Niklas

Jun 082019
 

001Att skriva om kärlek utan att bli patetisk är en konst samtidigt som det är en konst att våga vara patetisk i sitt uttryck. Kanske lättare att beskriva platonisk kärlek eller en bubblande framvällande förälskelse. De senare kvalar nog in för denna kärleksförklaring till gammelskogen, stigarna, sprickdalarna, bergklackarna, skvattramängarna, ättestupen ner i tysta trolska små sjöar i Urtiven. Eller snarare, en slags aptitretare till er som ännu inte besökt den skogsklädda höjdryggen mellan Unden och Vättern. Ja, kärnan i själva Tiveden som begåvats med många namn över vilka en aura av sagor och folktro svävar: Urtiven, Trolltiven, Gôrtiven, Ettertiven för att nämna några. Rövarna, de fredlösa, trollen, de finska svedjebrännarna och de stora rovdjuren är sedan länge borta men den som är någorlunda lyhörd och har en portion föreställningsförmåga kommer finna denna skärva av skyddad vildmark förrädiskt beroendeframkallande. Naturen i Tivedens nationalpark liknar ingenting annat. Gudarna vet varför. Man tror att Tiveden fått sitt namn av guden Ti eller Tyr (som tisdagen) medan ”ved” är ett gammalt ord för skog. Det finns även de som menar att namnet kommer från ordet ”Tivar” som betyder gudar. Att få springa (eller vandra) en dag eller två på grymma stigar genom gudarnas skog utan att stöta på ett enda kalhygge eller livlös virkesåker är närmast som en utopi, såvida du inte ger dig iväg till någon av nationalparkerna längst upp i norr eller till Tivedens nationalpark – Sveriges sydligaste finnmark. Man kan bli stigfrälst för mindre.

Jag är lyckligt förälskad. Särbo förstås. Att den älskade på 2030 hektar befinner sig mindre än tre timmar bort gör ju inte saken sämre. Jag är inte den enda älskaren. Det finns stigar, kärlek, skogsrån och näckar åt alla. Svartsjuka klär inte i ett par trailskor. Så, nu är nog gränsen för det patetiska passerad.

Tivedens nationalpark
Varför jag valt rubriken ”Löpäventyr i Urtiven” beror på att denna text handlar om löpning i Tivedens nationalpark. Tiveden, den sägenomspunna tolvmilaskogen, är betydligt större som område med flytande gränser och blir lätt oprecis i en beskrivning. Med Stora Tiveden avses området mellan sjöarna Unden och Skagern medan Lilla Tiveden omfattar området mellan Unden och norra Vättern, som illustreras på kartan nedan. Drygt fyra kilometer av den 28 mil långa Bergslagsleden går genom nationalparken medan Munkastigen går en bit norröver, de båda lederna går samman strax innan Getaryggens naturreservat intill Bosjön och passerar längs den fantastiska Kråksjöåsen.

Oversikt-Tiveden

Tivedens nationalpark invigdes 1983 och återinvigdes 2017 i och med att arealen fördubblades. I och med återinvigningen tyckte man tydligen att det var en god idé att ordna de befintliga stigarna efter färger, distanser och namnge dessa rundor. Fram till 2017 var samtliga stigar markerade med gamla hederliga orangea markeringar, vilka man fortfarande ser spåren av. Man kan tycka vad man vill om de nya markeringarna men om de borgar för en slags trygghet och bidrar till att fler ”vågar” besöka denna fantastiska natur så är det positivt. Stigsystemet återfinns i västra halvan av parken medan Bergslagsleden i nordsydlig riktning avgränsar den västra halvan mot den än mer orörda och stiglösa östra halvan. Inom nationalparken får man bara tälta på två platser, Mellannäsudden och Käringaudden. Inga tält får vara uppslagna mellan 10 och 18. Kan vara rätt byst på dessa platser under sommaren och vill man söka tystnaden hittar man lätt läckra platser strax utanför nationalparksgränsen. Det finns ett stort vindskydd vid Metesjön som inte är tänkt (eller byggt) för övernattning men som fungerar alldeles utmärkt för övernattning om det kniper.

Karta_oversikt

Bättre sent än aldrig
Tidigt en morgon i september 2016 gav jag mig iväg från Stenkällegården för att springa hela Bergslagsleden norrut på fem dagar. Sova i vindskydd längs leden och självförsörjande med mat och energi. Jag hade då en önskan att göra avstickare in bland stigarna i nationalparken. Jag gav snabbt upp den tanken med tanke på hur stigarna och terrängen såg ut. Ville inte äventyra det huvudsakliga äventyret. Ett klokt beslut. Längtan tillbaka för att uppleva stigarna och naturen i nationalparken under några dagar har funnits inom mig men tillfället har inte infunnit sig. Inte förrän denna vår uppenbarade sig möjligheten, både en och tre gånger. Och inte den sista!

Lördagen den 27 april under den sommarljuva värmeböljan tog jag första tåget från Stockholm mot Göteborg. Hoppade av i Laxå vid niosnåret med lätt rygga och mat/energi för lite mer än tre dagar. Satte av genom ett spöklikt Laxå i riktning mot Laxå OK:s klubbstuga för att ta motionsspåret och den alternativa (11 km supertråkiga) grusvägen till Långsmon för att där komma på Bergslagsleden/Munkastigen söderut. Glädjande nog visade det sig att Munkastigen Trailrun gick av stapeln denna strålande och varma dag (utan sociala medier bjuds man oftare på överraskningar). Längs den helt fantastiska Kråksjöåsen mötte jag de första löparna. Henrik Pilvinge som stark trea (blev tvåa). Sedan avlöste sig det ena kända ansiktet efter det andra. Åsa (1:a på damsidan) och Senad svishade förbi medan det blev lite snack med flera Västeråsare och så Henning från Strängnäs. En glad och oväntad överraskning blev mötet med de två sista deltagarna i tävlingen. Såg dem på håll, stark igenkänning men kunde inte placera dem, det var väl hunden Vanja som saknades. Blev lite kramkalas när det visade sig vara Janne Ramström och Carina Borén som var ute på en njutfärd!

002 003 004

Från Laxå till vindskyddet vid mörka stilla Kölnavattnet intill nationalparken är det 43 kilometer. Bestämde mig för att sova där. Gjorde upp eld i eldstaden (ovetande om att det var eldningsförbud) samtidigt som det började strila ner från himlen så vad gjorde väl lite eld. Ljuvligt med regn. Det fortsatte så till och från under kvällen och natten. Sov gott i vindskyddet.

005006

Eufori, förundran, vördnad och andakt
Vaknade till en varm och solig söndag. Stilla grötfrukost. Sedan iväg på Bergslagsleden söderut in i nationalparken. Hade upplägget någorlunda klart för hur jag skulle avnjuta stigarna och i möjligaste mån undvika att springa samma stigar. Började med Trollkyrkorundan och därefter minns jag knappt i vilken ordning jag tog rundorna. För varje kilometer blev jag bara alltmer hänförd och, ja, bara otroligt lycklig. Jag skulle med lätthet kunna gödsla denna text med superlativ men de skulle ändå kännas bleka, som någon plastig dekoration. Jag sprang hela dagen. Sprang och sprang förresten. Vissa rundor är grymt tekniska och därtill den ständiga kuperingen. Bergryggar och sprickdalar om vartannat, som bälgen på ett dragspel. Långa kalslipade ryggar, andra med fluffiga täcken av fönster- och renlav och ytterligare andra med luftig gammal tallskog. Dessa hällmarker som jag älskar så. I sprickdalarna murrigt mörkt eller fuktigt grönskira surdråg eller de långa breda dalgångarna med heltäckande ängar av skvattram och gles gammal kortvuxen tallskog. Myrar, små mörka tjärnar och trolska sjöar. Längs hela västsidan av Stora Trehörningen är terrängen minimalt kuperad och man får lite flow i löpningen. Att det bara blev 33 kilometer den dagen beror till viss del på terrängen och överlag tekniska stigar med 7 kg på ryggen men framför allt på alla oräkneliga stopp under 13 timmars färd. Fotomotiven som avlöste varandra, vyerna, ljuset, Vätterns fjärran blå rand från Lilla Trollkyrka, Tärnekullerundan med sin kaotiska vackerhet, Stora Trollkyrka, skogstemplet Stenkälla, Vitsands playa del sol i vildmarken, Stigmanspasset, Junker Jägares mäktiga sten och så många fler platser som ville visa upp sig för en hängiven stiglöpare. Alla fågelmöten inte att förglömma! Flera maffiga tjädertuppar, orrar, tre järpar, korpar, havsörn, tranors rop, smålommars kacklande, rödhakars pladder, trädpiplärkornas dalande sångflykt och så många andra som bidrog till konserten. Jag hade liksom inte tid att springa så mycket. Ville bara stå lite varstans som ett fån och bara förundras. Absorbera. Konservera. Märkligt att jag inte fick en överdos av de ständigt höga halterna av endorfin och dopamin, men det yttrade sig i ett fortsatt begär som uppdagades redan vid hemkomsten. En bättre form av beroende.

014016011012009017015008007006b

Slog upp mitt tält sent på kvällen på Käringaudden. Bara jag där. Och några nötskrikor. Flera spelande storlommar. Ödesmättat. Stilla. Ljuvligt. Tiden som upphört. Långt tidigare. Kände bara tacksamhet och glädje. Sov gott och vaknade innan soluppgången. Steg upp. Ljumt. Inte kallt. Storlommen ropade men framför allt var det orrarnas bubblande och böljande ljudmatta från alla håll runt sjön som skapade ett minne för livet när solen sakta höjde sig över skogens taggiga horisontlinje i öster och speglade sig i Stora Trehörningens vatten. La mig att sova ytterligare ett par timmar och hade det inte varit för fotografierna jag tog i gryningen hade jag nog avfärdat det som en synnerligen ljuv dröm.

006c

Efter en stilla frukost vid vattnet bar det iväg på stigarna igen. Det finns inte en dålig stig eller runda i hela nationalparken, så det känns smått förmätet att säga att jag siktade in mig på mina favoritstigar/-rundor. Nå, det blev hursomhelst mina favoriter Oxögabergs- och Stigmansrundan men åt motsatt håll jämfört med dagen innan. Stigarna och den fantastiska gammelskogen längs dessa två rundor är obeskrivlig. De går inte att beskriva, de måste upplevas!

018 019 020

Ja, ni vet ju själva hur det känns att bryta upp, att tvingas ta steget ut ur förtrollningen och lyckoruset. Total antiklimax att ge sig ut på Bergslagsleden och styra stegen mot Laxå. Visst finns små glädjeämnen som skogsöar längs leden och framför allt sträckan genom fantastiska Kråksjöåsens naturreservat. Men i övrigt? Planterad skog och hyggen i varierande åldrar om vartannat, varav flera nytillkomna hyggen. Skrämmande påtagligt hur min sinnesstämning förändrades åt det sämre hållet ju längre ifrån stigarna och gammelskogen i Tivedens nationalpark jag färdades. Vardagsgrått och livlöst på något känslomässigt vis.

021 022

Väl hemma dröjde det inte länge förrän jag tillsammans med skogälskande vännen Michael Sjöholm bokade in en helgtur till Tivedens nationalpark i skiftet maj/juni. Begäret att åter besöka nationalparken växte sig dock alltför stark så jag packade ryggan och drog dit även helgen den 24-26 maj. Ja, gott folk, tre flerdagarsturer i Tivedens nationalpark på drygt en månad talar sitt tydliga språk. Så fascinerande med växlingarna i naturen, väderförhållandena, ljuset, mötena, fågellivets skiftningar och fortsatt utforskande under tre besök över en period på fem veckor. Jag vill inte skriva sönder dessa mina besök eller pracka på er mina upplevelser. Jag är av den övertygelsen att naturen, skogen, bergryggarna, sprickdalarna, vattendragen, myrarna, de överallt förekommande flyttblocken längs med stigarna liksom tystnaden och vinden i nationalparken bjuder på djupa och glädjefulla upplevelser, men så totalt individuella. Mitt enda syfte med detta inlägg i text och bild är att locka löpare eller vandrare att besöka denna pärla till nationalpark med sammanhängande gammelskog som räcker för en dag eller två.

Som Michael Sjöholm sa medan vi sprang på stigen längs norra delen av Oxögabergsrundan: ”Niklas, alltså allvarligt. Den här skogen… den här naturen… jag tror aldrig att jag sprungit i en så fantastiskt vacker skog! Jag måste bara hit snart igen!”

Mycket har skrivits…
…om Tiveden och få begränsade områden i Sverige är väl så väldokumenterade. Som fältbiolog, fågelskådare och fiskare i unga år har jag alltid varit svag för Hans Lidmans naturskildringar och som grabb slukade jag flera av hans böcker. Faktum är att han näst efter Astrid Lindgren var den författare som under 60-talet sålde mest böcker i Sverige. Under 70-talets början tillbringade han tre somrar i Tiveden och skrev böckerna Gudanatt (1972) och Munkaliv (1974) innan han tog sitt liv 1976. Som sagt, det finns en hel del skrivet om Tiveden för den som önskar fördjupa sig. Å andra sidan tycker jag att det mesta finns väl sammanfattat i den mycket informativa och vackert illustrerade boken Tivedens nationalpark – från urtid till trolltid som gavs ut 2017. Jag älskar när fakta förmedlas med berättarglädje och inlevelse och dessutom med en personlig stil. Författaren Åsa Froster och fotografen Fredrik Wilde har skapat ett litet mästerverk som jag bläddrar i titt som tätt. Omslaget är dessutom perfekt då eventuella lattefläckar smälter in bra.

litteratur

Tid för upplevelse
Som ni säkert redan förstått vore det närmast arrogant, ja rent av kriminellt, att besöka nationalparken och bara dra av några rundor och sedan fortsätta till Dollarstore i Laxå. Personligen föredrar jag att lägga 2-3 dagar på stigar genom fin natur och för nationalparkens del skulle jag säga att en helg räcker fint. Nå, nu är det inte alla som har den möjligheten när man ska få ihop livets pussel med åtaganden, barn och familj. Fast å andra sidan kanske det är just i de sammanhangen en hel helg med egentid och total av-/bortkoppling behövs allra mest. Ladda batterierna. Fast bättre med en dag på fantastiska stigar genom en lika fantastisk natur än ingen alls. Men lämna vardagsbekymren utanför nationalsparksgränsen och ge dig hän.

Karta-190427

På en dag (10-12 timmar) hinner man avnjuta de flesta rundorna i nationalparken, utan stress och med väldigt många stopp. Ja, du hinner till och med en avstickare till Tivedstorps kaffestuga för en fika eller lunch i trädgården. Under tre heldagar på vardera 11-13 timmar fördelade på mina tre besök har dagsdistanserna landat på 33, 37 respektive 39 km med en bit över 1000 höjdmeter per dag (med 5-7 kg packning). Med lite snabb matematik har du säkert förstått att snittempot är lågt och stoppen många. Överlag tekniska stigar och det ständiga upp och ner resulterar i en skön mix av löpning och gång. Det fina i detta är att ingen långsam löpare behöver känna sig långsam och risken att springa vilse är lika med noll.

De avgjort mest välbesökta och trafikerade rundorna är Trollkyrkorundan och Stenkällerundan samt sevärdigheterna Vitsand och Junker Jägares sten. Ett tips är att försöka ta de nämnda rundorna tidigt på morgonen eller sent på eftermiddagen. På de fina Trehörnings-, Stigmans- och Oxögabergsrundan är det närmast folktomt.

På vilket sätt du tar dig till nationalparken spelar förstås in när det kommer vistelsens längd.

023

Att ta sig till Tivedens nationalpark
Enklast är förstås att ta sig till nationalparken med bil, särskilt om du bara kan lägga en dag på stigarna. Själv har jag varken körkort eller bil så det har alltid varit en spännande utmaning att hitta kollektiva lösningar i de fall jag inte lyckas lura med mig någon bilburen och stigälskande vän. Åker du bil rekommenderar jag parkering vid huvudentrén som är navet för alla rundor. Vid huvudentrén (bakom informationscentret) finns även en rickepump med kallt gott vatten, annars fyller jag på med vatten från sjöarna i parken och droppar i Xinix Aquacare.

Har du inte tillgång till bil finns det några fullgoda alternativ. Tågen till och från Laxå går regelbundet men det beror givetvis på varifrån du utgår. Mellan Laxå och nationalparken finns två alternativ: antingen är du lite hardcore och springer Bergslagsleden till och från nationalparken eller så tar du buss 761 från Laxå järnvägsstation och du väljer sedan om du vill stiga av vid Tived kyrka och ta kyrkstigen till Tivedstorp eller stiga av senare vid Undevi och ta grusväg, ridled och sista 1 1/2 kilometern obanat in i nationalparken till Käringaudden (se översiktskarta i början). Vår och höst går bussen bara under vardagar med en tur på morgonen och en på eftermiddagen. Under sommarlovet (i år 16/6–19/8) går det enbart en förmiddagsbuss på vardagarna. Sedan finns bussen Skaraborgaren som trafikerar Lidköping–Stockholm fredagar och söndagar (i juli även onsdagar). Bussen går från Stockholm 16:40 och stannar hos mig i Eskilstuna 18:15 och vid 20:30 stiger man av vid Sörhamn (väg 49). Därifrån är det 2 km till Stenkällegården varifrån Bergslagsleden utgår, drygt 4 km på den och du är inne i nationalparken. Nackdelen är att bussen hem på söndagen avgår redan 11:10.

024

Som sagt, åker du kollektivt så beror det förstås varifrån du utgår för att kunna utnyttja de ovannämnda transportmedlen. Transportvägarna för mina tre besök har alla varit olika. Vid besöket i april tog jag tåget till/från Laxå och sprang Bergslagsleden till/från nationalparken medan jag under majturen tog tåg till Laxå och eftermiddagsbussen (761) till Undevi och sprang därifrån mot Käringaudden i nationalparken och tog sedan Skaraborgaren hem på söndagen. För den tredje turen i skiftet maj/juni blev det Skaraborgaren t&r (Michael Sjöholm åkte från Stockholm) och fredagkvällen den 31 maj genom nationalparken var smått gudomlig, bara som en parentes. Med ledning av ovannämnda så förstår ni att det går att pussla en del.

Camping eller bekvämt boende
På denna typ av äventyr föredrar jag att fricampa men det innebär i sig en packning på 5-7 kg för 2-3 dagar men jag ska erkänna att jag längtar efter att få springa på stigarna i nationalparken enbart med en lätt raceväst eller midjebälte och bar överkropp och flyga fram som en gasell på grönbete. För att göra det senare gäller en dagstur med bil eller att man campar eller bor i stuga på någon av platserna runt nationalparken.

Stenkällegården är ett stort campingområde som även har flera stugor att hyra. De har även en reception med fika och basutbud av livsmedel. Från Stenkällegården till nationalparken är det fyra kilometer norrut på Bergslagsleden.

Tivedstorp (STF) har ett flertal helt fantastiska stugor i gammal kulturbygd. Tivedstorps historia går tillbaka till mitten av 1600-talet och hette då Lilla Hindrikstorp. I slutet av 1800-talet fanns här 20 hushåll. Ska du springa i nationalparken men vill bo vackert och bekvämt i stuga då är det här du ska bo! Från Tivedstorp söderut till nationalparken är det drygt fyra kilometer vacker stig längs Bergslagsleden. Kaffestugan är öppen 12-16 lördag-söndag och är väl värd en avstickare, antingen för en gofika eller hemlagad vegetarisk lunch.

Alternativ_karta

Många fler alternativ när det gäller vandrarhem, stugor, B&B och camping i Tiveden hittar du på Bo i Tiveden.

För mer info och kartor
Mer info om Tivedens nationalpark hittar du här>>
Översiktskarta över hela nationalparken i PDF kan du öppna/ladda ner här>>
Etappblad med karta och info för samtliga nio rundor i nationalparken (liksom Bergslagsleden etapp 17) hittar du här>>

blad_kartoralternativrunda_karta

Vid huvudentrén och entréerna vid Vitsand och Ösjönäs finns informationstavlor och källsortering samt gratis informationsfolder i smidigt format och med en excellent karta över hela nationalparken.

Lycka till!

Här följer ett urval fotografier från Tivedens nationalpark 2019:

28-29 april

01_01 01_02 01_03 01_04 01_05 01_06 01_07 01_08 01_09 01_10

24-26 maj

02_01 02_02 02_03 02_04 02_05 02_06 02_07 02_08 02_09 02_10 02_11

31 maj–2 juni (tillsammans med Michael Sjöholm)

03_01 03_02 03_02b 03_02c 03_03 03_04
03_14 03_05 03_06 03_07 03_08 03_09 03_1003_15 03_11 03_12

 

Mar 032019
 

001

[Uppdaterad 25 juni 2019]

Jag älskar ändlösa vidder. Har alltid gjort. Fågelskådning, vandring och löpning, spelar ingen roll, bara det bjuds på hav, stäpp eller berg. Jag vill förlora mig i horisonten. Låta sinnet absorberas av det storslagna liksom andlösa. Förföras av den meditativa och nästintill primitiva sinnesstämning av rörelsen framåt som löpning i bergen erbjuder. Avskalat. Enkelt. Där tid bara är ett främmande ord. Ljuvliga stigar genom skogen i all ära men att springa bland berg och dalgångar är en särskild upplevelse, som jag varken kan eller vill vara utan. En bättre form av beroende.

Jag är inte kräsen. Ge mig några berg och jag blir som barn på nytt, eller, nä, jag blir bara den Niklas jag älskar att vara allra mest. Jag bara följer med dit benen bär. Att få släppa på utför en lång teknisk utförslöpa är så ljuvligt pirrigt och befriande. Att ge sig ut på svindlande kammar och upptäcka att det finns olika skalor på känslan av att känna sig levande. Att nå en hög bergstopp efter lång mödosam klättring och få supa in milsvida vyer i 360 grader. Tystnaden, vinden och porlande bäckar med kallt vederkvickande vatten. Och alla de människor man möter under en tur i bergen, löpare som vandrare. Alla hejar, man stannar till ett ögonblick och pratar, ingen gör skillnad på löpning eller vandring. Man är i bergen av i stort sett samma orsak. När tror ni jag känner mig som lyckligast?

Det där med att inte vara kräsen när det kommer till berg är väl en sanning med modifikation. Alla områden med berg som jag besökt genom åren – som fågelskådare eller löpare – har förstås sin givna plats ordnade efter en mängd känslomässiga intryck, möten och natur. Helhetsupplevelsen. Vilken fas i livet jag själv befann mig i vid tidpunkten för upplevelsen är självklart en påverkande faktor, men eftersom minnet inte är helt tillförlitligt över tid så lämnar jag den biten därhän. Visst älskar jag alperna även om jag aldrig kommer hinna besöka alla dess berg och angränsande bergskedjor. Mäktigt, dramatiskt och ogripbart. Jag älskar svenska fjällen och särskilt området Sarek/Padjelanta/Sulitelma. Kontrasterande vildmark där Padjelantas böljande vidder möter Sareks karga bergsmassiv och djupa dalgångar. Inget bergsområde jag besökt är det andra likt oavsett det gäller Fiordland i NZ, bergen i Jemen, Serra du Tramuntana, Norges avundsvärda tinnar eller Makaronesiens bergiga öar. Nå, dessa ord var nu inte tänkta som något filosofiskt beträffande berg och dess inverkan på mig som person, utan om de berg jag älskar allra mest. Och de berg jag ständigt trånar efter som en olyckligt förälskad återfinns i engelska Lake District. De är de enda berg som jag brukar omnämna som magiska. Jag vet inte varför det är så. Kanske atmosfären? Ibland tänker jag att det är något med ljuset och drar paralleller med Skagen och ljuset där som attraherade så många målare. Oavsett vad, bergen i Lake District gör mig genuint lycklig inombords. Det räcker.

Dale-Head

Till saken och den direkta anledningen till denna artikel. Då och då får jag mail från löpare som önskar praktiska tips och råd inför ett stundande besök i Lake District och ”gärna förslag på löprundor”. Senast för några veckor sedan skrev jag ihop del tips till en entusiastisk löpare i Mariefred och jag tänkte väl som så att jag lika gärna kan göra den informationen (och lite till) tillgänglig för var och en som kan tänkas intresserade. Kanske till och med förföra en och annan som inte ens visste att det fanns berg i England. Och på köpet magiska sådana!

Redan inledningsvis vill jag lyfta fram två filmer som på ett ypperligt sätt förmedlar känslan av det jag vill få sagt. Den ena är från 2015 men publicerades på youtube först i slutet av januari i år och handlar om Nicky Spinks andra Bob Graham Round, ett försök att slå sitt tidigare rekord. Det som gör den 20 minuter långa filmen sevärd är främst vyerna och åkningarna. En vacker aprildag med läcker inversion. Sedan är det förstås intressant att höra Nickys träningsfilosofi. Den andra heter Of Fells and Hills med Rickey Gates (av Salomon Running). En fin kortfilm på sju minuter med kloka ord, läckra vyer, möten med några grymma legendarer och aptitretande löpning bland bergen i Lake District.

002

Kort om Lake District
Lake District är en – och tillika den största – av de 13 nationalparkerna i England och Wales. Går även under vardagsnamnen Lakes och Lakeland. Blev nationalpark 1951 och upptogs på Unescos världsarvslista 2017. Är belägen i Cumbria i nordvästra hörnet av England. Har en total areal på drygt 2292 kvadratkilometer men omsatt till mer förståeliga mått mäter nationalparken drygt 51 km från väst till öst och cirka 64 km från norr till söder. Lake District är den avgjort mest välbesökta nationalparken med ungefär 16 miljoner besökare (23 miljoner dagsbesökare) per år. Turistnäringen är således en viktig inkomstkälla för de som bor och verkar inom nationalparken. Drygt 55% av arealen är privat och det är viktigt att man i dalgångar, betesmarker och hagar håller sig till de publika stigarna och gångvägarna (public footpath). Uppe i bergen är man dock fri att göra sina vägval, men alltid med hänsyn, respekt och sunt förnuft.

map-of-the-lake-district

Lake District är speciellt och man får en känsla av att det ryms så oerhört mycket fantastisk natur på en relativt liten areal. Jag brukar se bilden framför mig att området en gång för väldigt länge sedan var så mycket större men att Skaparen hade en tråkig dag och satte ner sina väldiga labbar och tryckte ihop hela landskapet som sedan blev Lake District. Ihoptryckt. Komprimerat. Som en naturens egen höghusstad av berg omgiven av ett platt odlat lapptäcke. Hur många bergstoppar finns det i Lake District? Alfred Wainwright har beskrivit 214 berg i sina klassiska böcker. Många läckra berg och toppar finns dock inte porträtterade i hans böcker. I nationalparken finns 15 sjöar av vilka Wast Water är Englands djupaste med sina 79 meter. Utöver dessa finns närmare 70 stycken tarns (tjärnar). Många av dem med namn som hämtade ur Harry Potters värld: Tarn at Leaves, Sprinkling Tarn och Innominate Tarn. Vid den senare spreds för övrigt Wainwrights aska. Till engelsmännens förtret var Skaparen lite slapphänt då Scafell Pike stannade vid 973 meter över havet och inte kom över den magiska 1000-metersgränsen. Detta medan Snowdonia i Wales sträcker sig upp till 1085 meter och Ben Nevis i Skottland hela 1345 meter upp i skyn. Så man förstår fröet till engelsmännens tidiga expansionsplaner av världen och försök att besegra Everest.

Något som är karaktäristiskt för Lake District är fåren. Som löpare och vandrare träffar du på dem var helst i bergen du befinner dig. Du kan runda en svår klippa högt på någon topp bara för att mötas av ett får som ligger på en avsats och filosoferar, kanske blänger lite nonchalant på dig. Det är främst raserna Herdwick och Swaledale som du möter i nationalparken. Herdwick är synonymt med Lake District då 99% av världspopulationen finns här. En robust och tålig ras som präglas på de berg de föds bland. De små gäng med roströd ull och vita huvuden som man stöter på är fjolåringar medan de ”gamla” har gråvit ull. Jag kan varmt rekommendera James Rebanks bok The Shepherd’s Life. Läser man den får man även en förståelse för samernas situation men framför allt är det en osentimental skildring av livet i Lake District under ett år.

Shep

Besöka Lake District på egen hand, via ett berglopp eller med en researrangör?
Det fina med Lake District är att området är så lättillgängligt, både att ta sig dit och sedan ta sig runt i nationalparken. Jag brukar ta morgonflyget (runt halvåtta) från Arlanda och är normalt framme vid boendet i Keswick innan två lokal tid. Bra och smidig logistik hela vägen. Är man en någorlunda van resenär utgör en vistelse i Lake District inga problem. Avgörande är dock om man är van att handskas med en karta och att kunna läsa den liksom naturen. Leder och stigar i Lake District är inte markerade. På sin höjd någon träskylt här och där i någon by med texten ”Public footpath”. Karta är således ett måste. Om man känner sig osäker inför detta element i löpningen rekommenderar jag att åka över under mer ordnade former som introduktion. Antingen springa en eller flera tävlingar (fell-races) under en vistelse eller helt enkelt anmäla sig till en flerdagarstävling så att man får ut det mesta av vistelsen. Great Lakeland 3Day (GL3D) är ett fantastiskt – och prisvärt! – event som årligen går av stapeln första helgen i maj. Grym löpning i tre dagar. Alltid i Lake District, alltid nya banor och områden. Det finns tre olika klasser och skulle du inte klara expertklassen första eller andra dagen kan du alltid hoppa ner en klass. Man kan alltid fortsätta alla dagar och behöver inte åka hem bara för att man missade en kontroll. Det finns liksom en klass för alla, så man kan gott åka dit med sin partner eller goda vän. Det handlar om att checka av kontroller genom navigering med karta (och kompass vid pissväder), inte svår orientering. Ett underbart format med skön familjär stämning med möjlighet att upptäcka det bästa i nationalparken. Du bär det du behöver och som är obligatoriskt, resten transporterar arrangören mellan varje nattläger. Vädret kan växla rejält i början av maj, från snöglopp till värmebölja. Om tre dagar känns mycket och tiden på året osäkert kan du istället prova den klassiska tvådagarstävlingen Saunders Lakeland Mountain Marathon (SLMM) som normalt går första helgen i juli och förstås i Lake District.

Vill man däremot ha allt serverat när det kommer till resa, boende, mat och ledarledda turer i bergen kan man åka på en arrangerad resa. I dagsläget är det bara TNT (Team Nordic Trail) som anordnar löpresor till Lake District och som de brukar förlägga till skiftet april/maj. De brukar ha ett upplägg med två grupper som matchar deltagarnas individuella förutsättningar och det bjuds på grymma rundor.

004

När på året?
Man kan självklart springa i Lake District året om men man får räkna med att snön ligger i bergen från 500 meter och uppåt under stora delar av vinterhalvåret. Man åker till och med skidor i bergen och ett stenkast från Helvellyn finns pistade backar och skidlift. Problemet är oftast att stigarna är täckta med snö och utan markeringar kan det bli svårnavigerat, inte minst vid dålig sikt. Givetvis är det mer behagligt att springa i bergen vår, sommar och höst. Personligen gillar jag april och fram till början av juni allra bäst då det är relativt lite folk i bergen och att växtligheten är sparsam. Redan i juni har ormbunkarna skjutit i höjden och det kan då vara svårt att finna stigarna som döljs i massiva ormbunksfält i dalgångar på vissa sluttningar. Under vår och höst är det även lugnare på boendefronten. Man bör helst undvika bank holidays då engelska friluftsmänniskor vallfärdar till nationalparkerna och det kan bli tufft med boende. Så kolla alltid upp när de engelska helgdagarna infaller innan du bokar din resa eller boka i god tid.

Att ta sig till Lake District
Flyg till Manchester med SAS eller Norwegian. Jag föredrar SAS då de har flera turer direkt per dag. Jag brukar boka minst sex sju månader innan för att få bästa avgång och till bästa pris (ca. 1500 kr t&r): morgonflyget (runt halvåtta) dit och 18-flyget hem (tar 12-bussen från Keswick). Tåg till Lake District går från Manchester Airport, 10 minuters promenad från ankomsthallen. Boka tågbiljett via nätet innan på TransPennine Express, du väljer då avresedag och ungefärligt klockslag och väljer ”Open return” (som är giltig en månad) och ”Off peak”. Man betalar tågbiljetten (ca. £58) via webben men hämtar ut biljetterna via automat (välj Manchester Airport) precis intill sista rulltrappan innan spärrarna till tågen. En kod skickas per mail och du måste använda samma kort (att stoppa i automaten som bekräftelse) som du använde vid köpet på nätet. Jag åker alltid till (och från) Penrith (max 1 byte) och buss därifrån till Keswick (uttalas Kessick) i Lake District. Bussen går en gång i timman. De tar sedan 2019 kort (kontaktlös/blip). När allt klaffar har jag tagit morgonflyget och varit framme vid boendet i Keswick innan två lokal tid. Tågen går typ en gång i timman. Jag brukar alltid dubbelchecka med någon tågvärd vad gäller station för eventuellt tågbyte, som varierar. De är otroligt proffsiga och hjälpsamma!

Hållplatsen för bussen (X5) i Penrith ligger intill tågstationen. En enkel till Keswick kostar £7.30. Du hittar tidtabell här>>

Boende
Är man i Lake District och ska springa undviker man att bo i de turistiga och relativt dyra småstäderna Windermere och Ambleside i södra delen. Det är i nationalparkens nordligaste stad, Keswick, man bor och har som bas. Underbar liten stad med en massa outdoor-, fellrunning- och klätterbutiker. Mina favoritbutiker är Kong Adventures (ägare och personal är löpare/klättrare), Needle Sports på torget samt George Fisher (som har ett bra utbud men skum personal). I Keswick har du nära till Skiddaw-massivet = en lååååång klättring och lika lååååång utförslöpa. Det finns många typer av boenden i Keswick, allt från prisvärda till flådiga B&B och vandrarhem. De senaste åren har jag uteslutande bott på vandrarhemmet Denton House som är klart prisvärt och cosy. Man sköter sig själv och äter när man önskar och sedan är deras sängar så jäkla sköna. Du kan boka via booking.com. Tar 10 minuter att promenera in till torget och Moot Hall. Kommer du med buss från Penrith kan du hoppa av vid Twa Dog Inn och knalla en liten bit i färdriktningen tills du kommer till Denton House. En servicebutik finns runt hörnet. Det finns även ett YHA-vandrarhem i Keswick (och på många fler platser i Lake District), något dyrare även om man har rabatt som STF-medlem. Förvisso fräscht men avgjort ett ställe för festprissar och annat löst folk med nattliga vanor. Denton House attraherar mer outdoor-människor och jag har träffat en hel del sköna fellrunning-människor där och ägarinnan Libby är alltid hjälpsam. Jag kan även rekommendera att bo en natt eller två på det helt fantastiska Skiddaw House, som ligger avsides uppe i en vid dalgång mellan Skiddaw och Blencathra.
Öppna detaljkarta över Keswick>>

Java

Hundars paradis på jorden
Vistas man i Lake District blir man snabbt varse om en sak, särskilt i de små städerna och byarna, men också uppe i bergen. Det är hundarna. Inte lösdrivande hundar, utan väluppfostrade och älskade. Och de är många, hundarna. I exempelvis Keswick är hundar välkomna in på de flesta pubar, caféer och även butiker. Utanför i stort sett varje butik och pub finns en eller två vattenskålar för de fyrfota vännerna. Och man träffar på dem uppe i bergen med husse och matte. Är man hundrädd eller råallergisk behöver man inte oroa sig, i 99 fall av 100 ignorerar hundarna dig helt, och det är det jag menar med väluppfostrade hundar. Man blir glad inombords. Och vad vore fårfarmarna utan sina border collies?

003

Att ta sig runt i Lake District
Fördelen med att bo i Keswick är att det går bussar till många startplatser för en dag bland bergen. Du har berg i närområdet som utan problem räcker för en veckolång vistelse. Exempelvis, med buss 77/77A tar du dig till Honister Pass och därifrån kan du springa tillbaka till Keswick via flera alternativa bergryggar eller så hoppar man av/på i Seatoller eller i Braithwaite för andra bergsäventyr. Buss 555 tar dig söderut genom Lake District om du till exempel vill beta av Helvellyn och de två läckra ridgerna Swirral Edge och Striding Edge och därefter springa utför hela vägen till Grasmere, fika och sedan ta bussen tillbaka till Keswick. Eller så åker du till Rydal Water och kör den läckra Fairfield horseshoe där du kommer ner till Amblesida, kan fika eller äta, knalla runt bland alla outdoorbutiker för att sedan ta bussen tillbaka till Keswick. Eller så kan du ta bussen mot Penrith och hoppa av i Threlkeld för att ta dig uppför läckra Hall’s Fell ridge till Blencathra och därifrån ta någon av stigarna utför som leder till Keswick. Möjligheterna är till synes oändliga och buss är ett ypperligt transportmedel till och från många löprundor i Lake District. Och skulle det vara så att man behöver avbryta en löptur är det sällan långt till närmaste väg och busshållplats. Bekvämligheten finns inom räckhåll trots känslan av avskild vildmark.

Om du vet med dig att du kommer göra ett antal bussturer är mitt tips att du antingen köper en explorer-biljett för dagen (£11,5) eller en veckobiljett (£29), du tjänar snabbt in det senare på 2-3 dagar med buss (buss X5 Keswick–Penrith ingår ej). Här hittar du tidtabeller för de aktuella busslinjerna (som även nämns under ”Förslag på löprundor”). Glädjande är att från och med 2019 tar alla busslinjer kort (ej pin, bara kontaktlös/blip).

Väder
Vädret i Lake District är som i svenska fjällen, det kan växla oerhört snabbt. Underskatta aldrig bergen och vädret i Lake District. De flesta utryckningar som den lokala räddningstjänsten (The Lake District Search and Mountain Rescue Association) får göra utöver rena olyckor beror vanligen på att vandrare/löpare är för dåligt klädda och/eller inte har karta/kompass och ibland med hypothermia som resultat. Det finns en eminent väderlekstjänst specifikt för bergen i Lake District (Wales och Skottland): Mountain Weather Information Services. Där hittar du den absolut bästa, utförligaste och mest aktuella väderinformationen för Lake District, som uppdateras två gånger per dygn.

Henrik

Kartor + kompass och app
Eftersom inga stigar och leder är markerade mer än en skylt här och där nere i dalgångarna är en karta ett måste. Kartan från BMC på 1:40.000 är min starka rekommendation, som täcker i stort sett hela LD. Sedan finns de små behändiga Ultramap-kartorna från Harvey, även de på 1:40, och fyra kartor täcker hela LD. Dessa kartor, böcker och special-kartor typ Bob Graham Round finns i det flesta välsorterade outdoorbutiker och bokhandeln i Keswick. Kompass är också bra att ha, särskilt om sikten blir dålig eller om du tänker köra stiglöst. Jag rekommenderar även att ha en kart/GPS-app typ eminenta Topo GPS med Lake District nedladdad eller en handhållen GPS, om du har en sådan. Karta och kompass är till ingen nytta om du plötsligt inte vet var du är.

kartor

Kläder och utrustning
Ha alltid en löprygga/raceväst med dig för vätska, energi och kläder/ombyte. Personligen har mina besök i Lake District lärt mig oerhört mycket inte minst när det kommer till tvära växlingar i väder. Om det plötsligt blåser upp, regnar, molnen sjunker och sikten är rent ut sagt pissdålig tar navigeringen längre tid och man blir lätt snabbt nedkyld. Jag har lärt mig läxan några gånger och väntar aldrig med att dra på regnjacka och regnbyxor. En torr överdel, vindjacka, lätt förstärkningsjacka, handskar och mössa/buff är alltid med i min packning (packade i drybags). Det är alltid kyligare och framför allt hårdare vind uppe bland topparna. Vissa kammar och pass är riktiga blåshål. Kolla alltid MWIS både på kvällen och direkt på morgonen innan avfärd. Vidare har jag alltid med mig en foliebivvybag (storlek som en mandarin av märket SOL) och vattentäta (typ Goretex) skalvantar om det förväntas regn eller ostadigt väder med låg temperatur. De vattentäta skalvantarna är ovärderliga när det kommer till blöt scrambling (klättring på alla fyra).

Ja, och så var det där med skor… Ett par sköna skor med aggressiv dubbad sula är att föredra. Några dagar bland bergen i Lake District kommer definitivt att bjuda på alla tänkbara underlag, torrt som blött. Framför allt är det på branta grässluttningar som du kommer att bli varse hur pass aggressiva sulor du har på skorna. Och det spelar ingen roll om gräset är torrt eller kort och torrt. Jag vill kunna lita på mina skor och märker snabbt om dobbarna börjar bli för nerslitna. Även bra med skor som man trampar ur vatten snabbt. Det är dina fötter som väljer passform medan ditt huvud väljer sula utifrån behovet. Själv vill jag ha en sko som sitter tight på foten och glider så lite som möjligt i skon (och heel lock snörning på det), med tanke all klättring, skrålöpning och utförslöpor. Mitt förstaval har alltid varit Inov-8 X-talon 212, men den modellen lämpar sig knappast för alla.

clothing

Energi och vätska
Energi är så individuellt så det utgår jag ifrån att man själv har koll på, men att man har med sig energi i någon form är självklart. Med vatten är det som i svenska fjällen; man dricker och fyller på ur bäckar i bergen. En tumregel i Lake District (inte i Frankrike) är att man tar vatten ur bäckarna uppe i bergen men aldrig nere i dalgångar. Personligen har jag alltid med mig en liten flaska med Xinix Aquacare, tacksamt när jag hamnat i sådana situationer där jag nödgats ta vatten ur stillastående ljumma gölar med simmande grodyngel. Mycket vatten, kallt och välsmakande, kommer från berggrunden och porlar även under sommaren. Våren och sommaren 2018 var precis som i Sverige extremt het och regnfattig. Jag vistades i LD totalt 28 dagar fördelat på tre besök maj-juli och hade mulet en dag och regn två halvdagar, resten sol. Under de två veckorna i juni/juli 2018 pendlade temperaturen mellan 25-30 grader men jag hade aldrig problem att hitta vatten. Problemet var att få i mig tillräckligt och en tokhet stilla dag drack jag totalt 14 liter. Man kan faktiskt dö av för mycket vatten, men som ni märker gjorde jag inte det. Mitt tips är alltid: drick och fyll på med vatten när tillfälle ges, för du vet inte när nästa tillfälle kommer.

005

Rekommenderad litteratur
Våren 2013 läste jag boken Feet in the Clouds av Richard Askwith. Den blev en rejäl ögonöppnare för den engelska fellrunningscenen och dess epicentrum Lake District. Författarens besatthet av Bob Graham Round smittade av sig även på mig. Fem månader senare besökte jag Lake District för första gången och sprang ett 100K-lopp i bergen. Jag var såld! Som en parentes kan nämnas att jag då var trött på alperna. Bara upp-upp-upp-upp och så ner-ner-ner-ner. Ändlösa klättringar, ändlösa utförslöpor. Jag ville ha mer löpning i mina bergsäventyr. Lake District hade allt det jag trånade efter. Så om jag ska rekommendera böcker om fellrunning på brittiska öarna i allmänhet och Lake District i synnerhet står sig Feet in the Clouds fortfarande, tillsammans med Steve Birkinshaws There is no map in Hell. Den nyligen (2018) utkomna Running the Red Line av Julie Carter kan också rekommenderas. Hon är psykolog och springer (i bergen) för Keswick AC och analyserar löpningen utifrån andra intressanta vinklar. Steve Chiltons böcker är helt OK men för torra för min smak, men porträtten i hans böcker är den stora behållningen.

Books

Förslag på löprundor
Det fina med löpning i Lake District är att det finns så mycket stigar och leder, förvisso omarkerade, som gör det möjligt att på egen hand sätta ihop rundor och sträckor som med lite kreativt tänkande räcker för en livstid. Snälla sträckor, grymma, våghalsiga, korta, långa, tekniska, blandade, höjdmeterchokade, regelbundna inslag av scrambling och till detta kan läggas årstider och väderlek. För att inte tala om alla fina smala fårstigar som inte finns utsatta på kartan. Jag tröttnar aldrig. När du är uppe i bergen får du en känsla av att vara långt ifrån civilsationen. Tystnaden. Men ändå, skulle vädret plötsligt växla till regn och hagel är det oftast bara några kilometer bort och ner till någon dal och trafikerad väg. Detsamma gäller om du eller vännen plötsligt blir dödstrött, vrickar foten eller bara är i behov av en fika. Ett paradis för bergslöpare och livsnjutare helt enkelt!

Jag ger här några förslag på korta och långa löprundor. När jag springer i Lake District tänker jag sällan distans, även om jag numera har ett hum om distansen, men framförallt handlar det om tid. Alla som har sprungit i berg vet att en kilometer i oländig terräng ibland kan kännas evighetslång, särskilt på trötta ben. Bättre att tänka tidåtgång och till viss del ansträngningsnivå (som är väldigt individuell). Och inte ha bråttom, då missar man hela poängen med ett besök i bergen. Planera med marginal.

Lakes

1) Skiddaw, 3-4 timmar
Från Keswick korsar du floden Greta på någon av broarna, fortsätter genom parken med sikte på vägen Spoony Green lane och bron över A66 och fortsätter bara tills du kommer på den breda stigen som tar vid efter en grind. Den 6 km långa stigen leder dig till Skiddaw och ta gärna stigen över Skiddaw Little Man. Ner till Keswick kan du antingen ta samma stig och via Latrigg för lite skön variation eller så tar du sikte på Skiddaw House och tar där den breda stigen (Cumbria Way) mot Latrigg och Keswick. De blåser nästan alltid uppe på Skiddaw så ta med dig en vindjacka. Ta med vatten om det är varmt då det är dåligt med bäckar (fram till Skiddaw House).
Öppna karta för rekommenderad rutt>>

Skiddaw

2) Blencathra + Sharp edge, 4-6 timmar
Du kan springa de 7 km till Threlkeld eller så tar du bussen (X5 mot Penrith). Du följer asfaltsvägen inne i byn mot berget och Gategill (du passerar genom en bondgård). Här kan du antingen välja stigen upp mot Blencathra via läckra Hall’s Fell ridge eller så följer du stigen längs muren mot nordost med sikte på att ta dig upp via någon av stigarna till Scales Tarn. Den senare stigen bjuder på skön löpning. Vid Scales Tarn väntar en häftig och rätt pirrig klättring uppför Sharp Edge. Var extra försiktig om det är blött då klipporna blir – av decenniers slitage av fotgängare – snorhala. När du klarat av det med livhanken i behåll kan du följa stigen mot Blencathra och därifrån ta dig ner via brutala Hall’s Fell ridge (beroende på vägvalet du tog upp) eller så fortsätter du mot sydväst (blease Fell) och följer stigen utför (mer skonsam jämfört med Hall’s Fell ridge) som tar dig till Keswick på löpvänliga stigar längs med floden Greta.
Öppna karta för rekommenderad rutt och alternativ>>

Blenctahra

3) Grasmoor horseshoe, 5-6 timmar
Antingen springer du till byn Braithwaite via Portinscale eller så tar du buss 77 från Keswick busstation (Booths). Följ asfaltsvägen norrut ut ur byn tills du kommer till en parkering och därifrån utgår stigen som leder upp till Grisdale Pike. Detta är en loop som framför allt är populär bland ”downhillare”, vilka dock skippar avstickarna till Whiteside och Grasmoor. Ett grymt läckert område som oförtjänt hamnat i skymundan. Vid klart väder ser du de skottska bergen och irländska sjön från Grisedale Pike. Kammen mellan Hopegill Head och Whiteside End är ett måste liksom en vända upp på moder Grasmoors läckra platå. Sedan är det bara att förbereda dig på en lååång utförslöpa i behagligt medlut tillbaka till Braithwaite. Bäckar med gott kallt vatten finns vid Coledale Hause.
Öppna karta för rekommenderad rutt>>

Grisdale-Pike

4) Honister Pass med alternativ, 3-4 timmar
Till Honister Pass tar du dig med buss 77/77A från Keswick busstation (vid Booths). Du hoppar av vid YHA-vandrarhemmet. Därifrån leder stigen direkt uppåt och norrut mot toppen Dale Head. Denna del utgör även den avslutande etapp 5 (om man kör medsols) på Bob Graham Round, som i detta förslag utgör ett alternativ. Mitt förslag på huvudrutt är att efter Dale Head ta den östra ryggen hela vägen till Catbells. Vanligen är det stiglöst mellan Dale Head och stigkorsningen vid Dalehead Tarn. Efter Catbells finns stigar som leder till Portinscale (med ett avsnitt asfalt) och i Portinscale tar man av österut och kommer så småningom på en gångväg som leder till Keswick.
Öppna karta för rekommenderad rutt och alternativ>>

Honister

5) Helvellyn + Swirral och Striding edge, 4-5 timmar
Buss 555 från Keswick och du stiger av i höjd med södra änden av sjön Thirlmere. Stigen upp till Helvellyn startar vid en liten parkeringsplats med telefonkiosk. Väl uppe vid toppen har du vidsträckt utsikt och nedanför Helvellyns stup finner du Red Tarn som omfamnas av två utlöpande armar; Swirral edge och Striding edge. Min rekommendation är att börja med Swirral och då även klättra upp till toppen Catstycam och sedan ta Striding edge tillbaka upp till Helvellyn (vattnet i bäcken från Red Tarn är drickbart). Nervkittlande kammar och vill du inte köra på självaste kammen av Striding edge går en stig parallellt en bit ner. Väl uppe på Helvellyn kan du antingen ta samma väg tillbaka ned till busshållplatsen eller är du på upptäckrahumör och fortsätter söderut längs stigen via Nethermost Pike och Dollywaggon Pike för att droppa ner till Grisdale och följer sedan stigen utför hela vägen till Grasmere (asfalt sista två kilometerna). Grasmere är en fin pittoresk liten by med flera fina fik och restauranger. Där kan en fika eller afternoon tea avnjutas i väntan på bussen tillbaka till Keswick.
Öppna karta för rekommenderad rutt och alternativ>>

Helvellyn

6) Steel Fell till Grasmere, 2-3 timmar
Buss 555 från Keswick och avstigning vid Dunmail Raise, du får gå tillbaka några hundra meter i färdriktningen tills du kommer till staketövergångar. Detta är platsen för etappbyte på Bob Graham Round. Det är ingen bred vältrampad stig som leder upp för den branta grässluttningen men du kan lätt skönja stigen som alla BGR:ers med pacers trampat upp. Sedan är det bara att följa BGR-stigen till Calf Crag där du ändrar riktning mot sydost och följer stigen mot Gibson Knott och Helm Crag. Denna runda är läcker och inte särskilt ansträngande bortsett från första klättringen. Och i Grasmere väntar fika eller god lunch innan buss tillbaka till Keswick.
Öppna karta för rekommenderad rutt>>

Steel

7) Fairfield horseshoe, 3-4 timmar
En klassiker. Buss 555 från Keswick och avstigning vid Rydal. Följ en smal asfalterad väg upp från huvudvägen och snart kommer du på stigen. Inga konstigheter när du väl kommit på stigen. Det blir inte så mycket löpning upp till Fairfield men vandringen upp är behaglig och vacker. Missa inte att njuta av platån uppe på Fairfield innan du drar iväg på stigen mot Hart Crag. Från Dove Crag bjuds det på en lååång läcker utförslöpa hela vägen ner till Ambleside där du sedan tar en välförtjänt fika eller något matigt. Mitt favorithak är Esquires Coffee (som har WiFi + USB-uttag) och därifrån är det bara några minuter till busshållplatsen.
Öppna karta för rekommenderad rutt>>

Fairfield

8) Fairfield–St Sunday Crag–Helvellyn, 6-8 timmar
En grymt läcker ”runda”! Första sträckan är densamma som beskrivs ovan under punkt 7. Från Fairfield följer du sedan stigen mot St Sunday Crag och passerar över ett par pirriga pinacles och efter toppen bär det av på en lång härlig utförslöpa. Väl nere i dalen kan du antingen välja att ta en avstickare till den lilla byn Glenridding för en fika eller lunch. Därefter är det bara att fortsätta den långa stigningen upp till Helvellyn via Striding edge. Från Helvellyn tar du dig sedan ner till vägen vid Thirlmere och någon av hållplatserna. Ha koll på busstiderna, för har du precis missat en buss kan du lika gärna fortsätta på huvudstigen norrut och ta av på någon av stigarna som når vägen i höjd med mellersta/norra delen av Thirlmere.
Öppna karta för rekommenderad rutt och alternativ>>

P5050276

9) Scafell Pike horseshoe, 4-8 timmar
Buss 78 eller 77A till Seatoller. Från busshållplatsen går du tillbaka i färdriktningen tills du kommer till första avtagsvägen söderut (mot Seathwaite) och följer den. Den breda vältrampade stigen tar vid efter gården i Seathwaite. Detta är en populär startpunkt för både vandrare och löpare och parkerade bilar trängs längs vägen fram till Seathwaite på helgerna. Mitt förslag är att ta östra stigen upp till Scafell Pike och därifrån ta stigen ner mot Lingmell Fell och vika av på Corridor route och vidare via Styhead Tarn och sista biten tills du förmodligen känner igen dig innan du når Seathwaite. Detta är ”horseshoe light” men om du känner dig pigg och endorfinstinn kan du köra stora brutala loopen (eller kortare alternativet som på förslag #10) till Honister Pass, starta i så fall tidigt så att du inte missar sista bussen.
Öppna karta för rekommenderad rutt och alternativ>>

Lingmell

10) Heldagsfavoriten
Buss 78 eller 77A mot Seatoller och du stiger av vid campingen mellan Rosthwaite och Seatoller. Starta så tidigt som möjligt så att du inte missar sista bussen i Honister Pass. Detta är en riktigt fin loop särskilt som du får uppleva bergryggen som ofta hamnar i skymundan av de mer kända åt Scafell-hållet. Området norr om Glaramara (vilket namn!) med Tarn at Leaves, Bessyboot och Rosthwaite Fell besöks sällan och är så stillsamt vackert. Det finns en smal stig upp mot Bessyboot från campingen och det bjuds på skön klättring och fina vyer. När du kommit upp ryggen är det till stor del stiglöst fram till stigen som leder till Glaramaras topp, därefter är det stig hela vägen till Esk Hause och vidare upp till Scafell Pike. Med lite tur är fiket på campingen i Wasdale öppet för en välförtjänt paus med välsmakande intag. Sedan är det bara att avnjuta Kirk Fell och Great Gable. Har du flyt i Honister Pass är fiket eller YHA-vandrarhemmet öppet så att du kan ta en fika i väntan på bussen till Keswick.
Öppna karta för rekommenderad rutt>>

Bessyboot

11) Etapper av Bob Graham Round
Denna klassiska runda där 42 toppar ska ska betas av mäter 104-110 km beroende på vägval (kan bli längre om man har otur) och drygt 8200 höjdmeter samt ska genomföras under 24 timmar. Man startar och avslutar av tradition vid Moot Hall på torget i Keswick och kan välja att springa med- eller motsols (klar majoritet springer medsols). Den är av naturliga skäl uppdelad i fem etapper där etappskiftena sker där rutten korsar allmän väg (energiintag och byte av pacers). Dessa etapper går alldeles utmärkt att springa som enskilda sträckor. Och vem vet, en dag står du kanske vid Moot Hall redo och shaky inför ett helhjärtat försök på hela BGR? Du kan köpa den specifika BGR-kartan på plats eller beställa den från Harvey maps.

bgr_map2

Etapp 1: Keswick–Threlkeld, 3-4 timmar
Starta vid Moot Hall i Keswick som traditionen bjuder. Efter att Skiddaw har bockats av får man vara observant och vara med på kartan hela vägen till Blencathra. Sträckan mellan Skiddaw och Great Calva kan vara överjävlig med all ljung och om det är sumpblött. Vissa partier med smal stig är knappt synliga och har ändrats en aning från markeringen på BGR-kartan. Du passerar två bäckar med bra vatten. Från Blencathra har du tre alternativ till vägval ner till Threlkeld: via Doddick Fell, Hall’s Fell ridge eller Parachute drop, den senare är den snabbaste men brantaste (kräver några rekningar). När och om du överlevt den långa utförslöpan via Hall’s Fell ridge kan du antingen springa tillbaka till Keswick (7 km) eller ta bussen. Finns ett par trevliga fik inne byn.

BGR1

Etapp 2: Threlkeld–Dunmail, 4-6 timmar
Enklast att ta bussen (X5) från Keswick till Threlkeld och sedan är det bara att följa markeringen på BGR-kartan. När du närmar dig branten upp mot Clough Head kommer du att se den smala BGR-stigen som går spikrakt upp. Grymt brant gräsklättring. Hela sträckan från Clough Head till Dollywagon Pike bjuder på angenäm löpning men du hittar inget vatten uppe på ryggen, så ha med dig en liter eller mer, tills du kommer till Grisdale Tarn (innan Fairfield). När du kommit ner till vägen från Seat Sandal följer du vägen söderut några hundra meter till busshållplatsen vid Dunmail Raise.

Seat-Sandal

Etapp 3: Dunmail–Wasdale, 6-8 timmar
Även om man inte kan lyfta ut sträckorna ur sitt sammanhang så får denna etapp ses som den tuffaste och man behöver vara med på kartan såvida man inte rekat sträckan 4-5 gånger. Starta tidigt på morgonen och ta bussen (555) från Keswick och stig av vid Dunmail Raise. Stigen från Pike O’Stickle till Rossett Pike är knappt synlig och stigen uppför den långa branten till Bowfell är i det närmaste osynlig. Därefter är det vältrampade (men tekniska) stigar. Sista biten efter Scafell ner till Wasdale kan vara lite marig och läskig då rutten går rätt ner och över ett scree-fält (som en flod av lös sten), som bjuder på rätt häftig ”glidlöpning”, nästa som att surfa fram. På denna sträcka passerar du några bäckar och jag rekommenderar att du både dricker och fyller på i bäcken Stake Gill innan stigningen mot Rossett Pike. Väl i Wasdale får du hålla tummarna för att affären/fiket i campingen är öppen.

Kruxet med denna etapp är att det inte finns någon ”easy way out of Wasdale”, vare sig man kör hela BGR eller bara denna etapp. Wasdale är en återvändsgränd och inga bussar går hit. Taxi lär kosta skjortan då Wasdale ”ligger helt fel”. Enklast är faktiskt att ta den drygt 10 km långa breda stigen till Seatoller och ta bussen därifrån till Keswick. Öppna karta för Wasdale-Seatoller>>

Det finns även ett alternativ att runda av efter ”sticklorna”, det vill säga när du besökt topparna Harrison och Pike of Stickle kan du ta den långa tekniska stigen ner via Loft Crag till New Dungeon Ghyll, ta en fika eller äta lunch i väntan på buss 516 till Ambleside, som avgår fem gånger per dag. I Ambleside tar du bussen till Keswick eller var du nu bor.

BGR3

Etapp 4: Wasdale–Honister Pass, 6-7 timmar
Starta tidigt på morgonen och ta buss 78 eller 77A till Seatoller. Från busshållplatsen går du tillbaka i färdriktningen tills du kommer första avtagsvägen söderut (mot Seathwaite) och följer den. Den breda vältrampade stigen tar vid efter Seathwaite (se karta för de två alternativa stigarna). Denna etapp är avgjort den som bjuder på mer klättring än löpning jämfört med de övriga men också väldigt läckra toppar, inte minst undanskymda bergstornet Steeple. Denna sträcka bjuder sommartid knappt på något vatten alls förutom några gölar efter Kirk Fell och innan Great Gable, så drick och fyll på i Wasdale. Ha koll på tiden så att du inte missar sista bussen i Honister Pass, om så är fallet kan du springa den långa utförslöpan ner till Seatoller och ta buss 78 till Keswick. Ha koll på busstiderna.

Steeple

Etapp 5: Honister Pass–Keswick, 3-4 timmar
Se punkt 4 under rubriken ”Förslag på löprundor” ovan.

Ingen stig- och bergslöpare med någorlunda sinnesnärvaro har väl missat att Killian Jornet i juli 2018 slog Billy Blands 36 år gamla och till synes oslagbara rekord på 13:53 med en timma och en minut. En närmast utomjordisk prestation. För oss mer normala (men inte mindre fanatiska) kan jag rekommendera den välgjorda halvtimmeslånga filmen om Tony Holts BGR-försök 2017: The Bob Graham Round: Running the Fells with Friends.

Här kan du ladda ner GPX-filen från Kerstins och mitt andra BGR-försök 22-23 maj 2018 (sluttid: 25:40).

Så gott folk, jag tror det var allt jag hade att komma med. Lycka till inför ett eventuellt framtida besök till Lake Districts magiska berg!

Niklas

end

Feb 062019
 

190206a…säg mig vem som svettas, grymtar och ler? Ja, vad vore livet utan backar? Vanliga döda är väl glada slippa dem så länge det inte finns liftsystem och det är väl inte direkt en fråga som skåningarna brottas med dagligdags. Tittar man på sitt eget livs banprofil så skulle den nog inte skilja sig särskilt mycket från banprofilen från någon välkänd bergsultra, allt beroende på vad vi lägger in och värderar som toppar, dippar och ren ökenlöpning. Å andra sidan, rätt ointressant kan tyckas. Det blir vad det blir. Valen vi gör. Man kan ställa sig på ett löpband med fågelsång i lurarna eller ge sig ut på stigarna med en uppleva-livet-podd i lurarna. Valen är många. Vi är olika. Personliga drivkrafter, livsstil och mål gör sig gällande. ”Varför ska man ta sig över det där berget, när man kan gå runt det?” Jag är svag för berg och Steve Chiltons boktitel poppar otvunget upp i skallen: ”It’s a hill, get over it”. Jag vill inte runda berg bekvämt via dalgångar, såvida det inte handlar om konflikter i verkliga livet. Jag har gjort mitt liv så enkelt som möjligt, fyller det med de stigar och backar jag föredrar, stannar till i någon glänta, tar en fika och andas in nuet. Okomplicerat.

Här där jag bor, i Eskilstuna, finns inga berg. Det finns några skogsklippor som fått bergsnamn sedan finns förstås en himla massa människor som heter Berg i efternamn. Det finns till exempel hela 83 stycken Andreas Berg i Eskilstuna kommun medan stans mest kända Berg, han i Kent, valde att flytta för många år sedan. Högsta punkten i vår kommun ligger på 114 meter över havet och har begåvats med namnet Tyckenhed. Inte så mycket till hed och hade det inte varit för att Sörmlandsleden ringlar sig över dess vackra hällmarker med luftig gammal tallskog är det högst troligt att bergknallen fallit i glömska. Sedan har vi förstås den eländigt tråkiga skidbacken i Vilsta, men det finns de som inga backar har så vem är jag att klaga?

190206b

Nå, man får göra det bästa av det som bjuds för att på bästa sätt förbereda sig inför de höjdpunkter som stundar. Mina utmaningarna de senaste åren har alla varit påfallande lika. De sammanfattas bäst med mycket berg, dramatisk natur och långa dagar. Dock har förberedelserna varierat en del från år till år. Finslipats är väl kanske mer korrekt ordval. Det var länge sedan jag slutade att se min löpning som ”träning inför något uppsatt mål”. Jag springer för springandets skull och det är motivation i sig. Välmåendet. Tävlingar (eller lopp för er som föredrar det) ser jag mer som kryddiga och sociala inslag med möjlighet att stiga ur det komfortabla och tänja på gränserna. (Och slippa bära på packning!) De enda tillfällen jag använder ordet ”träning” är väl vid dedikerade backpass eller styrketräning. För mig är ordet träning synonymt med något jävligt tråkigt. Kanske välbehövligt, men likväl tråkigt. Lätt att slentrianmässigt springa på i samma spår, inte sällan tills man ruttnar. Variation och experimentlusta är lösningen, åtminstone för mig. Alltid spännande att prova nya idéer i praktiken och att nedan beskrivna upplägg tycks vara rätt för mig och mina utmaningar visade sig senast på Kullamannen i höstas. Nästa utmaning blir Bob Graham Round sub24 i juni, men som alltid är det många faktorer som spelar in för ett lyckat genomförande.

190206c

Under många år har de många och långa lågintensiva ultrapassen på Sörmlandsleden varit mina njutfulla ”nyckelpass”. Uteslutande för att jag älskar att vara ute i naturen länge och det handlar då om 6-8 timmar. Underbara små äventyr på en eller två dagar där jag samtidigt testat utrustning, energiintag och lärt känna min kropp och hur den (det vill säga jag) fungerar vid olika ansträngningsnivåer. Under åren 2013-2017 har mina årstotaler i distans landat på mellan 365 och 448 mil och 60-70.000 höjdmeter. Men för 2018 gjorde jag en del förändringar, utan att för den skull ge avkall på naturupplevelserna, njutningen och vad jag kallar kvalitet. Tvärtom. Årstotalen för 2018 landade på 320 sprungna mil men i gengäld 114.000 höjdmeter. Och jag fortsätter på inslagen bana för 2019. Jag har dragit ner på de många ultrapassen för jag tror — trots låg intensitet — att de ändå sliter mer än jag tror. Nu nöjer jag mig med ett ultrapass (+50 km) i månaden och en tvådagars varannan månad. Givetvis på älskade Sörmlandsleden. När det gäller vardagspassen har jag ”hittat” fina, roliga och givande rundor med många backar, särskilt när det kommer till transportlöpning till och från jobbet, som ju är så tidseffektiva. Jag är privilegierad som har stigarna bara några hundra meter från porten och kan springa till och från jobbet. På varje transportlöpningspass är målet minst 500 höjdmeter och distansen får bli vad den blir, oftast 17-18 km på min skönaste ”transportrunda”. Jag har ett grovt veckoupplägg med 9-11 mil och 2500-3000 hm x tre veckor och den fjärde veckan soft med 40-50 km och inget fokus alls på höjdmeter. Ett grovt upplägg som jag inte följer slavisk. Glädjen, förväntansfulla ben och längtan efter den sköna tröttheten måste finnas där. Och när det kommer till backar väver jag in repetitioner i ett flertal tekniska och vitt skilda (sett till underlag, längd och lutning) backar i löppassen. Jag tror på kontinuitet och många bäckar små. Av den anledning har jag slutat med dedikerade megabackpass i Vilsta slalombacke, som förvisso ger 50 (enkla) höjdmeter per vända. Året har hursomhelst börjat fint och jag stängde januari med 37 mil och 10.500 hm. Fräsch kropp och glatt sinne. Bra plan och riktigt skön känsla!

190206e

Numera tycker jag aldrig att backträning är tråkigt, vilket främst beror på att backarna är en del av löpningen även om det handlar om ett par tre repetitioner i varje backe. Så här års och nu med all snö är det bara så fantastiskt häftigt att bränna på utför i branta skogsbackar, bergknallar och skidbackar. Bara släppa på alla spärrar och om ben och fart inte synkar: landa med ett brett leende i ett mjukt täcke av halvmeterdjup pudersnö!

190206d

Jag kommer självklart att köra grymma dedikerade backpass under vår och försommar i Romme och Järvsö. Ja, det bär faktiskt av till Järvsö redan på fredag för att smaka på backarna där över helgen. I övrigt ser jag fram emot boken Training for the Uphill Athlete: A Manual for Mountain Runners and Ski Mountaineers med beräknad release i början av mars. Får se om den kan ge spännande input.

På återseende.

190206f

Jan 062019
 

ingressDå var det ett nytt år. Ett nytt år med nya möjligheter, som man brukar säga. Ett uttjatat och slentrianmässigt uttryck. Bara ett ”hallelujah” som saknas. För egen en del faller sig uttrycket ”Nytt år med nya utmaningar” mer naturligt. Med åren utslitet även det. Intet nytt under solen. Glad att jag bor i ett land med tydliga årstider och finstämda övergångar däremellan. Även om kalendern talar om för mig när det är dags att lämna det gamla bakom mig för att ge mig in i det nya, som ännu icke hänt, gör årstiderna det lättare. Naturligare på något sätt. På tal om det, har ni märkt att ljuset dröjer sig kvar aningen längre för varje eftermiddag? Det ger hopp om en ljusnande framtid i vardande och goda möjligheter att uppsatta utmaningar och förhoppningar infrias. Men helt säker kan man aldrig vara. Det är sällan det blir som man tänkt. Ibland bättre, ibland sämre. Det är väl det som också är en del av charmen med livet och dess utmaningar. Förändring är det konstanta, vare sig man vill eller inte. Jag är glad för det lilla, det små ögonblicken som kantar stigen likt små blommor, vänner och likasinnade som berikar tillvaron, slingrande stigar genom vacker natur, brutala berg som bjuder på allt annat än sockervadd och cola, en kropp som fortfarande vill bära min längtan efter det extrema och nyfikenheten framåt. Man får vara tacksam för det lilla, har jag hört sägas. Men att drömma stort och prova det oprövade utan vetskap om utfallet gör livet värt att leva. Rädslan, självbilden, nerverna, ovissheten och fjärilarna i magen. Det handlar om inställning. Prestation eller äventyr? Kanske rent av självförverkligande. Är livet i sig inte ett äventyr? Eller nöjer vi oss med Maslows trappmaskin på gymet?

DBR

Jag är inte mycket för tillbakablickar. Minnen bär jag med mig med glädje. Och sorg. Att författa en årsresumé av genomförda löptävlingar och diverse äventyr med ben och fötter som transportmedel bereder mig ingen berusning och jag vill inte riskera att utsätta någon läsare för min bristande skrivglädje. Nä, jag hör nog till dem, de som älskar att blicka framåt och längta till uppsatta utmaningar, som lätt får vanliga döda att skaka på huvudet. Om jag mot förmodan blickar tillbaka kan jag bara konstatera att varje år har varit mitt bästa år. Ja, sedan 2009 har varje år varit mitt bästa år. Inte något år har varit bättre eller sämre än något annat år. Varje år har haft sin beskärda del av lycka och sorg, eufori och smärta, infriade förhoppningar och olyckliga överraskningar. Och så ser väl livet ut i helhet för de flesta, om man är ödmjukt lagd. Ingen är perfekt. Varje dag ställs vi inför en massa val och personligen tror jag att två tre av alla dessa miljoner val i ens liv är avgörande för ens fortsatta välbefinnande, ja, till och med livsavgörande. För mig kommer den 26 augusti 2009 för alltid betyda skillnaden mellan nattsvart tomhet och livsglädje, ja, mellan liv och död. Den dagen förändrade mitt liv totalt och för alltid. Där satt jag med min dåvarande chef och så överläkare Christer Fjällström på Ljung & Sjöberg i Gamla stan. Äntligen en person som verkligen förstår sig på beroendeproblematik! Detta efter nio fruktansvärt svåra månader med sporadiska AA-möten, provtagningar och en patetisk beteendevetare från Previa i mina försök att avhålla mig från alkohol. Men utan dessa nio miserabla månader hade jag förmodligen inte varit så mottaglig och fullständigt beredd att vilja leva ett nyktert liv. Jag gjorde ett val. Sedan den 26 augusti 2009 har jag aldrig druckit en droppe alkohol, inte ens så kallade alkoholfria surrogat. Jag försöker att leva i direktsändning så gått det går och behöver inte kämpa för att vara nykter. Ett år med fem till sex AA-möten i veckan, genomförande av hela 12-stegsprogrammet och en kväll i veckan med gruppterapi hos Ljung & Sjöberg i kombination med total självransakan och villkorslös beslutsamhet gjorde således underverk. Nä, jag ersatte inte alkoholen med stiglöpning. Jag sprang innan jag började dricka, jag både sprang och drack under många år, men numera springer jag enbart. Så, jag är med andra ord inne på mitt tionde år som nykter alkoholist och det vill jag givetvis jubilera på mitt speciella vis och så nära 10-årsdagen som möjligt i slutet av augusti. Och då kommer vi osökt in på detta med årets utmaningar.

blickar

Aldrig någonsin att jag skulle springa ett lopp enbart för UTMB-poäng, men om man önskar dessa poäng finns det oerhört många fantastiska tävlingar. Min förhoppning 2018 var förstås att genomföra det brutala bergsloppet L’echappee Belle och Kullamannen 100 miles som tillsammans skulle inbringa 12 poäng. Min plan att fira mina 10 år som nykter alkoholist var att försöka få en plats på TDS 2019, som kräver 8 poäng men några garantier för en plats finns inte. Nå, nu satte som bekant en illasinnad parasit vid namn Giardia stopp för eventuella poäng i Frankrike och tillika en ansökan till TDS. Som sagt, det blir inte alltid som man tänkt. Jag hade ingen brådska att hitta en passande utmaning. Kollade in olika lopp som går av stapeln kring månadsskiftet augusti/september. Det fick ta sin tid. Att jag däremot skulle göra ett nytt och tredje försök på Bob Graham Round sub24 var redan spikat sedan länge. Förra årets försök slutade som bekant på 25:40. Flyg och boende är redan bokat i fullmåne-veckan i mitten av juni. Det enda som inte är bestämt ännu är om jag ska köra solo osupportat eller ordna med support för samtliga fem etapper. Återstår att se.

bgr

Kullamannen i höstas var en fantastisk upplevelse på många plan, inte minst för att genomförandet gick så grymt bra och man kan tycka att det vore lite korkat att försöka sig på Kullamannen 100 miles igen. Vore inte det att äventyra ett redan vackert minne? Men faktum är – jag är själv förvånad – att jag längtade tillbaka till berget och atmosfären rätt snart. När jag sprang med Niclas Gällentoft och Fredrik Lönnbom över berget i mörkret skämtade vi om att vi kanske skulle ta Dubbeldöden också när vi ätit upp våra 100 miles i och med att vi låg bra till tidsmässigt. Det blev inte så, men tanken fanns kvar och den lockade förföriskt i periferin. Hörde senare att Niclas tänkt göra allvar av det hela 2019 och då fanns ingen återvändo för egen del. Anmälde mig till Kullamannen 100 miles 2019 med Dubbeldöden som option om allt klaffar och ork finns. Så mycket som ska klaffa, inte minst väderförhållanden. Stämde av med Per Sjögren då Dubbeldöden var slutsåld. Inga problem. Per tyckte att det var en grym idé och skulle kanske snickra ihop en bra deal för de hågade. Så långt allt väl, men ett jubilaräventyr återstod fortfarande att hitta.

Kullen

Skickade in en anmälan till Ultra Tour Monte Rosa 170 km men jag hade kanske hellre velat göra den som en fyradagars för att få uppleva hela Tour Monte Rosa i dagsljus. Men drygt 8000 kronor + flyg och övriga omkostnader i ett dyrt Schweiz… Vad kunde jag inte få för de pengarna? Och Tour Monte Rosa är en vandringsled som kan upplevas när så jag önskar. Även en revansch på L’echappee Belle fanns med på kartan liksom en tvåveckors tur med löpning och speedhiking i Sulitelma/Sarek/Padjelanta. Det där riktiga suget, viljan och längtan att försöka sig på Monte Rosa – eller L’echappe intergral för den delen – ville inte infinna sig. Jag visste inte heller om jag skulle bli erbjuden en startplats till Monte Rosa. Nå, jag ska inte trötta ut er med min ambivalens när jag ändå vet svaren. Pusselbitarna föll på plats på självaste nyårsdagen som bjöd på sol och vårkänslor. Jag bestämde mig för att tillbringa 2 1/2 vecka i alperna för löpning och speedhiking med ultralätt packning, tält och sovsäck förstås men minimalt med mat. Göra hela Tour du Mont Blanc och den 27 km långa ridgen Hardergrat (Interlaken). Resten lämnar jag öppet. Kanske blir det Eiger och Grindenwald eller en sväng ner mot Italien och Matterhorn. Och som kronan på verket kommer jag att avsluta äventyret med L’echappee belle north crossing (85K och 6050 hm) den 24 augusti (två dagar innan själva tioårsdagen). Tävlingen startar i Le Pleynet, där jag bröt förra året, vilket innebär att jag kommer att få uppleva hela den fina resterande delen av sträckan i dagsljus. Flyg är bokat och den 14/1 öppnar anmälan till L’echappee. Igår fick jag ett glatt svar från Lizzy Hawker att jag fått en plats på UTMR och det kändes ledsamt att tacka ”nej” men jag vet samtidigt att det är rätt beslut.

echappee

Jag lever inte i framtiden, men jag är en man med framförhållning. Nu är de praktiska bitarna klara beträffande årets utmaningar så nu återstår att göra det jag är bäst på: njuta av stigarna, de ljuva skogsbaden, växlingarna i väder och årstider, nöta höjdmeter i tekniska backar, genomföra de alltid lika sköna löpäventyren på Sörmlandsleden med en och annan tvådagars och samtidigt uppskatta den där speciella tröttheten. Dessa tillfällen då jag verkligen är här och nu och kopplar bort allt annat. Dessa stunder som jag värderar högst medan utmaningar och tävlingar utgör själva kryddningen i livets meze. En bättre form av beroende helt enkelt!

God fortsättning på er!

Marvikarna

Nov 052018
 

001För den som undrar kan jag på en gång säga att jag är på det givmilda och skrivglada humöret så ni får härmed två racerapporter till samma lästid för en, så jag ska hålla mig kort, men kan som vanligt inget lova.

En av årets höjdpunkter var — i dubbel bemärkelse — sjätte upplagan av Échappée Belle, som korsar hela Belledonne-massivet och är brutal med sina 11300 höjdmeter på 144 kilometer. Dedikerad backträning låg naturligt inbakad i min veckovisa löpning sedan förra hösten och med en vecka i bergen på Mallorca under våren och tre vändor (totalt 28 dagar) till de magiska bergen i Lake District i maj och juni var jag aldrig orolig över alla klättringar som väntade. Det som dock är svårt att få till på hemmaplan i Eskilstuna är långa utförslöpor. De spelar ingen roll om man är väl förberedd för klättringar uppför om man slarvat med utförslöporna. Tar framsida lår slut halvvägs in i exempelvis Échappée, ja, då övergår den brutala bergsultran till någon form av självmordsuppdrag för lår och psyke, oavsett gång eller jogg utför. Det blev därför några välbehövliga turer till Romme utanför Borlänge för grym backträning tillsammans med Échappée-gänget från Eskilstuna månaden innan avfärd till Frankrike. Échappée Belle gick av stapeln samma helg som UTMB, det vill säga helgen i skiftet augusti/september. Jag gjorde som jag brukar vid tävlingar utomlands och åkte ner några dagar innan för att varva ner och acklimatisera mig genom att vandra i bergen och bara njuta. Flög till Lyon, buss till Grenoble och tåg en bit för att sedan vandra upp mot Super Collet för att bekanta mig med bergen som ligger drygt 10 mil in i loppet. Skön vandring i strålande — men väldigt varmt — väder. Det gick åt mycket vatten och det fanns ju bäckar med klart och kallt vatten. Högt upp i bergen använde jag inte vattenrening (Xinix Aquacare) vilket förmodligen skulle visa sig vara ett misstag. I franska alperna finns det små dalgångar även på 2000 meters höjd där får och kor betar varför risken är stor att vatten som har sitt ursprung från områden med boskap högt upp i bergen kan utgöra en potentiell risk vad gäller bakterier eller parasiter.

echappee_01

Dag två i bergen kring Super Collet var helt fantastisk med vyer mot olika bergskedjor av olika karaktär och silhuett. Norrut sköt det mäktiga Mont Blanc massivet upp mot en klarblå himmel. Njöt av en ljuvlig solnedgång från tältet på drygt 2000 meters höjd. Hade dock svårt att sova på natten på grund av en riktigt orolig mage och illamående som kom och gick. På morgonen kände jag mig helt dizzy och väck. Otroligt märklig känsla, den att från ena stunden känna sig euforisk upprymd för att några timmar senare känna sig låg på energi, svag och liksom bortkopplad. Minst sagt oroväckande med bara två dagar kvar till start. Resten av gänget skulle komma ner senare på eftermiddagen. Jag tog mig ner från bergen och vidare till den lilla orten Pontcharra. Inhandlade smärtstillande och annat franskt i tablettväg mot orolig mage. Vilade sedan på en skuggig plats.

echappee_02 echappee_03
bonus_03

Simon och Marie hämtade upp mig med bil och vi fortsatte till vårt boende utanför Aiguebelle. Underbart boende på franska landsbygden hos en engelsk dam som älskar djur. Alla var taggade och på gott humör, men jag kände mig liksom inte delaktig. Som jag sett fram emot detta, men jag kände mig bara låg och melankolisk för jag visste inte vad som var på gång i kroppen. Någonting var det, men vad? Just där och då kändes det bara tveksamt om jag skulle komma till start. På torsdagen hämtade vi nummerlappar och gjorde kitcheck, softade och åt en gemensam middag. Jag hade ingen matlust men tvingade i mig maten för annars kunde jag lika bra kasta in handduken på en gång. Rännskitan hade startat redan tidigare på dagen. Fick ett gäng Imodium av Simon så skiten tog fastare form men som resultat fick jag otroliga gaser och med svavelhaltiga äggmökar som förde tankarna till Skutskär. Gjorde mitt bästa för att uppbåda kraft till att peppa mig själv mentalt och det sista jag ville var att mitt tillstånd skulle påverka mina vänner och stämningen negativt. Alla var här för en sak och alla hade förberett sig otroligt mycket för denna utmaning. Vi skulle upp tidigt som tusan och Catarina och Marie skulle skjutsa oss till starten. Deras utmaningar startade först på lördagen. När det var dags att krypa ner i bingen gjorde jag ett fatalt misstag och tog en treo mot vaga magsmärtor som kom och gick liksom aningens huvudvärk. Tar väldigt sällan treo och hade ingen aningen om att den innehåller koffein (upptäckte det av en slump en månad senare). Resultatet blev att jag knappt sov en blund innan det var dags att stiga upp, tvinga i mig grötfrukost och sätta mig i bilen mot starten i Vizille. Man kan så här i efterhand undra varför jag ens ställde mig på startlinjen, men jag är glad att jag gjorde det för trots allt fick jag uppleva en annorlunda dag som jag inte vill ha ogjord. Hade dragit i mig några Imodium på morgonen men tarmarna levde sitt oroliga liv och producerade gaser utan dess like. Att något inte var som det ska i kroppen min behövde man inte vara hobbyläkare för att förstå. Där stod vi, Erik, Patrik, Simon och jag. Fortfarande mörkt men temperaturen var skön. Väderprognosen såg väl inte helt optimal ut för de kommande dygnen. Låga moln och risk för snö högre upp. Starten gick och en lång lysmask bestående av drygt 1400 pannlampeförsedda och förväntansfulla löpare ringlade sig upp genom den skogsklädda bergssidan.

echappee_04

Första milen var väl rätt medioker men sedan tog fantastisk natur vid med dramatiska berg och dess olika formationer, glaciärsjöar här och där, högalpina slätter, smala stigar och många långa partier utan någon stig alls, bara små röda flaggor. Jag njöt av naturen och molnen som gjorde färden till ett levande skådespel. Visslande murmeldjur och flockar med alpkajor förgyllde. Alla löpare fick inte se eller uppleva samma scenerier. Även om jag inte var på topp var intrycken så mäktiga att det blev någon mental balans i det hela. Allt fungerade tillfredsställande fram till CP Jean Collet vid 38 km men därifrån och de nio kilometerna till nästa CP fick jag kliva av ”stigen” åtta gånger och sprutmåla klippor och stenar. Hade inga Imodium kvar men mötte Simon och Patrik (som såg superstarka ut!) och fick några tabletter av dem. Därifrån väntade en lång och brutal sträcka på 15 km fram till Le Pleynet. Det hade gjorts en smärre omdragning då det förelåg risk för snö och hårda vindar. Väl uppe på passet Col de la Vache efter en lång överjävlig klättring i blockstensterräng låg temperaturen kring nollan. Jag sprang på ner mot dalen. Det började regna och skymningen var i antågande. På med regnkläder och pannlampa. Otroligt energikrävande att springa på hala stenar och klippor i mörkret. Imodiumet höll rännskitan stången i två timmar sedan började det igen och jag fick sätta mig precis intill stigen nära en reflex varje gång det tryckte på. Tappar man bort stigen där i mörkret blir det inte roligt. Efter timmar av mörker, regn, stenig stig och som avslutades med fem kilometer lerstig nådde jag Le Pleynet: 67 km och 5000 höjdmeter på 17 timmar. I Pleynet fanns mat och en stor varm sovsal. Där och då fattade jag beslutet att inte fortsätta. Min första DNF (inofficiella utmaningar som Bob Graham Round och Wainwright borträknade) någonsin. Det fanns ingen ambivalens, inget att ens fundera över. Självklart supertrist då jag sett fram emot detta äventyr enormt mycket, men utfallet var inget jag kunde styra över. Energin rann bara rakt igenom. Att ge sig ut igen låg på energi och utan att kunna behålla eller ta upp tillräckligt med energi vore bara otroligt osmart för att inte säga riktigt korkat. Bytte till torrt och somnade på stört i en säng i den mörka sovsalen. Även vännen Erik bröt där då han åkt på något och körde kräkvarianten. På morgonen tog vi sista brytarbussen och sedan en av våra bilar från Aiguebelle till vårt boende. Dygnet som följde är bara ett töcken. En minneslucka. Catarina fick bryta sitt lopp. Hon och Erik spydde som grisar och jag pissade med arslet. Tur att boendet hade två toaletter.

echappee_05 echappee_06 echappee_07

Väl hemma i Sverige blev det sjukskrivning fram och tillbaka. Ena stunden verkade det vara på bättringsvägen för att i nästa börja om på nytt. Hade noll aptit och blev illamående bara jag tänkte på mat, så jag tänkte inte på mat. Hade magkramper och fick ingen riktig sömn. Kontaktade vårdcentralen, fick en tid och träffade en riktigt empatisk och engagerad läkare. Lämnade avföringsprover och efter lite mer än en vecka kom provsvaren: Giardiainfektion, en tarminfektion som orsakas av en parasit vilken sprids via orent vatten. Där ser man, allt kan hända på — eller inför — längre ultralopp. En geting sänkte Killian på UTMB medan en mikroskopisk parasit bjöd på min första DNF. Att saker och ting händer på långlopp kan man vara förvissad om, man vet bara inte vad och sällan vad man tror.

Kullamannen 100 miles

En hel månad passerade från det att tarminfektionen bröt ut tills diagnos ställdes och under den tiden tappade jag sju kilo! Sju kilo är sjukt mycket då min matchvikt ligger på 64-65 kg. Jag fick antibiotika och allt vände på två dagar! Och det underbaraste var nog att få tillbaka aptiten och jag skulle nog kunnat tycka att pölsa smakade utsökt, men jag är inte mycket för överdrifter. Tiden efter hemkomsten från Frankrike och fram till antibiotikakuren är bara som ett grått töcken. Så frågan var om jag skulle kunna vara fit for fight till Kullamannen 100 miles en månad bort? Sju kilo muskelmassa förbrukad. Åt för glatta livet men väntade en vecka innan jag drog igång med löpningen. Tog ett simpass och körde lätt styrka varje dag. De resterande veckorna innan Kullamannen skippade jag cykeln till jobbet och promenerade med åtta kilos packning till och från jobbet (35 minuter enkel väg) och varannan dag transportlöpning med minst 500 höjdmeter teknisk backe på hemvägen. Körde inga ultralångpass alls utan uteslutande pass på 15-20 km med mycket backe på tekniska stigar. Och det var helt fantastisk att känna styrkan och klippet i steget återvända, på väldigt kort tid dessutom. Bara lyckan att få känna sig helt frisk är som en slags ihållande endorfinkick med dopaminsmak. Längtan till Kullamannen växte.

Allt flöt på fint och ett sista löppass avnjöts i härligt solsken tillsammans med Simon och Patrik sex dagar innan Kullamannen. Sedan var det soft med min traditionella uppladdning av lax och råris med egenmixade gröna drinkar morgon och kväll. Var ledig från och med onsdag så det var skönt att bara få varva ner, packa och fixa med energi samt planera energiintaget. Körde mitt vinnande koncept från BRR 2015 när det kommer till basenergi: tunnbrödrulle, ägg och en 33:a koncentrerad Hammer Perpetuem. Så på onsdagkvällen var det nästan lite julstämning i mitt lilla kök då det rullades tunnbrödrullar. En tunnbrödrulle består — i mitt fall — av potatismos (absolut inte för torr!), lax, skinka, skagenröra och riven ost. En rulle väger in på 250 gram och det blev en rulle vid 30, 50 och 80 km och sedan en inför varje loop i Mölle. Ägg och perpetuem blev det bara i Ängelholm och tre gånger i Mölle.

002

Vi (Simon, Marie, Patrik och jag) åkte ner på torsdag eftermiddag och kom fram till vår hyrda stuga på First Camp i Mölle strax efter tio på kvällen. Allt var i stort sett färdigpackat utom några smådetaljer innan vi kunde gå och lägga oss. För egen del hade jag gått och längtat efter detta i flera dagar. Ville bara ställa mig på startlinjen och ge mig av. Visst fanns en slags revanschlust, men jag var verkligen där för att springa Kullamannen, ingenting annat. Echappee var historia. Och jag kände mig verkligen på topp, precis så som jag känner att jag vill att kroppen och skallen ska kännas inför en utmaning av denna magnitud. Det var bara att coola ner lite och få den viktiga sömnen och kanske drömma något vått om fina stigar längs havet.

Vi vaknade strax innan fem på fredag morgon. Jag drog i mig en första frukost innan Marie skjutsade oss till hamnen i Mölle där vi lämnade dropbags och hoppade på bussen som skulle ta oss till starten i Båstad och frukost nummer två. Hejade på några välbekanta ansikten. Avnjöt bussfärden i tystnad. Det började ljusna. Framme vid Hotell Skansen i Båstad gick vi direkt till den förbokade frukostbuffén. Helt fantastisk frukost och perfekt förladdning energimässigt. Ett sådant här lopp är lika mycket en ”eating competition”. Slarva med energin och du är rökt. Kul att träffa många gamla vänner och bekanta: Krister och Laila som jag inte träffat på några år, Anna och Roger från Abisko, de vardagsstarka entusiasterna Thomas och Louise, delar av sandalmaffian, gamle vännen Bernt och sköna Luigi för att nämna några. Vid nummerlapps- och trackerutdelning samlades hela Eskilstunaligan: Simon, Patrik, Erik, Acke, Andreas, Jocke och jag själv. Nu var det nära och stämningen i lokalen var på topp. Det vibrerade liksom och lyssnade man noga kunde man höra den tunna ljudmattan av sprakande endorfiner likt ett lufthav med kolsyrat vatten. Briefingen kvart över åtta gick rätt snabbt och utan krusiduller. Kullamannen med Per i spetsen är ju ett väloljat och rutinerat arrangemang. Sist jag var nere och sprang var 2014 och då gick starten för Kullamannen ultra 54 km från Råbacka camping i Ängelholm och med en loop medsols ute på Kullaberg (se race rapport), så jag hade lite koll på sträckan mellan Ängelholm till Arild.

K_001 K_002 K_003 K_004

Dags att röra sig till starten. Vädret var perfekt när det kommer till löpning och som vanligt klarar SMHI inte av prognostisera väder inom 12 timmar, än mindre på 24 timmar, så varför de har 10-dagarsprognoser är för mig en gåta. Bara inom 20 timmar innan start hade prognosen svängt radikalt flera gånger. Sista gången jag kollade skulle det bli runt fem grader och frisk sydvästlig vind. Jag lämnade kortbrallorna hemma, vilket jag ångrade djupt. Det blev kanonväder med 11-12 grader och måttliga vindar som ökade först mot kvällen och natten. Nåja, skit samma, det är bara rätta sig efter förhållandena. Stämningen vid starten var skönt soft och jag ställde mig ändå längst fram. Kullamannen på häst kom farande och nu visste alla att nu är det på allvar, nu gååååår strax startskottet, försent att ångra sig, pang och så iväg! Yes, äntligen! Så jäkla skönt!

K_005 K_006 K_007

Det rullade på bra redan från start och de första 12 kilometerna var rätt varierade och kuperade men efter Hovs hallar kan man utan överdrift säga att det var helt flackt hela vägen till Arild vid 80 km. Min plan var att hålla ett stadigt 6-tempo eller däromkring, som kändes bra utan att springa och titta på klockan. I planen ingick att komma så nära Arild och ”berget” som möjligt innan det var dags att sätta på pannlampan, detta eftersom det kan vara rätt trixigt att följa Skåneleden i mörker på vissa sträckor mellan Ängelholm och Arild. Så utan att på något sätt förringa utmaningen såg jag ändå den åtta mil långa sträckan mellan Båstad och Arild som en transportsträcka tills äventyret började på riktigt. Trots allt är det åtta mil av rätt monoton löpning och eftersom det är flackt och förrädiskt lättlöpt är det lätt hänt att man håller lite för högt tempo. Gäller att ha tålamod och hålla sig till sin egen plan. Det var bara att njuta av omgivningarna och den härliga känslan att springa längs med det öppna havet, den salta ljumma vinden och doften av tång. Fick sällskap av Catarina på några sträckor innan Ängelholm. Kom ifatt Simon och Patrik vid vattenhålet på 30 km. Vi gjorde sällskap i några kilometer innan jag tappade dem då jag sprang pratade med Per från Halmstad och en halvmil innan Råbacks camping i Ängelholm kom vi ikapp en löpare (Fredrik Lönnbom) som stod och stretchade. Visade sig att han åkt på löparknä tidigare under hösten. Vi gjorde sällskap hela den tråkiga vägen på grus och asfalt till mat- och vätskestationen i Ängelholm. Väl där hämtade jag min lilla dropbag. Käkade mitt ägg och tunnbrödrulle, svepte flaskan med perpetuem. Tog lite cola och buljong samt en kanelbulle vid matstationen. Satte pannlampan på skallen så att den biten var förberedd. Snackade med Jocke som tagit en lite längre paus där. När Simon och Patrik gled in på stationen var det dags för mig att dra men vi hann självklart snacka och peppa varandra innan avsked. Skulle inte träffa på dem igen förrän efter loppet.

K_008 K_009 K_010 K_011 K_012 K_013 K_014 K_015

Så iväg på stigarna i den vackra tallskogen och jag njöt av ett fint duggregn som strilade ner. Det kändes riktigt bra. Efter en halvtimma tassade Jocke (Nordfelt) ifatt mig och vi gjorde sällskap i dryga timman i fint tempo. Blev en del snack då vi inte setts på några år. Fredrik kom ifatt oss och efter ett tag valde Jocke att dra ner på tempot och vinkade iväg oss. Från den stunden gjorde jag och Fredrik sällskap under hela loppet. Några kilometer innan Svanshall kom vi ikapp några polare till Fredrik och där någonstans var det också dags att sätta på pannlamporna. Tacksam att vara i deras sällskap då de sprungit loppet året innan och hade bra koll på Skåneleden i mörkret. I Svanshall bjöds det på fantastisk god kladdkaka och det gled ner ett okänt antal bitar i magen. Fredrik och jag tackade så mycket och sprang vidare. Efter någon kilometer stötte (eller snarare mötte) vi på Niclas Gällentoft som sprungit fel på något märkligt vis. Och från denna punkt körde vi tre tillsammans hela loppet igenom som tre svettiga musketörer i löparpjuck,

K_016

Det var riktigt skönt att till slut få passera Arild och strax därefter komma in på den reflexmarkerade loopen på Kullaberg, eller ”Berget” som alla insatta säger. Otroligt bra uppmärkt och man behövde aldrig fundera eller leta markeringar. Bara att kötta på. Ett delmål var uppnått: halvvägs och äntligen skön stig med härlig variation och kupering för fötter, kropp och knopp! Sedan älskar jag att springa i mörker i pannlampans sken. Vad mer kunde jag önska? Bästa tänkbara sällskapet i form av Fredrik och Niclas hade jag redan. Vissa partier var mer eller mindre obanade och vi grymtade lite att Per nog hade slängt in lite Barkley-feeling i dragningen av banan. Sträckningen fram till Håkull med grymma stigningar, brant nedför till stranden och sedan upp igen via tre sektioner med rep var tuff och det var bara ena foten framför den andra som gällde, om och om igen. Bara framåt, framåt utan att såsa. Vi var vid gott mod! Skönt att få passera Håkull då man därefter kunde varva löpning med mindre andel gång och det flöt på bättre och var mer vägvinnande trots småböljande kupering. Det visade sig att vi tre fungerade väldigt bra tillsammans. Jämnstarka, samma attityd och inställning, alla hjälptes åt att dra och allt detta skedde naturligt i tyst samförstånd. Så häftigt när det klaffar och man hjälper varandra att nå det uppsatta målet med pepp och positiv energi.

Framme vid Kullens fyr blåste det som fan och tack och lov var vätskan placerad på läsidan av fyrhuset. Vi satte på oss vindjackor för de återstående fyra kilometerna till Grand Hotel och tävlingscentret i Mölle. Det rullade på fint och vi hade avverkat de 10 milen fram till Mölle på drygt 12 timmar, vilket kändes riktigt bra. Ljuvligt att komma in i värmen och välkomnas av applåder från arrangörerna och de löpare som redan kommit in. Hämtade min dropbag och allt skedde sedan på rutin. Bytte till torr merino (och det var så varmt i skogen på loopen att jag inte behövde mer på överkroppen på de resterande tre looparna), bytte från Inov-8 Trailroc 285 — som skött sig fint på platten — till mina absoluta favoriter X-talon 212 liksom fräscha strumpor (ljuvligt!), skiftade batterier i pannlampan och laddade klockan. Sedan var det dags att äta: ägg, tunnbrödrulle, en flaska Hammer Perpetuem + cola och två muggar buljong. Energiintaget repeterades sedan inför varje loop och ute på stigen körde jag bara flytande SIS-gel, som inte behöver sköljas ner med vatten. Även Fredrik och Niclas hade ett disciplinerat upplägg. Vi var klara i stort sett samtidigt utan att vi avtalat någon tid eller så. Eftersom vi fungerat så bra tillsammans beslöt vi oss för att fortsätta tillsammans hela vägen på de återstående tre looparna på vardera 21 km och 1000 höjdmeter, så långt det höll i alla fall.

Så vad finns att berätta från de tre riktigt tuffa looparna mer än att stigarna var desamma och de obanade partierna blivit till stigar, ja, och att tredje och sista loopen påbörjades i gryningsljus för att övergå i härligt i solsken med magiskt dis. Fantastisk bana som innehöll allt. Tuff men aldrig tråkig och det var ljuvligt att få uppleva sista varvet i dagsljus, en helt annan upplevelse! Ja, vad finns att säga? Det flöt på och gick stadigt framåt, det kan man lugnt konstatera utan omsvep. Att beskriva varv för varv känns överflödigt med tanke på att denna story redan har flödat över ordentligt. Under hela loppet hade jag bara en skön inre känsla, aldrig några mörka tankar, inte en enda tendens till energidipp, inga blåsor (utom tre blånaglar visade det sig senare), visst trötta ben och ovig ländrygg men det vore konstigt annars, styrkan fanns där hela tiden. Jag har bara gjort ett 100 miles tidigare (BRR 2015) och upplevelsen av när allt klaffar och att kunna genomföra loppet med en strimma glädje ständigt närvarande är en kick som jag tror måste upplevas för att kunna förstås helt. Även om BRR och Kullamannen båda är 100 miles till distansen är de två vitt skilda utmaningar på många sätt, men min upplevelse från de båda loppen är trots allt mycket likartade. Men en stor skillnad — förutom terräng, underlag och antal höjdmeter — är att på Kullamannen hade jag sällskap och dessutom ett grymt sådant. Jag vet inte hur ont Fredrik hade i sitt vänsterknä. Jag frågade några gånger men fick bara något ohörbart till svar. Jag vet också att Niclas hade grymt ont i sina knän när det gick utför från och med i mitten på andra loopen. Men aldrig, inte en enda gång, hörde jag några beklaganden, svordomar eller uppgivna suckar. Tvärtom positiva ord, anekdoter och pepp av andra löpare som vi passerade under våra varv. Niclas tycktes för övrigt känna halva startfältet. För mig var det ett privilegium att få göra sällskap med dessa två riktigt sköna löpare och människor. Och utan ord uppstod ett fantastiskt team work och tillsammans gjorde vi det möjligt. Både Niclas och Fredrik körde Kullamannen 100 miles förra året och putsade sin tider med flera timmar. Sista varvet var fantastiskt just för att det var sista varvet och att vi fick njuta av soluppgången och banan i vackert dagsljus. Det kändes mer som ett glatt (men jobbigt) ärevarv. Grymt vacker bana, så tuff men så varierad både till natur och underlag. Känslan var obeskrivlig när vi med solen i ögonen sprang de sista 100 meterna hand i hand mot målportalen med jublande och hejande människor längs båda flanker. Vi korsade mållinjen på 25:24:18 vilket gav placering 24-26 av drygt 270 startande, av vilka 111 tog sig i mål.

K_017 K_018 K_019 K_020 K_021
K_024
K_022

Man ska inte jämföra lopp då alla är specifika när det kommer till lärdomar, upplevelser, glädje, smärta, möten, väderförhållanden, typ av terräng, förberedelser och allt omkring innan, under och efter. Kullamannen 100 miles 2018 kommer för alltid ha en särskild plats i mitt hjärta, just för att allt klaffade och kändes så bra hela vägen och en av de bidragande och underbara orsakerna är självklart Fredrik Lönnbom och Niclas Gällentoft fantastiska sällskap! Delat slit och delad glädje ger själen så mycket energi. Sedan får man inte glömma alla sköna medlöpare och hur otroligt professionellt hela Kullamannen-konceptet är arrangerat. Jag har verkligen fått valuta för pengarna många gånger om och hela Kullamannengänget med Per i spetsen och alla underbara funktionärer är värda en stor eloge för att de givit så många chansen till upplevelser (ljuvliga som svårsmälta) att minnas fram till sista färden. Tack för denna gång och på återseende!

K_023

 

Jul 182018
 

180621aTvå veckor har passerat sedan jag rundade av mitt drygt två veckor långa äventyr bland bergen i engelska Lake District. Detta var mitt tredje besök i Lake District i år och mitt tionde totalt under de senaste fem åren. Anledningen till mina tidigare besök har uteslutande varit löpning, tävlingar liksom egna utmaningar (de två besöken nu senast i maj handlade om klassikern Bob Graham Round). Detta mitt äventyr var dock mer av ett vandringsäventyr med målet att besöka samtliga av Alfred Wainwright 214 beskrivna bergstoppar. Jag gjorde ett försök förra året, men extremt dåligt väder (ösregn, hagel och riktigt hård blåst), för tight tidsschema samt fel mental inställning gjorde att utmaningen kapsejsade i ett tidigt skede (se Oflyt och äventyr i Lake District). Förlåt, lite mer bakgrundsfakta om Wainwright kan vara på sin plats och jag återanvänder helt sonika ett stycke ur mitt inägg Wainwright next! från förra året:

”Och vad är då Wainwrights för ett slags äventyr frågar sig säkert en och annan. Lite bakgrundshistoria kan ju därför vara på sin plats. När Alfred Wainwright  gjorde sitt första besök i Lake District 1930 tog han sig upp på Orrest Head (vilket även var fallet för mig 2013) och vyn av fjärran berg som mötte honom berörde honom djupt. Det blev för Alfred Wainwright starten på en livslång relation med bergen i Lake District. Under åren 1952-1966 skrev han den nu klassiska volymen Pictorial Guide to the Lakeland Fells som består av sju böcker i vilka Wainwright beskriver totalt 214 berg (fells) i detalj med handskriven text och fantastiska tushteckningar. Volymen har sålt över två miljoner sedan utgivningen och Wainwright är en legend med kultstatus som få. I England är hill-bagging en populär sysselsättning och det dröjde inte länge efter böckernas utgivning innan friluftsmänniskor började beta av topp efter topp, ungefär som vandrare här hemma betar av etapperna på Sörmlandsleden, leder eller toppar i svenska fjällen. Till dags dato har närmare 900 personer registrerat sig som ”completers” på The Wainwright Societys hemsida. För de flesta tar denna utmaning flera år i anspråk. Till och med en eller två decennier. Och de flesta vandrar och tar ett gäng Wainwrights på en dagstur då och då. Den högsta av Wainwrights 214 beskrivna toppar är Scafell Pike (978m) och den lägsta är Castle Crag (298m). Ja, detta är kort och gott vad Wainwrights är.”

000-Intro_1

Så, i höstas beslöt jag mig för att satsa på nya försök både på Bob Graham Round och Wainwright. När det gäller Wainwright var ju all planering redan gjord och rutten med alla toppar inritade på kartor samt kort med altitud och annat. Bara att göra som katten, ta det cool. Det som skiljde sig var att jag bestämde mig för att vika 14 heldagar för äventyret, ta dagarna som de kom — och som de utvecklade sig — och att vandra med (som alltid) lätt packning och jogga där terräng och underlag tillät, inte springa till varje pris (vilket bara blir till en mental spärr). Målet var att uppleva så mycket som möjligt med glädje och få se nya områden av Lake District, särskilt det nordvästra området kring Grasmoor. Om jag sedan lyckades besöka samtliga 214 toppar i ett svep över 14 dagar vore det givetvis jättekul, men inte primärt mål för sakens skull. Och hur gick det då?

000-Intro_2 000-Intro_3

Som sagt, fötterna har läkt fint och jag har till och med genomfört ett grymt backpass i Romme den gångna helgen. Jaha, Lätt och hett i Lake District är väl en rubrik som kan tolkas på lite olika sätt. När det kommer till packningen så var den i vanlig ordning lätt med utrustning på 5,8 kg samt mat och energi för fem dagar i taget på 4,8 kg, vilket gör en utgångsvikt på 10,6 kg. Den som är intresserad hittar packlistan här. Med vatten gör man som i svenska fjällen, tar från bäckar och fjällsjöar (längre ner i dalar bland får eller stillastående samlingar använder jag Xinix AquaCare). Sedan var det hett, ja, inte bara hett utan stekhett. Värme och ständig exponering i solen sliter hårt på kroppen, invändigt som utvändigt. Men jag kan inte klaga. Om förra året var extremt åt skitväderhållet så var årets väder extremt åt det soligt heta hållet. Under mina dagar i Lake District kom inte en droppe regn och bara en dag (23/6) bjöd på växlande molnighet och blåst. Annars var det i stort sett klarblå himmel, knappt någon vind och tryckande bastuvarmt, särskilt första veckan med upp till 30 grader i skuggan! Så även om packningen var lätt kan utmaningen i sig med rådande väderläge knappast betraktas som en lättfotad dans på rosor. Men att klaga, nä, aldrig i livet. Ett sådant här väderläge i Lake District under totalt 16 dagar kommer jag aldrig att få uppleva igen. Never! Värmen till trots, vilka underbara dagar, kvällar, mornar och nätter. Det var bara att anpassa sig efter omständigheterna. Viktigt att ha stenkoll på vätskebalansen. Körde som jag alltid gör på mina vandrings- och löpäventyr över flera dagar: 60 cl vatten med resorb på morgonen, x antal salttabletter (Hammers extremevariant) under dagen utifrån temperatur och ansträngningsnivå, regelbundet zippande av vatten, 60 cl vatten med resorb direkt när jag slår läger och drygt en liter vatten under natten. Dag sex var helt vindstilla och temperaturen i dalarna låg på över 30 grader, den avgjort tuffaste dagen på hela äventyret med fötter som bara ville lägga sig ner och dö. Den dagen gick det åt drygt 14 liter vatten på 12 timmar. Så mycket vätska har jag aldrig druckit under en dag. Som ni redan anat hade mina fötter svårt att anpassa sig till den konstanta värmen och det ständiga nötandet uppför och utför tog till slut ut sin rätt. Jag brukar normalt vara förskonad blåsor på mina fötter, men detta var extremt på alla sätt och inte ens min tejpning i direkt förebyggande syfte på ömmande punkter fungerade i långa loppet. Högerfoten var värst drabbad och på morgonen dag sju kunde jag knappt stödja på foten (en stor varig blåsa på framfoten längs med tårna och en stor djupt liggande på nedre delen av hälen). Det var inte värt att riskera en infektion eller att plåga mig igenom en fortsättning där och då. Bestämde mig för att ta mig till Keswick och Denton House (där jag hade min övriga vardagspackning), vila och ta hand om fötterna på bästa sätt med förhoppning om att kunna fortsätta äventyret efter några dagar. Ovissheten var stor och högerfoten smärtade som tusan och gav inte mycket till hopp de två första dagarna, men på tredje kom hoppet tillbaka. Yes!

Lördagen den 30 juni tog jag eftermiddagsbussen till New Dungeon Ghyll för att fortsätta där jag slutade tre dagar tidigare. Egentligen var det ett test. Ta mig upp till passet mellan Harrison och Pike of Stickle, slå upp tältet och låta fötterna vila ytterligare en natt i helande miljö innan det första riktiga provet. Ja, det fungerade, men löpning var uteslutet och det vart många stopp. Under de resterande dagarna gjorde jag 2-4 stopp enbart för att ta av mig skor och strumpor för att svalka av fötterna i kalla bäckar eller bara ta ett dopp i en fjällsjö. Så vederkvickande skönt!

I och med att tre dagar gick bort fanns ingen rimlig chans att hinna besöka alla 214 Wainwright-toppar även om den tuffaste delen var avklarad, så jag valde ett upplägg för varje dag med de områden jag älskar och att spara fötterna för den avslutande delen bland bergen i nordvästra Lake District. Jag ska inte trötta ut er då jag bestämt att inte skriva en lång story om detta äventyr utan låta bilderna förmedla vad ord ändå inte förmår att beskriva, men en snabb summering kan vara på sin plats. På lite mer än 10 dagar (10-13 tim/dag) i bergen landade distansen på totalt 400 km och 24600 positiva höjdmeter (och i stort sett lika många utför). Plockade 123 av totalt 214 Wainwright-toppar varav 38 var nya för mig. Genom åren har jag nu skrapat ihop totalt 184 WW-toppar.

Det var sannerligen ett minnesvärt äventyr och precis som mitt äventyr längs Serra de Tramuntana på Mallorca i våras är det friheten att tälta i bergen som sätter djupast avtryck. Tystnaden, den där barnsligt härliga äventyrskänslan om att leta efter en fin och undanskymd tältplats som ändå bjuder på vyer, att få uppleva ljuset morgon och kväll. Det finns något ljuvligt att snudda vid denna tunna primitiva ådra inom en av att vara i rörelse i fantastisk natur och slå läger i all enkelhet med bara det absolut nödvändigaste. I helheten kontemplativt. Dessa ögonblick kommer jag att leva länge på och de förgyller mina slutna ögonlock.

Bjuder här på en bildkavalkad från mitt äventyr i Lake District 21/6-6/5.

Ha en fortsatt skön sommar!

Niklas

21 juni — lämna mat och ladda inför äventyret
Tog halvåtta-flyget till Manchester, sedan tåget till Windermere, buss till Ambleside. Köpte gas i Ambleside och tog sedan en långpromenad till vandrarhemmet Langdale YHA för att lämna ett paket med mat och energi för fem dagar + lite annat. Promenerade sedan till Grasmere, hann med en fika innan bussen till Keswick. Installerade mig snabbt på Denton House och packade sedan ihop mat och energi för två dagar i en drybag och begav mig upp till Lonscale Fell och gömde bagen under en hög med stenar. Sedan tillbaka till Keswick och förbi den bästa (och enda) indiska restaurangen för delikat take away. Fick ett rum helt för mig själv på Denton och sov som en prins.

180621b 180621c 180621d 180621e 180621f

22 juni — Moot Hall till Tarn at Leaves — 42,1 km, 2380 höjdmeter, 11 Wainwright-toppar
Startade strax efter nio på morgonen vid Moot Hall. Träffade en kille som skulle springa Bob Graham Round senare på kvällen med flera andra från Peak District, alla med sin egen support. Han hade vänligheten att fotografera mig med en latte framför Moot Hall. Dagen flöt på med lunch på Raven’s Crag och jag längtade till de riktiga bergen efter Castle Crag. Längtade även till att återse Bessyboot (där de riktiga bergen börjar) och Glaramara och det sällan besökta området vid Tarn at Leaves, där jag bestämt mig för att slå läger på själva midsommarafton.

180622_karta 180622a 180622b 180622c 180622d 180622e 180622f 180622g 180622h 180622i 180622j 180622k 180622l 180622m 180622n 180622o 180622p

23 juni — Tarn at Leaves till Mellbreak — 37,5 km, 2821 höjdmeter, 18 Wainwright-toppar
Vaknade upp till en aningen blåsig och molnig morgon. Faktiskt skönt efter gårdagens sol och värme. Det blev en härlig dag med flera ringtrastar. Mellan Green Gable-Great Gable-Kirk Fell mötte jag hela tre gäng som gjorde Bob Graham Round samtidigt som det var en fell-race-tävling i området. Tredje gången i år som jag besökte dessa berg. Great Gable är ju mitt favoritberg. Härlig eftermiddag/kväll längs den långa ryggen från High Crag till Great Borne. Har kört sträckan tidigare så planen var att slå upp tältet nedanför Mellbreak intill Mosedalebeck. Alltid skönt att ha fri tillgång till vatten. Varm natt, sov rätt dåligt.

180623_karta 180623a 180623b 180623c 180623d 180623e 180623f 180623g 180623h 180623i 180623j 180623k 180623l 180623m 180623n 180623o

24 juni — Mellbreak till Scoat Tarn — 46,2 km, 2940 höjdmeter, 14 Wainwright-toppar
Strålande morgon även om jag var småtrött och dizzy efter dålig sömn. Blev snabbt på grymt bra humör när skulle ner längs den grymt branta delen av Mellbreak då ett pilgrimsfalkspar lättade från stupet, varnade och tog några snabba lovar över mig. Wow! Häftigt! Nere i dalen var Kirkstile Inn öppet, slog till med kaffe och nybakad scones. En lång sträcka över mer böljande gräsklädda berg som bjöd på många sjungande sånglärkor, vilket gladde mig då arten gått tillbaka hårt i England. Kvällen var ljuvlig. Mötte ett gäng löpare efter Haycock. Härligt att få återse Steeple och Pillar igen och skönt att ha Pillar klar, då det var ett fram-och-tillbaka-besök innan jag till slut droppade ner till Scoat Tarn i skymningen.

180624_karta 180624a 180624b 180624c 180624d 180624e 180624f 180624g 180624h 180624i 180624j 180624k 180624l 180624m 180624n 180624o 180624p 180624q

25 juni — Scoat Tarn till Foxes Tarn — 33,8 km, 2498 höjdmeter, 9 Wainwright-toppar
Kom iväg lite sent och det var stekhett redan vid nio. Efter dagen första topp, Red Pike, var det dags för Yewbarrow, som är tuff uppför som utför. Tog en paus på dess topp och hörde då varnande pilgrimsfalk och snart kom ett par cirklande högt över mig. Wow! Pilgrimsfalk idag också. Detta med tanke på att jag aldrig observerat arten på mina nio tidigare besök. Varmt så in i helvete, rent ut sagt, särskilt i dalgångarna. Ingen vind alls. En hel del stiglöst mellan topparna. Åt lunch på stranden vid Wast Waters sydände. Kvällen på den läckra ryggen längs Wast Water var ljuvlig och fortsatte så längs ”fjällheden” vid Burnmoor Tarn. Toppen Slight Side var en ny trevlig bekantskap. Efter årets fjärde besök på Scafell tog jag mig ner till klyftan Foxes Tarn och slog upp tältet där. Sov fantastiskt gott!

180625_karta 180625a 180625b 180625c 180625d 180625e 180625f 180625g 180625h 180625i 180625j 180625k 180625l 180625m 180625n

26 juni — Foxes Tarn till Brown Pike — 40,9 km, 2630 höjdmeter, 11 Wainwright-toppar
Vaknade till en fantastisk soluppgång. Fixade frukost i tältet. Får (tackor med lamm) gladde mig stort när de kom och drack ur den extremt lilla tjärnen bara någon meter från tältet. Ville bara ligga kvar där och njuta. Kom iväg tidigt. Klarblå himmel. Ingen vind alls. Svag doft av brandrök (visade sig sedan att Manchester Moor brann kraftigt) och förmodligen var det brandröken som bildade ett magiskt dis. Extrem varmt. Drack mycket vatten. Noterade flera ringtrastar samt forsärlor här och där längs bäckar. Valde vägen mellan Pike of Blisco och Hard Knott, avgjort mer tidseffektivt. Flera nya toppar förgyllde dagen.

180626_karta 180626a 180626b 180626c 180626d 180626e 180626f 180626g 180626h 180626i 180626j 180626k 180626l 180626m 180626n 180626o 180626p

27 juni — Brown Pike till Old Dungeon Ghyll — 41,2 km, 2145 höjdmeter, 10 Wainwright-toppar
Morgonen började med en olycka. Ville komma iväg tidigt innan värsta värmen. Istället för att stiga upp direkt och laga frukosten intill på plan mark så körde jag i absidern bland tuvorna, alltid ostadigt med 100gramsbehållare (som inte är förankrad). Köket välte av någon anledning, vattnet var inte varmt men kom in i tältet och gaslågan brände ett stort hål i tältgolvet, utan att tänka tog jag tag i brännaren för att vända bort lågan och snabbt stänga av gasen, brände mig rejält på högerhanden. Snabbt till bäcken och ner med handen. Länge.

De senaste dagarna var grymt varma men den här dagen skulle än varmare. Stekhett redan vid åtta. Ingen vind alls. Härliga bergsryggar med minnen från tredagars-tävlingen GL3D våren 2015. Pissade brunt efter några timmar. Tog mig ner i en dal där jag såg en bäck komma ut från berget, vätskade upp, tog en extra salttablett, tog en paus på en kvart, drog ner på tempot. Nästa kisspaus såg bättre ut. De små kullarna Holme och Black Fell (Wainwright tog med en del mediokra små kullar här och där) bjöd på frustrerande problem med omgivande gårdar och ”No right of way” och stigar som stämde dåligt överens med kartan. Innan Lingmoor Fell blev det gofika på Three Shires Inn. Väl vid Old Dungeon Ghyll var jag helt slut. Temperaturen mitt på dagen och eftermiddagen hade tydligen legat på över 30 grader. Jag hade druckit drygt 14 liter vatten. Fötterna var färdiga för slakt, särskilt högerfoten. Åt en rejäl middag på puben där innan jag vandrade de fem kilometerna till Langdale YHA där jag hade mitt matpaket. Slog upp tältet en bit därifrån uppåt Raven Crag. Smärtan i högerfoten var grym.

180627_karta 180627a 180627b 180627c 180627d 180627e 180627f 180627g 180627h 180627i 180627j 180627k 180627l 180627m 180627n 180627o

28-30 juni vila och fotvård i Keswick
Vaknade på morgonen och kund knappt stödja på högerfoten. Tog mig till vandrarhemmet och Fiona var där. Tackade henne och tog mitt matpaket och vandrade på zombiemanér till Grasmere. Tog en fika där innan jag hoppade på bussen till Keswick. På Denton House var det lugnt och Libby hade en säng för mig för två nätter, till att börja med. Tog det mycket lugnt i 2 1/5 dagar. Blev många fikastunder i Keswick, trevligt häng hos Chris på Kong Adventures, hittade en bok på George Fisher som jag trodde att jag aldrig skulle behöva köpa.

180628a 180628b 180628c

30 juni — Old Dungeon Ghyll till Langdale Pikes — 3,7 km, 651 höjdmeter, 2 Wainwright-toppar
Lördagen den 30 juni kändes högerfoten äntligen lite bättre. Bestämde mig för att ta bussen till Dungeon Ghyll, fortsätta där jag slutade men bara ta mig upp i bergen, slå upp tältet (tog två toppar) vila foten i bergen ytterligare en natt och se om den skulle ge sitt medgivande för en fortsättning. Härlig kväll. Ett BGR-gäng passerade och körde motsols.

180630_karta 180630a 180630b 180630c 180630d

1 juli — Langdale Pikes till Fairfield — 27,4 km, 1724 höjdmeter, 12 Wainwright-toppar
Skön morgon. Fixade frukost i lugn och ro. Ingen brådska. Foten kändes bättre, men långt ifrån något som kan betecknas som ”återställd”. Betade av topparna i långsamt tempo. Stannade och pratade med en del löpare här och där då tvådagarstävlingen Saunders Lakeland Mountain Marathon gick av stapeln under den helgen. Kände några som var med men träffade dem inte. På Eagle Crag träffade jag en trevlig kille som var ute och vandrade men som dygnet innan supportat en kompis på BGR. Tog mig ner till Grasmere och åt en delikat men dyr middag innan jag gav mig upp i bergen igen. Slog upp tältet på Fairfields platå och det var totalt vindstilla. Otroligt cool!

180701_karta 180701a 180701b 180701c 180701f 180701g 180701h 180701i 180701j 180701k 180701l

2 juli — Fairfield till Scales Tarn — 34,5 km, 2043 höjdmeter, 10 Wainwright-toppar
Gick upp för att njuta av soluppgången och gick sedan och la mig igen för att sova ett par timmar till. Skön (men grymt varm) dag där jag avnjöt St Sunday Crag och kunde glädjas av resans tredje par pilgrimsfalk! Åt lunch nere i Glenridding. Tog sedan den härliga ridgen Striding Edge upp till toppen av Helvellyn och därfeter hela ryggen norrut i stekande sol. Framme i Threlkeld blev det middag med värsta glassbomben till efterrätt och sedan en ljum och skön kvällsvandring upp till Scales Tarn där jag slog nattläger.

180702_karta 180702a 180702b 180702c 180702d 180702e 180702f 180702g 180702h 180702hh 180702i 180702j 180702k 180702l 180702m

3 juli — Scales Tarn till Grisdale Pike — 21,4 km, 1087 höjdmeter, 2 Wainwright-toppar
Upp hyfsat tidigt. Njöt av en god frukost i total tystnad. Ett par löpare kom förbi varav den ena hade en svensk fotbollströja på sig. Visade sig att killen hade en kusin i Falun och en i Umeå. Vi diskuterade inte stundande fotbollsmatch. Jag tog den nervkittlande ridgen Sharp Edge och vidare till Blencathra. Avnjöt vyerna och fortsatte sedan mot Keswick på stigar längs med floden Greta. Tittade in på Kong och käkade middag på Booths innan jag fortsatte mot Braithwaite och därifrån upp i bergen med Grisdale Pike som mål för dagen. Det nordvästra området som skulle bjuda på ett gäng nya toppar. Det blev en fantastisk kväll och sista tältnatt i bergen. Flera gäng med Downhill-cyklister kom upp till Grisdale Pike och de berättade om deras fantastiska hästskorunda på 2 1/2 timma. Vilken underbar solnedgång det bjöds på!

180703_karta 180703a 180703b 180703c 180703d 180703e 180703f 180703g 180703h 180703i 180703j 180703k 180703l 180703m 180703o 180703p 180703q

4 juli — Grisdale Pike till Moot Hall — 40 km, 2041 höjdmeter, 17 Wainwright-toppar
En lång och härliga dag som började med 10 för mig helt nya toppar. Läckra toppar och fina ridger. Kommer definitivt att besöka denna del fler gånger, undrar mest varför det dröjt och varför så få tävlingar förläggs där. Morgonen bjöd på en pilgrimsfalk, vilket kan ha varit en fågel från Mellbreak-paret, nästgårds. En fantastiskt dag avslutar detta äventyr.

180704_karta 180704a 180704b 180704c 180704d 180704e 180704f 180704g 180704h 180704i 180704j

5-6 juli — softa och vandring utan packning
Två dagar med fika, läsning, promenader, en del snack med löpare på Kong och lite BGR-planering med Chris inför ett supportat försök nästa år. Tredje gången gillt. Löparkompisen Bosse från Västerås befann sig med sin fru Ann i Keswick så det blev en fika förstås. Hann med ytterligare några WW-toppar men utan packning. Tack Lake District och alla vädergudar för ett fantastiskt äventyr!

180705a

 

 

Maj 262018
 

001Det har gått tre dagar sedan genomförandet av den 86 år gamla klassikern Bob Graham Round i Lake District. Det tog 25 timmar och 40 minuter att beta av de 42 topparna och rundan landade på 107 kilometer och drygt 8000 höjdmeter i övervägande tuff stenig terräng där partier med lättlöpt underlag är lätt räknade. Detta var en utmaning som definitivt ligger utanför mina domäner och erfarenheter från tidigare löpäventyr och tävlingar. Aldrig tidigare har jag avverkat så många höjdmeter i ett svep och tidsmässigt har jag aldrig varit i rörelse så länge som 25 timmar och 40 minuter, utan max 16:17 (Zugspitze 100K/5400hm, 2013) respektive 16:31 (Black River Run 100 miles, 2015). Även om denna ”racerapport” handlar om mitt tidsmässigt längsta löpäventyr (flerdagars exkluderade) ser den ut att bli min mest kortfattade (som ni kommer märka blev det inte riktigt så, men det bjuder jag på). Delvis beroende på att lusten att skriva inte infunnit sig dagarna efter genomförandet i kombination med en sorts rädsla att börja analysera och ”skriva sönder” upplevelsen. Och sedan tanken ”Varför skriva en story överhuvudtaget och för vem gör jag det?” 

Så här på tredje dagen känns kropp och ben OK även om jag vet att det kommer att ta en vecka eller två innan jag är helt återställd. Däremot är jag mentalt och själsligt fortfarande inne i någon slags bubbla av melankolisk tomhet. Lite zombiestuk även om jag smälter in fint när jag går genom Keswick. En viss släng av detta post-adventure-syndrome har infunnit sig tidigare vid några tillfällen, men då av en mildare karaktär. Senast tomhetskänslan var så här påtaglig var efter femdagarstävlingen Dragon’s Back Race i Wales 2015. Både när det gäller BGR och DBR handlar det givetvis otroligt mycket om all fokus, förhoppningar, längtan, hjärta, oändligt mycket tid och många mil på tekniska stigar, mer specifik och varierad träning utöver löpningen samt minutiös förberedelse inför genomförandet och sedan själva den utdragna urladdningen i själva genomförandet. Den som håller på med någon form av uthållighetssport vet vad jag försöker beskriva, men att sätta ord på denna känsla och sinnesstämning är inte lätt. Enklast jag kan försöka beskriva känslan är som att befinna sig i ett mentalt gränsland, inte ledsen, inte glad, bara en obestämd tomhet eller kanske mer en slags lycklig sorgsenhet. Jag försöker inte mota iväg dessa känslor eller blunda för dem, utan bara genomleva tillvaron som den är. Processen går inte att skynda på utan den får ta sin tid. Det var därför skönt att komma iväg på rundan tidigt på vår vistelse och sedan bara få ”vara” i flera dagar och slippa vänta ytterligare. Livet går vidare och ett mentalt I-landsproblem har ingen dött av.

Jag kommer inte här och nu dra hela bakgrunden om Bob Graham Round eller min egen besatthet av denna runda sedan jag läste boken Feet in the Clouds för över fem år sedan. Detta har jag avhandlat i flera tidigare inlägg och den som är intresserad klickar sig enklast vidare till mitt föregående inlägg Bob Graham Round – finalrekning, som även innehåller en del länkar.

bgr_map2

Min plan har sedan hösten 2017 varit att göra Bob Graham Round (BGR) på egen hand, utan support och bära med mig all nödvändig utrustning och energi och ta vatten ur bäckarna längs hela rundan. Tanken har tidigare varit att göra BGR tillsammans med vännen Kerstin Rosenqvist, då vi bland annat rekat hela rundan (2014) och gjort ett seriöst försök för snart två år sedan men fick avbryta på svårnavigerade etapp 2 i riktigt skitväder. För Kerstins del har fokus legat på att genomföra åttadagarsäventyret Cape Wrath som går av stapeln just denna vecka. Tyvärr blev det inte så för hennes del av olika anledningar och hon bokade då in Lake District för ett eget försök på BGR. Vi pratade ihop oss och kom överens om att starta tillsammans och göra sällskap på BGR så långt det gick utan några förpliktelser gentemot varandra. På pappret går det ju alltid långsammare för två personer då man sällan eller aldrig har sina dippar (eller pigga löpglada stunder) samtidigt men å andra sidan finns det ofta en stärkande effekt att vara två eller fler som i sig kan vara avgörande. När det kommer till gemensamma löpäventyr av denna kaliber känner vi varandra rätt väl och vet hur vi fungerar (highs and lows) i tuffa situationer samtidigt som vi historiskt sett alltid varit väldigt jämna, även om Kerstin inte alltid tror sig vara i så bra form som hon faktiskt oftast är. Men säkert vet man aldrig förrän i själva momentet. Nåväl, vi bestämde oss i alla fall för att göra sällskap. Kerstin med inställningen om att ”bara” genomföra BGR medan jag själv hade lite större förhoppningar om att klara rundan under 24 timmar, men tidsaspekten var ändå av sekundär betydelse och inget mål för mig. Allt kan hända på ett BGR-försök och att bara ta sig runt är en bedrift. DNF är aldrig bra för självförtroendet, så runt ville jag till varje pris!

002

004

Vi tog varsitt morgonplan i måndags (21/5) från Arlanda till Manchester. Vi hann softa, äta och fika på flygplatsen innan vi tog tåget till Penrith och väl där 13-bussen till Keswick. Tre kvart senare installerade vi oss i rummet ”Great Gable” på Denton House. Planen var att kolla väderprognosen från MWIS (The Mountain Weather Information Service) och sedan välja dag. Vädret var vackert och somrigt och hade varit så sedan tre veckor tillbaka, vilket verkligen är ovanligt. Att sticka iväg på BGR redan på måndag kväll var uteslutet. Vi har gjort det misstaget en gång tidigare. Minst en vilodag efter resdag är ett måste. Utifrån MWIS prognos bestämde vi oss rätt snabbt för att starta BGR-äventyret klockan 22:00 på tisdag kväll den 22 maj. Väderprognosen såg ofärskämt bra ut (och skulle visa sig bli än bättre än utlovat). Så, resten av måndagen och stort sett hela tisdagen gick i soft glidartempo med promenader, fika och besök i diverse outdoorbutiker, särskilt toppbutikerna Kong Adventure och Needle Sports där personalen är löpare och har full koll på BGR. Jag inhandlade ett par grymt sköna Patagoniashorts då min trotjänare av märket Ronhill håller på att gå upp i sömmarna. Vi båda fick bra med sömn mot tisdagen men valde att vila flera timmar på rummet på tisdag eftermiddag och kväll. Kerstin hade kollat med vår löparkompis Sabrina Verjee, som bor och verkar i Lake District, om hon var sugen att haka på någon av etapperna. Sabrina bestämde sig för att möta upp vid Moot Hall och göra oss sällskap på hela etapp 1. Vi packade våra ryggor och det är ju så att BGR handlar lika mycket om att äta och få i sig energi som att klättra och att springa utför, om och om igen, i ett helt dygn. Ombytt och ryggan färdigpackad la jag mig i sängen för en sista timma vila. Tjugo i tio vandrade vi bort till torget i Keswick och Sabrina var redan på plats. Hon frågade vilket tidsupplägg vi tänkt använda för rundan och vi svarade ”23-timmarsschemat”. Hon nickade och log.

003

Så blev det nedräkning och klockan 22:00 dunkade vi händerna i Moot Halls trädörrar och satte på GPS-klockorna. Solen hade gått ner och det var vackert skymningsljus. På med pannlamporna. Skön temperatur och fläktande vindar. Vi körde kortbyxor och jag hade långärmat från start medan Kerstin hade kortärmat och vindjacka. Det var obeskrivligt skönt och närmast förlösande att äntligen få ge sig iväg på Bob Graham Round. Som jag längtat efter denna stund. En lång väntan var över. Kerstin och Sabrina sprang och småpratade medan jag befann mig i min egen lilla bubbla, avslappnad med ett leende. Vi gick i de branta partierna uppför Latrigg och joggade när det planade ut och så fortsatte det fram till basen av Skiddaw, rundans första topp då vi valt att göra rundan medsols. En lång och tidskrävande klättring mot själva toppen. Men vi belönades med ett stjärnklart himlavalv, lysande halvmåne, Keswick som glittrade långt därnere och bäst av allt: inte mycket till vind eller ens en molntuss när vi närmade oss toppen! Synonymt med Skiddaw är annars halv storm, låga moln och pissig sikt. Oavsett vindriktning erbjuds det aldrig någon som helst lä uppe på Skiddaws höjder. Nu låg istället molnen som ett bomullstäcke nere i dalen mellan Skiddaw och Blencathra. Inte att förglömma är den där underbara tystnaden som bara den får en att fyllas med ro. Handen på det murade röset och topp #1 var avklarad!

005 006 007

Ni kan vara lugna. Jag har inte tänkt avhandla varje topp för vem kommer minnas och hålla isär namnen på alla de 42 topparna? Nå, jag hade gjort en hel del noteringar och memorerat det mesta sedan rekningen två veckor tidigare. Det gäller att ta av exakt rätt i 90 grader mot nästa topp, Great Calva, för att undvika ljunghelvetet längre ner i dalen. Vi gjorde det galant och hittade den långa grästungan. Great Calva är lägre än de övriga topparna och var inbäddad i de låga molnen och på en gång inser man svårigheten att navigera i dimma och sikten som försämras än mer i pannlampans sken liksom perceptionsförmågan. Den här sträckan brukar normalt vara rätt sumpig men var nu väldigt upptorkad efter de gångna veckorna med sol och värme samt ytterst lite regn. Vi plockade toppen och fortsatte ner i dalen för vidare färd mot Blencathra. Här var det dock sumpigt och blött. Sjönk ner till knäna i torvsump vid några tillfällen. Blev riktigt kall om fötterna under den långa vägen upp till Blencathra men visste att så fort det bar utför skulle fötterna få jobba och bli varma. På toppen av Blencathra stod vi och njöt i mörkret. Det är något särskilt med att färdas i mörker, särskilt en natt som denna. Sedan bar det utför den brutala och närmast oändligt långa men läckra Hall’s Fell ridge ned till Threlkeld. Tror jag hörde Sabrina utbringa ”Oh God, I hate this ridge!” minst tre gånger. Kerstin skulle däremot bytt ut ”hate” mot ”love”.

008

Väl nere efter den långa, tuffa och hamrande utförslöpan fyllde vi på med vatten i bäcken. Etapp 1 avklarad och vi hade 15 minuter tillgodo på 23-timmarsschemat. Vi tog farväl av Sabrina och tackade för sällskapet samtidigt som hon gav oss varsin GU espressogel, i brist på riktigt kaffe.

Etapp 2 och den långa klättringen uppför Clough Head väntade. Jag hade beslutat att använda stavar på tre branta långa klättringar och Clough Head var en av dessa. Det enda raka med dessa klättringar är att bara nöta på i ett stadigt tempo, utan att pressa för hårt. Och att passa på att äta. Jag tog en banan och en halv wrap på uppfärden. Etapp 2 består av 12 BGR-toppar och alla ligger som ett pärlband på en drygt 13 km lång bergsrygg i nord-sydlig riktning. Med en snabb titt på kartan kan man lätt tro att det bara är att springa på och beta av topparna en efter en, men sträckan bjuder ändå på över 1800 höjdmeter. Men vad gjorde väl det en natt som denna?! Vi visste dessutom att vi skulle få uppleva en vacker gryningen längs denna långa häftiga bergrygg. Vyn från Great Dodd var magisk med natten som började övergå i gryning. Skiftningar i svart och blått med en bred dovt röd rand längs horisontlinjen österut och i alla dalgångar öster om bergsryggen lågt ett fluffigt molntäcke. Det kunde lika gärna varit blanka havsvikar. Det var ett sant privilegium att få färdas där och beta av topp efter topp medan en ny dag höll på att födas ur nattens mörker. Klockan tre på natten sjöng sånglärkorna redan för fullt ovanför oss medan stenskvättornas knastrande sång ekade bland stenfält och branter. Sann poesi som inte går att beskriva i ord.

009 010 011

Strax efter Nethermost Pike började jag känna mig låg på energi och flaggade för ett stopp på ett par minuter. Klämde två SIS-gel, en snickers, några dextrosol och en salttablett (Hammers extreme-variant). Den här typen av utmaning är förrädisk då det inte bara handlar om distansen utan närmast konstant ansträngningsnivå med alla klättringar (höjdmeter), sugande utförslöpor och lång tid ute. Att slarva med energiintaget på en sådan här utmaning straffar sig snabbt och oåterkalleligt. Energin kickade in och den fantastiska gryningen gjorde sitt. Vi hade dessutom tagit alla toppar utan problem men när det kom till de simpla (läs lömska!) rösena Watson’s Dodd och Stybarrow Dodd tog vi det säkra före det osäkra och checkade position mot GPS. Spot on. Vi fyllde på med vatten vid Grisdale Tarn och därefter var det dags för den läckra toppen Fairfield, som den lilla sadisten Bob valt att inkludera. Det är ingen topp-på-vägen utan en lång klättring upp och sedan samma väg tillbaka. Fördelen var att vi kunde lägga av oss ryggorna innan vi stack upp och ned. Ljuvligt! Mmm, tänk om vi ändå haft support och sluppit bära all denna energi, utrustning och vätska. Det skulle ha underlättat vår färd radikalt om man säger så.

012

Gamla minnen kom till tals och det har tagit ett tag att bli vän med Fairfield efter vårt fatala misstag med navigeringen där under tredagarstävlingen GL3D för fyra år sedan. Nu var det istället som en gammal vän som bjöd in oss och uppe på den platåliknande toppen steg solen upp över horisontlinjen. Stillheten, den tilltagande värmen, täcket av moln som dolde dalgångarna, bara vi och fåren däruppe. Ett vackert ögonblick jag kommer att minnas länge!

Nähä, ner igen och sedan uppför Seat Sandal och därefter den långa men inte alltför branta utan rätt snälla grästäckta utförslöpan till Dunmail. Etapp 2 avklarad och vi hade bara tappat fem minuter och hade 10 minuter tillgodo på 23-timmarsschemat. Vi fyllde på med vatten och gömde våra starka pannlampor med tunga batteripack i en dikestrumma.

013 014 015

Så, bara att ge sig på klättringen upp mot Steel Fell och bita i rundans avgjort tuffaste och mest krävande etapp, särskilt som vi redan hade åtta timmars färd i benen. Sol och klarblå himmel bidrog till en angenäm klättring och när vi kom upp var det läge för ett snabbt ombyte till T-shirt samtidigt som jag blev uppvaktad av en väldigt nyfiken och söt Herdwick-tacka. Snabbt intag av energi och en första kapsel med 200mg kaffein. Eftersom jag kan denna kluriga etapp utan och innan efter fyra rekningar de senaste åren tog jag över lotsningen som Kerstin skött för etapp 2. Bra teamwork.

016

Etapp 3 bjuder inledningsvis på en hel del skön löpning med vackra vyer och normalt blöta och sumpiga områden längs knappt synlig stig var nu reäljt upptorkade. Etapp 3-4 hör till mina absoluta favoriter även om de är tuffa och vilda. Det flöt på fint och vi njöt av landskapet och det sagolika vädret. Vi skötte energi- och vätskeintaget rutinerat. Vid High Raise träffade vi tre löpare (som förmodligen rekade BGR) och de fattade direkt vad vi var ute på för uppdrag och peppade oss rejält. Så cool! Vi betade metodiskt av topparna med samlingsnamnet Langdale Pikes och kom slutligen efter skön (torr) mosslöpning till bäcken Stickle Gill. Nu väntade den riktigt tuffa delen av etapp 3 fram till Wasdale. Här drack jag rejält, fyllde på flaskorna och satte GPS-klockan på laddning så att den skulle räcka hela vägen till Keswick. Vid Stickle Gill gjordes nog äventyrets enda misstag och det var att Kerstin glömde att fylla båda sina flaskor med vatten, utan bara en. En kritisk sträcka där den enda säkra bäcken med vatten kommer först någon kilometer innan etappslutet i Wasdale. Misstag görs, men de kan bli dyrköpta i slutändan.

017 018 019 020

Efter att ha avverkat Rossett Pike bar det av uppför på den närmast osynliga zigzag-stigen upp till Bowfell, den första av sju toppar på det karga och otroligt steniga Scafell-massivet. Under den grymt tekniska och krävande löpningen svagt utför mot Esk Pike kände jag av en molande om än svag smärta på utsida vänster knä (muskeln som fäster i iliotibialbandet). Det var ingen skärande smärta som vid löparknä, men ändå tillräckligt för att jag skulle grimasera så fort det bar utför det minsta. Och så skulle det förbli i stort sett på resten av hela rundan. Resultatet blev att jag började kompensera och högerbenet fick ta mycket stryk för att avlasta vänster ben, vilket innebar att höger knä började ömma rejält redan i slutet av etapp 3. Som sagt, allt kan hända på en sådan här utmaning, men man vet aldrig på förhand vad. Det är bara att bita hop.

021 022 023

Halvägs in på etapp 3 började givetvis fötter, ben och rygg streta och strama. Men vi vet ju båda att det går till en viss gräns sedan dröjer det innan (och om) det blir överjävligt. Många faktorer spelar in. Dock kände jag (och även Kerstin) att trots väldigt mycket backträning hemmavid (+ Mallorca och Lake District veckorna innan) med fokus på utförslöpning så började ändå framsida lår strama ordentligt. Detta tillsammans med smärtan i vänster knäveck gjorde att jag inte kunde släppa på avslappnat i det tempo jag önskade. Trist eftersom jag älskar utförslöpning och det faktum att det är på utförslöporna man vinner mest tid. Sliten blir man hursomhelst och det är bara att nöta på. När vi nådde Bowfell hade vi varit på ute på rundan i 12 timmar. Vi tog topp efter topp medan solen stekte och vi var tacksamma över varje sval vindpust. På Scafell Pike var det inte många människor trots kanonvädret. Kerstin hade det tufft då hennes vatten var slut och att få ner energi utan vatten under dessa omständigheter är väldigt svårt. Jag tröstade henne med att det förhoppningsvis rann lite vatten i ravinen upp till Foxes Tarn samtidigt som hon bävade just för den klättringen. Själv hann jag med den två gånger under rekningen i början av maj. Vi har alla våra egna hjärnspöken och det var trots allt fyra år sedan Kerstin gjorde just den delen, även då i stekande sol och vattenbrist. Jag drack mitt sista vatten på Scafell Pike och det var med stor lättnad för oss båda att det rann lite klart, kallt och supergott vatten i ravinen upp till Foxes Tarn. Vi tog flera korta micropauser på väg upp till Scafell, sista toppen på etapp 3. Sedan väntade den oändligt långa utförslöpan till Wasdale. Det finns ett talessätt för de som ger sig på BGR som lyder: ”There is NO easy way out of Wasdale!” (oavsett man väljer att göra rundan med- eller motsols). Där och då med vagt smärtande knä och stramande framsidor lår blev även motsatsen uppenbar, att det fasen inte heller finns en lätt väg ner till Wasdale. Lyckligtvis kunde vi spara våra ben i det brantaste partiet där vi tog oss ner i en lös flod av sten och grus. Det var nästan som att surfa ner. Klart cool! Men det blev till att tömma skorna efteråt.

024 025

Vad vi drömt om de senaste timmarna var att campingkiosken i Wasdale skulle vara öppen när vi kom fram. Personligen längtade jag innerligt efter en glass och en kall läsk av något slag. En kopp kaffe skulle nog också vara välkommen. När vi till slut rullade in på campingen visade det sig att National Trust hade något evenemang i området. De hade smällt upp en liten hobbitstuga med veranda och två solstolar samt en foodtruck. Tre snubbar och en border collie välkomnade oss och ena snubben log brett och kläckte ur sig ”Ah, you must be Bob Graham Rounders!” ”Yes, but very tired ones. Do you possibly have ice cream and cold drinks?” Visst hade han det! Blev en Solero och en Pepsi på stående fot. Av med skorna och strumporna och sjönk vi ned i solstolarna på den soliga träverandan. Gud så skönt! Farligt skönt! Kerstin var fortfarande märkbart tagen, dels för att hon inte fått sig energi och vatten på 2 1/2 timma och dels något med tryck över bröstet och andningen, som gjorde henne orolig. Hon var inne på att bryta där och då. Jag tyckte att det vore synd när vi kommit så långt. Själv tänkte jag fortsätta och etapp 4 innebär mycket klättring och väl i Honister med den avslutande ”lätta” etappen lägger man ju inte av såvida man inte bryter benet eller får en stroke. Det tidsmässiga tillgodohavandet var uppätet och vi hade förlorat 35 minuter på 24-timmarsschemat. Nu var inte sub24 ett primärt mål utan bara en bonus så jag föreslog att vi tog en lång paus, vilade och åt, innan Kerstin fattade ett slutgiltigt beslut. Vi beställde varsin dubbelmacka med mycket smör och massor av flottig bacon och en till dricka. Gissa om kroppen jublade? Det blev en timmas rast på verandan som kickade igång både mig och Kerstin, som bestämde sig för att fortsätta. Gott!

Nu väntade bara mardrömsklättringen upp för branta Yewbarrow. Segt och sakta, steg för steg, en micropaus här, en där, lite energiintag och så efter en lång stigning på knappt synlig stig nådde vi så platån och snart nog även toppen där det blev en kort paus. Red Pike nästa. Lång men inte så brant klättring. Check. Steeple nästa, som liksom Fairfield är en mental prövning, en avstickare fram och tillbaka, men ändå en liten favorittopp som ligger anonymt för sig själv. Därefter återstod bara tre mäktiga toppar: Pillar, Kirk Fell och Great Gable. Efter dem kan man andas ut mentalt och även fysiskt då de efterföljande sex och sista topparna är jämförelsevis snälla. Men än var vi inte där och man ska akta sig för att blicka alltför långt fram. En topp i taget.

026 027 028

Efter Wasdale var det tryckande hett och de svalkande vindpustarna få. Även om vi vätskat upp gick mitt vatten åt även om jag ransonerade. Jag visste dock att det skulle komma några gölar vid och på Kirk Fell och Great Gable så jag var inte orolig. Pillar är en fin och speciell topp och vi gjorde ett kort stopp där. Kände mig rejält sömntrött så fort jag satte mig och tog dygnets andra kaffein-kapsel. Vi mötte två löpare och bytte några peppande ord innan vi rullade iväg på en skön lång gräslöpa mot Kirk Fell. Framme vid dess bas såg gölen där fin ut även om grodyngel simmade omkring medan virvelbaggar tycktes åka vattenskoter på ytan. Vi sköljde av oss och fyllde våra flaskor samt droppade i Xinix Aquacare då det var en hel del spår av får intill gölen. Jag packade ihop stavarna innan klättringen uppför Kirk Fell som innebär mycket och läcker scrambling. Det började bli sen eftermiddag och temperaturen blev alltmer behagligare. Innan den långa krävande klättringen uppför Great Gable gjorde vi ett stopp på min begäran då jag ville trycka i mig massa energi i förebyggande syfte. Det blev flera nötcréme, fem sex dextrosol, några bloks och 5-6 lakritspudrade dadlar. Nu var det bara att köra! Och vi nötte på och betade av mäktiga och mödosamma Great Gable samt de tre topparna innan Honister Pass där vi tittade in på YHA-hostelet. Baren var öppen så jag tog en Pepsi, Kerstin likaså och en Twix. Farligt varmt och mysigt därinne. Inte bra. På med vindjackor och våra enklare pannlampor, då vi lämnat våra ljus- och batteristarka i Dunmail.

029 030 031 032

Det började skymma så sakta och vi anträdde så den sista etappen och den långa men lättgångna klättringen upp till Dale Head där det bjöds på läcker solnedgång. Sträckorna till de två sista topparna, Hindscarth och Robinson, bjuder på snäll löpning och inte alltför långa eller branta klättringar. Vi kom in i något slags glädjefullt flow och sprang och småpratade. Som en liten tröst plockade vi den sista och 42:a toppen (Robinson) inom 24-timmarsgränsen. Och solen, ja, den hade precis gått ner bakom bergen. Så, nu var det bara att ta sig till Keswick snabbast möjliga väg och tempo. På med pannlamporna och sedan var det bara att rulla på utför och så en sista brant nedstigning via lös scree. En och en halv kilometer avkopplande gräslöpning på flacken innan det var dags för asfaltlöpning de sista sex kilometerna till Moot Hall i Keswick. Som jag hatar asfalt och just den sträckan. Det sjuka är ändå att vi matade på i 6-tempo efter nära 25 timmar bland bergen och närmare 40 timmar utan sömn. Men vägen ville ju aldriiiig ta slut och även den i dagsljus fina breda stigen över ängarna mellan Portinscale och Keswick kändes evighetslång. Men skam den som ger sig och till slut var vi inne i Keswick och några minuter senare dunkade vi våra händer i Moot Halls trädörrar. Yes! 25 timmar och 40 minuter sedan vi senast stod där, då med förhoppningsfulla hjärtan och ben laddade med längtan, men efter fullbordan fanns mest bara en tacksamhet att det hela var över. Längtan efter en dusch, mat och och skön säng var det primära där och då. Tro mig det var så fantastiskt underbart att få krypa ner under täcket nyduschad och mätt efter en delikat engelsk ale and beef paj. Somnade på stört och sov som en klubbad BGR-säl till sjusnåret på torsdag morgon. En dröm hade gått i uppfyllelse och jag behövde inga drömmar den natten.

033 034 035 036

Ytterligare ett par dagar har gått sedan jag skrev ovanstående i Keswick i lördags den 26 maj. Jag har nu landat i dubbel bemärkelse, hämtat katterna och slutligen kommit hem till min lilla lya. Återhämtningen har gått bra, särskilt fysiskt. Vår bedrift har sjunkit in, tomheten har ersatts av ett harmoniskt lugn, skrivandet har gjort sitt och ibland får man bara låta det ta sin tid att smälta och bearbeta intrycken. Jag är supernöjd med min insats och genomförande av Bob Graham Round och jag är glad att jag tog mig runt och i gott sällskap med Kerstin. Jag tror inte att jag kunnat gjort rundan annorlunda. Jag fick aldrig någon energidipp och det enda jag egentligen fick ett kvitto på är att jag hade behövt köra än mer backpass med fokus på utför och även mer benstyrka. Tyvärr är det ju helt omöjligt att få till riktigt långa utförslöpor i Mälardalen. Vädermässigt kunde vi inte fått bättre väder och tillsammans med torrt i markerna, vatten i bäckarna och ormbunkar som bara var decimeterhöga var förutsättningarna extremt optimala. Trots optimala förutsättningar blev det inte sub24, men det var aldrig det primära. Dagarna efter vårt genomförande gjordes två seriösa försök av andra med support och hela baletten, men båda fick tyvärr bryta i Wasdale (The grave yard of Bob Graham Round attempters). Pratade med ena tjejen på söndagen och det var stormbyarna (bra väder i övrigt) på topparna och till slut hennes slutkörda knän som fick henne på fall. Trots det var hon vid gott mod och avundsvärt entusiastisk och ville veta allt om vårt upplägg. Det här var bara början för henne och den entusiasmen kommer en dag att ta henne runt under 24 timmar, inte minst med den grymma support hon hade.

Både Kerstin och jag var väldigt bestämda direkt efter ”målgång” och dagen efter (av förståeliga skäl): ”Skönt, nu har vi äntligen genomfört BGR och kan lämna rundan bakom oss!” Men, jag vet att vi båda på varsitt håll ändå börjat leka med tanken om ett nytt försök, men med fokus på sub24. Så, min besatthett av BGR har nog inte lämnat mig helt, jo, den har bara övergått i något annat. En slags längtan, för de magiska bergen i Lake District kommer jag aldrig att tröttna på. Om tre veckor är jag där igen, men det är ett annat kapitel av blanka oskrivna blad som inte hör hit.

Här nedan följer vår rutt och den som är intresserad av GPX-filen kan ladda ner den här (27 MB)

Ha en skön sommar!

Niklas

GPS-rutt

 

Maj 122018
 

180430aEn vecka har snart passerat sedan hemkomsten från ett lyckat äventyr i Lake District, 30/4-6/5. Syftet med besöket i Lake District och dess magiska berg var inte att söka äventyret utan att fräscha upp minnet och reka rutten för Bob Graham Round då jag kommer att göra ett helhjärtat försök på BGR vecka 21 (om lite mer än en vecka) och förhoppningsvis tillsammans med Kerstin Rosenqvist. Nå, ger man sig iväg på en veckolång rekningstrip till Lake District får man sig äventyr till livs, vare sig man vill eller inte. Ja, det beror givetvis på hur var och en definierar begreppet äventyr. Livet i sig är ju ett äventyr och är man nyfiken av sig kan även var dag bli ett äventyr, men vi lämnar de filosofiska aspekterna kring detta för denna gång. Äventyr blev det hursomhelst!

De av er som känner mig sedan tidigare eller läst mina inlägg på denna blogg de senaste åren behöver förmodligen ingen närmare förklaring av vad Bob Graham Round (BGR) är för något, men för er som inte har en blekaste kan en snabb förklaring vara på sin plats.

Kort fakta om Bob Graham Round
En ”runda” som utgörs av 42 bergstoppar i Lake District, drygt 106 kilometer och 8000 höjdmeter som ska avverkas på max 24 timmar. Det är ingen tävling utan en utmaning som du kan välja att genomföra när du själv önskar. Det är ingen markerad led utan rundan består av smala till breda stigar samt stiglösa partier som länkar samman topparna ifråga. Karta och kompass är ett måste. Av tradition startar (och slutar) man vid Moot Hall i Keswick och man kan själv välja när på dygnet man vill starta och om man vill genomföra rundan mot- eller medurs. Denna utmaning föddes 1932 genom gästhusägaren Bob Graham, därav namnet. Egentligen hade han planerat att göra ”rundan” redan 1931, men fick ställa in äventyret på grund av yttersta dåliga väderförhållanden. Enligt initierade källor ingick inte Great Calva i den ursprungliga planen, men eftersom antalet toppar skulle motsvara Bobs ålder, slängde han in Great Calva till genomförandet 1932, för att antalet toppar skulle bli lika med hans ålder på 42 år.

180430b

Märkligt nog dröjde det hela 28 år tills nästa person klarade rundan under 24 timmar, men det berodde snarare på att bedriften och utmaningen i sig fallit i glömska. Sedan 1960 har en mängd löpare (fell runners) genomfört BGR och till och med 2017 är totalt 2170 personer inregistrerade i Bob Graham 24 Hour Club. Många har dock genomfört rundan osupportat, utan avsikt att bli medlemmar i nämnda club. För att bli invald i cluben och få det fina diplomet krävs att den som genomför BGR har support/vittnen. Andemeningen med support är dock att stärka samhörigheten och framför allt att hjälpa varandra, lite karma och give forward. Drygt 200 personer gör ett försök varje år och 1 av 3 lyckas.

För den som vill fördjupa sig i Bob Graham Round rekommenderar jag två böcker och ett häfte. Annars kan jag rekommendera den halvtimmeslånga filmen om Tony Holts förberedelser och försök BGR som las ut på nätet förra året eller varför inte den färska och läsvärda storyn från Charles och Damians BGR-försök.

180430c

En gång för alla
Inför en fullständig rekning av BGR på två dagar med övernattning i Great Langdale tillsammans med Kerstin Rosenqvist i juli 2014 skrev jag i det inlägget bland annat följande:

”Sedan jag läste Richard Askwiths bok Feet in the Clouds och hans parallella berättelse om sin besatthet av Bob Graham Round förra våren samt dreglat över fotografiska vyer från Lake District i magazinet Trail Running de senaste åren har jag alltmer snöat in på de engelska bergen. Varför låta våta drömmar vara just drömmar? Varför inte förverkliga dem? Även om det handlar mer om regnvåta drömmar. Nå, detta med Bob Graham Round har dock fått mogna fram och jag har medvetet haft en långsiktig plan. För Richard Askwith tog det fyra försök innan han lyckades genomföra BGR under 24 timmar. Varför ha bråttom? Bättre att vara seriös och metodisk i sina förberedelser. Så är det i alla fall för mig när jag väl går in för något fullt ut. Tålmodig målmedvetenhet. Nå, till saken. Innan jag ens fattade ett beslut att en gång göra ett seriöst och helhjärtat försök på BGR behövde ”rundan” självklart rekas.”

Sedan den gången för fyra år sedan har det blivit många besök till Lake District för andra utmaningar och tävlingar men även rekningar av BGR och ett helhjärtat försök i maj 2016, som tyvärr fick avbrytas på grund av skitväder i natten på etapp 2. Bittert värre!

Hösten 2017 bestämde jag mig för att en gång för alla att gå all in 2018 och genomföra BGR. Allra helst under 24 timmar, men ett genomförande över 24 timmar skulle också vara tillfredsställande. Bokade tre flygresor till Manchester spridda över maj och juni 2018. Det blir så mycket billigare om man är ute i god tid.

För att lyckas med Bob Graham Round krävs självklart de fysiska och mentala förutsättningarna och förberedelserna, grundläggande navigeringskunskaper och lokalkännedom. Att bara åka över och göra ett försök på BGR utan någon som helst lokalkännedom eller rekning är enligt mig dömt att misslyckas, såvida du inte är en otroligt stark bergslöpare och tillika skicklig orienterare. Sedan är det ju bara så att på en utmaning av denna magnitud så lär det inträffa ett och annat, men man vet bara inte vad, så ”förvänta det oväntade” brukar vara mitt mantra (som följt mig genom livet som fågelskådare).

Näväl, huvudsyftet med detta besök var att köra igenom alla fem etapperna av BGR, om inte alla så absolut de två tuffaste och vildaste i sammanhanget, etapp 3 och 4. Körde bland annat igenom 3/4 av etapp 3 förra året men ville verkligen få till de båda i ett svep denna gång för att känna mig lugnare inför ett helhjärtat försök längre fram.

Den existerande kartan över Bob Graham Round från Harvey maps baserar sig på författaren Richard Askwiths rekningar, beräkningar och genomförande med ett tidsschema på 23 timmar. Jag har inte för avsikt att göra något sub20-försök utan bara att klara hela rundan i ett svep och allra helst under 24 timmar, så för mig är ett 23-timmarsschema perfekt. Det handlar om att disponera rundan smart och hela tiden ligga nära tidschemat, utan att låta sig distraheras av tid, bara hitta ens eget flow och tempo.

180430d
bgr_map

Så, jag tog halvåtta-planet med SAS från Arlanda till Manchester enbart med en rygga som handbagage. Från Manchester airport blev det en 2 1/2 timmas tågresa till Penrith och därifrån buss mot Keswick (hann med 13:18-bussen utan problem).

Etapp 1 — 30/4 och 1/5
Eftersom vädret var helt fantastiskt (om än kyligt) var det bara att utnyttja eftermiddagen på bästa sätt. Precis som i svenska fjällen kan vädret växla snabbt i Lake District, inte bara från dag till dag utan även under en och samma dag. Jag valde därför att hoppa av bussen i Threlkeld, en halvmil innan Keswick (som skulle bli min bas under hela vistelsen). Den lilla byn Threlkeld är så kallade ”supportpoint” mellan etapp 1 och 2. För nedstigningen från tredje toppen, Blencathra, på etapp 1 har jag alltid använt den smala vindlande stigen på ridgen av Hall’s Fell. Läcker men tuff och det hårda underlaget och stundtals grym lutning sliter hårt på framsida lår. Jag har hört att många kör en alternativ väg (obanat) som kallas ”Parachute drop”, vilken går parallellt med Hall’s Fell ridge. Den ska vara betydligt snabbare, men brantare och vanskligare navigeringsmässigt i mörker. Det alternativet ville jag givetvis testa!

Det var underbart att få klättra till toppen av Blenctahra längs den läckra ridgen. Som jag längtat! Det bjöds på korp och ett par ormvråkar och totalt tre vackra ringtrastar i branterna! Tog en tur bortåt Blease Fell innan det var dags att reka nerfärden via ”parachute drop”. Brant, men med mjukare underlag och mindre slitsamt för fötterna jämfört med ridgen, dock tappade jag höjd och droppade alltför långt ned längs höjdtungan ner i ravinen. Sista tredjedelen bestod av ljung, vilket inte är en höjdare och som river duktigt på benen. Insåg att jag behövde reka nedfarten än en gång för att testa att hålla en bättre linje hela vägen ner. Det fick helt enkelt bli etapp 1 följande dag. Väl nere i Threlkeld blev det en gofika (latte och scones) på det trevliga fiket innan jag tog bussen till Keswick och väl där checkade in på Denton House, som blivit mitt favoritboende i Keswick. Fick rummet ”Skiddaw” helt för mig själv i tre nätter! Gjorde den lilla pittoreska staden. Hälsade på de trevliga människorna inne på Kong Adventures (förmodligen Europas bästa och välsorterade butik med löpprylar) och så förstås en fika på ”stamhaket” Java intill Moot Hall.

På tisdag morgon bar det av på etapp 1 och jag upptäckte då att de återuppbyggt bron över floden Greta, vilken spolades bort (med mycket annat) under översvämningskatastrofen i Lake District 2015/2016. Bra, då sparar man 2-3 minuter när det blir dags för ett försök. En annan del i och med rekningarna var också att försöka hålla ett förväntat BGR-försök-tempo. Det var bara att nöta på uppför mot toppen av Skiddaw och som förstås var insvept i moln, vilket innebär reducerad sikt och dimma. Det bjöds på spelande storspov, vilket värmde hjärtat. Och blåser, ja, det gör det i stort sett alltid på Skiddaw och då pratar vi hård blåst. Av alla mina besök på Skiddaw har jag bara varit med om en enda gång med svaga vindar och sol. Det var bara att dra på sig vindjackan.

Inte för att skryta, men jag är väldigt bra på att memorera terrängen som jag rör mig i och det är därför jag verkligen föredrar att reka en rutt när det kommer till en utmaning som denna. En karta är bara en karta och kan aldrig ersätta lokalkännedom. Alla eventuella missar i navigeringen kostar tid och energi, vilket kan grusa ett försök totalt. Senast jag körde igenom etapp 1 var 2016 med Kerstin. Då gjorde vi den i mörker och navigerade klockrent och låg 15-20 minuter före tidsschemat i Threlkeld. I dagsljus memorerade jag nu den bästa linjen (med minst ljung) mellan Skiddaw och Great Calva. Som sagt, det är bra att reka, för nu hittade jag en relativt nytrampad stig längs med floden Caldew (som ska korsas) i dalen mellan Great Calva och Mungrisdale Common. Den gamla BGR-stigen går genom lårhög ljung och verkar inte alls gälla längre. Sedan var det bara att nöta på i sumpigt underlag uppför till Blencathra. Den här etappen är den avgjort sumpigaste på hela BGR och har det regnat rikligt dagarna innan suger underlaget otroligt mycket energi och det kan dessutom vara trixigt att ta sig över bäcken Caldew.

Efter att ha bockat av Blenctahra bar det av mot Blease Fell för att efter 400 m ta av utför längs parachute drop. Denna gång hittade jag en bra och väldigt rak linje. Klart snabbare (ca 10 minuter) än Hall’s Fell ridge, men i mörker utan stigar finns en klar risk att denna marginal i tid äts upp helt och att det till och med finns risk för trampa snett då det är svårt att se underlaget bland all ljung på den avslutande delen. Lutar nog att det blir ridgen i alla fall när det är dags, som ju dessutom är så mycket läckrare. De små momenten med glädje kommer att behövas när allt tycks mörkt.

Nådde etappkorsning i Threlkeld med 15 minuter tillgodo på 23-timmarsschemat (flera rekstopp inkluderat). Avslutade förstås med en gofika i Threlkeld innan jag tog bussen tillbaka till Keswick där jag softade resten av eftermiddagen och kvällen.

Etapp1 180501a 180501b 180501c 180501cc 180501d 180501e 180501f 180501g 180501h 180501i 180501j 180501k 180501l 180501m 180501n 180501o 180501p

Etapp 5 — 2/5
Tog morgonbussen till Honister Pass som är en ”supportpoint” mellan etapp 4 och 5. Den avslutande delen på BGR bjuder inte på några svårigheter navigeringsmässigt men den långa biten upp till Dale Head lär sätta kropp, energireserver och det mentala på prov den dagen jag (förhoppningsvis) kommer dit efter att ha klarat etapperna 1-4. Nå, etappen ifråga bjuder på skön löpning och jag ville testa en alternativ väg, som kanske inte bjuder på så väldigt mycket tidsvinst men man kommer ner från bergen tidigare och kan slappna av helt och bara löpa på flacken hela vägen till Moot Hall i Keswick. Detaljer som spelar in i slutändan. Njöt av löpning på etapp 5 fullt ut! Tog asfaltalternativet på slutet och hade glömt bort hur jäkla tråkig och monoton den sträckan är. Visst, man kan mata på i ett högre tempo, men om tidsmarginalen är god att nå Moot Hall på ett försök kommer jag utan att tveka att ta det andra alternativet, som i stort sett bara går på stig med vackra vyer.

Kom till Moot Hall med drygt 40 minuter tillgodo på 23-timmarsschemat, men eftersom detta är den avslutande etappen kommer det gå långsammare den dagen jag förhoppningsvis kommer så långt på ett försök. Eftermiddagen i Keswick blev soft med läsning och promenader, fika och så. Kollade förstås MWIS (Mountain Weather Information Services) för nästkommande dags prognos. Vore grymt att få göra etapp 3-4 i ett svep då just dessa är svåra att få till logistikmässigt utan långa transportsträckor till fots. Prognosen såg lovande ut med 70% chans till molnfria toppar och enbart några passager med duggren. Bestämde mig för att ta etapp 3-4 nästa dag.

Etapp5 180502a 180502b 180502c 180502d 180502e 180502f 180502g 180502h 180502i 180502j

Etapp 3 — 3/5
Tog första morgonbussen mot Ambleside och hoppade av i Dunmail, vilken är ”supportpoint” mellan etapp 2 och 3. Det var en sådan där fantastisk morgon med fläktande vind, sol, spridda moln, frisk och härligt sval luft. Minns i skrivande stund att jag associerade till eller snarare kände mig förflyttad till de svenska fjällen. Det kändes så bra!

Ingen idé att vila på stavarna utan det var bara att andas in stämningen och luften och ta sig an den branta klättringen uppför, ett steg i taget, till dagens första BGR-topp, Steel Fell. Vid toppröset var det bara att svida om snabbt. Av med de långa tightsen (enda gången jag hade dem på hela vistelsen) och på med shortsen. Den här etappen har jag rekat grundligt både 2016 och 2017 (fram till Rosett Pike) och det var en fröjd att få springa fram över de gräsklädda platåerna, passera de spegelblanka små tjärnarna, njuta av vyerna och jag mötte inte en kotte fram till Scafell-massivet. Jag spikade samtliga åtta toppar fram till Rosett Pike utan att ens ta upp kartan och så klockrent har jag aldrig genomfört den etappen. Jag till och med tog en spikrak linje över Martcrag Moor till vadet över bäcken innan klättringen upp mot Black Crag och Rosett Pike, vilket aldrig hänt tidigare. Det känns tryggt inför det som komma skall. Allt kändes så otroligt bra och jag låg bra till i tid och där och då var jag övertygad om att jag tänkte köra igenom hela rutten ända till Keswick även om molnen redan börjat rulla in sedan någon timma.

Efter Rosett Pike bar det av utför mot Angle Tarn och den väntande klättringen uppför på skrå till Bowfell. Det finns en knappt skönjbar stig över bergsidans klippor, grus och scree men det handlar om att nästan se den osynliga linjen och läsa av terrängen. Den här sträckningen har jag inte gjort sedan Kerstin och min rekning för snart fyra år sedan. Dessvärre hade molnen sänkt sig (inte lättat enligt prognosen) och det började dugga. Sakta närmade jag mig platån och snart kunde jag se en smal ravin direkt upp mot platån. Ofta är det mer tidseffektivt att köra rätt upp istället för på skrå. Tänkte bara ”att varför inte testa den där ravinen, den ser görbar ut”. Det var scrambling hela vägen och jag vet inte hur långt upp jag kommit innan det tog tvärstopp (utifrån mina klätterkunskaper) och klipporna var snorhala. Lutningen var grym, ett fall bakåt där och då skulle utan tvekan ge enkel biljett till himlen. Bara att behålla lugnet och sakta börja klättringen tillbaka. Uppåt är en sak men att klättra nedåt tycker jag personligen är mycket svårare och obehagligare. Det är vid sådana här situationer jag verkligen känner att jag lever, varje liten del av kroppen är med på noterna. Så, ner kom jag, men det hade kostat 40 minuter samt en hel del energi och anspänning. Men vad fasen, är det rekning så är det och det tog mig sedan knappt 10 minuter att komma upp på platån längs den ”vanliga vägen”. Samtliga toppar kring Scafell Pike betades av i dimman. Det duggade och regnade om vart annat och även inslag av svidande hagel i blåset gjorde upplevelsen mindre rolig. Som sagt, vädret kan växla snabbt och med det även ens sinnesstämning. 

Uppe vid Scafell Pike var det hyfsat mycket folk som traskat upp från Wasdale. Här gjorde jag ett korkat misstag, korkat med tanke på att jag vet att stigen delar sig och jag behöver vara uppmärksam i detta månlandskap av sten i alla storlekar. Lik förbannat tar jag fel stig (den mot Lingmell). Stigarna går i serpentin så en stadig kompassriktning är svår att hålla men efter 3-400 m kände jag bara att jag ”gled” för mycket åt väster. Plockade upp min handhållna GPS och fick bara min misstanke bekräftad. Jaha, det var bara att nöta på uppåt och tillbaka i den grå och kalla dimman med konstant duggregn. Kom till röset med förgreningen och så in på stigen mot Broad Stand. Yes! Vid Broad Stand finns det tre alternativ för att komma upp till den sista toppen, Scafell, på etapp 3: 1) antingen rätt upp men då måste man ha någon som väntar där med rep och man tjänar 10-15 minuter i tid, 2) Lords Rake (som jag inte rekat tidigare och bara är marginellt snabbare än alternativ 3) Foxes Tarn, vilket innebär en lång utförslöpa i löst scree och sedan uppför genom en smal ravin till den lilla tjärnen och därifrån vidare upp till Scafell. Jag valde Foxes Tarn som jag kan och här har jag även rekat ett genare alternativ om det är torrt. Möttes jag av en sjungande ringtrast i dimman som fick mig på lite bättre humör.

Väl uppe på Scafell var jag tvungen att fatta någon form av beslut för fortsättningen för dagen. Wasdale (nästa supportpoint) och etapp 4 ligger så avsides och ligger långt ifrån några som helst kommunikationer varför det inte går att avbryta, utan man måste helt enkelt ta mig till Honister Pass.  Jag insåg att jag inte skulle hinna med sista bussen i och med mina misstag av vägval och det faktum att det tar mycket längre tid att navigera i dimma. Jag har verkligen respekt för dessa berg, särskilt i dåliga väderförhållanden. Även om jag har en PBL (nödsändare) med mig är det dumt att äventyra ödet och hade det varit etapp 5 eller 2 hade jag aldrig tvekat. Jag beslöt att nöja mig för dagen och se till att ta mig till Keswick på enklast sätt. Även förra året tog jag mig ned genom Foxes Tarn till dalen Eskdale men då fortsatte jag norrut till passet Esk Hause och sedan den låååånga utförslöpan till Seatoller och därifrån buss till Keswick. Nu fick jag istället för mig att jag skulle pröva en annan väg, vilket var osmart då jag bara hade den begränsade BGR-kartan med mig och att Lake District-kartan korkat nog låg på rummet. En handhållen GPS är helt värdelös när det gäller överblick. Jag visualiserade Lake District i huvudet, dalarna, bergen och riktningen mot Great Langdale och Ambleside för att därifrån ta bussen. Visst, det fungerade men med en väldigt stor skillnad: Jag hade totalt missbedömt distansen, sumpigt underlag och tidsåtgången för min kreativa tankevurpa. Så här efteråt kan jag bara le brett åt det skönt naiva beslutet. Ja, som jag brukar säga: ”Fördelen med att kunna springa långt är att det inte är hela världen om man springer fel. Det tar bara lite längre tid att komma fram.”

När jag slutligen kom ut vid vägkorsningen vid Cockley Beck gick det upp för mig hur långt ifrån målet jag i själva verket var och hur tråkigt det skulle bli med fortsatt asfaltlöpning. För hur kul är det att slita ut sig på ren transportlöpning när man befinner sig i Lake District. Jag fick flashbacks till GL3D 2015 då Kerstin och jag kom på just denna asfaltväg på väg mot mål och nattlägret den andra dagen av tävlingen. Då sprang vi utför i bra tempo men nu bar det istället uppför mot Wrynose Pass. Men strax innan krönet körde en bil upp vid sidan av mig och de i bilen undrade om allt var bra, då de tydligen mött mig några kilometer tidigare och de hade noterat mitt uppskrapade ben och det ser ju alltid blodigare och värre ut än själva storleken på såret. Denna dag (till skillnad från Åda Wild Boar senast) får jag väl säga ”Tack och lov för det!” Det visade sig att de holländska paret (Walter och Anna-Maria) och deras dotter Louisa var på semester i Lake District och de erbjöd mig skjuts till Ambleside. Ett väldigt trevligt och naturintresserat par som var intresserade av att besöka den svenska fjällvärlden och de fick förstås min mailadress. Jag var obeskrivligt tacksam för skjutsen då jag aldrig hade hunnit fram i tid för att ta sista bussen till Keswick, utan hade fått ta in på B&B eller vandrarhem i Ambleside. Nu hann jag med 16:30-bussen och besparade mina ben säkert två timmars löpning. Är det äventyr så är det!

Väl i Keswick var det bara att duscha, svida om och promenera till stadens schyssta indiska restaurang och hämta en extremt delikat chicken balti garlic för att fira en väldigt innehållsrik dag som slutade lyckligt, självklart med några ”note to myself”!

Etapp3
180503a 180503b 180503c 180503d 180503e 180503f 180503g 180503h 180503i 180503j 180503k 180503l 180503m 180503n 180503o 180503p

Etapp 2 — 4/5
Vaknade hyfsat tidigt. Kroppen kändes bra men skallen var trött. Lagade till min specialgröt och så en latte på det. Solen sken utanför. Klarblå himmel med spridda moln, men låga moln låg som en tjock ullmössa över alla berg och toppar från 600m och uppåt. Jag hade funderat på att beta av etapp 2 denna dag, men beroende på väderläget. Jag har ju sprungit den etappen flera gånger och betade av den senast förra året i dimma. Den känns trygg även om den är notoriskt svårnavigerad i mörker, addera sedan skitväder och dålig sikt på det. Många är de som brutit BGR där eller tappat väldigt mycket tid, vilket är svårt att tro när man springer längs hela den läckra bergsryggen i dagsljus med fri sikt.

Jag gick till Java, tog en latte och en caramel shortbread. Hoppades att tröttheten skulle ge sig liksom molnen som belägrat bergen. Ingetdera hände. Tog bussen till Threlkeld för att därifrån bevaka molnens förehavanden över 700-meterstoppen Clough Head, som är första toppen på etapp 2. Detta görs bäst från fiket i Threlkeld som ju har en terrass som vetter mot Clough Head. I övrigt var det kanonväder. Molnen klamrade sig fast vid topparna om än föränderligt och vackert levande. När det gällde min trötthet handlade det uteslutande om en mental sådan medan kroppen kände sig i form (det sa den i alla fall till mig). Det var som om jag inte sovit alls. Det är ingen höjdare när inte alla delar av jag i mig är i fas med varandra. Själ, psyke, nervtrådar, muskler, sinnen, ja, allt behöver vara mer eller mindre synkroniserade för att det ens ska vara meningsfullt att ge sig upp i bergen och memorera terrängen. Nä, jag bestämde mig för att åka tillbaka till boendet och sova några timmar istället.

Vaknade på eftermiddagen. Det var vackert väder och jag bestämde mig för att ta en långpromenad upp till Latrigg, en topp på 367m med fin utsikt över Keswick, Derwentwater och de bakomliggande bergen som fond.

Kollade MWIS på kvällen och la upp planen för lördagen. Efter en kylig vecka verkade det som värme var på väg och det var 60% chans att molnen skulle lätta från topparna i de centrala och västra delarna av Lake District men med inslag av duggregn. Ah, det fick bli vad det blir, etapp 4 skulle hur som helst genomföras.

180504a 180504b 180504c 180504d

Etapp 4-5 — 5/5
Vaknade tidigt till en fin morgon vädermässigt och jag kände mig skönt utvilad och taggad för en dag i bergen. Soft grötfrukost och en stilla latte. Tog första morgonbussen till Seatoller. Otrolig kontrast vad gäller temperatur mellan de föregående dagarna i veckan och denna morgon. Sommarvärme, bara så där! Sol och klarblå himmel, men de omgivande bergen och då främst Scafellmassivet inåt dalen var inbäddade i moln. Lördag morgon men redan mycket bilar parkerade och folk i rörelse längs den smala vägen i dalen till Seathwaite. Mötte två trevliga löpare vid toaletterna intill farmen där stigen upp till Esk Hause började och vi gjorde sällskap till och från. På 400 meters höjd var det så dags att kliva in i dimman, men utan den vanliga råa kylan, bara en skön ljumhet. Var bara att nöta på. Passerade en del vandrare. Bank holliday, så jag misstänkte att många hade vallfärdat till Lake District för att njuta av bergen, särskilt som väderprognosen såg grymt lovande ut för lördag-måndag. Kom upp till passet Esk Hause och tog av västerut på stigen som jag tagit två dagar tidigare. Idag valde jag dock bort topparna Great End, Ill Crag och Broad Crag utan siktade in mig på Scafell Pike och Scafell för att ta vid där jag slutade i torsdags. När jag så tog mig an stigningen i höjd med toppen Great End på 900 meters höjd ljusnade allt omkring och molntaket luckrades upp och plötsligt öppnade sig allt, jag steg ur molnen och dimman, klarblått tak och strålande sol. Som att stiga in i himmelriket och den där känslan… Ögonblick som detta hör till de sällsynta i Lake District för egen del och är vad jag brukar benämna ”This is Feet in the Clouds”. Och vilken dag det skulle bli! En sådan där dag i Lake District som jag bara måste utnyttja fullt ut för jag vet aldrig om (och när) jag får uppleva en sådan dag igen. De är lätt räknade de gånger jag besökt området de senaste fem åren! Det är också så att denna dag, som den utvecklade sig, innehåller så många intryck och känslor av enkel fridfullhet att jag helst inte vill sätta ord på dem med risk att skriva sönder den inneboende bilden och känslan. Det blir därför snålt med ord men jag är övertygad om att fotografierna talar sitt eget språk, som var och en kan tolka på sitt eget sätt. Förmodligen ägnade jag totalt en 45 minuter under hela dagen med många stopp för att njuta och fotografera de ständiga växlingarna mellan de livfulla molnen, dimbankar, ljuset och spelet dem emellan bland dalar och berg.

Jag checkade av Scafell Pike och det var ännu inte så mycket folk där uppe. Jag var faktiskt ensam uppe på det gigantiska röset. Därefter bar det av mot Broad Stand (rätt stig denna gång), utför och sedan uppför via Foxes Tarn där vandrare satt och fikade och hejade glatt. Kulturen i Lake District är att alla hejar på varandra med genuin glädje oavsett det är löpare, vandrare på dagsutflykt och de som tänkt stanna några dagar i bergen. Ingen gör skillnad på folk utan gläds åt att se andra som njuter av bergen. När jag kom upp på platån besökte jag först Symonds Knott och tog därefter Scafell. Så, Englands tre högsta toppar (Snowdonia i Wales och Ben Nevis i Skottland borträknade) avbockade på ett bräde av moln! Njöt av vyerna som kom och gick med molnen.

Sedan väntade den lååånga utförslöpan till Wasdale och den så kallade ”supportpointen” mellan etapp 3 och 4. Wasdale har fått några illa klingande öknamn för den som ger sig på Bob Graham Round eller vad sägs om ”The graveyard of BGR(attempters)” och ”There is NO easy way out of Wasdale”. Har inte sprungit den här sträckan ner genom Wasdale sedan rekningen för fyra år sedan. Jag höll för mycket sydväst och missade den grymt branta nedfarten med scree och man måste hålla sig utanför intagsmurarna där fåren lammat. Ingen fara, tappade kanske 5-6 minuter men å andra sidan var omvägen mer lättlöpt på grässluttningarna. Nere i Wasdale tittade jag in på campingen och kiosken var öppen så det blev en kaffe och glass. Pratade med killen i butiken som sprungit mycket i Lake District men fått problem med knäna, så nu var det simning i sjöarna och cykling som gällde. Tackade för mig och så var det dags att ta sig uppför Yewbarrows långa branta sluttning. Bara stänga av skallen och nöta. I och med rekningarna vet jag nu också på vilka klättringar jag kommer att använda stavar.

Testade en bra och snabbare alternativstig efter Yewbarrow och kom snart upp till Red Pike för att springa vidare till Steeple. Många har nog svurit över Bobs val att inkludera Steeple då den fina tornlika toppen liksom ligger i skymundan och utgör en till synes onödig avstickare, ut på slingrande stig med stup på båda sidor, upp på toppen och sedan samma väg tillbaka, innan man sätter av mot Pillar. Själv har jag alltid gillat Steeple. Många fotostopp blev det och lite small talk med vandrare. Alla jag träffade utstrålade så mycket glädje och jag förstår att denna dag måste vara en minnesvärd upplevelse för många och bara att få vara ute i den bästa tänkbara miljön en sommarvarm lördag i maj. Körde på och hittade en ny alternativ stig mot Kirk fell och mötte plötsligt ett gäng löpare. Den som låg i täten frågade om jag gjorde BGR men jag svarade att jag bara rekade och det visade sig att de nu supportade en kille som gjorde BGR och jag önskade honom lycka till med hög röst och tummen upp. Rätt ovanligt att BGR görs moturs numera.

Med tanke på att tredagarstävlingen Great Lakeland 3Day (som jag deltagit i två gånger) startade denna lördag var jag förvånad över att inte ha stött på en enda GL3D-löpare. Men vilken start de fått vädermässigt!

Njöt av den branta klättringen upp till Kirk Fell och minnen kom. Sist jag var där uppe var för tre år sedan, just under GL3D, när Kerstin sa: ”Niklas, kolla, vad är det för fåglar?” Och där några meter från oss stod tre vackra fjällpipare! Det var tre år sedan, men i minnet som igår. Och strax väntade mitt absoluta favoritberg i Lake District, Great Gable. Ena stunden beslöjad, i nästa molnfri, men knappast avslöjad. Under den steniga och branta klättringen upp mot toppen fick jag lite känningar av en förestående energidipp. Satte mig ner, betraktade molnen och vyerna bortåt Kirk Fell och Pillar, knaprade dextrosol och åt lakritspudrade dadlar i fem minuter. Tömde en halv liter vatten och snart var jag på benen igen. Uppe på Great Gables topp var jag helt ensam, vilket hör till ovanligheten, men det började lida mot kväll. Minnesbilder från Kerstins och min rekning för fyra år sedan bubblade upp till ytan, även den kvällen hade varit magisk även om vi då gick torra på vatten. Denna gång fanns det gott om vatten i många bäckar. Nästan vindstilla, varmt och vackert kvällsljus.

De återstående tre topparna innan utförslöpan ned till Honister Pass betades av i metodiskt tempo. Från sista toppen Grey Knotts testade jag den här gången en ny linje ner till passet, istället för de två andra jag kört flera gånger tidigare. Vägvalet var både snabbare och mer lättlöpt, så det vägvalet kommer jag använda nästa gång.

Kom ner till Honister Pass bara några minuter innan sista bussen till Keswick skulle passera. Men nä, att ta bussen tillbaka till Keswick en sällsynt vacker kväll som denna vore att betrakta som kriminellt och straffbart! Det var inget beslut som behövde fattas, det var bara en självklarhet att fortsätta. Och så började jag vandringen upp mot Dale Head, topp #40 på BGR. Halvvägs upp kom två löpare och en hund springande mot mig uppiufrån toppen. Vi stannade och började prata och vi kände genast igen varandra från förra året. Vi hade träffat på varandra nere i passet. Han med stor rygga och hade frågat mig om jag kände till någon bra tältplats i krokarna. Härligt, han hade blivit kvar där och träffat en tjej, som han nu var ute och sprang tillsammans med. Jag förklarade att jag skulle komma tillbaka i slutet av maj och han sa bara med ett leende ”See you then!”

Härliga vyer uppe från Dale Heads topp och sedan blev det härlig utförslöpa på gräs mot toppen Hindscarth, där jag hittade dagens första checkpoint tillhörande GL3D. Därefter bar det av på nästa härliga gräsklädda utförslöpa mot sista toppen, Robinson. Bortåt stigningen uppåt Robinson siktade jag så en människa som såg ut som en potentiell GL3D:are. Jag kom ikapp killen och fick bekräftat att så var det. Han berättade att han hade det tufft med värmen och fick inte i sig nödvändig energi. Han hade bara Robinson kvar sedan utför till dagens målgång och nattläger nere i Buttermere. Efter lite småprat bad jag honom hälsa tävlingsledaren/arrangören Shane Ohly från ”Niklas from Sweden”. Han svarade på en gång: ”Oh, is it you Niklas, the same Niklas that did Dragon’s Back Race three years ago, together with Kerstin?” Det visade sig att det var Simon Franklin som också gjorde DBR samtidigt så det blev självklart snack om det ena och det andra. Bad honom hälsa sin fru Carol Morgan som är en grym löpare och som bland annat vann Dragon’s Back Race 2017 liksom det brutala Spine Race de två senaste åren. Vi tog farväl av varandra och jag köttade på uppför och spikade Robinson. Bara 3-400 meter efter toppen och fortfarande upp på platån stöter jag upp två pipare som landar en bit längre bort. En riktig pulshöjare och som jag misstänkte när jag kom närmare var det två vackra fjällpipare! Vilken underbar bonus! Därefter var det bara att ”falla ner” i dalen med ett leende och fortsätta in till Keswick. Denna gång skippade jag asfaltsträckan och tog stigen nedanför och längs med Catbells. När jag korsade vägen vid Catbells sluttning var det som ett lämmeltåg av människor på väg upp till Catbells. På den breda skogsstigen in mot Portinscale mötte jag säkert 300 glada vandrare med hundar och barn! Hela Keswick måste ha tömts på människor. Det visade sig i efterhand att det arrangerats en ljusshow längs hela Catbells bergsrygg (se foto nedan).

Det var bara att rulla på in till Keswick och jag var trött. Skönt trött! Stannade till vid Booths för inhandling och sedan till den indiska restaurangen för hämtning av sen finmat för att fira en fantastisk dag i bergen: 12 timmar, 52 km och drygt 3400 höjdmeter. Skönt att också ligga under tidsgränserna för 23-timmarsschemat på både etapp 4 och 5. En dag att minnas, inte minst om allt känns grått och vemodigt någon gång i framtiden. Lyckan finns i stunden, i ögonblicket, i upplevelsen, därute, bland bergen, i naturen, okonstlat, avskalat och enkelt.

Note to myself: Glöm inte solskyddsfaktorn på rummet. Ha kepsen på huvudet, särskilt om solskyddsfaktorn ligger kvar på rummet.

Etapp4180505a180505b180505c180505d180505e180505f180505g180505h180505i180505j180505k180505l180505m180505n180505o180505p180505q180505r180505s180505t180505u180505v180505w180505x180505y180505z180505zz180505zzz180505zzzz180505zzzzz180505zzzzzz180505zzzzzzzz180505zzzzzzzzz180505zzzzzzzzzz180505zzzzzzzzzzz

Förvänta det oväntade
Tog sovmorgon på söndagen. Klarblå himmel, varmt och strålande sol. Planet skulle lyfta 18:30 från Manchester, så ingen stress. Åt min första engelska frukost på vistelsen (gröten var slut). Packade ihop mina saker och checkade ut. Strosade runt i Keswick. Fikade på Java och Merida. Besökte några outdoorbutiker och Kong Adventure. Tog sedan bussen till Penrith och strosade omkring där innan jag hoppade på bussen till Preston (banarbete på tågsträckan tydligen) och i Preston tog jag tåget till Manchester airport. Ungefär 500m innan slutstationen stannade tåget. Där vart vi stående ungefär en timma med urusel information. Jag hade marginalerna på min sida medan andra blev uppstressade av förklarliga skäl. Efter en timma kunde tåget köra tillbaka till närmaste station. En liten håla med få taxibilar, men jag är ju snabb som en gasell och lyckades slinka in en taxi med några andra. Varmt som fasen, 27 grader i skuggan. Jag hade redan checkat in via mobilen så på flygplatsen var det bara att ta sig igenom säkerhetskontrollen. Kokosoljan fick tyvärr stanna i Manchester. Sedan var det bara att handla finchoklad till mamma och några böcker till mig själv och sedan fika och reflektera över veckan som varit.

Tog mig till gaten och möttes där av oroliga ögon. Tydligen var det något fel på planet och tekniker höll på att undersöka det. Mer information skulle delges inom 30 minuter. Efter 40 minuter kom kaptenen ut och förklarade läget. Ena vingklaffen var trasig och SAS hade inte reservdelar för detta på Manchester så de var tvungna att ställa in fligten. Han var cool och meddelade bara vi skulle stanna där vi var och vi skulle få professionell hjälp, vad gäller ombokningar och annat praktiskt. De med exklusiva SAS-kort och förmåner blev snabbt ombokade och efter 10 minuter var vi säkert 20-25 personer som blev ombokade till en flight till Köpenhamn, några gater bort och boarding på en gång! Väl i Köpenhamn gick det ett sent flyg till Stockholm, så jag gjorde sällskap med ett trevligt par, Christer och Lovisa (hoppas ni hittar ert hus på landet!), för ett halvhjärtat försök att komma med det planet. Halvhjärtat, då jag insåg att jag knappast skulle hinna med sista pendeln ut till mamma och att sätta sig på nattbussen ut till Jakobsberg var måttligt spännande. Några fick plats på planet, men de flesta inte. Så det var bara att bege sig till SAS informationsdisk där de snabbt och vänligt hjälpte till med boende, matkuponger (för den som frågade) och tågbiljetter. Grym personal! Tillsammans med Christer och Lovisa tog jag tåget två stationer (5 minuter) och sedan ett par minuters promenad till ett flådigt Radison-hotell. Fint rum och fantastisk säng. Drog i mig ett gäng dadlar och ett par proteinbars för att slippa vakna hungrig. Upp hyfsat tidigt för att ta 07:20-planet till Stockholm. Träffade Christer och Lovisa på perrongen och de hade käkat finfrukost på hotellet, ingick liksom. Hade inte tid att bli bitter. Efter säkerhetskontrollen på flygplatsen hittade jag ett suveränt ställe och avnjöt en sagolik frukostbuffé där, även om det kostade 200 spänn, men det var det verkligen värt!

180506a 180506b

Det enda tråkiga med denna omväg var att det inte blev en övernattning hos mamma och mina katter som hon tar hand om medan jag är borta på äventyr. Snyft. Det blev direkt hem till Eskilstuna och eftersom jag bara arbetar fyra dagar i veckan tog jag min lediga dag denna måndag istället. Så med facit i hand löste sig allt väldigt bra och jag får dessutom 250 Euro som kompensation. Ett lönsamt och trevligt äventyr med andra ord.

Nu ska jag bara kurera mig då jag åkte på exakt samma typ av förkylning som när jag drog till Mallis för snart en månad sedan. Hostar och snorar i skrivande stund. Nå, vila stod ändå på schemat inför nästa tur till Lake District. Den 21 maj bär det av igen och även Kerstin åker då över för ett BGR-försök, som jag hoppas att vi kommer göra tillsammans. Det svåra då blir att vänta in rätt väderläge för ett helhjärtat försök på Bob Graham Round. Tålamod och väntan, kan på sitt sätt vara jobbigare, men det är en del av det hela. Längtan finns redan inom mig liksom fjärilarna i magen!

På återseende /Niklas

180506c

Apr 252018
 

Intro_1Fyra dagar har passerat sedan jag kom hem från vandrings- och löpäventyret längs bergskedjan Serra de Tramuntana på Mallorca. Fyra dagar har passerat, men jag kan fortfarande känna dofterna, erfara värmen och solen mot huden, vyerna för omättliga ögon och kören av fåglar och kväkande sjögrodor liksom smaken av en ljuvlig cafe con leche. Fyra dagar, kropp och själ längtar tillbaka eller bara ut på nya utmaningar — att få springa med längtande lätta steg. Nä, man ska inte jämföra sina utmaningar och äventyr men det var länge sedan jag kom hem från en veckas äventyr med alla sinnen så tillfreds och tillika skönt utvilad till kropp och själ. Kan låta märkligt då jag lyckades tajma in en förkylning exakt till avresan. Kände av hostan redan på torsdagen (12/4) när jag rundade av och la in autosvar på jobbmailen. Fredagen gick åt till att packa det sista, knapra alvedon och framför allt köra mina gröna drinkar, tokspetsade med pressad ingefära. Prognosen såg inte så lovande ut för avresan från Arlanda på lördag eftermiddag medan väderprognosen berättade om duggren på fredagen, regn på lördagen och ösregn på söndagen, men därefter strålande väder, om man nu vågar tro på prognoser. Inget ont som inte har något gott med sig. Att springa de första dagarna var inte att tänka på om hostan utvecklade sig till en regelrätt förkylning, utan jag ställde in mig på speedhiking och siktade på löpning i slutet av veckan när packningen var lättare och jag nått de fina bergen kring Soller. Det härliga med fricamping är den flexibla friheten och i det här fallet tänkte jag bara ta varje dag som den kom. Njuta av direktsändning i bergen och utgå från leden GR221.

Intro_2

Denna tripp var inte alls planerad långt i förväg utan jag var bara så innerligt trött på snö, kylan som inte ville ge sig och isiga stigar hemmavid. Jag behövde riktiga berg inte 40-metersbackar i Vilsta eller kring Marvikarna. Jag behövde höjdmeter och lååånga utförslöpor inför de stundande utmaningarna i Lake District i maj och juni/juli. Jag längtade efter sol, värme, torra varma stigar och att få springa i shorts! I mitten av mars kollade jag sista-minuten-resor. Hittade billiga till Kanarieöarna och så Mallorca. Inget svårt val med tanke på att flygtiden till Mallis är 3 1/2 timma mot minst det dubbla till någon av Kanarieöarna. Så, 1100 spänn för en flygstol till Mallis 14-21 april. Perfekt. Därefter 10 dagars vila innan det bär av till Lake District den 30 april. Jag har varit på Mallorca tidigare, men det var 15 år sedan och då var det en kombinerad trip med fågelskådning och semester med dåvarande sambon Lena, hennes yngsta son Morgan och så min brorsa. Sedan har jag en del vänner som varit på Mallis och sprungit i bergen. Nå, jag ville inte göra det till ett komplicerat äventyr. Jag beställde en karta från Alpina (2017) som täcker hela Serra de Tramuntana, i skala 1:25000 och med hela GR221 utmärkt och lokala stigar förstås. Läste på om GR221 och kollade en del klipp på youtube. Kollade busstider till starten i Port d’ Andratx och från den tänkta avslutningen i Pollenca. Fixade boende i Palma första och sista natten, däremellan var det tältning i bergen i fem nätter som gällde. Inte krångla till det. Och, ja, jag ska försöka hålla denna story kort och låta fotografierna tala.

Intro_3

När det gäller GR221 kan det vara bra att känna till att leden är under uppbyggnad och med spanska mått mätt kan sådant ta tid. Hur väl leden är markerad skiftar avsevärt. Fördelen med Alpina-kartan är att den visar (med heldragen ledlinje) vilka sträckor som är välmarkerade och skyltade liksom (streckad linje) de sträckor där man behöver vara särskilt observant och faktiskt använda karta (eller GPS om man har en sådan). Och precis som med Sörmlandsleden blir man expert på att hitta diskreta markeringar i bebyggelse och städer, som tillhörde man en obskyr sekt. Tecken enbart för de utvalda. När det gäller GR221 var det bara att hålla utkik efter rödvita markeringar på stolpar och husgavlar, eller röda grafittipilar och punkter eller hemsnickrade skyltar. Särskilt nära byar kunde det vara en hel del lokala stigar. Men jag upplevde aldrig detta som ett problem, utan snarare som en del av äventyret, typ ”Undrar vart den här stigen leder?” Fram kommer man alltid.

Intro_4

Ett annat litet problem som uppstod var att jag kom ner på lördag kväll (14/4) och den enda affären (Intersport) som hade gas var givetvis stängd på söndagen. Inte slösar jag en hel dag i Palma för att kunna köpa gas på måndagen. GR221 är ju aldrig många kilometer bort från närmaste by och det handlar ju inte om vildmark av Sarekkaraktär. Jag har aldrig använt mig av metatablettkök men vet att andra har gjort det under liknande förhållanden, så varför inte. Införskaffade ett synnerligen smart och lätt Esbitkök liksom ett lätt titankärl på 64 cl. En metatablett på 12 gram räckte med lätthet att värma 64 cl vatten, som faktiskt blev kokhett och vid tre tillfällen även stormkokade! Jag lagar ju aldrig mat på mina äventyr utan kokar bara upp vatten till min specialgrötfrukost, pulvermos och torkat kött till lunch och frystorkat á la Niklas till middag.

Intro_5

Ja, i och med det var ju allt förberett och klart. Som vanligt handlar det om lätt packning och all utrustning vägde in på 5349 gram medan mat och energi för (plus) fem dagar landade på 4130 gram, vilket gör en utgångsvikt på drygt 9,5 kg. Den som är intresserad hittar packlistan här. Sedan är det ju så att det inte är så frekvent med vatten i bergen. Jag hade med mig fyra softflaskor på vardera 50 cl men inhandlade även två vanliga petflaskor på 50 cl på plats. Såg till att ha 2-3 liter vatten med mig hela tiden och fyllde alltid på vid tillfälle, antingen vid en bäck eller framför allt i de byar som jag passerade igenom. Sedan har vi det där med att tälta på Mallorca, vilket ju inte är tillåtet mer än på de få campingplatser som finns på ön. Gör man det bara snyggt, avsides, uppe i bergen och inte lämnar några spår efter sig, tror jag att markägare ser mellan fingrarna. Jag träffade flera vandrare som gjorde som jag och tältade uppe i bergen. Precis som i fjällen blir man en expert på att hitta bra tältplatser i oländig terräng, men en av nätterna blev det sovsäck under bar himmel — den avgjort mest magiska natten av dem alla!

Här följer så en dag-för-dag-story i korthet med tonvikt på fotografier:

15 april — Port d’ Andratx – Sant Elm – Coll de sa Gramola – ses Alquerioles
Vaknade hyfsat tidigt på New Art Hostel i Palma. Åt frukost och promenerade sedan till bussterminalen vid Plaza Espana. Skön ljum morgon och solen värmde gott. Tog 10:30-bussen (L102) till Port d’ Andratx och var framme kvart i tolv. Fullpackad buss. Många med små ryggor och andra med större. Smorde in mig med solskyddsfaktor 30. Tog ut riktning och började min smått irrande färd innan jag kom på leden. Ett virrvarr av stigar uppför den första stigningen. Hostade men tog det lugnt och njöt av sol och värme samt kören av sjungande fåglar: svart- och sammetshättor, gnisslande gulhämplingar, hoande turkduvor, skriande tornseglare och någon tjippande klippsvala uppe bland bergen. Ljuvligt!

Mycket folk på stigarna. Tycks populärt att vandra mellan Port d’ Andratx och Sant Elm. Kom upp på höjderna och njöt av vyerna, särskilt ut mot det blå havet och den läckra ön sa Dragonera utanför kustbyn Sant Elm. Hade varit cool med en tur ut till ön men det får bli en annan gång. Fick sällskap av en trevlig kille, Mathias från Schweiz. Köpte två petflaskor med vatten i Sant Elm och en tonfiskpaj. Mathias gjorde mig sällskap upp i bergen efter Sant Elm. Även här var det många dagsvandrare då det utgick en fin loop från Sant Elm och när Mathias vek av på den tillbaka till byn var jag plötsligt ensam på leden. Skönt! Den efterlängtade tystnaden, bara naturliga ljud och så vyerna från stigen som slingrade sig längs kusten. En dvärgörn passerade över huvudet. Får och getter betade här och där med ljudande klockar runt halsarna. Som jag njöt. Glömde bort hostan.

Ovan med värmen och solen som stekte. Det skulle bli problem med vatten om jag inte hittade någon plats att fylla på flaskorna. Någon by skulle jag inte passera innan det var dags att slå läger. Såg dock på kartan att det låg en mindre damm uppe i bergen. Efter några kilometer med långsam klättring i ljum kvällssol nådde jag till slut området vid dammen, som en grönskande oas i bergen och gott om fina tältplatser och till min glädje fann jag en murad brunn med kristallklart, kallt och fantastiskt gott vatten. När jag sedan letade en fin tältplats mötte jag ett tyskt par som slagit upp sitt tält i en liten avsides glänta. Det blev ett trevligt sällskap och samtal över middag och vacker solnedgång.

180415a 180415b 180415c 180415d 180415e 180415f 180415g 180415h 180415i 180415j 180415k 180415l 180415m 180415n

16 april — ses Alquerioles – Estellencs – Banyalbufar – Esporles – s’Almangra
Vaknade tidigt och satte på metaköket då det liksom tar lite längre tid än gas. Skönt att bara kunna byta om från nattdressen till trailshirt och kortbyxor utan att frysa i gryningen. Molnig gryning med enstaka regnstänk. Avnjöt min specialgröt och tog sedan farväl av det tyska paret. Det blev en läcker klättring direkt på morgonen över en kal bergstopp. Ingen stig, bara små rösen här och där. En väldigt fin sträcka innan det började gå utför mot bergsbyn Estellencs och den sträckan var rätt medioker men bjöd på variation och ändå rätt mysigt att få tassa fram på mjuk skogsstig genom pinjeskogen. Bonus blev i alla fall några rödhönor. När jag kom fram till Estellencs hittade jag snabbt ett fint gemytligt fik och precis när jag skulle kliva in började det regna. Vilken tajming! Det blev två cafe con leche och en liten delikat paj bland lokala bybor och cyklister. 45 minuter senare sken solen som ingenting hade hänt och det var bara att betala och ge sig ut på leden igen.

Sträckan mellan Estellencs och Banyalbufar bjöd inte på många höjdmeter men den otroligt fina stigen gick genom lummig och sval skog i stort sett hela vägen. Fina gamla terrasser passerades. Fascinerande med alla dessa murar och terrasser. Vilket oerhört arbete som lagts ner på dessa. De måste ha skapats över flera generationer. Njöt av fågelkonserten och mängden göktytor var slående. Så många göktytor hör jag inte en hemma under ett helt sommarhalvår. Nästa by, Banyalbufar, låg i en dal ut mot havet. En vattensköldpadda låg och solade sig i en damm medan Iberiska sjögrodor kväkte och knorrade högt, vilket fick mig att le brett. Så underbara läten de har. Stod och njöt av dalgången och dess terrasser när en engelsk löpare inledde en konversation med mig. Han hade startat från Esporles och skulle vidare till Estellencs, så vi utbytte information. Sedan kom vi in på Lake District då han ofta var där och sprang eller vandrade. Kul! Berättade om mina förestående äventyr och utmaningar. Vi tog farväl och fortsatte åt varsitt håll.

Sträckan mellan Banyalbufar och Esporles innebar en lång klättring och gick mestadels på stenlagd stig genom skuggiga lundar av stenek. Skönt med sval skuggig skog. Väl i Esporles blev det en fika och tonfiskmacka. Började känna mig mosig och väldigt täppt i näsan, men glädjande nog ingen feber. Men kombinationen sol, värme och förkylning är inte så där himla kul. Man är inte i sitt esse så att säga. Men hellre där än hemma!

Från Esporles blev det några kilometer tråkig asfalt och klättring innan stenig stig genom steneksskog tog vid. Rätt dåligt uppmärkt stig och på sina håll knappt synlig stig och svår att skilja från väl använda fårstigar. Var bara att vara med på kartan, även om jag har väldigt svårt för 1:25-skalan, då jag är så van vid 1:40 eller 1:50. Märkligt hur svårt det är att vänja sig. Det började bli sen eftermiddag och jag slog på tältplats-finnar-blicken och efter någon timma hittade jag en perfekt liten plätt för tältet. Några meter från ett bråddjupt stup och med fantastisk utsikt. Upp med tältet och fixa middag. Det blev en kontemplativ middag på en fortfarande varm klippavsats med förbiflygande klippsvalor och sjungande blåtrast. Solnedgången var grym och en dvärguv ropade länge innan jag stoppade in öronpropparna och somnade.

180416a 180416b 180416c 180416d 180416e 180416f 180416g 180416h 180416i 180416j 180416k 180416l 180416m 180416n 180416o 180416p 180416q 180416r 180416s 180416t

17 april — s’Almangra – Valldemossa – Deia – Soller
Vaknade med soluppgången. Satte vatten på metaköket medan jag låg och myste i tältet med öppen absider mot väst. Toktäppt i näsan. Medan jag åt min gröt slog sig en grann hane blåtrast ned på klippan några meter från tältet, drog några vemodiga strofer innan den dök ner utför stupet.

Steg upp och snoret började genast forsa varvat med nysningar. Det skulle bli en mycket varm dag med knappt någon vind. Jag minns knappt när jag var så här snorig senast. Snoret var som vatten och innan dagen var slut fanns känslan att jag måste snutit ur mig minst en liter snor. Var kommer allt snor ifrån? Och så ett konstant nysande på detta tillsammans med den rådande värmen. En tuff dag men jag hade tack och lov ingen feber. Bara att bita ihop!

Från nattlägret till Valldemossa var det rätt kasst markerat och någonstans kom jag in på fel stig men fortsatte med karta och kompass genom härliga lundar med stenek och till slut kom jag fram till Valdemossa utan några problem. Där blev det en fika i solen medan snoret rann. En mysig stad i bergen och det visade sig vara en populär plats att utgå ifrån för att göra en dagsutflykt i bergen med grymma vyer via ett par olika loopar eller vidare till (eller från) den lilla staden Deia på andra sidan berget.

Det var otroligt skönt att få komma upp på höjderna en bit över 900 meter över havet. Vinden som svalkade och de fina vyerna som bjöds. En hel del vandrare av vilka många satt uppflugna på de runda topparna. Precis när jag skulle vika av på (den omarkerade) stigen ned mot Deia stod två äldre sportiga damer där och den ena frågade med tysk brytning ”Do you run in these mountains?” Och sedan stod vi där och pratade i säkert 10 minuter. Det visade sig att dessa två härliga krutgummor genomfört Marathon des Sables för tre år sedan och både drog — närmast inövat synkroniserat — upp tröjärmarna och de hade varsin snygg MsD-tatuering! De var på Mallorca för att få sol och värme och bergsträning inför Zugspitz Ultratrail 100K i juni. Berättade förstås att jag sprang loppet för fem år sedan och de fick lite tips (och min mailadress) om Kungs- och Padjelantaleden då de tänkte vandra Kungsleden nästa år. Mötet gjorde mig på gott humör och jag glömde snoret för ett tag och sprang för första gången utför, härligt brant ned mot Deia. Hakade på ett engelskt löparpar i ren glädje och vi missade alla tre avfarten bland alla stenar och små (får)stigar, så det blev 10 minuters klättring uppför igen. Men vad gör väl det? Jag var ju där för att få mycket höjdmeter i  benen! Det var en väldigt lång, serpentinslingrande och läcker — men välbehövlig — utförslöpa ned till Deia. Väl nere i byn blev det en välkommen fika och varma tonfiskmackor på en skuggig terrass intill en porlande bäck. Ljuvligt!

Sträckan från Deia mot Soller bjöd på lättvandrad stig och inte särskilt mycket klättring eller höjdmetrar. Jag tog av från GR221 på en lokal stig och genväg mot Soller. Jag var rätt färdig efter allt snorande, snytande och nysande och kände bara att jag ville hitta en tältplats innan Soller. Planen var annars att passera Soller och hitta en plats för nattlägret uppe i bergen. Men jag var helt urlakad och kände bara att kroppen behövde vila och en lång natts sömn. Strax innan Soller hittade jag en gammal terrass som verkade ligga i träda. Klättrade över muren och vandrade bort från stigen och sedan ner ett par terrasser. Hittade en fin jämn plats och med härlig utsikt över Soller med de höga omgivande bergen som fond. Klockan var sex på eftermiddagen. Åt middag. Slog upp tältet vid åtta och kröp in. Hann njuta av en ropande dvärguv och kväkande sjögrodor innan jag somnade som en klubbad säl innan nio. Sov som en stock i tio timmar!

180417a 180417b 180417c 180417d 180417e 180417f 180417g 180417h 180417i

18 april — Soller – Barranco de Biniaraix – Cuber – Portell de sa Costa
Vaknade utvilad som en ny människa. Ingen hosta. Inget snor. Bara en skön känsla att vara frisk. Känslan var otäckt bra, för bra för att vara sann. Finns det något bättre än lång sammanhängande sömn? En skön solig morgon och jag var förstås på strålande humör och vid frukosten fick jag sällskap av traktens får med sina små lamm.

Packade ihop allt och gav mig ut på den stenlagda stigen ner till Soller. Hittade en mysig uteservering (bland många andra) på torget. En cafe con leche med tillhörande croissant. Bara njuta av morgonvimlet i skön sommartemperatur. Ingen brådska.

Vid tiosnåret bar det i alla fall iväg genom gränder och småvägar mot Biniaraix och därifrån vidare genom den helt fantastiska ravinen upp mot Coll de l’Ofre. Trippens avgjort mest fantastiska ravin med porlande bäckar, vattenfall, prunkande grönska och fantastiska klippväggar. Halvvägs upp blev jag uppmärksam på en ”skruv” med 6-7 mäktiga grågamar som låg och cirklade på de varma uppåtvindarna. Magnifika med sina dryga tre meter mellan vingspetsarna. Så jäkla häftigt!

Som sagt, det var en fröjd att få vandra upp genom ravinen med lätta steg och en helt bortblåst förkylning!

Uppe på platån fortsatte jag den breda stigen mot Cuber-dammen. Träffade ett svenskt par från Gotland där killen var fågelskådare, så det blev ett stopp på nästan en halvtimma för att snacka fåglar, Gotland och Mallorca. Tråkigt nog hade han inte fått in några av gamarterna. För egen del kom minnen tillbaka då jag var just där för 15 år sedan på jakt efter just gamarna. Den gången hittade jag i alla fall en sittande grågam på en klippa långt åt fanders. Ingen njutobs direkt, men i alla fall.

Jag fortsatte längs den smaragdgröna dammen och tog en lunch i skuggan av några pinjeträd i sällskap med en nyfiken åsna. Fortsatte sedan tillbaka, men längs dammens andra sida. Började bli sen eftermiddag och plötsligt var stigarna tomma på människor. Fascinerande. Nu började mitt uppdrag om att hitta en tältplats för natten och jag ville verkligen vara kvar uppe i bergen. Jag hade även bestämt mig för att stanna i området de resterande dagarna just för att bergen i området var så läckra och det fanns stigar så det räckte för flera dagar och dessutom fanns det gott om vatten. Jag var inte där för att köra hela GR221, utan att få vara i bergen, men GR221 är utmärkt att utgå ifrån.

Jag tog en lokal stig över bergskammarna som längre fram ledde till ett pass och därifrån en stig ner mot Fornalutx, nästgårds till Biniaraix och Soller. Kom till Portell de sa Costa med grymt läcker utsikt åt många håll, inte minst mot havet i väst. Någon plats att slå upp ett tält gick inte att finna trots idogt letande, men vad fasen, väderprognosen såg bra ut. Det fick bli övernattning under bar himmel. Hittade en liten plätt precis lagom för min kropp i en sänka. Så fick det bli. Det blev en fantastisk kväll däruppe. Åt middag uppflugen på en klippa med utsikt ut över hela dalen och byarna långt där nere. En dvärgörn och två gåsgamar passerade över mitt huvud. Det var underbart tyst förutom mängderna med skriande tornseglare, ladu- och hussvalor och enstaka klippsvalor. Helt omöjligt att beskriva känslan. Tiden stod liksom stilla. Bara solen rörde sig sakta ned mot havet medan svalorna ilade genom lufthavet över mitt huvud. Himmelriket. Sedan hände något häftigt. Tio minuter innan solen sjönk ner i havet försvann alla svalor, som i ett trollslag. Magiskt. Inte långt efter det kom istället fladdermössen, som jag nedkrupen i sovsäcken låg och betraktade i skymningen. Några svepte ner över mig bara någon decimeter från ansiktet på jakt efter någon insekt. Kittlande känsla. Så fantastiskt tyst! En sådan tystnad är så oerhört sällsynt idag, så det gäller att njuta. Jag började flyta iväg in i drömmarnas värld när jag plötsligt rycker till av något ljud typ rullande sten eller något. Tittar upp mot klippan ovanför mig och det tar några sekunder innan jag fattar… Däruppe ser jag silhuetterna av tre huvuden, tre kolsvarta gethuvuden som tittar ned på mig, innan de plötsligt försvinner med lite skrammel av lösa stenar. Kunde inte låta bli att le. De undrade säkert vad jag var för något. Jag noterar några stjärnskott, önskar mig hemliga saker och somnar snart.

180418aa
180418a 180418b 180418c 180418d 180418e 180418f 180418g 180418h 180418i 180418j 180418k 180418l 180418m 180418n 180418o 180418p 180418q 180418r 180418s 180418t

19 april — Portell de sa Costa – Cuber – Tossals Verds – Font des Noguer – Soller
Vaknar till en härlig gryning. Härligt ljus. Inte världens skönaste natt. Hade lagt tältet över bädden med grus och sten då jag inte ville äventyra att få hål i liggunderlaget, men liggunderlaget gled lätt på yttertältet. Nåja, ingen djupsömn men utvilad var jag i alla fall.

Efter grötfrukosten i skön morgonsol bar det av på GR221 med en läcker loop och skönt pirrig scrambling på några ställen. Kom till en dal mellan Tossals Verds och Font des Noguer med häftiga klippformationer högt upp. Dessa var tillhåll för ett 20-tal korpar, 4-5 gåsgamar och 2 grågamar. Cool! Och vid refugin (hyttan) Tossals Verds mötte jag så de två sköna Marathon des Sables damerna igen, så det blev glada hejarop och kramar.

Den här loopen av GR221 kan jag varmt rekommendera vandrare och löpare! Jag njöt av varje steg! Mötte även fyra löpare. Sedan blev det en skön lång utförslöpa på 6,5 km ner till Biniaraix och Soller. Knappt en människa på leden sent på eftermiddagen. Så jäkla härligt att få dra på utför och att göra det i flera kilometer. Grym förberedelse inför England! 

Väl i Soller kollade jag tågtiderna till Palma och tog sedan en långfika och bara njöt av stämningen i Soller. När jag kände mig mätt och belåten på intryck och avkopplande atmosfär bar det iväg till ”min” lilla terrass där jag tältade två dagar tidigare. Ytterligare en skön natt där med ropande dvärguv men det där grymt röda ljuset som färgade de bakomliggande bergen två kvällar tidigare uppenbarade sig aldrig. Det handlar om ögonblick!

180419aa
180419a 180419b 180419c 180419d 180419e 180419f 180419g 180419h 180419i 180419j 180419k 180419l 180419m

20 april — Soller – Barranco de Biniaraix – Portell de sa Costa – Soller
Vaknade pigg och taggad! All mat och energi var i stort sett uppäten så ryggan vägde säkert bara en bit under sex kilo och hade därför bestämt mig för att ägna denna sista förmiddag åt att springa så mycket det bara gick, men först en fika i Soller. Sedan blev det jogg varvat med snabb gång de 6,5 km uppför den sagolika ravinen Barranco de Biniaraix. Löparna jag mötte dagen innan kom plötsligt ikapp mig och gjorde mig sällskap hela vägen upp till Coll de l’Offre. Därefter tog jag av från GR221 och tog den lokala stigen via Portell de sa Costa och sedan 5 km utför på brant, smal och råteknisk serpentinstig ned mot Fornalutx och Biniaraix. Vilket grymt avslut och så jäkla bra löpformen känns, trots en inte alltför avlägsen förkylning i bagaget.

Firade vistelsen med en fantastisk lunch i Biniaraix! Oliver ska ätas där de odlas! Avslutade med en jogg till Soller och så en sista fika där innan jag tog antiktåget för en timlång sightseeing genom bergen till Palma och mitt boende på New Art Hostel (kan avslöja att det var riktigt skönt att få duscha av sig sex dagars ingrodd svett, damm och lager av solskyddsfaktor).

180420aa
180420a 180420b 180420c 180420d 180420e 180420f 180420g 180420h

Det ljuva livet, sinnesro och fåglar
Trots en inledande förkylning är detta en reseupplevelse jag kommer att leva länge på. Alla sinnen fick sitt och det var länge sedan jag kände mig så totalt avkopplad och så full av energi efter en resa som denna, vilket förstås beror på att de flesta av mina resor på senare år har varit rätt så fysiskt ansträngande. Även om det nu blev vandring och en mindre del löpning på drygt 16 mil och totalt 8000 höjdmeter var det aldrig fysiskt ansträngande enligt mina mått mätt. Jag fick verkligen allt det jag önskade och mer därtill. Alla möten med trevliga människor inte att förglömma och det är ibland en fördel att resa på egen hand. Att jag sedan besökte Mallorca under bästa fågelflyttningstiden gör det hela än bättre. Fantastiskt mycket sjungande fågel och så mycket göktytor som jag noterat (50-60 om dagen) har jag förmodligen inte sett ackumulerat under mina 45 år som fågelskådare. Jag har ännu inte räknat hur många nya fågelarter jag fick in på min särskilda fågellöplista, men uppskattningsvis 10-15 i alla fall. Om någon vecka kommer de fåglar jag mötte på Mallorca hit till oss i Sverige. Ett privilegium att få möta våren två gånger och om fem dagar får jag äran att möta våren i Lake District. Vem vet, kanske får jag möta fjällpipare på Kirk fell än en gång.

På återseende! /Niklas

Mar 042018
 

001Rubriken låter förmodligen som en klyscha från en hälsotidning eller bara en fet bilreklamsrubrik, typ ”Ford Fokus gör livet…”, för er som kan visualisera en bilannons. Men faktum är att det är just så här jag upplever livet i dagsläget, inte som en bilannons, men enkelt. Eller jag kanske skulle byta ut ”livet” mot ”tillvaro”, men å andra sidan, livet är inget beständigt utan högst föränderligt. Kan så vara, på olika nivåer och till syvende och sist är det alltid vad jag fyller mitt liv med som är intressant. Eller inte. Jag minns i min rebelliska ungdom och tankarna då: ”Rutiner, dagliga rutiner, det var för vanliga döda, inget för en punkare som jag.” Livet är föränderligt. Konststycket idag är väl snarast att kunna skilja rutin från slentrian.

Upprinnelsen till detta inlägg härrör inte från någon storslagen ingivelse eller nära-döden-upplevelse utan kom bara som ord i mitt huvud förra veckan när jag slet i Elefantbacken på väg hem från jobbet: ”Fasen vad skönt det är med fokus och rutinerna som kommer med det och dedikerade mål. Så härligt enkelt!” Vi får backa bandet ytterligare för att förstå bakgrunden till orden som uppkom där i Elefantbacken en sen eftermiddag i slutet av februari 2018. Förra året var ett annorlunda år på flera sätt. Ett lärorikt år sett till äventyrliga utmaningar. Å ena sidan var det Wainwright med minutiös planering och ett grovplanerat fjälläventyr å andra sidan. Förväntningarna inför Wainwright var sjukt uppskruvade och till detta kan min plötsliga oförmåga att då anpassa mig till de yttre förutsättningarna som uppstod under själva äventyret adderas som en mental bromskloss. Märkligt hur det kan bli. Och det är inte alltid att lärdomarna kommer i stundens ingivelse utan långt senare. Ett par månader senare efter Wainwright var det så dags för det traditionella fjälläventyret i augusti månad. För detta äventyr hade jag långt tidigare (i kontrast till Wainwright) beslutat att bara göra en grov plan på upplägg för de 11 dagarna. Inga hålltider, inga bestämda distanser, utan bara låta terrängen, väder och dagsformen diktera villkoren för mitt äventyr. Och, framförallt, inga uppsatta mål om att springa till varje pris. Nä, fjälläventyret ifråga blev lika mycket ett experiment med en mix av löpning och speed-hiking. Det var en fantastisk upplevelse att röra sig med lätt packning genom ren vildmark, korta dagar, långa dagar, springa, vandra, mestadels i sämre väder men med många solglimtar. Att avverka hela 43 mil på 10 1/2 dagar genom att springa (35%) och snabbvandra (65%) var en omvälvande insikt. Som alltid är det i huvudet vi sätter upp onödiga —  och inte sällan obegripliga — fixa idéer som lätt blir till barriärer. När det gäller Wainwright var jag helt inställd på att springa merparten av de springbara partierna av de 52 milen, trots att 30-40% utgörs av stiglös terräng och uppför springer man ju ändå aldrig. Det behövdes en fjälltur med en skön blandning av löpning och speed-hiking för att det skulle gå upp ett ljus om att man kan komma långt, riktigt långt, med denna mix och bara acceptera det som det är. Det handlar om att vara i rörelse och bara ha en packning på 9-10 kg. Långa dagar utan att bli trött!

Så, under denna gångna hösten fick jag ny glödande energi efter sommarens lärdomar. Jag beslöt mig för att ge mig på Wainwright igen 2018 men med ett nytt mindset och justeringar i upplägg. All annan planering med kartor och rutt är ju redan klara.

Hur det nu gick till minns jag inte, men jag bestämde mig ungefär samtidigt för att gå all in gällande de stående utmaningarna i Lake District. Jag har ju drömt om Bob Graham Round sedan våren 2013, rekat hela rundan på två dagar, rekat flera av etapperna och delar av etapperna under årens lopp och slutligen gjort ett försök 2016 som tyvärr fick avbrytas på grund av riktigt skitväder i natten. Så, mitt huvudmål för 2018 blev således att en gång för alla genomföra Bob Graham Round (drygt 11 mil, 8200 höjdmeter och 42 toppar) under 24 timmar. På BGR är det så många faktorer som spelar in och statistiken talar sitt tydliga språk: 1 av 3 klarar det hela vägen under 24 timmar. Bara att gardera sig med två försök i maj 2018. Fullt fokus och det har varit dedikerad backträning sedan oktober 2017. Inga halvmesyrer när det kommer till förberedelse!

002

Att jag senare i januari anmälde mig till det brutala bergloppet L’echappee Belle och nyligen Kullamannen 100 miles handlar inte om övermod eller frånvaro av sjukdomsinsikt. Nä, spridningen i tid på samtliga utmaningar ligger perfekt i tid och den ena utmaningen bäddar för nästa så att säga. Åtminstone sett till det fysiska om jag bara får hålla mig frisk och skadefri. Viktigast är dock att det finns en djup längtan inför varje utmaning, utan den blir det svårt och inte särskilt glädjefullt. Jag vet att den där genuina pirriga längtan är så obeskrivligt energigivande och motiverande!

Och vad mer? Jo, i slutet av 2017 bestämde jag mig också för att inte ta på mig några åtaganden för 2018. Går jag in för något med full fokus vill jag inte ha några sidouppdrag av något slag som stör, hur roliga och lockande de än kan verka. Fantastiskt skönt att vara konsekvent (har bara gjort ett undantag). Så, det var alltså inte särkilt chockerande med insikten som kom där i Elefantbacken förra veckan: ”Fasen vad skönt det är med fokus och rutinerna som kommer med det och dedikerade mål.” Det var snarare ett tyst konstaterande som bjöd upp till ett leende.

Kanske kan mitt nuvarande liv tyckas inrutat, kanske fanatiskt eller till och med asketiskt för en utomstående. Det är nog en blandning av alla tre och bäst av allt: Jag njuter av den enkelhet detta dedikerade fokus erbjuder. Så lite yttre distraktion som möjligt! Och ni undrar säkert hur en dag eller en vecka i mitt liv ser ut just nu eller så bryr ni er inte ett skvatt. Till saken hör också att jag inte har en familj utan de förpliktelser som ryms i mitt liv är två kärleksfulla katter och ett arbete med underbara kollegor fyra dagar i veckan. Och till arbetet är det 2 kilometer genaste vägen. Jag har ingen TV som äter upp dyrbar tid. Inget hus som behöver skötas om. Ingen bil. Jag har det jag behöver helt enkelt och närmaste stig 200 meter från porten. Det är mitt val men tro inte jag saknar förståelse för andra människors och vänners livssituationer. Jag är mäkta imponerad av alla de som har en familj med barn och allt vad det innebär och ändå får ihop det med träning och kunna förbereda sig inför grymma utmaningar utifrån de förutsättningar som ges.

005

Så, en vanlig vecka för mig är långt ifrån exotisk på något sätt men det är rutinerna och enkelheten som följer som är den ljuva biprodukten i att ha grym fokus. Det är också en fantastisk känsla som också inbegriper balans och välmående. Faktum är att jag inte haft detta fokus eller känt denna sköna upprymdhet sedan året innan Dragon’s Back Race 2015. Känslan gör mig lycklig!

Det är ett privilegium att kunna gå, cykla eller springa till och från jobbet. Så effektivt. Jag arbetar fyra dagar i veckan och sedan början av februari transportlöper jag alla fyra dagarna. På morgonen blir det 3-5 km och på hemvägen 13 km på fina stigar i Årby plus 5-10 repetitioner i Elefantbacken varannan eftermiddag. Kör lite fart och baklängeslöpning invävt. En gång i veckan blir det 50 minuter simning innan jobbet. Skönt för hela kroppen och bonus att få avsluta med en bastu. Kör styrka varje dag men har lagt av med att det måste vara långa styrkepass. Bättre med 10-15 minuterspass än inga pass alls och då kan det till och med bli ett både på morgonen och kvällen vissa dagar. Jag brukar dock få till ett längre styrkepass i veckan på typ 40 minuter. Vidare minst ett dedikerat backpass i veckan som genererar mer än 1000 höjdmeter och spritt på olika backar med olika lutning och underlag i Vilsta eller Marvikarna. Fokus både på uppför och utför. Försöker få ihop 2000-2500 höjdmeter i veckan. Ett långpass i veckan på 30-50 km (minst en tvådagars i månaden på 9-10 mil). Använder GPS-klockan enbart på långpass och det dedikerade backpasset, annars klocklöst. Söndag är normalt min verkliga vilodag och jag bokar aldrig eller sällan in något. Resten av min fria tid går till att läsa och skriva och umgås med mina två underbara katter. Är förstås jättenoga med maten och sömnen, men jag går inte in på min kostcirkel. Var och en får hitta sin. Ja, ungefär så ser en vecka ut. Vecka in och vecka ut. Lustigt nog upplever jag aldrig min tillvaro som inrutad och eller att den är byggd på måsten. Jag springer för springandet skull och de enda pass som jag kan kalla träningspass är när jag kör dedikerad backträning och styrka, resten är bara rent nöje om än svettigt och slitigt emellanåt. Jag har ändå så mycket tid över för annat som jag älskar, vilket givetvis är viktigt för en balanserad vardag.

003

Slutligen är det bara så häftigt att känna ett skönt välmående, våren som närmar sig och kroppen min som blivit så mycket starkare efter några månaders fokuserad och varierad ”träning” med framför allt kontinuerlig backträning. Det är en kick, inte minst mentalt, med tanke på de utmaningar som stundar. En annan stor källa till glädje just nu är att springa och planera tillsammans med Patrik, Simon, Marie och resten av gänget som ska till Frankrike och köra L’echappee Belle i augusti. Som Patrik sa igår på långpasset genom snö och solsken på Simons födelsedag: ”Niklas, det verkligen märks hur jäkla taggad du är inför Echappee!” Ja, och jag kan bara svara att en stor anledning till just denna glädje är att få vara del i denna resa med sköna vänner mot ett gemensamt äventyr, alla med sina egna mål. Det är en oslagbar kombo!

Om jag för 35 år sedan läst den här texten hade jag förmodligen avfärdat författaren som en mycket tråkig, ja närmast tragisk person, som fyllt sitt inrutade liv med disciplin och självplågande aktiviteter helt befriad från all form av spontanitet och glädje. Allt har och tar sin tid. Ja, det har tagit tid, mycket träning och 8 1/2 år utan alkohol för att nå dit jag är idag: Ett enkelt liv i direktsändning!

004