Jun 282012
 

”Hur kan du hålla reda på hur många fåglar du noterar på en löptur?”, ”Har du kikare med dig när du springer?”, ”Är du inte rädd att snubbla när du både springer och tittar efter fåglar samtidigt?” Är några av frågorna jag fått efter mina långpass på Sörmlandsleden  och andra terränglopp med tillhörande blogginlägg. En vän tyckte nästan att det var mer imponerande att jag noterat 68 fågelarter på Jättelångt! än de 71 kilometerna jag sprang. Ha, nästan en fågelart per kilometer, vilket är ett bra mått på ett långpass ;-) Kan man programmera min Garmin för detta tro?

Hur funkar det då? Nå, jag har ju skådat fågel sedan jag var 11 år, vilket innebär 38 år. Att skåda fågel innebär också att lära sig fåglarnas läten och de flesta har en bred repertoar av läten förutom sång och spel. Men jag har ju musiköra (från mammas musikaliska sida i släkten) och när jag rör mig i naturen hittar jag normalt fåglar först via deras läten. Så, när jag springer i naturen hör jag majoriteten av fåglarna snarare än ser dem. Hjärnan registrerar läten och art per automatik. Ibland avundas jag ”vanliga döda” som förmodligen hör fåglarnas sång och läten som någon slags naturens konsert, utan vetskap om vilka fågelarter som är inblandade. Min hjärna, däremot, benar ut alla arter millisekundsnabbt. Inget läte passerar obearbetat och godkänt i skallen. Om det plötsligt är något läte eller en sång jag inte känner igen, så är det tveklöst något ovanligt eller någon individ med avvikande läte. Att springa i terrängen och samtidigt lyssna av naturens röster sker naturligt för mig. Lite magiskt är det att springa på natten i juni, särskilt i buskiga och sanka marker för att lyssna efter nattaktiva fåglare, särskilt så kallade nattsångare. Att få höra flodsångarens suggestivt skyttlande i natten är grymt häftigt eller varför inte vemodigt tiggande hornuggleungar.

Visst ser jag fåglar under mina löpturer också, men många har redan avslöjat sig via sitt läte. När jag springer är löpningen det primära, så jag sätter inte av efter bortflygande fåglar i obanad terräng, om nu någon trodde det. Men visst blir det många stopp under ett långpass längs exempelvis Sörmlandsleden för att betrakta någon härlig fågel såsom tjäder, storlommar, tranor, korpar och någon söt liten nyfiken tofsmes som kikar fram bland grankvistarna. Det handlar mycket om att vara här och nu. Visst är det förenat med livsfara att springa på smala stigar fulla av rötter och stenar samtidigt som ögon och uppmärksamhet far iväg efter en fågel vid sidan om stigen eller över huvudet. Inget jag kan styra över. Det har varit nära att jag vrickat och stukat fötter, men klarat mig undan med ett dödsförskräckt leende. Jag ska inte skriva en avhandling om detta, men jag kan avslöja att jag aldrig håller räkning på antalet fågelarter i huvudet under en löptur. Det gör jag inte ens när jag är ute och skådar fågel på riktigt, förutom stödanteckningar. Väl hemma går jag igenom en förtryckt artlista, prickar av, gör noteringar och summerar. Så gör i stort sett alla fågelskådare, mer eller mindre omfattande och noggrant.

Min löparfågelartlista har nu stått och stampat på 155 arter ett tag nu och det skulle vara kul att addera en eller par nya fågelarter. Om det inte blir nu på lördag, då jag och min vän Erik ska springa ett ultralångpass längs Sörmlandsleden från Gnesta till Mariefred, så lär det bli ett gäng nya fåglar i Davos omgivningar och SwissAlpine om en månad. Jag känner mig privilegierad att kunna kombinera mina två huvudintressen, som leder mig ut på stigar i naturen!

Maj 052012
 

Så var det dags att förlägga ytterligare ett långpass längs Sörmlandsledens vindlande stigar. Dock inget ultrapass denna gång, utan bara ett normalt långsamt långpass på dryga 30 kilometer som hör lördagarna till. Har under veckan klurat på vilka etapper som skulle kunna vara lämpliga, vad gäller distans och logistik. Bestämde mig i torsdags för att springa etapp 21 och 22 (Malmköping–Hälleforsnäs). Skrev ut etappkartorna och läste på om sträckorna. Att springa Sörmlandsleden är lika mycket en historielektion som naturupplevelse. Hursomhelst packade jag i ordning ryggsäcken på fredagkvällen.Gick och la mig hyfsat tidigt till katternas stora glädje. Det närmar sig upplösning i Murakamis trilogi 1Q84.

Vaknade vid sex på lördagmorgonen. Snoozade ett par gånger. Upp och fixade frukost. Mulet och helt vindstilla utanför. Njöt av grötfrukost, äggmacka och en tillhörande latte. Fyllde sedan vatteblåsan och en 33:a med Hammer Perpetuem. Grenslade cykeln till Eskilstuna för att hoppa på morgonbussen till Malmköping. Inte mycket folk i rörelse. En halvtimma senare steg jag av i obygden och promenerade i rask uppvärmningstakt till Hosjöns camping där etapp 21 startar. Molnen hade börjat spricka upp. Tog av mig överdragskläder. Körde lite övningar och koordination. Inledde leden med en lång brant stigning upp mot Plevnahöjden. Stannade för att justera ryggsäcken och njöt samtidigt av den vidsträckta utsikten. Denna etapp visade sig vara lättsprungen och de första fyra kilometerna gick längs Syndbyåsens rygg. Riktigt häftigt med branter på gängse sidor och en fin blandskog som omslöt åsen och bildade liksom en naturlig allé på själva åsryggen. Räknade in hela åtta sjungande grönsångare längs etappen, vilket jag nog aldrig har haft på en och samma dag! Annars var det fåglar som korpar, tranor, grågäss, lövsångare, svarthättor, rödhakar, svartvita flugsnappare och diverse trastar som fångade min uppmärksamhet. Den lättsprungna och mestadels jämna stigen tillät mig att lyfta blicken, insupa omgivningen och njuta av de fina vyerna. Fridfull löpning med andra ord. Kom efter 10 km till Hagtorp, vars historia är mindre fridfull. Där på Lidamon halshöggs mördaren Hjert den 18 maj 1876 och han var den sista människan att offentligen avrättas i Sverige.

Lämnade Lidamon bakom mig och korsade väg 53 för att fortsätta på etapp 22 mot Hälleforsnäs, som med diverse avstickare mäter drygt 20 km. Solen sken och det doftade varm tallskog medan jag sprang på de sköna mjuka tallbarrsstigarna. Barndomsminnen vaknade till liv. Markerna var helt upptorkade i jämförelse med vätan för två veckor sedan. Hela denna etapp var bedårande vacker och kuperad med ömsom höga furor, djup gammal granskog, yviga ljungmattor, hällmarker, någon tyst gammal mosse och myr här och där, liksom enstaka mörka blanka skogstjärnar och blåa sjöar. Denna etapp bjöd på mer orörd vildmark än etapp 23, vilken tar vid efter Hälleforsnäs och som jag sprang för två veckor sedan. Båda etapperna är rätt avancerade och krävande, men tar man det bara lugnt så är det en njutning. Mötte inte en människa på hela sträckan och när jag gjorde en avstickare på Sagostigen i Rosmossens naturreservat var det lite som att springa in i en drömsk målning av John Bauer. Jag ville bara fortsätta att springa djupt in i sagoskogen, men lyckligtvis är stigen en rundslinga, för annars är det frågan om denna text funnits att läsa på denna sida. Hade jag fått välja, så hade jag nog allra helst fortsatt att springa och vara ingen särskild. Bara på väg.

En sak är väldigt säker och det är att jag till sommaren kommer att springa etapp 22 och 23 igen. Vem vet, kanske gör jag det med någon av er läsare. De måste helt enkelt upplevas! Väl i Hälleforsnäs, 20 minuter innan tåget anlände, njöt jag av solen i en backe full med vitsippor. Förundrad över hur mycket vackert det finns att uppleva i ens närhet och till en ringa kostnad. Buss- och tågbiljett gick lös på 123 spänn. Nåväl, GPS uppmätte långpasset till 30,13 km på tiden 3:21, vilket gör ett snitt på 6:41. Som sagt, ett skönt långsamt långpass. Fågellistan slutade på 61 arter och höjdpunkten var – förutom grönsångarna – en tjäderhöna och en busig korpfamilj som inte tycktes ta notis om mig, vaksamma som de annars är. Nu blir det en lugn träningsvecka inför Kolmårdstrailen på lördag med goa löparvänner!

Apr 212012
 

Vaknade vid sjurycket i morse och riktade blicken mot stora fönstret. Vädret såg OK ut. Efter fredagens lätta kvällsrunda på 6 km kändes ben och kropp lika pigga som vanligt och jag bestämde mig för genomföra ett riktigt långt träningspass längs Sörmlandsleden. Ska springa ett par långpass på 50-60km innan Swiss Alpine i slutet av juli, dels som en check av uthålligheten och om jag efteråt känner att jag behöver lägga mer tid på en viss typ av träning. Nåja, det var bara upp och hoppa. Njuta av en lång grötfrukost med efterföljande latte för att sedan packa min nya Salomonrygga Revo, som jag modifierat med upphängning av vätskeblåsan och sytt på hällor på sidorna för en kompressionssnodd, så att all packning hålls på plats, oavsett hur lite eller mycket packning jag har. Det är mer att tänka på inför ett sådant här äventyr än en arrangerad Ultratävling, där det finns funktionärer och vätskestationer med diverse ätbart. Givetvis kändes detta äventyr minst lika pirrigt och spännande som inför en tävling. Packade ryggan med allt nödvändigt som jag lagt fram kvällen innan och så var det bara att fylla vätskeblåsan med två liter vatten samt blanda till två 33:or med koncentrerad Hammer Perpetuem. Smorde in benen med Percutane, på med kompressionsstrumporna och så mina trotjänare DS Trainer, som med silvertejpade hälkappor sjunger på sista versen. Svepte en halvliter vatten med Resorb. Sa hejdå till katterna och gav mig av. Bussen in till Eskilstuna och där en snabbis in på jobbet för att väga ryggsäcken, perfekt Ryanairvikt på 4,3 kg. Knallade upp till stationen för att ta 10-tåget till Hälleforsnäs, där första etappen (23:an) börjar. Träffade Marcus och hans tjej, som skulle upp till Stockholm och springa SpringCross. Vi önskade varandra Lycka Till innan jag fortsatte till perrongen för Norrköpingståget.

Väl på tåget studerade jag kartan och läste infotexterna om varje etapp för femte gången. Tittade ut genom fönstret när vi närmade oss Hälleforsnäs och till min förvåning såg jag att det låg en del snö kvar på backen efter fredagens snöfall. Märkligt och oroväckande. När jag stigit av tåget på den öde stationen mitt ute i ingenstans hittade jag snabbt informationstavlan för Sörmlandsleden och från tavlan var det ungefär 1,5 km transportlöpning till själva knutpunkten för tre olika etapper. Passerade bruksdammarna och ett myrområde. Årets första gransångare sjöng och en storlom gled vacker fram i det blanka vattnet. Härlig start! Väl vid knutpunkten och starten för etapp 23 mot Svalboviken på 13 km tog jag av mig överdragskläderna och körde lite lätt uppvärming på platsen. ”Etappen är småkuperad och går genom utpräglad vildmark” lyder första meningen i infotexten. Och nog var det så alltid. Otroligt vacker natur, men tekniskt svår stig. Vätan plus snön gjorde att mina skor blev dyngsura rätt snart, trots att jag försökte trippa fram på tuvor vid vissa vattensjuka partier. Trots att det var älgskit överallt så stötte jag inte ihop med kungen själv, men däremot fick jag se två tjäderhönor vilket värmde gott ända ner till de blöta fötterna. Ny fågelart på löparlistan, som nu summerar 155 arter! I övrigt var det full konsert på rödhakar och trastar, varav en hel del sjungande dubbeltrast. Som sagt, naturen var sagolik, men stigen var väldigt krävande och det tog mig smått otroliga 1:45 att springa de 13 kilometerna fram till Svalboviken, vilket säger en del. Men vad gjorde väl det, när jag blev välkomnad av en hund med tant i släptåg i den sedan länge bortglömda byn. Första människan jag såg sedan jag klev av tåget. Bäst av allt var att det inte fanns en gnutta snö liksom att molntäcket börja spricka upp, vilket gav en slags känsla om att ha passerat en skarp men osynlig gräns.

Etapp två (24:3) började uppför, uppför och uppför. Som gjort för att gå, käka och dricka och njuta av omgivningen. Solen letade sig igenom molnen och värmde gott. Jag njöt och kände bara att det är så här jag vill springa. Att uppleva, eller kanske mer en strävan efter att bli ett med naturen och stigen. Se nya platser. Nyfikenheten. Glädjen. Och denna etapp som gick längs hela Näshultasjön bjöd verkligen på allt och var rätt lättsprungen och gick mest utför. Flera sträckor gick längs med sjön och förutom ett par storlom och sångsvan sprang jag på två stora bäverhyddor. Kunde inte låta bli att skratta högt när jag såg hur de gått bärsärk på träden i området kring hyddan, säkert till många människors förtret. Min tredje etapp (24:2) fortsatte genom ekbackar och hassellundar. Måste vara vidunderligt vackert när löven slagit ut. När jag stod vid ett fält och drack samtidigt som jag betraktade ett ståtligt tranpar hörde jag så fågeln som gav hjärtat en kyss. Trädlärkan! Dess underbart vackra sång, som man sällan hör numera, är alltid en källa till ren glädje. Tog tillvara på stunden innan det var dags att återvända till löpningen. Mer än halvvägs och allt kändes bra, som ett skönt långpass ska göra, trots blöta skor. Det flöt på och plötsligt var jag bara inne på sista etappen (24:1), vilken stundtals var jäkligt blöt. Jag upptäckte denna dag att det inte är så farligt med blöta skor, då skorna inte har så mycket material som gör dem tunga och vätan blir snabbt uppvärmd. Försökte dock undvika att trampa i nytt kallt vatten i möjligaste mån. Solen lös och gav tröst. Sista etappen var annars kuperad och fin och visst började jag känna trötthet i benen, men de var ändå alerta och följsamma. Kom så in i de välkända skogarna i Vilsta som kryllar av stigar och givetvis sprang jag vilse här. Ingen fara, förr eller senare kommer man ut på gula femman eller gröna milen, vilket jag också gjorde. Valde då den långa nedförsbacken (mot Vilsta Raststuga), som man normalt annars springer uppför. För den som är intresserad kan jag berätta att från Hälleforsnäs till Vilsta Raststuga är det exakt 50km. Jaha, då återstår bara ett par kilometer in till Eskilstuna och sedan bussen hem, var min tanke. Men väl i Eskilstuna kände jag bara: ”Nä, har jag sprungit så här långt och fortfarande kan springa utan problem, kan jag lika gärna fortsätta de sista åtta hem också!” En bra värdemätning var att jag de sista 10 kilometerna höll 5:30-fart, förvisso totalplatt (och tråkigt) men också ett kvitto på att jag disponerat löpningen väldigt bra. Hemma vid ytterdörren stannade jag klockan: 60,76 km på 7:04:45. Så långt har jag aldrig sprungit vare sig till längd eller i tid. Mmm, hemma igen. Fick känslan av att befinna mig i en smått surrealistisk dröm där tiden upphävts. Hängav mig åt känslan och spelade upp dagens händelser på min inre filmduk och liksom i drömmen ingen kronologisk ordning. La mig i badet och kände igenom kroppen inifrån. Snabbanalys (inför Swiss Alpine): köra på med löpträningen enligt mitt program, men att komplettera med mer styrketräning, där jag nyligen fått en del konkreta råd från ultralöperskan Carina Borén. Lutar åt ett kvartalskort på Forever eller ASK. Den som är intresserad hittar GPS-passet och bansträckningen här. Nu blir det en saftig rådjursadel som belöning innan det är dags för bingen och andra drömmar. By the way, dagens fågellista landade på hela 56 arter!

 

Apr 112012
 

Klockan 17:15 släckte jag datorn på jobbet och svidade om till löpardress. Stavgångsintervaller i Vilstabacken och skön terränglunk längs gula femman hägrade. Grenslade mountainbiken och for iväg. Ljum temperatur och det var nästan så att solen letade sig igenom små luckor i det lätta molntäcket. Och så, plötsligt där på grusvägen längs med ån vid Fors kyrka, sprang årets första sädesärla och slängde ur sig sina distinkt glada ”tzilitt”, ”tzilitt”. Hjärtat tog ett glädjesprång och dagens härligaste ögonblick var ett faktum. Den sprang iväg fort framför cykeln innan hon tog till vingarna, vårens budbärare. Och vet ni vad detta betyder i gammal folktro? Jo, den första sädesärlan man ser för året, bör man helst se springa bort ifrån sig, för då får man medgång under året, annars blir det motgång. Orsaken till denna föreställning är en gammal spridd tro över hela Norden; att ser man sädesärlans svart bröst först varslar detta om sorg. Lyckligtvis var det bara en sädesärla, för hade det varit två tätt intill varandra, ja, då blir man gift före årets slut enligt gammal folktro. Har inte riktigt tid med det. Väl i Vilsta väntade Jan-Ingvar på mig och vi hann halvvägs till backen när dagens andra sädesärla flög över och Janne log. Med glatt sinne körde vi sedan 10 tuffa stavgångsintervaller uppför Vilstabacken och rundade av med fem raska sprättstegsrepetitioner. Suger fint i både armar och ben! Som dessert blev det fem kilometer långsam jogg längs gula femman och i sista nedförsbacken kom ett helt gäng med Vilstaiter frustande. Cykelturen hem avslutades på bästa tänkbara sätt: medvind och sädesärla nummer tre. Ni förstår själva hur jäkla bra det här året kommer bli!

Apr 092012
 

Känns som om det var igår jag satt här vid tangenter och skrev hur skönt det skulle bli med fyra dagars sammanhängande ledighet utan några som helst åtaganden. Men så är det inte, utan det var i fredags och nu är det måndag kväll och det också så att alla sagor har ett slut. Men också en början, ha. Tre och en halv dags vecka. Mycket ord om ingenting. Påskhelgen har väl gått i skrivandet och fotoredigeringens tecken med välbehövliga break av löpning och promenader. I helgen blev det så klart att jag och mina vänner – och medförfattare – Anders Blomdahl och Bertil Breife kommer att göra en totalt omarbetad upplaga av vår bok Flight Identification of European Seabirds, som sålde slut i december för andra gången sedan förstautgåvan kom 2003. Nu väntar två års arbete, men fasen vad spännande det ska bli. Vi kommer bland annat att byta ut drygt 80% av de totalt 690 färgfotografierna. Målet är att boken nu ska bli så bra som vi alltid önskat att den skulle bli och nu har vi verkligen chansen! Det tar nog en månad eller två att sätta upp alla arbetsrutiner samtidigt som vi inte direkt bor nästgårds, så tack och lov för tekniken och dropbox. Hur det blir med den svenskspråkiga upplagan får framtiden utvisa.

Lördagen bjöd på strålande vackert väder och ett långsamt långpass genom Eskilstunas kulturlandskap. Njöt i fulla drag och började smida planer. Jag tänker alltid bäst på långpromenader eller långsamma långpass, när jag behöver tänka eller om en intressant tankeidé dyker upp. Har tänkt på det här med avgifterna för vissa lopp. Varför är skillnaderna ibland så otroligt stora? Bestämde mig nyligen för att exempelvis skippa Lidingö Ultra 50K, som ligger på 691 spänn plus tågresa på 300 spänn. Inte betalar jag totalt 1000 riksdaler för att springa 50 kilometer på en redan befintlig parkväg runt Lidingö med minimalt behov av arrangemang. Nä, tacka vet jag det mer intimare och betydligt billigare Sörmland Ultra, om man nu nödvändigtvis vill springa ultratävlingar, jo, några om året vill jag springa för att träffa likasinnade. Sedan kom då den där briljanta idén under mitt långpass: Spring Sörmlandsleden! Väl hemma betalade jag in för medlemskapet för att få tillgång till etappkartorna på nätet. I slutet av april tar jag istället tåget till Katrineholm och springer etapp 26, 25 och 24 till Vilsta och sedan vidare till Torshälla. Kommer att beta av etapper då och då och tanken är förstås att springa alla etapper på obestämd framtid. Snacka om vackert äventyr!

Påskdagen var en fysisk vilodag, men satte istället tankeverksamheten på prov. En jäkla massa skrivande och fotoredigerande fast två sköna långpromenader fick jag in. Fysiskt men inte såå fysiskt. Och så vart det en annan dag påsk. Ha, jag tog vid där jag slutade och skrev ihop ett litet löpardokument med tips och råd till mina goa Lidingöloppsadepter i Stockholm. När det var gjort och skickat var det bara att dra på sig löparskorna och iväg till Årbyskogen för att löpträna med Nordeagänget inför Å-varvet. Hade missbedömt tidåtgången, så jag var lite försenad. Bra uppslutning för att vara en helgdag eller kanske just för det är en helgdag. Nå, vi drog iväg direkt på gula femman (5km). Skaran blev tyvärr lite utspridd och lite synd om Linda, som fick springa ensam mitt emellan de två olika tempogrupperna. Sofie invigde sina nya löparpjuck och var nöjd. Med var också en liten hund, som var en jävel på att kuta och uppenbarligen tyckte det var kanonkul. Och nu gott folk är det dags för en kopp avkopplande chai med katterna. Hoppas er påskledighet varit så givande som ni önskade. God natt!

Apr 062012
 

Kan nog inte påstå att denna min dag varit särskilt lång, måhända innehållsrik, men inte särdeles lång. Hade glömt att stänga av larmet igår, så det drog igång 06:20 i morse. Katterna räckte ut tungan åt mig och vi somnade om. Slog upp ögonlocken kvart i tio. Toschie stod och trampade på magen och spann. Vände per automatik huvudet mot stora fönstret. Snön singlade ned därute. Ingen brådska att stiga upp. När det väl var dags stod  jag och svajade innan jag lutade mig framåt och utnyttjade tyngdlagen för att stappla framåt mot köket. Grym träningsvärk i vaderna efter onsdagens backintervall! Efter lite försiktig morgongymnastik var benen funktionella.

En grymt god grötfrukost och latte följdes av ett virtuellt socialiserande. Brevskrivande. Telefonsamtal med mamsen, som var mitt uppe i ett beställningsverk för Moskosels kyrka i Lappland. Beklagade mig för min gode vän (fågelskådande musikfreak) Kristoffer att det varit en ovanligt mager konsertkalender. Som bekant gillar jag springa, inte bara i skogen, utan även på konserter. Inga band alls i min smak de senaste månaderna eller ens framöver. Förvisso smått sugen på amerikanska Dark Dark Dark som spelar på Södra Teatern nu på onsdag eller Division of Laura Lee som har den dåliga smaken att spela när jag är bortrest i maj. Både i går kväll och idag har jag lyssnat på den brittiska duon Blood Red Shoes och deras färska platta. Fråga mig inte hur, men jag hade kollat Lugers och Debasers kalender, för att av en slump halka in på Lilla Hotelbarens (Malmen) kalender. Och vilka spelar där den 18 april, om inte Blood Red Shoes! Fri entré dessutom. Jag kommer att vara där i väldigt god tid! Men det var inte slut där. Lite senare på dagen fick jag ett femte mail från Kristoffer som tipsade om att Cloud Nothings skulle spela på Fotografiska den 19 maj. Grymt amerikanskt rockband som uppträder tillsammans med synthpsykadeliska The Soft Moon. Detta till den otroligt billiga penningen 140 spänn. Köpte biljett direkt. Vilken tajming. Dagen efter den 20:e drar jag sedan till Gotska Sandön i sex dagar. Tänk vad olika tillvaron kan upplevas, beroende på var man befinner sig. Här inne hos mig sken solen, barfota fötter slog takten mot golvet samtidigt som en kylig vind ven utanför med ridåer av snö som kom och gick. Bara en vägg emellan.

Nå, framåt eftermiddagen sprack det upp något och givetvis började det rycka i benen. Terräng var uteslutet med tanke på mina ömmande vader.  Lätt flack distans till Ekeby våtmark fick det bli. Riktigt skönt väder faktiskt och vackert med det tunna snötäcket. En lugn 5:30-fart tillät att njuta av omgivningarna längs ån. Hyfsat stora flockar med starar hade samlats på fälten liksom ett tiotal sädgäss (ny art på löparlistan!). Sprang igenom hela våtmarken. Moln av skrattmåsar hade samlats och i en av dammarna låg en supersnygg salskrake i praktdräkt! Även den ny på min löparfågellista, som nu ståtar med hela 154 fågelarter sedda under mina löparturer genom åren! Jag fortsatte min färd och tog några vackra omvägar innan jag stod vid dörren med 13 km i benen.

Än är dagen inte slut och de flesta vet väl att dagen heter långfredag eftersom den skulle präglas av sorg då dagen varit lång och plågsam för Jesus, där han hängde på Golgata. Fram till 1969 fanns ett förbud mot offentliga nöjesetablissemang att hålla öppet på långfredagen. Numera frossar folk och firar vad vet jag. Kanske långledigt, som jag. En väl bevarad hemlighet har varit att jag är smått besatt av Anthon Bergs mandelägg. Idag har jag även hunnit pröva Anthons mini fugleægg, chokoladeægg med och utan dragé. Vad flesta kanske inte vet är att Anthon skapade sitt berömda marsinpanbröd enbart för att bjuda sina otåligt köande kunder i butiken på Gammel Strand i Köpenhamn. Nä, nu börjar denna text bli alltför lång, vilket inte alls speglar denna dag, mer än till namnet. Imorgon blir det i alla fall ett långpass ;-)

Mar 172012
 

Den här tiden och en månad framåt är den optimala för att se bäver i Torshällas system av kanaler och åar, om man nu är intresserad att lägga ner en del tålamodsprövande tid på dessa smått märkliga och skygga djur. Jag tycker att det är lika spännande varje vår att försöka lokalisera några djur och deras revir och lära sig deras rutiner. Det tar alltid lite tid i början, men när man väl lärt sig några individers rutiner i skymningen, så kan man sätta sig på platsen med en termos med latte och väntan behöver sällan bli lång innan en biffig bäver kommer simmande. Bävern är nattaktiv, så chansen är störst att få se dem i gryningen eller i skymningen. Jag brukar välja skymningen och helst i april då kvällsljuset är längre och temperaturen är behagligare. Det är otroligt rogivande och kontemplativt att efter en arbetsdag bara få sätta sig på en stubbe vid Torshällaån eller mot en gammal husvägg vid Nybyån och bara betrakta krusningarna och den föränderliga ytan som trögt flyter förbi. Om sedan en bäver simmar förbi eller kravlar upp på strandbrinken intill är en bonus som man sover gott på. Nå, när jag i torsdags sprang längs med Nybyån såg jag att de varit på ett par aspar alldeles nyligen och igår sprang jag samma sträcka igen och då var ett av träden fällt. Nu var det spänning luften. Jag cyklade dit vid halvsex på kvällen och väntade tre kvart. Ingen bäver. Stack dit igen vid tio på kvällen med pannlampa. Ingen bäver. Bestämde mig för att gå upp tidigt denna lördagmorgon och göra ett nytt försök. Vaknade så vid fem i morse och katterna blängde surt med halvöppna ögon. Stadig grötfrukost sedan på med kikare, kamera och termos. Ingen soluppgång mot klarblå himmel, utan grått och småruggit väder. Men vad gjorde väl det då det skett ett påtagligt inflöde av vårfåglar. Både bofinkar och rödhakar sjöng lite varstans, liksom koltrastar och starar. Spelflygande grönfinkar, trummande större hackspettar, dovt hoande ringduvor och snacksaliga nötväckor i en skön blandning med en rad andra sjungande fåglar. En helt fantastisk morgon! Men trots tre timmar längs med Torshällas åssystem, sittandes och gåendes, ville ingen bäver visa sig. Det var i alla fall gott om spelande knipor i vattendragen och jag belönades ändå med en havsörn som kretsade ett tag över Torshälla hamn, innan drog norröver mot Mälaren. Vilken härlig start på dagen och klockan var bara nio när jag kom innanför dörren.

Efter en andra eller tredje frukost, beroende på hur man ser det, blev det lite mailande och uppdateringar av Madeirawebben. Därefter var det dags för den sedvanliga långpannan, alltså långpasset. Tänkte pröva en ny omvänd rutt med en avstickare som löparkompisen Nicklas Alhällen tipsat om. Det blev lantlig miljö via Gärdtre och sedan in på Årbys gröna mil sedan vidare längs Eskilstunaån via Närjeholmen och Ekeby våtmark; 23 km i långsamt tempo och vacker miljö! Resten av dagen gick i njutningen och lugnets tecken och skymningstimman tillägnades givetvis bäverspan vid åsträckan i norra delen av Torshälla. Tålamod och åter tålamod är en galen bäverspanares bäste vän!

Mar 132012
 

Tisdag. Blott en tisdag, som förflöt som en tisdag normalt brukar göra. Men utanför husets väggar och arbetets göromål for våren fram i den ljumma nordanvinden. Fick njuta en stund av vårvädret på den sedvanliga lunchpromenaden med P-A, som i dag gick längs vattnet vi Faktoriholmen och Stadsparken. Trots söndagens långpromenad ut till Ängsholmen med härligt mycket sånglärkor, sjungande starar och spelflygande vipor, så finns just nu ett ständigt sug inom mig efter att vistas i naturen och bara uppleva varje steg, varje tecken på nyvaket liv. Efter två dagars löpvila såg jag fram emot lite lätt distans i OK Tors skogar efter arbetsdagens slut. Katterna fick mat och en intensiv men kort kärleksstund, innan det bar iväg i tunna kläder. Solen började sänka sig så sakteligen. Redan längs med Torshällaån innan Kvarnfallet hörde jag en sjungande stare och ett par vemodigt flöjtande koltrastar. De röda blodkropparna rös av välbehag där de flöt fram med syre genom artärerna. Stannade till vid Nybybron för att spana efter bäver. Tog ett foto innan jag fortsatte min färd mot granskogen i OK Tor. En gulsparv drog sin räknesång till sju vid fälten till Ektorpsgården. Kort därefter uppslukades jag och mina lätta steg av den täta granskogen där ingen kan höra dig skrika. De sista strålarna av den sjunkande solen fann sin väg liksom rödhakens porlande sång vibrerade genom luften. Hjärtat tog ett glädjesprång eller vad det nu var. Visst har jag hört deras knäppande i buskarna de senaste veckorna, men sången har de sparat på. Kanske har de bara väntat på att den medialt hysteriska Melodifestivalen ska vara överstökad, så att de med självklar resonans och tonsäker styrka kan sjunga ut sin lycka. För så är det enligt gammal folktro i hela Europa. Att rödhaken för lycka med sig. Glad i själen flöt löpningen som på autopilot och de tio kilometerna kändes tidlösa som vore det en dröm.

Feb 292012
 

Onsdag. Veckans längsta arbetsdag, då det normalt är inomhusträning på Munktellarenan med Vilsta IK vid 19-tiden. Denna kväll var dock arenan bokad för andra aktiviteter, så jag bestämde mig för att skippa intervallträningen utomhus liksom cykeln till och från jobbet. Perfekt dag för ett uppdelat långpass. Efter en lätt frukost och mys med katterna, så snörde jag på mig trotjänarna, mina silvertejpade DS Trainer. Bestämde mig för att ta en omväg till jobbet och tog vägen via Nyby och sedan den gamla hederliga grusvägen längs med Eskilstunaån via Ekeby våtmark och Närjeholmen vidare till jobbet. Det började fint med två sjungande koltrastar vid Nyby och Ekbackens naturreservat. Spanade av ån regelbundet efter bäver. Bra tid nu. Tio fridfulla kilometrar senare var jag på jobbet och svidade om till proper jobbdress. Lång trevlig dag trots svajiga system. Kom iväg vid 18-tiden. Fortfarande hyfsat ljus. Tog den vanliga cykelvägen hem, 8 km i skön 4:45-fart. Fan så härligt med barmark under dojjorna! Väl hemkommen låg en trevlig överraskning och väntade på hallgolvet. Tyvärr inte den vackra grannfrun, men väl nya Roadrunner. Nä, det är inte någon amerikansk löpartidning, utan ett svenskt fågelmagazine från Club 300. Wow, premiär för den nya layouten! Sneglat på Aronssons VF? Får se vad den nya designen går för över en latte och sista biten kladdkaka…