Sep 042013
 

Sedan det blev klart med en startplats till Lake District’s Ultimate Trail har det blivit lite si och så med den dedikerade fartträningen i kuperad terräng inför Lidingöloppet (LL). Och så har det varit ultrapass på Sörmlandsleden. Visst vore det kul att kapa förra årets silvertid på 2:12, men fokus ligger av förståeliga skäl på bergsultran i England och från den till LL är återhämtningstiden minimal med två veckor. Dagsformen får avgöra vad som sker på LL. Ville dock få till ett sista dedikerat pass i OK Tors duktigt kuperade 2,5:a. I den har jag hårdtränat inför det två senaste Lidingöloppen. Kuperingen är konstant och påminner väldigt mycket om LL:s orytmiskt kuperade sträcka efter 14-15 km.

Så, dags för senaste månadens fjärde pass i OK Tor. Bjöd in Anki till ett blandat fart- och tempopass. Perfekt väder. Klarblå himmel, smekande kvällssol och ljummen luft. Vi sammanstrålade strax efter 18 vid OK Tors klubbstuga. Vi började med ett varv bestående av 10/10, 20/20, 30/30, 40/40, 50/50 och 60/60, vilket innebär 10 sekunder i tempo under ens bekvämlighetsfart och sedan växla till 10 sekunder tempo över bekvämlighetsfart för att sedan öka på tiden med 20 sekunder och så vidare. Därefter börjar man om eller så fortsätter man att öka på med 10 sekundersblock. Jag brukar kalla det strukturerad fartlek, med betoning på struktur snarare än lek;-) Ni kan ju tänka er själva hur (o)rytmiken kan upplevas i ett duktigt kuperat spår, då tempoväxlingen kan komma mitt i en backe. Backarna i OK Tor är inte skyhöga, men väldigt branta och många. Varv två blev en repetition, men vi körde även lite backteknik-träning: jämnt tempo in mot spårets brantaste backe för att korta ner stegen uppför och bibehålla samma takt (inte att förväxla med tempo) och när vi nått krönet växla om till högt tempo i en lång utförslöpa, inget jäkla återhämtningslufsande. Vill man springa på silvertid på LL, så är det smart uppförslöpning och toksnabba utförslöpor som gäller. Varv nummer tre körde vi högintensivt rakt igenom var för sig. Ett riktigt tufft och tillika härligt pass. Sprang i mina Inov-8 F-Lite 230. Har glömt bort hur jäkla sköna – och snabba – de är! Jag tror bestämt att de får bära mig genom LL om 3 1/2 vecka.

På tal om Inov-8, så fick jag i början av veckan deras ultralätta regnbyxa som är specialdesignad för löpning. Komplett regnställ ingår i Lake District’s Ultimate Trail obligatoriska packlista och är det på de flesta längre fellrunning-tävlingar på ultradistans i England. Byxorna, Race pant 150, sitter riktigt bra och följsamheten är klockren. Att de sedan bara väger 150 gram och tar liten plats gör dem ultimata för exempelvis fjällöpning med minimal packning. Nå, nu hoppas jag dock att slippa använda dem i England och på kommande äventyr, men det känns tryggt att ha dem i packningen. Så en mer fullödig utvärdering får vänta till jag fått pröva brallorna under några tuffa långpass i blöta eller snöiga förhållanden framöver.

Just nu längtar jag till fredag eftermiddag, då vi är 11 glada själar från Vilsta IK som beger oss till Kolmården för att springa de läckraste etapperna på Sörmlandsleden under lördag och söndag. Väderprognosen ser fin ut med sol och 20 grader hela helgen. Det kommer inte att gå någon nöd på oss. En story från vårt trailläger kommer på bloggen efter helgen.

Aug 122013
 

Den gångna helgen var sedan länge inplanerad och vigd åt kalfjällslöpning i Sälen. Som rubriken antyder blir detta ett fotografiskt inlägg med en koncis redogörelse, annars finns en uppenbar risk att jag börjar gödsla texten med allehanda superlativ. Så, Per-Arne och Ulla var redan uppe i stugan i Tandådalen när Anki hämtade upp mig vid jobbet klockan tre på fredagen. En fem timmar lång bilfärd mot Sälen väntade. Efter Fagersta var det inte mycket till trafik och färden flöt på bra. När vi väl var framme åtta på kvällen stod värdparet på trappen och väntade, liksom en utsökt middag på bordet. Underbart fräsch luft! Utsikten från verandan vätte mot Hundfjället och den beryktade Väggen. Det vart en kaffetår medan vi studerade kartan och planerade lördagens upplägg. Vi slocknade vid halvelva.

Lördagmorgon. Frukost. Packa packning. Mulet men uppsprickande molntäcke. Helt vindstilla. Tio grader. Äventyret bar av uppför Närfjället och vidare mot Stöten. Från Stöten tog vi sedan Ravinen och Granen nerför att sedan knalla upp mot Stötenplatån igen via Mormors Störtloppsbacke. Vi hann även besöka världens största tältkåta. Det var gott om blåbär och även en del hjortron, så energi rådde det inte brist på. Uppe på Stöten stötte vi en flock om 11 fjällripor som med skrockande läten flög iväg och jag hörde dessutom en rödstrupig piplärka, vilket innebar två nya fågelarter på min fågellöplista! Sträckan på 28 kilometer och 1200 höjdmeter bjöd på andlösa vyer och härliga stigar, alltifrån riktigt steniga och tekniska till mjuka ljungjordsstigar. Framåt lunchtid var det runt 18 grader uppe på fjället och vinden fläktade svagt. Vi mötte en löpare från Mora annars var tystnaden total förutom brummande humlor och fåglars läten samt tre flåsande livsnjutare.

När vi kom tillbaka till stugan hade Ulla fixat en delikat lunch. Vi tog sedan bilen ner till Sälen för att göra byn, men det mesta var stängt och öde. Vi avnjöt varsin mjukglass nere på torget. Sedan väntade en smått skräckfylld utmaning: stavgång uppför den beryktade Väggen! Per-Arne och Anki kände sig lite möra efter dagens löpning och avstod, men Ulla var på. Vi tog alla fyra en skön kvällspromenad till själva mossgolvet till Väggen. Flera källor säger att Väggen har en lutning på 45 grader och kanske uppåt 50 grader de sista 40-50 meterna. Kände mig taggad och det var med fjärilar i magen jag satte av uppåt väggen. Ulla var redan på väg uppför. Snacka pulshöjare i alla bemärkelser och de sista 40-50 meterna var inte att leka med. Jag bestämde mig för att inte titta mig om förrän jag var uppe på krönet. Vilken lättnad att komma upp på krönet! Skakiga ben och glatt hjärta. Klockan visade 432 meter (Garmin Connect visade 188 meters stigning) och det tog 10:56. Ulla kämpade på och kom några minuter senare med världens bredaste leende! Grymt häftigt. Kvällen avslutades med grillat från Köttskolan i Eskilstuna. Vi somnade som stockar vid tio.

Söndag morgon. Regnet öste ner. Regnat hela natten tydligen. Vi tog det cool och åt en god frukost. Givetvis blev det grattande av Anki som dfagen till ära fyllde 45 år! Hon bestämde sig för att ge sig en tur uppför Väggen i födelsedagspresent. Regnet upphörde och vi tog bilen till Hundfjället. Ulla vandrade den ”normala” stigen upp till krönet på Väggen. Och från myren gav sig Anki och Per-Arne uppför Väggen och jag följde efter. Alla kämpade på och en kvart senare var vi uppe en efter en. Och då var det fram med Toscatårtan med tillhörande jamåhonlevasång för Anki och att hon skulle skjutas i skottkärra utför Väggen och så vidare:) Annorlunda födelsedag!

Regnet kom och gick. Jag tog en löptur över Hundfjället och sedan vidare ner i en lång dalgång med superläcker skog mot Skogssäterstugan och sedan upp på Hundfjället igen och vidare mot Fjällsåsen och stugan. Det blev en skön runda på 17 kilometers tystnad! De andra vandrade ner genom trolldalen. Efter en god lunch var det bara att packa ihop alla prylar med ett stillat sinne och harmonisk själ. En obeskrivligt skön helg i riktigt gott sällskap var till ända. Tack Per-Arne, Ulla och Anki! En helg som jag kommer att leva länge på. Fotografier var det ju som detta inlägg skulle bestå av. Håll tillgodo!

Lördag 10 augusti














Söndag 11 augusti




Jul 202013
 

Så var det dags för långpass #2 på Sörmlandsleden med Vilsta IK. Schysst traillöpning tycks inte ligga högt på önskelistan hos klubbens löpare (läs smålata semesterfirare;) just nu. Nå, klubbkompisen Stefan anmälde genast sitt intresse och då kändes det på en gång meningsfullt. På agendan stod sträckan Malmköping-Hälleforsnäs (etapp 21 och 22) på Sörmlandsleden. Jag sprang den sträckan förra våren och den är fin och varierad och inte så teknisk, utan är relativt lättsprungen (se blogginlägg). I veckan meddelade jag eventuellt intresserade klubbmedlemmar att vi istället kommer att springa omvänt från Hälleforsnäs till Malmköping, beroende på att Malmköping är den stad/by som har flest fik per capita i Sverige. Hälleforsnäs har bara ett fik. Sådant är viktigt när bussar och tåg bara går varannan timme. Nog om det, det dök i alla fall inte upp fler löpare trots de många fiken som hägrade efter ett genomfört långpass.

Stefan dök upp strax innan åtta på Eskilstuna station. Pressbyrån öppnade åtta så jag hann köpa en stor latte innan vi hoppade på 08:09-tåget mot Norrköping. Efter 20 minuter klev vi av på den alltid lika ödsliga stationen i Hälleforsnäs. Fascinerande att tåget ens stannar där numera. Perfekt löpväder: växlande molnighet och nästan kylig temperatur samt fläktande vind. Hälleforsnäs är en knutpunkt för flera etapper på Sörmlandsleden och leden startar precis vid stationen. Innan vi tog etapp 22 mot Malmköping gjorde vi en avstickare till det vackra myrområdet strax utanför Hälleforsnäs. Vi stannade till och njöt av den stilla morgonen. Stefan berättade då att hans farbror på 60/70-talet tränade på just dessa myrar inför Lidingöloppet, som på den tiden var ett betydligt ”grisigare” lopp jämfört med dagens promenadstigar. Hans farbror hade ett grymt PB på LL 30 km – 1:59! Att springa Sörmlandsleden är förknippat med historia. Och historier.

Vi tog oss tillbaka och fortsatte på 22:an och njöt. Stefan höll god fart. 22:an är rätt varierad med single track, grusväg, skogsväg och spänger. Inte särskilt teknisk utan bjuder på relativt lättsprungna stigar. Ett undantag är rundslingan Sagostigen som går ner i en ravin med läckra rasbranter. Således häftiga stigningar och riktigt teknisk löpning. ”Den här stigen var väl inte särskilt sagolik”, som Stefan uttryckte det. Vi stannade även till vid den magiska Pilati sjö. Miljön där är trolsk och sägnen säger att Pilati var eremit och förmodligen Sveriges första traillöpare som verkade under 1500-talet. Det sägs att om man doppar fötterna i den lilla sjön är man för all framtid förskonad från blånaglar och hälsporre. Sjön var tyvärr uttorkad.

Vid 18 kilometer nådde vi Hagtorp och avrättningsplatsen Lidamon. Som sagt, det är gott historiska platser längs Sörmlandsleden. Etapp 21 mellan Hagtorp och Malmköping är fantastisk, då merparten av sträckan går på åsryggen av Malmaåsen. Stigen är mestadels mjuk, jämn och bred. Lättsprungen med andra ord, varför man kan njuta av samtal eller bara den härliga naturen. Stundtals är det som att springa genom en lövklädd katedral eller gröna lövsalar på åsryggen. Lite religiös feeling över det hela! Symboliskt nog höll Stefan på att trampa på en svart huggorm.

Vi närmade oss Malmköping så sakteligen och konstaterade att vi skulle hinna med 13:03-bussen tillbaka till Eskilstuna. Vi skippade därför den sista kilometern till själva toppen på Malmaåsen och den 60 meter höga Malmabacken med vidsträckt utsikt. Vi ville ha marginalerna på vår sida. En kall cola och glass lockade mer. Så vi avslutade med två kilometer asfalt i stekande sol och var framme vid busstationen kvart i ett. Vi gick över gatan till kiosken nära den gamla Hembygdsgården och inhandlade varsin pistagestrut och så kall cola förstås. Vi njöt av belöningen innan vi vandrade bort till busshållplatsen. Det blev ytterligare 20 minuters väntan på en försenad buss från Nyköping. Inte har jag bråttom någonstans. Jag har semester och nu är det löpvila fram till Swissalpine den 27/7! Rundar av med lite bilder från dagens äventyr. Tack för en trevlig löptur Stefan!








Jul 182013
 

Trailrocande joggvännen Alexandra från Falkenberg lät meddela att hon skulle upp till Strängnäs för brukshundtävlingar med sina Belgiska vallhundar Tyke och Bifrost. Så jag var inte sen att föreslå en gemensam trailtur i Vilstas skogar och Alexandra samtyckte. Torsdagen i Mälardalen kännetecknades som en tryckande het dag med 26-27 grader. Framåt eftermiddagen flöt tack och lov en del moln fram över himlen, temperaturen sjönk något samtidigt som det börja fläkta. Strax innan klockan fyra stängde jag ner datorn på jobbet, svidade om till löparstassen och tog MTB:n till Vilsta. I Vilsta var det full fart med hundutställning för Irländska varghundar. Närmade mig raststugan och där stod Alexandra och vinkade. En kram och samtalet gled av naturliga skäl rätt snabbt in på hundar. Sedan blev det katter, hundar igen, medan vi vandrade iväg mot spårstarten. Jag hade föreslagit några kilometer obanat sedan stig och lite grus. Efter några hundra meter på grusvägen som leder till samtliga terrängspår i Vilsta tog vi av in i skogen och därefter blev det obanat i kuperad och varierad skog med hällar, mjuka mossar, ormbunksdjungel, tät granskog och lummig hasselsluttning i tre tuffa kilometer. Samtalen handlade om löpning, resor, trail, maror, energiintag och naturupplevelser, ja, än det ena än det andra. Väldigt trevligt! Det visade sig också att Alexandra var väldigt kvickfotad, stark och hade väldigt fint flyt i terrängen. Naturbegåvning liksom, bara hon får springa av sig i Berlin till hösten;-)

I måndags hittade jag och Per-Arne en helt underbar utförslöpa genom skogen bortåt Skjulsta. Alexandra och jag kom inte på den, utan sprang för långt och kom istället till Uvberget med fin utsikt. När vi lite senare kom till träbron vid Skjulsta var jag bara tvungen att ta med Alexandra uppför den långa fina stigen. Väl uppe förklarade jag bara ”nu springer vi utför på samma stig”. Sorry Alexandra, om jag pinade dig med utförslöpning;-) Därefter sprang vi på vanlig smal grusväg längs ån tillbaka till raststugan. När vi nästan var framme kom Per-Arne cyklande. Han uttryckte sitt missnöje att ingen av arbetskollegorna tycktes dyka upp på torsdagsträning i Vilsta. Alexandra och jag tog ett hastigt farväl. Tack för ett trevligt pass Alexandra! Snackade med Per-Arne och jag bestämde mig för att köra gula femman med honom, då ingen annan från Nordea dök upp. Sagt och gjort, genom Vilstaskogarna igen och vi avslutade med en rejält snabb utförslöpa sista kilometern.

Som avslutning var det bara att hojja iväg till Vaccinationscentralen som har öppet på torsdagar. Jag tog min andra TBE-spruta och Per-Arne sin fjärde. Skönt, nu har jag fullt skydd, med tanke på hur mycket jag springer i terrängen.

Det börjar dra ihop sig för Schweiz och Swissalpine. På lördag väntar sista löppasset: Sörmlandsleden mellan Hälleforsnäs och Malmköping på 30 km med några vänner från klubben. Därefter blir det löpvila för min del fram till själva tävlingsdagen nästa lördag. På tisdag drar vi ner till Schweiz. Sju grymt taggade K78-löpare. Ska bli så underbart härligt att få vandra bland alptopparna kring Davos igen, skåda fågel, studera murmeldjuren och insupa atmosfären. En lisa för själen!

Jul 092013
 

Dags att hämta mina små älsklingar hos mamma i storstan. Och vad gör man inte för att locka Per-Arne att agera chaufför, jo, jag målar upp en bild av Hammarbybacken i läckert kvällsljus. Var det inte dags för en rejäl backe att köra intervaller? Varför inte svänga förbi Hammarbybacken som höjer sig över hela Stockholms stad innan vi hämtade katterna hos mamma? Behövdes inte mycket för att få Per-Arne bakom ratten och lika självklart hakade energipaketet Anki på. Så, efter arbetsdagens slut packade vi ihop oss i bilen och begav oss mot storstan. Löparvännen Alberto, som bor ett längre stenkast från backen, mötte upp när vi anlände vid 18-snåret. Härligt väder med klarblå himmel och 23-24 grader. En hel del andra backfreaks fanns också på plats. Vart en del skönt snack nedanför backen innan det var dags för första vändan upp till toppen. Anki, Per-Arne och jag körde stavgång upp i bra tempo medan Alberto joggade upp i jämnt tempo med gång på de brantaste partierna. Invigde mina nya superlätta och tredelade kolfiberstavar av märket LEKI. Grymt sköna och ihopfällbara på några sekunder. På toppen andades vi ut och njöt av den häftiga utsikten samt Per-Arnes stående ”Det här är roligt!”

Sedan blev det en lång häftig utförslöpa ut mot sidan av backen med en avslutande brant ned mot utgångspunkten på totalt 450 meter. Det blev totalt tre vändor upp till toppen och tre snabba utförslöpningar. Vi avslutade sedan med en grym uppförslöpning på 100 meter under skidliften, som givetvis följdes av en halvscary utförslöpning. En timmas härlig urladdning i backen och glad samvaro med skönaste vännerna!

Sedan blev det middag hos mamma och hemfärd med katterna. Ordningen är återställd och familjen fulltalig!

Jun 152013
 

Förra helgens (vackra) felspringningar och överoptimism om att hinna fler etapper på Sörmlandsleden kring Nyköping lämnade ett gnagande sug om att få återvända rätt snart. Eftersom jag inte tänkt springa Å-varvet på hemmaplan och väderprognosen såg väldigt lovande ut kändes det helt rätt att börja 12 dagars semester med ett löpäventyr i Oxelösunds skärgård. Löparpolaren Erik T hörde av sig på torsdagen och undrade om jag skulle springa Sörmlandsleden och om han kunde joina. ”Självklart, jag ska bara kolla upp lite logistik.” På fredagen ringde jag Oxelö Krog och checkade om deras eka var ledig på lördag förmiddag. För att ta sig till Furön krävs båt och det går inga reguljära turer över sundet. Ekan var ledig så jag bokade den för fyra timmar á 125 spänn. Då var upplägg och logistik klart för ett nytt äventyr.

Lördag morgon. Packade i ordning allt och tog MTB:n in till E-tuna. Vi kom samtidigt till busshållplatsen. Båda sugna på kaffe. Inget öppet. Jo, hotellet runt hörnet. Vi hann fixa coffee to go innan vi klev på bussen för en 1 1/2 timmas färd till Nyköping. Men resan gick rätt snabbt då vi gafflade om livet i allmänhet och löpning i synnerhet. Och från bussfönstret kunde vi avnjuta en vacker gammal brun kärrhök som gled långsides med bussen över fälten. Väl i Nyköping våldgästade vi Pressbyrån för en stor latte och vaniljbulle i väntan på bussen till Oxelösund. Vi tjattrade med ett par trevliga snubbar som köpt båt och nu skulle hämta den i Oxelösund. Bussfärden ner till Oxelösund och havet tog typ 25 minuter. Vi steg av kollade kartan och Erik checkade Google maps. Inga felspringningar denna gång! Vi hittade vägen mot Gamla Oxelösund som tog oss en kvart att springa. På Oxelö Krog var det full rulle i köket innan öppningsdags. Vi skrev på lite papper och betalade innan vi släntrade ner till bryggan. Glada i hågen kastade vi loss kättingen och begav oss ut på böljan den blå. Soligt och friska västliga vindar. Erik fick ro! Det tog en 15-20 minuter att ro över och jag pekade ut alla fåglar vi såg: ejderhonor med ungar, vitkindade gäss, storskarvar, fisktärnor, drillsnäppor och strandskator med flera.

Vi gjorde fast ekan och klev iland på Furön och etapp 44:4 av Sörmlandsleden bara låg och väntade där direkt vid den lilla bryggan. Yes! Vi begav oss iväg inåt ön med lätta jublande steg. Vi passerade rader av gamla mosstäckta stenmurar. Vi tog stigen åt vänster och kom snart till två gigantiska hamlade lindar på runt 300 år vardera. Och de levde i allra högsta grad. Vi klappade dem och bedyrade deras ståtliga majestät. Tror de gav oss ett svagt leende till svar. Vi drog vidare genom skog, på spänger, över gamla boplatser och kom så till andra sidan ön som vette ut mot öppna havet. Det finns tre naturtyper jag älskar mer än något annat: öppet hav, berg/fjäll och stäpp. Kändes så ljuvligt att få förlora sig i horisonten och bilden nedan förmedlar nog en del av min glädje. Vi fortsatte sedan mot de västra delarna av Furön. Härliga smala slingrande stigar och gammal strandtallskog. Erik for fram som en ungfotad gasell. Det blev en del obanat också. Vi vistas på ön runt en timma innan vi rodde tillbaka till fastlandet. I Oxelö Krog och Bygdegårds trädgård på höjden njöt vi av kaffe och för Eriks del även blåbärspaj och vaniljsås. Ljuvligt!

Det blev sedan transportlöpning till Femöre och etapp 44:3, vilket är en rundslinga runt hela ön Femöre och en avstickare ut på Femörehuvud. Huvudparten av etappen var lättsprungen på relativt breda fina stigar typ Lidingöloppstigen. Naturen var omväxlande och rogivande vacker. Det blev några stopp här och där för att njuta av det öppna havet. Ute på Femörehuvud bjöds på vidsträckta vyer över den omgivande skärgården. Solen lös från klarblå himmel och vinden fläktade skönt. Vi mötte en hel del promenerande människor ute på huvudet.

Från Femöre till Stjärnholm vart det en del transportlöpning på asfalt och grusvägar, även sedan vi kommit på etapp 44:1. Kilometern innan Stjärnholm bjöd dock på härlig teknisk stig i vackraste gammelskogen. Vi motstod diverse lockande godsaker i Stjärnholm och fortsatte på leden för att inte tappa tid och riskera att missa bussen hem. Precis som förra lördagen satt en rosenfink och sjöng i lövridån längs strandmaderna i viken bakom Stjärnholm. Merparten av stigarna mellan Stjärnholm, Lindbacke naturreservat och gravfälten är helt suveräna: tekniska, smala och slingrande över varierande grad av kupering. Otroligt roliga att springa och de tillåter inga andra tankar, utom att man blir ett med stigen. Som en utdragen kick! Och jäklar vad vi plöjde de sista kilometerna genom Svanvikens strandmader med ömsom gyttja, nässlor, gräs och annat grönt upp till armhålorna. Någonstans därnere vid marken fanns det spänger hela vägen. Som vi jublade när vi kom (förbi de nyfikna kvigorna) upp på åsen av gravfälten. Ja, därnere låg Nyköping och busshållplatsen bara en kvart bort. Vi skulle hinna med bussen (med 13 minuters marginal visade det sig).

Det blev ett riktigt härligt dagsäventyr i Eriks sköna och positiva sällskap! Vi summerade 37 kilometer, vilket även var distansrekord för Erik med 12 kilometer. Snyggt jobbat! Totalt noterade jag 58 fågelarter. Så, nu blir det löpvila fram till Zugspitze Ultratrail nästa lördag. Det kommer att bli några cykelpass, en simtur och väl nere i Grainau blir det ett par heldagar med vandring i bergen. Jag rundar som vanligt av med några foton från dagens äventyr. Ha en fortsatt skön helg gott folk!











Maj 182013
 

Arbetskollegan och löparvännen Per-Arne ville inför Kolmårdstrailen nästa lördag få till ett långpass i terrängen. Han funderade på två varv på Vilstas fina och kuperade gröna mil. Två mil i terrängen skulle passa även mig inför Kolmårdstrailen (21 km) och sedan min tvådagarstur genom Kolmården fem dagar senare.

Vaknade hyfsat tidigt på lördag morgon och det blev en del skrivande fram till 10-snåret. Sedan kom funderingarna… ”Skulle jag verkligen orka cykla ända bort till Vilsta för att springa gröna milen”, ”Skulle jag inte bara kunna springa OK Tor, Torsharg och Årby som ett schysst terrängpass?” etc Men rätt snart la min obefläckade löparsjäl sig i monologen: ”Ditt förtappade ego. Du åker en himla massa mil till Stockholm för att springa några futtiga mil på en led, men att ta cykeln en mil till Vilsta för att springa i gott sällskap får dig att knorra. Skäms!” Jag skulle precis ringa Per-Arne, men han hann före: ”Ja, jag är på, ja, ok, kvart över vid Raststugan blir bra. Aha, Kent kommer också. Fint, då ses vi snart!”

Svepte latten. Svidade om. Tog MTB:n och drog iväg på milen till Vilsta. Ett disigt tunt molntäckte täckte himlen. Halvkvavt. Väl vid Vilsta var jag först på plats. Kent kom snart incyklandes och berättade att Per-Arne fått punka vid Munktell och fortsatte springandes. Fem minuter senare var han på plats. Vi bestämde oss för att köra tillsammans i långsamt tempo första varvet. Kent hade satt pulsvarning på 150, så han bestämde fart och ansträngning. Vi började med gröna milen bakvänt, vilket känns som ett helt nytt spår. Helt nya saker man ser i naturen, som jag inte uppmärksammat när jag kommit från det ”rätta” hållet. Vi pendlade mellan 6:30-7-fart. Riktigt skönt. Inga problem att snappa upp alla sjungande fåglar. Hela fem sjungande grönsångare var häftigt! Två kopparödlor låg på grusstigen, varav en hamnade på bild när jag hjälpt den till skogskanten. Hajade till på några bestånd med ormbunkar som höll på slå ut. Fick flashbacks till min långresa genom Nya Zealand 2010 där ormbunkar av alla de slag karaktäriserade skogarna, allt från små plantor till gigantiska ormbunksträd. Köpte mig då en lyckoamulett som till formen är ett outsprunget ormbunksblad, vilket Maorierna kallar Koru; ”going back to the beginning”.

Vi njöt av skogarna och mötte inte särskilt många löpare. Kanske var alla nere och sprang det stora fiskvarvet? Det blev en lång häftig utförslöpa innan vi nådde raststugan och första milen var avverkad. Kent bestämde sig för att ta ett varv på gula femman. Per-Arne skulle ta ett varv till på gröna milen, liksom jag själv, men i ett högre tempo. Jag drog iväg och låg och snittade på 4:40-tempo. Det kändes skönt och jag började så smått längta efter Kolmårdstrailens tuffa stigar.

Efter andra varvet avslutade jag med en fika på raststugan och sedan bar det hemåt på cykeln. Kent var klar och Per-Arne kämpade på i Vilstaskogarna. Ett härligt löppass i vacker skog och i gott sällskap!





Maj 022013
 

Semester torsdag och fredag. Vad passar väl bättre än att stilla terrängsuget med ett kort – men undergörande – löpäventyr på Sörmlandsleden. Hade en kort ”slasketapp” i form av 12:1 från Mölnbo kvar att beta av på den nordliga sträckningen. Jag sprang medvetet förbi den förra året då den totala distansen annars skulle ha landat på över 70 km. Den som spar han har.

Tågen går liksom inte så som jag önskar, om de alls går. Tidig morgon. Tog 06:18-tåget från Eskilstuna till Södertälje Syd och därifrån pendeln mot Gnesta. Hoppade av i Mölnbo vid halvåtta. Rena obygden eller hålan som Gud glömde kanske är mer träffande. Märkningen (för den invigde) var utmärkt från stationen till själva ledens början strax utanför Mölnbo.

Ömsom klarblå himmel och sol för att i nästa stund täckas av förbiseglande moln och så växlade det fram och tillbaka. Gammal härlig skog tog vid direkt och bara efter någon kilometer nådde jag myren Norrbysjön. En ståtlig trana stod orörlig en bit ut i myrmarken. Längs Akaren sprang jag på en jämn och skön strandnära stig. Så underbart fritt från mänskliga ljud och brus. Bara vinden i trädkronorna och allehanda sjungande fåglar! Nådde till slut etapp 12 som jag sprungit förut. En otroligt vacker etapp som jag velat springa igen. Bestämde mig för att ta stigen mot Stora Alsjöns naturreservat istället för Järna. Löpningen blev mer teknisk och varierad. Hällmarker, sänkor, lerhål och gott om sten och rötter. Precis som det ska vara! Jag ska inte skriva en roman om detta lilla morgonäventyr. Vid Stora Alsjön vände jag åter för att hinna med 9:59-tåget tillbaka Södertälje och Eskilstuna. Det blev 13,5 kilometer, vilket är mitt kortaste pass på leden hitintills. Nå, allt behöver inte vara långt och mycket. Alla sinnen, själen och fötterna har fått sitt för några dagar framöver och terrängsuget är stillat. Såja, nu låter jag bilderna från morgonens äventyr tala.









Apr 272013
 

Det finns faktiskt ingenting som jag verkligen längtat efter så innerligt mycket, som att åter få springa Sörmlandsleden. Uppleva nya etapper och repriser på de vackraste. Målet är ju också att fullborda den 100 mil långa leden i år. Avverkade 36 mil förra året. Etapplanen är upplagd för den närmaste månaden och först ut låg sträckan Flemingsberg fram till Södertälje och etapp 10 för att täppa till den nordliga sträckan av leden. Nynäshamn till Handen spar jag till sist. Dessutom var det dags att testa mina Inov8 Trailroc 245 på ett ultralångpass med blandat underlag. Jag kunde känna hur de ängslades en aning. Skulle de bli godkända av mina fötter och ben för en långvarig och intim relation?

Nå, nu var det bara att förbereda allt. Skriva ut alla etappkartor för sträckan. Föreningen Sörmlandsleden har under vintern skapat helt ny kartor i olika skalor. Verkligen värt varenda krona att vara medlem. Tidig fredagkväll och så upp vid fem i morse. Jag tror ni kan min morgonritual inför ultrapassen vid det här laget: tejpa bröstvårtor, smörja in benen med percutane, svepa en mastig grön rawfood-drink och så gröt på det. Valde Salomons advanced-skin-s-lab-12-ryggan för dagens tur. 1,5 liter vatten i blåsan och två 33:0r med Hammer Perpetuem i fronthållarna. Pussade katterna och gav mig av på cykeln till Eskilstuna station. Stilla och vackert blå himmel med tunna slöjmoln här och där. Lovande!

Tåget gled iväg vid sju och strax innan åtta steg jag av på Flemingsbergs station. Med lite hjälp från en nyvaken hundägare fick jag behövlig guidning att komma på leden. Etapp 6:1 mot Hökärr var överlag väldigt vacker, särskilt med tanke på att den är så stadsnära. En smärre misär var det dock mängderna med nedblåsta träd på etappen och första halvan av etapp 6, som de etappansvariga inte hunnit röja undan. Intressant var att merparten träd knäckts av på mitten. Måste varit en kombination av vinterns snö och någon av stormarna. Längs sträckan var det gott om korp vars rop ekade i skogarna konstant. En havsörn cirklade länge över Kvarnsjön. Häftigast var dock två tjädertuppar! Vid Kärrsjön gick leden längs en sänka och det var riktigt blött. Försöka trippa och klara sig torrskodd var uteslutet. Det var bara att köra på (och svära en hel del inledningsvis).

Kom efter 10 km mitt på etapp 6. Jag vill inte ha kvar en etappslatt, så det var bara att bita ihop och springa 6:an till Paradiset och sedan tillbaka igen. Nu visade sig 5:3:an upp mot Tornberget (Södertörns högsta höjd på 111m ö.h.) vara underbart vacker med härlig tallskog och hällmarker. Här sjöng ett par rödstjärtar och en dubbeltrast bland de vanligare rödhakarna, järnsparvarna och bofinkarna. Dagens vackraste delsträcka! Det var så undergörande tyst däruppe på höjden! Men, men, det var dags att vända. 5:3:an kommer jag att ta i höst.

Andra delen av 6:an mot Lida friluftsgård var väldigt lättsprungen och inte särskilt kuperad. Utsikten över Getaren var magnifik. Njöt en stund innan jag rullade utför ner till Lida. Bestämde mig för att softa i solen en kvart med kaffe och nybakad kanelbulle. Stärkt och återhämtad bar det sedan av längs etapp 7. Ingen märkvärdig etapp, mer än att jag vid ett ouppmärksammat tillfälle missade markeringen in i skogen och fortsatte ett par kilometer på grusvägen. Det brukar normalt vara glest mellan markeringar på grus- och asfaltvägarna, så det tar ett tag innan man anar oråd.

Etapp 8 var stundtals riktigt fin och väldigt varierad samt med några rejäla stigningar. Solen lös och värmde, vilket blev markant då etappen bjöd på ett öppnare landskap. Stötte ihop med med en kopparödla, flera skogsödlor som kilade iväg som oljade blixtar och en solbadande snok. Etapp 9 från Östertälje genom Södertälje vidare till Tveta var mer som en urban transportsträcka mellan naturen på etapp 8 och 10. Inte mycket finns att berätta om den etappen. Men några kilometer efter den då jag var på väg till Södertälje Syd på asfalten blev det soppatorsk och vätskan hade tagit slut några kilometer innan. Visste dock att det fanns ett fik längre fram i Gröndal. Där svepte jag en halvliters cola på stående fot och drog i mig en risifrutti. Det och 10 minuters vila gjorde susen. Kändes i fötterna då de sista 15 kilometerna utgjordes av grus och merparten asfalt. Trots detta skötte sig Trailrocsen klockrent. Dessutom torkade de fort efter varje dopp i vatten. När jag påpekade för dem att de var godkända med bravur och gav dem en tåkyss, ja, då bar de mig med lätthet även de sista kilometerna till Södertälje Syd. Klockrent tajmat om man säger så: en kvart till tåget hem till Eskilstuna! Gudomligt skönt att få sjunka ner i en tågfåtölj. Slumrade till i tio minuter.

Det blev en riktig skön premiär på Sörmlandsleden i bästa tänkbara väder och temperatur. Sträckan bjöd väl knappast på en naturupplevelse av det minnesvärda slaget, men väl på många befjädrade vårprimörer och totalt noterade jag 61 fågelarter. Totalt blev det 60,4 kilometer, varav 54 km på leden.

Den som är intresserad av mina genomförda etapper hittar en översiktskarta över Sörmlandsledens alla etapper samt en lista på mina genomförda sträckor med länkar till story/foton och GPS-rutter på följande webbsida»

Och som vanligt rundar jag av med ett gäng foton från dagens äventyr på Sörmlandsleden.








Apr 202013
 

Veckan efter TEC har varit easy going med ett par lätta terrängpass, transportcykling och ett skönt simpass igår. I torsdags kväll sprang jag OK Tors kuperade 2,5:a. Bara två isfläckar i hela spåret! Siktet var inställt på ett längre pass och springa OK Tors gröna mil och andra stigar under lördagen. Och i morse vaknade jag upp och det var lördag. Klarblå himmel och en extrastor vårsol. Efter diverse förmiddagspyssel och en latte med katterna på balkongen var det vid lunchtid dags att bege sig ut i den första riktiga vårdagen. Närmare 10 plus. Läge att inviga vårstassen! Knälånga tights, en tunn långärmad merino och den obligatoriska cykelkepan. Med euforiskt sinne och sprudlande ben tog jag ett varv längs ån innan jag styrde stegen mot OK Tors stigar. Efter tre kilometer svängde jag så in på skogsstigen till tonen av en sjungande rödhake.

Kan inte låta bli att skratta åt mitt till synes nedärvda beteende att försöka hålla sig torrskodd in i det längsta. Trippa på tuvor, ta omvägar in i skogen, dra på värsta längdhopparstegen för att inte bli blöt om fossingarna. Alltid samma visa varje vår eller snarare varje gång jag hamnar på blöta stigar. Trots att jag innerst inne vet att snart, ja snart, trillar jag dit. Och när jag väl gjort det så springer jag sedan bara rakt på och skiter fullständigt i att skorna är blöta. Precis så var det idag. Det var blöta stigar i granskogen och torra fina tallstigar på höjden. Kunde känna den efterlängtade varma doften av tall samtidigt som fötterna landade på en mjuk matta av tallbarr. På fötterna hade jag så klart mina nya älsklingar, Inov-8 Trailroc 245. Skönare trailskor har jag aldrigt haft och jag hoppas de håller måttet på ultralångpasset på Sörmlandsleden (Huddinge-Södertälje) nästa lördag!

Jag njöt av varje steg på OK Tors tekniska stigar och jag hade inte bråttom. Gott om sjungande rödhakar, bofinkar, mesar och trastar. Här och där hördes även järnsparv, trädkrypare, kungsfågel och även ett par bergfinkar som häckar långt upp i norr. Årets första solbadande skogsödla skrämde jag förstås iväg från stigen. Totalt tjugo citronfjärilar singlade runt längs stigarna, men bara ett fåtal påfågelögon och nässelfjärilar. Ja, gott folk, det är nu jag som trivs som bäst! Löpningen blir bara som en följsam rörelse genom upplevelsen i naturen. Den sköna känslan av samklang infinner sig och jag vill egentligen aldrig sluta springa.

Det blev ett lagom terrängpass på 18 kilometer och jag rundar av med några foton från OK Tors skogar.