger fast det är höst, som vore det ett farväl och hopp om återseende nästa år.

Jag tror det var allt, men har säkert missat något…

160914b 160914c 160914d 160914e 160914f 160914g 160914h 160914i 160914j 160914k 160914l 160914m 160914n 160914o 160914p 160914q 160914r 160914s 160914t 160914u 160914v 160914w 160914x

Aug 222016
 

160808aVet inte riktigt hur jag ska slå an det nyligen upplevda äventyret i den svenska fjällvärlden. Tio heldagar (9-18 augusti) med allt vad man kan begära eller snarare förvänta sig på en färd genom vild och mäktig natur när vädrets makter tycks spela ut hela sitt register i kombination med bergens och dalgångarnas egna mikroklimatsystem. Det finns äventyr och så finns det äventyr. Detta äventyr som upplevdes inom tre nationalparker (Stora Sjöfallet, Sarek och Padjelanta) bjöd på ytterligheter ifråga om väder, mental prövning och glädje. Egentligen en perfekt mix kan tyckas, men det finns alltid en gräns någonstans för vad kropp och psyke orkar med, även om tid i sammanhanget är ett relativt begrepp. Jag har valt att dela upp denna story i två delar eftersom nämnda äventyr karaktäriserades av en inledande period av extremt skitväder med kyla, regn, snö och blåst för att tvärt övergå till en period med bästa tänkbara väder med klarblå himmel, svaga ljumma vindar och behaglig sommarvärme. Vädret gör skillnad, väldigt mycket skillnad!

Det blir inte alltid som man tänkt när man ger sig ut på äventyr i vildmarken, särskilt när det handlar om äventyr i fjällkedjan. Det är alltid väder och terräng som dikterar villkoren, tro aldrig något annat. En portion ödmjukhet och respekt är därför nödvändig liksom att vara följsamt uppmärksam på yttre omständigheter och skeenden. För min del började ”svårigheterna” redan dagarna innan jag satte mig på flyget till Gällivare. Jag kollade väderprognosen och även om både smhi och yr ändrade sina prognoser fram och tillbaka gick det inte att blunda för den intensiva kallfront och tillhörande djupa lågtryck som växte till sig ute över Atlanten på sin väg in över Skandinavien. Frågan var bara hur intensivt och långvarigt lågtrycket skulle bli? Jag har ju haft grymt flyt med vädret på mina äventyr i de fjällen de senaste två åren men sedan Wales i juni kändes det som jag hamnat i onåd hos vädergudarna. Nå, det handlade inte bara om vädret utan lika mycket om en längtan efter att bara ha semester och bara få vara. Jag hade inte hela mitt hjärta med mig inför det stundande äventyret och jag vet av erfarenhet att om man inte är helt taggad med längtan och ett förväntansfullt sug, ja, då blir allting så mycket jobbigare mentalt när det uppstår motgångar. Faktum är att jag faktiskt var nära att avbryta det hela innan äventyret ens startat. Jag kollade sista-minuten-flyg till England för äventyr i Wales eller Lake District istället, men nix, det fanns inga billiga alternativ. Samtidigt visste jag också att jag skulle ångra mig efter några dagars soft tillvaro om jag inte stack iväg till fjällen. På söndag eftermiddag den 7 augusti tog jag så tåget med katterna och packningen till mamma i Stockholm. I sista minuten kompletterade jag packningen med långa tights och min robustare regnjacka (OMM Kamleika Smock) liksom två fyraliters drygbags fastspända utanpå löpryggan, innehållande lätta (regn)kläder snabbt åtkomliga. De långa tightsen var guld värda hela första veckan!

Väl hos mamma, katterna installerade i kärleksfullt hem och mitt bohag för det stundande äventyret i en löprygga på 24 liter började så den efterlängtade längtan äntligen smyga sig på. Bara att löpa linan ut, även om det visade sig att linan skulle bli allt annat än rak och styv, men så är det med äventyr värda namnet.

8-14 augusti – The bad weather adventure

Måndag morgon. Bordade planet som lyfte två timmar försenat mot Gällivare. En ung kille slog sig ned i sätet bredvid mig med kommentaren ”Bra skoval!” och syftade på mina X-talon 212:or. Det visade sig att han var orienterare, så det blev naturligtvis snack om löpning och diverse äventyr till fjälls. Erik, som han hette, och hans kollega Sofie skulle upp och arbeta med hydrologiska mätningar och de gav mig vänligt skjuts in till Gällivare. Tacksamt eftersom det regnade och var snävt med tid i och med förseningen. Jag inhandlade gas på Team Sportia och ett par schyssta lätta stavar på Intersport. En snabb latte på Gällivares schysstaste fik (och restaurang), ”Alla tiders café”, var givet medan regnet strilade ner från gråtung himmel. En närmast fullpackad buss lämnade Gällivare station och tre timmar senare steg jag av vid Suorvadammen. Ingen annan, bara jag och det skulle dröja fyra dagar innan jag mötte en människa igen.

Hittade på stigen genom björkskogen på andra sidan dammen medan regnet strilade ner. Dock varmt i luften. Strax efter åtta på kvällen hittade jag en bra plats ovanför trädgränsen och slog snabbt upp tältet. Glad att jag haft på mig mina vattentäta, tunna och merinofodrade Sealskinz redan från start. Bytte om till min torra mysiga nattdress och kröp ner i dunsäcken. Regnet smattrade sövande mot tältduken. Vaknade vid sextiden på tisdag morgon. Tittade ut. Toktjock dimma. Somnade om. Vaknade vid nio. Kyligare, men sikten bra och inget regn. Lät tältet torka ur i vinden medan jag åt frukost.

Kom iväg någon gång efter tio och fortsatte min klättring och rundade så småningom berget Hállji för att ta av mot väst med sikte på Alep Skálariehppe, Gassaláhko-slätten och så ståtliga Áhkká. Frisk, kylig motvind med enstaka inslag av smattrande kornsnö. Det blev Haglöfs-hoodie och Berghaus-smocken samt långa tights och shorts redan från start. Denna sträcka över platån och slätten mot Áhkká genom Stora Sjöfallets nationalpark må se fin, slät och springvänlig ut på kartan, men visade sig vara närmast omöjlig att springa med åtta kilo på ryggen. Otroligt stenig hedmark eller bara långa partier med blockterräng eller stenfält och mitt i allt detta sänkor, kullar, vattendrag och småsjöar. Det blev mest snabbmarsch med inslag av jogg i motvinden. Längs med Sarektjåhkkå-massivet drog hela tiden moln med långa draperade släp av snö. Slog upp tältet runt sjutiden på kvällen sydväst om Stuor Stuodak. Kallt med bara ett par plusgrader men uppehåll. Återigen en natt med regnsmatter och inslag av hagel. Tog sovmorgon och solen lyckades tränga igenom till och från. Sen start igen då jag lät tältet torka ur i vinden och solen. En kylig dag med kall sydväst(mot)vind men i stort sett uppehåll och en hel del sol. Áhkkás toppar låg dock inbäddade i moln, såsom oftast är fallet. Täta draperier av snö släpade längs den kloka gummans sluttningar. Vaknade ur min betraktelse när en sms-signal bröt genom vindsuset. Täckning på den lilla Nokia-mobilen med Telia-abonnemang. Ett mess från Kerstin, min livlina via sms på detta äventyr när täckning fanns. Satte mig i lä av en sten i solskenet och skrev ett svar på gammal hederligt tidskrävande vis på en knapptelefon, men jag hade ju inte bråttom. Jag låg redan efter i tidsschemat och hade bestämt mig för att ta det som det kom utifrån terräng och väder. Jag var inte där för att försöka hålla en storslagen och härligt naiv plan. Jag var där för att uppleva och i möjligaste mån njuta!

Jag beslöt mig för att skippa en topptur upp till Áhkkás Nordosttopp, då det inte är toppturen i sig som är intressant, utan jag vill ha vyn som erbjuds från toppen. Jag skulle ju förhoppningsvis återkomma till området i slutet av äventyret. Jag kom istället på mig själv, ständigt sneglande med trånfylld blick mot Sarektjåhkkås höga molnfria kungakrona. Ställde in det mentala siktet på ett försök på massivets Nordtopp och satte av söderut mot Suottasjtjåhkkå och glaciären Suottasjjiegna. Ju närmare jag kom blev jag medveten om att jag hittat ett nytt favoritberg. Sedan tidigare är Tjahkelij (mitt emot Skierffe i nedre Rapadalen) mitt favoritberg, men nu hade Niják seglat upp som en lika klar favorit. Dess grymma nordsida och det fristående bergets form påminde om Eigers nordsida, fast i miniatyr. Fråga mig inte varför dessa två berg (liksom ett par i England) tilltalar mig så mycket att jag kallar dem ”mina favoritberg”. Det bara är så och jag vet inte varför, men de berör mitt inre på något härligt primitivt sätt. Och de båda gör mig glad inombords!

Min färd fortsatte längs Sareklåpptå med glaciärerna, jokkarna och topparna på höger hand. Det var läckert ljus med molnen och glaciärernas blåvita lyster. Många fotosessions blev det. Snart nog började min klättring upp mot Sarektjåhkkås Nordtopp. Från 14-1500m var det en hel del nysnö och minusgrader, men nästan helt vindstilla. Stötte en flock fjällripor på den branta sluttningen med blocksten av olika format och storlek. Tro mig, det var helt fantastiskt att komma upp på 2000 meters höjd och anträda den sista snöklädda passagen upp till toppen på 2056 meter.  Väl uppe på Nordtoppen blev jag varse den fantastiska kronan av de fyra 2000m-topparna (Nord-, Stor-, Syd och Bucht-toppen). Själva Stortoppen höjde sig skräckinjagande och närmast ointaglig från där jag stod. Jag visste att jag aldrig någonsin skulle försöka mig på den toppen. Aldrig. Nordtoppen på 2056m dög alldeles utmärkt för mig och vilka vyer. Det syntes att det snöat en hel del på höjderna i hela norra Sarek de senaste dagarna. Alla berg var pudrade i vitt och känslan var vinterlik, inte alls augusti, sommar eller ens Sverige. Och så tyst. Ingen vind. Händer och fötter som frös, men hjärtat slog varmt och ögonen glittrade lyckligt. Dags att tänka på nedfärden som i snötäckt blockstensterräng tar längre tid än man oftast tror. Klockan var ändå halvsju på kvällen. Väldigt vacker kväll med rödfärgade moln i väster och plötsligt kom en gammal kungsörn flygande genom passet och västerut mot de röda molnen. Vilken avslutning på dagen och den magnifika toppturen! Jag slog läger nere vid basen av en fin knalle på 1250m höjd med härlig utsikt ner mot Guhkesvágge. Placerade tältet för bästa vinkeln för en vacker tänkt soluppgång. Gick ner till bäcken för att hämta vatten för natten och frukosten och mitt bland gräs och sten ser jag en ärgad renklocka (som ledarhärken har) ligga där på marken. Vad är sannolikheten att hitta en renklocka i Sareks oändliga stenhav? Jag åt en god middag och vid åtta hade jag krupit ner i en gosig sovsäck, lyckligt ovetande om att jag skulle få stanna där i drygt 20 timmar. En halvtimma efter att jag krupit ner i säcken gav tältduken ifrån sig ljud. Jaha, regn nu igen… men det var något som inte stämde. Ljudet var inte lika taktfast och smattrande som regn utan mer oregelbundet, mjukare ”fluff, fluff-fluff, fluff” liksom. Tittade ut. Vinden hade ökat markant och drev ett intensivt snöfall framför sig genom passet och vidare ner i dalen. ”Jahapp, OK, var bara det som fattades, stora feta blöta snöflingor som tynger ner tältet. Får se hur det här går…” var tankegången. Bara att sova och hoppas på att det går över snabbt. Man tappar lite av tidsuppfattningen i situationer som denna och när man sover i tält när det blåser, snöar eller regnar. Man vaknar upp, somnar om, drömmer, vaknar, somnar om vartannat. Blir aldrig någon djupsömn, utan snarare något meditativt och dvalliknande över den sarkofagliknande tillvaron. Tur att jag inte har klaustrofobi eller har anlag för liggsår. Tittade bara på klockan någon gång då och då. Åt lite, sov lite, messade till Kerstin och fick några peppande mess tillbaka. Hade det varmt och gott i tältet. Kunde laga mat i absidern utan problem. Var ute en gång på 20 timmar för att snabbt hämta vatten i bäcken intill. Pissade, ja, det gjorde jag i kokkärlet hukandes på knä som en hund i tältet. Nöden har ingen lag. Var bara att vaska ur med snö. Mat hade jag för flera dagar och eftersom jag inte visste hur omfattande snöovädret var fanns ingen anledning att packa ihop i kall blötsnö, bli nedkyld och kanske inte hitta någon plats att slå upp tältet längre ner i dalen. Jag bestämde mig för att vänta tills det blev uppehåll. Det dröjde, ja, det dröjde till strax efter fyra på torsdag eftermiddag. Messade då Kerstin snabbt ”att jag packar ihop beger mig österut mot Ähpar till”. Det blev ett par fantastiskt fina och sköna timmar på kvällen längs Guhkesvágge fram till en fin rished norr om Bierikjávrre. Och äntligen en natt utan vind eller smatter mot tältduken!

Oj, jag skriver och skriver, men liksom färden genom fjällvärlden går det långsamt framåt. Får summera bättre och avhandla de intressanta delarna.

Vaknade upp i en kylslagen vacker dal med en värmande sol som lyckades hitta luckor i molnen. Frukost till ljungpiparens vemodiga vissling och med hela fantastiska Ähpar-massivet framför mig. Inga ridge-klättringar denna gång. Alla kammar var snöklädda och jag låg efter i tidsschemat och hade bara mat för en heldag och nödproviant för ytterligare två dagar kvar. Det var en bit till Kvikkjokk fjällstation där ett paket med fem dagars mat och lite till låg och väntade på mig. Bestämde mig för att köra Rapadalen söderut ner till Aktse. Och för första gången fanns en stig och jag kunde springa rätt långa sträckor men hamnade lite för långt ner vid Sjielmágiedde innan jag kom på stigen mot passet Snávvávágge och väl däruppe var det vackert och springvänligt. Här mötte jag de första människorna. Först två som kurade i en grop och sedan tre som vandrade söderut. Stannade och hade ett trevligt samtal med en tjej och kille. Hejade längre fram på ytterligare två som satt i lä bakom en klippa och fikade. På vägen ner från passet iakttog jag fyra personer som höll på att slå upp ett stort tarp. Märkligt, inte sett en människa på fyra dagar men plötsligt dök de upp lite här och där kring Snávvá. Utförslöpan ned mot Rapadalen var grymt läcker och omöjligt att hålla igen. Glädje! Löpglädje! Stigen fortsatte fint genom djungeln av björkskog men snart blev det tätare mellan sumphålen, snårigare, steniga partier och vad, vilket förstörde rytmen. Ömsom löpning, ömsom vandring i rask fart. Denna typ av djungelträsklöpning blir rätt tröttsam i längden och särskilt avsaknaden av vyer blir påtaglig efter många timmar. Det blev nattläger vid en jokkarna nedanför Buovdavárásj i vackert solnedgångsljus.

Klockan fyra på lördagsmorgon vaknade jag av att regnet smattrade mot tältduken. Suck! Lika bra att stiga upp och få det regnblöta djungelträsket avklarat och komma till Aktse så fort som möjligt. Många äro stigarna och vaden längs nedre Rapadalen och jag fick nog när jag hamnade ute på en myr med vatten upp till grenen och till råga på allt kom det in vatten under regnbyxorna och så innanför sealskinz-strumporna. Inte bra att få in vatten i strumporna! Blev så förbannat trött på den grönskande djungeln och tog sikte mot en ravin längs sidan av berget Ridok för att komma upp på kalfjället. En mödosam klättring med blöta kalla fötter. När jag väl kom upp såg jag Skierffe på håll och tänkte mig en lov bland de mjukt rundade topparna. Regn med inslag av hagel och hård kall sned motvind från nordost var absolut sämsta tänkbara förutsättning. Vad kunde det var till Aktse? En mil? 15 km? Jag höll för mycket åt norr och kroppen började kylas ner, särskilt mina redan kalla fötter och i de vattenfyllda strumporna. Av erfarenhet av tuffa bergstävlingar i Engelska bergen vet jag hur snabbt man blir nedkyld under dessa förhållanden i hård kall vind. Klockan var runt tio på förmiddagen då jag hittade en plats mellan Suorkitjåhkkå och Niehter och snabbt beslöt mig för att slå upp tältet. Snabbt in i tältet, ombyte till torrt och ner i sovsäcken. Det tog mig en timma att få igång fötterna! Hade plötsligt täckning där på kalfjället. Nå, en pinne räcker för att skicka sms. Jag trodde på ett snart uppehåll och ville inte oroa Kerstin i onödan och meddelade att jag var i Aktse. Fick även värmande sms från Bernt (Hedlund). Men något uppehåll blev det inte! Det slutade regna först klockan tio på kvällen och då ökade vindstyrkan än mer. Jag vågade inte använda gasolköket då vinden hela tiden drog och slet i tältet. Jag åt nötter, snickers och drack olivolja. Matmässigt hade jag lite torkat kött och 1 ½ påse potatismospulver kvar. Jag fick i mig en påse mospulver i två omgångar under kvällen. Sked för sked med pulver in i munnen och som sköljdes ner med kallt vatten. Nöden har ingen lag. Kroppen behöver energi. Det blev inte mycket sömn den natten. Orolig om tältet skulle hålla. Jag hade ändå varit så pass klar i huvudet att jag placerat en stor sten på samtliga tältpinnar när jag slog upp tältet. Och hade en liten bäck tre meter från tältet. Denna gång blev det 19 timmar i tältet, men denna gång var situationen inte så rofylld utan mest obehaglig och stundtals med ett sting av rädsla. Tältet är det absolut viktigaste skyddet av allt i ens utrustning. Skulle det packa ihop så blir det fan inte roligt. Den vilda vinden med kastbyar över kalfjällsnatten höll min hjärna i ett krampaktigt grepp. Klockan fem på söndag morgon tittade jag ut: molnen hade tagit höjd men den hårda råkalla nordanvinden bestod och bet i kinderna. Tältet höll! Det var bara att lägga upp en plan och satsa allt på ett kort. Räknade ut att jag var runt 15 km från Aktse. Behöll mitt torra underställ och mina torra strumpor som jag omslöt med tunna plastpåsar jag hade med mig och nu fick jag nytta av min Kamleika-smock som gott vindskydd. Packade ihop allt snabbt och var snart i rörelse men utan att stressa. När jag väl passerat toppen av Gierdogiesjtjåhkkå, fått upp värmen, såg solens strålar sila ner genom molnen i öster och hade Skierffe framför mig, ja, då visste jag att det var lugnt. Känslan var överväldigande! Firade med min sista nötcréme. Där och då var jag mentalt slut och utpumpad. Kände bara ”Nu får det räcka för denna gång! Till Aktse, sedan Salto och därifrån till Gällivare och tåget hem. Hem till tryggheten, värmen och civilisationen.” Men självklart ville jag ju upp på Skierffe först. Tredje gången och tredje året på rad. Lite av en tradition. Väl nere i Aktse runt tio-snåret på förmiddagen hade de flesta lämnat stugorna och jag tog in i den gamla fina stugan. Den sköna värmen från de som tacksamt eldat i kaminen på morgonen var som en skänk från ovan! Som jag njöt! Handlade godsaker i den lilla shopen och eldade på i kaminen. Hängde alla kläder på tork. Åt Bullens korv och potatismos, några koppar kaffe med fötterna intill kaminen och sedan en tupplur på det. Det var väderomslag på gång och jag hade fått ett par mess från Bernt som övertygade mig om att det SKA bli fint väder nu. Håll ut Niklas, lät han liksom hälsa! Och vilken fantastisk eftermiddag och kväll det blev där i Aktse och i stugan. Umgicks och pratade med två sköna tyskar, Lukas och Georg, som vandrat 14 dagar genom Sarek och varit häruppe ett flertal gånger. Jag tog en kvällspromenad uppåt höjden för att få täckning och kunna messa Kerstin och Bernt. Hade närkontakt med både lavskrikor och lappmes. Jag repade nytt mod och en ny plan tog form. Inte skulle jag åka hem inte. Hur hade den absurda och befängda tanken fått fäste i mitt huvud? Jag hade fått min beskärda del av mental prövning och däruppe på höjden med solen som sakta sänkte sig ned bakom Skierffe bestämde jag mig för att fortsätta och att bara njuta av de resterande dagarna!

160808b 160808c 160808d 160808e 160808f 160808g 160808h 160808i 160808j 160808k 160808l 160808m 160808n 160808o 160808p 160808q 160808r 160808s 160808t 160808u 160808v 160808x 160808y 160808yy 160808yyy 160808yyyy 160808yyyyy 160808yyyyyy 160808yyyyyyy 160808yyyyyyyy 160808yyyyyyyyyy 160808z 160808zz 160808zzz 160808zzzz 160808zzzzz 160808zzzzzzz 160808zzzzzzzz 160808zzzzzzzzz 160808zzzzzzzzzz 160808zzzzzzzzzzz 160808zzzzzzzzzzzz 160808zzzzzzzzzzzzz 160808zzzzzzzzzzzzzz 160808zzzzzzzzzzzzzzz 160808zzzzzzzzzzzzzzzz 160808zzzzzzzzzzzzzzzzz 160808zzzzzzzzzzzzzzzzzz

 

15-18 augusti – The good weather adventure

160815aMåndag morgon. Vaknade klockan sex i en skön säng. Huh, vilken plågsam och till synes ändlös mardröm jag vaknade ur! Insnöad, inregnad, kokkärlspissoar, pulvermos upp över öronen, fötter som kylklampar, glödande regnsmatter och tiden som fastnat i ett slags vakuum. Jag vred på mig och tittade ut genom fönstret. Klarblå himmel! Jag andades ut och log.

Jag var först upp i stugan. Eldade på i kaminen och började fixa min frukost och packa ryggan. Gick ut på trappen. Laitaure låg spegelblank och temperaturen var behaglig. Bestämde mig för att det fick bli kortbyxor denna första sommardag på mitt äventyr. Jag tog farväl av tyskarna och ett par coola fransmän. Kände mig som pånyttfödd där jag dansade fram längs Kungsledsstigen över Njunjes mot båtplatsen Svijnne för båtturen över Sitojaure. Det är vackert däruppe på kalfjället, renarna, lappsparvarna, ljungpiparna, stigen, som slutligen faller och slingrar sig ner mot Ultevis fjällurskog, dess gamla björkar och de insprängda myrarna. Löpglädje att äntligen få springa med uräten lätt ryggsäck och klarblå himmel ovan. Den kalla nordanvinden hade ersatts av en ljum fläktande vind. Tajmade in båten bra och hann prata med ett par trevliga vandrare innan Anna tog oss över till andra sidan Sitojaure. Därifrån var det bara att njuta och tassa på de två milen till fjällstationen i Saltoluokta. Jag kom vältajmat till lunchen och hann prata med några snubbar som var intresserade av min minimalistiska packning. Det var välkommet med god vällagad mat: en krämig morotssoppa och en delikat rödingröra och så efterlängtad sallad. Blev några omtag, förstås. Medan jag satt där och njöt av en kaffe kom en tjej fram: ”Visst var det du som var i Abisko vid den här tiden för två år sedan? Du hade sprungit hela Kungsleden” Letade i minnet och så föll bitarna på plats. Vi delade rum ett par dagar på fjällstationen och hade flera trevliga samtal. Nu hade hon sin bror med sig och det slutade med att jag fick hjälpa honom med ett upplägg på fem dagar längs Kungsleden. Alltid kul att kunna vara till hjälp, även om jag rekommenderade Padjelantaleden framför Kungsleden.

Efter mat, sociala medier, messande, dusch och en skön bastu var det dags att ta 16:20-båten över till Kebnats. Med på båten fanns Mats Jacobsson (se hans vandringsäventyr 2015) med sin goa hund. Han hade weekendsemestrat på Salto och var nu på väg till Ritsems fjällstation där han arbetar som platschef denna säsong. Vi hade ett trevligt samtal som kretsade kring fjällen, löpning, utrustning och möten med människor. Han erbjöd vänligen skjuts upp till Ritsem, men jag hade stämt möte med Bernt (Hedlund) och Lise (Bjerklöv). Mycket riktigt, där på bryggan stod en glad Bernt och vinkade. Det blev en trevlig eftermiddag på bussen och kväll på fjällstationen i Ritsem. Att få vara i Lises och Bernts sällskap gjorde mig väldigt glad och jag blev all tmer taggad för nya äventyr! På fjällstationen stötte jag även ihop med Max (Själin) som sprang Western States 100 miles tidigare i somras. Han jobbade extra som stugvärd och slog sig ner hos oss när han gick av vid åtta på kvällen. Skön kille, som liksom Mats kör sitt eget race. Jag fick bland annat bra information om den snabbaste eller minst mödosammaste vägen upp till Áhkkás Nordost- och Stortopp. Runt nio var det dags för mig att runda av och ta mig ner till båtplatsen och slå upp tältet för en natts sömn medan Bernt och Lise sov på stationen. Kvällen var vacker med vy över Ahkkajaure mot Lapplands drottning där på andra sidan. Där och då gjorde jag en skrämmande upptäckt och det var att tyget i toppen på tältet, där den bärande tältstolpen slutar, i stort sett var helt söndernött! Och strax därefter gick stolpen genom tyget! Skandal! Det ständiga vajandet den blåsiga natten och friktionen mellan stolpe och tyg hade uppenbarligen nött sönder tyget. Tänk om detta hade hänt mitt i natten på kalfjället?! Hela tältets bärighet bygger ju på denna enda mittstolpe. Hur fan kan man konstruera ett tält utan att förstärka tyget med kraftig nylon eller liknande i toppen (vilket de gjort för stolparna vid fot- och huvudändan). Har nu skrivit ett långt mail till Vaude och begärt kompensation. Jag kommer att behålla tältet, då jag förutom detta allvarliga är supernöjd med tältet. Kommer att lämna in det hos Tältcentralen i Stockholm så får de förstärka och laga tyget. Tack och lov fungerade det bra att stötta upp toppen med en av stavarna resten av tiden!

Vaknade på tisdag morgon med en aningen sur min. Bernt och smhi hade lovat sol och klarblå himmel, men som nu täcktes av ett högt tunt molntäcke. Áhkkás toppar var inbäddade i moln. Hon är nyckfull hon, Lapplands drottning. Hon bjuder in till topptur när hon behagar. Tillsammans med Bernt och Lise åkte vi tidiga båten över till Änonjálmme och vi började med en härlig frukost med kaffe, glödkakor, ost och rökt sikt på det samiska Kerstins Café. Kerstin visade sig vara en go liten Áhkká, det vill säga en klok liten gumma. Vi njöt av varandras sällskap och mös nära den sprakande elden. Vilken fantastisk start på dagen. Här skiljdes så våra vägar. Nu väntade Padjelantaledens underbara stigar som jag ville springa medan Bernt och Lise skulle vandra in i Ruohtesvágge och sedan Guophervágge tillbaka. Eftersom Áhkká var insvept i moln siktade jag in mig på Ruohtesvágge och bergskammarna där. Vilken fröjd det var att få springa på Padjelantaledens stigar med den omkringliggande naturens böljande landskap. För mig är detta himmelriket som stiglöpare! Mellan de två broarna innan Kisuris tog jag av från leden och tog den smala stigen österut mot Ruohtesvagge och de ståtliga bergen; Áhkká till vänster, Gisuris till höger och läckra Niják rakt fram. Allt eftersom skingrades molnen och snart nog sken solen från en klarblå himmel. I höjd med Gisuris gjorde jag ett stopp för att äta lunch. Man ska inte fatta beslut på tom mage. Áhkkás toppar vart alltmer synliga. Kanske är detta chansen för en topptur. Jag åt lunch och njöt av den värmande solen. Med ens var topparna helt molnfri. Om jag bestämde mig för en topptur skulle dagens färd innebära en lång omväg på tre mil och sedan en klättring uppför berget med Sveriges längsta fallhöjd (runt 1500m). Äh, jag kanske bara får denna chans! Vem vet hur vädret är nästa dag? Det var inget att fundera över. Ett försök att nå toppen fick det allt bli även om vägen dit skulle bli lång och mödosam över och uppför konstant blockstensterräng. Jag valde sedan att påbörja klättringen uppåt längs den brantare nordostsidan. Från 1500m och uppåt var det skugga, minusgrader och en del snö, så det var bara att vara försiktig. Ett steg i taget. Väl uppe på Nordosttoppen på 2010 meters höjd var glädjen obeskrivlig. Klockan var närmare halvfem, solen värmde och vyerna i 360 grader var helt fantastiska. Jag bara njöt! Trots kalla fötter stannade jag däruppe en 10-15 minuter. Fick liksom inte nog av utsikten och tystnaden. Jag gick aldrig ut på själva spetsen som utgör Stortoppen (2015m), då ett läskigt snötäckt hak behövde passeras. Jag var nöjd som det var. Fem meter hit eller dit, inte värt risken. Det var dags att tänka på refrängen och den tidskrävande nedstigningen, som kräver försiktighet bland all lös blocksten och då menar jag även riktigt stora block som inte satt sig, utan balanserar på underliggande stenar. Och med snön är det faktiskt svårare nerför än uppför. När jag slutligen kom ner på runt 950m höjd valde jag att slå läger på en härlig liten grönskande terrass med utsikt över hela Gassaláhko och Sarektjåhkkå-massivet med Niják i förgrunden. Varmt med fläktande sommarvind och jag kunde gå omkring barfota. Vilken kontrast mot veckan innan då jag befunnit mig bara en halvmil bort vandrandes i motvind, kornsnö och temperatur strax över nollan. Jag sov som en prins och för första gången på hela äventyret vaknade jag av att solen lös upp och värmde tältet. Som jag längtat efter just en sådan morgon. Låg och myste i en timma med öppet yttertält och utsikt över Gassaláhkos vidsträckta slätt med dess mosaik av sjöar och små vattendrag.

Åt frukost i lugn och ro. Njöt av värme och klarblå himmel. Nu fick jag äntligen nytta av tuben med solskyddsfaktor 30. Hitintills hade jag faktiskt inte saknat något eller ”glömt” att ta med mig något. Bra förberedd med andra ord. Målet för dagen var att försöka nå toppen av Niják på 1922 meter. Det vart en skön vandring dit men jag gjorde tyvärr en missbedömning genom att hålla höjden på +1000m och klättra runt till den södra ryggen över all blocksten istället för att gå ner på den mer lättgångna heden på 850m. Hela detta företag kostade en massa ork och energi, särskilt med gårdagens tremilalöpning och topptur på det i kropp och ben. Fick heller inget perspektiv på Niják från sydsidan och visste helt enkelt inte om det var en bra passage upp eller inte. Gav upp och siktade in mig på intilliggande Kantberget istället men så kom jag inte över jokken från Nijákglaciären. Jag tog lunch nere i dalen och klockan var redan två. Jag bestämde mig för att lämna Ruohtesvágge med löftet till mig själv att återvända nästa år för att i lugn och ro njuta av dalen och de läckra kammarna där! Kvällen innan hade jag lagt upp en ny plan, den att springa Padjelantaleden söderut mot Sáluhávrre (förra året tog jag den gamla sträckningen från Kisurisstugan över Njierek till Låddejåkkåstugan) och sedan norrut längs Nordkalottleden till Vaisaluokta och båten därifrån till Ritsem på torsdag kväll. Sagt och gjort, blev till att vada igen. Tack och lov var vattenflödena i Sarek förhållandevis låga och alla vad under äventyret gick bra, även om jag ofta fick leta efter en bra övergång. Stavar och sealskinz strumpor gjorde vadningarna enkla och bekväma. Jag följde stigen längs Sjnjuvtjudisjåhkå till en början men valde sedan att springa rakt på mot Kisurisstugan över stiglös fin hed tills jag kom på stigen igen strax innan broarna. Noterade blåhakar här och där i videsnåren. De väntar väl bara på nästa väderomslag och fördelaktiga vindar innan de tar höjd och styr kosan mot varmare breddgrader i sydost.

Planen var att göra ett kort stopp vid Kisurisstugan för att proviantera och köpa på mig lite godsaker och hitta en fin tältplats längs sjösystemet längre söderut i Padjelanta. Oavsett vilka magiska makter som är i rörelse i fjällvärlden så blir det inte alltid som planerat. Jag hittade stugvärdens lilla stuga och skulle just till att knacka på när dörren nästan slogs upp. Där stod en söt kvinna med samiska drag. Jag blev överrumplad, för utöver de snabba artighetsfraserna kom hennes ord: ”Är du löpare? Vad har du för tält? Din ryggsäck ser sliten ut.” Jag log och kände mig ur balans för ett ögonblick. Hon bjöd in mig i stugan och det kändes som att träffa en gammal vän. Hon hette Laila och kom från Rinim (Sitojaure) i östra Sarek. Laila hade blivit inringd som stugvärd då den ordinarie hade blivit sjuk och inte kunde komma. Det visade sig att hon sprang hon med. Hon hade fått tips om denna blogg och att jag var i faggorna av Torkel och Kari som stannat till i Kisuris för rast och fika med Laila innan de fortsatte på sin Gröna-bandet-färd dagen innan (se Karis blogg för deras äventyr). Det här var ett sådant där sällsynt möte när allt klickar och man kan hoppa över hela lära-känna-varandra-proceduren, utan man är på samma våglängd. Hon bjöd på underbart god suovas och sedan kaffe på det. Sedan satt vi och pratade hela kvällen om allt mellan himmel och jord tills det var dags för mig att slå upp tältet på liten fin kulle på andra sidan bäcken. Hon inspekterade alla mina prylar i utrustningen då hon själv var på väg att införskaffa en del lättviktsprylar för äventyrslöpning i östra Sarek och särskilt kring Ähpar-massivet. Jag berättade om följande dags upplägg och hon ville gärna följa med och springa så vi bestämde möte klockan åtta på torsdag morgon.

Torsdag morgon. Ännu en morgon som jag fick vakna till med solen som lös upp och värmde tältet. Ville ligga kvar och mysa, men hade en tid att passa. Knackade på i stugan strax före åtta och Laila hade fixat frukost. Vilken lyx! Samtalet från gårdagkvällen fortsatte där det slutade och vi kom faktiskt inte iväg förrän efter tio på förmiddagen. Det blev en fantastiskt trevlig löptur på stigar jag inte sprungit tidigare och tillsammans med Laila och med precis lagom många ord under färden. Ordlöst samförstånd. Nere vid långbroarna tog vi ett stopp och Laila tog ett dopp medan jag nöjde mig med att vaska av mig i den kalla älven. Därefter fortsatte vi norrut längs Nordkalottleden till Kutjaurestugan och uppe vid sommarbron på kalfjället gjorde vi stopp för kaffe och torkat renkött som Laila tagit med sig. Vi hade sprungit i härligt lugnt tempo i 22 km och vi var båda barnsligt glada och nöjda. Här skulle våra stigar tyvärr skiljas åt. Jag mot Vaisaluokta och Laila ner till familjen Utsi i Kutjaures västända för att få båtskjuts över till Kisuris. Vi satt där i solen intill forsen och njöt av kaffet och det salta köttet. Det är sådana här möten och dagar som för alltid kommer att få en att le och känna värme inombords. Det blev några långa kramar innan vi tog farväl av varandra. Jag hade två timmar på mig innan båten från Vaisaluokta skulle avgå till Ritsem. Skulle vara skönt att hinna med den för att ta det soft på fjällstationen och fräscha till sig, om inte så var det bara att ta morgonbåten från Änonjálmme och bussen direkt till Gällivare. Jag höll ett bra och stabilt tempo och det var kul att springa däruppe på passet mellan bergen. Ännu roligare var det när stigen till slut letade sig neråt mot Ahkkajaure och bjöd på fartfylld slingrande utförslöpning. Med mindre än tjugo minuter kvar till avgång nådde jag så samevistet Vaisaluokta. Yes! Tills jag såg skylten med pil åt vänster ”STF Stuga 2 km”. WTF! Sprang som en spritt språngande galen gasell på det avgjort mest tekniska partiet av alla på hela dagen. Fem i fem kom jag utrusande ur björkskogen vid stugan med allas blickar vända mot mig och jag fick ur mig: ”Vart går båten?” Den bastanta kvinnan närmast sa bara lugnt ”Båten är inställd.” Det var hård sjö ute på Ahkkajaure men problemet var vindriktningen så att båten hade svårt att lägga till utan att driva in mot stranden. Där fanns flera uppgivna vandrare men det visade sig att de beställt helikopter från Fiskflyg i Ritsem och de hade väntat i ett par timmar. Helikoptern tog bara fyra pers men med mig var vi åtta och en hund. Båten kostar 230 kronor, helikoptern 450 kr. No big deal. Helikoptern kom och jag åkte med andra vändan. Första gången jag flyger helikopter och vi kom fram till Ritsem innan båten, om den skulle ha gått vill säga.

Det vart en skön kväll på Ritsems fjällstation och ett långt trevligt samtal med Mats. Jag valde att sova i en säng på stationen och delade rum med en trevlig kvinna som skulle cykla över fjällen.

Fredag morgon. Regntunga låga moln flöt fram över bergen söderut och äventyret slutade som det började i ett regnigt Gällivare med en latte på Alla tiders café.

160815b 160815c 160815d 160815e 160815f 160815g 160815h 160815i 160815j 160815k 160815l 160815m 160815n 160815o 160815p 160815q 160815r 160815s 160815t 160815u 160815v 160815x 160815y 160815yy 160815yyy 160815yyyy 160815yyyyy 160815yyyyyy 160815yyyyyyy 160815yyyyyyyy 160815yyyyyyyyy 160815z 160815zz 160815zzz 160815zzzz 160815zzzzz 160815zzzzzz 160815zzzzzzz 160815zzzzzzzz