Niklas

Jul 152020
 

01_ingressbildSommar och inte riktigt läge att sitta vid laptopen och skriva. Inte nödvändigtvis fylla den ljusa tiden med göranden, snarare en blandning av njutfulla göranden och att bara vara. Fem veckors semester i fjällen hägrar i augusti och september, bara ett par matpaket som ska skickas upp. Det månatliga besöket i Tivedens nationalpark genomfört i juli och nästa kommer att avnjutas den 1-2 augusti med 14 likasinnade. Nåväl, detta inlägg blir mest en note-to-myself för att summera mitt utesovarliv i maj och juni som även inkluderar halvtidssummering. Så gott folk, jag håller mig kort.

Det lågfrekventa ljudet lokaliserat och åtgärdat
I slutet av maj hörde fastighetsskötaren Jörgen av sig och med exalterad röst berättade han – efter ett halvårs detektivarbete – att han lokaliserat källan till det lågfrekventa ljudet i fastigheten. Det handlade om två pumpar i vår fastighet som pumpade in fjärrvärme in i grannhuset. Driftpersonal tillkallades och de stängde en av pumparna och drog ner hastigheten på den andra. Lyssnar jag väldigt väldigt nog kan jag höra ljudet svagt men det är ljusår ifrån hur det varit med det ytterst obehagliga lågfrekventa ljudet som mer handlar om svängningar som tränger in i huvudet, oavsett man har hörselproppar och hörselkåpor. Fantastiskt skönt att själv kunna välja när jag vill sova ute eller inne. Jag sover så väldigt mycket skönare utomhus och kommer att fortsätta att göra det, men i vilket utsträckning återstår att se. I juni ordnade jag även med en sovplats på balkongen när det var som varmast. Det var oskönt varmt i lägenheten och tillika i Torshargskogen, men på balkongen fläktade det skönt. Otroligt skönt att ha så många sköna sovplatser att välja på, vardag som äventyr.

Maj månad
Maj blev en märklig månad sett till väder och temperatur. Är jag ute på äventyr är jag förstås glad att slippa värme, utan det får gärna hålla sig runt 14-16 grader. Men som alltid, det blir vad det blir och man rättar sig därefter. Det blev hursomhelst två äventyr: Tivedens nationalpark och så hela Bohusleden på sex dagar. I mitten av maj valde även Johan och Tess, som tillfälligt bott i en ombyggd pickup vid Torsharg, att dra vidare till Åre där Johan ordnat med jobb. Blev en avskedsmiddag i Torsharg.

Att sova under bar himmel är bara så ljuvligt och jag visste att jag inte skulle kunna fortsätta med det när väl mygg och knott kom igång. Köpte därför ett nättält (DD Hammock Path finder) för fortsatt under-bar-himmel-känsla. Dock onödigt stort och brett för en person. Nättältet är dock en form av skydd och nätter i nättält räknar jag inte in bland summa nätter under bar himmel. Summerar maj med 10 nätter inomhus och 21 nätter utomhus (tält, nättält och vindskydd), varav fyra nätter under bar himmel. Maj månad avrundades med två rådjurskid med mamma rådjur intill stigen på min väg till sovplatsen i Torshargskogen.

05a 05b 05c 05cc 05d 05e 05f 05g 05h 05i 05j 05k 05l

Juni månad
Juni bjöd på två turer ner till Tunaberghalvön och Bråviken för njutfulla äventyr och rekning (förfining) av Tunabergsrundan, Tivedens nationalpark och så ett härligt men varmt äventyr på Bergslags-, Malingsbo-, Kloten- och Bruksleden. Har använt Sea to Summits ultralätta (80g) myggnät ihop med skyddet SMD Gatewood Cape och fristående, men det visade sig värdelöst som skydd mot knott. För stormaskigt. Införskaffade därefter det ultimata mygg- och knottältet SMD Serenity som även är kompatibelt med Gatewood Cape, bara som en parentes. Äventyren i juni var helt sagolika, särskilt turerna till Tunaberg och Malingsbo-Kloten.

Summerar juni med (jag skäms) 18 nätter inomhus och 12 nätter utomhus, varav sex nätter i nättält samt två under bar himmel.

Halvårsrapport 2020
Till och med 30 juni har det blivit 142 nätter utomhus varav 54 under bar himmel och totalt 40 nätter inomhus.

06a 06b 06bb 06c 06d 06e 06f 06g 06h 06i 06j 06k 06l

Inlägg från en utesovares dagbok 2020:
Januari >>
Februari >>
Mars >>
April >>

Jun 212020
 

00_ingressbildInget körkort och ingen bil. Alltid en spännande utmaning att hitta lösningar för att kunna uppleva fin natur längs läckra stigar. Har varit sugen på Malingsbo-Klotenleden under en längre tid. Kollade kartan. Jamen, det är ju bara ta tåget till Kopparberg och ta Bergslagsleden därifrån. Har längtat tillbaka till den väldigt fina sträckan mellan Gillersklack och Kloten. Minns när jag för snart fyra år sedan på femte dagen och 28 mil Bergslagsled i benen nådde Gillersklack på sargade fötter. Åt en god buffé däruppe på klacken och avnjöt sedan de återstående två vackra milen bland älgflugor, stekande sol, blöta skor och smärtande fötter. Vacker natur med norrlandsfeeling. Minnen. Nåväl, tillbaka till kartan, för att konstatera att Malingsbo-Klotenleden tar vid i form av två triangelvarianter, hm, och Bruksleden ansluter i Malingsbo. Bara att fortsätta mot Fagersta eller Virsbo då. Typ tre dagar borde räcka. Tanken var att genomföra detta löpäventyr över valborg och 1:a maj i våras men väderprognosen såg alltför bister ut så jag valde istället Tunaberghalvön. Ställde om siktet på ett nytt försök över midsommarledigheten. Och vi vet ju alla vid det här laget att stekande sol och tropisk värme ramade in den svenska midsommaren efter ett dygn med ihärdigt och välbehövt regnande tidigare i veckan. Synd att klaga.

Lite kort fakta och tips
Malingsbo-Klotenleden består av två rödmarkerade triangelformade leder inom Malingsbo-Kloten naturreservat som räknas till ett av landets största med sina 26490 hektar, att jämföras med Tyresta i Stockholm på 5000 hektar eller Tivedens nationalpark på 2030 hektar. Reservatet är ett höglänt och kuperat barrskogsområde, beläget i de centrala delarna av Bergslagen (södra Dalarna, Örebro och Västmanlands län). Det finns många leder inom naturreservatet, Bruksleden har två startpunkter i norr varav Malingsbo är den ena (Avesta den andra). Europaleden (E1) har vävt in Malingsbo-Klotenleden. Den klassiska dragningen av Malingsbo-Klotenleden går till nordspetsen Nyfors och mäter drygt 35 km men det går alldeles utmärkt att välja det längre triangelalternativet till Björsjö på drygt 43 km. Hela leden är välmarkerad med rödorange färg men man får vara uppmärksam när leden korsar grusvägar då det ofta saknas pilmarkeringar. En del sträckor är väl upptrampade medan stigen enbart kan skönjas på vissa sträckor, särskilt lurigt på öppna områden med högt gräs. En omdragning av leden har gjorts vid Abborrtjärnen mellan Kloten och Malingsbo. På den västra sträckan mellan Spannbytorp och Norra Skogsbyn är även grusvägen som går paralllellt med leden i nordsydlig riktning uppmärkt och skyltad, vilket kan förvirra. Att springa eller vandra på grusväg är måttligt roligt, åtminstone inget jag uppskattar. Mitt tips är att använda sig av appen Topo GPS eller liknande app med karta där leden finns utmärkt.

Gott om vattendrag såsom sjöar och bäckar att ta vatten ifrån. Jag använde Katadyn BeFree-filter till mina Tailwind softflaskor på 500ml. De timrade övernattningsstugorna längs leden är väldigt fina och påminner lite om små sagostugor, samtliga med britsar, öppen eldstad mitt i rummet och stenkross som golv. Glädjande nog inte en tillrättalagd led med spänger och på vissa partier gick leden rakt över myrar. Klafs klafs. Den som inte gillar blöta fötter bör hitta en lämplig lösning eller får helt enkelt ta en omväg. Detta gäller för övrigt även för Bergslagsleden mellan Gillersklack och Kloten.

Mitt förslag på upplägg – om man är bilburen – är att parkera vid Malingsbo Camping och springa medurs. Sträckan mellan Malingsbo och Norra Skogsbyn (Kloten) är den trixigaste och blötaste medan de två andra delsträckorna är avgjort torrare och går mer på höglänt terräng och som avslutning får man en fantastisk läcker två kilometer lång utförslöpa i svagt medlut från Bondbergets ås ned till Malingbos camping där du kan belöna dig med ett dopp, glass, kalla dricka och kaffe. Är man ett gäng med lite olika förutsättningar kan de som vill korta ner distansen ”gena” genom att ta stigen till Nyfors från Skotttorp, skyltat ca 4 km från Malingsbo camping.

Malingsbo-Kloten_karta

Bergslagsleden onsdag 17 juni (25 km)
17aHoppade av tåget i Kopparberg strax innan fem på eftermiddagen. Skön temperatur och strålande sol. Kom på Bergslagsleden efter någon kilometer på asfalt från stationen. Tassade på fint längs den fina sandåsen med gles tallskog sedan blev det en lång klättring upp till Finngruvorna. Stannade till och njöt av vidsträckt vy västerut. Och så skönt eftermiddagsljus. Jag älskar att springa sen eftermiddag och kväll, särskilt i dessa väderförhållanden. Kom till Gillersklack och anläggningen kändes Corona-öde. Fortsatte på stigen och klättrade upp i tornet som jag valde att springa förbi för fyra år sedan. Läckert värre! Panoramavy i 380 grader.

Så fascinerande detta med minnet, muskelminne eller vilka kopplingar som nu aktiveras. Jag förundras alltid över det faktum att minnet av en stig jag sprang för länge sedan återigen aktiveras när jag väl befinner mig på den. Jag vet till stora delar på förhand hur stigen slingrar sig och vad som väntar. En sjö, en å, sanka partier, ett vindskydd, gammelskog, ett gammalt hygge och så vidare. Otrolig skapelse man har där innanför pannbenet. Hur går det till? Och jag vet inte heller om ni själva upplever detta fenomen.

Jag njöt i det vackra kvällsljuset och den sköna temperaturen. Mitt mål var Åbostugan några kilometer innan Kloten men när jag kom till vindskyddet vid spegelblanka Lilla Kroktjärnen med korpars läten i luften blev jag sugen på att stanna. Ved fanns. Står där och övervägar i tankarna när en kvinnlig röst plötsligt utropar ”Men gud så fint!”. Tittar upp mot krönet och noterar två vandrartjejer. Nä, de ska få ha vindskyddet för sig själva. Det var meningen att jag skulle fortsätta. Vi pratar en stund och de berättade att det var folktomt vid Åbostugan. Jag önskade dem en trevlig kväll och fortsatte.

Kom så till Åbostugan. Den fina stugan, intill forsen och myren en bit nedströms. Stugan är återuppbyggd. Där bodde en torparfamilj för länge sedan. Svårt, ja, närmast omöjligt att föreställa sig det livet. Här sitter jag i en etta med fet balkong i söderläge med en latte och skriver om lustfyllda äventyr, sådant som var få förunnade på den tiden. Men om jag är lyckligare, det vet jag inte. Jag försöker hitta stunder av lycka eller snarare rogivande stunder och de stunderna finner jag i stort sett bara i naturen, i rörelsen framåt, i gryningen, om kvällen efter en hel dag i rörelse. Kontemplation. En smålom for kacklande över stugan. Sippar på teet.

17b 17c 17d 17e 17f 17g 17h 17i 17j 17k 17l 17m

Malingsbo-Klotenleden torsdag 18 juni (55 km)
Vaknade på träbritsen inne i stugan. Samma brits, samma lugn, samma porlande från forsen utanför som den gången för snart fyra år sedan. Lagade frukost. Ingen brådska. Ettriga knott. På med långärmat och långbyxor. Efter gröt och tre koppar kaffe var det kanske dags att ge sig av. Njöt av stigarna och mötte plötsligt tre löpare (en kille och två tjejer) som siktade på att springa hela Bergslagsleden på fem dagar. Önskade dem stort lycka till! Kom till Kloten. Nostalgiska minnen bubblade upp till ytan. Dörren till Nordic Discovery stod öppen. Det blev ett ögonblickligt igenkännande när jag stegade in och det var återigen ett glatt ögonblick att träffa Mikael, han som surfat vågor på i stort sett alla platser i världen värda att surfa. Så landande han i Kloten av alla platser. Han återberättade vårt möte för snart fyra år sedan för sin medarbetare. Han kom till och med ihåg att jag jobbade på bank. Jag tycker att jag själv har ett hästaminne men här hade jag mött min överman. Även denna gång blev det samtal om livet och planerna framöver, då vi även är jämngamla. Det blev en glass och lite gott och blandat innan vi tog farväl.

Någon kilometer senare kom jag fram till förgreningen på Malingsbo-Klotenleden. Min avsikt var att springa den stora triangelvarianten moturs, det vill säga mot Malingsbo-Björsjö-Nyfors-Norra Skogsbyn och så vidare mot Malingsbo igen. Spännande! Ett nytt oskrivet stigkapitel i mitt liv som utforskande äventyrslöpare eller kronisk stigpundare. Välmarkerat. Men stigen var till en början knappt skönjbar. Verkar inte vara en välfrekventerad sträcka. Synd, då den är fin. Slingrande stig genom genom kuperad terräng med härlig skog, myrar och vattendrag.

Kom så småningom till Malingsbo camping. Dags att lufta varma blöta skor och bleka russinfötter i solen och i sällskap med glass, kall pepsi och nybryggt kaffe. En storlom låg fint ute på en stilla Nedra Malingsbosjö. Efter en halvtimmas rast var det på med skorna och iväg, nå, det blev rask promenad i det långa motlutet upp mot Bondbergets läckra ås. Som sagt, tänk att istället få avsluta Malingsbo-triangeln med denna långa fina utförslöpa till campingen, slänga sig i sjön och sedan runda av med en gofika. En annan gång.

Det blev njutlöpning på stigar med fin omgivning som varierade från vackert kulturlandskap med gamla skogsängar med fäbodkänsla och spår av det som en gång var vid Skomakartorp och Västra Källan. En lång sträcka efter Västra Källan kändes som en gammal färdväg genom skogen, lite kyrkstigkänsla. Tog lunch vid sjön Lumsen. Hett som tusan. Ett svalkande dopp medan köket brann i solen. Stigen söderut från Björsjö var riktigt fin. Gällde bara att ha koll på kartan och markeringarna för att undvika att hamna på grusvägen. Som sagt, leden är bra markerad men det är främst när den korsar grusvägar eller följer grusvägar en bit som märkningen fallerar totalt när det kommer till tydlighet. Nyfors var en pärla. Vackert böljande, öppet, kultur- och bruksamhälle i en lite dalgång. Man kunde känna doften av sockerdricka och hembakta bullar och ny slaget hö. Barndomsminnen från en annan plats.

Någon kilometer söder om Nyfors noterade jag ett varnande varfågelspar. Cool. De gånger jag observerat häckande varfågel under mitt fågelskådande liv är lätt räknande på en hand! Dessutom rejält jäkla varmt! Svalkade skallen vid varje bäck och sjö. Drack ofta. Gick nog åt 5-6 liter vatten under dagen. Och så, efter drygt 43 kilometer på Malingsbo-triangeln var jag framme vid stigförgreningen i Norra Skogsbyn igen. Siktade på att ta nattläger vid Abborrtjärnen och samtidigt pröva den nya dragningen (tog den gamla på morgonen). Kom fram till tjärnen. Så lugnt och stilla. Inte en kotte förutom en väldigt pratsam korpfamilj. Jaha. och där låg ett vindskydd så inbjudande och fint. En soluppgång där på självaste midsommaraftonsmorgon vore något. Så fick det bli! Men först ett dopp och sedan en middag. Helt stilla = med ettriga knott. Djungelolja på liksom de nätta och sköna after-run-badsockorna.

18a 18b 18c 18d 18e 18f 18g 18h 18i 18j 18k 18l 18m 18n 18o 18p 18q 18r 18s 18t

Midsommarafton på Bruksleden (44 km)
Steg upp vid tre för att få njuta av soluppgången och för att komma iväg tidigt innan värmen. Kan meddela att det var varmt redan innan soluppgången, men vilken ljuv läcker och härligt långsam soluppgång. En frukost att minnas. Stillheten. Älvdansen över sjön. Sedan var det dags att återuppleva sträckan fram till Malingsbo ännu en gång för att ta av på Bruksleden. Intressant. Har sprungit Bruksleden från Fagersta till Västerås för fem sex år sedan samt rundan utanför Surahammar oräkneliga gånger. Men denna sträcka av Bruksleden hade jag aldrig varit i närheten av. Det blev en fantastisk överraskning, vacker men väldigt krävande. Tydligen den mest kuperade sträckan på hela den 25 mil långa Bruksleden. Kom att tänka på Tiveden både en och tio gånger, upp och ner, upp och ner, upp och ner. Och när jag kom ut på öppna områden med klättring uppför mindes jag den stekande heta bergsultran Echappee i franska Belledonnemassivet och log. Trolltjärnen var magisk. Klättringarna upp till Trollberget och därefter till Malingsklack var läckra. Träffade två Västeråstjejer som tältat vid Västra Skälsjön så det blev ett trevligt stopp och samtal om vandring.

Trots att det var varmt som fan och gick åt mycket vatten var jag ändå överväldigad av hur fin hela sträckan mellan Malingsbo och Högbyn var. Bara ett par gamla hyggen och ett nytt hygge annars orört och vackert. Leden var knappast välgången eller välordnad och med gamla flagnande markeringar, vilket i mina ögon har sin charm. Det var först efter förgreningen vid Billsjön som stigen plötsligt blev stig och markeringarna många och tydliga. Tog en gammal fin dragning innan Högbyn. Sedan var det härligt svalt och djungellikt längs ån i Skrikbo.

Hade först tänkt att springa till Virsbo men det fick bli Fagersta istället. Hade vaga minnen av kalhyggen innan och efter Landsberget och Trummelsberg. Värmen och den stekande solen lakar ur en. Kändes skönt att välja Fagersta. Glida in på Lidl (enda öppna affären), handla kall dricka, glass, banan och en kärnfri vattenmelon. Midsommarafton. Knappt en kotte på tåget till Västerås. Blev en timmas väntan i skuggan på Västerås perrong och som jag sitter där hör jag hysteriska fiskmåsar, tittar upp och där kommer en oberörd pilgrimsfalk farande med neurotiska fiskmåsar i hasorna. Utan tvekan en av fåglarna som häckar i Lantmännens silo i Västerås (kolla in ungarna i realtid via de två webbkamerorna). Vilket schysst avslut på ett härligt men fan så varmt löpäventyr. Benen är i alla fall bruna, även efter skumbadet.

Ha en fortsatt skön sommar!

Niklas

19a 19b 19c 19d 19e 19f 19g 19h 19i 19j 19k 19l 19m 19n 19o 19p

Jun 122020
 

01_ingressNär det gäller mitt projekt att besöka Tivedens nationalpark en gång i månaden under 2020 är det alltid trevligare att förena nytta med nöje. Naturen i och strax utanför nationalparken bjuder alltid in och inget besök är det andra likt. Sjöarna, stigarna, bergknallarna och träden ligger och står där, som alltid, men vädret, fåglarna, temperaturen och färgerna skiftar. Sedan är det skillnad på att uppleva detta i sin enskildhet och att dela detta med någon annan eller rentav med ett fantastiskt gäng entusiastiska stiglöpare. Och som vi alla vet är delad glädje dubbel glädje och beträffande den gånga helgen, 5-7 juni, handlar det om mångdubbel glädje.

I höstas bjöd jag in ett gäng sköna människor för att uppleva stigarna och gammelskogen i Tivedens nationalpark under en helg med boende i Tivedstorp, i maj bjöd vännen Andreas Fredriksson in vänner med ljuvligt boende på Ösjönäs och nu senast blev det både en tältnatt vid Blanksjön och boende i Tivedstorp tillsammans med goa människor. Den primära tanken för egen del med dessa Tivedenevent är att bjuda in stiglöpare som aldrig satt sin fot i Tiveden i allmänhet och nationalparken i synnerhet. Detta med en förhoppning att fler tar sig till Tiveden, lockade av rykten, bedårande fotografier i sociala medier eller ditlockade av någon som redan varit där och blivit beroende av stigarna och gammelskogen i nationalparken. Jag kanske ska titulera mig ambulerande stiglangare i fortsättningen och jag kan ju 12-stegsprogrammet utan och innan om nu någon behöver avgiftas.

Jag älskar att skriva, lika mycket som jag älskar att uppleva fantastisk natur från slingrande stigar eller längs en till synes planlös färd genom stiglös natur. Men i detta inlägg håller jag mig kort och det beror på att jag omöjligen kan återge helgen i ord, särskilt inte när det kommer till varje deltagares personliga upplevelse. Drömmen vore att få läsa samtliga deltagares egna berättelser om den gångna helgens äventyr. Förmodligen kommer många delar i dessa berättelser vara likartade men var och en uppskattar och värderar det ”gemensamt” upplevda väldigt olika. En blommande och doftande skvattrammyr i långsträckt sprickdal kan väcka barndomsminnen hos en person medan det hos en annan är en helt ny bekantskap. En ödsligt ropande storlom kanske berör en person medan nästa inte tar någon notis alls. Någon kanske skrattar när vederbörande sjunker ner till knäna i ett gungfly medan en annan bara skriker uppgivet när de nyinköpta färgglada skorna fylls med svart sump och vatten. Listan kan göras hur lång som helst. Det här inlägget inspirerar förhoppningsvis läsare att besöka Tivedens nationalpark i framtiden men den där genuina glädjen och lyckoruset som var och en upplevde där och då den gångna helgen går inte att konservera eller rekapitulera i ord. Och det är just den gemensamma glädjen och spontaniteten, ja, andras lycka som är den stora behållningen för egen del med denna typ av sociala upplevelseevent. Audivisuella minnesbilder med de högt utropade orden ”Meen guuud såååå fiiiint!” var och varannan kilometer gör mig genuint glad inombords. Ler brett med en frånvarande drömsk blick.

Deltagare
Västeråstrojkan Erik Kjellberg, Ilich Vera och Kerstin Rosenqvist, Stockholmarna Paula Kirkegaard, Mikaela Waller, Linda Andersson och Suzana Cuturic, Nykvarnarna Maria Tornmarker och Marie Kasselskog, sidekickern Andreas Fredriksson och jag själv samt Cristoffer Stockman under söndagen.

01_ingress2

Fredagen den 5 juni
Väderprognosen hade växlat fram och tillbaka dagarna innan med allt från ösregn fredag och lördag till ostadigt med solglimtar. Visst, det blir som det blir, men sol eller uppehåll är att föredra på ett socialt löpäventyr med många naturliga stopp. En option i upplägget var att komma ner till Tiveden redan på fredag eftermiddag/kväll för att sova ute på Mysudden intill Blanksjön strax öster nationalparken. Paula och Mikaela nappade direkt. Andreas och undertecknad parkerade bilen vid Ösjönäs strax efter lunch och målet var att testspringa de nyuppmärkta rosa och blå slingorna, tänkta för ridning, MTB, vandring och löpning. Det blev trevlig löpning i lätt duggregn på fina stigar och mestadels fin gammal skogsväg för att slutligen gena och komma på den läckra orangemarkerade stigen vid Blanksjön söder om Ösjönäs. Så fantastisk tid just nu med det grönt skira blåbärsriset och blommande skvattrammyrar. Bara att njuta fullt ut. Försommaren är kort.

Karta_dag1 Karta_dag1b
05b05c05d05dd

Vi tog en Madeirastrut och pepsi i Ösjönäs, lite snack med Klas och Lisa och drog sedan till Olshammar för en gofika deluxe med hembakt i Heidenstams gamla födelsehem. Vilka bakverk! Vilken gemytlig atmosfär. Dags att tänka på förberedelserna inför kvällens pinnbrödspartaj. Iväg till Blanksjön. Regnet kom och gick. Blåst från sydost. Upp med en presenning och bygga en ny eldstad med sandbotten och stenar. Upp med tälten. Paula och Mikaela dök upp vältajmat när vi låg och mös vid elden. Det bjöds på fem sorters korv och bästa tänkbara pinnbrödsdeg. Som vi satt där och mös dök plötsligt Marie och Maria upp. De hade installerat sig på Tivedstorp och kom förbi för att se hur vi hade det. Tråkigt nog visade det sig att Marie hade problem med ena foten och med största sannolikhet inte skulle kunna springa på den så de siktade in sig på en helg med vandring men med gemensamt boende, middag och frukost.

05e 05f 05g 05h

Vinden vände. Regnet strilade ner i någon timma eller två. Sedan var det dags att gå och lägga sig. Stilla kväll. Storlommen ropade vid några tillfällen. En nattskärra började surra.

Lördagen den 6 juni
Vaknade till spelande orrar och ropande storlom. Andreas var redan på fötter och fångade stillheten på film. Mikaela och Paula låg och drog sig. Vackert och stilla. Lite urrigt. Gjorde upp eld, förberedde kaffe och supergröt till gänget. Skymtade blå himmel bland molnen. Prognosen lovade sol och moln med lite regn på eftermiddagen. Så iväg till Naturrum och nationalparkens huvudentré. Alla rullade in i tid även två såta damer från Stockholm som till och med hunnit hänga runt på Ösjönäs.

Molnen lättade och solen hittade fram och värmde stigar och sinne. Vi avnjöt slingan längs Stora Trehörningen, vek av på den ”bortglömda” gamla fina orangemarkerade slingan ned mot Blanksjön (ja, det finns två), vidare norrut, över den läckra och kuperade Tärnekullen och Vitsandsgrottorna. Många stopp blir det. En obanad avstickare upp på höjderna vid Vitsandstärnarna. Så svarta och blanka. Junker Jägares sten och playan Vitsand. Läckra Stenkällan och sedan pirriga klättringar upp till Stenkälle klack och därefter en av nationalparkens läckraste slingrande utförslöpor. Lunch vid Östgötaviken ett stenkast från Naturrum.

Karta_dag2
06a 06b 06c 06d 06dd 06ddd 06e 06f 06g 06h 06i 06j 06k 06l 06m 06n 06o 06p

Efter lunch var det dags att avnjuta den stiglösa östra delen av nationalparken. Hade valt ut en loop som tog in Storesjön, Takstenen, Lommasjön och det fantastiska platåområdet. Det stiglösa området mellan Bergslagsleden och Tiveddalen är bara så fantastiskt vackert och häftigt. Och vi hade precis kommit in i östra delen när regnet började ösa ner. Kändes som en tillfällig åskskur. På med regnjackorna. En dag som bjuder på både regn och sol, torra barrstigar och leriga skogsmyrar. Ja, se gärna filmsnutten Måste jag vara lerig hela djävla dan, så förstår ni glädjen. Tre tjädertuppar förgyllde. Magi när den är som bäst!

06q 06r 06s 06t 06tt 06ttt 06u 06v 06x 06y 06z

Efter en hel dag i fantastisk natur var det skönt att få komma till Tivedstorp. Dusch, bastu och grillbuffé hägrade. Några i sällskapet var ute på sightseeing, ja, till Ösjönäs igen. Skön kväll med ömsom regn, ömsom strålande sol. Tror alla var mer än nöjda över dagen.

Söndagen den 7 juni
Frukost vid åtta och avfärd vid nio. Tillbaka till Naturrum där vi även mötte upp med löparvännen Cristoffer Stockman som var på besök med sin Anso och husbil. Ljuvligt väder för lättsamt tassande på stigarna. Vi avnjöt de resterande slingorna i nationalparken och den fina omarkerade skogsstigen samt min klara favorit; Oxögabergsrundan. Ja, och så den smått svindlande Stigmanstraversen, som är lite av en initiationsrit för stiglöpare som besöker Tiveden. En i sällskapet tyckte att Skara sommarlands rutschbanor är alldeles för mesiga och körde istället utför från traversen. Sällskapet var dock väl garderat med en sjuksköterska, läkare och begravningsentreprenör.

Färden fortsatte genom de fina norra delarna. Flera stopp vid den jadegröna Trollkyrkesjön. Upp på Trollkyrkorna. Och från Lilla Trollkyrka till huvudentrén var det av tradition fri fart för den hågade där vinnaren får moona för tvåan på bron, som i stiglöparkretsar numera går under namnet Moonarbron.

Vid tvåsnåret var vi mer än mätta och belåtna, åtminstone för en kort tid. Tänk att tiden kan gå så snabbt trots att man är ute så länge, men så är det när man njuter och har roligt i gott sällskap.

Vi var några som valde att runda av med gofika i solen hos Tivedens kafferosteri i vacker trädgård med utsikt mot den stora sjön Unden.

Se gärna Ilich sammandrag av en oförglömlig helg i gott sällskap.

Ha en skön sommar!

Niklas

Karta_dag3
07a 07aa 07b 07c 07d 07e 07f 07g 07h 07i 07j 07k 07l 07m 07n 07o

Arkiv för Tivedens nationalpark 2020:
Story från januari >>
Story från februari >>
Story från mars >>
Story från april >>
Story från maj >>
Story från juli >>

Bohusleden på 6 dagar

 Bohusleden, Naturupplevelse  Kommentering avstängd
Maj 302020
 

00_ingressFyra dagar har passerat sedan jag nådde Strömstad efter sex dagar, 356 kilometer och närmare 8000 höjdmeter längs hela Bohusleden med start vid sjön Stora Hassungaredssjön utanför Lindome i Göteborg torsdag morgon den 21 maj. Självförsörjande hela vägen. Återhämtningen har gått bra och det var väl egentligen bara fötterna mina som tog stryk beroende på oväntat många och långa sträckor på tröttsam väg i alla dess former. Men bara en blåsa. Mina fötter och sinnen vill dock ha stig. Stig och fin natur i alla dess former.

Varför Bohusleden? Jag hade egentligen tänkt göra ett fjärde försök på Bob Graham Round sub 24 i engelska Lake District men att gå och vänta i Keswick på rätt väderläge för en 24-timmarstur i de engelska bergen kändes bara slöseri med dagar. Jag har gjort det förr. Rätt som det var, i mitten av februari när Corona fortfarande var en Kinesisk angelägenhet, dök det upp en nyhetsnotis om Bohusleden på Utsidan. Det flaggades för Bohusledens nya webbplats och en kartapp för mobilen. Surfade in på hemsidan. Ren och informativ. Både Bohusleden och Soteleden har sedan tidigare cirkulerat i min skalle som en vag att-uppleva-någon-gång-i-framtiden-tanke. Bohusleden: 27 etapper på 34 mil mellan Lindome i söder och Strömstad i norr. Jag navigerade runt bland etapperna och innan några konkreta tankar egentligen tagit form erfor jag en bekant pirrande känsla. Längtan matades med utmanande terräng och fina vyer. Så, Bohusleden fick det bli! Var det möjligt att göra den på fem dagar? Sex dagar? Självförsörjande och osupportat såklart. Innan sommaren? Vad hade jag att referera till?

Självklart drog jag paralleller med den 28 mil (30 i mitt fall) långa Bergslagsleden som jag sprang på fem dagar hösten 2016. Osupportat och självförsörjande med övernattningar i vindskydd. I storyn från den utmaningen står bland annat följande att läsa: 

Det blev en tung rygga för ett löpäventyr och packningen vägde in på totalt 8,83 kg (exklusive vatten), se packlista. Av detta bestod 4,43 kg av mat och energi! Var det fråga om något slags äventyr i gastronomisk anda, eller?

Så, hur såg då packning och vikt ut inför Bohusleden? Marginell skillnad mot när det begav sig på Bergslagsleden. Utgångsvikten på Bohusleden var plus 10 kg exklusive vatten, fördelat på 4,75 kg i basvikt och 5,56 kg i mat/energi för sex dagar. Är det något jag inte slarvar med på denna form av utmaningar så är det energiintag och sömn. Någon risk att svälta mig igenom Bohusleden var det således aldrig fråga om och jag räknade med att passera några fik under färden, men enbart som en välkommen bonus. Eftersom jag var aktiv 12-14 timmar per dag är det närmast omöjligt att ligga på pluskontot beträffande kaloriintaget men det fungerade fint. Kroppen min är fantastisk och älskar (för det mesta) utmaningar bortom komfortzonen. Svårt att förklara i ord, måste upplevas.

Utöver många kortare flerdagars blir det som regel minst ett längre egenkomponerat äventyr per år. Äventyr där vandring varvas med löpning. Jag går där jag går och joggar där jag kan. Jag har aldrig bråttom men jag har heller inte all tid i världen. Jag färdas alltid med lätt packning, vilket i sig möjliggör en behagligare färd över längre distans per dag med många invävda stopp för att lyssna på fåglar, oförutsedda möten med likasinnade, bara njuta och andas in dofter eller betrakta fina vyer utan att behöva ta specifika vilopauser utöver den obligatoriska lunchpausen. Lättare packning för mig (runt 8-11 kg i utgångsvikt) innebär lägre ansträngningsnivå och lägre (stress)belastning på specifika kroppsdelar såsom fötter, knän, axlar och rygg. Det primära för mig har alltid varit naturupplevelsen och förmodligen väger den mentala utmaningen i att färdas långt och länge aldrig tyngre än om jag haft 20 kg på ryggen. Sådan är jag och tack och lov är inte alla som jag. Hur skulle det se ut?

200525e

Även om jag anammat detta med lätt och minimalistisk utrustning är det just bara utrustning, ingenting annat än utrustning. Den motsvarar mina behov och den gör det möjligt för mig att genomföra de äventyr och utmaningar jag önskar. Den som går igång på prylar och utrustning hittar några ord om min utrustning längre ner liksom länk till min packlista på LighterPack. Nu är det inte heller så att enbart lätt packning gör denna typ av utmaningar möjliga utan det handlar minst lika mycket om god fysik, vilket för min del grundar sig på 8-10 mil stiglöpning i veckan, cykel, yoga och styrketräning. Tro bara inte att jag dansar fram som en munter primadonna längs stigarna dagarna långa, nä, framåt kvällningen efter en lång dag är kropp och skalle trötta och fötterna vill bara ut ur skorna, ja, den där obeskrivligt ljuva känslan när fötterna befrias…

Innan avfärd
Jag lämnar sällan något åt slumpen när jag planerar ett utmanande äventyr men sätter numera aldrig upp strikta tidsmål för färden ifråga, då dessa lätt blir till ett stressmoment i sig. Det är istället dagsform, terräng och väder som får diktera färden i tid och distans. Ibland blir det kortare dagar, ibland längre. Så för denna utmaningen avsatte jag sju heldagar. Jag skummade igenom etapperna på hemsidan, skrev ner en del minnesstolpar, läste om Johan Wagners bedrift då han sprang hela Bohusleden på fyra dagar i augusti 2019, gick med i FB-gruppen Bohusledens vänner och laddade ner Bohusledsappen, allt för att få lite mer kött på benen men inte mer än så. Boken Vandra Bohusleden (Calazo, 2017) kändes inte aktuell då det skett så många omdragningar av leden sedan boken gavs ut. Kartappen uppdateras kontinuerligt och Bohusledens hemsida erbjuder den information jag önskar liksom en funktionell kartfunktion samt GPX-fil för varje etapp. Jag använde dock uteslutande den eminenta kartappen Topo GPS när jag var osäker, som fungerar utmärkt i flygplansläge men med nackdelen att nya omdragningar av leden inte är uppdaterade.

Bohusleden_oversikt

Jag hade först tänkt starta i Strömstad och färdas söderut för att ha nära till Göteborg och tåg hem till Eskilstuna när jag var klar. Men efter lite funderande insåg jag att det vore trevligare att ha de stadsnära sträckorna upp till Kungälv avklarade (men de visade sig vara få). Tåg eller buss från Strömstad till Göteborg går ju regelbundet och i Strömstad finns dessutom restauranger och boende medan leden startar/slutar ”mitt i skogen” utanför Lindome. Trots ett inställt tåg och några ombokningar gick resan bra, det hör liksom till.

Här följer så en kortfattad dag-för-dag-berättelse om det jag finner värt att berätta tillsammans med ett urval fotografier. Jag hade ingen tanke på etapper under min färd utan hade bara som mål att färdas i 10-12 timmar per dag och slå läger vid en lämplig fin plats intill något vattendrag. Att försöka rekonstruera sträckorna i ord är svårt, många sträckor och platser flyter ihop medan pärlorna och höjdpunkterna består. Bilderna nedan talar sitt tydliga språk.

Oxfile i gott sällskap
Väl i Göteborg tog jag tåget söderut till Anneberg och därifrån vandrade jag i behagligt solsken österut tills jag kom på Hallandsleden. Vek av på den norrut. In i skogen. Ljuv fågelsång. Solens strålar som silade genom skogen. Bort från civilisationen och Coronabrus. Man känner sig lätt. Uppfylld. Ovissheten och det osedda ligger framför en. Kommer fram till vindskyddet vid den lilla sjön Blåvättnerna, men som är ockuperat av ett ungt par med en siberian husky. Vi pratar en stund. Vill inte störa och det är dåligt med tältplats däromkring. Siktar istället in mig på vindskyddet knappt en kilometer längre fram vid Stora Hassungaredssjön. Kommer dit och är glad att det tidigare vindskyddet var upptaget. Vilken vacker plats. Ett par vandrare hade gjort upp eld och var i färd med matlagningskonst. De presenterade sig som Mikael och Kinna, som firade sin tvåårsdag. Jag gratulerade dem och att de valt att göra det på bästa tänkbara sätt. Atmosfären var go från första stund och vi pratade på om friluftsliv, vandringar, jakt och utrustning. Jag fick snabbt upp min Poncho, liggunderlag och sovsäck. Så bjöd de mig på oxfilé med tillbehör. Jag äter sällan kött men den där oxfilén var bland de godaste och möraste köttbitarna jag ätit på väldigt länge, måste ha varit en lammkotlett i Gamla stan för sisådär 30 år sedan. Det blev en väldigt trevlig kväll vid lägerelden. Försökte lära dem vilka fåglar som hördes i kvällningen: spelande morkullor, drillsnäppor, lövsångare, taltrastar och rödhake. Till slut var det så dags att knyta sig. Siktade på att stiga upp vid fem. Tack Mikael och Kinna för en minnesvärd kväll!

200520a 200520b 200520c 200520d 200520e 200520f

Dag 1 (21/5): Stora Hassungaredssjön–Stora Stentjärnen (6), 63,94 km och 1581 höjdmeter
Kylig natt, på gränsen till att frysa. Upp fem på morgonen. Såg ut att bli en fin dag för Kristus att flyga och för mig att vandra. Taggad. Gröt och kaffe. Sa ”Hejdå” till Mikael och Kinna som sussade sött i det fina vindskyddet. Det blev en fantastisk dag och jag var smått lyrisk. Jag hade inte väntat mig så mycket fin och varierad natur så nära Göteborg och småorterna. Fantastiskt fina löv- och blandskogar liksom härliga sträckor med bara hällmarker samt närhet till vattendrag. Började att räkna grön- och lövsångare, löpare och vandrare men gav upp när jag kom till Stora Delsjön. Varmt och gassande sol. Folk hade hade gått man ur huse. Visst, tillrättalagda stigar och motionsspår men den omgivande naturen var ljuvlig. Inga kalhyggen alls. Det blev glass och kall dricka vid Sjölyckan, i Jonsered och efter Angereds kyrka. Tråkigt var att jag missade långa öglan på Stora Getryggen, hamnade på gamla dragningen. Det var en del otydligheter och omdragningar beträffande markeringar på denna dagsträcka. Träffade ett trevligt sällskap på tre damer och en snubbe vid två tillfällen. Trevligt att prata vandring och en av damerna bjöd på ballerinakex. Naturen, stigarna, människorna och atmosfären gav en kontinental känsla. Inte Sverige. Jag var smått exalterad när jag kom till Stora Stentjärnen (Vättlefjäll) och hittade en plats för nattlägret: Om Bohusleden i fortsättningen låg på denna nivå var lyckan gjord och jag var den lycklige prinsen i ett par trailpjuck. Det blev en mysig kväll vid lägerelden medan morkullan flög över med jämna mellanrum.

200521a 200521b 200521d 200521e 200521f 200521g 200521h 200521i 200521j 200521k 200521l 200521m 200521n

Dag 2 (22/5): Stora Stentjärnen–Djupevatten (10), 59,41 km och 1553 höjdmeter
Vaknade vid femsnåret på morgonen efter en ljum natt. Ett storlomspar låg i norra ändan och ropade. Ljuvligt ödsligt. Njöt av frukost medan kroppen började komma igång. Stigarna och naturen i Vättlefjällsområdet var superfina och jag bestämde mig för att nästa gång jag är i Göteborg ska jag utforska området med lätt löprygga över några dagar. Sträckan efter Vättlefjällen till Fontin var trist på asfalt och grus. Blev en fika nedanför Bohus fästning. Uppe vid fiket på Fontin snackade jag med ett par goa gubbar. Fint område med motionsspår och varierad natur. Därefter blev färdvägen rätt medioker med mycket grusväg förutom några otroligt fina lövskogsområden och hassellundar. Fin kuperad stig innan Bottenstugan och jag kom ikapp en kille vid namn Alexander, trevlig tysk kille som precis flyttat till Göteborg. Han var nyfiken på min lätta minimala packning. Vi snackade en stund innan jag fortsatte. Tog sen lunch vid Bottenstugan, Fanns inget drickbart vatten där men jag fick en flaska vatten till maten av en trevlig tjej som hyrt stugan. Alexander knatade förbi och vinkade glatt. Åt mitt mos med rökt chorizo. Därefter blev det fina stigar och natur medan antalet vandrare tunnades ut markant. Kom ifatt Alexander och det blev ytterligare en pratstund om Bohusleden i allmänhet och vandring/löpning i synnerhet. Cool kille. Han beslöt att slå läger på en höjd vid en fin stilla liten sjö. Jag fortsatte och mötte en tjej efter ett 20-tal meter (efter det mötet skulle jag bara träffa sex vandrare på min färd fram till Strömstad). Avnjöt Svartedalens fantastiska vildmarksområde. Ljuvliga smala slingrande stigar genom kuperad terräng. Dagens höjdpunkt vid sidan om Vättlefjällen! Nötte på och njöt. Kom till vindskyddet (som inte fanns utmärkt på Lantmäteriets karta) vid Djupevatten vid nio på kvällen, väl tajmat då det började blåsa och regna. Skönt att slippa fippla med tältet och i vindskyddet fanns ett uppblåst liggunderlag så jag sov skönt med dubbla liggunderlag, annars är jag inte mycket för vindskydd, för plant underlag. Sover sällan bra. Men denna kväll och natt var det skönt. Stilla och tyst. Bara drillsnäppor och morkullor gjorde sig hörda genom vindens sus.

200522a 200522b 200522c 200522d 200522dd 200522f 200522g 200522h 200522i 200522k 200522l 200522m 200522n 200522o

Dag 3 (23/5): Djupevatten–Krokevattnet (14), 60,35 km och 1105 höjdmeter
Vaknade till en gråmulen morgon. Några tranor hördes och lite trevande orrkutter fyllde stillheten. Gröt, kaffe och kontemplation. Det blev lite av en medioker färd på Bohusleden med en hel del väg och en del trista kalhyggen. Räknade ut att drygt 1/3 av dagens distans utgjordes av någon form av väg. Inte riktigt vad jag väntat mig. Men dagen bjöd på flera höjdpunkter som vägde upp. Bredfjällsområdet var läckert och jag noterade minst fem vita skogssniglar, vilka ju normalt är kolsvarta. Den magiska gläntan Flogfjället i Bredfjällsområdet satte spår. Vid vindskyddet i Stensjöhult tog jag lunch och det gjorde också ett vandrarpar som jag passerat tidigare. Ett trevligt par som även försökt få ner vikten på sin packning och vi kom att prata om klätter- och friluftsbutiken Fjällsport i Göteborg, från vilka jag själv köpt en del (bland annat ponchon som jag använde som tält på detta äventyr). De lovordade ägarna för deras kompetens och ovilja att sälja på prylar som deras kunder inte behöver. Jag kan bara hålla med. Denna typ av friluftsbutiker som drivs av kunniga eldsjälar bör man gynna.

Nästa höjdpunkt var Bäveåns naturreservat där jag noterade kungsfiskare och den fina stigen genom kuperad natur längs Stora Köperödssjön. En riktigt läcker upplevelse var sedan Sandbackens dalgång och Kuröds skalbankar. Dessa skalbankar hör till världens största och här har en förundrad Carl von Linné en gång krupit omkring på alla fyra. Ja, och så visade det sig att Shell låg alldeles intill (rätt mack på rätt plats, eller?) så jag slank in för en latte, bulle och kall Loka Crush. Skön eftermiddag och kväll. Den stora myren Havskuren var läcker och det var härligt att till slut få komma in i Herrestadsfjällets naturreservat. Efter en lång dag på massa väg svor jag en del och undrade vem fan som kommit på idén att lägga stenkross på den breda stigen in i naturreservatet. Stenkross? Nå, snart tog skön smal stig vid och jag hittade till slut en fin liten udde vid Västra Krokevattnet för mitt nattläger. SMHI hade bara några dagar innan utlovat regn för denna dag, men det blev bara lite åska och regnstänk annars överlag fint väder från lunchtid. Jag trodde att det utlovade ovädret istället passerat den gångna natten. Men icke sa Nicke. Regnet kom och det regnade hela natten.

200523a 200523b 200523c 200523d 200523e 200523f 200523g 200523h 200523i 200523j 200523k

Dag 4 (24/5): Krokevattnet–Äntervattnet (19), 54,44 km och 1184 höjdmeter
Vaknade vid femsnåret. Regnet öste ner. Lagade till frukost. Åt och valde sedan att somna om. Gött. Vaknade till strax innan nio och regnet verkade ha upphört, nå, det kom någon lätt skur då och då. Packade ihop och kom iväg vid tiosnåret. Rätt många långa fina partier med stig fram till Strömmarnas naturreservat, ett väldigt läckert men kuperat område. Vid det här laget var min skor sedan länge dyngsura efter allt blött blåbärsris. Fötterna var svampiga och jag vet hur fötterna känns när blodkärlen dragit ihop sig och antagit utseendet av gigantiska bleka russin, så kallade russinfötter. Aldrig bra med russinfötter, risken för skav på häl och trampdyna är överhängande. Lovade mig själv, mina fötter, att om vi kom till ett vindskydd och det fanns ved skulle jag göra upp eld och torka skor och strumpor. Förutseende nog hade jag tejpat hälar och trampdyna med leukoplast innan jag drog iväg på morgonen. Det kom inget vindskydd och jag struntade i lunchen. Tryckte istället i mig proteinbars som jag inte använt. Ville bara framåt då det blev en sen start på morgonen.

Lite av en bottendag och andra halvan av dagens sträcka känns så här i efterhand mest som en grå minneslucka. Men tänk er själva att harva på grusväg och asfaltsväg. Det enda som fick mig att dra på smilbanden var slädarna och byrån i skogen strax innan Slättna gård, som i sig såg ut som ett konstnärligt gårds museum. Hade gärna velat knacka på för att få höra en berättelse. Nå, jag hade siktat in mig på vindskyddet vid Äntervattnet i början på etapp 19. Etapp 18 måste utan konkurrens vara Bohusleden, kanske Sveriges, absolut tråkigaste etapp med fyra kilometer asfaltsväg och sju kilometer grusväg. Den föregås dessutom av en lång sträcka med väg. Enda ljuspunkten på den etappen var den vidsträckta Bredmossen. Hörde några orrar och en tröstergök. Tro mig, det var så fantastiskt skönt att komma fram till det vackra lilla vindskyddet vid Äntervattnet. Molnen som lättade. Göra upp eld och sedan få släppa ut fötterna som varit instängda i fuktiga skor i nästan 12 timmar. Obeskrivlig känsla. Man kan bli lycklig för mindre. Vacker kväll och så en nattskärra som började surra.

200524a 200524b 200524c 200524d 200524e 200524f 200524g 200524h 200524i 200524j 200524k

Dag 5 (25/5): Äntervattnet–Krokvattnet (24), 64,32 km och 1344 höjdmeter
Om föregående dag var en grå pissdag med några ljuspunkter vaknade jag glädjande nog med en skön känsla. Hade på känn att det skulle bli en bra dag. Stilla och skön luft. Högt tunt molntäcke. Ett storlomspar ropade och snart kom en av lommarna glidande på en närmast spegelblank yta medan jag åt frukost. Skorna var torra och jag bytte till nya fräscha strumpor. Jag hade inte kommit många kilometer innan jag hörde den melodiösa dalande sången från en trädlärka. Som jag hade väntat och längtat hela våren på att få höra dess ljuva sång och till slut, när jag minst anar det…

Vill inte skriva sönder dagen. Underbart väder, fantastisk natur genom Kynnefjäll och många små naturreservat, minimalt med grusvägar. Träffade ett ungt tyskt par vid Trantjärn och ett par danskar som boat in sig i vindskyddet vid Mellan-Kornsjön, utöver dessa inte en människa. Var inne i ett skönt flow hela dagen och kunde fortsatt hela natten. En sällsynt skön försommarkväll. Bestämde mig för att slå läger för natten innan Tolvmanstegen och vindkraftverken. Hittade en fin grund dalgång med luftig gammal tallskog och bara hällmarker samt närliggande skogsmyrar. Så läckert. Solen gick ner medan jag åt en stark tikka masala. En nattskärra började surra alldeles nära och snart ytterligare en. Till och från utbringade de sitt grodlika kväkande läte. Magisk helhet. Kröp ner i sovsäcken omgiven av myggnätet. Inte mycket till mygg dock. Tar alltid lite tid att hitta en skön liggställning efter en hel dag i rörelse. Vände mig några gånger och jag vet inte varför men så blickade jag snett uppåt och får se silhuetten av en uggla som sitter i en tall typ fem meter bort mot en dunkel himlafond. Den vred på huvudet på ugglors vis. Jag höll andan. Den vred huvudet åt mitt håll. Efter någon minut lyfte den och gled ljudlöst iväg. Så osannolikt. En stiglöpares ögonblick av Twin Peaks. Även jag gled iväg, i någon sorts halvsömn. Ett stilla lugn.

200525a 200525b 200525c 200525d 200525e 200525f 200525g 200525h 200525i

Dag 6 (26/5): Krokvattnet–Strömstad (27), 54,48 km och 1050 höjdmeter
Hade ställt klockan på tre. Snooze, snooze, snooze och dags att stiga upp och äta frukost. Föraning om vacker gryning. Sista dagen, om inte något oförutsett inträffar. Kom iväg strax innan fem. Vilken morgon. Älvdans och uppgående sol. Det jag älskar med att vara ute på färd i naturen under flera dagar är detta att få uppleva skymning och gryning (när vädret tillåter). Skiftningarna i ljuset. Det röda släpljuset sen eftermiddag kväll, fåglarna som sjunger in skymningen och tackar för dagen som varit, åtminstone gör jag det, nynnar inombords. Gryningen, välkomnandet, det genetiskt nedärvda att ha överlevt natten och få uppleva ännu en dag. I gryningen vaknar livet till liv. Nå, vad var jag, jo, på fina stigar mot Tolvmanstegen. Gjorde en avstickare på leden ned till Ekelidvattnet och fångade resterna av älvornas dimhöljda dans.

Tolvmanstegens landskap och natur var bara så häftig och vyerna vidsträckta men tyvärr förstördes upplevelsen och vyerna av vindkraftsparken däruppe. Blev knappt ett fotografi taget där och jag försökte tänka bort vindkraftverken, men de hörs också. Jag undrade hur man lyckats få igenom detta projekt på en så säregen och vacker plats med hällar, vindpinade tallar, ljung och småmyrar. Läste på vid hemkomst. Visst hade det varit motstridigheter och att området inte ens varit naturreservat tidigare gjorde det tydligen lättare att få igenom planen om 22 vindkraftverk. 2009 fastställde miljödomstolen tillstånd och 2012 invigdes den färdiga vindkraftsparken. Det var fortfarande otroligt vackert, men samtidigt estetiskt ovackert. Hörde flera sjungande trädlärkor och det gjorde mig glad. Därefter hittade jag en bäck och fyllde på med två liter vatten samtidigt som jag vätskade upp mig själv. Såg dåligt ut med vattenpåfyllning framledes, för mycket bebyggelse nära vattendragen.

Tog lunch vid stranden av Idefjorden. Fortsatte över läckra Björnerödspiggen med sin hällmarker och vyer. Transportsträcka till sista etappsträckan från Högstad. Efter de läckra hällarna och mäktiga grottformationen vid Hillern med typ sju kilometer kvar till Strömstad joggade jag utför i en grusvägsbacke och ser en vandrare komma emot mig och plötsligt hör jag någon som säger ”Hello Niklas”. Hörde jag rätt? Jo, och snart såg jag att det var Alexander. Men vad, hur…? Han berättade att han åkt hem dagen efter vårt möte, inspirerad av min lätta packning hade han packat om och tagit bort allt onödigt, mer energität mat och hade nu två stavar istället för en. Ett glatt möte och han skulle nu vandra Bohusleden ner till Uddevalla. Han fick lite tips sedan önskade vi varandra glatt farväl. Och vilken fantastisk fin avslutning det blev efter att ha korsat E6:an. Ett låååångt läckert parti med hällmarkslöpning och fin stig den sista biten innan jag rullade in i Strömstad, där det blev en avslutande sightseeingrunda längs leden fram till hamnen och stationen. Yes, strax innan kl 17 nådde jag så etappmålet. Hann in på ”Kaffedoppet” och handla fika och glass innan stängning, tog sedan 17:20-bussen till Göteborg och tog in på Hotell Heden. Dusch, bastu, dusch, bastu, dusch, äta, sova. Gott. Slutet gott allting gott!

200526a 200526b 200526c 200526d 200526e 200526f 200526g 200526h 200526i 200526j 200526k 200526l 200526m 200526n

Fåglar och djur
Totalt noterades 96 fågelarter under min färd från Lindome till Strömstad. Det var spännande att notera variationen i artsammansättning i förhållande till naturtyperna längs med Bohusleden. Löv- och blandskogarna övervägde i södra delen medan barrskogarna – givetvis med inslag av lövskog och blandskog  tog över successivt ju längre norrut jag kom, men naturtyperna varierade stort. Exempelvis noterade jag sjungande rödvingetrastar först från och med dag fem och i ökande antal. De höga antalen med sjungande grön- och gransångare var frapperande, särskilt under första dagen med övervägande löv- och blandskog. Vad man skulle kalla sjungande karaktärsarter för hela färden igenom var löv- och gransångare, trädpiplärka, taltrast, rödhake och bofink. Storlommar både sågs och hördes i stort sett dagligen i lämpliga sjöar. Pratsamt patrullerande korpar var dagliga inslag på färden liksom nötskrikorna. Småspelande orrar hördes till och från morgon och kväll medan spelande morkullor noterades varje kväll. Värda att nämnas är även en kungsfiskare vid Bäveåns naturreservat, häckande kricka vid en mindre tjärn, härligt surrande nattskärror som hördes två kvällar och även mitt på dagen, ett par spelande enkelbeckasiner noterades, fyra arter hackspettar, forsärla sågs vid lämpliga strömmande vattendrag liksom strömstare vid tre tillfällen. Ropande tranor och galande gökar var stående inslag. Bland rovfåglarna noterades duv- och sparvhök, ormvråk samt flera fiskgjusar. Drillsnäppans karaktäristiska läte ljöd vid de flesta sjöar och skogssnäppor noterades ofta vid våta hyggen och fukthål i skogen. Sjungande svartvita flugsnappare och rödstjärtar förgyllde även de. På det stora hela är maj månad en fantastisk månad att vistas ute i naturen och mångfalden sjungande fåglar är helt fantastisk och det är som att vandra i en audivisuell katedral.

En del rådjur och ekorrar noterades liksom spår av älg, vildsvin och bäver. Snokar, några huggormar och rätt ofta skogs- och kopparödlor fick en att vakna till liv. Möten med enstaka paddor och grodor. De vanligaste dagfjärilarna noterades och de soliga och varma dagarna i början och slutet av färden gav upphov till transformering av troll- och flicksländor. Myggen hade inte kommit på allvar medan fästingarna var på hugget, plockade väl bort 5-6 fästingar som bitit sig fast på min delikata men svettiga kropp.

Något om utrustningen och maten
På det stora hela var utrustningen på detta mitt äventyr densamma som under liknande utmaningar de senaste fyra åren. Packlistan för detta äventyr hittar den intresserade på LighterPack. Trots att det var slutet av maj valde jag ändå det mer skrymmande och marginellt tyngre isolerade liggunderlaget framför det oisolerade. Vill inte överraskas av markkyla med dålig sömn som resultat och +130 gram är det tveklöst värt. Den prognostiserade nattemperaturen såg god ut för Spark2-säcken. På denna typ av äventyr fungerar Esbit-köket utmärkt och jag vet exakt hur mycket bränsle som går åt. Och som enkelt och lätt sovskydd för detta låglandsledsäventyr valde jag Gatewood-ponchon från Six Moon Designs.

Ut_SMD-Poncho

Det som var ”nytt” var främst ryggan. Till mitt förestående långvandringsäventyr i augusti/september behöver jag en större ryggsäck, inte för min utrustning utan för att kunna ha mat för 10-11 dagar i stöten. Valet landade till slut på en Osprey Talon 44 L. Fantastisk skön rygga som sitter som gjuten på min kropp. Blev därför nyfiken på 33-litersmodellen för mina löpäventyr. De senaste tre åren har jag kört med OMM Classic 32 L och är väldigt nöjd med den ryggan (har även en i reserv). Osprey Talon 33 har ingen ram som 44:an men identiskt ”ryggstöd”. Detta med air-space är mest trams, svettig längs ryggen  blir man oavsett. Testade 33:an under några besök i Tiveden i och med några modifieringar samt att jag tog bort ryggstycket helt. Även OMM-ryggorna (24 och 32 L) har ryggstycken (i form av 3/4 ihopvikbart liggunderlag). De funkar helt enkelt inte på min S-formade rygg och jag har lärt mig att istället packa dessa ryggor att följsamt passa min ryggrad. Även Talon 33 fungerade galant i detta avseende. Talon 33 har förutom ett bredare och skönare höftbälte ytterligare några funktioner som gör säcken ett strå vassare än OMM 32. Båda kommer att glädja mig många år framöver!

Ut_Ospreyrygga

Låtit skomakaren sy på flaskhållare (Go Pod) från OMM på bärremmarna. Normalt kör jag med Xinix som vattenrening och har gjort så sedan 2015, när så behövs, särskilt som det också fungerar som desinfektionsmedel vid sår av olika slag. Men eftersom det visade sig att filtret Katadyn BeFree passar mina 500 ml softflask från Tailwind använde jag under Bohusledsäventyret detta filter till mina två flaskor. Filterna fungerade utmärkt med god genomströmning och jag hade aldrig några problem med vattentillgång, jo, det var bara sista dagen som jag förutseende nog fyllde upp med två liter vatten efter Tolvmanstegen. Softflaskan på 600 ml som vanligen säljs med filtret är för stor för mina flaskhållare. Filtret går att köpa utan flaska. Hade dock en liten petflaska för att blanda vatten och resorb morgon och kväll, tror inte filterna lämpar sig för resorb.

Ut_Rening

När det gäller mat är jag inget fan av frystorkad mat, ser det bara som nödvändig, lätt och näringstät energi. Köper enbart Lyo eller Real, vilka inte använder palmolja. Lyo har dessutom större förpackningar på en del smaker men jag fyller om till specialplastpåsar och adderar sojafärs, chia, couscous samt solros- och pumpakärnor som mixats till mjöl för att möta upp mitt dagliga energiuttag. Brukar ha med mig olivolja men inte denna gång. Om man nu kan prata om kulinarisk höjdpunkt i min matmeny så toppas den i så fall av min lunch som består av en blandning av pulvermos (kolhydrater) och äggpulver (protein) samt rökt chorizo (fett och protein). Matmässigt är det alltid lunchen jag ser fram emot när det kommer till smak och konsistens. Och så en kaffe på det. Till frukost kör jag min vanliga supergröt bestående av bovete, dinkelflingor, quinoa, pumpa- och solroskärnor, mandel, hassel- och valnöt som mixas till mjöl och tillsätter sedan riven kokos, chiafrön, couscous, en del hela dinkelflingor samt diverse torkad frukt för smaksättning. Till 3 dl varmt vatten tillsätter jag 2 dl grötmix som sedan får svälla i några minuter medan jag sippar på en kopp morgonkaffe. Mellan frukost-lunch-middag äter jag snickers/twix/bounty och diverse nötter.

Ut_Mat

Reflektioner
Både då och nu är det första dagen och de två avslutande på Bohusleden som jag uppskattade allra mest, främst beroende vacker varierad natur, mer sammanhängande skog med färre och kortare transportsträckor på väg. Jag minns att upplevelsen av många transportsträckor på väg var densamma på Bergslagsleden och det blir så påtagligt när man tillryggalägger längre distanser. Det att våra skogar är som fragment, öar, och att stora arealer med sammanhängande skog är alltmer ovanliga. Tyvärr är det även så att jag passerade rätt många områden med ”avverkningsmogen” gammal produktionsskog. Kalhyggena kommer att bli fler. Jag blir genuint lycklig att komma in i kontinuitets- och så kallade gammelskogar, det är skog i min mening. Där finns liv och ljus.

Jag var väldigt förvånad att se så många vandrare utan stavar. Räknade till fyra vandrare med stavar och så Alexander som först hade en och sedan två. Totalt fem vandrare med stavar. Man får så mycket hjälp av stavar, inte minst när det blir en aning kuperat. Stavar rätar upp kroppen och man får ett bättre flow i rörelsen framåt. Och i norra delarna där det knappt finns spänger utan man får balansera på smala slanor och halvruttna trädstammar är stavar till god hjälp. Varenda ultralöpare som springer i bergen med väldigt lätt packning vet att stavar är guld värda. Att vandra i fjällen utan stavar är ju som att köra bil utan ratt. Så varför så få vandrare hade stavar förblir en gåta.

Intressant att i efterhand upptäcka att antalet höjdmeter var som högst första och andra dagen men sedan får man ha i åtanke att det var lättgångna höjdmetrar jämfört med de mer tekniska stigarna på norra delen av Bohusleden.

Jag är trots allt glad att en del sträckor gick på grusväg och gamla skogsvägar. En slags kulturvandring genom ett försvunnet tidevarv. Med lite föreställningsförmåga kan man se gårdar befolkade med mjölkkor, höns, hästar och grisar, lekande barn, vuxna som hässjar hö eller plöjer en åker. Så är inte fallet idag. Öde och tomt. Det var många gånger vemodet kom över mig. Bonden för en tynande tillvaro. Hur får de ens ihop det, de som ändå försöker? Ja, en vandring av detta slag väcker alltid undringar och tankar. Vart är vi på väg?

Sedan kan jag väl tycka att ansvariga för Bohusleden borde lägga mer krut på att bättra på markeringarna av leden på den norra halvan. Det måste inte vara en markering var femte meter som på södra delen men framförallt tydligare uppmärkt där leden delar sig eller viker av tvärt. Hade jag inte haft Topo GPS eller annan karta hade det varit kört på flera platser. Däremot tycker jag att det var härligt att det från Bottenstugan och norrut inte var så tillrättalagt med spänger och annat.

Avslutningsvis, kommer jag att besöka Bohusleden igen? Vem vet, möjligen utvalda etapper som jag fortfarande minns med glädje, ja, och så Vättlefjällområdet förstås. Sedan skulle jag vilja uppleva Soteleden. Hav och klipphällar sätter mitt hjärta i brand.

Ha en skön sommar!

Niklas

 

Maj 132020
 

01_ingress Det är alltid spännande med äventyr, små som stora. Tänker även på vägen fram till äventyret, som en del av helhetsupplevelsen. Ibland handlar det om planering, ibland bara om små logistiska utmaningar. Och att uppskatta tjusningen i att inte på förhand veta hur det faktiskt slutar. Det blir som ett litet äventyr i äventyret så att säga. Som att sitta på jobbet med färdigpackad rygga med någon timma kvar till avfärd och surfa in på SJ för att köpa tågbiljett Eskilstuna-Laxå och upptäcka att tre avgångar på rad är slutsålda. Corona-tider. Men jag har varit med förr. Det blev tåg till Örebro, lokaltåg till Hallsberg och därifrån Göteborgståget till Laxå. Samma avgångs- och ankomsttid som jag från början tänkt, fick bara klämma in ett lokaltåg på sträckan mellan Örebro och Hallsberg. Åt middag i ett avfolkat Laxå där social distansering sedan länge är en naturlig del i vardagen. Ingen brådska. Handlade på Ica och mötte en vacker kvinnas blick. Drömma är gratis. Strosade sedan vidare till skogsområdet med motionsspåren. Jag börjar ha rätt bra koll på potentiella övernattningsplatser i skogen där. Tänkte pröva en ny del av skogen med bara 20 minuters promenad ned till järnvägsstationen. Hittade en fin plätt med mjuk mossa i en gammal produktionsskog. En varm torsdag kväll den 7 maj. Vad kan gå fel? Mygg och fågelsång. Bruset från E20 och 205:an var påtagligt. Bredde ut markskydd, liggunderlag och sovsäck. Fixade en termos med te och lyssnade till fåglarna som lyckades överrösta det bakomliggande bruset. En hel del smäktande toner från nyanlända lövsångare. Doft av djungelolja och te med smak av orientalisk krydda. Kontrast till då jag senast sov i skogen strax utanför Laxå för tre månader sedan. Då, beckmörker och kylslaget regn som smattrade mot tältduken. Men det är det värt för att kunna ta skolbussen till Sannerud klockan sex en fredag morgon. Som att åka en fet limousine till Tivedens nationalpark. Bara busschauffören och jag. Jag stiger av och bussen vänder om mot Laxå för att hämta upp skolbarn.

01_Laxa

Skön fredag i östra delen
Gjorde som jag brukar. Tog den fem kilometer långa kyrkstigen från Sannerud österut till Tivedstorp för att där vika av söderut på Bergslagsleden. Hittade vargspillning på ett par platser längs kyrkstigen. Hörde några kuttrande orrar och göken som proklamerade vårens ankomst på sitt välkända vis mot en fond av fågelsång och kvitter. Någon kilometer söder om Sör-Ämten vek jag så in i den stiglösa östra delen av nationalparken. Hade ingen plan. Bara färd utan egentligt mål. Noterade en hel del stenmurklor. Tog en fika i solen uppe på toppen av en lång hällsluttning vid Lommasjön. Betraktade pigga stackmyror. Blev en sväng in i västra delen på stigarna där och mötte rätt snart en del vandrare. Bergslagsleden skär genom nationalparken likt en vattendelare, folktomt på östra halvan och folkkärt på västra.

Karta-dag-102a 02b 02c 02d 02e 02f 02g

Uteslutande vandring i den kuperade och stiglösa östra delen som också blev ett generaltest av min modifierade ryggsäck (Osprey Talon 33 liter) där jag även plockat bort det stabiliserande ryggstödet. Precis som med OMM Classic 32 sitter ryggan, rätt packad, bättre på min kropp och följsammare längs ryggen utan ryggstycke. Osprey-ryggan sitter snäppet bättre och är skönare än OMM-ryggan, vilket bådar gott inför utmaningen hela Bohusleden på 5-6 dagar med start i Strömstad tidig morgon den 21 maj. Bara en parentes i sammanhanget.

Nåväl, efter 30 rofyllda kilometer i nationalparken tog jag sikte på den fina lilla udden i Blanksjön strax öster om nationalparken. Udden där jag övernattade i påskas. Så fick det bli även denna gång. På vägen dit noterade jag till min stora glädje två järpar och så en mäktig gammal havsörn vid Blanksjön. Jag hade dock inte för avsikt att under detta besök ta social distansering till det extrema. Min gode vän, Andreas Fredriksson, hade bokat boende med grillbuffé och frukost på Ösjönäs gård och bjudit in en skön samling stiglöpare för att avnjuta stigarna i nationalparken. Finns det ett bättre sätt att fira sin födelsedag på än att bjuda in sina vänner till njutfull löpning på underbara stigar genom sagolik skog? Tack Andreas! Min själsfrände Björn Källström kom ner från Stockholm redan på fredag kväll och gjorde mig sällskap vid Blanksjön. En skön vårkväll vid elden. Och när det var dags att knyta sig började två pärlugglor ropa från varsitt håll. Stjärnklart och starkt månljus. Inte ett enda flygplan som bröt tystnaden. Kvällen innan hade ylande varg hörts i fullmånens sken.

02h 02i 02j

Social stiglöpning i dagarna två
Vaknade tidigt på lördag morgon. Sol, klar blå himmel och en pulserande ljudmatta från spelande orrar. Somnade om. Vaknade skönt utsövd vid sjusnåret. Ett storlomspar gled sakta förbi utanför udden. Steg upp och även Björn var på fötter. Vi njöt av morgonsol och frukost. Kaffe när det smakar som bäst. Sedan vandring österut till Björns bil för vidare färd till huvudentrén (Naturrum) i nationalparken. Samling av tillresta strax innan tio på lördag förmiddag. Gamla bekanta som jag inte träffat på länge, andra nyligen och Anna med sin vackra Stella. Tolv tvåbenta och en ledstjärna. Det blev en del skönt snack, kaffe och vattenpåfyllning. Grymt skönt att få byta ut 33-litersryggan mot en nätt raceväst.

Bästa tänkbara väder. Sol från klarblå himmel, sval luft och fläktande vind. Doft av varm tallbarrstig och härlig fågelsång. Vi var inte ensamma om detta. Parkeringen var i det närmaste fylld av tillresta besökare. Så satte vi av på Trehörningsrundan medurs med födelsdagsbarnet i täten och givetvis blev det en tur på den fina orangemarkerade stigen ned mot Blanksjön (ja, det finns två Blanksjön). Längs stigen i den nordvästra delen mötte jag en gammal löparbekant (Magdalena S) med vänner på vandringstur. I sol, fin natur och gott sällskap utan någon som helst brådska någonstans upphör liksom tiden. Vardagen och Coronabekymmer bleknar snabbt. Avskalat, ja, glädjefull stiglöparpoesi. Känner inget behov av att bryta ner helgens sociala stiglöparupplevelse i ord utan låter istället ett urval fotografier förmedla helgen. Stigarna i Tivedens nationalpark har något för alla och gör väl knappast någon besviken, inte ens om man kommer i pumps eller flip-flops.

03a 03b 03c 03d 03dd 03e 03f 03ff 03g 03h 03i 03j
03jj03k 03kk 03l 03m 03n 03o 03p 03q

Efter en skön heldag på stigarna var det skönt att få komma till Ösjönäs gård som drivs av Klas och Jessica Sannö. Inhandla glass, chips och dricka, strosa ner till badplatsen, strandhäng medan flera hårdingar badade i det isande kalla vattnet, tog istället en jävligt het dusch uppe i Vinkelboda, därefter skönt kvällssolshäng med gänget utanför Vinkelboda i väntan på den hägrande grillbuffén. Ösjönäs badade i kvällssol. Och riktigt trevligt grillarrangemang med smarriga korvar, vildsvin, potatis och diverse grönsaker från stora muurikkafat med en cool Leif-GW-Persson-look-alike vid grillen. Fullsatt. Givetvis blev det stiglöparsång och hurranden för unga gossen Andreas. En skön kväll med historier om döda kaniner som återuppstått, extrem näringslära, minnen, framtida äventyr och livet i stort. Framåt nio tackade Björn och jag för oss och vandrade ner till Mellannäsudden. Jag sover ju helst ute i det fria, så även denna gång. Ljuvlig kväll. Slog upp tälten, nåja, jag spände upp min poncho. Riktigt varm natt. Somnade mätt och belåten, smaklökar och själ hade fått sitt.

03r 03s 03t 03u 03v 03x

Vaknade till ett lätt fint duggregn. Det blev en lång frukost innan vi tog bilarna till Naturrum och gav oss ut på en ljuvlig 15-kilometersrunda för att avnjuta Oxögarundan, omarkerad stig och den mytomspunna Stigmanstraversen. Härligt dis med regnstänk då och då. Fuktigt och varmt. Trolsk skog. Av tradition blev det ett par kilometers slutspurt i fri fart på Trollkyrkerundan fram till Naturrum. En fantastisk helg till ända i härligt sällskap. Så enkelt och samtidigt så otroligt berikande!

04a 04b 04c 04d 04e 04f 04g 04h Karta-social

Helgens kalaslöpare: Födelsedagsbarnet Andreas Fredriksson som bjöd in till dans på Tivedens läckra stigar och vi som lyckligtvis kunde närvara; Stina, Björn, Acke, Gustav, Robert, Anna och Stella, Louise, Karin, Simon och Marie samt jag själv.

Totalt noterades 55 fågelarter och under detta besök får sjungande trädpiplärkor och bofinkar utses till de klara karaktärsarterna tätt följt av lövsångare. Jag blev särskilt glad över järpparet då jag verkligen väntat på att få se eller höra arten från årets tidigare besök, men de har lyst med sin frånvaro. Men när man minst anar det, ja, då dyker de upp som gubben ur lådan. Noterade endast ett par tjädertuppar. I övrigt inga särskilda observationer utöver de som redan nämnts, nå, ödsligt ropande storlom och gök på sina håll.

Ha en fortsatt skön vår!

Niklas

Arkiv för Tivedens nationalpark 2020:
Story från januari >>
Story från februari >>
Story från mars >>
Story från april >>
Story från juni >>
Story från juli >>

Maj 022020
 

001Så har ännu en månad passerat. En på många sätt omtumlande månad med tanke på det som sker i och med Corona. Jag är glad att jag har mina äventyr som ju grundar sig i min kärlek till naturen. Rogivande för kropp och själ. Så fort jag kommer ut i naturen kopplar jag bort vardagen och tankar om det ena och andra. Här och nu tar vid. Det handlar inte om någon flykt, kanske en själslig tillflyktsort. En slags resort bortom distraherande nyhetsflöden och informationsbrus. Det är så det är. Bara att acceptera. Över detta råder ingen och att oroa sig i onödan leder ingenstans. Jag är dessutom övertygad om att något positivt kommer ur detta, sett i stort, när det kommer till miljö och kollektiv insikt. Den som lever får se.

Sett ur ett utesovarperspektiv har april månad varit helt fantastisk på många sätt. Det har blivit hela 23 nätter under bar himmel, två nätter i tält, 4 1/2 natt i min säng och 1/2 natt i hängmatta på balkongen. Kändes rentav konstigt att krypa in i tältet härom natten. Så många nätter under bar himmel säger något om vädret i april, inte mycket till nederbörd. Fascinerande att se tillbaka och se hur jag successivt alltmer gått över till att sova under bar himmel. Värmen som kom i mitten av april väckte både mygg och fästingar. Det blev djungeloljepremiär den 21 april. Under månadens andra hälft hittade jag en del fästingar på sovsäck och liggunderlag, men tack och lov ingen på mig. Insåg att jag måste hitta en lösning inför sommarhalvåret då jag vill fortsätta att sova under bar himmel när vädret tillåter. Har hittat ett smidigt myggnätstält så att jag kan fortsätta att betrakta stjärnhimlen. Kommer att använda tältet från och med maj månad.

För övrigt har april bjudit på många fina upplevelser. Rena naturupplevelser, stjärnhimmel, månsken, tystnad, fågelmöten, fyrbenta och tvåbenta möten. Att betrakta stjärnhimlen är kontemplativt medan en lägereld bjuder på värme och hypnotisk kraft. Och kläder som doftar rök. Här nedan följer några utvalda upplevelser

Ylande vargar
Är det inte märkligt, detta med tid? Att beskriva en minut i ens liv borde inte vara svårt. Hur många minuter eller sekunder kan det rimligen ta att berätta om en enda minut? Det jag nu ska berätta går egentligen inte att återberätta. Ibland tvivlar jag på att det jag upplevt ens har hänt. Nåväl, sedan jag för åtta år sedan för första gången avnjöt Putbergen, det lilla men sagolika naturreservatet med sin gamla skog en bit norr om Ånhammar på etapp 18 av Sörmlandsleden, har jag drömt om att någon gång övernatta där och bara lyssna till vad de gamla har att berätta. Hur många gånger har jag inte sedan dess färdats genom Putbergen? Alltid med samma förundran.

Så, fredagen den 3 april fick jag ett spontant infall. Springa till Putbergen, övernatta där under bar himmel och sedan tillbaka på lördagen, hälsa på vännerna på Lilla Vasskärr och avnjuta Marvikarna. Väderprognosen såg bra ut men med en kall natt i beredskap. Tåg och buss efter jobbet och så den fina anslutningsleden från Åker styckebruk. Tassade på och njöt fullt ut av den fina orörda naturen längs Sörmlandsleden. Korpar hördes liksom en del småspelande orrar. Bockade av tre arter lummer och etapp 18 får väl ses som ledens absoluta lummeretapp med sina fyra arter. Solen började sakta sänka sig. Jag har alltid älskat att springa och vandra om kvällen. Det är då jag kommer in i ett flow av välbefinnande. Det slår aldrig fel, särskilt en vacker aprilkväll som denna med sjungande rödhakar och taltrastars klara pratsång. Flöt fram längs spegelblanka Finnsjön. Solen sjönk ned bakom en taggig horisontlinje. En spelande morkulla flög över. Rundade Axsjön till ljudet av spelande paddor och nådde strax efter åtta Putbergen. Andakt. Gjorde en snabb rekning och hittade en fin plats. Tände gasköket och satte på en kastrull vatten. Bredde ut markskyddet, liggunderlag och sovsäck. Helt stilla. Stjärnklart. Starkt månsken. Kyligt. Gjorde i ordning en termos med te och fixade till en enkel middag med mos och tonfisk. Jag är romantiskt lagd och kände mig som en alv eller åtminstone som en hänförd stiglöpare i alvlik miljö där månskenet lös upp skogen med sitt silvriga sken.

Finnsjon1 Putbergen1

Satt på en liten upphöjning i riset och sippade på en kopp te när plötsligt ett djupt och långdraget ylande fyllde varenda vrå av skogen. Wow! Varg! Höll på att tappa tekoppen. Och strax anslöt ytterligare en till två vargar med något gällare stämma uppblandat med gnäll och gläfsande. Vargstämmor. Så nära. Bedömde att de bara kunde vara en 500-800 meter bort. Så mäktigt! De fortsatte att yla i en minut sedan var det över. Knäpptyst. Inte ett ljud därefter. Satt där och fattade knappt vad jag varit med om. Så oväntat. Så häftigt. Aldrig att jag kommer glömma den inledande djupa mäktiga stämman. Får fortfarande gåshud när jag rekapitulerar upplevelsen. Det rörde sig om vargarna ur det så kallade Ärla-reviret. Jag ska erkänna att det var smått pirrigt att försöka sova efter den magiska upplevelsen. De var ju så nära. Adrenalin och endorfiner. En minut. En minut värd att dö för. Vaknade tack och lov dagen efter, till ljudet av spelande orrar och fåglars sång. Låg i sovsäcken och bara njöt i drygt två timmar.

Putbergen2 Putbergen3

Dagen efter hittade jag färsk vargspillning på ett par platser vid Axsjön och det visade sig att ett par andra utesovare hört vargarna i området de senaste veckorna.

Vildmarkspoesi
Hämtat från mitt inlägg i FB-gruppen Minst en utenatt i månaden den 22 april:
Axlade löpryggan vid arbetsdagens slut igår. Tåg till Läggesta och buss till Åkers styckebruk, där jag satte av på Sörmlandsleden i shorts och kortärmad. Den fina anslutningen till Harsjöhult via Gallsjömossen och sedan vidare västerut. Fin orörd skog, skogsmyrar, skvattramängar, spegelblanka skogssjöar, fågelsång som fyllde denna katedral utan väggar och tak. Lummrar som kantar stigen. Valde att slå läger vid Finnsjön, inte så långt från Putbergen, där jag hörde ylande vargar för några veckor sedan. Vilken kväll vid Finnsjön. Ödsligt spelande storlom, morkulla och enkelbeckasin. Pratsamma korpar och trumpetande tranor. Sprakande eld. Tekopp efter tekopp. Väl i sovsäcken lät jag mig hänföras av stjärnhimlen. Inga flygplan. Tyst. Tre satelliter och två stjärnskott. Sömn. Drömmar. Vaknar halvfem i stilla gryning denna onsdag av trumpetande tranor och sorlet av kuttrande orrar. Och till min stora glädje två spelande sparvugglor, som duellerar. Rödhakar och taltrastar som välkomnar gryningen. Bofinkar som ansluter. Kan inte somna om. Vill inte.

Finnsjon2 Finnsjon3 Finnsjon4

Tivedsnätter
Aprilbesöket i Tivedens nationalpark över påsken bjöd på flera fina nätter under bar himmel. Från min absoluta favoritplats i den orörda östra delen kunde jag på långfredagskvällen avnjuta två spelande pärlugglor. Stjärnklart och stilla. Utforskade den östra delen i och utanför nationalparken. Hittade några fina övernattningsplatser vid Blanksjön strax öster om nationalparken samt vid Väster- och Öster-Ämten. Som bekant får man varken elda eller tälta i nationalparken frånsett de anvisade platserna, så det är trevligt att ha flera fina alternativ strax utanför nationalparken. Sista natten innan hemfärd bjöd på kylslagen nordan med hagel och regn, så då åkte ponchon upp. Lätt, smidigt och bra skydd.

Tiveden2 Tiveden3 Tiveden4 Tiveden5 Tiveden6 Tiveden7

Oväntade möten och uven på berget
I den annars helt folktomma östra delen av Tivedens nationalpark träffade jag vid två tillfällen den trevliga vandraren Diana. Egentligen två osannolika möten med henne för vad är sannolikheten när man rör sig i stiglös sprickdalsterräng, en gång, ja, men två? Sammanträffandens mästare Paul Auster gjorde sig genast påmind. Möten som gör en glad. Jag med min eld och lägerplats på norra sidan av Blanksjön, Diana med sin eld och lägerplats på andra sidan sjön. Två vandringsglada själar vid samma sjö en stjärnklar och stilla kväll och natt med pärlugglan ödsligt ropande.

Flest nätter har jag i vanlig ordning sovit i Torshargskogen, tjugo minuter hemifrån. 17 nätter i april. Hittat en fin liten glänta där jag numera sover under bar himmel. På väg till och från Torshargskogen passerar jag en vändplan vid Torsharg varifrån motionsspåren utgår liksom småstigar och sedan påsk har en vit skåpbil stått parkerad där, lite undanskymd bakom djungeln av slånbär. Lite halvskumt. En morgon hörde jag en hund inifrån skåpbilen. Kanske någon som har en av de stora segelbåtarna i kanalen. Så en morgon på väg hem mötte jag en snubbe med en pigg liten hund på stigen. Vi började prata. Och fortsatte att prata. Visade sig att vi hade en hel del gemensamt att tala om. Johan som han heter och den sköna och kaxiga blandrasdonnan Tess från Spanien. Johan arbetar i Spanien under vinterhalvåret och i Sverige under sommarhalvåret. Han och Tess bor i skåpbilen. Vi har som sagt en del gemensamt. Avskalade intressen och spartanskt boende. Samtalen har blivit många sedan morgonen vi träffades och vi har haft ute-grillar-middag i Torsharg, ja, vad sägs om slånbärsgrillad halloumi? En morgon blev jag dessutom väckt av Tess, en sann pulshöjare innan jag fattade jag fattade vad det var som nosade runt vid kudden. Ja, det visade sig dessutom att Johan bott i den lägenhet jag nu bor i och på den tiden bodde jag i porten bredvid. Undrar vad Paul Auster skulle säga?

Torsharg
Johan_TessUtemiddag

Om april inleddes med ylande vargar så avslutades månadens sista natt under bar himmel på ett vackert berg nere vid Bråviken. Vaknade strax innan tre på morgonen den 30 april av att en berguv satt typ 100 meter ifrån där jag låg och hoade med sin djupa stämma. Kan nämna att berguvens hoande hörs på 4-5 kilometers radie stilla nätter. Låg och lyssnade på uven tills gryningen var i antågande då den flyttade på sig och till slut tystnade. Spelade in den med mobilen och gjorde en egenproducerad Naturmorgon och skickade till vänner, bland annat vännen Mats Ottosson på riktiga Naturmorgon och delade i gruppen Minst en utenatt i månaden. (Edit: Inspelningen av berguven fick vara med i nattsändningen av Naturmorgon den 3 maj).

Försök med hängmatta
I april införskaffade jag en dubbelbottnad hängmatta (DD Camping Hammock) för att enbart användas på balkongen, som alternativ till nätterna i Torshargskogen. Monterade upp krokar i balkongtaksbalkarna för att enkelt kunna sätta upp respektive tar ner hängmattan. Superskön när jag fått in snitsen att ligga på diagonalen. Lyckades somna och sova i tre timmar typ. Problemet är att jag främst ligger på sidan och byter sida minst 5-6 gånger per natt, så hängmatta kommer tyvärr inte fungera för mig. Jag kommer dock att använda den i sommar, ta en tupplur eller bara ligga och läsa i den. Ljuvligt att bara skjuta ifrån, stänga ögon och låta den gunga.

DD_hammock

Livet rullar på och vi får se vad maj månad bjuder på.

Ta hand om er!

Niklas

Inlägg från en utesovares dagbok 2020:
Januari >>
Februari >>
Mars >>
April >>

Apr 182020
 

001Påsken tillbringades lämpligt nog – och enligt plan – i Tivedens nationalpark med tanke på rådande omständigheter. Vacker och rogivande miljö bortom påverkan och nyhetsflöde. Påsk, vackert väder och Corona skulle onekligen göra den västra delen av nationalparken till ett skogens Ullared. Höll mig till planen och därmed Folkhälsomyndighetens rekommendationer om social distansering, det vill säga fortsatt utforskande av nationalparkens östra halva. Stiglöst och folktomt. En vandringsupplevelse i enskildhet. Men som hämtad ur en roman av Paul Auster, sammanträffandens mästare, med oväntade möten. Ja, som jag brukar säga: ”Förvänta det oväntade, och du bjuds på många överraskningar.” Tänker inte alls på det storslagna och extraordinära, utan på det där lilla, som man lätt går förbi, som lummern intill skogsvägen, som gräsulvslarven som trampar samma stig som du själv, ja, det där lilla som du missar när du i tankarna är någon annanstans eller stirrar in i en mobil. Att erfara förundran kräver närvaro.

Ryggan var packad och klar på jobbet. Kvart i två på onsdagen den 8 april axlade jag ryggan och begav mig till stationen i Eskilstuna för att ta 14-tåget till Laxå. Eftersom det var påsklov gick inte skolbussen från Laxå till Sannerud, varifrån man annars tar den fina kyrkstigen till Tivedens nationalpark. Det är nu snart ett år sedan jag sprang Bergslagsleden från Laxå till Tivedens nationalpark. Att få uppleva den fina Kråksjöåsen och dess naturreservat är värt besväret. Att färdas med lätt packning, vältränade ben och låta naturupplevelserna komma gör valen så mycket lättare. För mig handlar det ju att vara ute i naturen så mycket och så länge som möjligt, så vad är väl fyra mil på mestadels fin stig att knota över. Ja, så har jag mitt trevliga projekt att besöka Tivedens nationalpark minst en gång varje månad under 2020.

Oversikt

Mot läckra Kråksjöåsen – 17 km
Anlände till Laxå strax innan fyra. Inhandlade lite frukt och annat till lätt kvällsmål. Skönt väder och varmt. Tog motionsspåret några kilometer och sedan grusväg ytterligare ett antal kilometer innan jag kom på Bergslagsleden efter Långsmon. Noterade på flera platser täta koncentrationer av bergfink som satt samman i någon soldränkt dunge och sjöng i kör med sina karaktäristiska bräkanden. Läckert! Det är bara under vårflytten norrut som man har chans att uppleva detta och det är inte varje år det händer mig. Vandrade framåt med ett saligt leende. Äntligen på väg. Och bort från coronamarinerad vardag. Tankar skingras och ger plats för här och nu. Strax före Stora Långåsen noterar jag en stor fågel som seglar mot vinden över dalgången. Havsörn är det första som slår mig, men det är något som inte stämmer i rörelsesätt och jizz, gracilare på något sätt. Den kommer sakta närmare och börjar så cirkla på termiken. Som jag misstänkte. En kungsörn. En ungfågel med stora vita blaffor på vingundersidorna. Betraktar den i fem tio minuter. Cool.

Fortsätter min färd och når snart början på den långa Kråksjöåsen. Passerar den läckra altarstenen. Når Kråksjön. Rött vackert släpljus. Noterar några krickor i en vik och hör några orrar spela aningen trevande. Kanske sjunger de upp sig för morgondagens spel? När jag har Abborrtärnen på min högra sida börjar jag scanna omgivningen för tilltänkt nattläger. Vill hitta något så nära Abborrtärnsmossen som möjligt för att få uppleva ljudmattan av spelande orrar i gryningen. Hittar så en fin plats med tjock torr mossa nedanför åsen. Brer ut footprint, liggunderlag och sovsäck. Fixar te och kryper ner i säcken. Gud så skönt. Underlaget perfekt formad för min kropp. Kan vara årets skönaste sovplats sett till underlag! Och årets första myggor!

04080408a0408b 0408c 0408d

Skärtorsdag och mitt smultronställe på höjden – 41 km
När jag vaknar och tar ur öronpropparna är gryningen redan förbi. Hör några ströspelande orrar uppblandat med bofinkar, rödhakar, tal- och dubbeltrastars sång. Fixar frukost. Varm morgon. Njuter. Packar ihop och drar vidare på ljuvliga Kråksjöåsen. Bergslagsleden söderut varvas med mediokra partier, natursköna platser och fula sår i form av kalhyggen. Avnjuter Getaryggen och kommer strax till Stora Ykullen med anor från 1700-talet och plötsligt stannar jag mitt i steget. Upp ur stigen skjuter flera märkliga ting likt skära kräftstjärtar. Aldrig sett något liknande. Vad tusan kan detta vara? Fotograferar en av dem, utan att bli anfallen eller få syra i ansiktet. Messar iväg ett par bilder till min vän Raul Vicente. Det dröjer knappt en minut innan svaret kommer: Vätteros (med lite bonusinfo om arten). Kan rekommendera spännande läsning om vätteros, skogsfru och tallört i Skogens ljusskygga parasiter som innehåller en häftig illustration på vätteros.

0409e

I Tivedstorp var caféet stängt. Tog en paus i solen vid den lilla sagokojan med torvtak intill kyrkstigen. Fick ett spontanryck och tog kyrkstigen till Sannerud i hopp om att Tivedens kafferosteri och café var öppet, men det var det inte. Lanthandeln var däremot öppen och jag tog en kaffe och glass där. Inhandlade även ett gäng fantastiska rökta korvar. En variant var sagolikt god! Med nöjda smaklökar och glatt sinne blev det kyrkstigen tillbaka, Bergslagsleden söderut och efter Sör-Ämtens sydspets lämnade jag leden och begav mig in i östra delen av nationalparken. Det underbara med att vandra stiglöst är att man aldrig går i samma fotspår som tidigare. Förundran bleknar på så vis aldrig. Kom så ut på den fina skogsvägen som går i nord-sydlig riktning genom Tiveddalen längs med Tivedbäcken. Som jag står där och fipplar med något blir jag varse några växter i mossan intill några unga tallar. WTF, det är ju plattlummer! Blir överlycklig, då det innebär att jag kommer att kunna bocka av fyra lummerarter på en och samma dag (se bild nedan). Har aldrig hänt tidigare! Matt- och revlummer är ställvis rätt vanlig i nationalparken och längs skogsvägen i Tiveddalen. Lopplummer är däremot mycket ovanligare men jag har koll på tre bestånd längs skogsvägen. Som ett sidospår kan jag nämna att jag vid hemkomsten blev osäker på om det var plattlummer eller kanske den snarlika mellanlummern (hybrid mellan platt- och cypresslummer). Ingen av dem fanns rapporterad från Tiveden i Artportalen. Har under en månads tid varit på väg att maila min klubbkompis från den gamla goda tiden i Järfälla Fältbiologer, Johan Nitare. Inhandlade hans praktverk Skyddsvärd skog i höstas och i senaste Fauna & Flora tecknar vännen Tomas Carlberg ett fint och läsvärt porträtt av Johan. Sagt och gjort, mailade Johan och fick ett långt trevligt svar tillbaka. Ja, det innehöll förstås några rader om mitt lummerfynd och Johan pekade på karaktärer typiska för plattlummer. Det ena leder till det andra som leder till vem vet vad.

0409i

Fyllde på med vatten och gav mig upp på höjdryggarna strax öster om skogsvägen. Upp till min favoritplats för övernattning under bar himmel. Platsen har en fin mossklädd bergklack med utsikt över Tiveddalen. Perfekt för en kopp te i solnedgången liksom frukost på morgonen. Fixade middag, en termos med te och bredde ut mitt sovsystem. Fick ett mess från Diana S som också befann sig i nationalparken. Lärt känna henne från FB-gruppen Minst en utenatt i månaden i och med mitt inlägg om ylande vargar vid Putbergen. Diana hade hittat en sovplats vid Öster-Ämten. Vi hade inte bestämt möte eller så utan bara om ödet så ville så kanske vi skulle ses. Det blev en fantastisk kväll. Vinden mojnade. Stjärnklart och helt stilla. Och tjugo i nio satte två pärlugglor igång att ropa. Magiskt! Flera år sedan jag senast hörde ropande pärluggla. En satt och ropade väster om dalgången medan den andre satt rätt nära på östra sidan. De ropade sitt po-po-po-po-po (lyssna här>>) hela kvällen medan jag låg i sovsäcken och tittade på stjärnorna.

0409a 0409b 0409c 0409d 0409f 0409g 0409h 0409j 0409k 0409l

Långfredag med gofika – 30 km
Skön morgon. Drog mig länge och lyssnade på fågelsång och några avlägsna orrar. Ingen brådska. Njöt av frukost och flera koppar kaffe på min fina lilla bergklack. Kom inte iväg förrän runt halvelva. Körde obanat mot Blanksjön i nordost. Tänkte reka sjön med hopp att hitta någon fin udde där man kan sova, slå upp tält och elda om så önskas, vilket är tillåtet då Blanksjön ligger strax utanför nationalparken. Inga stigar runt sjön. Hittade ett par fina platser och bestämde mig för att komma tillbaka till en av dem framåt kvällen.

0410a 0410b 0410c

Utforskade de nordöstra delarna och bestämde mig sedan för att dra iväg till Tivedens kafferosteri för en fika. Det blev en gofika i solen. Blev två latte. Var en del människor som tänkt samma sak. Tyckte mig känna igen en tjej från Eskilstuna. Pratade med ett trevligt par från Laxå. Fiket stängde vid fyra och jag tog kyrkstigen tillbaka till nationalparken.

0410h 0410i

Siktade in mig på den fina udden vid Blanksjön. Fint läge. Dåligt med kvällssol men däremot perfekt läge för morgonsol. Hörde en barnfamilj bortifrån östra delen dit man kan komma med bil. Även denna kväll mojnade vinden och det blev helt stilla och stjärnklart. Fanns en provisorisk eldstad på udden som jag förfinade med sand från en rotvälta. Samlade in pinnved och gjorde i ordning mitt nattläger. Mörkret började sänka sig och jag gjorde upp eld. Tvättade fötterna och sköljde av överkroppen. Sippade på te när jag fick mess från Diana. Ha, hon befann sig också vid Blanksjön. En kvart senare flammade det upp en eld på andra sidan sjön. Diana. Komiskt. Båda hade vi tänkt samma tanke gällande Blanksjöns utmärkta läge. Vi messade och önskade varandra en god natt och jag meddelade att jag tänkte titta förbi nästa morgon för att säga ”Hej”.

Njöt av stjärnhimlen, spelande pärluggla, hypnotisk eld och Blanksjön som gjorde skäl för sitt namn.

0410k
0410d0410e0410f0410g0410j

Påskafton och sammanträffanden – 12 km
Vaknade till en fin stilla morgon med klarblå himmel och det ljuva ljudet av spelande orrar. Fixade frukost i lugn och ro. Rödhakar och trastar sjöng och plötsligt ropade storlommen. Tröttnar aldrig någonsin på dess ödsliga och smått vemodiga rop. Packade så småningom ihop mina pinaler och begav mig längs sjön till andra sidan. Så träffades vi, Diana och jag. Blev ett långt trevligt samtal om allt mellan himmel och jord som hör vandring och naturen till. Nordvästan och skuggan gjorde mig kall. Vi tog farväl och önskade varandra lycka till. Jag drog runt i den vackra sprickdalsterrängen mellan Tiveddalen och Bergslagsleden. Det mulnade på. Skulle bli regn framåt kvällen. Jag siktade in mig på Lommasjön i södra delen. Hade inte varit där tidigare. Ljuvlig plats med höga bergknallar längs sjöns östra och södra del. Blev smått förälskad i platsen. Lite som Trollkyrkesjön men med skillnaden att vid Lommasjön var det helt folktomt. Trodde jag, tills jag kom över en liten bergknalle och därnere i en svacka satt så Diana i blåbärsriset sippandes på en kopp kaffe. Drog till med en harkling. Ja, vad gör man för att inte skrämma någon att sätta kaffet i halsen mitt ute i stiglös skog där man inte förväntar sig att träffa en kotte? Så, det blev ännu ett långt trevligt samtal med inriktning på livet. Ett par skogssnäppor spelade medan vi pratade. Vi tog farväl ännu en gång.

Jag kom på en rödsnitslad fin stig som ledde ut till skogsvägen i Tiveddalen. Tänkte reka Harsjön strax utanför och söder om nationalparken som en alternativ övernattningsplats för framtiden. Men när jag nästan var framme hörde jag en långtradare från motorvägen och vände. Siktade in mig på en påskbuffé med övernattning under Takstenen. Lite primitiv vädjan till grottmänniskan inom mig. Duggregnat kom på kvällen men det tycktes inte hindra en pärluggla från att ropa.

0411a 0411b 0411c 0411d 0411e 0411f

Påskdagssightseeing bland sjöar och tärnar – 31 km
Vaknade till starkt vindsus i trädkronorna utanför grottöppning och hängande tunt dis i skogen. Fixade frukost i lugn och ro. Planerade dagens upplägg och övernattning någonstans längs Ämtarna eller längs Bergslagsleden norr om nationalparken. Skaraborgaren, bussen mellan Lidköping och Stockholm via Eskilstuna, var inställd under hela april så jag behövde ta mig tillbaka till Laxå. Kunde förstås ta skolbussen från Sannerud på tisdag morgon men det kändes skönare att komma hem på måndag kväll och ha en soft tisdag hemma. Ja, så fick det bli.

Under lördagen blev det inte många kilometrar avverkade och så är det när man färdas i stiglös sprickdalslandskap. Upp och ner och i zick-zack längs branta bergryggar med skvattrammyrar och surdråg dem emellan. Det går inte fort och det är heller inte meningen, då är man på fel plats. Det är en fördel med lätta trailskor och lätt packning. Mossan i Tivedenskogarna är verkligen tjock, ja djup, blir stundtals som att pulsa i snö. Krävande. Och man får vara försiktig på hällarna innan fönster- och renlaven torkat upp.

Söndagen bjöd hursomhelst på en läcker sightseeingtur i de östra delarna med rekning av Öster- och Väster-Ämten för framtida övernattningar och för att se nya delar. Började morgonen i nationalparken öster om Tiveddalen. Besökte flera av de små skogssjöarna. Molnen tog höjd och det sprack upp och bjöds på sol till och från men vinden var frisk från nord. Stötte några orrar, tjädrar och morkullor under färden. Noterat båda skogshönsen under vistelsens alla dagar, dock inte en enda järpe, inte ens en tunn fin strof från denna vackra doldis.

0412a 0412b 0412c 0412cc

Totalt besökte jag 15 sjöar under dagen och jag hittade färsk vargspillning på grusvägen nära Blanksjön, som inte fanns där två dagar tidigare. Har hittat gammal vargspillning på denna grusväg tidigare liksom gammal och färsk på skogsvägen genom Tiveddalen. Det ska enligt uppgift (Per Ahlqvist på länsstyrelsen i Örebro) finnas fem ungvargar i Tiveden som område, där nationalparken bara är en del i ”reviret”. Träffade även på en del skogsödlor och grodor och så en luden liten krabat på 4-6 cm som jag mött flera gånger på solvarma stigar de senaste dagarna. Messade min vän Bertil Johansson som ju är en dedikerad nattfjärilentusiast för att få reda på vad för art det handlar om. Bertil svarade: Gräsulv. Mycket ulv i Tiveden. Jo, på danska heter lummer nämligen ulvefod och släktnamnet för flera lummerarter är Lycopodium, från från de grekiska orden lycos och podos som betyder varg respektive fot. Men tillbaka till gräsulven. Hade det inte varit för att Bertil hade vänligheten att skicka med en bild på gräsulv som imago (det vill säga utvecklad) hade jag inte förstått kopplingen med ulv.

0413e 0413f
0412f0412d0412e0412g

Innan jag började dra mig norrut ville jag hinna med en sväng ner till Lommasjön. Det är något hos sjön och omgivningen där som tilltalar mig. Under nästa besök ska jag ta en övernattning där.

0412h 0412i 0412j 0412k 0412l

Sedan begav jag mig längs Bergslagsleden norrut. Det var tomt vid Kölnavattnet men jag ville testa en ny sovplats. Kollade in den rekade udden i Väster-Ämten men det blåste rätt in och någon lägereld var inte att tänka på. Kom sedan att tänka på Norra Fisklösen strax innan Tivedstorp. Tog mig dit och fann en fin plats i lä från vinden och kunde göra upp eld. Prognosen sa inget om nederbörd men jag kände igen de låga grå ”svintomolnen” som kom farande på lägre höjd än de övre spridda molnen så jag slog upp min tältponcho. En timma senare föll regn med inslag av snö.

0412m

Annandag påsk i isande nordan – 41 km
Vaknade till isande kall nordanvind, eller snarare riktigt jävla byig blåst från norr med kornsnö och hagel till och från. Ena stunden sol, i nästa mäktiga gråa moln med släpande draperier av snö eller regn. Typiskt aprilväder, som slentrianmässigt brukar säga. Fixade frukosten inne i tältet men kunde inte hitta min spork (kollade inte ordentligt i drybagen) och fick äta gröt med ett skohorn i plast (fråga mig inte varför jag tagit med skohorn då jag brukar använda sporken som skohorn). Det blev en kontrasterande vandring upp till Laxå med stundtals överjävlig isande motvind längs öppna sträckor till solgassande stigar med fjärilar och skogsödlor. Bara att nöta på och njuta när tillfälle gavs. Fick uppleva Kråksjöåsen ännu en gång. Kom till ett soligt Laxå. Åt middag i lugn och ro innan jag tog tåget hem via Hallsberg och Katrineholm. Supernöjd med min vistelse i Tivedens nationalpark. Lärt mig mer och hittat fler fina platser i och strax utanför nationalparken och så trevligt möte med Diana. Och sedan var det fantastisk att kvällarnas ljuva tystnad bara stördes av två(!) flygplan under hela vistelsen!

0413b 0413c 0413d

Fågelobservationer
Totalt noterade jag 60 fågelarter och av dessa 45 i själva nationalparken. För denna vistelse var det två arter som kan omnämnas karaktärsarter och den dominerande var avgjort barrskogens egen lilla kanariefågel; grönsiskan. Lockande grönsiskor hördes hela tiden och dess drillande och kvittrande sång (omöjlig att beskriva med ord) genljöd skogen här och där. Därefter kom bofinken som god tvåa och vars hackigt drillande sång alltid värmer. Orre och tjäder observerades dagligen i nationalparken liksom tranor, morkulla (både uppstötta och spelande på kvällarna). Pärluggla hördes tre kvällar och det rörde sig om minst två olika fåglar. Årets första gransångare som sjöng sin salta-sill-sång noterades under tre dagar. Duvhök var den enda rovfågeln som sågs i nationalparken. Krickor sågs i flera av de mindre skogssjöarna. I övrigt inga anmärkningsvärda observationer mer än glädjen att få höra rödhakens jollrande och porlande sång morgon och kväll. Jo, höll på att glömma nämna den grymtande vattenrallen som flög över i mörkret på kvällen vid Norra Fiskelösen, som fick mig att dra på smilbanden.

Något om utrustningen
I stort sett samma utrustning som under de tidigare besöken i år med sovsystem bestående av footprint från Terra Nova, 70 cm tunn cellplast, Sea to Summit UL uppblåsbart isolerande liggunderlag, dunsäcken Sea to Summit Spark III och sovsäcksöverdrag från Fjällmark. Sista natten använde jag Six Moon Designs Gatewood Cape som ”tält” resterande nätter under bar himmel och så en natt under Takstenen. Torrt ombyte för natten, dunsmock och syntetjacka med huva. Lätt gaskök med brännare från Soto, 60 cl alukärl, 50 cl termos  och 230g gasbehållare. Eftersom detta var en renodlad vandringstur tog jag min sköna Osprey Talon 44 L. Utgångsvikten den 8 april var 11 kg (exklusive vatten), varav 4 kg bestod av mat och energi.

0413a

Tack för ert tålamod. Ha en fortsatt skön vår och försök hitta underbara alternativ och stunder i dessa tider. Ta hand om er!

Niklas

Arkiv för Tivedens nationalpark 2020:
Story från januari >>
Story från februari >>
Story från mars >>
Story från maj >>
Story från
juni >>
Story från
juli >>

En utesovares dagbok – mars

 Sova ute 2020  Kommentering avstängd
Apr 012020
 

03aSå har ytterligare en månad passerat i mitt liv som dedikerad utesovare. Jag klagar inte på min situation som startade under tvång. Det är historia. Blickar framåt. Våren. Ljuset. Fågelsång. Mitt sovrum är gränslöst, mobilt och obundet. Ingen kväll eller morgon är densamma. Om natten sover jag, precis som du. Om natten drömmer jag, precis som du. Apropå drömmar hade jag en rätt otäck dröm där jag sov i min fina glänta på höjden i Torshargskogen. Vaknade i drömmen på samma plats där jag sover. Tre vildsvin intill mig, en av dem en stor sugga. Frän kvalmig lukt. En av dem nafsade på min ena fot medan den gigantiska suggan såg ut att välta över på sidan, över mig. Vaknade. En våg av lättnad sköljde genom mig. En annan dröm, om en grävling, som kom på besök, smått aggressiv. Jag klättrade upp halvvägs i ett träd. Grävlingen tittade på mig, försvann ner i en håla intill trädet jag klamrade mig fast i, hasade mig sakta ner och kikade in i hålan och tre söta grävlingungar tittade ut och mamman tittade lugnt på mig. Vaknade med ett leende.

Att sova ute har för mig blivit rutin. Inget extraordinärt. En del av de dagliga rutinerna. Inget jag intalar mig, utan ser verkligen fram emot att axla ryggan när klockan tickar mot läggdags. I mars blev det inte en enda natt inomhus. Antalet nätter ute i naturen fördelar sig på 16 i tält och 15 under bar himmel. Totalt 23 nätter i min glänta i Torshargskogen och resterande längs Bråviken, Tivedens nationalpark och Marvikarna. Underbart med så många nätter där vädret tillåtit sömn under bar himmel. Detta avspeglar sig direkt i en enda läst bok som kvällslektyr. Vem behöver en bok när man kan ligga och betrakta himlen, träden som antingen svajar eller bara tycks sova i tyst givakt, räkna satelliter eller glädjas av ett sekundsnabbt stjärnfall, ja, vem, ja, vem önskar fly undan ordlös förundran?

Blev uppmanad av min mobil att uppdatera en app, klickade upp appstore och genast kom ett appförslag upp, mitt mentala anti-övervakningssystem slog på direkt: ”Hur fan vet Apple att jag sover ute?” Jag vet inte hur många sekunder det tog innan jag insåg att det INTE stod ”Sov ute varje natt”. Fascinerande vad man kan tolka in i ordbilder. Nå, den som vill pröva på att sova ute och utmana sig själv, sin partner och barn behöver ingen app utan kan istället gå med i FB-gruppen Minst en utenatt i månaden för en portion inspiration.

03v

Fåglarna och det återkommande ljuset
På det stora hela har mars månad varit en nederbördsfri månad i Mälardalen och i stort sett alla min nätter under bar himmel inföll under andra halvan. Så härligt att gradvis få uppleva det återkommande ljuset och än så länge handlar det om den allt tidigare gryningen. Fortfarande mörkt när jag går till min glänta i Torshargskogen på kvällen. Ljuset och vårfåglarnas ankomst blir så påtaglig när man vistas ute i naturen varje dag och inte minst när man får uppleva gryningen på i stort sett en och samma plats. Att vakna i mörker med aningens gryningsljus i början av mars för att någon vecka senare betrakta turkosblå himmel med fullmånen hängande i väster för att i slutet av månaden uppleva tallkronorna ovanför mig sakta färgas av den uppstigande solen. Ljuvligt. Sedan blev det liksom att börja om från början i och med omställningen till sommartid, detta fanstyg. Men det innebär att jag snart får njuta av skymningen i min glänta tjugo minuters promenad hemifrån.

03c03m03n

Å andra sidan, när jag är ute på äventyr, löpäventyr som vandring med lätt packning, bjuds det ibland på kvällar med en skymning som skulle få varje alv att plocka fram lutan och sjunga en hymn till aftonstjärnans ära. Att få uppleva solnedgången från en höjdrygg med ålderstigna tallar i den orörda östra delen av Tivedens nationalpark eller bara absorbera det obeskrivliga skymningsljuset mellan Bråvikens mörka vatten och himlens dova blå och där emellan en bred rand av brand med ejdrars skockande och duvlika hoanden som fond är sällsam lycka.

03s
03k
03d

Att få vakna till fågelsång är ett privilegium och då menar jag att vakna omgiven av fåglars lockläten och sång. Det startade stillsamt i början av mars med morgonpigga och härdiga arter som koltrast och gärdsmyg. En vecka senare hade de fått sällskap av ljudhärmande taltrast och dubbeltrastens vemod, trumpetande tranor, de pratsamma korparna som häckar en bit bort, kacklande grågäss och överflygande sångsvanar i plog. Kattugglan som hoar till och från både morgon och kväll. Två nattsträckande sothönor noterades. Ytterligare några dagar senare anlände min favorit rödhaken, tjäderklockan även kallad, med sin ljuvligt porlande och jollrande sång. Överflygande sånglärkor, korsnäbbar och stenknäckar. Under andra halvan av mars anlände så bofinkarna, järnsparven, stararna och rödvingetrasten. En del arter hade kommit för att stanna medan andra bara mellanlandande på sin färd norröver. De fåglar jag hör sjunga och som hör hemma i min glänta i Torshargskogen så här långt är bofink, rödhake, järnsparv, gärdsmyg, grönsiska, blåmes, rödhake, nötväcka, kungsfågel, kol-, tal- och dubbeltrast. Totalt har jag noterat 69 fågelarter från mina sovplatser och längs promenaden mellan min lägenhet och sovplatsen i Torshargskogen under mars månad. En forsärla vis slussportarna blev en fin bonus på månadens sista morgon.

03r 03w

På vägen hem på morgonkvisten passerar jag en del fält och får en vacker promenad längs östra kanalen av Torshällaån och sedan över bron via slussportarna. Faktum är att jag faktiskt bor på en ö och namnet Torshälla kommer från Tors harg, vilket kan översättas till Tors offerplats. Jag sover med andra ord i skogar med anknytning till asagudarna, både i Torsharg och i Tiveden, gudarnas skog. På morgonen den 12 mars på väg hem upptäckte jag (via ett genomträngande läte) två färgsprakande juveler i form av kungsfiskare på bryggstolparna nedanför norra slussporten! Några timmar senare var jag på väg till Tivedens nationalpark, där snön vräkte ner. Tiveden bjöd på uppvaknanden till spelande morkulla och kuttrande ljudmatta av spelande orrar, spillkråkor, korpar, nötråkor, nötskrika och tofsmes. Mars rundades av med en fantastisk och stilla kväll under bar himmel i sörmländsk skärgård och en ihärdigt ropande berguv. Så mäktigt. Att få somna till berguvens rop är väl så nära himmelriket man komma.

03g

Så, gott folk, jag tror det får räcka så. En kort rapport. Bjuder avslutningsvis på lite bilder från mitt utesovarliv under mars månad. Ta hand om er i dessa omvälvande tider. Varför inte unna dig en natt eller två i naturen med sval och ren luft. Betrakta stjärnhimlen och låta dig sövas av vindens viskande sus. Unna dig ett skogsbad deluxe nu när självkarantän och hemmajobbande är vardag.

Må väl /Niklas

Inlägg från en utesovares dagbok 2020:
Januari >>
Februari >>
Mars >>
April >>

03e03f
03u03l
03t03b

Mar 282020
 

01aTvå frågor dyker upp när jag nu sitter vid tangentbordet och ska försöka mig på att rekapitulera förra helgens fantastiska upplevelse på Tunaberghalvöns stigar tillsammans med ett skönt gäng likasinnade: Är det med ord och bild ens möjligt att beskriva en känslomässigt extraordinär upplevelse som samtidigt är så avskalad och enkel i sitt utförande? Och varför gör jag ens ett försök?

Anledningen stavas inspiration. Att bjuda på en portion inspiration. Och ren skär glädje. När det kommer till själva upplevelsen är den högst personlig och är det tio personer som tillsammans njuter av soldränkta stigar och torra berghällar finns det utan omskrivningar tio personligt unika upplevelser av den gemensamt upplevda dagen ifråga. Och delad glädje är som vi alla vet dubbel. Medan tio personers lycksalighet under dessa omständigheter kan liknas vid en kollektiv upplevelse med religiösa inslag, tro mig.

Vi var åtta personer som samlades på Marinans Guesthouse i lilla Nävekvarn vid Bråvikens strand på fredag kväll den 20 mars. Upprinnelsen till denna stiglöparhelg finner sitt ursprung från många bäckar små i bästa Paul Auster anda. Jag visste sedan länge att Tunabergsrundan stod högt på Johan Ahlbergs önskelista. Johan är för övrigt en av upphovsmännen bakom Trailrun4Fun och tillika den drivande kraften och arrangör bakom den 35-hövdade skaran entusiaster som skulle ha gett sig på GL3D (Great Lakeland 3 Days) i Lake District i maj men så kom Corona. En eldsjäl av rang. Tanken var att vi tillsammans – sedan ett par månader tillbaka – skulle dra ihop ett gäng aspiranter ur GL3D-gänget för att köra de vackra men krävande stigarna på Tunaberghalvön som ett litet genrep och möjlighet att testa utrustning, energi och lång tid ute. Nu blev GL3D tyvärr inställt. Tunabergshelgen kändes dock alltmer nödvändig som en välbehövlig tillflyktsort. Att få andas ut och njuta av fina stigar tillsammans med likasinnade. Att bara vara, här och nu, i en annan verklighet. Att få distans till den Coronamarinerade vardagen och möjlighet till mental stabilisering och nykter klarsyn.

Jag ska – utan att lova alltför för mycket – försöka hålla denna story kort och låta sällskapets fotografier och videos tala sitt tydliga språk. Fria att tolka som man önskar. Jag har genom åren skrivit flera endorfinkickade stories om gudomlig stiglöpning på Tunaberghalvön och jag är inte mycket för textlig recycling. Det enda syftet med denna story, liksom de tidigare, är att locka fler till Tunaberghalvöns sagolika stigar och fantastiska miljö. Prövar med denna story ett nytt upplägg med etappuppdelningar av Tunabergsrundan för att göra det lättare att hitta för den som prövar rundan för första gången. GPX-fil (för klocka eller den eminenta appen Topo GPS) för nedladdning hittar ni i slutet av den story liksom länkar till tidigare Tunabergstories. Nog med inledande ord. Föreställningen kan börja!

Helgens sköna stiglöparentusiaster: Johan Ahlberg, Linda Andersson, Ana Díaz, Stefan Eriksson, Niklas Holmström, Fredrik Johansson, Björn Källström, Paméla Stenström samt Carin och Martin Eklund som joinade på lördagen. Fyra andra längtansfulla fick tyvärr lämna återbud.

Tunabergsrundan deluxe
Tunabergsrundans stigar går huvudsakligen på Sörmlandsleden men genom åren har undertecknad utvecklat och förfinat rundan med flera alternativa vägval i form av lokala stigar och stiglösa partier. Varianter som Tunabergsrundan complete, light och devine half har vuxit fram med tiden. I och med förra helgens runda där vi tillsammans upptäckte och prövade två nya berg, Bjurviksbeget och Kummelberget, kan – utan omskrivningar – en ny runda utropas: Tunabegsrundan deluxe! Kan vara den ultimata varianten, men nä, varför begränsa upptäckarglädjen!

Tunabergsrundan_700

Under mina åtta år på Sörmlandsleden har stigarna på Tunaberghalvön (Tunabergsrundan och Nävsjörundan) alltid legat i absoluta toppskiktet tillsammans med Marvikarna samt sträckan Järna-Marvikarna medan Skottvång-Malmköping tyvärr halkat ner några placeringar på grund av tilltagande avverkning. Så, ni som uppskattar Sörmlandsleden i allmänhet och vackra slingrande stigar genom kuperad sagolik natur längs med havet i synnerhet finner i Tunabergsrundan den ultimata rundan!

01b

Efter en soft samvaro på fredagkvällen var det dags för alla förväntansfulla att knyta sig men innan dess skulle det gissas tid på Tunabergsrundans första mil. Hur lång tid tar den första milen? En legendarisk alptopp och en arraksboll från Amarant som 1:a respektiva 2:a pris stod på spel samt praliner som tröstpris till resten. Tanken var inte att springa strategiskt utifrån tippad tid, fort som fan eller att maska, nä, bara en liten kul påminnelse om att man aldrig ska döma en sträcka efter distansen.

01c

Nävekvarn – Lilla Uttervik (etapp 37)
Vi vaknade upp till ett fantastiskt vårväder. Svag men kylig nordvästvind, klarblå himmel med lite molntussar och en underbart värmande sol. Ljuvlig mix av värme och krispig luft. Frukost serverades från halvåtta och avnjöts i skön morgonsol som vällde in genom Marinans fönster. Besked kom från Carin och Martin om att de var på väg för att hänga med under lördagen. Kul! Ingen andades ett ord om Corona och för de flesta väntade helt nya stigar, även för egen del skulle det visa sig.

Martin och Carin anlände och efter sedvanligt pyssel och vattenpåfyllning bar det av strax efter nio på lördag morgon. Det blev två kilometer uppvärmning på asfalt innan vi så kom på stigen upp mot Fyrberget med första vyn och kontakt med Bråvikens vatten, vars kust vi skulle följa många timmar därefter i gassande sol. Spontana superlativ utropades titt som tätt som för att säga: ”Jag drömmer inte, det här är på riktigt!” Tonläget på utropen var detsamma som i fågelsången som omgav oss. Vårglädje!

37_aa

Vi stack ut på den läckra udden Svartåhällen för närkontakt med Bråvikens vatten och en föraning om den kuperade kustlinjen som väntade på oss. Ett svanpar gladde flera. Och som vi stod där undrade Johan helt sonika om vi skulle upp på berget därborta med en kort nick i riktningen. Härligt med nya ögon, då jag själv aldrig reflekterat över berget som ju såg underbart inbjudande ut. ”Ja, vi prövar det!” Sagt och gjort, efter en svår passage på en nedlagd gammelgran över en bottenlös skogssjö (se Stefans video) var vi så på väg uppför det branta Bjurviksbergets västsida. Wow! Vilken läcker klättring. Och var och en kunde välja svårighetsgrad utifrån svindel, pirr och eventuell dödslängtan. Läcker vy från toppen. På vår väg utför på härligt slirigt hal fönster- och renlav bjöds vi på en grym överraskning i form av en bred (eller smal som en normalbyggd stiglöpare) 50 meter lång spricka genom Bjurviksberget. Så häftigt! Vi hade alltså återupptäckt det legendariska Tunabergsgapet, som en gång för länge sedan gick under namnet Häxgapet. Lyckan var total! Tio vuxna som blev till exalterade barn! Kolla in Stefans video så förstår ni varför.

37_a 37_aaa 37aaaa 37b 37c 37d 37dd 37e 37f 37g 37h

Lilla Uttervik – Västra Koviken (alternativ/etapp 38)
Vid Lilla Uttervik var det dags att vika av från Sörmlandsleden. Den här alternativa slingan mellan Lilla Uttervik och Utterviks småbåtshamn får man bara inte missa, det vore förenat med dagsböter och piskrapp. Det blev fantasifull scrambling över blockstensridgen i skogen. Rester från marmorbrottet i närliggande Strömshult. De långsträckta Mödalsbergen bjuder på sköna klättringar, ljuv löpning över hällarna längs innanvikarna med öarna Hargö och Mögö utanför, bred stig, djurstig och stiglöst om vartannat och flera fantastiska utsiktsplatser. Tror de flesta njöt så pass att mobilkamerorna glömdes bort. Nere vid Galtviksberget blev det lite gymnastikuppvisning och rutschkaneåkning (kanske för att dra ut på gissa-tiden-på-milen). Så, innan klättringen uppför Galtviksberget visade klockan 10 kilometer och tiden 1:54. Fredrik korades till vinnare, Linda god 2:a och Stefan 3:a.

Galtviksberget bjöd på fina klättringar och ljuv smal slingrande stig. På höjden med fantastisk vy ut mot öppna havet i sydost gassade solen och Björn hade ögonen med sig och upptäckte en mäktig havsörn som sakta gled över oss vidare inåt Tunaberg. På väg mot Uttervik kom vi till ett litet rött hus med ankor, höns och kalkoner och en tjej som stod och snickrade på en blivande äggbod. Vi stannade förstås till. Hönsen kom springande och den coola kalkontuppen Douglas var på spelhumör. Johan och Douglas tycktes utmana varandra medan Björn regisserade det hela på kalkonspråk, här kan ni ta del av Björns kalkonrulle. Därefter fortsatte färden och i Uttervik kom vi på Sörmlandsleden igen. Upp på Gullängsberget med vidsträckt utsikt, vidare utför förbi den magiska stensättningen och så till fina Västra Koviken. Gott om folk ute och vi stannade till och pratade med några. På östra sidan av viken tog vi rast och efterlängtad fika. Solen värmde medan nordvästan bet i kinderna.

38a 38b 38c 38d 38e
38ee 38f 38g 38h 38i 38j 38k 38l

Västra Koviken – Dragsviken (etapp 39)
Jag vet, det är närmast omöjligt att lyfta ut en stig eller en etapp på Sörmlandsleden som är läckrare, grymmare och vackrare än någon annan, men den dagen liemannen står där i sina vivobarefoot ultra och Corona-buff, gravallvarlig med timglaset i ena handen och erbjuder mig att byta bort schackbrädet mot en sista löptur på valfri stig, ja gott folk, då skulle jag utan tvekan välja kuststräckan mellan Västra Koviken och Ålbäcken i vackert eftermiddagsljus. Ytterligare ett bevis på att stigen är så inbjudande och läcker att springa är att det togs väldigt få fotografier i sällskapet. Alla tycktes absorberas av stigen och dess vackra omgivning. Suggestivt vackert. Det är meningslöst att med ord försöka beskriva sträckan, den ska upplevas IRL. Och det spelar ingen roll när på året eller i vad för väderlek, du kommer inte att bli besviken. Jag hörde många ord och superlativ som spontant utropades under färden. Kär lek och löpglädje.

39_a 39_b 39_c 39_d 39_e

Dragsviken – Koppartorp (etapp 40-41)
Strax innan Dragsviken hade tyvärr ett litet men ack så tråkigt kalhygge tillkommit, annars är hela sträckan från Nävekvarn längs kusten helt förskonad från avverkningar. Tack och lov. Alltid lika tråkigt att lämna närheten till kusten och havet. Nåja, stigen är fantastisk och sträckan över Dragsberget med sina hällar och luftiga gamla tallskog pockar på uppmärksamhet. Skön löpning på spänger här och där, vilket förevigades på Lindas video. Här och nu, inte någon annanstans. Och så bergklacken intill Mellsjön. Har ni koll på hur många berg vi bestigit? Kanske läge att döpa om rundan till Bergsrundan…

Löpningen rullade på och alla vid gott mod. Snart var vi så vid det berömda Simonberget. Välkänt bland klättrare, vanliga döda och stiglöpare. Vi valde det så kallade ”svåra alternativet” av Sörmlandsleden, det vill säga rätt upp på berget. Helt underbara hällar och med grym utsikt. Här blev det lite klättringsvarianter för att njuta så mycket och så länge som möjligt. Som en parentes kan jag nämna att jag hela tiden försöker hålla igen med superlativen som skimrar av biblisk poesi. Det är svårt. Så Fredriks ord, när han står och pekar mot Kummelberget  i min video från löpningen över Simonbergets underbara hällar, sammanfattar träffsäkert den ljuva upptäckarglädje som genomsyrade dagen, från början till slut. Linda tog täten upp mot Kummelbergets topp i stiglös terräng och bara försvann. En skogshare stöttes ur sin lega. Så, ett nytt berg invigt och införlivat i Tunabergsrundan. På vägen ner hittade vi en skylt på marken: Fågelskyddsområde, tillträde förbjudet 1/2 till 15/8. Hoppsan sa, den skylten såg vi inte.

Efter lite åkerkantslöpning kom vi snart in i den fint bevarade gruvbyn Koppartorp. Härligt efter 31-32 km underbar stiglöpning i kuperad terräng. Vattenpåfyllning i församlingshemmets toalett och sedan avnjöts en efterlängtad fika intill likbodens soliga vägg. Finkaffe och gifflar. Vi hade ställt en bil i Koppartorp med fika och som möjlighet att kliva av nöjd med dagen. Det är trots allt den genomförda sträckan Nävekvarn–Koppartorp som är den absoluta höjdpunkten i dubbel bemärkelse på hela Tunabergsrundan. Några nöjde sig här och tog bilen tillbaka till Marinan. Vi tog farväl av Carin och Martin som skulle tillbaks till storstan. Vi andra fortsatte mot Nävekvarn via gruvrundan.

40_a 40_b 40_c 40_d 40_e 40_f 40_g 40_h 40_hh 40_i

Koppartorp – Nävekvarn (etapp 37:1-2)
Solen började sänka sig så sakteligen. Så vackert med rött varmt släpljus. Solen i ögonen. Vi var sex entusiaster som hade lite krut kvar i benen och fortsatte den sista sträckningen till Nävekvarn. Vi utforskade de läckra grottorna strax utanför Koppartorp. Vi checkade av hällristningen och den säregna stollgrottan. Vid Hultebo skippade vi den norra öglan av leden och tog istället grusvägen till Laggarbo för att komma på leden där. Ett rekommenderat val. Vi tassade på lättsprungen stig och dagens sista bonus på rundan var tornet uppe på Kungstorpsberget. Fin utsikt och vackert ljus. Den sista biten till Nävekvarn känns mer som en medioker transportsträcka. Inte mindre nöjda för det. Vilken dag! Nio timmar ute i underbar natur och i fantastiskt sällskap! Vad mer kan man begära?

41_a41_b 41_c 41_d 41_e 41_f 41_g

Bastu och gastronomiska utsvävningar
Paméla som ville spara på sitt ömmande knä och klivit av i Koppartorp hade satt på bastun som vi lånat av Näfveqvarns Båtklubb. Det togs fram fina alkoholhaltiga drycker (för den som önskade) eller bara en kall cola, Stefan langade fram en bärbar högtalare och Linda agerade trail-DJ. Så otroligt skönt att få kliva in i en het bastu med ett härligt gäng. Paméla berättade om att den som snickrat ihop bastun aldrig fått godkänt av hennes pappa Bosse sedan spårade det ut helt och samtalen kretsade kring vinkelmått, sortera spik, konsten att tillaga smarriga pinnbröd, den rätta dimensionen på pinnbrödspinnar. Det fortsatte så även under den gemensamt ordnade middagen som kan vara den bästa after-trail-dinner jag ätit, inte minst av alla skratt. Pappa Bosse stod för mycket av underhållningen, fast han inte ens var där. Packalénska släktens hobbykirurgiska yrkeskunskap och bensågarhistorier avtäcktes och banade väg för ett framtida besök hos Pamélas föräldrar nära Ågelsjöns vackra natur med fina stigar. Det blev en härlig kväll utan att gå in på detaljer eller vilka som satt uppe halva natten medan ytterliggare någon betraktade stjärnorna från en sovsäck på Skäret. En dag som sent ska glömmas.

41_h

Nävsjörundan grande finale
Nävsjörundan är fantasiskt vacker som den är men är även perfekt för löpning dagen efter den krävande Tunabergsrundan. Löpvänliga slingrande stigar som inbjuder till dans och fart. Tidig frukost och trots att att vi startade från Marinan redan vid åtta var det varmt i solen, helt stilla och klarblå himmel. Vi hade uppenbarligen skött våra offer till vädergudarna utomordentligt bra. Nävsjön låg helt stilla och korparnas rop ekade över nejden, de var på pratsamt humör. Upptäckarglädjen hade inte sinat så vi körde på obanat över en namnlös höjd med skön utförslöpa. Stora Skallen bockades av på härligt slingrande stig. Ett tranpar i mossen nedanför trumpetade smått hysteriskt. Ana komponerade en vacker film vid Nävsjöns strand som man kan tonsätta efter eget behag medan Fredriks taktfasta spångfilm avslöjar variationen i fotnedsättning och de långa fina spängerna. Dagen och därmed helgen avslutades med den läckra stigen över Nävekvarns klint som bjuder på många platser med utsökta vyer. Nå, det blev en tur ut på ön Skäret där vi blandade stig med klipplöpning för att liksom skjuta hemfärden framför oss. En avskedslunch hann vi med i lugnan ro innan det var dags för avskedskramar och hemfärd.

Orden börjar sina… Hur ska man sammanfatta dagen och helgen? Blåsipporna blommade och alla log lyckligt, eller? Kanske kunde man ana ett slags glansigt vemod i blicken och en desperat önskan om att kunna konservera känslan av en minnesvärd helg. Nä, dagar kommer och går men minnet av Tunabergsrundan består.

Denna oförställda glädje i sällskapet, som man oftast ser hos barn som upptäcker något nytt för första gången, ja, denna förundran, får mig att tänka på ett stycke ur Pär Lagerkvists fantastiska lilla bok Dvärgen. Ett stycke som följt mig genom livet sedan jag läste boken kring mina 20. Det är bara byta ut en sten mot en stig, en sten mot berg, ett vackert träd, en formation som ger näring åt ens fantasi, en grotta, en spricka genom berget eller där alls inga stigar finns. Tio livsbejakande människor utan titlar i avskalad miljö. Citatet lyder som följer:

Han kan ta upp en sten från marken, har jag sett, och granska den med ett utomordentligt intresse, vända och vrida på den och till sist stoppa den på sig som en dyrbarhet. Han tycks kunna fängslas av precis vad som helst. Är han en dåre?
En avundsvärd dåre! Den som en sten är värdefull för måtte vara omgiven av rikedomar var han går.

Ta hand om er därute!

Navsjorundan
200322a 200322b 200322c 200322d 200322e 200322f 200322g 200322h 200322i 200322j 200322k 200322l

Fredriks GPX-fil från Tunabergsrundan
GPX-fil Tunabergsrundan deluxe att ladda ner >>
Om den strular kan ni testa Niklas GPX-fil (som dock gör ett litet hopp vid Västra Koviken)

Tidigare stories om Tunaberghalvön
Tunabergsrundan – Sörmlandsledens pärla – 21 juli 2018 >>
En fantastisk (endor)fin dag på Sörmlandsleden! 15 februari 2017 >>
Vårfågelmöten längs Tunabergs stigar – 26 mars 2016 >>
Stiglöparhelg på Tunaberghalvön – 28-29 november 2015 >>
Grym stiglöpning längs Bråviken – 16-17 oktober 2015 >>
Snöpulslöpning på Sörmlandsleden – 2 februari 2014 >>

Springa Sörmlandsleden
Boken med samma namn från 2016 sålde slut i december 2019 och kommer inte att tryckas om men den som är intresserad hittar här Tunabergsrundan i sin helhet >>

Mar 172020
 

03aSå var årets tredje besök i Tivedens nationalpark genomfört. Blev lite av en chockartad start. Hade hoppats på en snöklädd nationalpark under något av besöken i januari eller februari men så blev det inte förutom några timmars snöfall i januari. Snö som snabbt smälte undan. Nåväl, tog 12-tåget från Eskilstuna på torsdagen den 12 mars med Laxå som mål. Gråmulet och regn. Men efter Örebro var det som att åka in i en nordlig vit klimatzon. Ymnig snöyra och ett fullständigt vitt landskap. Snacka kontrast. Väl i Laxå hade jag en timma tillgodo innan bussen till Sannerud (Tived kyrka) skulle avgå. Passade på att äta en rejäl lunch och det blev till att klafsa fram genom ett decimetertjockt täcke av blötsnö. Smaklös slush. Jaha, detta var ju lite otippat och vårkänslorna kom av sig. Nåja, bara gilla läget och hålla humöret uppe.

Steg på buss 761 strax efter tre. Det snöade i alla fall inte. Dagens andra överraskning gjorde entré 50 minuter senare någon kilometer innan den lilla byn Sannerud. Plötsligt var det knappt någon snö alls utan mest spridda fläckar med snö. Kände mig lättad och glad. Har ingenting emot snö, lätt pudersnö, men i slabbig blötsnö ser jag ingen som helst glädje. Steg av och gjorde ett besök i den mysiga Tiveds Lanthandel som drivs av Maria och Joacim, som gav upp livet i Stockholm och slog ner bopålarna i Sannerud hösten 2017. Jag hade hoppats på en kopp finkaffe eftersom de har Tivedens kafferosteri som närmaste granne men Maria kunde tyvärr inte tillgodose mitt behov. Hon berättade dock att kafferosteriet skulle hålla öppet alla dagar över påsken. Glädjande eftersom jag kommer att besöka nationalparken 4-5 dagar över påsk och blir det nog ett par besök hos både lanthandeln och kafferosteriet.

Tackade för mig och satte av på kyrkstigen mot Tivedstorp. Blött. Vissa partier av stigen var mer att likna vid en bäck. Bara att ge upp primadonnatrippandet och köra på. Blev rätt kall om fötterna första kilometerna trots seaskinz på fötterna. Kylig luft. Nära nollan. Och blåsigt. Skönt att komma fram till Käringaudden. Slå upp tält, såga upp ved och tända en skön brasa. Ta en kopp kaffe och blicka ut över Stora Trehörningen. Långt ifrån rådande Corona-hysteri.

03b
Karta-start03c03d
03e

Fortsatt utforskning av östra delen
Vaknade i gryningen. En spelande morkulla passerade över Käringaudden några gånger. Första för i år. Ett tunt duggregn kom och gick. Trehörningen låg nästan blank. Steg upp, gjorde upp eld och ordnade med frukost. Årets första bofink mellanlandade för en stund på udden. Drog på smilbanden. Kalla vindbyar från nordost. Duggregn som övergick i fin kornsnö. Packade ihop och avnjöt en (tredje) sista kopp kaffe. Inte bråttom någonstans.

03f

Utforskandet i nationalparkens östra del under februaribesöket gav sannerligen mersmak. Då var det blåsigt som attan medan prognosen för detta besök antydde måttliga vindar men kalla nätter. Har ju en förhoppning om att kanske höra ugglor och lodjur eller varg för den delen. För de två senare krävs förstås en stor portion tur. Hursom, jag tog (som vanligt) stigen över den läckra Tärnekullen. Ett spillkråkepar bjöd på hela sin ljudliga repertoar och drog till med några trumvirvlar. Plötsligt tyckte jag mig höra en visslande sparvuggla, men tyvärr för få gånger och alltför avlägset för att vara helt säker. Stod kvar i den lämpliga biotopen i tio minuter och lyssnade. Ingen sparvuggla hördes. Fortsatte min färd. Gjorde några nya avstickare vid Vitsandstärnarna. Inte min grej att fastna i gamla fotspår. Stiglös vandring och löpning är ljuvligt. Passerade Junker jägares sten och målet var sedan Kölnavattnet och Bergslagsleden söderut för att ta mig in i den östra delen av nationalparken och fortsätta att utforska detta orörda och stiglösa område av fantastisk natur. Stötte en biffig tjäderhöna.

03ff 03g 03h 03i

Rätt spännande att färdas i stiglös gammelskog med bara ungefärlig riktning mot Tivedsdalen, inte planlöst men bara låta terrängen diktera färden. Kom ut på den gamla fina skogsvägen i dalen och testade en skogsväg som följde parkgränsen till Prästmossen och därifrån återigen stiglöst västerut mot Tivedsdalen. Uppe på den läckra bergryggen längs med dalgången hittade jag en fantastisk plats som jag på en gång bara kände: ”Wow, här ska jag sova inatt!” Memorerade platsen och omgivningen längs den relativt branta nerfarten. Blev ett besök till Takstenen medan molnen skingrades. Kollade in lummer längs skogsvägen, summerade tre arter. Upplevde sedan den nordsydliga höjdryggen öster om dalgången med målet att att ta mig till den läckra platsen för mitt tänkta nattläger. Vilken kväll. Klarblå himmel och solnedgång. Kyligt. Fantastisk stjärnhimmel. Fler och fler stjärnor, konstellationer och stjärnhopar allteftersom himlen mörknade. Och så den intensivt klara aftonstjärnan i väst. Finns det något mer rogivande? Mer svindlande…

03j 03k 03l 03m 03n

Vaknade i gryningen. Svinkallt utanför säcken. Säkert åtta minus. Låg och drog mig. Lyssnade på de fåglar som är långt mer tuffare än jag: spillkråkor, någon nötskrika, ett par nötkråkor med sitt karaktäristiska läte, sprudlande tofsmesar och en härligt ljudlig korp som kom svepande längs med bergryggen. Steg slutligen upp när solen gjort sitt intåg på riktigt. Trailskorna frusna till sten och vattnet i flaskorna stela av is. Hade dock nära till bäcken för frukostbestyren. När solen höjt sig ytterligare och jag mätt njöt av andra koppen kaffe hördes så det ljuvliga ljudet av spelande orrar på avstånd. Sådant värmer själen.

Lördagen bjöd på fantastiskt väder med klarblå himmel och knappt en vindpust. Fortsatte min färd genom skogarna mellan Tivedsdalen och Bergslagsleden. Vackert men krävande. Tog sedan en tur in i den mer civiliserade västra delen för att få springa på lite stigar. Tog mina favoriter Trollkyrkorundan och Oxögabergsrundan. Vid huvudentrén var det byst med folk. Kul att folk ger sig ut i naturen. Och riktigt kul att möta så många hundar. Lyckliga hundar, stora som små. Men sedan var det skönt att åter få vika av in i den östra delen. Stiglös enskildhet. Storesjön var en ny bekantskap och i den låg ett krickpar. Årets första för mig. Vackert varmt släpljus. Mmm, där ska jag sova en natt i påsk, men för denna gång var målet att sova under Takstenen. Och det blev en fin kväll. Helt vindstilla. Knappt ett ljud. Gled iväg till sömnens domäner medan sval luft slickade mitt ansikte.

03o 03p 03q 03r 03s 03t 03u 03uu 03v 03w 03x 03y

Söndag morgon var inte alls lika brutalt kall som gårdagen. Fick uppleva soluppgången innan det mulnade på söderifrån. Efter frukosten bar det av västerut mot Bergslagsleden. Tog en sydligare rutt jämfört med den i februari. Och vilket avsked det blev i detta härliga sprickdalslandskap. Jag har liknat det vid en dragspelsbälg, en jättelik bälg, men dessa bergryggar liknar mest valryggar i luftig tallskog och däremellan surdråg och fina skvattrammyrar eller skogsängar som jag föredrar att kalla dem. När jag svettig kom upp på en av dessa ryggar satt så en grann tjädertupp i en tall rakt framför mig i ögonhöjd. För några sekunder var vi lika förvånade båda två innan den slog ut vingarna och gled iväg genom den murriga dalgången. En slags inverterad miniorgasm.

03z 03zz 03zzz

Väl ute på Bergslagsleden valde jag att promenera till Stenkällegården och Sörhamn. Meningslöst att springa då jag bara skulle få vänta ännu längre på bussen. Det blåste hårt och kallt. Och det blåste rätt in i det vanligtvis mysiga vindskyddet vid Vätterns strand i Sörhamn. Det var skönt att få stiga på en varm buss. Bara jag och ännu en passagerare. Välkommen tillbaka till Coronaland tycktes luften och de tomma sätena ljudlöst förmedla.

Karta_oversikt03zzzz

Fåglar och djur
Totalt noterades 40 fågelarter. Under lördagen stöttes tre tjädertuppar och vistelsens samtliga tjädrar observerades i östra delen. Under lördagen passerade flera flockar med ljudliga tranor norrut liksom drillande sånglärkor. Sångsvanar hördes och några par rastade i Stora Trehörningen. En maffig duvhökshona sågs fint i östra delen. Det var väldigt länge sedan jag hörde hoande skogsduva så det var trevligt att få höra två individer nära Takstenen. Sjungande kol- och dubbeltrastar förgyllde liksom årets första bofink som trevande sjöng upp sig. Även årets första hämplingar noterades. Annars inget anmärkningsvärt i fågelväg. Några ekorrar höll låda och gammal vargspillning hittades på några platser.

Något om utrustningen
Testade den nyinköpta och nymoddade ryggan Osprey Talon 33 L som är tänkt för framtida löpäventyr, nu närmast Bohusleden på 6 dagar. Stabilare ryggstycke jämfört med min betydligt lättare OMM 32 L. Den bjöd inte på samma wow-upplevelse som Osprey Talon 44 L. Vi får se vad det blir. Första natten använde jag Six Moon Designs Gatewood Cape som ”tält”. Övriga två nätter under bar himmel, nå, en natt under stjärnhimmel och en under mäktigt stentak. Sovsystemet bestod av markskydd i form av tillklippt tyvek, 70 cm tunn cellplast, Sea to Summit UL uppblåsbart isolerande liggunderlag, dunsäcken Sea to Summit Spark III och sovsäcksöverdrag från Fjällmark. Enkelt och avskalat.

rygga

Nu närmast väntar en blandning av socialt löpäventyr på Tunaberghalvön och ejdersträck med gamla vänner på Öland innan det är dags för ett långt påskäventyr i Tivedens nationalpark, ja, om inte Corona stänger ner hela landet, men det löser sig.

På återseende…

Arkiv för Tivedens nationalpark 2020:
Story från januari >>
Story från februari >>
Story från april >>
Story från maj >>
Story från juni >>
Story från juli >>