Mar 172020
 

03aSå var årets tredje besök i Tivedens nationalpark genomfört. Blev lite av en chockartad start. Hade hoppats på en snöklädd nationalpark under något av besöken i januari eller februari men så blev det inte förutom några timmars snöfall i januari. Snö som snabbt smälte undan. Nåväl, tog 12-tåget från Eskilstuna på torsdagen den 12 mars med Laxå som mål. Gråmulet och regn. Men efter Örebro var det som att åka in i en nordlig vit klimatzon. Ymnig snöyra och ett fullständigt vitt landskap. Snacka kontrast. Väl i Laxå hade jag en timma tillgodo innan bussen till Sannerud (Tived kyrka) skulle avgå. Passade på att äta en rejäl lunch och det blev till att klafsa fram genom ett decimetertjockt täcke av blötsnö. Smaklös slush. Jaha, detta var ju lite otippat och vårkänslorna kom av sig. Nåja, bara gilla läget och hålla humöret uppe.

Steg på buss 761 strax efter tre. Det snöade i alla fall inte. Dagens andra överraskning gjorde entré 50 minuter senare någon kilometer innan den lilla byn Sannerud. Plötsligt var det knappt någon snö alls utan mest spridda fläckar med snö. Kände mig lättad och glad. Har ingenting emot snö, lätt pudersnö, men i slabbig blötsnö ser jag ingen som helst glädje. Steg av och gjorde ett besök i den mysiga Tiveds Lanthandel som drivs av Maria och Joacim, som gav upp livet i Stockholm och slog ner bopålarna i Sannerud hösten 2017. Jag hade hoppats på en kopp finkaffe eftersom de har Tivedens kafferosteri som närmaste granne men Maria kunde tyvärr inte tillgodose mitt behov. Hon berättade dock att kafferosteriet skulle hålla öppet alla dagar över påsken. Glädjande eftersom jag kommer att besöka nationalparken 4-5 dagar över påsk och blir det nog ett par besök hos både lanthandeln och kafferosteriet.

Tackade för mig och satte av på kyrkstigen mot Tivedstorp. Blött. Vissa partier av stigen var mer att likna vid en bäck. Bara att ge upp primadonnatrippandet och köra på. Blev rätt kall om fötterna första kilometerna trots seaskinz på fötterna. Kylig luft. Nära nollan. Och blåsigt. Skönt att komma fram till Käringaudden. Slå upp tält, såga upp ved och tända en skön brasa. Ta en kopp kaffe och blicka ut över Stora Trehörningen. Långt ifrån rådande Corona-hysteri.

03b
Karta-start03c03d
03e

Fortsatt utforskning av östra delen
Vaknade i gryningen. En spelande morkulla passerade över Käringaudden några gånger. Första för i år. Ett tunt duggregn kom och gick. Trehörningen låg nästan blank. Steg upp, gjorde upp eld och ordnade med frukost. Årets första bofink mellanlandade för en stund på udden. Drog på smilbanden. Kalla vindbyar från nordost. Duggregn som övergick i fin kornsnö. Packade ihop och avnjöt en (tredje) sista kopp kaffe. Inte bråttom någonstans.

03f

Utforskandet i nationalparkens östra del under februaribesöket gav sannerligen mersmak. Då var det blåsigt som attan medan prognosen för detta besök antydde måttliga vindar men kalla nätter. Har ju en förhoppning om att kanske höra ugglor och lodjur eller varg för den delen. För de två senare krävs förstås en stor portion tur. Hursom, jag tog (som vanligt) stigen över den läckra Tärnekullen. Ett spillkråkepar bjöd på hela sin ljudliga repertoar och drog till med några trumvirvlar. Plötsligt tyckte jag mig höra en visslande sparvuggla, men tyvärr för få gånger och alltför avlägset för att vara helt säker. Stod kvar i den lämpliga biotopen i tio minuter och lyssnade. Ingen sparvuggla hördes. Fortsatte min färd. Gjorde några nya avstickare vid Vitsandstärnarna. Inte min grej att fastna i gamla fotspår. Stiglös vandring och löpning är ljuvligt. Passerade Junker jägares sten och målet var sedan Kölnavattnet och Bergslagsleden söderut för att ta mig in i den östra delen av nationalparken och fortsätta att utforska detta orörda och stiglösa område av fantastisk natur. Stötte en biffig tjäderhöna.

03ff 03g 03h 03i

Rätt spännande att färdas i stiglös gammelskog med bara ungefärlig riktning mot Tivedsdalen, inte planlöst men bara låta terrängen diktera färden. Kom ut på den gamla fina skogsvägen i dalen och testade en skogsväg som följde parkgränsen till Prästmossen och därifrån återigen stiglöst västerut mot Tivedsdalen. Uppe på den läckra bergryggen längs med dalgången hittade jag en fantastisk plats som jag på en gång bara kände: ”Wow, här ska jag sova inatt!” Memorerade platsen och omgivningen längs den relativt branta nerfarten. Blev ett besök till Takstenen medan molnen skingrades. Kollade in lummer längs skogsvägen, summerade tre arter. Upplevde sedan den nordsydliga höjdryggen öster om dalgången med målet att att ta mig till den läckra platsen för mitt tänkta nattläger. Vilken kväll. Klarblå himmel och solnedgång. Kyligt. Fantastisk stjärnhimmel. Fler och fler stjärnor, konstellationer och stjärnhopar allteftersom himlen mörknade. Och så den intensivt klara aftonstjärnan i väst. Finns det något mer rogivande? Mer svindlande…

03j 03k 03l 03m 03n

Vaknade i gryningen. Svinkallt utanför säcken. Säkert åtta minus. Låg och drog mig. Lyssnade på de fåglar som är långt mer tuffare än jag: spillkråkor, någon nötskrika, ett par nötkråkor med sitt karaktäristiska läte, sprudlande tofsmesar och en härligt ljudlig korp som kom svepande längs med bergryggen. Steg slutligen upp när solen gjort sitt intåg på riktigt. Trailskorna frusna till sten och vattnet i flaskorna stela av is. Hade dock nära till bäcken för frukostbestyren. När solen höjt sig ytterligare och jag mätt njöt av andra koppen kaffe hördes så det ljuvliga ljudet av spelande orrar på avstånd. Sådant värmer själen.

Lördagen bjöd på fantastiskt väder med klarblå himmel och knappt en vindpust. Fortsatte min färd genom skogarna mellan Tivedsdalen och Bergslagsleden. Vackert men krävande. Tog sedan en tur in i den mer civiliserade västra delen för att få springa på lite stigar. Tog mina favoriter Trollkyrkorundan och Oxögabergsrundan. Vid huvudentrén var det byst med folk. Kul att folk ger sig ut i naturen. Och riktigt kul att möta så många hundar. Lyckliga hundar, stora som små. Men sedan var det skönt att åter få vika av in i den östra delen. Stiglös enskildhet. Storesjön var en ny bekantskap och i den låg ett krickpar. Årets första för mig. Vackert varmt släpljus. Mmm, där ska jag sova en natt i påsk, men för denna gång var målet att sova under Takstenen. Och det blev en fin kväll. Helt vindstilla. Knappt ett ljud. Gled iväg till sömnens domäner medan sval luft slickade mitt ansikte.

03o 03p 03q 03r 03s 03t 03u 03uu 03v 03w 03x 03y

Söndag morgon var inte alls lika brutalt kall som gårdagen. Fick uppleva soluppgången innan det mulnade på söderifrån. Efter frukosten bar det av västerut mot Bergslagsleden. Tog en sydligare rutt jämfört med den i februari. Och vilket avsked det blev i detta härliga sprickdalslandskap. Jag har liknat det vid en dragspelsbälg, en jättelik bälg, men dessa bergryggar liknar mest valryggar i luftig tallskog och däremellan surdråg och fina skvattrammyrar eller skogsängar som jag föredrar att kalla dem. När jag svettig kom upp på en av dessa ryggar satt så en grann tjädertupp i en tall rakt framför mig i ögonhöjd. För några sekunder var vi lika förvånade båda två innan den slog ut vingarna och gled iväg genom den murriga dalgången. En slags inverterad miniorgasm.

03z 03zz 03zzz

Väl ute på Bergslagsleden valde jag att promenera till Stenkällegården och Sörhamn. Meningslöst att springa då jag bara skulle få vänta ännu längre på bussen. Det blåste hårt och kallt. Och det blåste rätt in i det vanligtvis mysiga vindskyddet vid Vätterns strand i Sörhamn. Det var skönt att få stiga på en varm buss. Bara jag och ännu en passagerare. Välkommen tillbaka till Coronaland tycktes luften och de tomma sätena ljudlöst förmedla.

Karta_oversikt03zzzz

Fåglar och djur
Totalt noterades 40 fågelarter. Under lördagen stöttes tre tjädertuppar och vistelsens samtliga tjädrar observerades i östra delen. Under lördagen passerade flera flockar med ljudliga tranor norrut liksom drillande sånglärkor. Sångsvanar hördes och några par rastade i Stora Trehörningen. En maffig duvhökshona sågs fint i östra delen. Det var väldigt länge sedan jag hörde hoande skogsduva så det var trevligt att få höra två individer nära Takstenen. Sjungande kol- och dubbeltrastar förgyllde liksom årets första bofink som trevande sjöng upp sig. Även årets första hämplingar noterades. Annars inget anmärkningsvärt i fågelväg. Några ekorrar höll låda och gammal vargspillning hittades på några platser.

Något om utrustningen
Testade den nyinköpta och nymoddade ryggan Osprey Talon 33 L som är tänkt för framtida löpäventyr, nu närmast Bohusleden på 6 dagar. Stabilare ryggstycke jämfört med min betydligt lättare OMM 32 L. Den bjöd inte på samma wow-upplevelse som Osprey Talon 44 L. Vi får se vad det blir. Första natten använde jag Six Moon Designs Gatewood Cape som ”tält”. Övriga två nätter under bar himmel, nå, en natt under stjärnhimmel och en under mäktigt stentak. Sovsystemet bestod av markskydd i form av tillklippt tyvek, 70 cm tunn cellplast, Sea to Summit UL uppblåsbart isolerande liggunderlag, dunsäcken Sea to Summit Spark III och sovsäcksöverdrag från Fjällmark. Enkelt och avskalat.

rygga

Nu närmast väntar en blandning av socialt löpäventyr på Tunaberghalvön och ejdersträck med gamla vänner på Öland innan det är dags för ett långt påskäventyr i Tivedens nationalpark, ja, om inte Corona stänger ner hela landet, men det löser sig.

På återseende…

Arkiv för Tivedens nationalpark 2020:
Story från januari>>
Story från februari>>

Feb 262020
 

02aUtan bil och körkort får man se till att ha en portion framförhållning, ibland krävs en stor portion. Mina planerade besök framöver i Tivedens nationalpark är inte logistiskt komplicerade. Jag tar tåget till Laxå och därifrån buss till Tived kyrka eller Undevi beroende på vilken väg in i nationalparken jag känner för. Hemresan till Eskilstuna från Tiveden sker med Skaraborgaren, expressbussen mellan Lidköping och Stockholm, som avgår från Sörhamnskorset (väg 49) klockan 11:10 varje söndag. Trots framförhållning var bussen fullbokad de första helgerna i februari men den 23 februari fanns plats hem. Passade på att boka hemresa även för mars-besöket.

Det var med stor längtan jag steg på 14-tåget till Laxå torsdagen 20 februari för en långhelg i Tivedens nationalpark. Väderprognosen lovade finväder på fredagen. Men prognoser är prognoser och smhi är smhi. Bussen (761) till Tived kyrka går enbart två gånger om dagen på vardagar, klockan 06:00 och 15:10. Så planen var att sova i skogsdungen med motionsspåren i utkanten av Laxå och ta sexbussen på fredag morgon. En väderprognos är en väderprognos medan vädret blir som det blir. Torsdag eftermiddag, kväll och natt blev en regnig historia. Köpte ostkaka och några bananer till frukost. Stannade till på Rastpunkt Laxå för att äta middag och softa ett par timmar innan det kändes lägligt att promenera iväg till skogen och hitta en lämplig tältplats. Hade lite koll på terrängen då jag varit där tidigare. Och jag har gott minne för platser. Hittade en bra plats ett stenkast från elljusspåret. Snabbt upp med tältet i regnet. Låg och mös med strilande regn mot tältduken. Somnade rätt snabbt.

Ställt klockan på strax innan fem. Upp och hoppa. Stjärnklart. Slog ihop ett blött tält. Svalde en banan och promenerade sakta till Laxå järnvägsstation. Skön luft och ett par plusgrader. Bussen gled in vid stationen. Bara jag och chauffören på bussen. Som att åka limousine, lite hybris och låtsad stjärnstatus. Åt ostkaka medan det sakta ljusnade under resans gång. Steg av vid Tived kyrka fyrtio minuter senare.

Västra halvan
02bTog den gamla blåmarkerade kyrkstigen mot Tivedstorp. Ljuv morgon. Tivedskogen vaknade. Mindre korsnäbbars snirklande sång hördes, ödsliga rop från korp, skogsmesars sång och kungsfåglars sirliga silvertoner och rätt som det var hördes en nötkråkas karaktäristiska läte. Någon kilometer innan Tivedstorp vek jag av på grusvägen mot Vitsand. Folktomt. Bara vindens sus, fåglars läten, mina andetag och mina knastrande steg, annars tyst. En snabbis till Käringaudden för att kolla vedförrådet och på vägen tillbaka tog jag den korta men branta läckra slingan över Tärnekullen. Trolsk och vacker. Därefter till Junker jägares sten och genvägen till Kölnavattnet och Bergslagsleden. Huvudmålet för detta mitt besök var att utforska delar av den stiglösa östra halvan av nationalparken. Bergslagsleden slingrar sig genom nationalparken i nord-sydlig riktning och separerar den västra halvan med sitt väl markerade stignät från den östra halvan som i stort sett är helt stiglös frånsett den gamla fina skogsvägen genom Tivedsdalen, även den i nord-sydlig riktning. Längtan efter att få bege mig in i gammelskog utan stigar var stor och inte utan ett stänk av pirrig förväntan. Men här bakar jag in en cliffhanger och hoppar för tillfället över fredagens besök i östra halvan. Sena eftermiddagen på fredagen avnjöts på stigarna i västra halvan och jag slog nattläger på Käringaudden. Det mulnade på och blåsten ökade betänkligt. Slog upp tältet och gjorde upp eld. Åt middag och valde att krypa ner i sovsäcken relativt tidigt och bara lyssna på det fantastiskt höga bruset genom skogshavet. Så otroligt häftigt att höra vindens växande framfart långt bortifrån och i antågande högt upp genom trädkronorna, som en osynlig jättevåg som bryter i ett jättedån för att tona bort. Regnet kom och gick under kvällen, natten och morgonen.

Valde att ta sovmorgon då regnet strilade ner medan stormbyarna drog i trädkronorna ovanför. Lagade frukost i absiden och vilade sedan en timma i en mysig varm sovsäck. Prognosen sa att regnet skulle upphöra framåt lunch. Jag hade amatörmässigt glömt att ta med regnjacka, trots gott om utrymme i den nya långvandringsryggan som jag kommer att ”köra in” under några besök i Tiveden. Nåväl, jag hade ju inte åkt till Tiveden för att lägga på hullet och fundera över livet. Packade ihop och kom iväg strax efter halvelva på lördagen. Tog stigen längs Stora Trehörningens västra strand, sedan ned längs Lilla Trehörningen och så förstås den fina gamla orangemarkerade stigen förbi Blanksjön och vidare upp mot Ösjönäs och sedan mot huvudentrén, där jag träffade på de första människorna. Fyllde på med finvatten och fortsatte sedan på röda stigen via Oxögaberget och Lilla Trollkyrka. Det kom lite regnstänk till och från men vindjackan torkade snabbt i vinden. Lördagen bjöd inte alls på lika mycket (fågel)liv som dagen innan (eller den än mer vårlika söndagen). Tog sedan Bergsslagsleden söderut för att utforska grusvägen hela vägen bort till Tivedsdalen. Mitt mål var att övernatta intill eller under Takstenen, beroende på väder. Ja, det var väl vad som finns att berätta från den västra halvan och här följer ett fång bilder därifrån.

Karta
02c 02d 02e 02f 02g 02h 02i 02j 02k 02l 02m 02n 02p 02q 02r 02s

Östra halvan
Som sagt, huvudmålet för detta besök var att utforska nationalparken mellan Bergslagsleden och Tivedsdalen. Detta var mitt sjunde besök över flera dagar i nationalparken och jag har aldrig tidigare besökt den stiglösa delen öster om Bergslagsleden. Det kunde inte bli en bättre jungfrutur med soligt och vårlikt väder under fredagen, om än blåsigt. Sjungande skogsmesar och mindre korsnäbbar om vart annat. Hittade vargbajs på grusvägen vid Kölnavattnet. Tog Bergslagsleden söderut och vid sydspetsen av Sör-Ämten vek jag av österut i den stiglösa skogen. Tog ut kompassriktning och kollade solens läge för att med solens hjälp hålla rätt riktning mot sydost hela tiden. Så fantastiskt härligt att bara få vandra i orörd skog utan att följa en stig. Leka med tanken att jag inte går i någon annans fotspår. Känslan av att plötsligt ha förflyttat mig till en gammelskog långt uppe i norr, men bäst av allt, att befinna sig bara några timmar hemifrån. Ingen brådska. Bara njuta. Njuta av varje steg, varje andetag. Det är sådana här ögonblick man minns, så mycket klarare än andra. Ögonblick värda att färdas långväga för att få uppleva.

Kom så småningom ut på den gamla fina skogsvägen som går i nord-sydlig riktning genom Tivedsdalen. Att man vandrar i en bred djup sprickdal blir man snart varse. Höga branta skogsklädda ryggar följer dalen. En hel del lummer kantade skogsvägen, flera orrar stöttes på flykten och totalt tre maffiga tjädertuppar noterades varav en flygande som jag kunde följa rätt långt  i vackert medljus. Alla sinnen var med och blicken överallt, tack och lov, annars hade jag kanske missat dagens andra vargspillning. Denna var en relativt färsk och lång korv på 13-15 cm. Ja, och jag hade säkert även missat de två snitslarna i en gran och den smala trädplankan som låg därinne i dunklet över Tivedsdalsbäcken och därifrån en smal knappt synlig stig. Till Takstenen månne? Jag följde stigen genom kuperad terräng med härligt luftig tallskog. Och visst, där uppenbarade sig till slut den berömda Takstenen. Hur många rövare, laglösa och vilsna själar hade inte kurat därunder genom århundradena? Kanske årtusenden. Mäktigt! Skrev några rader i gästboken innan jag styrde stegen västerut mot Bergslagsleden.

Kan inte annat än småle när jag sitter här och skriver. Vandrade genom en sagolik natur som måste upplevas IRL. Det var en tidskrävande vandring. Upp och ner. Kände mig lite som Gulliver som vandrade över en gigantisk och skogsklädd dragspelsbälg. Det blev en hel del zick-zackande, för det handlade inte om böljande sluttningar utan stup på sina håll, men oftast med välkomnande skvattrammyrar i sprickdalsbottnarna, om man skulle falla. Vilken skog! Vackra torrakor med silvergrå patina. Träd i alla åldrar, mestadels tall men en hel del gran och björk med enstaka gigantiska aspar. Och så alla döda vackra träd, stående som liggande, som kännetecknar en gammelskog. Man blir glad inombords. Det är detta vad jag kallar skog, vilket är långt ifrån Skogsnäringens numera rätt regelbundna kampanjer om – vad de definierar som – skog, allt för att dupera den stora massan. För mig kommer en virkesåker alltid vara en virkesåker, inte en skog.

Det blev övernattning på Käringaudden fredag till lördag som en parentes. Men sent på lördag eftermiddag nådde jag Takstenen. Faktiskt efter att ha missat den närmast osynliga ”ingången” från skogsvägen men det var bara att vända efter ett tag och då noterade jag snitslarna och sedan träplankan till bro. Det började skymma på väg till Takstenen. Beslöt mig för att reda mitt nattläger under stenen med blicken upp mot himlen. Det blev stjärnklart. Men tyvärr fortsatt blåsigt. Jag som hade hoppats på en helg med ugglor, kanske vargyl och kanske ropande lodjur. Jag fortsätter hoppas till nästa tur. Det blev hursomhelst en skön natt med lite atmosfär från alvernas tidevarv.

02z

Normalt brukar jag springa (nåja, jogga/lufsa, är väl mer korrekt i Tivedens tekniska och kuperade terräng) och har väl hyfsad koll på tidåtgång i relation till distans, men nu bar jag på en större och tyngre rygga, vilket betydde att jag behövde en större tidsmarginal för att slippa stressa till bussen. Gick därför upp vid sjusnåret på söndag morgon. Måste ha varit 6-7 plusgrader och bara tunna spridda moln på en annars turkosblå himmel och ett ljus som skvallrade om en uppåtgående sol. Efter grötfrukost och två koppar kaffe bar det iväg västerut mot Bergslagsleden. Denna gång valde jag en mer sydvästlig riktning jämfört med den mer västliga dagen innan.

Jag är ledsen men jag kan bara inte beskriva naturen på min vandring från Takstenen till Bergslagsleden den vårlika morgonen. Sprickdalarna och framför allt de vidsträckta ”platåerna” med det fantastiska golvet, mosaiken av mossor i olika skiftningar och nyanser, den luftiga gamla tallskogen, suset. Jag ställde mig på en upphöjning och bara njöt. Tog upp mobilen, filmade ett panoramaklipp på 380 grader som jag la upp på min Tivedensida på FB. Vilken ljuv och fantastisk morgon. Det kommer garanterat bli flera återbesök till dessa platåer i området mellan Lommasjön-Stora Djupsjön-Bergslagsleden-Tivedsdalen. Beroendeframkallande om något. Kan man överdosera endorfiner så är det sannolikt där.

karta_utsnitt

Framme vid Bergslagsleden var det bara att vandra söderut mot Stenkällegården med ett slags Mona Lisa leende på läpparna. Och här följer några fotografier från östra delen.

03a 03b 03c 03d 03e 03f 03g 03h 03i 03j 03k 03n 03o 03p 03q

Fåglar och djur
Noterade totalt 28 fågelarter. Under vistelsen noterades 5-6 orrar och fyra tjädertuppar, en flock med grågäss och tillika sångsvanar flög över mot norr. Utöver en oväntad nötkråka även flera nötskrikor och korpar till och från som snart sätter igång med häckbestyren. Flera sjungande gärdsmygar förgyllde. Jag blir lika glad över att möta denna lilla tuffing och det är alltid lika fascinerande att höra dess otroligt höga klara sång, från en sådan liten kropp. Man kan inte bli annat än förundrad. Annars får jag nog säga att mindre korsnäbb var helgens karaktärsart, lockande och sjungande fåglar hördes titt som tätt. Årets första sånglärkor på väg norrut noterades på söndag förmiddag. Förutom några livs levande rådjur och ekorrar var det annars mest spår av allehanda däggdjur som noterades, mest bajs om man ska tala klarspråk.

02o
Bajs

Tokig i lummer
Av Sveriges nio lummerarter hade jag fram till denna helg noterat fem arter och jag vet inte hur många bestånd av revlummer som jag granskat i jakten på lopplummer. Dessa två är väldigt lika men särskiljs enklast på sporangiernas placering, som iögonfallande ”toppspiror” hos revlummer men väldigt diskret i bladvecken hos lopplummer. Jag har granskat mindre bestånd som saknat ”toppspiror” både på Sörmlandsleden, Bruksleden, Bergslagsleden och i Tiveden men det har alltid bara varit revlummer. Enligt Artportalen fanns dock ett fynd av lopplummer vid Stigmanspasset, men jag planerade inte passera där den gångna helgen. Men lyckan blev stor när jag till slut fann ett bestånd av lopplummer längs den fina skogsvägen genom Tivedsdalen. Det blev en liten glädjens kryssardans där i solen på skogsvägen. Sådan är seden som gammal fågelskådare. Bara någon kilometer senare hittade jag ännu ett bestånd lopplummer. Och jag blev lite full i skratt när jag på lördagen hittade ett rätt stort bestånd intill stigen mellan Ösjönäs och huvudentrén. Hur många gånger hade jag passerat dessa lopplummrar? 10 gånger kanske, minst. Så, summerade helgen med tre lummerarter och samtliga fotograferades (se nedan). Och jag kan varmt rekommendera lite spännande kulturhistorisk läsning om lummer på följande sida hos naturhistoriska riksmuseet>>

lopplummer
revlummer
mattlummer

Något om utrustningen
ospreyryggaLöften är till för att brytas eller vad är det man brukar säga? Jag har lovat mig själv att aldrig gå över 32 liter på mina ryggsäckar. Men i de ryggsäckar jag har på 30-32 liter (Inov-8 och OMM) får jag plats med mat för max 6 dagar utan att göra avkall på utrustning för ett äventyr i fjällen. Inför den stundande långvandring mellan Hemavan och Storfjord i augusti/september vill jag dock ha mat för 9-10 dagar innan påfyllning. Efter en hel del letande och testande blev det en Osprey Talon på 44 liter, som jag modifierat något. Bland annat låtit skomakaren sy på flaskhållare från OMM på vardera axelrem + några andra justeringar. Den sitter fantastiskt skönt och det gör otroligt mycket att ha en ram i säcken. Älskar alla fickor och andra små funktioner. Ingen av de ryggor jag har packar jag på samma sätt så nu håller jag på att komma underfund med att packa denna på bästa sätt.  I övrigt körde jag samma upplägg som i januari med Tarp Tent Notch tält, Sea to Summit ultralight isolerande liggunderlag och som sovsäck Sea to Summit Spark III. Eftersom jag ville fylla ut packvolymen slängde jag även i den nyinköpta lätta syntetsäcken (Mountain Equipment Starlight micro) för korta sommaräventyr och som jag öppnade helt och bara la över dunsäcken som ett lätt tunt täcke.

Avrundning
När jag kom ut på Bergslagsleden på söndag morgon hade jag god marginal tills bussen skulle avgå. Vandrade söderut längs leden och njöt av det vårlika vädret. Noterade ett par rådjur, ett par spillkråkor och tre kivandes större hackspettar (triangeldrama) och så en maffig tjädertupp som stöttes. Väl vid Stenkällegården var ingen hemma så jag kunde inte handla något. Hade över en timma tillgodo innan bussen skulle hämta upp mig. Bestämde mig för att besöka Sörhamn vid Vätterns strand. När jag närmade mig Vättern kom en liten larv i ockrabrun päls vandrande på den soldränkta grusvägen. Fotograferade den och förflyttade den sedan till det solvarma gräset vid sidan om vägen. Nere vid Vätterns strand hittade jag ett ljuvligt litet vindskydd som de boende ställt i ordning. Fixade kaffe och njöt av Vättern med varm sol i ansiktet. Bättre än så här blir det nog inte en helg i slutet av februari dagarna innan min födelsedag.

rostvinge sorhamn

Väl hemma mailade jag över en bild på fjärilslarven till mina gamla fågelskådarpolare Bertil Johansson: ”Bertil, du som är nattfjärilsentusiast, har du koll på vad detta är för en art?” Ett dygn senare kom svaret: ”Rostvinge. Jag bifogar ett foto på en imago (fullbildad fjäril) som satt i ljusfällan i Nyhamnslägen 25 juli förra året.” Vad vore livet utan hjälpsamma och trevliga vänner?!

rostvinge_BJ

Mitt nästa besök i Tivedens nationalpark blir den 13-15 mars och jag har höga förhoppningar på ugglor och en djävulsk önskan om att få höra lodjur.

På återhörande

Niklas

Arkiv för Tivedens nationalpark 2020:
Story från januari>>
Story från februari>>
Story från Mars>>

Jan 082020
 

202001aDet var med glädjens sköna pirr som jag steg av bussen vid Sörhamnskorset halvnio på fredagkvällen den 3 januari. Som jag längtat efter att få sätta av på mitt efterlängtade lilla projekt, det att göra minst ett helgbesök med en eller två övernattningar i Tivedens nationalpark under årets alla månader 2020. Blir säkert några extra besök i mars/april för att lyssna efter lodjur. Under 2019 besökte jag nationalparken vid fem tillfällen, vilket resulterade i artikeln Löpäventyr i Tivedens nationalpark med förhoppning om att locka fler löpare och vandrare till denna pärla av gammal sammanhängande skog på höjdryggen mellan Vänern och Vättern. Eftersom en del har svårt att få tummen ur bjöd jag helt sonika in ett gäng sköna stiglöpare för social njutlöpning på stigarna genom nationalparkens fantastiska natur under ett par fina septemberdagar med boende (och fantastisk middagsbuffé) hos Anders & Co i Tivedstorp. Tänk att få springa eller vandra ett par dagar i sagolik natur utan att möta ett enda kalhygge. Bergryggar och sprickdalar om vartannat, som bälgen på ett dragspel. Långa kalslipade ryggar, andra med fluffiga täcken av fönster- och renlav och ytterligare andra med luftig gammal tallskog. Dessa hällmarker som jag älskar så mycket. Sprickdalars murrigt mörkt eller fuktigt grönskira surdråg eller långa breda dalgångar med heltäckande ängar av skvattram och gles gammal kortvuxen tallskog. Myrar, små mörka tjärnar och trolska sjöar. Jag blev tidigt förälskad, ja, passionerat förälskad i denna skog och dess invånare som bara får vara. Och någon gång i höstas tog längtan form och jag bestämde mig för att göra ett besök under årets alla månader 2020 för att få uppleva årstiderna och växlingarna. Att som gammal fågelskådare och sentida stiglöpare har det alltid varit en fröjd att följa naturen och förundras över alla små skeenden året om. Varje årstid med sin särskilda charm. Samma procedur varje år, men med helt nya upplevelser och med samma barnsligt nyfikna förundran. Så, där stod jag i mörkret medan bussen försvann iväg. Fem plusgrader och en lysande halvmåne. Slog på pannlampan och joggade iväg mot Stenkällegården.

För att spara lite tid tog jag den fem kilometer långa grusvägen till huvudentrén istället för den längre och tekniskt trixigare Bergslagsleden. Och från huvudentrén tog jag sedan den härligt kuperade stigen längs Stora Trehörningens östra strand med sikte på Käringaudden och övernattning där. Fläktande byig vind från nordväst. Månens sken som speglade sig i Trehörningen. Tyst bortsett från vindens sus i trädkronorna. Den härliga känslan av att färdas genom mörkret med hjälp av en begränsad tunnel av ljus. Skönt pirrigt. Rädd? Aldrig när jag färdas längs stigar i skog och mark bortom tätbebyggda orter. Det är ju inte så att det står en enögd albino med ett basebollträ bakom ett träd och väntar på att en intet ont anande löpare eller vandrare ska komma förbi. Men mörkret skärper hursomhelst ens sinnen, särskilt hörseln, så man bör kanske inte låta fantasierna skena helt fritt.

202001b

Väl framme på Käringaudden slog jag snabbt upp tältet och förberedde det för skön sömn. Sågade upp och klöv ved för morgondagen. Så härligt att få krypa ner i sovsäcken och njuta av en kopp te. Vindens sövande sus i trädkronorna ovanför och antågande vindbyar som växer i styrka, likt osynliga svepande vågor som bryter i ett dånande brus genom ett hav av trädkronor. Att få somna till detta är ljuvligt.

Vaknade vid åttasnåret på lördag morgon. Kyligt utanför, varmt och gosigt i sovsäcken. Somnade om. Solens strålar knackade på tältduken så kvart över nio var det väl dags att stiga upp. Gjorde upp en eld och fixade frukost. Njöt i solgasset med en kopp kaffe. Ett meståg dök upp i strandtallarna. Trädkrypare, kungsfåglar, tofsmesar och några talgoxar. Jag kan inte bli annat än imponerad av dessa små livliga krabater. De livar upp sinnet. Överlevare som de är. Kungsfåglarna med sin vikt på fem gram. Och jag med mina 63000 gram och alla mina hjälpmedel för att klara mig några dagar i skogen. Känner mig smått hjälplös i jämförelse.

202001c 202001d

En tysk tjej med en siberian husky vid namn Nima kom förbi. Det blev en trevlig pratstund i solen. Hon hade varit uppe vid Grövelsjön över jul och nyår men vädret hade inte varit särskilt tillmötesgående. Hon stannade till i Tiveden för en långpromenad i solen innan färden fortsatte mot Tyskland.

Jag packade ihop och kom inte iväg förrän vid elvasnåret. Tog stigen längs Stora Trehörningens västra strand. Tunn is täckte de skuggiga vikarna. En nötskrika flög ljudlöst förbi. Bockade av Mellannässlingan. En ny bäverhydda hade tagit form av ett ett gäng energiska bävrar precis intill bron över sundet mellan Stora och Lilla Trehörningen. Många nyfällda björkar i anslutning till hyddan. Smålog. Avnjöt därefter den gamla fina orangemarkerade stigen söderut via Blanksjön. Läste de gamla informativa skyltarna som Domänverket en gång satt upp. Kul att de är kvar. Vidare via huvudentrén och Trollkyrkerundan. Mötte fem vandrare och en hund. Tog Bergslagsleden upp till Kölnavattnet för att kolla vedförrådet inför en eventuell övernattning i skärmskyddet sista natten. En trevlig vildmarkskille hade nyligen anlänt och tänkte avnjuta natten där. Jag fick en personlig återberättelse av den senaste tidens händelse i hans liv. Tänk vad naturen gör med en. Avskalat, titellöst och förtrolighet i en slags treenighet. Inte alltid, men förvånansvärt ofta. Om man bara tar sig tid.

202001f 202001g 202001h 202001i 202001j 202001k 202001l

Solen började sänka sig som ett glödgat klot bortom Kölnavattnets glesa skogsrand. Dags att fara vidare. Tog en tidigare rekad genväg till Junker Jägares sten. Häftigt stor. Lika förundrad varje gång. Jag alltså. Vid Vitsand var stranden tom på sommarens badande människor, istället brann eldar inne i skogsbrynet. Kunde ha varit alver på vandring. Sjön, den mörka skogsranden i väster, strimman av tunn orange himmel och ett dovt blått himlavalv. Bara att ta in. Man upphör för ett ögonblick. Andas utan att tänka.

202001m 202001n

Ett oräkneligt antal andetag senare framme vid Käringaudden. Slog snabbt upp tältet. Gjorde upp eld. Fixade middag. Kyligt. Ner mot nollan. Ett par eldar fladdrade fortfarande bortåt Vitsand. Torkade strumpor och skor intill elden. Månen rörde sig sakta västerut eller, nja, månen rör sig inte alls utan det är som vi alla vet klotet jag sitter på. Lilla jag vid lilla sjön Stora Trehörningen, på en höjdrygg mellan två stora sjöar. Långt bort ifrån drönarattacker i Irak.

202001o

Kylan gjorde att jag valde att krypa ner i sovsäcken redan vid 18-tiden. Riktigt mysigt. Starkt silversken från månen, trots att den bara var halv. Hög klar luft. Betraktade tallarnas skuggor mot tältduken. Blåsten avtog alltmer. Tallgrenars skuggor mot tältduken skiftade allteftersom månens rörelse över himlen. Det skulle bli en rejält kall natt. Lyssnade till små fjäderlätta susningar genom trädkronorna ovanför. Trädde dunsmocken över sovsäckens fotända och Haglöfsjackan på övre delen av säcken i förebyggande syfte. Tankar kom och gick, gled iväg mot drömmar och sömn, vaknade till då och då. Tittar aldrig på klockan. Låter bara natten ha sin gång. Den går inte att skynda på. Och varför skulle jag vilja det? Så ljuvligt varmt och mysigt i sovsäcken. Och så tyst.

Vaknade slutligen på riktigt vid 8-snåret när jag såg ut mot gryningen i glipan mellan marken och yttertältet. En spegelblank sjö. Totalt vindstilla och en djupröd orange rand i söder. Det tog emot att stiga upp ur den varma säcken. Inte fundera, bara göra. Upp och uppleva. Mer än halva sjön var täckt av ett tunt istäcke. På mindre än 12 timmar!

202001p 202001q202001r

Fixade frukost och packade samtidigt ihop utrustning. Korpars karaktäristiska rop hördes en bit bort. Njöt av gröt och kaffe med blicken vilande över sjön och soluppgången. Enstaka vakringar i den spegelblanka ytan. Drömlikt men bitande kyligt. Kom inte iväg förrän strax efter 10-snåret. Började med den läckert kuperade Tärnekullerundan och körde några varianter på stigar och mötte en kille med en söt dvärhschnauzer. Noterade hans Zeiss-kikare och den sedvanliga skådarfrasen for ur mig: ”Sett nåt?” Och sedan var samtalet igång. Fåglar, vargar och natur. Sympatisk kille vid namn Mikael Åkesson, genetiker och forskare knuten till Grimsö forskningsstation. Tiden rann iväg innan dvärgschnauzern Anky tyckte att det minsann fick räcka med babblande om vargar, Kindlaberg och annat, vilket hon visade husse med tydlig otålighet. Vi tog farväl och önskade varandra en fortsatt god tur.

202001s 202001t 202001u 202001v 202001x 202001y 202001z

Jag hade sparat min favoritrunda, Oxögabergsrundan, till sist och den norra halvan av loopen är bara så fantastiskt vacker. Noterade både matt- och revlummer. Och en timma senare mötte jag återigen Mikael och Anky. Glatt berättade Mikael om dagens guldkorn; en flock mindre korsnäbbar som visat upp sig fint. Vi konstaterade samstämmigt att sannolikheten för minnesvärda möten ökar med antalet besök i naturen. Och det kan räcka med en flock med granna – annars så flyktiga – mindre korsnäbbar för att göra en glad för en hel dag. Lär man sig uppskatta de till synes små och obetydliga ögonblicken och mötena behöver man aldrig gå hem tomhänt. En liten skogsmus som rotar i ens rygga när man ska försöka sova bereder en lika mycket glädje som en maffig tjädertupp som plötsligt brakar upp längs en sidostig i nationalparken. Den filosofiska ingivelsen skingrades och vi tog farväl en andra gång. Moln täckte himlen. Vinden var tillbaka. Alla sjöar och tjärnar var istäckta. Dagen innan öppna med vågor i blåsten. Snö började falla liksom mörkret. Tog sikte på skärmskyddet vid Kölnavattnet. Fick bli övernattning där, inte minst av logistiska skäl. Gjorde snabbt upp eld. Kölnavattnet kontrasterade i vitt mot den mörka skogen. Middag och kaffe och en sprakande eld. Sakta övergick snöfallet i regn. Kröp ner i sovsäcken vid 18-tiden. Det var länge sedan jag tillbringat mer än 12-14 timmar i sträck i en sovsäck. Var väl i Sarek för 3-4 år sedan, insnöad i nästan ett dygn. Gäller att man trivs med sig själv och är vän med sina tankar, minnen och drömmar. Varandet och tiden blir flytande.

202001zz 202001zzz 202001zzzz 202001zzzzz

Vaknade i gryningen. Varmt (7-8 plusgrader), stilla och ett trolskt dis som svävade i skogen. Av snön fanns inga spår. Kölnavattnet hade återfått sitt mörka anlete. Avnjöt en sista frukost innan jag axlade ryggan och joggade söderut på Bergslagsleden. En riktigt skön morgon. En fantastisk långhelg i Tivedens nationalpark närmade sig slutet ju närmare Stenkällegården jag kom. En långhelg med härliga växlingar och fantastiska ögonblick och trevliga möten. Det var med fulladdade batterier och sinnesro som jag steg på bussen mot Eskilstuna.

202001zzzzzz 202001zzzzzzz 202001zzzzzzzz 202001zzzzzzzzz

Fåglar
Totalt noterades 20 arter. Värt att nämnas är flera meståg, vilka alltid gör mig glad då de dyker upp från ingenstans, omgärdar en med liv och läten, innan de strax drar vidare och lämnar en i total tystnad. Man står kvar med ett leende på läpparna. Karaktärsarten under vistelsen får nog sägas vara de många mötena och småflockarna med mindre korsnäbb. Stötte en maffig tjädertupp på en omarkerad stig. Korpar hördes till och från, vilka hör vildmarken till. Flera spillkråkor och större hackspettar noterades. Totalt tre gärdsmygar, denna lilla tuffing, hördes vid några risiga blöthål.

Något om utrustningen på turen
Tarptent Notch enmanstält, Sea to Summit Spark III sovsäck, liggunderlag Sea to Summit Ultralight Insulated, tunt sovsäcksöverdrag, sovunderställ i fleece och gosiga tjocka ullstrumpor. Ryggsäck OMM Classic 32 liter, gaskök och utgångsvikt för turen på 8,1 kg.

Nästa besök
Har tänkt utforska mer av den östra ”stiglösa” halvan av nationalparken under de kommande besöken. Förhoppningsvis kanske det kunde komma lite snö inför februaribesöket. Den som lever får se och det blir som det blir. Håll koll via Facebook-sidan>>

God fortsättning!

Niklas

Arkiv för Tivedens nationalpark 2020:
Story från januari>>
Story från februari>>
Story från Mars>>

Karta

Sep 192019
 

00aVi var 13 taggade stiglöparentusiaster som mötte upp på parkeringen i Tivedens nationalparks huvudentré i lördags förmiddag. Tidig avfärd från Stockholm, Trosa, Västerås, Eskilstuna och Katrineholm. Men vi var inte ensamma. Det var ju Vandringens dag runt om i landet! Parkeringsplatsen fylldes snabbt. Glada vandrare en masse runt om i nationalparken. Glada miner med lätt särade läppar som andades in sval krispig luft med tydlig smak av september. Molntussar mot en djupblå himmel. För nio av de tillresta väntade helt nya stigar genom fantastisk natur. Skulle kunna vara smått avundsjuk om det inte vore för att det är omöjligt att tröttna på denna oas av gammal skog som kantar de slingrande stigarna. Tystnaden. Träden som ljuder av vinden och skratten från ett gäng glada stiglöpare som hänger kvar i luften innan de tonar bort. Brusfri natur. Förundran och den barnsliga glädjen som avlöser varandra. Var och en med sin upplevelse. Avskalat, rent och enkelt. Delad glädje är sannerligen dubbel glädje!

Jag har i ord förmedlat en del av mina tidigare besök i Tivedens nationalpark och har inte för avsikt att göra det på nytt. Anledningen till gångna helgens besök tillsammans med likasinnade var just att låta var och en själv uppleva nationalparkens stigar och sagolika natur med dess fantastiska sprickdalsterräng. Man kan inte läsa sig till sann upplevelse. Om jag så sprider superlativen som förföriska förespeglingar är det bara ord. Mina ord. Sann glädje och eufori som skapar minnesbilder kan bara ett besök i nationalparken erbjuda. Olika för var och en. Detta blir således ett inlägg där deltagarnas egna bilder får förmedla två dagars härlig stiglöpning i Tivedens nationalpark 14-15 september. Aptitretare till en större helhet!

00b 00c

Lördag 14 september

Vi började med Trehörningsrundan men gjorde en avstickare på den gamla fina orangemarkerade öglan förbi Blanksjön. Härlig smal och kuperad stig genom fin natur. En sällan trampad stig som varmt kan rekommenderas. Här blev det ett trevligt missförstånd varför ett litet gäng sprang motsols och mötte resten av sällskapet som sprang medsols med en liten omväg. Stigen längs Stora Trehörningen är fin, stundtals teknisk men med minimal kupering. Efter ”backhopparklippan” avnjöts läckra Tärnekullerundan sedan vidare till sevärdigheterna Junker Jägares Sten och Stenkällan. Längs Vitsands långa fina beach bjöd vi alla fikande vandrare på gracil snygglöpning som hade fått cat walken i Paris att blekna. Stenkällan avnjöt vi två gånger beroende på en läcker omarkerad utförslöpa från Stenkällehuvud. Tillbaka till entrén intogs medhavd lunch om än aningen sent. Därefter var det dags för den tekniska och kuperade Trollkyrkerundan med Stora och Lilla Trollkyrka. Den senare med vy österut mot ett glittrande fjärran Vättern.

Framåt sena eftermiddagen bar det slutligen av till vårt boende i Tivedstorp, 1600-talsidyllen några kilometer norr om nationalparken. Molnen rullade in. Regnet svalkade skönt mot naken hud på väg mot bastun. Så ljuvligt skönt med ett riktigt bastubad och hela gänget fick plats i den minimala bastun. Smäckra stiglöpare. Finns det hjärterum…

Vi hade beställt både middag och frukost. Louise och Malin hade tagit inbjudan seriöst och klätt upp sig för galamiddag. Galant! Vi var inte det enda sällskapet och vi skulle dela den stora fina lokalen i Kaffestugan med ett annat sällskap på 40 personer. Visade sig vara Sörmlandssmurfarna, en regionalavdelning till Rikssmurfförbundet, som skulle ha 50-årsstämma. Stämning var mycket god utan vare sig magiska svampar och spetsad hallonsaft. Den utsatta tiden för middagen flöt sakta förbi medan hungern ökade för varje minut. Utsvultna stiglöpare är inte att leka med. Till slut bjöd Anders och hans vänner in till en sagolik grillbuffé. Den var värd varenda spänn. Den hade allt, även för vegetarianer, glutenintoleranta och flexitarianer. Tror alla av oss tog om och då hade nya grillrätter plötsligt lagts upp. Och vilka delikata kalla såser! Så det var bokstavligen en proppmätt skara när undertecknad dukade fram den numera traditionella och specialkomponerade Florida cheescake med grädde och hemmaodlade björnbär. Det skrattades och klappades när de uppspelta smurfarna sjöng och skålade. En gammal löparkompis fru som fyllde 50 år, tillfälligt förklädda till smurfar. Deras glädje! Vilken dag, vilken afton! Det blev tidig kväll för de flesta. Ljuvligt tyst.

01a 01b 01c 01d 01e 01f 01g 01h 01i 01j 01k 01l 01m 01n 01o 01p 01q 01r 01s 01t 01u 01v 01x 01y 01z 01zz 01zzz 01zzzz

Söndag 15 september

Inte alltför tidig uppstigning men vi städade och packade ihop snabbt innan frukosten som serverades vid åttasnåret. En god frukostbuffé även om det glutenfria brödet lät vänta på sig. Inte något micrat här inte. Tinat i riktig ugn ska det vara! Klockan nio bar det av till nationalparkens huvudentré. Uppenbarligen på god fot med vädergudarna. Nattens regn upphörde på morgonen. De vinddrivna molnen tog höjd. Klarblå luckor i molnen. Härligt syrerik luft i skogen medan blåsten piskade upp vågor i Stora Trehörningen. Solen tog över alltmer och molntäcket löstes sakta upp medan vi avnjöt nya stigar. Vi började med en kort specialare med Oxögabergsrundan till Stigmanspasset och därefter en fin omarkerad stig för att senare komma till Trollkyrkesjön där vi tog farväl av Malin och Louise som valde att ta Trollkyrkerundan innan hemfärd. Vi andra hade den långa specialrundan med flera slingor inklusive Oxögabergsrundan i sin helhet kvar att uppleva. Det blev många fina stopp och skratt innan vi slutligen nådde Trollkyrkesjöns smaragdgröna vatten för tredje gången denna helg. Några valde den blå stigen till entrén medan åtta pojkar tog Trollkyrkerundan medsols. Den sista kilometern avslutades med en väldigt omanlig slutspurt i vansinnigt tempo över stock och sten.

Det är något märkligt med tiden i Tivedens nationalpark. Den har sin egen gång. Inte statiskt rak som atomur. Den svänger med upplevelserna, den följer stigarnas ringlande färd genom grönt blåbärsris, flyter fram över de slipade hällmarkerna, fastnar lite i gyttjehålen, slirar lite i sidled över fuktiga vindfällen och står närmast stilla när en skara stiglöpare stannar till och förundras nedanför ett jättelikt flyttblock. Alla bär vi med oss något av Tiveden och dess gammelskog. Minnesbilder, doft, ljud, tystnad, glädje, att bara få vara, här och nu i en ljuvlig bubbla tillsammans med andra. Allt detta inkapslat, i säkert förvar i vår inre katedral. Att väcka till liv när så behövs.

Och om alla fotografier gav er mersmak och ett outtalat begär efter mer kan Henriks suggestiva kortfilm från helgen varmt rekommenderas!

02a 02b 02c 02d 02e 02f 02g 02h 02i 02j 02k 02l 02m

Sep 112019
 

00_introRubriken skulle lika gärna kunna vara Från tystnad till tystnad, kanske Från värme till kyla eller bara Sista semesterveckan. Det spelar egentligen ingen roll. Årets semester är över och förbrukad. Men inte glömd! Jag har inte haft en lång och sammanhängande semester sedan 2010. En vecka, tio fjorton dagar, utspridda här och där, vår, sommar och höst. Och kanske den sista långa innan pension. Om man har förmånen att nå dit. Planen att lämna finansvärldens själlösa kontorslandskap ligger fast. Om ett år är mitt landskap ett helt annat. Handfast och mer fysiskt. Nåväl, det är ett oskrivet kapitel där ord och drömmar väger lätt. Kan bara konstatera att 4 1/2 veckas semester gjort mig gott. Vanliga soldyrkare kanske inte skulle kalla dessa äventyrliga strapatser för semester. Vad vet jag? Även om kroppen min har fått jobba så har själen och skallen fått vila och njuta. Bara fokus på några få uppgifter: rörelse framåt, äta, sova, njuta, svära lite, skratta. En dag i taget. Här och nu. Avskalat. Enkelt. Primitivt. Allt jag behöver i en rygga. Började semestern med en omtumlande men vacker begravning av en speciell och godhjärtad arbetskollega och avslutade semestern med varma bad och bastusittningar på River Relax.

Mellanlandade hemmavid tre dagar efter äventyren i alperna innan det bar av igen. Ville utnyttja min semester till max. Inte tvångsmässigt fylla den till bredden med göranden, snarare fylla den med rogivande varande. För mig handlar det då om att befinna mig i naturen. Söka tystnaden. Uppleva orörd gammal skog. Förlora mig i vidderna som kalfjällen erbjuder. Undersköna stigar som bjuder in till löpning. Anpassa sig efter vädrets växlingar. Att få vara i rörelse, korta som långa dagar. Möten av allehanda slag, människor som djur. Medgång. Motgång. Samla på upplevelser. Tänk så många upplevelser och intryck man får plats med i huvudet och muskelminnet, trots att ryggsäcken blir lättare för var dag som går. Efter en hård och lång dag på fjället är en öppen eld gudasänd. Det räcker så. Om morgondagen vet man ingenting.

Allt var planerat redan innan det bar av till alperna. Efter en del funderande och klurande föll pusselbitarna på plats och logistiken klockren. Bussbiljett från Tiveden till Stockholm bokad. Mat, energi och kartor till Jämtlandsäventyret låg snällt och väntade hos mamma. Skulle även hinna bada, äta middag med mamma och gosa med min katt Gloria innan det var dags att ta nattåget mot Åre. Enkelt, eller hur?

Tivedens nationalpark

01aJag kan omöjligen tröttna på stigarna och gammelskogen i Tivedens nationalpark. Tystnaden inte minst! Fredagen den 30 augusti tog jag lunchtåget från Eskilstuna till Laxå och därifrån eftermiddagsbussen till Tived kyrka. Varmt och växlande väder. Skulle nog bli rätt varmt i min tresäsongssäck på nätterna, men jag skulle inte ha möjligt att byta utrustningen mellan Tiveden och Jämtlandsfjällen. Och jag åker inte till fjällen i september med en tvåsäsongssäck.

Ville även passa på att testa några nya stigar liksom ett upplägg inför en kommande social stiglöparhelg i nationalparken. Steg av bussen vid Tived kyrka och tog den mycket gamla kyrkstigen mellan Tived och Tivedstorp. Fin stig som ringlade sig genom sprickdalslandskapet, genom gammelskog och längs skogsmyrar. Blåmarkerad. Strax innan Tivedstorp vek jag dock av söderut mot Vitsand för att se nya områden om än från grusväg. Mötte knappt en själ. Tog mig längs nationalparkens stigar sakta mot min favoritudde som skjuter ut i södra Stora Trehörningen. Där har jag sovit flera gånger. Njöt av en vacker kväll på den höga berghällen. Storlommar ropade till och från. Underbart att de fortfarande låter höra sitt ödsliga rop trots att häckningssäsongen är över och ungen närmast fullvuxen (de lägger bara två ägg och normalt överlever bara en unge). Blev för varmt att sova i säcken. Fick ha den som täcke.

Lördagen blev en solig och varm dag historia. Avnjöt en magisk frukost och gladdes åt hela nio storlommar i viken väster om udden. De bjöd på hela sin repertoar av läten och det var särskilt kul att höra de ungas rörhönelika knorranden. Rätt mycket vandrare i området kring huvudentrén men mötena minskade drastiskt i takt med ökande avstånd från entrén. Det blev mer eller mindre Urtiven all in. Avnjöt den gamla orangemarkerade stigen via Blanksjön i vilken det låg en liten flock om fem storlommar, som utstötte både det utdraget klagande lätet liksom det märkligt skorrande lätet. Njöt. Många stopp. Testade lite omarkerade stigar som anslöt eller förband de markerade. På sena eftermiddagen var jag tillbaka till min favoritudde. Tog ett skönt dopp. Ljuvligt efter en svettig varm dag. Vacker skymning! Hade lekt med tanken på att sova under bar himmel på Lilla Trollkyrkas fina topphäll, men glad att jag inte gjorde det. Åskade och blixtrade duktigt med tillhörande hällregn i stort sett hela natten. På söndag morgon upphörde ovädret. Dramatisk soluppgång. Uppsprickande moln. Och det blev en fin morgon och förmiddag på stigarna i parken. Mötte inte en enda människa. Testade en omarkerad stig. Otroligt vacker. Att det sällan går människor på den var uppenbart med tanke på alla kantareller längs stigen liksom 10-tal orrar och en tjädertupp som flög upp, de första på hela helgen. Därefter var det dags att runda av med Bergslagsleden ner till Stenkällegården med tillhörande fika och snack med den trevliga ägaren. Ett nytt åskoväder var i antågande och när jag klev på bussen mot Stockholm kvart över elva började det ösregna. Antingen ligger jag bra till hos vädergudarna eller så ligger jag bara steget före dem.

Tivedens nationalpark är verkligen en oas som ger mig sinnesro. När bruset och alla ljud i människobyn blir mig övermäktigt kommer Tivedens nationalpark vara min räddning tillsammans med Marvikarna och Åkers bergslag.

01b 01c 01d 01e 01f 01g 01h 01i 01j 01k 01l 01m 01n 01o 01p 01q 01r

 

Jämtlandsfjällen 2-6 september

02_introEfter att ha badat, ätit, packat om, umgåtts med moder och katt bar det av till T-Centralen. Inhandlade frukost innan jag klev på nattåget till Åre och Duved med avgång 21:15. Nostalgi. När var det jag sov på ett nattåg senast? Minns inte. När var jag i Jämtlandsfjällen senast? Slutet av 70-talet: Funäsfjällen och Flatruet. Ung och hängiven fågelskådare. Början på 80-talet: Vandring på Åreskutan med omgivning. Aldrig varit i Jämtlandsfjällen för att springa eller uppleva naturen med lätt packning. Tyvärr var det för meckigt att ta sig till ”Gränslandet” vid norska gränsen mellan Idre och Funäsdalen så det blev nattåget till Undersåker. Hade kollat lite snabbt i den Jämtlandslitteratur jag har och köpt ett par Calazo-kartor inför detta äventyr. Jag hade ett mål och det var Pyramiderna och Lunndörren. Rätt skönt att ha noll koll och bara låta det bli som det blir. Fördelen med att kunna springa långt och tillika färdas med lätt packning är att en mil extra hit eller dit inte spelar någon stor roll. Och i fjällen älskar jag att färdas från morgon till kväll.

Vaknade vid sju på måndag morgon. Sovit gott hela natten. Var uppe och pissade en gång, men annars god sömn. Skulle vara framme i Undersåker 07:50 men det visade sig att tåget var två timmar försenat beroende på ett blixtnedslag i någon elcentral varför tåget hade fått ta en omväg över Köping/Arboga. Nåja, så skönt att åka tåg och inte ha bråttom någonstans. SJ bjöd på kaffe och jag tog min lätta rygga och inkvarterade mig i sittvagnen med bara några få människor. Snett mitt emot satt en gänglig tjej i Hoka-skor. Vanliga döda går ju inte direkt omkring i Hokas. Måste vara löpare. Man är arbetsskadad. Inom fågelskådning scannar man av människor och beroende på outfit och kikarmärke sorteras de in i olika fack och jag har kommit på mig själv att göra detsamma även med (potentiella) löpare och vandrare. Det sker per automatik men insorteringsfacken är aldrig den faktiska slutsorteringen fast det är spännande hur vi människor fungerar. Vi sorterar dagligen, inte bara sopor och information. Vad jag skulle göra i Jämtland var nog inget mysterium för medresenärerna, men min cykelkeps brukar göra de säkra osäkra. Hursom, tjejen snett mitt emot var den av oss som tog mod till sig och frågade slutligen ”Ska du upp och springa?” Och sedan var samtalet igång. Trevligt. Berättade att jag mer eller mindre kom direkt från Tivedens nationalpark. ”Nämen vad kul! Jag har nämligen varit involverad i arbetet med återinvigningen och särskilt arbetat med att ta fram det nuvarande stigsystemet”, berättade Gisela (som hon heter). Visade sig arbeta på Naturvårdsverket och bosatt i Östersund. Världen är liten ibland, men det är ju ingen nyhet. Jag tog fram ena kartan och Gisela kom med tips. Det hetaste tipset var en annan väldigt fin triangel i Jämtlandsfjällen: Vålåstugorna–Gåsenstugorna–Stensdalsstugorna. Innan Gisela steg av i Östersund fick jag hennes mailadress och jag mailade över länken till Löpäventyr i Urtiven och avslutade mailet med ”Vem vet, kanske vi ses på någon fjällstig framöver”.

Under dryga timman från Östersund till Undersåker hann jag med ytterligare några koppar kaffe och en medhavd ostkaka. Gäller att fylla på depåerna. Studerade kartan. En ungefärlig plan på färdrutt började utforma sig som inkluderade Giselas triangeltips, då den var enkel att inkludera från Lunndörren. Spännande med helt nya domäner och ingen som helst aning om vad som väntade! Steg av i Undersåker strax efter tio. Kontrast! Från 24-25 grader i Tiveden till ett gråmulet Jämtland och 5-6 grader. Vantar på. Bara bita ihop och nöta de åtta kilometerna asfalt till Edsåsdalen. Här nedan följer en kortfattad dag-för-dag-summering med ett urval fotografier.

02_karta

Dag 1: Undersåker–Edsåsdalen–Grofjället–Hållfjället–Ottfjället
Den åtta kilometer långa asfaltsvägen från Undersåker och Edsåsdalen var bara en transportsträcka att avverka och sedan snabbt förtränga. Jag har aldrig sprungit Axa/Kia Fjällmarathon men nu tog jag den leden och slapp trängas med en massa andra löpare. Fantastisk läcker stig! Först genom härlig gammelskog, gles granskog med inslag av björk som upp mot Grofjället övergick i helt underbar fjällbjörkskog. Noterade en fjällvråk, enstaka ljungpipare, några korpar, mycket trast och en hel del bergfink i skogen. Både från Gro- och Hållfjället bjöds det på fina vyer i alla vädersträck. Körde obanat ner från Hållfjället och stötte en flock med fjällripor. Kom på fjällmaraleden igen ner mot Hållfjällstugan. Mötte ett trevligt vandrarpar (som visade sig bo grannar med Tiveden!) och vi pratade säkert en kvart eller så. Fortsatte sedan på den läckra stigen ner till Nordbottnen. Ett fint duggregn fyllde luften sedan ett par timmar tillbaka. Den långa klättringen uppför det långsträckta Ottfjället tog sin tid. Kom till slut fram till Ottfjällstugan, en rast- och nödstuga med två bäddplatser och kamin. Eftermiddagen var sen och det började klarna upp snabbt. Vacker vy västerut och jag misstänkte att det skulle bli en fantastisk solnedgång. Beslöt mig för att sova i stugan över natten. Västlig svinkall vind. Åt min middag medan solen sakta började sänka sig. Klättrade sedan upp till Västertoppen för att avnjuta panoramavy och solnedgång. Underbar första dag på äventyret och vilken sagolik natur! Sov gott men det blåste upp till halv storm under natten. Ven i knutar och skorsten.

02_a 02_b 02_c 02_d 02_e 02_f 02_g 02_h 02_i 02_j 02_k 02_l

Dag 2: Ottfjället–Vålådalens fjällstation–Grönvallen–Pryramiderna–Lunndörren
Vaknade tidigt. Steg ut ur stugan. Blåsten hade sansat sig men det var kyligt värre. Åt frukost. Packade ihop och fortsatte på fjällmaraleden. Härligt när stigen till slut började gå utför i skönt medlut och kunna tassa på över spänger och fin löpbar stig. Mötte en del vandrare sista kilometern innan Vålådalens Fjällstation. Gled in på Trail Center Caféet. Snackade med en Niclas som mekade cyklar och strax var det dags för fika och det visade sig att de hade en riktig espressomaskin. Yes! Och Niclas var en klippa på att fixa latte. Det blev två latte, två grymt goda hembakta bakverk och en glass innan det var dags att fortsätta färden. Tog stigen mot Lunndörrstugan för att sedan vika av mot Grönvallen och Pyramiderna. Underbar luftig skog av kombinationen gammal gran och björk för att plötsligt övergå fin tallskog eller ren björkskog, längs eller över vattendrag och öppna myrmarker. Kungsfåglar, tofsmesar, talltitor, bergfinkar, sidensvansar, rödvinge- och taltrastar, grön- och gråsiskor fyllde skogarna med sina läten. Pyramiderna var läckra och sträckan från Pyramiderna till Lunndörrstugan och vidare genom U-dalen till Lunndörrspasset gav väldigt många associationer och flashbacks till Padjelanta. Fantastisk läcker sträcka! Vädret växlade och jag klarade mig faktiskt helt från regn. Men ljusspelet var läckert med sol, moln och draperier med regn. Den nio kilometer långa dalgången ner till passet var otroligt läcker och tacknämligt nog blev det nio kilometer tillbaka. Passerade ett litet tältläger och en trevlig snubbe från Duved satt i tältöppningen och drack te. Blev en kvarts snack om naturen, ljuset och färgerna. Hittade en fin tältplats knappa kilometern från Lunndörrstugan längs stigen mot Vålåstugorna. Medan jag slog upp tältet hoppade en orädd blåhake fram bland riset. ”Dags för dig att dra till Indien vilken dag som helst”, viskade jag lågt medan jag stod orörlig och betraktade den lilla juvelen. Så ljuvligt tyst!

03_a 03_b 03_c 03_d 03_e 03_f 03_g 03_h 03_i 03_ii 03_j 03_k

Dag 3: Lunndörren–Vålåstugorna–Gåsenstugorna–Stensdalsstugorna–Tvärån
Vaknade i en ljuvt skön varm sovsäck men nästippen var kall. Skulle öppna yttertältet, knastrade som fruset rispapper. Kondensen hade frusit till gnistrande frost. Klar himmel utanför men solen hade ännu inte höjt sig över Anarisfjällen. Fixade grötfrukost. Mätt och belåten slöt jag återigen ögonen. Flöt bort och vaknade av att solen värmde tältet. Det är så varje morgon borde starta i livet. Dags att stiga upp. Vilken morgon. Vädret och den fantastiska sträckan med den minimalt gångna stigen mellan Lunndörrstugan och Vålåstugorna var – för att gå händelserna i förväg – outstanding. Varierande och helt fantastisk natur. Om sträckan mellan Pyramiderna och Lunndörrspasset gav associationer till Padjelanta framkallade sträckan fram till Vålåstugorna ständiga minnesbilder till Nordkalottleden mellan Vaisaluokta och Hellemobotn i Norge. Sträckan mellan Lunndörrstugan och Vålåsturgorna går inte att beskriva, den måste helt enkelt upplevas. Jag hade en förhoppning att kunna avnjuta sträckan åt motsatt håll följande dag. Så vacker var den! Efter Vålåstugorna blev det dock tuffare. Fint väder och relativt fin stig. Men, det mulnade på och vinden ökade markant och upp mot Gåsenstugorna är landskapet stenigt och kargt samt konstant stigning. Tidskrävande. Från Gåsenstugorna vidare mot Stensdalen hade jag tack och lov vinden mer eller mindre i ryggen liksom medlut på stigen. Frodigare och vackrare ju närmare Stensdalsstugorna jag kom och nere i den vackra fjällbjörkurskogen längs fin jämn jordstig var frälsningen nära. Kalkylerade på att ta av mot Vålåstugorna från Stensdalsstugorna. Konstaterade att det skulle bli tre 45km-dagar på raken, inga lättsprungna sådana. Skulle inte ha mycket till marginaler sista dagen till Undersåker. La ner planen. Jag var inte i Jämtlandsfjällen för att pressa in så mycket som möjligt. Där någonstans hade jag inte bara överväldigats av den natur jag mött utan också insett med väldigt stor glädje att jag hittat ett likvärdigt alternativ till mitt älskade Padjelanta. Och så mycket enklare att ta sig till. Inte lika tidskrävande heller. Med minst lika fantastisk natur!

Hittade en fin tältplats vid Tväråns fors ett par kilometer efter Stensdalsstugorna. Bland dagens fågelskörd märks många fjällripor, ljungpipare, en flock vackra snösparvar strax innan Gåsenstugorna och så hörde jag storfalk (pilgrims- eller jaktfalk) vid en gigantisk klippvägg. Regn hela natten.

04_a 04_b 04_c 04_d 04_e 04_f 04_g 04_h 04_i 04_j 04_k 04_l 04_m 04_n 04_o 04_p 04_q 04_r

Dag 4: Tvärån–Vålådalens fjällstation–Ottfjället–Hållvallen
Vaknade hyfsat tidigt. Ingen brådska. Uppehåll från sjusnåret. Skön temperatur. Slog ihop ett blött tält. Tassade på genom Vålådalens fina skogar. Njöt av skön luft, fåglars läten och en hägrande finlatte på Vålådalens fjällstation. Regnet hängde i luften. Ljuvligt när jag nådde Fjällstationen, men innan latten ägnade jag en timma inne i ett fantastiskt Naturum och samtal med Ann-Marie samt en liten guidad tur om det före detta pensionatets historia. Inne på fjällstationen avnjöt jag finlatte, hembakt och våffelbuffé (blev sex våfflor med grädde och hjortronsylt). Sedan var det det där med att kanske ”mötas på en fjällstig någonstans framöver”. När jag avnjutit mina våfflor och liksom jäste i frosseriets ögonblick noterar jag två kvinnor som slår sig ner vid ett bord längre bort. Men… men… det är ju… samtidigt som kvinnan ifråga hittar min blick. Ser hennes förvåning. Båda ler vi, reser oss och möts för en kram. Ja, det var Gisela från tåget. De hade sin årliga friluftsdag på Naturvårdsverket och de var ett helt gäng som njutit av av Vålådalen genom löpning, vandring och cykling. Så, det blev ännu en trevlig pratstund och så även med några av hennes stiglöpande jobbarkompisar. Nå, dags att tänka på refrängen över Ottfjället. Tog farväl och steg ut i den kyligt regntunga luften.

De 13 kilometerna över själva Ottfjället ovan trädgränsen blev en ursinnig kamp. Dimma (låga moln), hård jävla motvind (kuling i byarna) och horisontalt regn rätt i synen. Höll på att blåsa av några blöta spänger. Primalskriken hade förvisso en renande effekt men upplöstes omgående i den vinande blåsten. Stigen tycktes aldrig ta slut. Evighetslång. Ville bara ner i skogen på andra sidan. När var jag senast med om ett sådant här horribelt skitväder uppe bland bergen? Måste ha varit i Lake District i juni för två år sedan! Karaktärbildande. Tur att jag tankat med högoktaniga våfflor! Allting har ett slut, så även helvetet på Ottfjället. Så skönt att komma ner i skogen mot Nordbottnen. Rätt så nedkyld men det var bara att äta, dricka och röra på sig. Siktade på att ta en gammal led upp mot Hållvallen där det skulle finnas en liten stuga. Den gamla Buföringsleden var bara helt fantastisk. Stigen var knappt skönjbar och de roströda markeringarna knappt synliga. Skogen urgammal men jag hörde den viska och jag hade inte blivit förvånad om jag mött en björn som satt och åt blåbär i en glänta längs stigen. Istället fick jag uppleva underbara skogsmyrar säkert tio tjädrar varav två tuppar på nära håll och även en förbiflygande orrtupp. Efter en lång seg klättring uppför nådde jag slutligen Hållvallen. Den ena stugan var öppen för allmänheten och det fanns ved. Gjorde omgående upp eld och fixade middag. Tänk att så lite som tak över huvudet, en värmande och hypnotiserande eld och en träbrits kan göra en så euforisk lycklig. Det blev några ljuvliga timmar av kontemplation framför elden. Tack Ottsjö-Vålådalens Hembygdsförening för ved och härbärge, 200 kr swishade!

05_a 05_b 05_c 05_d 05_e 05_f 05_g 05_h 05_i

Dag 5: Hållvallen–Välliste–Edsåsen–Undersåker
Vaknade tidigt. Övervägande klart ute och solen på uppgående. Kyligt och västlig vind. Gjorde snabbt upp en liten eld. Hämtade vatten i den lilla bäcken. Fixade grötfrukost och njöt av en lång frukost med två koppar kaffe. Ingen stress. Tåget hem från Undersåker gick 16:05. Ville verkligen njuta av Jämtlandsfjällen så länge det bara gick. Alla kläder var torra, sealskinzstrumpor som skor. Packade ihop och gav mig av i härligt krispig septemberluft med aningen värmande sol. Tog Hållvalleden österut mot Ottsjö. Ett gäng ljudlig korpar kom flygande och strax kom en duvhök. En av korparna och höken lajjade sedan runt i luften. Fick mig att le. Fortsatte förbi Ottsjö och tog fjällmaraleden mot Yttervallen och Välliste. Hörde en nötskrika när jag var på väg in i skogen och undrade just varför jag inte sett någon lavskrika. Nå, de kommer aldrig på beställning och nästan uteslutande när man slagit läger i skogen. Nyfikna, orädda och alltid sugna på något ätbart, att gömma för vintern. En kilometer efter dessa tankar hör jag ett svagt jamande och en noterar en ljudlös skugga som sveper in i en gran och plötsligt sitter den där, lavskrikan. De är aldrig ensamma utan håller ihop familjevis. Snart rör sig 5-6 lavskrikor i granarna runt omring mig. Kastar ut nötter på stigen. De nappar inte men från ingenstans kommer en vackert roströd ekorre skuttande. Kunde jag önskat mig ett bättre avslut på äventyret i Jämtlandsfjällen eller 4 1/2 veckas semester? Tror inte det.

Njöt av Välliste och vyerna uppifrån toppen och hade inte bråttom ner mot Edsåsen. Tog lite slingerstigar ner längs Vällistes sluttningar innan jag slutligen tog den långa fina stigen ner mot Edsåsen och de sista kilometerna på asfalt till Undersåker. På det lilla fina hotellet Åre Fjällsätra hade de ännu inte städat undan lunchbuffén. Solen värmde i burspråket och vilken fantastisk buffé! För 135 spänn! Sa till värdinnan att om den här buffén serverats i Stockholm hade man fått betala det dubbla. Och den hade fortfarande varit värd pengarna. Man blir jävligt trött på gröt och frystorkat (oavsett smaker) efter ett tag. Tåget kom enligt tidtabell. Framme i Stockholm 22:50 och var hemma i Eskilstuna två timmar senare. Längtar redan tillbaka. Fortfarande överrumplad av den fantastiska naturen i Vålådalen med omgivning. Så länge jag har hälsan, synen och benen i behåll kommer det bli många turer tillbaka till Vålådalen för vidare äventyr och upptäcktsfärder därifrån. Kan varmt rekommenderas!

06_a 06_b 06_c 06_d 06_e 06_g 06_h 06_i 06_j 06_k

 

Jun 082019
 

001Att skriva om kärlek utan att bli patetisk är en konst samtidigt som det är en konst att våga vara patetisk i sitt uttryck. Kanske lättare att beskriva platonisk kärlek eller en bubblande framvällande förälskelse. De senare kvalar nog in för denna kärleksförklaring till gammelskogen, stigarna, sprickdalarna, bergklackarna, skvattramängarna, ättestupen ner i tysta trolska små sjöar i Urtiven. Eller snarare, en slags aptitretare till er som ännu inte besökt den skogsklädda höjdryggen mellan Unden och Vättern. Ja, kärnan i själva Tiveden som begåvats med många namn över vilka en aura av sagor och folktro svävar: Urtiven, Trolltiven, Gôrtiven, Ettertiven för att nämna några. Rövarna, de fredlösa, trollen, de finska svedjebrännarna och de stora rovdjuren är sedan länge borta men den som är någorlunda lyhörd och har en portion föreställningsförmåga kommer finna denna skärva av skyddad vildmark förrädiskt beroendeframkallande. Naturen i Tivedens nationalpark liknar ingenting annat. Gudarna vet varför. Man tror att Tiveden fått sitt namn av guden Ti eller Tyr (som tisdagen) medan ”ved” är ett gammalt ord för skog. Det finns även de som menar att namnet kommer från ordet ”Tivar” som betyder gudar. Att få springa (eller vandra) en dag eller två på grymma stigar genom gudarnas skog utan att stöta på ett enda kalhygge eller livlös virkesåker är närmast som en utopi, såvida du inte ger dig iväg till någon av nationalparkerna längst upp i norr eller till Tivedens nationalpark – Sveriges sydligaste finnmark. Man kan bli stigfrälst för mindre.

Jag är lyckligt förälskad. Särbo förstås. Att den älskade på 2030 hektar befinner sig mindre än tre timmar bort gör ju inte saken sämre. Jag är inte den enda älskaren. Det finns stigar, kärlek, skogsrån och näckar åt alla. Svartsjuka klär inte i ett par trailskor. Så, nu är nog gränsen för det patetiska passerad.

Tivedens nationalpark
Varför jag valt rubriken ”Löpäventyr i Urtiven” beror på att denna text handlar om löpning i Tivedens nationalpark. Tiveden, den sägenomspunna tolvmilaskogen, är betydligt större som område med flytande gränser och blir lätt oprecis i en beskrivning. Med Stora Tiveden avses området mellan sjöarna Unden och Skagern medan Lilla Tiveden omfattar området mellan Unden och norra Vättern, som illustreras på kartan nedan. Drygt fyra kilometer av den 28 mil långa Bergslagsleden går genom nationalparken medan Munkastigen går en bit norröver, de båda lederna går samman strax innan Getaryggens naturreservat intill Bosjön och passerar längs den fantastiska Kråksjöåsen.

Oversikt-Tiveden

Tivedens nationalpark invigdes 1983 och återinvigdes 2017 i och med att arealen fördubblades. I och med återinvigningen tyckte man tydligen att det var en god idé att ordna de befintliga stigarna efter färger, distanser och namnge dessa rundor. Fram till 2017 var samtliga stigar markerade med gamla hederliga orangea markeringar, vilka man fortfarande ser spåren av. Man kan tycka vad man vill om de nya markeringarna men om de borgar för en slags trygghet och bidrar till att fler ”vågar” besöka denna fantastiska natur så är det positivt. Stigsystemet återfinns i västra halvan av parken medan Bergslagsleden i nordsydlig riktning avgränsar den västra halvan mot den än mer orörda och stiglösa östra halvan. Inom nationalparken får man bara tälta på två platser, Mellannäsudden och Käringaudden. Inga tält får vara uppslagna mellan 10 och 18. Kan vara rätt byst på dessa platser under sommaren och vill man söka tystnaden hittar man lätt läckra platser strax utanför nationalparksgränsen. Det finns ett stort vindskydd vid Metesjön som inte är tänkt (eller byggt) för övernattning men som fungerar alldeles utmärkt för övernattning om det kniper.

Karta_oversikt

Bättre sent än aldrig
Tidigt en morgon i september 2016 gav jag mig iväg från Stenkällegården för att springa hela Bergslagsleden norrut på fem dagar. Sova i vindskydd längs leden och självförsörjande med mat och energi. Jag hade då en önskan att göra avstickare in bland stigarna i nationalparken. Jag gav snabbt upp den tanken med tanke på hur stigarna och terrängen såg ut. Ville inte äventyra det huvudsakliga äventyret. Ett klokt beslut. Längtan tillbaka för att uppleva stigarna och naturen i nationalparken under några dagar har funnits inom mig men tillfället har inte infunnit sig. Inte förrän denna vår uppenbarade sig möjligheten, både en och tre gånger. Och inte den sista!

Lördagen den 27 april under den sommarljuva värmeböljan tog jag första tåget från Stockholm mot Göteborg. Hoppade av i Laxå vid niosnåret med lätt rygga och mat/energi för lite mer än tre dagar. Satte av genom ett spöklikt Laxå i riktning mot Laxå OK:s klubbstuga för att ta motionsspåret och den alternativa (11 km supertråkiga) grusvägen till Långsmon för att där komma på Bergslagsleden/Munkastigen söderut. Glädjande nog visade det sig att Munkastigen Trailrun gick av stapeln denna strålande och varma dag (utan sociala medier bjuds man oftare på överraskningar). Längs den helt fantastiska Kråksjöåsen mötte jag de första löparna. Henrik Pilvinge som stark trea (blev tvåa). Sedan avlöste sig det ena kända ansiktet efter det andra. Åsa (1:a på damsidan) och Senad svishade förbi medan det blev lite snack med flera Västeråsare och så Henning från Strängnäs. En glad och oväntad överraskning blev mötet med de två sista deltagarna i tävlingen. Såg dem på håll, stark igenkänning men kunde inte placera dem, det var väl hunden Vanja som saknades. Blev lite kramkalas när det visade sig vara Janne Ramström och Carina Borén som var ute på en njutfärd!

002 003 004

Från Laxå till vindskyddet vid mörka stilla Kölnavattnet intill nationalparken är det 43 kilometer. Bestämde mig för att sova där. Gjorde upp eld i eldstaden (ovetande om att det var eldningsförbud) samtidigt som det började strila ner från himlen så vad gjorde väl lite eld. Ljuvligt med regn. Det fortsatte så till och från under kvällen och natten. Sov gott i vindskyddet.

005006

Eufori, förundran, vördnad och andakt
Vaknade till en varm och solig söndag. Stilla grötfrukost. Sedan iväg på Bergslagsleden söderut in i nationalparken. Hade upplägget någorlunda klart för hur jag skulle avnjuta stigarna och i möjligaste mån undvika att springa samma stigar. Började med Trollkyrkorundan och därefter minns jag knappt i vilken ordning jag tog rundorna. För varje kilometer blev jag bara alltmer hänförd och, ja, bara otroligt lycklig. Jag skulle med lätthet kunna gödsla denna text med superlativ men de skulle ändå kännas bleka, som någon plastig dekoration. Jag sprang hela dagen. Sprang och sprang förresten. Vissa rundor är grymt tekniska och därtill den ständiga kuperingen. Bergryggar och sprickdalar om vartannat, som bälgen på ett dragspel. Långa kalslipade ryggar, andra med fluffiga täcken av fönster- och renlav och ytterligare andra med luftig gammal tallskog. Dessa hällmarker som jag älskar så. I sprickdalarna murrigt mörkt eller fuktigt grönskira surdråg eller de långa breda dalgångarna med heltäckande ängar av skvattram och gles gammal kortvuxen tallskog. Myrar, små mörka tjärnar och trolska sjöar. Längs hela västsidan av Stora Trehörningen är terrängen minimalt kuperad och man får lite flow i löpningen. Att det bara blev 33 kilometer den dagen beror till viss del på terrängen och överlag tekniska stigar med 7 kg på ryggen men framför allt på alla oräkneliga stopp under 13 timmars färd. Fotomotiven som avlöste varandra, vyerna, ljuset, Vätterns fjärran blå rand från Lilla Trollkyrka, Tärnekullerundan med sin kaotiska vackerhet, Stora Trollkyrka, skogstemplet Stenkälla, Vitsands playa del sol i vildmarken, Stigmanspasset, Junker Jägares mäktiga sten och så många fler platser som ville visa upp sig för en hängiven stiglöpare. Alla fågelmöten inte att förglömma! Flera maffiga tjädertuppar, orrar, tre järpar, korpar, havsörn, tranors rop, smålommars kacklande, rödhakars pladder, trädpiplärkornas dalande sångflykt och så många andra som bidrog till konserten. Jag hade liksom inte tid att springa så mycket. Ville bara stå lite varstans som ett fån och bara förundras. Absorbera. Konservera. Märkligt att jag inte fick en överdos av de ständigt höga halterna av endorfin och dopamin, men det yttrade sig i ett fortsatt begär som uppdagades redan vid hemkomsten. En bättre form av beroende.

014016011012009017015008007006b

Slog upp mitt tält sent på kvällen på Käringaudden. Bara jag där. Och några nötskrikor. Flera spelande storlommar. Ödesmättat. Stilla. Ljuvligt. Tiden som upphört. Långt tidigare. Kände bara tacksamhet och glädje. Sov gott och vaknade innan soluppgången. Steg upp. Ljumt. Inte kallt. Storlommen ropade men framför allt var det orrarnas bubblande och böljande ljudmatta från alla håll runt sjön som skapade ett minne för livet när solen sakta höjde sig över skogens taggiga horisontlinje i öster och speglade sig i Stora Trehörningens vatten. La mig att sova ytterligare ett par timmar och hade det inte varit för fotografierna jag tog i gryningen hade jag nog avfärdat det som en synnerligen ljuv dröm.

006c

Efter en stilla frukost vid vattnet bar det iväg på stigarna igen. Det finns inte en dålig stig eller runda i hela nationalparken, så det känns smått förmätet att säga att jag siktade in mig på mina favoritstigar/-rundor. Nå, det blev hursomhelst mina favoriter Oxögabergs- och Stigmansrundan men åt motsatt håll jämfört med dagen innan. Stigarna och den fantastiska gammelskogen längs dessa två rundor är obeskrivlig. De går inte att beskriva, de måste upplevas!

018 019 020

Ja, ni vet ju själva hur det känns att bryta upp, att tvingas ta steget ut ur förtrollningen och lyckoruset. Total antiklimax att ge sig ut på Bergslagsleden och styra stegen mot Laxå. Visst finns små glädjeämnen som skogsöar längs leden och framför allt sträckan genom fantastiska Kråksjöåsens naturreservat. Men i övrigt? Planterad skog och hyggen i varierande åldrar om vartannat, varav flera nytillkomna hyggen. Skrämmande påtagligt hur min sinnesstämning förändrades åt det sämre hållet ju längre ifrån stigarna och gammelskogen i Tivedens nationalpark jag färdades. Vardagsgrått och livlöst på något känslomässigt vis.

021 022

Väl hemma dröjde det inte länge förrän jag tillsammans med skogälskande vännen Michael Sjöholm bokade in en helgtur till Tivedens nationalpark i skiftet maj/juni. Begäret att åter besöka nationalparken växte sig dock alltför stark så jag packade ryggan och drog dit även helgen den 24-26 maj. Ja, gott folk, tre flerdagarsturer i Tivedens nationalpark på drygt en månad talar sitt tydliga språk. Så fascinerande med växlingarna i naturen, väderförhållandena, ljuset, mötena, fågellivets skiftningar och fortsatt utforskande under tre besök över en period på fem veckor. Jag vill inte skriva sönder dessa mina besök eller pracka på er mina upplevelser. Jag är av den övertygelsen att naturen, skogen, bergryggarna, sprickdalarna, vattendragen, myrarna, de överallt förekommande flyttblocken längs med stigarna liksom tystnaden och vinden i nationalparken bjuder på djupa och glädjefulla upplevelser, men så totalt individuella. Mitt enda syfte med detta inlägg i text och bild är att locka löpare eller vandrare att besöka denna pärla till nationalpark med sammanhängande gammelskog som räcker för en dag eller två.

Som Michael Sjöholm sa medan vi sprang på stigen längs norra delen av Oxögabergsrundan: ”Niklas, alltså allvarligt. Den här skogen… den här naturen… jag tror aldrig att jag sprungit i en så fantastiskt vacker skog! Jag måste bara hit snart igen!”

Mycket har skrivits…
…om Tiveden och få begränsade områden i Sverige är väl så väldokumenterade. Som fältbiolog, fågelskådare och fiskare i unga år har jag alltid varit svag för Hans Lidmans naturskildringar och som grabb slukade jag flera av hans böcker. Faktum är att han näst efter Astrid Lindgren var den författare som under 60-talet sålde mest böcker i Sverige. Under 70-talets början tillbringade han tre somrar i Tiveden och skrev böckerna Gudanatt (1972) och Munkaliv (1974) innan han tog sitt liv 1976. Som sagt, det finns en hel del skrivet om Tiveden för den som önskar fördjupa sig. Å andra sidan tycker jag att det mesta finns väl sammanfattat i den mycket informativa och vackert illustrerade boken Tivedens nationalpark – från urtid till trolltid som gavs ut 2017. Jag älskar när fakta förmedlas med berättarglädje och inlevelse och dessutom med en personlig stil. Författaren Åsa Froster och fotografen Fredrik Wilde har skapat ett litet mästerverk som jag bläddrar i titt som tätt. Omslaget är dessutom perfekt då eventuella lattefläckar smälter in bra.

litteratur

Tid för upplevelse
Som ni säkert redan förstått vore det närmast arrogant, ja rent av kriminellt, att besöka nationalparken och bara dra av några rundor och sedan fortsätta till Dollarstore i Laxå. Personligen föredrar jag att lägga 2-3 dagar på stigar genom fin natur och för nationalparkens del skulle jag säga att en helg räcker fint. Nå, nu är det inte alla som har den möjligheten när man ska få ihop livets pussel med åtaganden, barn och familj. Fast å andra sidan kanske det är just i de sammanhangen en hel helg med egentid och total av-/bortkoppling behövs allra mest. Ladda batterierna. Fast bättre med en dag på fantastiska stigar genom en lika fantastisk natur än ingen alls. Men lämna vardagsbekymren utanför nationalsparksgränsen och ge dig hän.

Karta-190427

På en dag (10-12 timmar) hinner man avnjuta de flesta rundorna i nationalparken, utan stress och med väldigt många stopp. Ja, du hinner till och med en avstickare till Tivedstorps kaffestuga för en fika eller lunch i trädgården. Under tre heldagar på vardera 11-13 timmar fördelade på mina tre besök har dagsdistanserna landat på 33, 37 respektive 39 km med en bit över 1000 höjdmeter per dag (med 5-7 kg packning). Med lite snabb matematik har du säkert förstått att snittempot är lågt och stoppen många. Överlag tekniska stigar och det ständiga upp och ner resulterar i en skön mix av löpning och gång. Det fina i detta är att ingen långsam löpare behöver känna sig långsam och risken att springa vilse är lika med noll.

De avgjort mest välbesökta och trafikerade rundorna är Trollkyrkorundan och Stenkällerundan samt sevärdigheterna Vitsand och Junker Jägares sten. Ett tips är att försöka ta de nämnda rundorna tidigt på morgonen eller sent på eftermiddagen. På de fina Trehörnings-, Stigmans- och Oxögabergsrundan är det närmast folktomt.

På vilket sätt du tar dig till nationalparken spelar förstås in när det kommer vistelsens längd.

023

Att ta sig till Tivedens nationalpark
Enklast är förstås att ta sig till nationalparken med bil, särskilt om du bara kan lägga en dag på stigarna. Själv har jag varken körkort eller bil så det har alltid varit en spännande utmaning att hitta kollektiva lösningar i de fall jag inte lyckas lura med mig någon bilburen och stigälskande vän. Åker du bil rekommenderar jag parkering vid huvudentrén som är navet för alla rundor. Vid huvudentrén (bakom informationscentret) finns även en rickepump med kallt gott vatten, annars fyller jag på med vatten från sjöarna i parken och droppar i Xinix Aquacare.

Har du inte tillgång till bil finns det några fullgoda alternativ. Tågen till och från Laxå går regelbundet men det beror givetvis på varifrån du utgår. Mellan Laxå och nationalparken finns två alternativ: antingen är du lite hardcore och springer Bergslagsleden till och från nationalparken eller så tar du buss 761 från Laxå järnvägsstation och du väljer sedan om du vill stiga av vid Tived kyrka och ta kyrkstigen till Tivedstorp eller stiga av senare vid Undevi och ta grusväg, ridled och sista 1 1/2 kilometern obanat in i nationalparken till Käringaudden (se översiktskarta i början). Vår och höst går bussen bara under vardagar med en tur på morgonen och en på eftermiddagen. Under sommarlovet (i år 16/6–19/8) går det enbart en förmiddagsbuss på vardagarna. Sedan finns bussen Skaraborgaren som trafikerar Lidköping–Stockholm fredagar och söndagar (i juli även onsdagar). Bussen går från Stockholm 16:40 och stannar hos mig i Eskilstuna 18:15 och vid 20:30 stiger man av vid Sörhamn (väg 49). Därifrån är det 2 km till Stenkällegården varifrån Bergslagsleden utgår, drygt 4 km på den och du är inne i nationalparken. Nackdelen är att bussen hem på söndagen avgår redan 11:10.

024

Som sagt, åker du kollektivt så beror det förstås varifrån du utgår för att kunna utnyttja de ovannämnda transportmedlen. Transportvägarna för mina tre besök har alla varit olika. Vid besöket i april tog jag tåget till/från Laxå och sprang Bergslagsleden till/från nationalparken medan jag under majturen tog tåg till Laxå och eftermiddagsbussen (761) till Undevi och sprang därifrån mot Käringaudden i nationalparken och tog sedan Skaraborgaren hem på söndagen. För den tredje turen i skiftet maj/juni blev det Skaraborgaren t&r (Michael Sjöholm åkte från Stockholm) och fredagkvällen den 31 maj genom nationalparken var smått gudomlig, bara som en parentes. Med ledning av ovannämnda så förstår ni att det går att pussla en del.

Camping eller bekvämt boende
På denna typ av äventyr föredrar jag att fricampa men det innebär i sig en packning på 5-7 kg för 2-3 dagar men jag ska erkänna att jag längtar efter att få springa på stigarna i nationalparken enbart med en lätt raceväst eller midjebälte och bar överkropp och flyga fram som en gasell på grönbete. För att göra det senare gäller en dagstur med bil eller att man campar eller bor i stuga på någon av platserna runt nationalparken.

Stenkällegården är ett stort campingområde som även har flera stugor att hyra. De har även en reception med fika och basutbud av livsmedel. Från Stenkällegården till nationalparken är det fyra kilometer norrut på Bergslagsleden.

Tivedstorp (STF) har ett flertal helt fantastiska stugor i gammal kulturbygd. Tivedstorps historia går tillbaka till mitten av 1600-talet och hette då Lilla Hindrikstorp. I slutet av 1800-talet fanns här 20 hushåll. Ska du springa i nationalparken men vill bo vackert och bekvämt i stuga då är det här du ska bo! Från Tivedstorp söderut till nationalparken är det drygt fyra kilometer vacker stig längs Bergslagsleden. Kaffestugan är öppen 12-16 lördag-söndag och är väl värd en avstickare, antingen för en gofika eller hemlagad vegetarisk lunch.

Alternativ_karta

Många fler alternativ när det gäller vandrarhem, stugor, B&B och camping i Tiveden hittar du på Bo i Tiveden.

För mer info och kartor
Mer info om Tivedens nationalpark hittar du här>>
Översiktskarta över hela nationalparken i PDF kan du öppna/ladda ner här>>
Etappblad med karta och info för samtliga nio rundor i nationalparken (liksom Bergslagsleden etapp 17) hittar du här>>

blad_kartoralternativrunda_karta

Vid huvudentrén och entréerna vid Vitsand och Ösjönäs finns informationstavlor och källsortering samt gratis informationsfolder i smidigt format och med en excellent karta över hela nationalparken.

Lycka till!

Här följer ett urval fotografier från Tivedens nationalpark 2019:

28-29 april

01_01 01_02 01_03 01_04 01_05 01_06 01_07 01_08 01_09 01_10

24-26 maj

02_01 02_02 02_03 02_04 02_05 02_06 02_07 02_08 02_09 02_10 02_11

31 maj–2 juni (tillsammans med Michael Sjöholm)

03_01 03_02 03_02b 03_02c 03_03 03_04
03_14 03_05 03_06 03_07 03_08 03_09 03_1003_15 03_11 03_12