Feb 162014
 

140215aEfter ett ultralångpass på Sörmlandsleden är det naturligt med en viss fördröjning fram till en färdig story av detta slag. Men vad gör väl 24 timmars fördröjning? Det var inte ens säkert att detta löpäventyr skulle kunna genomföras. Tanken var att vi, GL3D-gänget, skulle springa Sörmlandsleden mellan Gnesta och Läggesta (Mariefred) den gångna lördagen. Men Bosse skulle måla om dotterns rum, jag själv åkte på någon slags förkylning i måndags och Henrik hade inte tillgång till bil. Som sagt, jag åkte på en märklig förkylning som inte ville bryta ut. Hemma och sjukskriven tisdag till torsdag. Antingen var det en lindring förkylning eller så förde mitt immunförsvar ett skoningslöst krig mot illasinnade bakterier eller virus. Ingen feber eller halsont dock. På torsdagen kände jag mig så pass bra att jag kunde åka över till Kerstin i Västerås och springa ett pass med henne i Rocklundas MTB-spår. Tillbaka till jobbet på fredagen och snoret rann som om hela huvudet tömdes på en lätt klar vätska. Jag stämde dock av med min kollega Eva inför lördagens logistiklösning. Upplägget hade från början varit att vi skulle ta bilen till Mariefred och att Evas kille Björn sedan skulle köra oss ned till Gnesta och etappstarten vid Frustuna kyrka för att sedan köra upp vår bil till Mariefred. Vi bestämde oss för att avvakta till fredag kväll och då meddela hur det skulle bli.

Hemkommen på fredagen och efter ett grymt hett bad med förhoppningen om att fördriva alla baciller och virus – åtminstone mentalt – kände jag mig faktiskt avsevärt mycket bättre. Det kan ju också på bero på en god middag tillsammans med Kerstin och efterföljande soffmys med utsökta praliner och latte. Nå, nu är ju inte detta en kärleksblogg, så vi håller oss till ämnet, även om kärlekens stigar och undersköna skogsstigar kan vara förvillande lika, åtminstone bildlikt.

Som sagt, jag kände mig mycket bättre och vi beslöt oss för att springa Sörmlandsleden mellan Gnesta och Läggesta på lördagen. Jag har sprungit sträckan två gånger tidigare, men bara på sommaren. Jag älskar sträckan för att den mestadels slingrar sig genom orörd natur och bjuder på härliga stigar och framför allt många, långa och helt underbara sträckor med hällmarker. Vidare är kuperingen härlig med en hel del klättring och framför allt förlösande utförslöpor! Att sedan få springa på den höga ryggen som kantar sprickdalen längs  Klämmingen och Marvikarna är en sann fröjd. Nå, nu ska jag inte springa i förhand med orden, men ni anar säkert vart det barkar hän.

Lördag morgon. Upp och hoppa… eh, nää… nå, tjugo minuter senare i alla fall. Två löpares morgonritualer inför ett ultrapass som försökte samsas, vilket faktiskt gick smidigt. Och efter en frukost med tillhörande latte bar det av mot Mariefred. Klockan halvåtta på lördag morgon var vi framme hos Eva och Björn. Efter diverse hälsningsfraser och avspänt morgonsnack bar det av mot Gnesta med Björn bakom ratten. Jag själv är inte så bevandrad i bilars funktioner och mekaniska evolution, men Kerstin och Björn började diskutera växlar, varvtal och annat. En trevlig färd hursomhelst och kvart över åtta var vi i alla fall framme vid Frustuna kyrka, där leden passerar. Finns ingen anledning att starta inne i Gnesta, vilket bara innebär tråkig transportlöpning upp till nämnda kyrka. Efter en del fixande och besök på kyrkans uppvärmda toalett var det bara att sakta börja springa. Gråmulet väder med ett tunt dis. En frisk och kylig blåst fick oss att snabbt längta till skogen. En av de bästa fördelarna med att springa i skogen är att man slipper all form av blåst. Man bara hör vindens härliga sus i trädkronorna!

Efter fem kilometers löpning på grusväg, asfalt, stigar och skogsvägar kom vi så på det jag kallar Sörmlandsleden på riktigt med några kilometer av fantastisk stiglöpning på hällmarker med glesa och gamla småväxta tallar. Det fantastiska med sådana här marker om hösten – och barmarksvinter som nu – är mossorna som sväller i vätan och dess myller av skiftande nyanser i vitt, grått och grönt. Som en storslagen matta av mjuk tonad mosaik med mjuka övergångar! Vi njöt! Kerstins tidigare seghet i benen var försvunnen och jag kände varken av förkylning eller ett ömmande höger smalben. Vi följde bara stigen genom de vackra skogarna, förbi små sjöar, porlande bäckar och uppmuntrande rop från korpar här och där. Vi kände tidigt att det var en dag för möte med älg. Vi spanade titt som tätt när stigen tillät eller så stannade vi vid lämpliga miljöer. Det var först när vi gick uppför ett långt motlut mot OK Glemminges utkikstorn som jag i en slags korridorliknande öppning av tallar på de fina hällmarkerna såg en ”frusen” mäktig gestalt hundra meter bort. Jag stannade och ropade tyst på Kerstin. Där stod vi lika stilla som om tiden upphört för ett ögonblick och bara njöt av den ståtliga älgen som stod helt stilla och såg på oss, innan den så till slut vände sig och ståtligt gled iväg med ytterligare en älg, som orörlig och till synes osynlig stått bredvid. Känslorna vid sådana här möten är omöjliga att klä i ord och att sedan få dela upplevelsen med en person som jag tycker väldigt mycket om är något alldeles extra!

Vi klättrade upp i utkikstornet som restes 1969, men som givetvis restaurerats till och från. Vi njöt av utsikten innan blåsten tvingade ner oss och vi fortsatte på fina hällmarker. Det finns andra kungar i skogen också, ja, våra minsta kungar. Befjädrade sådana. Vi stannade till för att lyssna på årets första sjungande kungsfågel. Så tunt sirligt och skört silverklingande! Hjärtat blir glatt! Vi vaknade till liv och drog vidare. Stigen fortsatte på den branta ryggen längs sjön Klämmingen och vi kom så småningom till Marvikarna. När vi stod på en av platserna med fin utsikt uppfångade mitt fågelskådaröga något stort. En mäktig havsörn kom glidande och med ens började den segla och skruva sig uppåt i den gynnsamma vinden. Majestätiskt. Sannerligen en dag med kungliga möten!

Vi sprang vidare på de läckra klipporna högt upp på branten längs Mellanmarviken och snart började en lång utförslöpa ända ner till kanalen mellan Nedre och Mellan Marviken, där en ensam strömstare huserade i det forsande vattnet. Vi bestämde oss för att ta den vackra rundslingan genom Marvikens naturreservat, som bjöd på riktigt tekniska stigar längs strandlinjen och sedan inåt gröna John Bauer skogar! Efter den svängen och många timmars blöta fötter på kuperade och knixiga stigar samtidigt som snöblandat regn föll kände vi tröttheten komma krypande, sakta men säkert. Nå, än återstod flera kilometer med härlig stig! Ja, jag bävade för de sju sista platta kilometerna in till Mariefred, vilka å andra sidan Kerstin såg fram emot. Så, Kerstin fick prata med mig i regnet så att jag kom på andra tankar hela den monotona cykelbanan från Läggesta till Mariefred. Men så fort vi kom in Mariefred blev det lättare. Trevlig sightseeing genom gränderna som omgärdas av vackra gamla hus. Detta eftersom både Kerstin och jag har skilda minnen från den lilla staden, men det är helt andra historier som inte hör hemma här.

Så, till slut var det gudomligt skönt att efter 50 kilometers löpning få ringa på Eva och Björns dörrklocka i Mariefred! Ååh, att få komma in i värmen, byta om till torra kläder och bara få sätta sig ner. Eva ordnade med kaffe och godaste bullfatet. Det blev en lång och väldigt trevlig fika på två timmar innan Kerstin och jag till slut fann oss sittande i bilen på väg till Torshälla. Och där tror jag att vi avslutar lördagens heldagsäventyr för vi var sedan så trötta och nöjda att inget mer finns att berätta.

Som brukligt är rundar jag av med foton från löpäventyret, som tagits av både Kerstin och mig själv. Och givetvis sänder vi våra tacksamma tankar till Eva och Björn!

140215b 140215c 140215d 140215e 140215f 140215g 140215h 140215i 140215j 140215k 140215l 140215m 140215mm 140215n 140215o 140215p 140215q 140215r 140215s140215z_karta

Feb 082014
 

140208aaMan kan ju inte springa och förlusta sig på Sörmlandsleden var eviga helg utan… nä stopp hur tänkte jag där? Spolar tillbaka. Visst kan man springa Sörmlandsleden och uppleva eufori och endorfin i en salig mix, men ibland kan längtan efter social kvantitet vara större än vackra stigar. Allra bäst blir det om man kan förena dem båda förstås! Jag kände att det var läge för att bjuda in de goa medlemmarna i Eskilstuna Trailklubb till ett långpass. Presenterade ett enkelt upplägg med några hålltider på klubbens FB-gruppsida. Tanken var att var och en kunde ansluta på några platser och sedan droppa av när de själva önskade, vilket innebar att var och en kunde haka på efter sina egna förutsättningar, vad gäller distans, tid och logistik. Kändes som ett bra koncept väl värt att fortsätta med – långpass som passar alla som har tid!

Långpasset startade på Östra torget i Torshälla klockan åtta på lördag morgon. Mmm, det har sina fördelar att springa långpass på hemmaplan. En av dem stavas sovmorgon! Förberedde det mesta på fredagkvällen och steg upp strax innan sju. Sedvanlig rutin inför långpass bestående av grötfrukost, grön rawfood-drink, bröstvårtetejpning, vaselinsmörjning, fotledstejpning, ja, sedan var det bara pussa siamesdamerna adjö och bege sig upp till Östra torget i en stilla uppjogg. Scannade av torget och såg på långt håll några suspekta typer som huserade i busskuren. Män i långa tights kan bara betyda en sak, eller? Där stod Peter Y, Patrik och Johan D och myste. Plusgrader i luften och redan ljust. Efter den självklara hälsningscermonin blev det löparorerande av rang. Strax därefter anslöt även Peter A (med fredagsintervaller i benen) och Henrik. Johan och Patrik hade sprungit från Eskilstuna till Torshälla och Henrik från Slagsta. Hardcore!

Klockan 08:02 bar det så iväg mot Nybybron och så in på grusvägen längs ån mot Ekeby våtmark. Socialt. Verbalt. Från första steget. Ljuset, plusgraderna, glatt sällskap och de sjungande talgoxarna gav upphov till vårfeelings. Halvvägs till våtmarken kom en löpare från motsatt håll. Inte förvånande var det en glad Ranald, som redan varit ute på en långsväng och som nu var på väg till OK Tors milspår för att runda av innan barnen hemmavid kallade på sin snabbfotade far. Efter lite snack skildes vi åt. Vi följde ån över Närjeholme, vidare längs Nedre hamnstigen mot Faktoriholmarna där Johan R skulle möta upp. Men vi låg tio minuter före tidsschemat så vi tog en sväng bortåt och Ekbacken vid Köttskolan till. Tillbaka till Bolinder Munktell. Ingen Johan, men däremot Mona W-A som skulle iväg och möta Peter G för ett pass. Vi kunde dock inte vänta, utan drog vidare till nästa hållplats i Stadsparken, om nu någon stod där och väntade på oss, men icke. Då var det bara att fortsätta längs ån till Vilsta och vi kom fram exakt på utsatt tid: 09:30! Där stod Marjo, Kent, Tomas och Kjell. Kul. Peter Y tackade för sig och vände hem till Torshälla igen.

Det blåste kallt. Efter en japansk fotosession med den enorma Vilstabacken i bakgrunden satte vi av mot och på Gröna milen. Spåret var dock inte så isigt som jag befarat, men lös kramsnö sög dock för en del i sällskapet, även om jag själv var nöjd med fästet i mina X-talon212. På själva gröna milen var stigen bättre och mer lättsprungen. Det rullade på fint och molnen sprack upp lite då och nu. Det värmde att se blå himmel mellan moln och träd. Kjell och Tomas tog en genväg till kaffet i Vilsta raststuga, medan några av oss sprang och pratade och sprang fel, men bara åt fel håll innan vi kom in på femman och kunde avsluta med fanan i topp. Väl tillbaka till raststugan vankades det en efterlängtad och välförtjänt fika. Inga fler hålltider att passa. Johan fick sin köttbullemacka, Henrik kaffe och choklad, Marjo sin chokladboll, ja, alla fick (betala) vad de önskade. Det blev en trevlig och välkommen break på runt 25 minuter!

Nöjda med alla behov uträttade var det så dags att fortsätta. Istället för att fortsätta längs ån och genom stan till Årby föreslog Johan att vi istället tog en lång lov via Viptorp, Hugelsta, Odlaren och Ekängen. Sträckan bjöd på för mig helt nya stigar och varierad löpning i vackra miljöer, varav några partier med riktigt fin skog och hällmark! Ja, även lite våtmarkslöpning, hopp över åar och tung åkerlöpning:-) Och där någonstans satte Johan, Kent och Marjo personliga distansrekord, med breda marginaler dessutom, så breda marginaler nu kan vara. Grymt jobbat av trion! Bortåt Ekängen och Skiftinge droppade merparten av gänget av medan jag och Henrik fortsatte sista biten till Årby. Vi sprang typ halva femman i Årby innan Henrik styrde kosan hem till Slagsta och jag själv fortsatte längs Gyllenhielmska mot Torsharg. Kände mig oförskämt pigg, men givetvis trött, men den som springer förstår vad jag menar. Så jag fattade det – i mina ögon – synnerligen kloka beslutet att runda av med den fina 7,5:an i Torshargs härliga skogar. Korpparets rop ekade i skogarna och det var knappt någon snö på stigarna i söderläge. Jag njöt i fulla drag!

I nästa stund stod jag innanför dörren med två fyrbenta damer som jamade högt och glatt (tror jag). Kollade klockan. Jaha, då vart det ett långpass som blev till ett ultrapass: 55 km på 5:54 i effektiv löptid. Snabb avsvidning, mixa ihop en energidrink, fixa en latte, mat till kissarna och sedan bara sjunka ned i ett riktigt hett skumbad. Spelade igenom dagens sociala löpäventyr bakom stängda ögonlock. Otroligt trevlig dag i underbart sällskap. Delad glädje är sannerligen dubbel glädje!

Rundar av med lite bilder från dagen och önskar er alla en fortsatt trevlig helg!

140208a 140208b 140208c 140208d 140208e 140208f 140208g 140208h 140208i140208j

Feb 022014
 

140201aFör en gång skull vet jag inte riktigt hur jag ska inleda detta inlägg. Denna story från leden. Ett ultrapass på Sörmlandsleden tillsammans med Kerstin R var i alla fall inplanerat till lördagen (igår), då hon inte hade möjlighet att hänga på förra helgen. Klurade den gångna veckan på en logistikmässigt bra och vacker sträcka på runt 50 kilometer att presentera. Detta samtidigt som vi bad till vädergudarna om att hålla inne med snö. När jag sprang på Sörmlandsleden förra helgen var snön väldigt lös och decimeterdjup, varför löpning flöt på duktigt fint, även om det stundtals var jobbigt. Ytterligare en decimeter skulle definitivt göra löpning betydligt tuffare. Som de flesta boende i Mälardalen noterat har det under veckan fallit en del snö, fin pudersnö som bildat drivor. Kerstin och jag bestämde oss i alla fall för att springa på leden. Vi bestämde oss för att åka till Tunabergshalvön, söder om Nyköping, och springa leden i en ögla från Koppartorp ned mot havet och vidare längs med Bråviken till Nävekvarn och sedan uppåt halvön och tillbaka till Koppartorp. Längtade till att få återse och höra havet så mycket. Sprang sträckan under en tvådagars tur på leden i höstas. Underbar, orörd och varierad natur samt härligt tekniska stigar.

Allt såg bra ut ända fram till fredag eftermiddag då det plötsligt började vräka ner snö. Kerstin som skulle åka från Västerås till sina föräldrar utanför Torshälla och sedan gå på jazzkonsert i Eskilstuna höll knappt på att komma fram. Enligt SMHI skulle det ymninga snöfallet upphöra framåt natten, men vi vet ju alla hur (o)säkra SMHI:s prognoser är. Om det skulle snöa på det viset fram till natten var det frågan om vi ens skulle kunna ta oss ner till Nyköping. Lyckligtvis hade SMHI fel och snön upphörde att falla vid åttarycket på fredagkvällen, men då täckte redan en decimeter nysnö backen. Jaja, vi är ju inga veklingar eller mesiga ultra-wannabes. Vi spikade avfärden till klockan sex på lördag morgon.

Jag packade i ordning allt på fredagkvällen och knoppade in tidigt. Sov som en stock, men hade en dröm innan jag vaknade strax innan fem. Jag och mina drömmar;-) Drömde att Kerstin ringde: ”Niklas, jag blir rätt försenad. Ledsen, men min pappa ska alltid lägga sig hur jag packar min löpryggsäck”. ”Eh, visst” svarade jag. Sedan minns jag inget mer förrän klockan ringde. Utvilad. Dags att stiga upp. Tittade genast ut genom fönstret. Verkade inte ha kommit nämnvärt mycket mer snö sedan fredagens snöfall. Återstod att se hur det var ställt nere vid Tunabergskusten. Hm.

Strax efter sex på lördag morgon svängde så Kerstin in med bilen. Skönt ute. Runt nollan bara. Sedan bar det av mot Nyköping. Och vad som avhandlades i bilen de två timmarna det tog till Koppartorp hör väl inte hit, förutom att det var trevligt som vanligt. Väl framme i Koppartorp strax efter åtta återstod en del fixande och så fram med termosen för en kopp kaffe innan det bar av. Vi hittade dessutom en stor, schysst och varm toalett i anslutning till Församlingshemmet. Perfekt! Yes, sedan bar det iväg på etapp 41 och den plogade vägen. Klockan var 08:25. Efter några minuters löpning var det dags att svänga av in i terrängen mot det otroligt häftiga Simonberget. Ute på fältet tog det tvärstopp beroende på knädjup snö och hysteriska skrattanfall. Hur fan skulle vi lyckas ta oss runt den tänkta sträckan om det låg så här mycket snö även i skogarna? Nå, det fanns ingen tillstymmelse till uppgivenhet i skratten som föll, men vi fick en föraning om vad som väntade oss. Det skulle bli mycket gång invävt liksom regelbundna stopp. Fördelen med hela rundan är att det finns optioner på landsvägslöpning, särskilt den avslutande delen från Nävekvarn till Koppartorp, om vi skulle vara uttömda på ork och energi senare fram på dagen.

Det var fantastiskt vackert med all nysnö! Bara djurens spår kors och tvärs. Intressant är att många djur även väljer leden, vilken kan bero på att leden alltid varit en djurstig, som vi människor sedan börjat trampa och på senare år döpt till Sörmlandsleden. Runt nio halvtio var det uppenbart att plusgraderna gjorde snön tung och blöt. Det var kramsnö. Trots att det handlade om tuff snöpulslöpning hade vi väldigt roligt. Det hela var komiskt på något sätt, men vi hade inte bråttom. Det tog oss tre timmar att avverka 16 kilometer! Stigen fanns där under någonstans, men förutom markeringarna kunde man bara gissa vart stigen gick beroende på en ”osynlig” korridor i skogen eller vissa intuitiva öppningar över hällmarker. Rätt häftigt när vi ibland inte hittade markeringarna men på något nedärvt instinktivt sätt hittade rätt på stigen ändå. Ibland var stigen täckt med endast några centimeter snö för att i nästa stund vara midjedjup. Man kan väl säga att snittdjupet låg någonstans på strax-under-knädjup.

Som sagt, vi hade kul. Ibland ljöd skogarna av skratt. Men ibland var löpningen jobbig. Fötterna blöta och kalla. Krampkänningar i baksida lår. Hjärnan kopplades bort. Då sprang vi tysta genom tystnaden. Det var underbart att komma fram till havet. Dimma och dis dolde horisonten. Drivis täckte havsvikarna. Man fick en känsla av att befinna sig uppe vid ishavet någonstans. Ett grymt grått och tigande hav, bortsett från vågorna som bröt in. Vi fortsatte stigen längs havet och kom så småningom upp på Gullängsberget med vidsträckt utsikt över yttre Bråviken. Därefter blev det lång löpning utför ned mot första (efterlängtade) etappen av landsväg mot Nävekvarn. Vi bestämde oss för att skippa de korta avstickarna av leden ned mot havet och istället bara mata på mot Nävekvarn. Plötsligt låg vi och nötte i 4:50-fart;-) Framme i Nävekvarn var fiket stängt, men Konsum, kära lilla Konsum i Nävekvarn, bjöd på välsmakande nybryggt nespresso med mjölk och valfritt bakverk för 15 spänn! Vi slog oss ner i en hörna och fann oss väl till rätta bland de lokala sköningarna. Kändes som vi smälte in rätt bra!

Efter en kvart tjugo minuter inne på Konsum var humöret på topp igen, även om jag kände av baksidan på låren duktigt beroende på de ständigt höga knälyften. Grymt bra träning för framtiden. Vi tog sedan sikte på Skäret och rundslingan därute. När vi passerade Näveån satt en strömstare och poserade i snön intill det strömmande vattnet. Häftigt! Och efter den fina turen fortsatte vi på den vackra rundslingan längs Bråviken upp på Nävekvarns klint. Fina läckra stigar genom orörd natur och fantastisk utsikt från själva klinten in mot Bråviken och Norrköping till. Riktigt läckert ljus. Vi blev kvar där en stund för att njuta av synen, som inte går att återge på ett fotografi. Magiskt som en öm smekning på en kall kind.

Väl ute på en enslig landsväg bar det av mot Nävekvarn igen och därifrån på cykelbana mot avtagsvägen mot Koppartorp. Vi gjorde en avstickare på leden med brant klättring upp till ett utkikstorn med vidsträckt utsikt mot Nävekvarn och Bråviken. Vi fortsatte på leden någon kilometer innan vi slutligen valde vägen ända fram till Koppartorp. När vi kom fram till bilen var klockan halvfyra och det började skymma så smått. Efter ombyte till torra kläder och skor var det bara att sätta sig tillrätta i bilen och styra kosan till Torshälla och en efterlängtad middag för två. Ja, det blev en heldag på totalt 43,5 kilometer varav drygt 30 bestod av grym snöpulslöpning varvat med gång (kan i skrivande stund meddela att det känns ordentligt i vader och baksida låren!). På fågelfronten hörde vi korpars ekande rop till och från och så hade vi närkontakt med söta kungsfåglar (Sveriges minsta fågel), trädkrypare, tofsmesar och gosiga stjärtmesar! Nu har jag skrivit en massa medan Kerstin redan summerat dagen klockrent och koncist på följande sätt:

”Dagens långpass på Sörmlandsleden blev något av ett äventyr efter gårdagens ymniga snöfall. Jag och Niklas pulsade iaf runt Nävekvarn och längs med Bråviken i bitvis snö upp över knäna och bitvis mer springbara delar. Någon stig syntes aldrig till men snön var mjuk och det var bara att satsa och köra på och det gick ju bra trots ett antal vurpor. Inte årets snabbaste träningspass men det allra roligaste!”

Nä, nog med ord. Rundar härmed av med foton av både Kerstin och mig. Må väl!

  140201b 140201c 140201d 140201e 140201f 140201g 140201h 140201i 140201j 140201k 140201l 140201m 140201n 140201o 140201p 140201q 140201r 140201s 140201t 140201u 140201v
140201x

Jan 042014
 

140104aLånghelg och långpass. Smått dagvild efter helgernas mix av lediga dagar och arbetsdagar. Ett långpass på runt fyra mil på Sörmlandsleden var tanken. Funderade på den otroligt fina sträckan mellan Läggesta och Ånhammar via Skottvångs gruva, men det är tyvärr väldigt trixigt att få till logistiken. Ett mess från Kerstin löste dock alla grubblerier. Hon undrade om jag ville hänga med henne och Bosse (med bloggen Långa Loppet) på ett långpass längs Bruksleden upp till Skultuna och sedan ner mot Västerås igen längs åsryggen öster om Svartån. Sträckan som Bosse knåpat ihop skulle landa på runt 50 kilometer. Eventuella felspringningar exkluderat, men det får man inte säga högt, med tanke på att Bosse är gammal orienterare. På fredag kväll visade det sig även att Henrik (Ortman) skulle hänga på. Kul! Hela GL3D-gänget från Mälardalen som ska springa Great Lakeland 3Day i maj samlade för ett gemensamt ultratrailpass!

Efter att ha blivit smått bortskämd på de senaste långpassen på Sörmlandsleden med upphämtning vid dörren, fick jag denna lördag snällt cykla till Eskilstuna station och därifrån ta 07:52-tåget till Västerås. Inte många resenärer. Drömde mig ut genom fönstret. Sakta sakta kunde man ana en gryning i antågande. Diset hängde stilla i luften. Vaknade upp av konduktörens ”Nypåstigna”. Plockade fram mobilen och vände mig mot konduktören. Vi stirrade på varandra, innan vi båda nästan samtidigt sa ”Du!”, så brast vi i skratt och han frågade ”Vart ska du den här gången?” Jo, kära läsare, det var nämligen en och samma konduktör som på nyårsafton så skämtsamt sa att tåget jag och Kerstin satt på inte stannade i Hälleforsnäs. Vissa har minst sagt ett märkligt sinne för humor. Nå, vi pratade en stund innan han önskade lycka till och fortsatte sin rond. Framme i Västerås 35 minuter senare fixade jag först en latte på Pressbyrån innan jag vandrade ut ur stationen och där stod Kerstin med bil och väntade. Det bar iväg till Västerås Orienteringsklubbstuga, där som bekant start och målgången för Black River Run är förlagd. Där väntade Bosse och Henrik. Efter diverse hälsningsfraser och kartstudier bar det så iväg i morgondiset. Vi mötte ett par donnor som skulle till Västerås Löparklubbs träningspass och de undrade nog varför Bosse och Kerstin var på väg åt helt motsatt håll. Efter sex kilometer nådde vi anslutningen till Bruksleden. Yes, premiär för min del. Alltid kul med nya leder och nya stigar!

Innan det bar iväg på leden var det en check av kartorna. Navigeringen överlät jag helt åt orienteringsrävarna Bosse och Henrik medan Kerstin åtminstone tog en karta för att i alla fall träna karthanden. Duggregnet började strila ner, diset hängde kvar i skogarna och ljuset dröjde. Mycket blött i markerna. Jag ska inte måla vidare med ord, då jag tycker Bosse sammanfattar dagens äventyr koncist i sin träningsdagbok med följande ord:

Eftersom det inte är vinter passade det bra att börja året med ett specialpass som GL3D träning, hela gänget hakade på. Blev en ganska blöt historia med regn stor del av tiden och riktigt surt i skogen. Drygt hälften av rundan gick på leden och andra småstigar, andra hälften på grusvägar, undvek asfalt så mycket det gick. En kort passage på en knapp km direkt i skogen blev det också. Perfekt GL3D träning på alla slags underlag och dessutom med Englandsväder. Kändes i princip bra hela vägen, chansade också med att ge 212’orna ett lång-test redan nu och det blev klart godkänt. Det blir helt klart dom i England i Maj.

Det bjöds verkligen på alla varianter av stig och stundtals väldigt fina gamla skogar. Det enda negativa var väl ett flertal nyavverkade områden, vilka varken är estetiskt tilltalande eller löpvänliga! På fågelfronten var det mest kungsfåglarna som gjorde sig hörda, men även en del tofs- och svartmesar samt någon enstaka skränande nötskrika. Dagens fågelupplevelse utgjordes annars av en strömstare vid Svartåns brunt forsande vatten vid Skultuna.

Vid tre på eftermiddagen var vi tillbaka till klubbstugan där vi startade. Vi gjorde en extra lov så jag fick ihop strax över 50 sprungna kilometer. Vad man håller på! Kerstin skjutsade mig sedan till stationen och vi tog en gemensam snabbfika på Waynes Coffee innan det var dags att borda halvfyratåget hem till Eskilstuna. En härlig dag i glatt sällskap var till ända och på den känslan lever jag flera dagar! Rundar som vanligt av med ett gäng bilder från löpäventyret ifråga samt önskar er alla en fortsatt skön långhelg!

140104b 140104c 140104d 140104e 140104f 140104g 140104h 140104i 140104j 140104k 140104l 140104m 140104n 140104o140104p

Dec 292013
 

För första gången på 100 år hade jag ingen lust alls att stiga upp när mobilen spelade upp sin harpmusik halvsex på lördags morgon! Vinden ven utanför och SMHI hade lovat friska sydvindar på uppåt 9-10 m/sek för Stockholmsregionen samt regn framåt eftermiddagen. Hm, funderingar bakom sömndruckna ögon: ”Var det verkligen värt att åka upp och springa Årets sista långpass, på asfalt och i blåst? Fanns det överhuvudtaget något lockande i asfalt och blåst i genom gråa urbana miljöer för en stiglöpare som jag?” Ja, och det som fick mig upp ur sängen var tanken på att få träffa löpvänner som jag inte sett på ett tag eller andra som jag träffat nyligen och så möjligheten till nya möten. Tanken att bara få springa med ett gäng glada själar som förmodligen ger sig ut av samma anledning, att känna gemenskap och dela något med andra på ett högst avspänt sätt på en av årets sista dagar.

Frukost, packning av lilla ryggan och sedan grensla MTB:n för att dra iväg i motvinden till Eskilstuna station. Kom fem minuter innan avgång. Soft uppresa med musik i lurarna. Framme vid Centralen fem över åtta. Uppsökte Espressohouse för en stor latte med extra shot och gled sedan nöjd vidare mot tricken. I ögonvrån får jag syn på löpargestalt som står och halsar ur en flarra i foajén till Pressbyrån. Personen vänder sig om och får se Charlottas strålande leende! Vi kommer in på perrongen och vältimat glider ett trick in. Snabbt urskiljer en del löpare i vagnen. Vi vandrar bort och slår oss ner vid en tjej från Borlänge, som åkt ner bara för detta sociala springevent. Grym löparsjäl! Väl vid Slussen hör man redan från trapporna upp ett högt sorl av prat och skratt. När vi kommer upp till spärrarna får vi förklaring: över 100 löpare är samlade utanför spärrarna!

Jag hittar snart Alberto och sedan Kent och Annelie och så Jonas och så, och så den och den och så vidare. Fascinerande att se så många glada och taggade löpare. Skulle man ha gjort en aura-fotografering där på Slussen hade nog resultat blivit som en glad färgsprakande psykadelisk LSD-tripp fångat på ett foto. Om de vanliga döda som passerade Slussen denna morgon bara visste vad som gjorde dessa löpare så glada och vad som väntade dem de närmaste 7-8 timmarna hade de förmodligen skakat på sin huvuden, utan att egentligen förstå vad de missade.

Klockan närmade sig halvnio. Initiativtagaren Peter Lembke hade en snabb genomgång och pekade ut dagens farthållare för det tre fartgrupperna 6:15, 6:45 och 7:15. Årets upplaga av Årets sista långpass var det åttonde sedan Peter sprang rundan 2007. Och denna dag hade ett samlat ett rekordstort antal löpare: 148 stycken! Långt mer än dubbelt så många som i fjol. Nu vill ville folk iväg och begav sig ut på torget för att hitta sin fartgrupp. Daniel hälsade på sin skock med springlängtande 6:15-löpare och sedan bar det av längs Skeppsbrokajen. Flaggorna vajade slött. Den utlovade vindstyrkan märktes inte av, men vi vet ju alla hur kassa SMHI är på att spå väder nuförtiden.

Märkligt, när jag ska försöka rekonstruera 60 kilometer löpning så här dagen efter inser jag till min glädje att det inte är riktigt meningen. Man måste helt enkelt vara med för att förstå. Man springer och pratar om allt möjligt med vänner och nya ansikten. Visst blir det mycket löprelaterat, men mycket av detta är också en viktig del av mångas liv, ja, kalla det livsstil, varför samtalsämnena skiftar även om löpningen och välmåendet är den röda tråden. När vi kom till Universitet blev det givetvis mycket snack om Vintermaran. Alla har vi våra fighter från den. Jag själv frontalkrockade med den förra året, men lyckades styra upp det hela och ta mig i mål. Sprang och snackade med Kent och Alberto och på Valhallavägen kom en löpare ikapp och frågade om jag var Niklas. Det visade sig vara joggvännen Jerry som jag tidigare inte träffat IRL, även om vi nästan sprang i mål samtidigt på sommarens ultraheta Swissalpine. Vi gjorde mer eller mindre sällskap hela vägen till Jakobsberg, där han valde att ta pendeln hem. Tack och lov för allt pratande till höger och vänster, vilket gjorde att jag glömde bort asfalten och merparten av de tråkiga omgivningarna och bilarnas brus på vissa sträckor. Det bara flöt på, som att springa på ett löpband med kompisar på vardera sida, nä, inte riktigt så.

Höjdpunkterna var depåstoppen vid 20 och 40 kilometer med kaffe, varm buljong, cola och diverse läckerheter i skuffen på Ullas bil. Helt underbart cool och avspänt! Innan det halvtimmelånga matstoppet på Max vid Barkarby/Jakobsberg passerade vi även genom fina områden på Järvafältet. Hjärtat gjorde ett glädjeskutt när vi närmade oss Säbysjön, de betade våtmarkerna och de lurviga skönheterna som jag och Annelie upplevde på julaftonsmorgon fem dagar tidigare. Ja, det är ju mina barndomsmarker, som jag skrev om i mitt förra inlägg.

Livet på asfalten rullade vidare och det blev samtalsstunder med båda kända som okända. Lite Upplandsledsnack och planer för 2014 med Wängberg, rehabsnack med MaratonMia, blandat med bankkollegan Paola och klassikersnack med en gammal räv. Från Hässelby och ända in till stan slog jag och Jonas följe. Vi ökade farten och höll ett skönt jämnt tempo. Jag hade aldrig träffat Jonas tidigare, men vi hade en del trevligt att prata om vad gäller löpning och pedagogik. Vi gjorde ett längre stopp vid Brommaplan för vätskepåfyllning. Mörkret började falla och regndropparna med det. Vi malde på, vidare upp och över Tranebergsbron. Baksida lår började ge sig till känna, men det kändes bra i Jonas sällskap. Snart kom vi ikapp Beckers grupp, som dragit förbi Bromma utan att stanna. Slog slang med Kent och vi ökade på inne i stan och när vi sprang längs Skeppsbron igen säger Kent: ”Jag slår vad om att snart kommer Jonas Wängberg farande. Han gillar att spurta på slutet”. Och vem tror ni kommer farande någon minut efter Kents uttalande? Tänkte väl det!

Underbart att komma till Slussen. Löpare från 6:15-gruppen droppade in. Köpte snabbt en kall cola och kexchoklad. Fan vad gott! Riktigt skönt att ha god marginal till tåget hem till Eskilstuna igen. Cecilias ögon sken av glädje över 6:06 på 60 kilometer och folk klappade om varandra. Sedan vart det en gruppbild innan vi skildes åt.

En fantastiskt trevlig dag var till ända! Varför måste det dröja till slutet av nästa år innan det är dags igen?? En eloge till Peter Lembke för utmärkt arrangemang och high five till Ulla och Annica för otroligt god service vid depåstoppen. Och sist men inte minst ett stort tack till alla medlöpare som gjorde dagen så minnesvärd! Fast årets sista långpass blir det nog inte. Siktar nog på ett vackert långpass på Sörmlandsleden på självaste nyårsafton. Kanske får jag ihop 365 mil för 2013.

Och nu kära läsare ska jag ut på ett återhämtningspass längs OK Tors snirklande stigar innan solen går ner!

131228_a 131228_b 131228_c 131228_d 131228_e 131228_f 131228_g 131228_h 131228_i 131228_j 131228_k 131228_l
131228_m

Dec 252013
 

131224_aaJärvafältet i allmänhet och Säbysjöns omgivningar i synnerhet var mitt andra hem från 11 års ålder fram till mina 16 ungefär. När jag var 11 år gick jag – med mammas försorg – med i Jakobsbergs Fältbiologer. Säbysjön var en fin fågellokal och det blev min hemmalokal under ett antal år. Under vår och sommar hängda jag nästan dagligen vid Säbysjön och vänner från den tiden utgör fortfarande en del av min vänkrets. Vid 12-13 års ålder började jag även spela basket och innebandy. Just basketen utvecklade sig till att bli av mer seriös karaktär med träning/tävling 3-4 dagar i veckan när jag var 15/16 år. Min fritid bestod således av basket och fågelskådning. I sexan började en ny kille i vår klass. Han hette Kent (Clefberg). Vi fann varandra och umgicks i många år, allt från laxfiske till danshaken i storstan. Nå, Kent och hans bröder tränade för Hässelby SK. Kent tyckte jag hade talang för löpning och jag hängde på till Hässelby IP ett antal gånger. Redan vid 13 års ålder lärde han mig löpskolning och tog mig med på längre rundor. Han lyckades aldrig förmå mig att satsa på löpningen, medan han själv senare i livet tillhörde eliten på marathon-distans med 2:19 som PR! I min tonårsvärld stod basketen och fågelskådningen orubbliga som heliga hörnpelare. Fast ett frö som aldrig slutat gro såddes. Jag började springa regelbundet någon gång i veckan och jag hade en runda som gick runt Säbysjön. Och den rundan fortsatte jag att springa under flera år, så länge det inte var snö vill säga.

Utan att rekonstruera och manipulera minnet till någon romantisk fabulering så var det faktiskt så att dessa springrundor runt Säbysjön var av mer meditativ karaktär än löpträning. Och det är också denna typ av löpning som berikat mitt liv ända fram till för några år sedan, då löpningen fick en helt annan och mer dedikerad innebörd. Inte mindre meditativ för det.

Hm, nostalgi, minnen, drömmande ögon… Känns mest som ett annat liv. Nog orerat om det som en gång var. Jag har under ett års tid haft en längtan att springa rundan runt Säbysjön igen. Dels för att uppleva den på nytt, typ 30 år senare och dels för att ta reda på hur lång rundan var. GPS fanns som sagt inte på 70-talet, men jag hade ett par orange Karhu löparskor! Varje gång jag varit hos min mamma, som bor kvar norr om stan, har jag antingen varit på väg till någon löptävling eller kommit från någon eller helt enkelt inte haft löparprylarna med mig. Men nu, inför julafton hemma hos mor såg jag min chans att ge mig ut på den efterlängtade rundan. Extra roligt blev det eftersom Annelie (Olausson) skulle vara i storstan och gärna hängde på. Vi har känt varandra via Jogg och FB i över ett år, men aldrig träffats i verkliga livet, trots inplanerade gemensamma tävlingar och dylikt. Ibland blir det bara så när ödet lägger pussel med ens liv.

Och här goda vänner väljer jag faktiskt att runda av. Rundan genomfördes och var precis lika vacker och meditativ som när det begav sig för över 30 år sedan, bara lite mer vacker då många ängar numera var betade av lurviga Highland cattle som går ute året om. Rundan mätte 13,6 km, om nu någon var intresserad. Jag rundar av, därför att jag tycker Annelie så väl beskriver vårt julaftonspass på Järvafältet så fint med ord och foton i sitt blogginlägg».

Som en parentes rundar jag slutligen av med några bilder från igår.

131224_a 131224_b 131224_c 131224_d 131224_e131224_f

Nov 162013
 

Medan en del springer ultraintervaller med Pace on Earth eller har en KUL helg i Kristinehamn valde jag med anledning av min rådande ”viloperiod” köra ett långpass med VLK (Västerås Löparklubb). De har en trevlig aktivitet, Train & Run, vilket innebär att de tar tåget till olika platser och därifrån springer de sedan hem till Västerås. Ofta lägger de upp det så att rutten passerar en eller ett par tågstationer så att löpare kan haka på längs med vägen alternativt kliva på tåget hem. Med detta upplägg kan fler hänga med och själva välja distans efter sina förutsättningar. Så, nu var det dags för VLK att ta tåget till Eskilstuna och sedan springa tillbaka till Västerås (ca. 52 km). Förra året följde jag och klubbkompisen Rikhard med dem fram till Tumbo i vackert väder, snö och isande kyla, innan vi vände hemåt (se blogginlägg). I år fick jag en blänkare från Micke (Fridholm) att det var dags igen. Kul! Jag följer inte något sorts viloprogram slaviskt under mina 5-6 viloveckor, förutom att veckomängden är halverad. Det var inte så mycket att fundera på, särskilt som det också handlade om social löpning. Försökte få med mig några från Eskilstuna, men de var antingen uppbokade eller förkylda.

Fredag kväll och regnet öste ner eller snarare öste på horisontalt. Riktigt ruggväder, vilket gjorde att jag trotsade naturlagarna och hängde upp min nya orientaliska julstjärna i arbetsrummet. Katterna och jag mös medan jag kollade väderprognosen inför lördagen. Flera små solar och en fet solmorsa över Eskilstuna täckte SMHI:s väderkarta och temperatur över 10 grader. Härligt! Tidigt i säng. Klockan började spela sin harpmusik vid halvsju-rycket på morgon. Utvilad. Fixade frukost och kände av luften på balkongen. Fan, det var ju nästan sommarvärme. Bestämde mig för att cykla in till stationen för att passa in Västerås-tåget bättre och hinna med en latte i julstjärnans vackra lyster. Kom till stationen strax innan åtta och solen började trevande stiga över hustaken. Sex minuter över åtta gled tåget in och åtta farligt coola löpare kom glidande på ett brett led i tunneln. Per, Roger, Micke x 2 har jag träffat tidigare, men sedan var det några nya ansikten. Efter obligatorisk handskakning och fotosession bar det av längs ån mot Ekeby våtmark. Otroligt härlig morgon med sol, 10-11 grader och västvind. Vi följde grusvägen längs med ån hela vägen till Torshälla. Därefter tog vi en genväg via OK Tors 2,5:a för att sedan komma ut på Solviksvägen och därifrån blev det asfaltsnötande hela vägen till Kvicksund. Det var kul och inspirerande att prata Bislett, vasalopp, England, triathlon, multisport och det ena med det andra med sköningarna.

Efter nästan 20 kilometer var vi framme i Kvicksund. Simon hann med tåget till Västerås och tre nya fräscha löpare stod och väntade för att ge sig på de avslutande 32 kilometerna till Västerås. Jag tackade för sällskapet och vände om hemåt. Någon kilometer efter Tumbo såg jag i ögonvrån något som fladdrade en bit ut på åkern. Fjädrar. En stor mörk fågel. Stannade, hoppade över diket och så upp på åkern. Alltid lika sorgligt med road kill, men just där välde sorgen upp inom mig. Nedanför mig låg en magnifik, stor och vacker tjädertupp. Livlös. Den kommer inte att spela mer. Inte imponera mer på tjäderkvinnorna med sina kluckanden och sina utspända solfjäderformade stjärtfjädrar. Ena vingen tycktes bruten, men i övrigt var den hel och vacker. Bestämde mig för att hämta den under söndagen och lämna in den för uppstoppning, så den får samsas med storskarven och ormvråken som redan ligger i frysen. Otroligt hur stora de är och vilken näbb!

Sprang vidare och tog sedan in på OK Tors fina tekniska trailsjua. Väl hemma efter 34 kilometer var det bara att mixa ihop en smarrig energidrink i blendern och lägga sig i ett hett skumbad. En riktigt skön start på dagen. Tack alla VLK:are för trevligt sällskap! Rundar som vanligt av med några foton från dagens tur.

131116a 131116b 131116c 131116d 131116e 131116f 131116g 131116h 131116i 131116j
131116k

Okt 212013
 

131021aDen senaste månaden har jag av olika anledningar olyckligtvis lyckats missa måndagspasset med backträning och obanad löpning i Vilstas vackert kuperade skog. Så det kändes otroligt skönt att få ordning på oordningen. Vi försökte samla kärnan av måndagsgänget, men Andreas var krasslig och Anki släpade stumma ben efter sig. Nå, vi blev fyra tappra Nordeaner som sammanstrålade vid Vilstas raststuga. Per-Arne, Janne, Kent och jag själv. I och med att mörkret nu faller så pass fort har vi lagt ned den dedikerade backträningen. Istället stod en efterlängtad premiär för mörkerlöpning i obanad terräng på kvällens schema. Vi stod nere vi grusrakan och tjattrade som små barn i vuxna mäns kroppar iförda långa tights. Plötsligt kommer den eleganta gasellen Erik T glidande på snabba och lätta steg. Han tittade på oss och lät orden formas med ett kompromisslöst konstaterande: ”Ni ser onekligen rätt nördiga ut!” Det blev lite snabbt snack hurvida Erik var intresserad av att haka på till Stockholm på lördag och springa Sörmlandsleden mellan Nynäshamn och Handen, då jag fullbordar hela leden. Snart började dock gubbarna röra på sig otåligt.

Så drog vi då iväg. Det hade börjat skymma. Frisk luft runt nollan. Snö låg fortfarande på backen som ett trasigt lapptäcke. Efter några hundra meter var vi inne i Vilstas läckra, kuperade och varierade skog. Det blev drygt en kilometers skön uppvärmning över stock och sten och mossa och snö innan vi slog på pannlamporna. Fötterna var torra högst 100 meter in i skogen. Det är något särskilt med mörkerlöpning. Känslan av här och nu blir ytterst påtaglig i ljuskäglornas ljus, som lyser upp men samtidigt skärmar av den yttre nattsvarta omgivningen. Barnsligt kul och spännande. Att sedan springa i obanad terräng gör det än mer angenämare och skärpan blir än skarpare. Världen utanför försvinner. Bara fyra vuxna män som har kul tillsammans!

Det blev fyra kilometer obanat innan vi kom ut i första backen på gula femman. Vi bestämde oss för att springa de resterande fyra kilometerna av gula femmans motionsspår. Det blev som en skön nerjogg i pannlampornas sken och den platta tillrättalagda stigen gjorde det möjligt att springa och prata bekvämt. Framme vid raststugan summerade vi kvällens äventyr. Fyra vuxna män klappade om varandra och tackade varandra för ett synnerligen trevligt pass innan var och en av oss cyklade iväg åt varsitt håll och hem. Alla med ett vagt leende och ögon som vittnade om något ogripbart glädjerikt som en utomstående inte skulle förstå. Fyra vuxna män…

131021b 131021c
131021d

Sep 212013
 

130921aIgår fick jag för första gången vakna upp av mig själv och uppleva mina numera lediga fredagar. Vakna upp, dra sig med sömniga katter i vetskapen om ett för dagen blankt kalenderblad. Känns som ett luxiöst privilegium. Haha, tro inte att jag såsade omkring i mystofflor och nätundertröja hela dagen. Det blev en del mailande, läsande och skrivande på boken. Jag kommer nog hitta en slags rutin för mina tredagarshelger vad det lider.

Å andra sidan blev till att ställa klockan inför lördag morgon. Eskilstuna trailgerilla hade bjudit in orienteringsveteranen Tomas Carlsson för en introduktion i navigering och kartläsning. Steg upp till en kylig och klarblå himmel. Lagade i ordning en grötfrukost på dinkelflingor från Saltå kvarn. Hann med en stor latte medan jag skördade lite chili. På sju somrar har jag aldrig fått så mycket chili, vilket säger en del om sommaren som gått. Svidade om och packade ihop ryggan och cyklade iväg mot Vilsta.

Var framme vid raststugan strax innan nio. Först på plats. Satte mig på en bänk i solen och lutade mig bakåt. Några långa värmande minuter förflöt innan jag hörde Tomas röst och strax därefter kom Per-Arne flåsande på sin racer. Anki hade feber och låg kvar hemma i sängen. Några fler gerillas var inte att vänta. Vi köpte oss ett varsitt naturpass, det vill säga två kartor över Vilstaskogens naturreservat, varav en A3-karta i skala 1:10.000 med 50 kontroller utmarkerade. Klockrent uttänkt av klubben Eskilstuna Orienteringslöpare! Vi satte oss i solen och Tomas hade en halvtimmas introduktion. Spännande. Solen värmde och skratten fick en särskild klang i den friska morgonluften.

Vi begav oss sedan iväg, men löpning stod inte på schemat. Vi gick och stannade till titt som tätt medan Tomas förklarade kartan och bad oss – pedagogiskt korrekt – berätta hur vi tänkt angripa första kontrollen. Första kontrollen var rätt enkel, nästan för enkel då vi såg förbi den i vår iver. Andra kontrollen bjöd på svårigheter, dels vägen dit och sedan att vi trodde vi var rätt på plats, men där fanns ingen kontroll att finna. Per-Arne och jag lufsade omkring som två närsynta grävlingar på två ben fullt övertygade om att det orangevita bytet fanns uppspikat på ett träd där i cirkeln. Tomas fick oss att tänka om – och ta oss ut – utanför cirkeln, för att hitta en plats där vi helt säkert visste vart vi var och därifrån göra en förnyad attack mot kontroll två. Den snabba omdirigeringen gav snabbt resultat! Från de fina hällmarkerna och klippskrevorna bar det utför mot Skjulstaån och kontroll tre, som var busenkel, beroende på att det fanns så många utmärkande naturtyper. Häftig kontrast från den läckra tallskogen på hällmarksplatån ned till hassellundarna och de flerhundraåriga ekarna nere vid ån.! Ahh, sedan bar det av mot raststugan för en välförtjänt fika i solen. Vi mös och talade om sådant som bara män kan; katter, chili, fika och löpning;-) En råfokuserad Rikhard H sprang förbi som värsta Timothy Olson på sitt långpass. Vi tog farväl av Tomas och sedan cyklade Per-Arne och jag vidare tills vi skiljdes åt vid ÖB.

Väl hemma blev det ett hett bad. Skördade sedan resten av all chili. Tre olika sorter för höstens och vinterns vegetariska grytor. Böjd och stel i ryggen av allt skördande var det på sin plats med en stor latte tillbakalutad i rottingstolen med den fantastiskt fascinerande boken Mountain Men – Tall Tales and High Adventure. Ja, det är mycket med berg, fjäll och navigering i min lilla värld just nu. Visst, ett naturligt steg i riktning mot de framtida projekt som väntar. Nä, jag ska inte sadla om till bergsklättrare, men jag behöver bättra på kunskapen när det gäller vandring och löpning i berg och fjällvidder. Ibland undrar jag stilla ”Varför?”, när jag lika gärna kunde ligga och gotta mig bekymmerslöst och njuta av det lilla, som en katt…

130921b
130921c130921d 130921e 130921f 130921g
130921h

Sep 092013
 

Så har en minnesvärd helg i traillöpningens tecken förlöpt! Den gångna helgen var sedan länge inplanerad i 11 Vilstaiters kalender. Det har sedan länge funnits ett sug i klubben (Vilsta IK) efter ett trailläger på höstkanten inför Lidingöloppet. Så klubbkompisen Kerstin och jag satte ner trailskorna och ordnade med ett trailläger i Kolmårdens magiska skogar och svindlande klippbranter. I fredags var det så dags för avfärd från Eskilstuna med Stavsjö vandrarhem som mål. Rikhard hade varit på studiebesök i Malmö/Köpenhamn och var på plats redan vid halvsex på eftermiddagen. Tre bilar anlände näranog samtidigt runt halvsju med Anki och Sofie droppade senare på kvällen. Alla installerade sig på sina rum, som passande nog för en fågelskådare hade fågelnamn. Per-Arne och jag tog in i Korpen. Innan den lättare middagen med kallskuret serverades åkte Peter, Erik och jag iväg och dumpade Eriks bil vid Kvarsebo färjeläge. Vi njöt av solnedgången innan vi åkte tillbaka i Peters bil. Beroende på en missbedömning av avstånd och tid (alla tittar på mig) och en betaversion till GPS (titta inte på mig) kom vi tillbaka långt senare än beräknat och resten av gänget hade huggit in på rostbiffen och potatissalladen. Därefter blev det lite soft kvällssnack och känna varandra på pulsen. En slags fredagskväll-trötthet och ett pirrande sug efter morgondagens äventyr infann sig och det var hög tid att knoppa in.

130906a

Lördagen den 7/9, etapp 32, 33 och 33:1, totalt 23,5 km
Tina var morgonpigg och hade nästan fixat till hela frukostbuffén när jag tassade in i köket vid halv åtta för att fixa gröten till de hågade. Det blev en lugn och skön frukost och var och en fixade sedan med packningen för dagens trailäventyr. Vädret var kanon. Klarblå himmel, frisk luft och närmast vindstilla. Varefter var och en blev färdig samlades vi ute på altanen, där det kollades in ryggor och skor, gavs råd och berättades historier. På flertalet fötter satt det Trailroc 255:or. Kerstin hade dock inte fått sina från Wiggle och jag själv valde 245:orna. Erik testade ett par 255:0r och blev nog såld. Nå, klockan nio var det dags att ge sig av. Etapp 32 börjar bokstavligen utanför dörren på vandrarhemmet och vi startade morgonen med att ta rundslingan runt sjön Skiren. Härlig stig alldeles intill strandlinjen. Erik tog täten då han (och Tina) har ett jämnt och perfekt ”långsamt” tempo som passar alla deltagarna. De var som schweiziska urverk på två ben!

Det var bara 1 1/2 vecka sedan jag sprang denna sträcka och varken stigarna eller vädret hade förändrats, förutom att allt nu upplevdes tillsammans med likasinnade. Det är rätt häftigt när man ser glädjen glittra i andras ögon över häftiga stigar av alla slag genom varierande, storslagen och vild natur. Rofyllt och glädjerikt. Delad glädje är sannerligen dubbel glädje!

När vi nådde Lövsjön på etapp 32 vällde plötsligt dimman in från söder och Bråvikshållet. Lite magiskt och samtidigt välkommet kylande. Jag bad till vädergudarna att upplösa dimman innan vi kom till Bråviken, så att dess vidsträckta vatten skulle kunna avnjutas från klippbranterna. Vi fortsatte och kom snart in på etapp 33, som kännetecknas av härligt kuperad löpning över hällmarker ner i små raviner eller klippryggar. Och som i ett trollslag skingrades dimman och solen lös och värmde från en klarblå himmel. Vi närmade oss Bråvikbrantens naturreservat med dess branter och helt orörda skog med jättelika tallar från 1700-talets slut. Korparnas ödesmättade rop genljöd skogarna här och där, liksom nötskrikornas hesa skrän. Löpningen varvades med klättringar uppför och gång på många knixiga passager. Stigarna vid Bråviken bjuder också på Sörmlandsledens brantaste stigningar. Vi stannade och softade på ett par platser med fantastisk utsikt över Bråviken och Vikbolandet långt bort på andra sidan.

Vi kom sedan in på etapp 33:1. En kort etapp på fyra kilometer, men ack så kuperad. Sträckan bjöd på väldigt tekniska stigar och sagolikt skön hällmarkslöpning. De flesta prisade trailgudarna att denna etapp låg i slutet av dagens löpäventyr och att det anrika café Säterdalen nere vid Kvarsebo färjeläge lockade med en efterlängtad fika med förbeställda mackor. Vi besökte rövargrottorna innan vi avnjöt en lång utförslöpa genom lummig skog ner mot cafét. Jag kan lova att vi njöt länge och väl av kaffe, mackor och diverse bakverk och glass under mer än en timma i stekande sol och glittrande utsikt vid vattnet. Hälften av oss fick njuta extra länge där på altanen, då Erik fyllde sin bil och åkte iväg till vandrarhemmet, där sedan två bilar åkte iväg för att hämta resten av oss.

Väl tillbaka till vandrarhemmet fixade var och en med sitt. Tjejerna drog till Norrköping för att fika och komplementhandla, medan vi andra satt på altanen och ljög med kaffe och fikabröd. Vid halvsju var det dags för en efterlängtad middag bestående av Kerstins hemlagade lasagne. Alla gick proppmätta och välmående från middagsbordet och vidare till konferensstugan. Där var det uppdukat med fika och snacks. Några förpassade sig i sängar, soffa eller stolar för att ta del av kvällens bildspel. Jag visade bilder från min vistelse i Grainau och bergsultratävlingen Zugspitze och Rikhard visade bilder och berättade om vår heta vistelse i Schweiz och Swissalpine. Sedan var det helt enkelt dags att knoppa in då ett nytt äventyr väntade och sömn är bästa återhämtningen för trötta ben. Bilderna från dagen nedan förmedlar en bråkdel av dagens upplevelser, skratt och njutfulla suckar blandat med svett och någon enstaka vurpa.

130907a 130907aa 130907b 130907c 130907d 130907e 130907f 130907g 130907h 130907i 130907j 130907k 130907l 130907m 130907n 130907o 130907p 130907q 130907r 130907s
130907t

Söndagen den 8/9, etapp 30 och 31, totalt 22,5 km
Eftersom den chartrade bussen skulle hämta oss klockan åtta på morgonen var det frukost vid halvsju som gällde. Tina var piggast i gänget som vanligt och frukostbuffén inklusive två kastruller med gröt var framdukat! Alla var lika taggade, men två valde att stå över dagens löpning. Bussen rullade in minuten över åtta och forslade oss två mil norröver till Djupvik vid Näsnaren där etapp 30 startar. En mycket vacker etapp genom gamla skogar och tallmoar med lite skogstjärnar här och där. På hela sträckan finns inte ett enda hus, bara vild och orörd natur. Tina och Erik samsades om att hålla tempot på en jämn och stabil nivå. Stigarna var jämnare, mjukare och mer lättsprungna jämfört med dagen innan. Vi avnjöt en häftig minikanjon och Sörmlands högsta berg med sina 123 meter över havet och på det har ett 12 meter högt torn byggts. Utsikten uppifrån översta plattformen var helt magnifik!

Dagen var rätt mycket varmare jämfört med dagen innan, så det var skönt att merparten av löpningen flöt på genom skuggiga gammelskogar. Väl inne på etapp 31 kom vi snart till Ulvberget. Alla hade stannat och väntat på mig då Sörmlandsledspilarna pekade i två riktningar: en i stigens riktning och en rätt uppför. Jag sa att vi skulle uppför. ”Men det är ju en backe!” utbrast Stefan, och alla fick sig ett gott skratt. Riktigt läcker klättring och ljuvlig hällmarkslöpning och stundtals riktigt teknisk löpning som avslutades med en lång svår utförslöpa längs lodräta bergväggar. Man fick minst sagt lite fjällkänsla då terrängen bestod av vindpinade björkar och mossar insprängda i bergssvackorna. Därefter blev det fina slingrande stigar svagt utför mot Stavsjö. Etappen avslutades med fina hällmarker och en del spånglös myrlöpning och avslutningsvis över spänger på den sista stora myren. Att den sista kilometerna avverkades på grus och asfalt är förträngt. Några sprang vilse på den absolut sista biten och Per-Arne avslutade helgen löpäventyr med ett svalkande dopp i Stavsjön i full löparmundering.

Väl vid vandrarhemmet städade vi ur rummen samtidigt som några ordnade med lunchen, som bestod av Kerstins gudomligt goda vegetariska chiligryta! Det blev en skön avskedslunch på altanen. Alla undrade vart helgen tagit vägen. Märkligt hur fort tiden kan upplevas passera, trots att den är fylld med så mycket, från morgon till kväll. Helgen var verkligen som ett välfyllt kakfat med alla tänkbara sorter och smaker på stig, kuperade bullar, läckra hällmarkslängder och saftiga myrmarksbottnar. Alla var vi också rörande överens om att detta med ett trailläger i september får bli en återkommande tradition i klubben. Tack Kerstin, Stefan Peter, Per-Arne, Rikhard, Sofie, Kjell, Erik, Anki och Tina för en helt underbar helg! Och tack Pasha (ägaren av vandrarhemmet) för helt suverän service! Här följer ett gäng bilder från söndagens äventyr:

 130908a 130908b 130908c 130908d 130908e 130908f 130908g 130908h 130908i 130908j 130908k 130908l 130908m 130908n 130908o 130908p 130908q 130908r130908s