Jul 282015
 

150728aNär Kerstin och killarna drog till Sälen i söndags för en vecka fullspäckad med aktiviteter blev det lite utrymme för nörderi och kalenderbitande på söndagkvällen. Ja, vad sägs om uppdatering av engelska hill-bagging-listan med fokus på Wainwright-topparna i Lake District, årets få tävlingsresultat och så förstås min tunga fågellöparlista! Visst har jag många olika fågellistor, såsom ädelkrysslistan, världslistan, tomtlistan, Lortlista, Utlänganlistan och fåglar-jag-ätit-listan för att nämna några, ja, och så har jag den mest aktuella listan, den med de fågelarter jag noterat när jag springer. Medan Wainwrightlistan inte inbjöd till några glädjetjut, bara 73 toppar – av 214 – inhängda och klara så levererade fågellöparlistan oväntat positivt resultat. Ja, det visade sig att jag förrförra helgen sprängde 200-gränsen. Så, nu står listan och vibrerar på hela 201 fågelarter. Fågelart nummer 200 blev nattskärra och det var en magisk natt då jag sprang på fina Bruksleden från Surahammar upp mot Ramnäs och sedan i en lov söderut förbi Rövallsmossen och vidare söderut tillbaka mot Surahammar, Hallstahammar och Västerås. Sju timmar genom natten, från skymning till gryning. När jag så passerade Långsjön och längre fram de gamla fina tallskogarna söder om Surahammar avlöste spelande nattskärror varandra. Trollskt att höra deras hårt spinnande läte som varierar i styrka. Inte konstigt att nattskärran förärats så många namn och skrockfullhet i folktron. Jag var bara tvungen att stanna till då och då, hålla andan och bara insupa det suggestiva spinnandet genom nattens mörker. Och någon halvmil söder om Surahammar sprang jag på en väldigt tillmötesgående nattskärra och på bara några meters håll blev dess surrande till ett genomträngande hårt knatter. I pannlampans sken formligen lös dess stora ögon som reflexer i natten och var således lätt att följa i mörkret där den rörde sig från tall till tall. Den jagade över de öppna hällmarkerna med sin mekaniska fjärilsflykt samtidigt som den utstötte grodlika lockläten (se och lyssna på ett riktigt läckert youtube-klipp från Västmanland så förstår ni vad jag försöker beskriva). Det blev ett magiskt och närmast intimt möte där minutrar flöt på oräknade. Tror det var runt 30 år sedan jag var med om ett liknande möte i Nordupplands skogsmarker. Ett par tre mil senare när jag kom ut i odlingslandskapet nära Västerås var det dags att hänga in art #201 på listan: Kornknarr. Den raspade ljudligt i sommarnatten och det är ju inte svårt att förstå att dess latinska namn, Crex crex, är onomatopoetiskt. Och det blev ytterligare en kornknarr innan natten var slut.

I övrigt har året bjudit på en massa fina fågelmöten och bland de mest oväntade hör utan tvivel mötet med tre fjällpipare. En fantastiskt vacker vadarfågel, som ni säkert förstår av namnet häckar i fjällen. Till saken hör att under mitt löpäventyr på Kungsleden förra sommaren hade hoppats väldigt mycket på att få se just fjällpipare, men icke sa Nicke. Jag noterade i stort sett alla typiska fjällarter, utom just fjällpipare. I början av maj drog så Kerstin och jag till England för att reka Snowdonias berg i Wales och därefter styrde vi kosan till Lake District för att springa Great Lakeland 3Day för andra året. Och när vi kommit upp på Kirk fell halvvägs på tävlingens första dag sa Kerstin: ”Niklas, kolla fåglarna där!” Först såg jag dem inte. De var helt enkelt för nära. Och när jag väl såg dem… Blodet rusade och hjärtat gjorde någon slags inåtvänd saltomortal. Där stod de. Tre vackra fjällpipare. Två färggranna honor och en mattare hane. Så oväntat att jag fortfarande har svårt att tro att mötet ens ägt rum, om det inte vore för att jag lyckades föreviga dem med min lilla löparkamera! Annars levererade Wales åtråvärda listarter såsom glada, svarthakad buskskvätta och gäckande alpkråka.

Nä, inte har jag slutat skåda fågel! Jag har bara sammanfört fåglarna och naturen med de stigar jag nu färdas på!

150728b

Nov 162013
 

Medan en del springer ultraintervaller med Pace on Earth eller har en KUL helg i Kristinehamn valde jag med anledning av min rådande ”viloperiod” köra ett långpass med VLK (Västerås Löparklubb). De har en trevlig aktivitet, Train & Run, vilket innebär att de tar tåget till olika platser och därifrån springer de sedan hem till Västerås. Ofta lägger de upp det så att rutten passerar en eller ett par tågstationer så att löpare kan haka på längs med vägen alternativt kliva på tåget hem. Med detta upplägg kan fler hänga med och själva välja distans efter sina förutsättningar. Så, nu var det dags för VLK att ta tåget till Eskilstuna och sedan springa tillbaka till Västerås (ca. 52 km). Förra året följde jag och klubbkompisen Rikhard med dem fram till Tumbo i vackert väder, snö och isande kyla, innan vi vände hemåt (se blogginlägg). I år fick jag en blänkare från Micke (Fridholm) att det var dags igen. Kul! Jag följer inte något sorts viloprogram slaviskt under mina 5-6 viloveckor, förutom att veckomängden är halverad. Det var inte så mycket att fundera på, särskilt som det också handlade om social löpning. Försökte få med mig några från Eskilstuna, men de var antingen uppbokade eller förkylda.

Fredag kväll och regnet öste ner eller snarare öste på horisontalt. Riktigt ruggväder, vilket gjorde att jag trotsade naturlagarna och hängde upp min nya orientaliska julstjärna i arbetsrummet. Katterna och jag mös medan jag kollade väderprognosen inför lördagen. Flera små solar och en fet solmorsa över Eskilstuna täckte SMHI:s väderkarta och temperatur över 10 grader. Härligt! Tidigt i säng. Klockan började spela sin harpmusik vid halvsju-rycket på morgon. Utvilad. Fixade frukost och kände av luften på balkongen. Fan, det var ju nästan sommarvärme. Bestämde mig för att cykla in till stationen för att passa in Västerås-tåget bättre och hinna med en latte i julstjärnans vackra lyster. Kom till stationen strax innan åtta och solen började trevande stiga över hustaken. Sex minuter över åtta gled tåget in och åtta farligt coola löpare kom glidande på ett brett led i tunneln. Per, Roger, Micke x 2 har jag träffat tidigare, men sedan var det några nya ansikten. Efter obligatorisk handskakning och fotosession bar det av längs ån mot Ekeby våtmark. Otroligt härlig morgon med sol, 10-11 grader och västvind. Vi följde grusvägen längs med ån hela vägen till Torshälla. Därefter tog vi en genväg via OK Tors 2,5:a för att sedan komma ut på Solviksvägen och därifrån blev det asfaltsnötande hela vägen till Kvicksund. Det var kul och inspirerande att prata Bislett, vasalopp, England, triathlon, multisport och det ena med det andra med sköningarna.

Efter nästan 20 kilometer var vi framme i Kvicksund. Simon hann med tåget till Västerås och tre nya fräscha löpare stod och väntade för att ge sig på de avslutande 32 kilometerna till Västerås. Jag tackade för sällskapet och vände om hemåt. Någon kilometer efter Tumbo såg jag i ögonvrån något som fladdrade en bit ut på åkern. Fjädrar. En stor mörk fågel. Stannade, hoppade över diket och så upp på åkern. Alltid lika sorgligt med road kill, men just där välde sorgen upp inom mig. Nedanför mig låg en magnifik, stor och vacker tjädertupp. Livlös. Den kommer inte att spela mer. Inte imponera mer på tjäderkvinnorna med sina kluckanden och sina utspända solfjäderformade stjärtfjädrar. Ena vingen tycktes bruten, men i övrigt var den hel och vacker. Bestämde mig för att hämta den under söndagen och lämna in den för uppstoppning, så den får samsas med storskarven och ormvråken som redan ligger i frysen. Otroligt hur stora de är och vilken näbb!

Sprang vidare och tog sedan in på OK Tors fina tekniska trailsjua. Väl hemma efter 34 kilometer var det bara att mixa ihop en smarrig energidrink i blendern och lägga sig i ett hett skumbad. En riktigt skön start på dagen. Tack alla VLK:are för trevligt sällskap! Rundar som vanligt av med några foton från dagens tur.

131116a 131116b 131116c 131116d 131116e 131116f 131116g 131116h 131116i 131116j
131116k

Mar 242013
 

Jag har begåvats med ett nytt smeknamn på äldre dar: Ultralöparornitolog. Dags att trycka upp nya visitkort! För typ 30 år sedan blev jag känd inom fågelskådarvärlden som den ende fågelskådande punkrockaren. Till historian hör att jag var svartrockare, men för vanliga döda var spretigt hår liktydigt med punk. Tiderna förändras, liksom hårets längd och mängd. Ultralöparornitolog, hm. Kärt barn har många namn!

Härom veckan blev jag intervjuad per telefon av Lars Erlandsson och Niclas Sannerheim för ett inslag i deras digitala skapelse Löparpodden. Med ledning av min nya titel kan ni säkert gissa er till ämnet för intervjun. Istället för att jag skriver ett långt inlägg om intervjun föreslår jag att ni lyssnar på den i Löparpoddens säsongspremiär.

Hittade några foton som speglar då och nu. Det blir sällan som man tänkt sig… Tack och lov kanske ska tilläggas;)

Sep 032012
 

Vilken dag! Startade morgonen 04:40 med att laga gröt åt tio skådarpolare, sedan iväg till Nabben. Måndag. En bil på parkeringen! Vi klev ur och jag upptäckte en jagande hornuggla över Kolabacken intill. Det märktes att Falsterbo Bird Show och helgen var förbi, då vi bara var ett 40-tal skådare på Nabben under morgontimmarna. Träffade några gamla fågelskådarvänner, bland annat Ulf Ståhle, som jag rest tillsammans med i Jemen. Morgonen gav trevliga artar som fältpiplärka, rödstrupig piplärka och smalnäbbad simsnäppa. Sedan bar det av till Annas konditori för en snabbfika i sommarvädret. Hälften av gänget gav sig sedan av hem till Stockholm, medan vi övriga drog till kanalen för skåda rovfåglar. Moderata västvindar och övervägande klart skapade den nödvändiga förutsättningen: termik (varma uppåtvindar) för de seglande rovfåglarna som behöver höjd för att kunna korsa sundet till Danmark. Det blev en mycket minnesvärd eftermiddag i bästa sommarvädret vid kanalen. Vid halvelva började de första bivråkarna och ormvråkarna komma glidande från ”fastlandet”. Rovfåglarna kom på löpande band. Det var glador, sparvhökar i mängd, hela tre pilgrimsfalkar, några lärkfalkar, tornfalkar, en brunglada, havsörn, en elegant stäpphökshona och inte mindre än tre mindre skrikörnar! Att få se tre mindre skrikörnar i Sverige på en och samma dag är något som förmodligen bara händer en gång i ens liv. Stämning var på topp bland alla skådare vid kanalen. Delad glädje är sannerligen dubbel glädje.

Vid tretiden så ebbade rovfågelsträcket ut, förutom att det pumpade på med sparvhökar. Jag bestämde mig för ett långpass på Falsterbohalvön, medan polarna drog till Foteviken för att skåda fågel. Luften var ljumt varm, himlen azurblå och vinden fläktade svagt. Jag snörde på mig skorna, fyllde en handflaska med vatten och tog mig över huvudvägen till den gamla banvallen. Skön grusväg som ledde till Skanör. Kände mig plötsligt naken utan min handkikare runt halsen. Att springa genom veritabel fågellokal utan kikare är lite av att utsätta sig för en mental prövning. Tänk om… Fortsatte hursomhelst mot de norra delarna till Skanörs kyrka, vidare över norra Flommen till Revlarna för lite strandlöpning. Insåg snart med besked att jag hamnat på nudistdelen, så jag vände tillbaka. Följde sedan en smal grusväg längs hela Flommens fina våtmarksområde ner till fyren i sydväst. Därefter blev det lite kryssning genom Falsterbos små bygator som kantas av pittoreska hus. Hittade så småningom tillbaka till banvallen och efter 20 kilometer landade jag på vårt soldäck, där polarna softade i solen, vad annars. Ljuvlig löpning, utan en tanke på distans eller tid. Det fick bara bli som det blev helt enkelt och det gick bra utan kikare.

Sep 012012
 

Efter lattefrukost med vännerna Janne och Hubbe på fredagsmorgonen bar det iväg till Falsterbo. Efter en stabil non-stop-körning nådde vi Falsterbo strax efter lunch. Slängde in packningen i den hyrda villan i Ljunghusen. Därefter till Falsterbo kanal, men eftersom det var övervägande mulet och därmed dåliga förutsättningar för sträckande rovfåglar, drog vi vidare in mot sjöarna i Skåne för att leta mindre skrikörn. De flesta utkikspunkterna kring Havgårdssjön var ”upptagna” av andra skådare, men vi var lite innovativa. Gott om vråkar glador, sparvhökar, tornfalkar och enstaka lärkfalkar. Vi körde förbi punkt 106 och ställde oss på en plats med bra utsikt över landskapet. Rödglador hängde över bokskogsdungarna. Hubbe hittade en havsörn som låg i vinden. Några minuter senare kom en ny havsörn inseglande och till vår förtjusning mobbades den av en läcker brunglada. Ibland händer allt snabbt. Plötsligt kommer en mindre skrikörn flygande kanonfint. En läcker raritet. Den visar upp sig suveränt fint innan den sakta glider bort. Fem minuter senare kommer ytterligare en mindre skrikörn och strax efter den samma fågel som tidigare. Två snygga mindre skrikörnar inom loppet av en kvart! Vi avrundar inlandsexkursionen med en sväng till Näsbyholmssjön för att kolla in ett par svarthalsade doppingar. Sammanfattningsvis en kanoneftermiddag med totalt 12 arter rovfågel! På kvällen kom resten av ligan. 10 goa fågelskådare samlade i huset.

Lördagmorgon hoppade undertecknad upp vid 04:40 för att fixa gröt åt alla, sätta på termosvatten och kaffe. Frukosterandet fungerade fint, trots att vi var tio personer. Sedan bar det av till Nabben innan solen en gott upp för att få en bra plats på udden. Då det är Falsterbo Bird Show var flera hundra fågelskådare att vänta på Nabben. Så blev det också. Träffade många goa vänner som jag inte träffat på länge. En stängshök drog förbi, tre underbart vackra dvärgmåsar ”dansade” omkring utanför udden och ståtliga pilgrimsfalkar satt ute på Måkläppen. En strålande morgon på många sätt! Vid 10-tiden var det dags att omgruppera. Till det alltid lika självklara Annas konditori vid Ljunghusen, för latte och annat sötare energiintag. Därefter dags för Falsterbo kanal, där ett 60-tal skådare redan fanns på plats, däribland min vän Kristoffer. Det blev fem underbara timmar där i strålande väder och mycket sträckande rovfåglar: bland annat 200 bivråkar, en mindre skrikörn, flera rödglador, tre pilgrimsfalkar, blåhök, brunhök, mängder med sparvhökar och totalt tio vita storkar. Mer än godkänt!

Efter en kort sväng ner till Skanörs Ljung och Ängsnäset drog vi tillbaka till huset, där Björne, Susanne och jag svidade om till löparmundering. Alla ska vi springa Lidingöloppet om en månad, så det var kul att få ihop ett skönt löppass tillsammans. Det blev ett fint pass på 10 kilometer längs med Falsterbo kanal, till Lotsvillan för att sedan springa på stranden ner till Ängsnäset och därefter irra oss in bland små bokskogsstigar och vägar kantade av miljonvillor innan vi nådde vårt huset. Härligt att springa tillsammans och på stranden.

Vi rundade av kvällen med en delikat middag på en Thairestaurang i Höllviken. En fullspäckad dag med sol, fågel, skratt, möten, njutning och skön löpning. Nu är det dags att knyta sig. En ny dag imorgon, som börjar med grötkok.

Jul 262012
 

Vaknade tidigt till en klarblå himmel. Dags för en lång nummerlapps-hämtar-vandring över alptopparna till Davos. Avnjöt frukosten med några trevliga löpare från Österrike, innan jag packade ihop och begav mig till linbanan nere i Klosters. Upp till Gotschnagrat och därifrån blev det en underbar vandring längs med bergsryggar, över toppar och genom dalar på lite mer än 22km, men som tog hela dagen i anspråk. Liksom igår gott om alpina fågelarter såsom snöfink, ringtrast, alpjärnsparv, alpkaja och vattenpiplärka. Dagens höjdpunkt i bokstavlig mening blev den gråvita toppen Weissfluhgipfel på 2844 meters höjd som jag nådde på en smal och svindlande stig. Inte läge att börja vandra i tankarna. Där åt jag medhavd lunch och bara njöt av de ändlösa vyerna av taggiga bergstoppar som skar in i den blå himlen. Vandringen ner till Davos blev en stekhet historia och det var riktigt skönt att få komma in i den skuggiga skogen som tog över en bit ner i dalen. Och där tror jag att det får räcka med ord. Återkommer på söndag med en rapport från Swissalpine.

Jul 252012
 

Ska försöka mig på att skriva en kort rapport om dagens långvandring på hög höjd. Kan redan nu avslöja att det blev en riktig höjdare och alla intressen blev tillfredsställda! Vaknade vid halvåttarycket. Tittade ut genom fönstret. Molnen hängde tunga över Madrisa, Tog med mig kartan över bergslederna kring Klosters till frukostbuffén. Några morgonpigga cyklister, trekkers och löpare hälsade god morgon på olika språk. Vid nio vandrade jag ner i dalen och tog linbanan upp till Gotschnagrat på 2281 meters höjd och sex plusgrader. Jag hade siktat in mig på att bestiga Casanna på 2557 meters höjd, men jag fick avvakta en halvtimma då en dimbank bäddade in hela berget. Ville liksom inte gå vilse och bli en ny Ötzi. Det lättade och jag vandrade långsamt upp mot Cassana på en ytterst smal och svindlande stig. Det märktes att luften var tunn och det gick inte att gå annat än mycket långsamt. Och just där uppenbarade sig en riktig höjdare i form av en vacker förbiflygande snöfink! Eller hade jag möjligen börjat hallunicera? Nä, jag hörde den också. En lifer! Jag såg sedan flera till och en häftig flock om hela 30 snöfinkar. På toppen av Casanna blev det en långfika för att avnjuta den sanslösa utsikten och tystnaden. Moln passerade därnere och små dimbankar växte fram i dalgångarna. Det fanns något religiöst över det hela eller som att tiden upphört för en stund.

Vaknade upp ur det kontemplativa tillståndet och påbörjade den långa vandringen ner till Klosters. En fantastisk vandring med många härliga möten med fåglar som alpjärnsparvar, citronsiskor, ringtrast, en ståtlig överflygande kungsörn mobbad av ett par tornfalkar, vattenpiplärkor, korpar och en hel del nötkråkor när jag nådde skogen i dalarna. Flera familjer med svarta rödstjärtar observerades. Annars var det murmeldjurens visslande i dalgångarna och deras sköna stil och nyfikenhet när man kom in i en koloni, som fyllde en med glädje. Satte mig ner och bara betraktade de bautastora gnagarna, som faktiskt liksom vargen har ett alfapar.

Det blev totalt 15 kilometers vandring under drygt sju timmar och högervaden känns helt OK, så det finns hopp för lördagens höjdpunkt! Och så några foton…

Jul 242012
 

Sitter på Soldanellas terrass i bergssluttningen ovanför Klosters i Schweiz. Proppmätt efter en utsökt middag på stället. Njuter i detta nu av en espresso och den fantastiska utsikten av dalen och de omgivande bergstopparna. Några har fortfarande ”fläckar” av snö. Klippsvalor och tornseglare drar över terrassen. Jag är verkligen glad att jag hittade detta ställe att bo på. Ingen trafik alls. Inget artificiellt brus. Bara vinden, prasslet i träden och lågmälda röster. Nästan som att de som pratar – och långt ifrån alla pratar – inte vill störa den tystnad som är. De som bor här är främst MTB:are, några swissalpinister och en del trekkers samt en löpglad skådare från Torshälla. Har inte hört någon som talar engelska (förutom när jag snackar med någon), bara tyska och franska. Det är nästan så att jag rodnar när det tickande ljudet hörs då jag i skrivande stund slår ner fingrarna på tangentbordet. Så tyst är det, nästan.

Nedresan har klaffat från det att vinkade farväl av mamsen halvsju i morse. Flyget lyfte något försenat från Arlanda. Och från flygplatsen i Zürich var det bara att hoppa på ett tåg in till centralstationen, sedan byte till Sargans och där ytterligare ett byte mot Davos. Man får väl säga att det gick som på räls, då jag bara behövde vänta några minuter på varje ställe. Tågresan från Zürich till Klosters tog två timmar och en kvart. Lägg till 25 minuter och du är i Davos. Från den lilla pittoreska stationen vandrade jag mellan gökursvillor i alla storlekar och böljande alpängar vidare uppåt till Soldanella (medlem i Hostelling International). Receptionen var stängd så här mitt på dagen. Det blev till att vänta på terrassen. Klarblå himmel, om än lite disigt, och högsommarvärme, som man inte varit bortskämd med i Svedala. Satt i skuggan av ett parasoll och avnjöt en burk köttbullar i gräddsås från ÖB. Får inte slarva med maten inför loppet!

Klockan fem tog ägarinnan Myriam hand om mig och jag fick nyckeln till mitt charmiga lilla rum med en helt bedårande utsikt. Det var nästan så jag fick ett infall att ställa mig i fönstret och börja joddla i bara mässingen. Men det kanske passar bättre tidig morgon eller vad tror ni? Packade upp alla prylar. Märkligt att det kan bli så mycket sladdar och adaptrar? Därefter hängde jag på mig kikaren och kameran och begav mig längs en led uppåt bergen innan middagen vid halvsju. Rekade lite inför morgondagens vandringar till ett par toppar ovanför Klosters. Sanslöst vackert med skog på de branta sluttningarna och gröna alpängar med betande kor, vars klockor man hörde hela tiden. Hur mycket jag än försöker måla med orden för att återge landskapet och atmosfären, så är det dömt att misslyckas. Jag rundar därför av och tar en promenad nedåt i dalen innan det blir dags sömn i alpernas undergörande luft.

Jul 212012
 

Det är mycket nu, som Stefan Sauk en gång sa. Avnjutit semesterns första frukost i solen och betraktat molnen, som drar förbi och aldrig mer ska komma igen. Känns overkligt med två veckors semester på sommaren! När hände det senast? Tror det var 2005, då jag och några goa skådare från Värmland seglade från Madeira till Selvagensöarna en vecka i juli, för att skåda fågel förstås. Normalt tar jag bara semester på våren och hösten. För att skåda fågel förstås. Men eftersom löpningen trängt sig in livet än mer på senare år får jag rucka på det normalt normala. Så, för första gången väntar en kombinerad skådar- och löparresa med upplevelsen som det primära. På tisdag morgon lyfter planet mot Schweiz för en vecka i Davos. Det mesta av förberedelserna är fixade och packningen var förvånansvärt lättpackad. Tar dock med mig två par löparskor. Mina Fuji Racer får åka fint med min Leica i handbagaget medan mina ultratrotjänare DS Trainer 16 får trängas i ryggan. iPhonen laddad med ny schysst musik.

Separationsångest inför morgondagen, då Gloria och Toschie ska transporteras till en ny kattvakt, dock en god vän. Var över till Tessi i början av veckan för att kolla hennes balkong och mäta för att sätta upp ett nät en halvmeter ovanför räcket. Kom på mig själv att låta som en småbarnsförälder som var på väg att lämna över barnen till svärföräldrarna för första gången. Det är mycket nu, inte minst känslomässigt.

Livets ironi fick jag mig en släng av igår och det är inte över än. Tänk, jag går ut från jobbet med leende på läpparna och två veckors semester framför mig med bara en vecka kvar till Swissalpine. 30 veckors fokuserad träning inför denna höjdpunkt, i dubbel bemärkelse. Kroppen känns i toppform och kvar finns bara nojjan att bli förkyld. Väl hemma svidar jag om för ett lätt terrängpass. Kör gamla fina kuperade Torshargspåret. Håller 5-fart och allt känns som vanligt fram till 6,5km på vägen hem, då plötsligt en obehaglig dov smärta sprids i nedre delen av högervaden. Den avtar inte. Jag kan fortsätta sista kilometern hem, men orosmolnet tornar upp sig! Jag har aldrig haft några känningar där och de bara kom utan förvarning. Hemma blev det massage, ispålägg, sedan Percutane och kompressionsstrumpa på. Idag lördag känns det bättre men känningarna finns där fortfarande. Nu blir det total löpvila fram till nästa lördag och enbart vandringar i bergen kring Davos och bara hoppas på det bästa.

Det är mycket nu, men jag är vid gott mod och längtar till alperna. Ska jag få se min livs första murkrypare? Kommer jag till start? Och i så fall kommer jag i mål? Det vet jag först om en vecka, men hursomhelst vet jag redan nu att det också kommer att bli en underbar vecka i fantastisk natur!

Jun 292012
 

Som en glad överraskning låg det där på hallgolvet med sin lätt igenkännliga röda logotyp på kuvertet. Härlig fredagsglädje! I samma veva som jag sprättade brevet transformerades plötsligt detta framtida och diffusa äventyr till något högst konkret. Deras slogan Swissalpine – more than a race borgar onekligen för något alldeles extra. Förhoppningsvis något alldeles oförglömligt också! Brevet innehöll välkomstbrev, info och så biljetter. I anmälningsavgiften på dryga tusenlappen ingår fri resa från valfri flygplats i Schweiz till Davos, tur och retur, samt en nio-dagars-biljett för kommunikation i Davos-området. Snacka om valuta för pengarna!

Det börjar onekligen kännas smått pirrigt, men framför allt jäkligt spännande och kul. Träningen rullar på som planerat med 80 km per vecka inklusive två backpass. Återstår tre veckors träning innan jag åker ner till Davos för att acklimatisera mig till höjden, vandra några leder och skåda fågel. Det blir även en övernattning i det gemytliga gästhuset Chamanna Cluozza, beläget på 2000 meters höjd i Schweiz enda nationalpark nära italienska gränsen. I övrigt är allt bokat och klart. Robert Bloom, Carina Borén och Christian Pfäffli har varit vänliga och förmedlat värdefulla tips och råd. Äventyret börjar ta form och nedräkningen kan starta.