Niklas

Okt 292019
 

ingressbildDet råder ett förväntansfullt och ordnat kaos här hemma. Packar, ordnar, sorterar och slänger. Löpvila. Uppladdning. På torsdag morgon bär det av till den hyrda stugan i Mölle för uppleva årets upplaga av Kullamannen 100. Starten går klockan nio på fredagmorgon i Båstad. Ett äventyr på 174 kilometer. En prövning som kräver tålamod och en portion ödmjukhet. Fredag den 1 november innebär också ett annat äventyr att packa för. Tillträde till ny lägenhet i Torshälla, som jag väntat tålmodigt på i snart fyra år. Tålamod är något jag är duktig på. Lång tålmodig träning. Så vad passar väl bäst bland flyttkartonger och uppladdning med gröna drinkar och lax, lax och lax? Snart två år sedan jag uppdaterade kompendiet Min basutsustning för löpäventyr och speedhiking. Sagt och gjort, den som är intresserad och går igång på utrustning för diverse äventyr, det vill säga färdas med lätt packning, finner härmed en uppdaterad version. Innehållet gör inte anspråk på att vara komplett eller fullödigt och inte heller ser jag mig själv som någon form av expert på att packa lätt. Jag är varken gramjägare eller prylnörd. För mig är upplevelsen det primära och eftersom jag älskar att färdas genom naturen från morgon till kväll när kroppen så önskar och vädrets makter tillåter är lätt packning en grundförutsättning. Lätt, funktionell och säker utrustning gör färden så mycket angenämare. Och jag skulle aldrig göra avkall på säkerheten. På mina äventyr som varar mellan 5-20 dagar ligger utgångsvikten på max 11 kg, av vilka 5-6,5 utgörs av utrustning och resterande av mat/energi. Med den största ryggsäcken (32 liter) får jag plats med mat och energi för 5-6 dagar, men beroende på resmål drygas maten ut under färden eller så inhandlas/hämtas en ny ranson för ytterligare 5-6 dagar. För mig är detta inget problem då planering av varje äventyr ligger mig nästan lika varmt om hjärtat som själva äventyret i sig. Och då syftar jag inte ett upplägg planerat i detalj. Väder, terräng och kropp bestämmer förlopp och framfart. De flesta av mina äventyr där packningen ligger på 7-11 kg utgörs av en mix av löpning/lufsande och speedhiking. Speedhiking eller snabbvandring låter dessvärre som man har bråttom att komma fram, kanske än mer när man kommer springande i fjällen och passerar vandrare med 20-25 kg på ryggen. Vi göra alla våra val. Jag gör mina och dömer inte andra. Hur jag njuter på min färd är min sak och jag gör det bäst med lätt packning och med fötterna i ett par sköna trailskor.

Så håll till godo! Kompendiet innehåller kommentarer och lite tankar bakom val utrustning, min matmeny som förfinats genom åren och exempel på packlista från en minnesvärd men kylig färd i svensknorska fjällen 2017.

Min basutsrustning för löpäventyr och speedhiking 2019 >>

omslag

Sep 192019
 

00aVi var 13 taggade stiglöparentusiaster som mötte upp på parkeringen i Tivedens nationalparks huvudentré i lördags förmiddag. Tidig avfärd från Stockholm, Trosa, Västerås, Eskilstuna och Katrineholm. Men vi var inte ensamma. Det var ju Vandringens dag runt om i landet! Parkeringsplatsen fylldes snabbt. Glada vandrare en masse runt om i nationalparken. Glada miner med lätt särade läppar som andades in sval krispig luft med tydlig smak av september. Molntussar mot en djupblå himmel. För nio av de tillresta väntade helt nya stigar genom fantastisk natur. Skulle kunna vara smått avundsjuk om det inte vore för att det är omöjligt att tröttna på denna oas av gammal skog som kantar de slingrande stigarna. Tystnaden. Träden som ljuder av vinden och skratten från ett gäng glada stiglöpare som hänger kvar i luften innan de tonar bort. Brusfri natur. Förundran och den barnsliga glädjen som avlöser varandra. Var och en med sin upplevelse. Avskalat, rent och enkelt. Delad glädje är sannerligen dubbel glädje!

Jag har i ord förmedlat en del av mina tidigare besök i Tivedens nationalpark och har inte för avsikt att göra det på nytt. Anledningen till gångna helgens besök tillsammans med likasinnade var just att låta var och en själv uppleva nationalparkens stigar och sagolika natur med dess fantastiska sprickdalsterräng. Man kan inte läsa sig till sann upplevelse. Om jag så sprider superlativen som förföriska förespeglingar är det bara ord. Mina ord. Sann glädje och eufori som skapar minnesbilder kan bara ett besök i nationalparken erbjuda. Olika för var och en. Detta blir således ett inlägg där deltagarnas egna bilder får förmedla två dagars härlig stiglöpning i Tivedens nationalpark 14-15 september. Aptitretare till en större helhet!

00b 00c

Lördag 14 september

Vi började med Trehörningsrundan men gjorde en avstickare på den gamla fina orangemarkerade öglan förbi Blanksjön. Härlig smal och kuperad stig genom fin natur. En sällan trampad stig som varmt kan rekommenderas. Här blev det ett trevligt missförstånd varför ett litet gäng sprang motsols och mötte resten av sällskapet som sprang medsols med en liten omväg. Stigen längs Stora Trehörningen är fin, stundtals teknisk men med minimal kupering. Efter ”backhopparklippan” avnjöts läckra Tärnekullerundan sedan vidare till sevärdigheterna Junker Jägares Sten och Stenkällan. Längs Vitsands långa fina beach bjöd vi alla fikande vandrare på gracil snygglöpning som hade fått cat walken i Paris att blekna. Stenkällan avnjöt vi två gånger beroende på en läcker omarkerad utförslöpa från Stenkällehuvud. Tillbaka till entrén intogs medhavd lunch om än aningen sent. Därefter var det dags för den tekniska och kuperade Trollkyrkerundan med Stora och Lilla Trollkyrka. Den senare med vy österut mot ett glittrande fjärran Vättern.

Framåt sena eftermiddagen bar det slutligen av till vårt boende i Tivedstorp, 1600-talsidyllen några kilometer norr om nationalparken. Molnen rullade in. Regnet svalkade skönt mot naken hud på väg mot bastun. Så ljuvligt skönt med ett riktigt bastubad och hela gänget fick plats i den minimala bastun. Smäckra stiglöpare. Finns det hjärterum…

Vi hade beställt både middag och frukost. Louise och Malin hade tagit inbjudan seriöst och klätt upp sig för galamiddag. Galant! Vi var inte det enda sällskapet och vi skulle dela den stora fina lokalen i Kaffestugan med ett annat sällskap på 40 personer. Visade sig vara Sörmlandssmurfarna, en regionalavdelning till Rikssmurfförbundet, som skulle ha 50-årsstämma. Stämning var mycket god utan vare sig magiska svampar och spetsad hallonsaft. Den utsatta tiden för middagen flöt sakta förbi medan hungern ökade för varje minut. Utsvultna stiglöpare är inte att leka med. Till slut bjöd Anders och hans vänner in till en sagolik grillbuffé. Den var värd varenda spänn. Den hade allt, även för vegetarianer, glutenintoleranta och flexitarianer. Tror alla av oss tog om och då hade nya grillrätter plötsligt lagts upp. Och vilka delikata kalla såser! Så det var bokstavligen en proppmätt skara när undertecknad dukade fram den numera traditionella och specialkomponerade Florida cheescake med grädde och hemmaodlade björnbär. Det skrattades och klappades när de uppspelta smurfarna sjöng och skålade. En gammal löparkompis fru som fyllde 50 år, tillfälligt förklädda till smurfar. Deras glädje! Vilken dag, vilken afton! Det blev tidig kväll för de flesta. Ljuvligt tyst.

01a 01b 01c 01d 01e 01f 01g 01h 01i 01j 01k 01l 01m 01n 01o 01p 01q 01r 01s 01t 01u 01v 01x 01y 01z 01zz 01zzz 01zzzz

Söndag 15 september

Inte alltför tidig uppstigning men vi städade och packade ihop snabbt innan frukosten som serverades vid åttasnåret. En god frukostbuffé även om det glutenfria brödet lät vänta på sig. Inte något micrat här inte. Tinat i riktig ugn ska det vara! Klockan nio bar det av till nationalparkens huvudentré. Uppenbarligen på god fot med vädergudarna. Nattens regn upphörde på morgonen. De vinddrivna molnen tog höjd. Klarblå luckor i molnen. Härligt syrerik luft i skogen medan blåsten piskade upp vågor i Stora Trehörningen. Solen tog över alltmer och molntäcket löstes sakta upp medan vi avnjöt nya stigar. Vi började med en kort specialare med Oxögabergsrundan till Stigmanspasset och därefter en fin omarkerad stig för att senare komma till Trollkyrkesjön där vi tog farväl av Malin och Louise som valde att ta Trollkyrkerundan innan hemfärd. Vi andra hade den långa specialrundan med flera slingor inklusive Oxögabergsrundan i sin helhet kvar att uppleva. Det blev många fina stopp och skratt innan vi slutligen nådde Trollkyrkesjöns smaragdgröna vatten för tredje gången denna helg. Några valde den blå stigen till entrén medan åtta pojkar tog Trollkyrkerundan medsols. Den sista kilometern avslutades med en väldigt omanlig slutspurt i vansinnigt tempo över stock och sten.

Det är något märkligt med tiden i Tivedens nationalpark. Den har sin egen gång. Inte statiskt rak som atomur. Den svänger med upplevelserna, den följer stigarnas ringlande färd genom grönt blåbärsris, flyter fram över de slipade hällmarkerna, fastnar lite i gyttjehålen, slirar lite i sidled över fuktiga vindfällen och står närmast stilla när en skara stiglöpare stannar till och förundras nedanför ett jättelikt flyttblock. Alla bär vi med oss något av Tiveden och dess gammelskog. Minnesbilder, doft, ljud, tystnad, glädje, att bara få vara, här och nu i en ljuvlig bubbla tillsammans med andra. Allt detta inkapslat, i säkert förvar i vår inre katedral. Att väcka till liv när så behövs.

Och om alla fotografier gav er mersmak och ett outtalat begär efter mer kan Henriks suggestiva kortfilm från helgen varmt rekommenderas!

02a 02b 02c 02d 02e 02f 02g 02h 02i 02j 02k 02l 02m

Sep 112019
 

00_introRubriken skulle lika gärna kunna vara Från tystnad till tystnad, kanske Från värme till kyla eller bara Sista semesterveckan. Det spelar egentligen ingen roll. Årets semester är över och förbrukad. Men inte glömd! Jag har inte haft en lång och sammanhängande semester sedan 2010. En vecka, tio fjorton dagar, utspridda här och där, vår, sommar och höst. Och kanske den sista långa innan pension. Om man har förmånen att nå dit. Planen att lämna finansvärldens själlösa kontorslandskap ligger fast. Om ett år är mitt landskap ett helt annat. Handfast och mer fysiskt. Nåväl, det är ett oskrivet kapitel där ord och drömmar väger lätt. Kan bara konstatera att 4 1/2 veckas semester gjort mig gott. Vanliga soldyrkare kanske inte skulle kalla dessa äventyrliga strapatser för semester. Vad vet jag? Även om kroppen min har fått jobba så har själen och skallen fått vila och njuta. Bara fokus på några få uppgifter: rörelse framåt, äta, sova, njuta, svära lite, skratta. En dag i taget. Här och nu. Avskalat. Enkelt. Primitivt. Allt jag behöver i en rygga. Började semestern med en omtumlande men vacker begravning av en speciell och godhjärtad arbetskollega och avslutade semestern med varma bad och bastusittningar på River Relax.

Mellanlandade hemmavid tre dagar efter äventyren i alperna innan det bar av igen. Ville utnyttja min semester till max. Inte tvångsmässigt fylla den till bredden med göranden, snarare fylla den med rogivande varande. För mig handlar det då om att befinna mig i naturen. Söka tystnaden. Uppleva orörd gammal skog. Förlora mig i vidderna som kalfjällen erbjuder. Undersköna stigar som bjuder in till löpning. Anpassa sig efter vädrets växlingar. Att få vara i rörelse, korta som långa dagar. Möten av allehanda slag, människor som djur. Medgång. Motgång. Samla på upplevelser. Tänk så många upplevelser och intryck man får plats med i huvudet och muskelminnet, trots att ryggsäcken blir lättare för var dag som går. Efter en hård och lång dag på fjället är en öppen eld gudasänd. Det räcker så. Om morgondagen vet man ingenting.

Allt var planerat redan innan det bar av till alperna. Efter en del funderande och klurande föll pusselbitarna på plats och logistiken klockren. Bussbiljett från Tiveden till Stockholm bokad. Mat, energi och kartor till Jämtlandsäventyret låg snällt och väntade hos mamma. Skulle även hinna bada, äta middag med mamma och gosa med min katt Gloria innan det var dags att ta nattåget mot Åre. Enkelt, eller hur?

Tivedens nationalpark

01aJag kan omöjligen tröttna på stigarna och gammelskogen i Tivedens nationalpark. Tystnaden inte minst! Fredagen den 30 augusti tog jag lunchtåget från Eskilstuna till Laxå och därifrån eftermiddagsbussen till Tived kyrka. Varmt och växlande väder. Skulle nog bli rätt varmt i min tresäsongssäck på nätterna, men jag skulle inte ha möjligt att byta utrustningen mellan Tiveden och Jämtlandsfjällen. Och jag åker inte till fjällen i september med en tvåsäsongssäck.

Ville även passa på att testa några nya stigar liksom ett upplägg inför en kommande social stiglöparhelg i nationalparken. Steg av bussen vid Tived kyrka och tog den mycket gamla kyrkstigen mellan Tived och Tivedstorp. Fin stig som ringlade sig genom sprickdalslandskapet, genom gammelskog och längs skogsmyrar. Blåmarkerad. Strax innan Tivedstorp vek jag dock av söderut mot Vitsand för att se nya områden om än från grusväg. Mötte knappt en själ. Tog mig längs nationalparkens stigar sakta mot min favoritudde som skjuter ut i södra Stora Trehörningen. Där har jag sovit flera gånger. Njöt av en vacker kväll på den höga berghällen. Storlommar ropade till och från. Underbart att de fortfarande låter höra sitt ödsliga rop trots att häckningssäsongen är över och ungen närmast fullvuxen (de lägger bara två ägg och normalt överlever bara en unge). Blev för varmt att sova i säcken. Fick ha den som täcke.

Lördagen blev en solig och varm dag historia. Avnjöt en magisk frukost och gladdes åt hela nio storlommar i viken väster om udden. De bjöd på hela sin repertoar av läten och det var särskilt kul att höra de ungas rörhönelika knorranden. Rätt mycket vandrare i området kring huvudentrén men mötena minskade drastiskt i takt med ökande avstånd från entrén. Det blev mer eller mindre Urtiven all in. Avnjöt den gamla orangemarkerade stigen via Blanksjön i vilken det låg en liten flock om fem storlommar, som utstötte både det utdraget klagande lätet liksom det märkligt skorrande lätet. Njöt. Många stopp. Testade lite omarkerade stigar som anslöt eller förband de markerade. På sena eftermiddagen var jag tillbaka till min favoritudde. Tog ett skönt dopp. Ljuvligt efter en svettig varm dag. Vacker skymning! Hade lekt med tanken på att sova under bar himmel på Lilla Trollkyrkas fina topphäll, men glad att jag inte gjorde det. Åskade och blixtrade duktigt med tillhörande hällregn i stort sett hela natten. På söndag morgon upphörde ovädret. Dramatisk soluppgång. Uppsprickande moln. Och det blev en fin morgon och förmiddag på stigarna i parken. Mötte inte en enda människa. Testade en omarkerad stig. Otroligt vacker. Att det sällan går människor på den var uppenbart med tanke på alla kantareller längs stigen liksom 10-tal orrar och en tjädertupp som flög upp, de första på hela helgen. Därefter var det dags att runda av med Bergslagsleden ner till Stenkällegården med tillhörande fika och snack med den trevliga ägaren. Ett nytt åskoväder var i antågande och när jag klev på bussen mot Stockholm kvart över elva började det ösregna. Antingen ligger jag bra till hos vädergudarna eller så ligger jag bara steget före dem.

Tivedens nationalpark är verkligen en oas som ger mig sinnesro. När bruset och alla ljud i människobyn blir mig övermäktigt kommer Tivedens nationalpark vara min räddning tillsammans med Marvikarna och Åkers bergslag.

01b 01c 01d 01e 01f 01g 01h 01i 01j 01k 01l 01m 01n 01o 01p 01q 01r

 

Jämtlandsfjällen 2-6 september

02_introEfter att ha badat, ätit, packat om, umgåtts med moder och katt bar det av till T-Centralen. Inhandlade frukost innan jag klev på nattåget till Åre och Duved med avgång 21:15. Nostalgi. När var det jag sov på ett nattåg senast? Minns inte. När var jag i Jämtlandsfjällen senast? Slutet av 70-talet: Funäsfjällen och Flatruet. Ung och hängiven fågelskådare. Början på 80-talet: Vandring på Åreskutan med omgivning. Aldrig varit i Jämtlandsfjällen för att springa eller uppleva naturen med lätt packning. Tyvärr var det för meckigt att ta sig till ”Gränslandet” vid norska gränsen mellan Idre och Funäsdalen så det blev nattåget till Undersåker. Hade kollat lite snabbt i den Jämtlandslitteratur jag har och köpt ett par Calazo-kartor inför detta äventyr. Jag hade ett mål och det var Pyramiderna och Lunndörren. Rätt skönt att ha noll koll och bara låta det bli som det blir. Fördelen med att kunna springa långt och tillika färdas med lätt packning är att en mil extra hit eller dit inte spelar någon stor roll. Och i fjällen älskar jag att färdas från morgon till kväll.

Vaknade vid sju på måndag morgon. Sovit gott hela natten. Var uppe och pissade en gång, men annars god sömn. Skulle vara framme i Undersåker 07:50 men det visade sig att tåget var två timmar försenat beroende på ett blixtnedslag i någon elcentral varför tåget hade fått ta en omväg över Köping/Arboga. Nåja, så skönt att åka tåg och inte ha bråttom någonstans. SJ bjöd på kaffe och jag tog min lätta rygga och inkvarterade mig i sittvagnen med bara några få människor. Snett mitt emot satt en gänglig tjej i Hoka-skor. Vanliga döda går ju inte direkt omkring i Hokas. Måste vara löpare. Man är arbetsskadad. Inom fågelskådning scannar man av människor och beroende på outfit och kikarmärke sorteras de in i olika fack och jag har kommit på mig själv att göra detsamma även med (potentiella) löpare och vandrare. Det sker per automatik men insorteringsfacken är aldrig den faktiska slutsorteringen fast det är spännande hur vi människor fungerar. Vi sorterar dagligen, inte bara sopor och information. Vad jag skulle göra i Jämtland var nog inget mysterium för medresenärerna, men min cykelkeps brukar göra de säkra osäkra. Hursom, tjejen snett mitt emot var den av oss som tog mod till sig och frågade slutligen ”Ska du upp och springa?” Och sedan var samtalet igång. Trevligt. Berättade att jag mer eller mindre kom direkt från Tivedens nationalpark. ”Nämen vad kul! Jag har nämligen varit involverad i arbetet med återinvigningen och särskilt arbetat med att ta fram det nuvarande stigsystemet”, berättade Gisela (som hon heter). Visade sig arbeta på Naturvårdsverket och bosatt i Östersund. Världen är liten ibland, men det är ju ingen nyhet. Jag tog fram ena kartan och Gisela kom med tips. Det hetaste tipset var en annan väldigt fin triangel i Jämtlandsfjällen: Vålåstugorna–Gåsenstugorna–Stensdalsstugorna. Innan Gisela steg av i Östersund fick jag hennes mailadress och jag mailade över länken till Löpäventyr i Urtiven och avslutade mailet med ”Vem vet, kanske vi ses på någon fjällstig framöver”.

Under dryga timman från Östersund till Undersåker hann jag med ytterligare några koppar kaffe och en medhavd ostkaka. Gäller att fylla på depåerna. Studerade kartan. En ungefärlig plan på färdrutt började utforma sig som inkluderade Giselas triangeltips, då den var enkel att inkludera från Lunndörren. Spännande med helt nya domäner och ingen som helst aning om vad som väntade! Steg av i Undersåker strax efter tio. Kontrast! Från 24-25 grader i Tiveden till ett gråmulet Jämtland och 5-6 grader. Vantar på. Bara bita ihop och nöta de åtta kilometerna asfalt till Edsåsdalen. Här nedan följer en kortfattad dag-för-dag-summering med ett urval fotografier.

02_karta

Dag 1: Undersåker–Edsåsdalen–Grofjället–Hållfjället–Ottfjället
Den åtta kilometer långa asfaltsvägen från Undersåker och Edsåsdalen var bara en transportsträcka att avverka och sedan snabbt förtränga. Jag har aldrig sprungit Axa/Kia Fjällmarathon men nu tog jag den leden och slapp trängas med en massa andra löpare. Fantastisk läcker stig! Först genom härlig gammelskog, gles granskog med inslag av björk som upp mot Grofjället övergick i helt underbar fjällbjörkskog. Noterade en fjällvråk, enstaka ljungpipare, några korpar, mycket trast och en hel del bergfink i skogen. Både från Gro- och Hållfjället bjöds det på fina vyer i alla vädersträck. Körde obanat ner från Hållfjället och stötte en flock med fjällripor. Kom på fjällmaraleden igen ner mot Hållfjällstugan. Mötte ett trevligt vandrarpar (som visade sig bo grannar med Tiveden!) och vi pratade säkert en kvart eller så. Fortsatte sedan på den läckra stigen ner till Nordbottnen. Ett fint duggregn fyllde luften sedan ett par timmar tillbaka. Den långa klättringen uppför det långsträckta Ottfjället tog sin tid. Kom till slut fram till Ottfjällstugan, en rast- och nödstuga med två bäddplatser och kamin. Eftermiddagen var sen och det började klarna upp snabbt. Vacker vy västerut och jag misstänkte att det skulle bli en fantastisk solnedgång. Beslöt mig för att sova i stugan över natten. Västlig svinkall vind. Åt min middag medan solen sakta började sänka sig. Klättrade sedan upp till Västertoppen för att avnjuta panoramavy och solnedgång. Underbar första dag på äventyret och vilken sagolik natur! Sov gott men det blåste upp till halv storm under natten. Ven i knutar och skorsten.

02_a 02_b 02_c 02_d 02_e 02_f 02_g 02_h 02_i 02_j 02_k 02_l

Dag 2: Ottfjället–Vålådalens fjällstation–Grönvallen–Pryramiderna–Lunndörren
Vaknade tidigt. Steg ut ur stugan. Blåsten hade sansat sig men det var kyligt värre. Åt frukost. Packade ihop och fortsatte på fjällmaraleden. Härligt när stigen till slut började gå utför i skönt medlut och kunna tassa på över spänger och fin löpbar stig. Mötte en del vandrare sista kilometern innan Vålådalens Fjällstation. Gled in på Trail Center Caféet. Snackade med en Niclas som mekade cyklar och strax var det dags för fika och det visade sig att de hade en riktig espressomaskin. Yes! Och Niclas var en klippa på att fixa latte. Det blev två latte, två grymt goda hembakta bakverk och en glass innan det var dags att fortsätta färden. Tog stigen mot Lunndörrstugan för att sedan vika av mot Grönvallen och Pyramiderna. Underbar luftig skog av kombinationen gammal gran och björk för att plötsligt övergå fin tallskog eller ren björkskog, längs eller över vattendrag och öppna myrmarker. Kungsfåglar, tofsmesar, talltitor, bergfinkar, sidensvansar, rödvinge- och taltrastar, grön- och gråsiskor fyllde skogarna med sina läten. Pyramiderna var läckra och sträckan från Pyramiderna till Lunndörrstugan och vidare genom U-dalen till Lunndörrspasset gav väldigt många associationer och flashbacks till Padjelanta. Fantastisk läcker sträcka! Vädret växlade och jag klarade mig faktiskt helt från regn. Men ljusspelet var läckert med sol, moln och draperier med regn. Den nio kilometer långa dalgången ner till passet var otroligt läcker och tacknämligt nog blev det nio kilometer tillbaka. Passerade ett litet tältläger och en trevlig snubbe från Duved satt i tältöppningen och drack te. Blev en kvarts snack om naturen, ljuset och färgerna. Hittade en fin tältplats knappa kilometern från Lunndörrstugan längs stigen mot Vålåstugorna. Medan jag slog upp tältet hoppade en orädd blåhake fram bland riset. ”Dags för dig att dra till Indien vilken dag som helst”, viskade jag lågt medan jag stod orörlig och betraktade den lilla juvelen. Så ljuvligt tyst!

03_a 03_b 03_c 03_d 03_e 03_f 03_g 03_h 03_i 03_ii 03_j 03_k

Dag 3: Lunndörren–Vålåstugorna–Gåsenstugorna–Stensdalsstugorna–Tvärån
Vaknade i en ljuvt skön varm sovsäck men nästippen var kall. Skulle öppna yttertältet, knastrade som fruset rispapper. Kondensen hade frusit till gnistrande frost. Klar himmel utanför men solen hade ännu inte höjt sig över Anarisfjällen. Fixade grötfrukost. Mätt och belåten slöt jag återigen ögonen. Flöt bort och vaknade av att solen värmde tältet. Det är så varje morgon borde starta i livet. Dags att stiga upp. Vilken morgon. Vädret och den fantastiska sträckan med den minimalt gångna stigen mellan Lunndörrstugan och Vålåstugorna var – för att gå händelserna i förväg – outstanding. Varierande och helt fantastisk natur. Om sträckan mellan Pyramiderna och Lunndörrspasset gav associationer till Padjelanta framkallade sträckan fram till Vålåstugorna ständiga minnesbilder till Nordkalottleden mellan Vaisaluokta och Hellemobotn i Norge. Sträckan mellan Lunndörrstugan och Vålåsturgorna går inte att beskriva, den måste helt enkelt upplevas. Jag hade en förhoppning att kunna avnjuta sträckan åt motsatt håll följande dag. Så vacker var den! Efter Vålåstugorna blev det dock tuffare. Fint väder och relativt fin stig. Men, det mulnade på och vinden ökade markant och upp mot Gåsenstugorna är landskapet stenigt och kargt samt konstant stigning. Tidskrävande. Från Gåsenstugorna vidare mot Stensdalen hade jag tack och lov vinden mer eller mindre i ryggen liksom medlut på stigen. Frodigare och vackrare ju närmare Stensdalsstugorna jag kom och nere i den vackra fjällbjörkurskogen längs fin jämn jordstig var frälsningen nära. Kalkylerade på att ta av mot Vålåstugorna från Stensdalsstugorna. Konstaterade att det skulle bli tre 45km-dagar på raken, inga lättsprungna sådana. Skulle inte ha mycket till marginaler sista dagen till Undersåker. La ner planen. Jag var inte i Jämtlandsfjällen för att pressa in så mycket som möjligt. Där någonstans hade jag inte bara överväldigats av den natur jag mött utan också insett med väldigt stor glädje att jag hittat ett likvärdigt alternativ till mitt älskade Padjelanta. Och så mycket enklare att ta sig till. Inte lika tidskrävande heller. Med minst lika fantastisk natur!

Hittade en fin tältplats vid Tväråns fors ett par kilometer efter Stensdalsstugorna. Bland dagens fågelskörd märks många fjällripor, ljungpipare, en flock vackra snösparvar strax innan Gåsenstugorna och så hörde jag storfalk (pilgrims- eller jaktfalk) vid en gigantisk klippvägg. Regn hela natten.

04_a 04_b 04_c 04_d 04_e 04_f 04_g 04_h 04_i 04_j 04_k 04_l 04_m 04_n 04_o 04_p 04_q 04_r

Dag 4: Tvärån–Vålådalens fjällstation–Ottfjället–Hållvallen
Vaknade hyfsat tidigt. Ingen brådska. Uppehåll från sjusnåret. Skön temperatur. Slog ihop ett blött tält. Tassade på genom Vålådalens fina skogar. Njöt av skön luft, fåglars läten och en hägrande finlatte på Vålådalens fjällstation. Regnet hängde i luften. Ljuvligt när jag nådde Fjällstationen, men innan latten ägnade jag en timma inne i ett fantastiskt Naturum och samtal med Ann-Marie samt en liten guidad tur om det före detta pensionatets historia. Inne på fjällstationen avnjöt jag finlatte, hembakt och våffelbuffé (blev sex våfflor med grädde och hjortronsylt). Sedan var det det där med att kanske ”mötas på en fjällstig någonstans framöver”. När jag avnjutit mina våfflor och liksom jäste i frosseriets ögonblick noterar jag två kvinnor som slår sig ner vid ett bord längre bort. Men… men… det är ju… samtidigt som kvinnan ifråga hittar min blick. Ser hennes förvåning. Båda ler vi, reser oss och möts för en kram. Ja, det var Gisela från tåget. De hade sin årliga friluftsdag på Naturvårdsverket och de var ett helt gäng som njutit av av Vålådalen genom löpning, vandring och cykling. Så, det blev ännu en trevlig pratstund och så även med några av hennes stiglöpande jobbarkompisar. Nå, dags att tänka på refrängen över Ottfjället. Tog farväl och steg ut i den kyligt regntunga luften.

De 13 kilometerna över själva Ottfjället ovan trädgränsen blev en ursinnig kamp. Dimma (låga moln), hård jävla motvind (kuling i byarna) och horisontalt regn rätt i synen. Höll på att blåsa av några blöta spänger. Primalskriken hade förvisso en renande effekt men upplöstes omgående i den vinande blåsten. Stigen tycktes aldrig ta slut. Evighetslång. Ville bara ner i skogen på andra sidan. När var jag senast med om ett sådant här horribelt skitväder uppe bland bergen? Måste ha varit i Lake District i juni för två år sedan! Karaktärbildande. Tur att jag tankat med högoktaniga våfflor! Allting har ett slut, så även helvetet på Ottfjället. Så skönt att komma ner i skogen mot Nordbottnen. Rätt så nedkyld men det var bara att äta, dricka och röra på sig. Siktade på att ta en gammal led upp mot Hållvallen där det skulle finnas en liten stuga. Den gamla Buföringsleden var bara helt fantastisk. Stigen var knappt skönjbar och de roströda markeringarna knappt synliga. Skogen urgammal men jag hörde den viska och jag hade inte blivit förvånad om jag mött en björn som satt och åt blåbär i en glänta längs stigen. Istället fick jag uppleva underbara skogsmyrar säkert tio tjädrar varav två tuppar på nära håll och även en förbiflygande orrtupp. Efter en lång seg klättring uppför nådde jag slutligen Hållvallen. Den ena stugan var öppen för allmänheten och det fanns ved. Gjorde omgående upp eld och fixade middag. Tänk att så lite som tak över huvudet, en värmande och hypnotiserande eld och en träbrits kan göra en så euforisk lycklig. Det blev några ljuvliga timmar av kontemplation framför elden. Tack Ottsjö-Vålådalens Hembygdsförening för ved och härbärge, 200 kr swishade!

05_a 05_b 05_c 05_d 05_e 05_f 05_g 05_h 05_i

Dag 5: Hållvallen–Välliste–Edsåsen–Undersåker
Vaknade tidigt. Övervägande klart ute och solen på uppgående. Kyligt och västlig vind. Gjorde snabbt upp en liten eld. Hämtade vatten i den lilla bäcken. Fixade grötfrukost och njöt av en lång frukost med två koppar kaffe. Ingen stress. Tåget hem från Undersåker gick 16:05. Ville verkligen njuta av Jämtlandsfjällen så länge det bara gick. Alla kläder var torra, sealskinzstrumpor som skor. Packade ihop och gav mig av i härligt krispig septemberluft med aningen värmande sol. Tog Hållvalleden österut mot Ottsjö. Ett gäng ljudlig korpar kom flygande och strax kom en duvhök. En av korparna och höken lajjade sedan runt i luften. Fick mig att le. Fortsatte förbi Ottsjö och tog fjällmaraleden mot Yttervallen och Välliste. Hörde en nötskrika när jag var på väg in i skogen och undrade just varför jag inte sett någon lavskrika. Nå, de kommer aldrig på beställning och nästan uteslutande när man slagit läger i skogen. Nyfikna, orädda och alltid sugna på något ätbart, att gömma för vintern. En kilometer efter dessa tankar hör jag ett svagt jamande och en noterar en ljudlös skugga som sveper in i en gran och plötsligt sitter den där, lavskrikan. De är aldrig ensamma utan håller ihop familjevis. Snart rör sig 5-6 lavskrikor i granarna runt omring mig. Kastar ut nötter på stigen. De nappar inte men från ingenstans kommer en vackert roströd ekorre skuttande. Kunde jag önskat mig ett bättre avslut på äventyret i Jämtlandsfjällen eller 4 1/2 veckas semester? Tror inte det.

Njöt av Välliste och vyerna uppifrån toppen och hade inte bråttom ner mot Edsåsen. Tog lite slingerstigar ner längs Vällistes sluttningar innan jag slutligen tog den långa fina stigen ner mot Edsåsen och de sista kilometerna på asfalt till Undersåker. På det lilla fina hotellet Åre Fjällsätra hade de ännu inte städat undan lunchbuffén. Solen värmde i burspråket och vilken fantastisk buffé! För 135 spänn! Sa till värdinnan att om den här buffén serverats i Stockholm hade man fått betala det dubbla. Och den hade fortfarande varit värd pengarna. Man blir jävligt trött på gröt och frystorkat (oavsett smaker) efter ett tag. Tåget kom enligt tidtabell. Framme i Stockholm 22:50 och var hemma i Eskilstuna två timmar senare. Längtar redan tillbaka. Fortfarande överrumplad av den fantastiska naturen i Vålådalen med omgivning. Så länge jag har hälsan, synen och benen i behåll kommer det bli många turer tillbaka till Vålådalen för vidare äventyr och upptäcktsfärder därifrån. Kan varmt rekommenderas!

06_a 06_b 06_c 06_d 06_e 06_g 06_h 06_i 06_j 06_k

 

Aug 292019
 

01a_Intro”Det blir inte alltid som man tänkt” är en rätt utsliten fras. Och vad väldigt tråkigt livet skulle vara om det alltid blev som man tänkt, önskat och planerat. Detta äventyr hade jag planerat genomföra redan för två år sedan. Tanken var då att uppleva den långa ridgen (kammen) Hardergrat i Schweiz och Tor du Mont Blanc. Flyg var bokat och upplägget klart. Men efter en långtur i svenska fjällen var jag helt enkelt inte sugen på ytterligare ett äventyr så nära inpå och sköt alperna på framtiden. Jag lärde mig en sak och det var att aldrig planera olika äventyr för nära inpå varandra. Man tänker oftast utifrån fysiologiska aspekter och glömmer oftast den mentala biten: ”Kommer jag vara taggad? Känna suget? Spänningen?” Då, för två år sedan, var jag inte det minsta sugen efter ett fantastiskt fjälläventyr och valde faktiskt en veckas semester med att bara vara hemma som en helt vanlig svenne. Kan behövas det med, någon gång ibland. Nog om det.

Kan man planera ett äventyr? Eller handlar det om att planera ett upplägg som sedan blir till ett äventyr? Hur äventyret ifråga artar sig vet man aldrig på förhand. Det är så många faktorer som spelar in och den beskärda delen av ovisshet är också en del av charmen med ett äventyr. Bättre att följa med och inte alltid styra skeendet slaviskt utifrån en detaljerad plan, ja, eller kanske att hitta ett slags mellanting. Med vidöppet sinne, lite stålar på fickan och ultralätt packning lurar äventyret alltid runt hörnet.

Nyligen hemkommen från 17 dagars äventyr i alperna (9-25/9). Bara mellanlandar liksom. Semestern fortsätter och nya äventyr i vårt mestadels vackra land hägrar. Skriver av mig och bjuder på ett fång bilder för den intresserade.

Hardergrat – en spektakulär ridge

02aDet är smått märkligt att den 18 kilometer långa bergskammen Hardergrat inte är mer känd i löpar- och vandrarsammanhang. Dels för att den till och från omnämns som ikonisk och spektakulär i diverse media och dels närheten till Grindelwald och Eigers beryktade nordsida. Den gräsklädda kammen Hardergrat löper parallellt med sjön Brienzersee och man utgår vanligen från den lilla staden Interlaken Ost. Till Interlaken tar man sig enklast med tåg om man väljer att flyga till Geneve och i Interlaken byter man även tåg för en eventuell fortsättning till Grindelwald, som bara ligger ”runt hörnet”, bakom bergen. Tågresan från Geneve till Interlaken tar drygt tre timmar och normalpriset för en t&r-biljett ligger på (hutlösa) 1500 spänn, så förena gärna resan med både Hardergrat och Grindelwald.

Fredag 9 augusti. Tog morgonflyget med SAS till Geneve och timade in lunchtåget till Interlaken med byte i Bern. Var framme strax innan tre. Finväder och varmt. YR spådde dock antågande regn och åska mot lördagen. Fyllde på med vatten. Två liter. Startade klockan kvart över tre och tog mig an stigen upp mot Harderkulm med rysk pannbensdisciplin: ”Man ska få slita för upplevelsen som väntar”. Med facit i hand hade det varit smartare att ta kabeltåget upp till Harderkulm och sparat på både krafter och vatten. Nå, för sent att vara ångersam. Vek av på stigar mot puckeln Wannichnubel på den begynnande ridgen. Stigen genom gammelskogen tycktes oändlig men någon kilometer efter Roteflue öppnade det upp sig och där framför mig låg så början på själva kammen med dess första långa stigning. Äntligen! Glädje och pirr. Alltid lika svårt att bilda sig en exakt uppfattning via foton och filmsnuttar på nätet men där låg hon och väntade. Bara att köra på och njuta. Passerade ett par vandrare på väg upp till första toppen, Suggiturm. Fortsatte vidare mot toppen Augstmatthorn på 2137 meters höjd. Där mötte jag ett par trevliga schweizare. Mäktig panoramavy i varmt kvällsljus. Eiger och Mönch sköt upp i himlen och Jungfraus topp inte långt ifrån dem. Mörka moln var i antågande från sydväst. Njöt av vyerna innan det bar av utför. Rejält brant. Dags att börja titta efter en tältplats. Mötte ett stenbockspar med kid som utbringade höga skarpa ”nysningar” och lite senare fick jag avnjuta synen av en vacker gems (även känd som alp- eller stenget). Tyvärr den enda på hela resan. Hittade till slut en tältplats på en minimal plats i en svacka. Vacker kväll. Halvlåg i tältet och åt middag medan jag betraktade skådespelet av blixtrar som lös upp molnen inifrån. Ingen åska. Vid midnatt kom regnet.

02b_Karta
02c02d02e02f02g

Regn hela natten. Blixtar och åska till och från. Sov gott. Vaknade i gryningen till spelande orrar. Cool. Sovmorgon. Väntade på uppehåll. Fixade frukost. Slog ihop ett blött tält. Minimal sikt. Låga moln. Dimma. Duggregn till och från. Från Augstmatthorn och hela kammen bort till Rothorn färdas man uteslutande på över 2000 meters höjd. Flera informativa hemsidor avråder från att göra Hardergrat i pissväder med vått underlag. Jag förstår varför men vad hade jag för val där jag för stunden befann mig? Kammen är snäll och relativt lättvandrad fram till Gummhoren. Därefter bjuds det på många riktigt branta partier uppför och utför, luftiga och exponerade passager med stup på båda sidor varvat med pusta-ut-partier. Stigen går av förståeliga skäl i stort sett hela tiden på den halvmeterbreda kanten. Blött gräs är som bekant snorhalt och skulle man hamna på glid på någon av de brant gräsklädda sluttningarna, ja då… Det blöta gräset och den jordiga stigen som med allt regn blivit till lerstig gjorde de branta nedstigningarna smått obehagliga. Trots dobbade skor kläggade sulan snabbt igen med noll grepp som resultat. Fick stanna titt som tätt och skrapa bort lera från sulorna. Detta medan fjällripor här och där betraktade mig med berättigad skepsis och på ett ställe låg en stenbock mitt på stigen av en smal passage. Fanns inget utrymme att gå runt. Vad har stenbockar för typ av temperament?

02h 02i

När jag kom till passet Ällgäu Lücke hade jag hälften av kammen kvar och knappt något vatten kvar. Regnet hade upphört. Molnen och dimman kom och gick. Bestämde mig för att ta stigen ner mot Oberried tills jag hittade någon bäck. Jag hade tur! Bara en kilometer ner från passet låg alpängsterrassen Bitschi med en alpstuga öppen för vandrare och en vattenho med slang och kran. Vackert! Tog ett break på två timmar. Uppehåll och varmt. Åt lunch och hoppades att stenar och klippor skulle torka upp. Leran skulle jag få dras med.

02j
02jj

Den återstående sträckan mellan Ällgäu Lücke och Rothorn var avgjort den absolut mest krävande och nervkittlande. Otroligt häftigt men jag tror nog aldrig att jag känt mig så levande och fokuserad som där och då. Det fanns verkligen inte utrymme för något annat än ”här och nu”. Enkelt och primitivt. Glad att jag klättrat och kört en hel del bouldering det senaste halvåret. Känna tekniken sitta med ett lugnt och sansat rörelsemönster. Aldrig rädd, men visst kittlade det i maggropen till och från. Svårt att hitta rätta ord för den känslomässiga delen i helhetsupplevelsen. En extraordinär upplevelse.

02k
02l

Molnen steg och skingrades alltmer och jag hade flera fina möten med stenbockar och däribland många maffiga bockar. Fantastiskt att få höra deras höga läten. Några ringtrastar och ett par alpjärnsparvar noterades. Väl framme vid Rothorn var jag rätt slut mentalt men kunde glädjas åt en hel flock med härligt pratsamma alpkajor. Deras speciella läten gör en glad. Slank in på hotellets restaurang och beställde in en rejäl smörgås, cappuchino grande och kvalitetsglass. Schweiz är inte billigt, men det var värt varje spänn. Det började bli sent och istället för att leta tältplats var planen att ta en stig längre ner genom skogen längs med ridgen tillbaka till den lilla alpstugan i Bitschi. Joggade på fint och nådde stugan strax efter nio på kvällen. Ingen där. Gjorde upp eld i kaminen, fixade en sen middag och gjorde i ordning en av bäddarna. Stjärnklart ute med en begynnande fullmåne. Ljuvligt tyst. Livet.

02m 02n 02o

Vaknade till tystnad. Tunna ljusstrålar silade försiktigt in genom springor i alpstugans taknock och genom glipan från dörren. Sovmorgon. Steg ut och möttes av en klarblå himmel och het luft. Lite bröderna-Lejonhjärta-känsla över det hela. Fixade kaffe och supergröt. Satte mig i dörröppningen. Fyra korpar drog lekfullt längs kammen och en pilgrimsfalk höll låda uppåt Ällgäuwhorens branter. Packade ihop. Glad i sinnet. Upp till Ällgäu Lücke och sedan Hardergrat tillbaka mot Roteflue och Interlaken. Under lördagen mötte jag inte en själ längs ridgen. Undrar varför? Denna strålande söndag var det många hängivna vandrare ute och njöt, ja, till och med ett gäng löpare kom farande! Uppenbart att majoriteten sökte sig till Augstmatthorn, antingen från Harderkulm eller Oberried eller enklast från Lombachalp. Som flugor på en sockertopp. Härligt att få återuppleva ridgen åt motsatt håll i finväder med sanslöst läckra vyer högt ovan den turkosa smaragden Brienzersee. Noterade en vacker tryfjäril och lite senare en stor seglande apollofjäril.

02p 02q 02r 02s 02t 02u

Matade på i hettan efter den sista toppen. Var duktigt urlakad när jag kom ner till Interlaken och jag hann inhandla ätbart, glass och läsk innan jag steg på 16-tåget till Geneve. Tom och lycklig efter en minnesvärd långhelg längs Hardergrat. Skulle något under resten av resan kunna mäta sig med den denna upplevelse?

02v

Tips: Starta tidigt på morgonen. Ta bergbanan Harderbahn (kabeltåg) upp till Harderkulm eller övernatta uppe i skogen innan själva kammen. Ta med 3-4 liter vatten (möjlighet till påfyllning finns dock vid alpstugan Bitschi, max en timma t&r från Ällgäu Lücke). Stavar funkar bra fram till Ällgäu Lücke, därefter är det en hel del scrambling och stavarna är bara ivägen och faktiskt förenat med potentiella misstag. Jag packade ner stavarna. Räkna med en heldag och gör ridgen i bra väder, både utifrån säkerhet och upplevelsemässigt. En annan anledning till att starta tidigt är att hinna med sista tåget (vid 18-tiden) ner från Rothorn till Brienz, om inte så väntar en lång vandring/utförslöpa ner till Brienz, för vidare transport till Interlaken.
Bra karta över Hardergrat och området samt dagsaktuellt väder>>
Info (med läckra foton) om löpning och vandring längs Hardergrat>>

Tor du Mont Blanc runt på 4 1/2 dag

03aAnlände till Geneve på söndag kväll och det gick inga bussar till Chamonix. Tog in på ypperligt fräscha City Hostel där jag även bokat bädd sista natten innan hemresan den 26/8. De hade ett rum ledigt för en rimlig summa. Skönt att få duscha, äta riktig mat och bara sova i en riktig säng. Jag var sopslut och hade sannolikt fått en släng av värmeslag. Rivstarten på Hardergrat hade verkligen sugit musten ur mig, men sådant är övergående. Bokade 10-bussen nästkommande dag (tack för tipset Kerstin R) med SwissTour via OMIO (supersmidigt, välj fliken ”Bus” och var noga med att välja dagens datum). YR spådde regn för måndagen och så blev det. Kallt och regnigt hela dagen, vilket passade mig bra för jag var inte helt återhämtad. Aldrig varit i Chamonix men insupit det mäktiga Mont Blanc massivet på avstånd. Att stiga av bussen i Chamonix var mäktigt. Riktigt mäktigt. Hänförelse och förundran. Svårt att ta in och det kändes närmast overkligt att blicka upp mot de gigantiska topparna av massivet. Under hela vistelsen kunde jag faktiskt inte sluta att förundras över de dramatiska och ogripbara bergen. Drömlikt på något sätt. Inga berg i världen som jag besökt har golvat mig så totalt.

Tog in på campingen Mer de Glace vid Le Praz (tack för tipset Erik K) drygt 20 minuters promenad från Chamonix. Tog en skållhet dusch och åt en inhandlad lunch. Begav mig sedan in till Chamonix. Fikade och fönstershoppade. Otroligt mycket folk. Som en myrstack. Inte alls min bag. Siktade på att ge mig iväg på TMB (Tor du Mont Blanc) nästkommande dag så diverse energi inhandlades. Frystorkat och min egen supergrötfrukost hade jag med mig hemifrån. Kom iväg på tisdag eftermiddag. Vädret var fint och jag kände mig återhämtad. Så skönt att få sätta av på ett nytt oprövat äventyr.

Äventyret landade på 18 mil och 10650 höjdmeter och tog mig 4 1/2 dag utan någon som helst stress. Lätt packning och långa härliga dagar. Så otroligt många intryck och jag har inte tänkt skriva sönder äventyret utan låter de utvalda fotografierna tala för var dag. Dock kan jag lätt konstatera att avgjort vackraste sträckan av hela TMB var från Col du Bonhomme och hela östra sidan av massivet upp till Grand Col Ferret. Om jag åker tillbaka (och det kommer jag göra) kommer jag definitivt utgå från Cormayeur som bas för dagsäventyr på ostsidan och bortåt Aostadalen. Gillade verkligen Cormayeur skarpt. Staden gav en genuin feeling, något jag saknade helt i Chamonix. Förutom den fantastiska naturen och de oerhört mäktiga bergen var insektslivet överväldigande. Jag har nog aldrig varit med om något liknande i hela mitt liv som fågelskådare och naturmupp. Otroligt mycket gräshoppor och syrsor, humlor, bin, blomflugor och fjärilar. Totalt såg jag 15 stora vackra segelflygande apollofjärilar och innan dessa hade jag sett två i hela mitt liv! Alla dessa alpängar myllrade av liv och det gjorde mig verkligen djupt lycklig! Och sedan alla murmeldjur som visslade högt lite överallt vid sidan av ett rikt fågelliv. Noterade totalt 68 fågelarter. En grann pilgrimsfalk vid Grand Col Ferret, flera alpjärnsparvar, alpkajor, svarta rödstjärtar, några ringtrastar och en flock snöfinkar på Mont Buets sluttning är värda att nämnas. Det enda tråkiga och smått deprimerande jag faktiskt kan komma på är de krympande glaciärerna. Jag vet inte om jag lägger in för mycket känslor i saker och ting men för mig är glaciärerna som levande väsen. Jag såg foton på tio av Mont Blancs glaciärer från 1990, 1999 och 2012. Med den takt som de krympt de dokumenterade åren kommer samtliga i stort sett vara borta och ett minne blott om 10 år. Tragiskt!

Slutligen vad är oddsen att slå upp tältet på en fantastisk vacker plats ett par kilometer norr om Bonatti-stugan och på natten upptäcka att det är fullmåne? Väldigt kall natt men vilken gryning! Att äta frukost i tältet med fullmånen i dalen med snöklädda Mont Blanc i bakgrunden. Sakta med solens uppgång färgades topp efter topp röd i gryningsljuset. Ord äro överflödiga.

TMB_butterflies

Dag 1: Les Houches–Notre Dame de la Gorge, 22 km och 1224 hm

03b 03c 03d 03e 03f 03g 03h

Dag 2: Notre Dame de la Gorge–Tete d’Arp, 38 km och 2707 hm

03i 03j 03k 03l 03m 03n 03o 03p 03q

Dag 3: Tete d’Arp–Ferrache, 30 km och 1975 hm

03r 03s 03t 03u 03v 03w 03x

Dag 4: Ferrache–Col de la Forclaz, 48 km och 2137 hm

03z 03zz 03zzz 03zzzz 03zzzzz 03zzzzzz 03zzzzzzz 03zzzzzzzz 03zzzzzzzzz

Dag 5: Col de la Forclaz–Les Houches, 43 km och 2607 hm

05a 05b 05c 05d 05e 05f 05g

Topptur till Mont Buet (3096 m.ö.h) måndagen den 19 augusti

06a06b 06c 06d

L’Échappée Belle Traversée Nord – race report

04a

Tisdagen den 20/8 regnade det hela dagen varför det blev en given resdag. Tog 10-bussen från Chamonix till Geneve och därifrån tåget till Aiguebelle med byte i Chambery. Samma restid som till Interlaken men till 1/3 av priset! Blev således den första löparen i Aiguebelle att slå upp tältet.

Aiguebelle, den franska lilla byn i dalgångskorsningen tio mil sydväst om Chamonix . Omgiven av berg, klädda i lummig grönska, som när molnen ligger lågt och tunna dimslöjor svävar uppåt får en att associera till en tropisk regnskog någon annanstans i världen. Easy-going. Jag tror inte de kan stava till ordet ”stress” här, i den lilla staden som tydligen är känd för sina sinrikt utformade balkongräcken. Efter några dagar hejar man igenkännande på de flesta med ett ”Bonjoooooour”.  Damen med den lilla hunden, som kanske är i behov av rullator. Den unga trevliga kvinnan på lokala cafféet som vet vad jag vill ha i kaffeväg. Laura på turistcentret. Den lilla farbrorn som man bara vill krama om. Gräsklipparmannen. Den alltid lika glada och pratsamma kassörskan på Intermaché. Stammisarna på restaurangterrassen mitt emot de publika toaletterna. Tävlingsvolontärerna och de tillresta löparna. Under mina fyra vilodagar blev det många utforskarpromenader och många cafe aulait. Detta i kontrast till det hysteriska folkvimlet i Chamonix där miljoner euro byter ägare dagligen. Lite känsla av samhörighet med Tjuren Ferdinad: ”Jag trivs bättre här, med min kaffe latte i solen där jag kan njuta av utsikten upp mot bergen…”

Hursomhelst, en skön avstressande uppladdning inför den stundande tävlingen och jag behövde ju fylla på depåerna (lägga på hullet kanske är att överdriva), vilket jag gjorde med bravur. Hur jag än letade kunde jag inte köpa en enkel vanlig pinnglass, de såldes bara i parti och paket. Så det blev ett par literbunkar med glass som slank ner som efterrätt. Mycket ost och korv av lokala sorter. Fler och fler löpare anlände och slog upp sina tält på den anvisade plätten mitt i stan bakom turistkontoret. Träffade ett trevligt syskonpar (Martin och Veronic) från Canada, Nikerson från Franska Guyana och Tomas från Tjeckien, vilka jag umgicks med en del. På torsdag och fredag kväll var det visning av filmen Free to run. Jag såg den båda kvällarna. Klart sevärd. Fick lite tårar i ögonen men också en skrämmande insikt hur löparlivet såg ut innan 80-talet. Skrämmande och diskriminerande hur det faktiskt var och fungerade för bara några decennier sedan. Ja, det var fyra sköna semesterdagar med legitim vila, en konst även det!

04b 04c 04d 04e 04f 04g

Nummerlappsuthämtning, utrustningskontroll och annat enligt sedvanlig procedur klarades av under torsdagen och raceryggan var packad och klar på fredag kväll. Buss från Aiguebelle klockan fyra på lördagmorgonen till Le Pleynet med start klockan sex. Väderprognosen lovade klart väder och 28-30 grader varmt. Det var 18 grader när vi steg av bussen i Pleynet. Jag hade ätit en rejäl frukost på bussen och vätskat upp med 1,5 liter vatten. Kändes märkligt att vara tillbaka till platsen där jag bröt på den långa distansen för ett år sedan på grund av Giardia-infektion med diarré och lågt allmäntillstånd. Grisväder då, finväder nu. Hade redan tidigt bestämt mig för att köra halvdistansen på 85K (i år utökad med 2 km) då den långa (149K och 11400 hm) förmodligen skulle bli övermäktig med tanke på Hardergrat och TMB i benen. Jag kan bara säga som så, oavsett vilken av distanserna (149K, 87K eller 57K) man väljer utifrån sina egna förutsättningar så är varje distans brutal. Inslagen av lätta partier är lätt räknade på en hand och du får ingenting gratis. Valde även 87K för att få uppleva i stort sett hela sträckan i bergen i dagsljus. Springer man långa kommer man – i normaltakt – till Pleynet på kvällen. Sedan är det även så att valet föll på Echappee belle då jag ville fira mina 10 år som nykter alkoholist. Nu inföll den dagen den 26/8 men hur många brutalt läckra bergsultror går av stapeln på en måndag? Så jag gav mig själv den fina presenten två dagar i förskott. Man får inte vara för hård mot sig själv.

04h 04i 04j

Och vad ska jag då skriva om själva racet? Det ytterst långdragna footracet genom Belledonnemassivet. Kroppen kändes fin men jag vet aldrig säkert förrän runt 5-6 km in i ett lopp. Jag gjorde som jag brukar och ställde mig i täten vid startlinjen. Köra på hårt de första kilometerna för att få en position och framför allt undvika sega ”trafikstockningar” för att sedan dra ner till mitt tempo. Starten var försenad och de två extra kilometerna de lagt på i år visade sig just vara en loop för att dra ut startfältet innan man kom in på den tekniska smala stigen utför från Pleynet. Så, jag kunde dra ner och hålla mitt eget tempo från typ tre kilometer in i loppet. Bara köra mitt race. En lååååång dag – och förhoppningsvis en upplevelserik sådan – framför mig.

04k 04l

Körde med stavar från start och stuvade aldrig undan dem, även om jag inte använder dem utför. Vid det här laget är jag alldeles för erfaren för att slarva med energi- och vätskeintag. En salttablett (Hammers extremvariant) i timman, regelbundet vätskeintyg, äta mycket på matstationerna och däremellan en snickers/twix då och då. I och med värmen och solen som låg på räcker det inte med att bara dricka utan man behöver kyla av skallen regelbundet så jag dränkte keps och tvättsvampen (som jag hade i kepan) titt som tätt i kalla bäckar dagen igenom. I Super Collet tog jag även två portioner nudelsoppa. Fick aldrig någon energidipp under hela loppet. Visst var det kämpigt, men man kommer till en viss gräns och sedan blir det inte värre än så. Jag har ju snittat på 10.000 höjdmeter i månaden hela året och jag tror Hardergrat och TMB även de bidragit till ett stabilt genomförande.

På fötterna hade jag Trailroc 285 (Inov-8). Skomodellen som var den jag sökte inför förra årets upplaga av Echappee. Normalt kör jag ju alltid X-talon 212 (ibland Mudclaw 300)  på alla typer av äventyr. Visade sig att skon passade mina fötter och underlaget utmärkt varför jag fortsatt med modellen. Ett nytt tredje par satt på mina fötter när jag åkte ner till alperna och dobbarna var rätt nedslitna efter Hardergrat och TMB. De fungerade klockrent hela vägen. Inte en blåsa eller begynnande sådan under hela loppet. En riktigt bra sko med bra dämpning i relation till min vikt och det oftast hårda steniga underlaget. Och dessutom lätta, luftiga och sköna i varmt väder! Använde dem även på Kullamannen 100 i fjol som ”transportsko” de tio milen mellan Båstad och Mölle och där byte till 212:or för de återstående tre looparna på berget, bara som en parentes.

Så många höjdpunkter under loppet och det går inte att beskriva dem alla. Vyerna, skratten, medlöparna, variationen, peppande publik och känslan i kroppen. Fyra långa men sköna dagars väntan var över. Som kroppen hade längtat och jag, ja, jag bara följde med benen liksom. Guidade och visade vägen. Min strategi var enkel: köra mitt tempo, vara i rörelse hela tiden, springa på de löpbara partierna och lägga så lite tid som möjligt i mat-/vätskestationerna. Rörelsestrategin har jag med mig från Bob Graham Round. Det behöver inte gå snabbt bara man är i rörelse hela tiden och har ett jämnt och hållbart tempo, uppför som utför. Bara mata på uppför utan onödiga stopp i ett stadigt tempo. Tålamod och en fot framför den andra i en slags meditativ upprepning. Som sagt, höjdpunkterna var många och några minns jag klarare än andra. Klättringen upp mot Col de Moretan och den långa varierade sträckan utför fram till klättringen upp mot Super Collet (i stekande sol) var outstanding! Dessutom bjöds det där på en glest sammanhållen termikskruvande flock av 15 mäktiga gåsgamar! Vyerna från den böljande ridgen Col de Claran och den helt sagolika stigen därefter genom en prunkande dalgång. Likaså var sträckan från matstationen i Val Pelouse helt underbar med mycket löpning och solen som sakta började sänka sig och temperaturen som blev alltmer behaglig. Den avslutande sträckan på hög höjd från passet Col de la Perche till sista toppen le Grand Chat (1992 m.ö.h) var en väl tajmad och sagolik grande finale i vackert solnedgångsljus! Resterande två mil fram till målet var rätt mediokra och avverkades i pannlampans sken och erbjöd mycket löpning, euforifri men ändå med en skön känsla i kropp och ben. Matstationerna var fantastiska med än bättre utbud jämfört med i fjol och den lilla espresson på sista matstationen i les Granges var bara så underbar och kickade igång system inför den avslutande delen.

04m 04n 04o 04p 04q 04r 04s 04t 04u 04v 04x 04y 04z 04zz

Fantastiskt skönt att få passera in i mål och skaka den stora koskällan! Blev omfamnad av några volontärer jag lärt känna och så Veronice och Martin. 87 kilometer och 6250 höjdmeter på 17:02. Jag hade trott mig vara kapabel på runt 16 timmar så 17 timmar är helt i linje med min kvalificerade gissning. Jag springer aldrig för placeringar men jag var mäkta stolt att springa in bland top 30 (26:e plats totalt!) utav drygt 450 startande, av vilka 288 tog sig i mål. Lika kul är det att hålla i trenden och försvara 1:a-platsen i min åldersklass! Det som förvånade mig mycket under loppet var att de franska löparna (90% av de startande var fransmän) var grymt starka uppför men absoluta merparten var urusla utför, inte sällan gick de utför och de gick även när det kom till fin konturlöpning. Sedan såsade de alldeles för länge i matstationerna. Men men, vem är jag att klanka på mina trevliga medlöpare. Alla har vi var och en vår egen agenda hur vi vill genomföra och tillika uppleva ett lopp. En reflektion i allmänhet, men de får fan jobba på utförslöpningen. Men man ska inte dra alla över en kam och tänker då på att jag i alla långlopp oftast ”hittar” någon som ligger på samma nivå och har en snarlik strategi, antingen för en kortare eller längre period. I detta lopp drogs den franska löparen Sylvain Ratia och jag till varandra och vi höll ihop på sträckor till och från under 3-4 mil fram till stationen Val Pelouse. Det bara blev så och även han älskade utförslöpning. Fascinerande med kommunikation utan ord. Det blev en kram och ”tack för sällskapet” när han kom in i mål 20 minuter efter mig (han fastnade väl vid ostdisken i Val Pelouse). Möten som värmer. Summa summarum, en minnesvärd upplevelse och det är en så fantastisk känsla att få känna sig så stark vid 56 års ålder. Har jag någonsin känt mig så stark och så välmående som nu? Jag tror inte det. Vad är ålder? Bara en siffra som inte säger någonting. Väl använt är livet långt nog.

Jag kan varmt rekommendera detta välarrangerade event om man önskar en brutalt och vacker utmaning som är värd namnet. Dock bör man hänga på låset när platserna släpps i mitten av januari. I år sålde samtliga tre distanser slut inom två veckor och deltagarantalet per distans ligger på +500. Du hittar mer information på deras hemsida>>

Det var alles för mig. Ha en skön höst så kanske vi ses på någon stig…

Niklas

Jul 282019
 

190725aLätt att hamna i väl inkörda spår. Fotspår. Andras som egna. Oktober, man ser fram emot att följa pannlampans sken i mörkret. Och så Eskilstuna Trailklubbs årliga invigning av reflexrundorna i Vilsta naturreservat förstås. November, man längtar efter snön och den vidunderliga och fluffiga värld som öppnar sig med en pannlampa i mörkret. En månghövdad skara som bäst. Som att träda in i en annan värld. Men, framåt februari brukar man vara rätt mätt, rätt mycket trött på mörker, snö och is. Man längtar efter barmark, solvarma stigar och doft av tallbarr. De första blåsipporna och tussilagon. Man vill lägga pannlampan på hyllan. Och där, någonstans i bortglömd vrå, får den oftast ligga till nästa oktober. Och så vidare, såvida man inte har något långt ultralopp inplanerat. Ja, så långt att man får räkna med en natt eller två. En fot framför den andra. Om och om igen. Dag som natt. Men långt ifrån alla älskar vintern eller att springa i mörker med pannlampa. Tack och lov tillhör jag kategorin som gör det.

Här sitter jag i 30 graders värme och skriver om längtan till mörkret och vintern i pannlampans sken. Men nej, det var det där med inkörda spår. Kanske glömmer vi bara bort sommarnatten. Men en eller två magiska sommarnätter på läckra stigar i gott sällskap glömmer man sällan. Svårare är kanske att få tummen ur, trots att vi innerst vet att belöningen blir hundrafalt, om nu glädje och eufori eller meditativ stillhet går att mäta. Men vad passar väl bättre dessa dagar i bastuvärme och stekande sol än att springa sitt långpass om natten. Och det känns ju alltid som det går så mycket snabbare vid mörkerlöpning, om man nu vill känna sig snabb.

De senaste åren har jag försökt få till minst ett pass på sommaren längs Sörmlandsleden eller tidigare även Bruksleden. Ensam. Skönt pirrigt. Inte alltid ensam. Fåglarna och djuren finns därute i mörkret. De ser mig men jag ser inte dem. Hör dem däremot. Även om jag är väldigt duktig på fåglars läten hör jag ibland nattliga läten som jag inte kan avgöra om de kommer från en fågel eller fyrfota djur. Eller kanske en vilsen fullmånepsykopat som hamnat i primalskriksläge. Nä, det närmaste jag kommit kombinationen hjärtstopp och göra-på-sig är när jag för ett antal år sedan sprang rätt in i en flock vildsvin, mest halvstora kultingar med några morsor. Jag är mer på min vakt om jag går genom Eskilstuna en fredag eller lördag kväll. Det finns inget farligt i naturen mer än aggressiva rötter och stenar som lurar hjärnan och hugger direkt om tillfälle ges. Trötta fötter är ett lätt byte.

190725b 190725bc 190725d
190725e

Det är något särskilt med att färdas på stigar genom fin natur 8-10 timmar från låt säga ett par timmar innan skymning, vidare genom natten till gryningen. En slags djupt nedärvd känsla om liv och död. Man har överlevt ännu en natt för att möta ännu en dag i vardande. Ljuset, det rödaktiga skimret som förebådar en annalkande soluppgång. Fåglarna som en efter en faller in i konserten. Tranorna som trumpetar. Sång och ljus i en gränslös katedral. Man känner det i blodet. Att uppleva detta tillsammans med likasinnade förstärker det känslomässiga i upplevelsen. Även här något primitivt i botten: ”Tillsammans ska vi klara oss genom natten”. Men mest handlar det om glädje och som vi alla vet är delad glädje dubbel glädje!

190725f 190725g 190725h
190725i 190725j

En sträcka av Sörmlandsleden som är ofantligt vacker och närmast orörd är den mellan Järna och Läggesta. Den bjuder på en hel del kupering och mäter 53 kilometer. Givetvis tar man den fantastiskt vackra alternativa sträckningen i form av Stora Gruvrundan mellan Järna och Mölnbo. Sträckan Järna-Läggesta är även perfekt då man får uppleva både solnedgång och soluppgång, om nu vädergudarna är på det givmilda humöret. Förra sommaren blev två turer på nämnda sträcka med härliga stiglöparentusiaster och i bästa tänkbara väder. Kanske i varmaste laget på en av turerna. Denna sommar har det hitintills blivit en tur (12-13 juli) på nämnda sträcka tillsammans med ett skönt gäng. De två efterföljande helgerna har jag dock kört nattlöpning solo i Åkerskogarna och Marvikarna. I inbjudan till årets gemensamma nattlöpning utlovade undertecknad både spelande nattskärra och ropande storlom. Vi fick båda även om vi ”bara” fick se jagande nattskärra och höra dess grodlika läte från en annan. Bonus blev en maffig tjädertupp, spelande morkulla och en kull tiggande kattuggleungar.

En av anledningarna till att jag älskar Marvikarna och Åkerskogarna är – förutom närheten – dess storslagna och i närmast orörda natur med hög vildmarkskänsla. Vild och kuperat sprickdalslandskap. Inga problem att få ihop 40-50 km och få uppleva solnedgång, sommarnatt och soluppgång. De två senaste helgerna har det alltså blivit en solotur vardera för att uppleva tystnaden och det meditativa i rörelsen nattetid. Tystnaden. Ingen gång är den andra lik men den obeskrivliga glädjen inombords är alltid densamma. Att bara bli en del av miljön jag rör mig i. Betraktaren. Upplevaren av de små ögonblicken. Och visst bjuds det på oväntade möten och väderfenomen, så oväntade att Gevalias reklam känns som en solblekt instamatickopia. Jag kommer för alltid minnas morgonen den 13 juli då dimma täckte hela sprickdalen med sjösystemet Marvikarna och Klämmingen, den mäktiga lappugglan vid dödisgroparna nedanför Stenhuggarmon den 20 juli och så de två nattskärrorna som satt på stigen mellan Lilla Vasskär och Skottvång denna natt, kom som närmast typ en halvmeter. Den gångna natten bjöd även på spelande storlom och två olika kullar med tiggande kattuggleungar. Ja, bara för att nämna några i raden av upplevelser. Förvänta det oväntade och du blir ordentligt överraskad!

190725k190725l190725m 190725n 190725o 190725p 190725q

Kolla gärna in Jonas Colléns inspirerande propagandafilm, Sörmlandsleden by night, från turen den 12-13 juli>>

Än är inte sommaren slut så leta fram pannlampan, bjud in några vänner och ge er ut i sommarnatten för lite primitiv stiglöpning i glädjens tecken! Äventyret finns ofta närmare än man vill tro.

Bjuder på ett fång bonusbilder från årens sommarnattsäventyr:

190725r 190725s 190725t 190725u 190725v 190725w 190725x 190725y 190725z

 

Jun 082019
 

001Att skriva om kärlek utan att bli patetisk är en konst samtidigt som det är en konst att våga vara patetisk i sitt uttryck. Kanske lättare att beskriva platonisk kärlek eller en bubblande framvällande förälskelse. De senare kvalar nog in för denna kärleksförklaring till gammelskogen, stigarna, sprickdalarna, bergklackarna, skvattramängarna, ättestupen ner i tysta trolska små sjöar i Urtiven. Eller snarare, en slags aptitretare till er som ännu inte besökt den skogsklädda höjdryggen mellan Unden och Vättern. Ja, kärnan i själva Tiveden som begåvats med många namn över vilka en aura av sagor och folktro svävar: Urtiven, Trolltiven, Gôrtiven, Ettertiven för att nämna några. Rövarna, de fredlösa, trollen, de finska svedjebrännarna och de stora rovdjuren är sedan länge borta men den som är någorlunda lyhörd och har en portion föreställningsförmåga kommer finna denna skärva av skyddad vildmark förrädiskt beroendeframkallande. Naturen i Tivedens nationalpark liknar ingenting annat. Gudarna vet varför. Man tror att Tiveden fått sitt namn av guden Ti eller Tyr (som tisdagen) medan ”ved” är ett gammalt ord för skog. Det finns även de som menar att namnet kommer från ordet ”Tivar” som betyder gudar. Att få springa (eller vandra) en dag eller två på grymma stigar genom gudarnas skog utan att stöta på ett enda kalhygge eller livlös virkesåker är närmast som en utopi, såvida du inte ger dig iväg till någon av nationalparkerna längst upp i norr eller till Tivedens nationalpark – Sveriges sydligaste finnmark. Man kan bli stigfrälst för mindre.

Jag är lyckligt förälskad. Särbo förstås. Att den älskade på 2030 hektar befinner sig mindre än tre timmar bort gör ju inte saken sämre. Jag är inte den enda älskaren. Det finns stigar, kärlek, skogsrån och näckar åt alla. Svartsjuka klär inte i ett par trailskor. Så, nu är nog gränsen för det patetiska passerad.

Tivedens nationalpark
Varför jag valt rubriken ”Löpäventyr i Urtiven” beror på att denna text handlar om löpning i Tivedens nationalpark. Tiveden, den sägenomspunna tolvmilaskogen, är betydligt större som område med flytande gränser och blir lätt oprecis i en beskrivning. Med Stora Tiveden avses området mellan sjöarna Unden och Skagern medan Lilla Tiveden omfattar området mellan Unden och norra Vättern, som illustreras på kartan nedan. Drygt fyra kilometer av den 28 mil långa Bergslagsleden går genom nationalparken medan Munkastigen går en bit norröver, de båda lederna går samman strax innan Getaryggens naturreservat intill Bosjön och passerar längs den fantastiska Kråksjöåsen.

Oversikt-Tiveden

Tivedens nationalpark invigdes 1983 och återinvigdes 2017 i och med att arealen fördubblades. I och med återinvigningen tyckte man tydligen att det var en god idé att ordna de befintliga stigarna efter färger, distanser och namnge dessa rundor. Fram till 2017 var samtliga stigar markerade med gamla hederliga orangea markeringar, vilka man fortfarande ser spåren av. Man kan tycka vad man vill om de nya markeringarna men om de borgar för en slags trygghet och bidrar till att fler ”vågar” besöka denna fantastiska natur så är det positivt. Stigsystemet återfinns i västra halvan av parken medan Bergslagsleden i nordsydlig riktning avgränsar den västra halvan mot den än mer orörda och stiglösa östra halvan. Inom nationalparken får man bara tälta på två platser, Mellannäsudden och Käringaudden. Inga tält får vara uppslagna mellan 10 och 18. Kan vara rätt byst på dessa platser under sommaren och vill man söka tystnaden hittar man lätt läckra platser strax utanför nationalparksgränsen. Det finns ett stort vindskydd vid Metesjön som inte är tänkt (eller byggt) för övernattning men som fungerar alldeles utmärkt för övernattning om det kniper.

Karta_oversikt

Bättre sent än aldrig
Tidigt en morgon i september 2016 gav jag mig iväg från Stenkällegården för att springa hela Bergslagsleden norrut på fem dagar. Sova i vindskydd längs leden och självförsörjande med mat och energi. Jag hade då en önskan att göra avstickare in bland stigarna i nationalparken. Jag gav snabbt upp den tanken med tanke på hur stigarna och terrängen såg ut. Ville inte äventyra det huvudsakliga äventyret. Ett klokt beslut. Längtan tillbaka för att uppleva stigarna och naturen i nationalparken under några dagar har funnits inom mig men tillfället har inte infunnit sig. Inte förrän denna vår uppenbarade sig möjligheten, både en och tre gånger. Och inte den sista!

Lördagen den 27 april under den sommarljuva värmeböljan tog jag första tåget från Stockholm mot Göteborg. Hoppade av i Laxå vid niosnåret med lätt rygga och mat/energi för lite mer än tre dagar. Satte av genom ett spöklikt Laxå i riktning mot Laxå OK:s klubbstuga för att ta motionsspåret och den alternativa (11 km supertråkiga) grusvägen till Långsmon för att där komma på Bergslagsleden/Munkastigen söderut. Glädjande nog visade det sig att Munkastigen Trailrun gick av stapeln denna strålande och varma dag (utan sociala medier bjuds man oftare på överraskningar). Längs den helt fantastiska Kråksjöåsen mötte jag de första löparna. Henrik Pilvinge som stark trea (blev tvåa). Sedan avlöste sig det ena kända ansiktet efter det andra. Åsa (1:a på damsidan) och Senad svishade förbi medan det blev lite snack med flera Västeråsare och så Henning från Strängnäs. En glad och oväntad överraskning blev mötet med de två sista deltagarna i tävlingen. Såg dem på håll, stark igenkänning men kunde inte placera dem, det var väl hunden Vanja som saknades. Blev lite kramkalas när det visade sig vara Janne Ramström och Carina Borén som var ute på en njutfärd!

002 003 004

Från Laxå till vindskyddet vid mörka stilla Kölnavattnet intill nationalparken är det 43 kilometer. Bestämde mig för att sova där. Gjorde upp eld i eldstaden (ovetande om att det var eldningsförbud) samtidigt som det började strila ner från himlen så vad gjorde väl lite eld. Ljuvligt med regn. Det fortsatte så till och från under kvällen och natten. Sov gott i vindskyddet.

005006

Eufori, förundran, vördnad och andakt
Vaknade till en varm och solig söndag. Stilla grötfrukost. Sedan iväg på Bergslagsleden söderut in i nationalparken. Hade upplägget någorlunda klart för hur jag skulle avnjuta stigarna och i möjligaste mån undvika att springa samma stigar. Började med Trollkyrkorundan och därefter minns jag knappt i vilken ordning jag tog rundorna. För varje kilometer blev jag bara alltmer hänförd och, ja, bara otroligt lycklig. Jag skulle med lätthet kunna gödsla denna text med superlativ men de skulle ändå kännas bleka, som någon plastig dekoration. Jag sprang hela dagen. Sprang och sprang förresten. Vissa rundor är grymt tekniska och därtill den ständiga kuperingen. Bergryggar och sprickdalar om vartannat, som bälgen på ett dragspel. Långa kalslipade ryggar, andra med fluffiga täcken av fönster- och renlav och ytterligare andra med luftig gammal tallskog. Dessa hällmarker som jag älskar så. I sprickdalarna murrigt mörkt eller fuktigt grönskira surdråg eller de långa breda dalgångarna med heltäckande ängar av skvattram och gles gammal kortvuxen tallskog. Myrar, små mörka tjärnar och trolska sjöar. Längs hela västsidan av Stora Trehörningen är terrängen minimalt kuperad och man får lite flow i löpningen. Att det bara blev 33 kilometer den dagen beror till viss del på terrängen och överlag tekniska stigar med 7 kg på ryggen men framför allt på alla oräkneliga stopp under 13 timmars färd. Fotomotiven som avlöste varandra, vyerna, ljuset, Vätterns fjärran blå rand från Lilla Trollkyrka, Tärnekullerundan med sin kaotiska vackerhet, Stora Trollkyrka, skogstemplet Stenkälla, Vitsands playa del sol i vildmarken, Stigmanspasset, Junker Jägares mäktiga sten och så många fler platser som ville visa upp sig för en hängiven stiglöpare. Alla fågelmöten inte att förglömma! Flera maffiga tjädertuppar, orrar, tre järpar, korpar, havsörn, tranors rop, smålommars kacklande, rödhakars pladder, trädpiplärkornas dalande sångflykt och så många andra som bidrog till konserten. Jag hade liksom inte tid att springa så mycket. Ville bara stå lite varstans som ett fån och bara förundras. Absorbera. Konservera. Märkligt att jag inte fick en överdos av de ständigt höga halterna av endorfin och dopamin, men det yttrade sig i ett fortsatt begär som uppdagades redan vid hemkomsten. En bättre form av beroende.

014016011012009017015008007006b

Slog upp mitt tält sent på kvällen på Käringaudden. Bara jag där. Och några nötskrikor. Flera spelande storlommar. Ödesmättat. Stilla. Ljuvligt. Tiden som upphört. Långt tidigare. Kände bara tacksamhet och glädje. Sov gott och vaknade innan soluppgången. Steg upp. Ljumt. Inte kallt. Storlommen ropade men framför allt var det orrarnas bubblande och böljande ljudmatta från alla håll runt sjön som skapade ett minne för livet när solen sakta höjde sig över skogens taggiga horisontlinje i öster och speglade sig i Stora Trehörningens vatten. La mig att sova ytterligare ett par timmar och hade det inte varit för fotografierna jag tog i gryningen hade jag nog avfärdat det som en synnerligen ljuv dröm.

006c

Efter en stilla frukost vid vattnet bar det iväg på stigarna igen. Det finns inte en dålig stig eller runda i hela nationalparken, så det känns smått förmätet att säga att jag siktade in mig på mina favoritstigar/-rundor. Nå, det blev hursomhelst mina favoriter Oxögabergs- och Stigmansrundan men åt motsatt håll jämfört med dagen innan. Stigarna och den fantastiska gammelskogen längs dessa två rundor är obeskrivlig. De går inte att beskriva, de måste upplevas!

018 019 020

Ja, ni vet ju själva hur det känns att bryta upp, att tvingas ta steget ut ur förtrollningen och lyckoruset. Total antiklimax att ge sig ut på Bergslagsleden och styra stegen mot Laxå. Visst finns små glädjeämnen som skogsöar längs leden och framför allt sträckan genom fantastiska Kråksjöåsens naturreservat. Men i övrigt? Planterad skog och hyggen i varierande åldrar om vartannat, varav flera nytillkomna hyggen. Skrämmande påtagligt hur min sinnesstämning förändrades åt det sämre hållet ju längre ifrån stigarna och gammelskogen i Tivedens nationalpark jag färdades. Vardagsgrått och livlöst på något känslomässigt vis.

021 022

Väl hemma dröjde det inte länge förrän jag tillsammans med skogälskande vännen Michael Sjöholm bokade in en helgtur till Tivedens nationalpark i skiftet maj/juni. Begäret att åter besöka nationalparken växte sig dock alltför stark så jag packade ryggan och drog dit även helgen den 24-26 maj. Ja, gott folk, tre flerdagarsturer i Tivedens nationalpark på drygt en månad talar sitt tydliga språk. Så fascinerande med växlingarna i naturen, väderförhållandena, ljuset, mötena, fågellivets skiftningar och fortsatt utforskande under tre besök över en period på fem veckor. Jag vill inte skriva sönder dessa mina besök eller pracka på er mina upplevelser. Jag är av den övertygelsen att naturen, skogen, bergryggarna, sprickdalarna, vattendragen, myrarna, de överallt förekommande flyttblocken längs med stigarna liksom tystnaden och vinden i nationalparken bjuder på djupa och glädjefulla upplevelser, men så totalt individuella. Mitt enda syfte med detta inlägg i text och bild är att locka löpare eller vandrare att besöka denna pärla till nationalpark med sammanhängande gammelskog som räcker för en dag eller två.

Som Michael Sjöholm sa medan vi sprang på stigen längs norra delen av Oxögabergsrundan: ”Niklas, alltså allvarligt. Den här skogen… den här naturen… jag tror aldrig att jag sprungit i en så fantastiskt vacker skog! Jag måste bara hit snart igen!”

Mycket har skrivits…
…om Tiveden och få begränsade områden i Sverige är väl så väldokumenterade. Som fältbiolog, fågelskådare och fiskare i unga år har jag alltid varit svag för Hans Lidmans naturskildringar och som grabb slukade jag flera av hans böcker. Faktum är att han näst efter Astrid Lindgren var den författare som under 60-talet sålde mest böcker i Sverige. Under 70-talets början tillbringade han tre somrar i Tiveden och skrev böckerna Gudanatt (1972) och Munkaliv (1974) innan han tog sitt liv 1976. Som sagt, det finns en hel del skrivet om Tiveden för den som önskar fördjupa sig. Å andra sidan tycker jag att det mesta finns väl sammanfattat i den mycket informativa och vackert illustrerade boken Tivedens nationalpark – från urtid till trolltid som gavs ut 2017. Jag älskar när fakta förmedlas med berättarglädje och inlevelse och dessutom med en personlig stil. Författaren Åsa Froster och fotografen Fredrik Wilde har skapat ett litet mästerverk som jag bläddrar i titt som tätt. Omslaget är dessutom perfekt då eventuella lattefläckar smälter in bra.

litteratur

Tid för upplevelse
Som ni säkert redan förstått vore det närmast arrogant, ja rent av kriminellt, att besöka nationalparken och bara dra av några rundor och sedan fortsätta till Dollarstore i Laxå. Personligen föredrar jag att lägga 2-3 dagar på stigar genom fin natur och för nationalparkens del skulle jag säga att en helg räcker fint. Nå, nu är det inte alla som har den möjligheten när man ska få ihop livets pussel med åtaganden, barn och familj. Fast å andra sidan kanske det är just i de sammanhangen en hel helg med egentid och total av-/bortkoppling behövs allra mest. Ladda batterierna. Fast bättre med en dag på fantastiska stigar genom en lika fantastisk natur än ingen alls. Men lämna vardagsbekymren utanför nationalsparksgränsen och ge dig hän.

Karta-190427

På en dag (10-12 timmar) hinner man avnjuta de flesta rundorna i nationalparken, utan stress och med väldigt många stopp. Ja, du hinner till och med en avstickare till Tivedstorps kaffestuga för en fika eller lunch i trädgården. Under tre heldagar på vardera 11-13 timmar fördelade på mina tre besök har dagsdistanserna landat på 33, 37 respektive 39 km med en bit över 1000 höjdmeter per dag (med 5-7 kg packning). Med lite snabb matematik har du säkert förstått att snittempot är lågt och stoppen många. Överlag tekniska stigar och det ständiga upp och ner resulterar i en skön mix av löpning och gång. Det fina i detta är att ingen långsam löpare behöver känna sig långsam och risken att springa vilse är lika med noll.

De avgjort mest välbesökta och trafikerade rundorna är Trollkyrkorundan och Stenkällerundan samt sevärdigheterna Vitsand och Junker Jägares sten. Ett tips är att försöka ta de nämnda rundorna tidigt på morgonen eller sent på eftermiddagen. På de fina Trehörnings-, Stigmans- och Oxögabergsrundan är det närmast folktomt.

På vilket sätt du tar dig till nationalparken spelar förstås in när det kommer vistelsens längd.

023

Att ta sig till Tivedens nationalpark
Enklast är förstås att ta sig till nationalparken med bil, särskilt om du bara kan lägga en dag på stigarna. Själv har jag varken körkort eller bil så det har alltid varit en spännande utmaning att hitta kollektiva lösningar i de fall jag inte lyckas lura med mig någon bilburen och stigälskande vän. Åker du bil rekommenderar jag parkering vid huvudentrén som är navet för alla rundor. Vid huvudentrén (bakom informationscentret) finns även en rickepump med kallt gott vatten, annars fyller jag på med vatten från sjöarna i parken och droppar i Xinix Aquacare.

Har du inte tillgång till bil finns det några fullgoda alternativ. Tågen till och från Laxå går regelbundet men det beror givetvis på varifrån du utgår. Mellan Laxå och nationalparken finns två alternativ: antingen är du lite hardcore och springer Bergslagsleden till och från nationalparken eller så tar du buss 761 från Laxå järnvägsstation och du väljer sedan om du vill stiga av vid Tived kyrka och ta kyrkstigen till Tivedstorp eller stiga av senare vid Undevi och ta grusväg, ridled och sista 1 1/2 kilometern obanat in i nationalparken till Käringaudden (se översiktskarta i början). Vår och höst går bussen bara under vardagar med en tur på morgonen och en på eftermiddagen. Under sommarlovet (i år 16/6–19/8) går det enbart en förmiddagsbuss på vardagarna. Sedan finns bussen Skaraborgaren som trafikerar Lidköping–Stockholm fredagar och söndagar (i juli även onsdagar). Bussen går från Stockholm 16:40 och stannar hos mig i Eskilstuna 18:15 och vid 20:30 stiger man av vid Sörhamn (väg 49). Därifrån är det 2 km till Stenkällegården varifrån Bergslagsleden utgår, drygt 4 km på den och du är inne i nationalparken. Nackdelen är att bussen hem på söndagen avgår redan 11:10.

024

Som sagt, åker du kollektivt så beror det förstås varifrån du utgår för att kunna utnyttja de ovannämnda transportmedlen. Transportvägarna för mina tre besök har alla varit olika. Vid besöket i april tog jag tåget till/från Laxå och sprang Bergslagsleden till/från nationalparken medan jag under majturen tog tåg till Laxå och eftermiddagsbussen (761) till Undevi och sprang därifrån mot Käringaudden i nationalparken och tog sedan Skaraborgaren hem på söndagen. För den tredje turen i skiftet maj/juni blev det Skaraborgaren t&r (Michael Sjöholm åkte från Stockholm) och fredagkvällen den 31 maj genom nationalparken var smått gudomlig, bara som en parentes. Med ledning av ovannämnda så förstår ni att det går att pussla en del.

Camping eller bekvämt boende
På denna typ av äventyr föredrar jag att fricampa men det innebär i sig en packning på 5-7 kg för 2-3 dagar men jag ska erkänna att jag längtar efter att få springa på stigarna i nationalparken enbart med en lätt raceväst eller midjebälte och bar överkropp och flyga fram som en gasell på grönbete. För att göra det senare gäller en dagstur med bil eller att man campar eller bor i stuga på någon av platserna runt nationalparken.

Stenkällegården är ett stort campingområde som även har flera stugor att hyra. De har även en reception med fika och basutbud av livsmedel. Från Stenkällegården till nationalparken är det fyra kilometer norrut på Bergslagsleden.

Tivedstorp (STF) har ett flertal helt fantastiska stugor i gammal kulturbygd. Tivedstorps historia går tillbaka till mitten av 1600-talet och hette då Lilla Hindrikstorp. I slutet av 1800-talet fanns här 20 hushåll. Ska du springa i nationalparken men vill bo vackert och bekvämt i stuga då är det här du ska bo! Från Tivedstorp söderut till nationalparken är det drygt fyra kilometer vacker stig längs Bergslagsleden. Kaffestugan är öppen 12-16 lördag-söndag och är väl värd en avstickare, antingen för en gofika eller hemlagad vegetarisk lunch.

Alternativ_karta

Många fler alternativ när det gäller vandrarhem, stugor, B&B och camping i Tiveden hittar du på Bo i Tiveden.

För mer info och kartor
Mer info om Tivedens nationalpark hittar du här>>
Översiktskarta över hela nationalparken i PDF kan du öppna/ladda ner här>>
Etappblad med karta och info för samtliga nio rundor i nationalparken (liksom Bergslagsleden etapp 17) hittar du här>>

blad_kartoralternativrunda_karta

Vid huvudentrén och entréerna vid Vitsand och Ösjönäs finns informationstavlor och källsortering samt gratis informationsfolder i smidigt format och med en excellent karta över hela nationalparken.

Lycka till!

Här följer ett urval fotografier från Tivedens nationalpark 2019:

28-29 april

01_01 01_02 01_03 01_04 01_05 01_06 01_07 01_08 01_09 01_10

24-26 maj

02_01 02_02 02_03 02_04 02_05 02_06 02_07 02_08 02_09 02_10 02_11

31 maj–2 juni (tillsammans med Michael Sjöholm)

03_01 03_02 03_02b 03_02c 03_03 03_04
03_14 03_05 03_06 03_07 03_08 03_09 03_1003_15 03_11 03_12

 

Mar 032019
 

001

[Uppdaterad 25 juni 2019]

Jag älskar ändlösa vidder. Har alltid gjort. Fågelskådning, vandring och löpning, spelar ingen roll, bara det bjuds på hav, stäpp eller berg. Jag vill förlora mig i horisonten. Låta sinnet absorberas av det storslagna liksom andlösa. Förföras av den meditativa och nästintill primitiva sinnesstämning av rörelsen framåt som löpning i bergen erbjuder. Avskalat. Enkelt. Där tid bara är ett främmande ord. Ljuvliga stigar genom skogen i all ära men att springa bland berg och dalgångar är en särskild upplevelse, som jag varken kan eller vill vara utan. En bättre form av beroende.

Jag är inte kräsen. Ge mig några berg och jag blir som barn på nytt, eller, nä, jag blir bara den Niklas jag älskar att vara allra mest. Jag bara följer med dit benen bär. Att få släppa på utför en lång teknisk utförslöpa är så ljuvligt pirrigt och befriande. Att ge sig ut på svindlande kammar och upptäcka att det finns olika skalor på känslan av att känna sig levande. Att nå en hög bergstopp efter lång mödosam klättring och få supa in milsvida vyer i 360 grader. Tystnaden, vinden och porlande bäckar med kallt vederkvickande vatten. Och alla de människor man möter under en tur i bergen, löpare som vandrare. Alla hejar, man stannar till ett ögonblick och pratar, ingen gör skillnad på löpning eller vandring. Man är i bergen av i stort sett samma orsak. När tror ni jag känner mig som lyckligast?

Det där med att inte vara kräsen när det kommer till berg är väl en sanning med modifikation. Alla områden med berg som jag besökt genom åren – som fågelskådare eller löpare – har förstås sin givna plats ordnade efter en mängd känslomässiga intryck, möten och natur. Helhetsupplevelsen. Vilken fas i livet jag själv befann mig i vid tidpunkten för upplevelsen är självklart en påverkande faktor, men eftersom minnet inte är helt tillförlitligt över tid så lämnar jag den biten därhän. Visst älskar jag alperna även om jag aldrig kommer hinna besöka alla dess berg och angränsande bergskedjor. Mäktigt, dramatiskt och ogripbart. Jag älskar svenska fjällen och särskilt området Sarek/Padjelanta/Sulitelma. Kontrasterande vildmark där Padjelantas böljande vidder möter Sareks karga bergsmassiv och djupa dalgångar. Inget bergsområde jag besökt är det andra likt oavsett det gäller Fiordland i NZ, bergen i Jemen, Serra du Tramuntana, Norges avundsvärda tinnar eller Makaronesiens bergiga öar. Nå, dessa ord var nu inte tänkta som något filosofiskt beträffande berg och dess inverkan på mig som person, utan om de berg jag älskar allra mest. Och de berg jag ständigt trånar efter som en olyckligt förälskad återfinns i engelska Lake District. De är de enda berg som jag brukar omnämna som magiska. Jag vet inte varför det är så. Kanske atmosfären? Ibland tänker jag att det är något med ljuset och drar paralleller med Skagen och ljuset där som attraherade så många målare. Oavsett vad, bergen i Lake District gör mig genuint lycklig inombords. Det räcker.

Dale-Head

Till saken och den direkta anledningen till denna artikel. Då och då får jag mail från löpare som önskar praktiska tips och råd inför ett stundande besök i Lake District och ”gärna förslag på löprundor”. Senast för några veckor sedan skrev jag ihop del tips till en entusiastisk löpare i Mariefred och jag tänkte väl som så att jag lika gärna kan göra den informationen (och lite till) tillgänglig för var och en som kan tänkas intresserade. Kanske till och med förföra en och annan som inte ens visste att det fanns berg i England. Och på köpet magiska sådana!

Redan inledningsvis vill jag lyfta fram två filmer som på ett ypperligt sätt förmedlar känslan av det jag vill få sagt. Den ena är från 2015 men publicerades på youtube först i slutet av januari i år och handlar om Nicky Spinks andra Bob Graham Round, ett försök att slå sitt tidigare rekord. Det som gör den 20 minuter långa filmen sevärd är främst vyerna och åkningarna. En vacker aprildag med läcker inversion. Sedan är det förstås intressant att höra Nickys träningsfilosofi. Den andra heter Of Fells and Hills med Rickey Gates (av Salomon Running). En fin kortfilm på sju minuter med kloka ord, läckra vyer, möten med några grymma legendarer och aptitretande löpning bland bergen i Lake District.

002

Kort om Lake District
Lake District är en – och tillika den största – av de 13 nationalparkerna i England och Wales. Går även under vardagsnamnen Lakes och Lakeland. Blev nationalpark 1951 och upptogs på Unescos världsarvslista 2017. Är belägen i Cumbria i nordvästra hörnet av England. Har en total areal på drygt 2292 kvadratkilometer men omsatt till mer förståeliga mått mäter nationalparken drygt 51 km från väst till öst och cirka 64 km från norr till söder. Lake District är den avgjort mest välbesökta nationalparken med ungefär 16 miljoner besökare (23 miljoner dagsbesökare) per år. Turistnäringen är således en viktig inkomstkälla för de som bor och verkar inom nationalparken. Drygt 55% av arealen är privat och det är viktigt att man i dalgångar, betesmarker och hagar håller sig till de publika stigarna och gångvägarna (public footpath). Uppe i bergen är man dock fri att göra sina vägval, men alltid med hänsyn, respekt och sunt förnuft.

map-of-the-lake-district

Lake District är speciellt och man får en känsla av att det ryms så oerhört mycket fantastisk natur (+ en otrolig massa sten) på en relativt liten areal. Jag brukar se bilden framför mig att området en gång för väldigt länge sedan var så mycket större men att Skaparen hade en tråkig dag och satte ner sina väldiga labbar och tryckte ihop hela landskapet som sedan blev Lake District. Ihoptryckt. Komprimerat. Som en naturens egen höghusstad av berg omgiven av ett platt odlat lapptäcke. Hur många bergstoppar finns det i Lake District? Alfred Wainwright har beskrivit 214 berg i sina klassiska böcker. Många läckra berg och toppar finns dock inte porträtterade i hans böcker. I nationalparken finns 15 sjöar av vilka Wast Water är Englands djupaste med sina 79 meter. Utöver dessa finns närmare 70 stycken tarns (tjärnar). Många av dem med namn som hämtade ur Harry Potters värld: Tarn at Leaves, Sprinkling Tarn och Innominate Tarn. Vid den senare spreds för övrigt Wainwrights aska. Till engelsmännens förtret var Skaparen lite slapphänt då Scafell Pike stannade vid 973 meter över havet och inte kom över den magiska 1000-metersgränsen. Detta medan Snowdonia i Wales sträcker sig upp till 1085 meter och Ben Nevis i Skottland hela 1345 meter upp i skyn. Så man förstår fröet till engelsmännens tidiga expansionsplaner av världen och evighetslånga försök att besegra Everest.

Något som är karaktäristiskt för Lake District är fåren. Som löpare och vandrare träffar du på dem var helst i bergen du befinner dig. Du kan runda en svår klippa högt på någon topp bara för att mötas av ett får som ligger på en avsats och filosoferar, kanske blänger lite nonchalant på dig. Det är främst raserna Herdwick och Swaledale som du möter i nationalparken. Herdwick är synonymt med Lake District då 99% av världspopulationen finns här. En robust och tålig ras som präglas på de berg de föds bland. De små gäng med roströd ull och vita huvuden som man stöter på är fjolåringar medan de ”gamla” har gråvit ull. Jag kan varmt rekommendera James Rebanks bok The Shepherd’s Life. Läser man den får man även en förståelse för samernas situation men framför allt är det en osentimental skildring av livet som fårfarmare i Lake District under ett år.

Shep

Besöka Lake District på egen hand, via ett berglopp eller med en researrangör?
Det fina med Lake District är att området är så lättillgängligt, både att ta sig dit och sedan ta sig runt i nationalparken. Jag brukar ta morgonflyget (runt halvåtta) från Arlanda och är normalt framme vid boendet i Keswick innan klockan två lokal tid. Bra och smidig logistik hela vägen. Är man en någorlunda van resenär utgör en vistelse i Lake District inga problem. Avgörande är dock om man är van att handskas med en karta och att kunna läsa den liksom naturen. Leder och stigar i Lake District är inte markerade. På sin höjd någon träskylt här och där i någon by med texten ”Public footpath”. Karta är således ett måste. Om man känner sig osäker inför detta element i löpningen rekommenderar jag att åka över under mer ordnade former som introduktion. Antingen springa en eller flera tävlingar (fell-races) under en vistelse eller helt enkelt anmäla sig till en flerdagarstävling så att man får ut det mesta av vistelsen. Great Lakeland 3Day (GL3D) är ett fantastiskt – och prisvärt! – event som årligen går av stapeln första helgen i maj. Grym löpning i tre dagar. Alltid i Lake District, alltid nya banor och områden. Det finns tre olika klasser och skulle du inte klara expertklassen första eller andra dagen kan du alltid hoppa ner en klass. Man kan alltid fortsätta alla dagar och behöver inte åka hem bara för att man missade en kontroll. Det finns liksom en klass för alla, så man kan gott åka dit med sin partner eller goda vän. Det handlar om att checka av kontroller genom navigering med karta (och kompass vid pissväder), inte svår orientering. Ett underbart format med skön familjär stämning med möjlighet att upptäcka det bästa i nationalparken. Du bär det du behöver och som är obligatoriskt, resten transporterar arrangören mellan varje nattläger. Vädret kan växla rejält i början av maj, från snöglopp till värmebölja. Om tre dagar känns mycket och tiden på året osäkert kan du istället prova den klassiska tvådagarstävlingen Saunders Lakeland Mountain Marathon (SLMM) som normalt går första helgen i juli och förstås i Lake District.

Självklart bör man kolla Fell Runners Associations tävlingskalender om det går någon intressant fellracetävling under ens vistelse eller om man bara vill testa ett klassiskt – och icke-kommersiellt – vertical fellrace för en femtilapp. Det går flera lopp per vecka och man springer i linne och shorts, året om, så bit ihop och håll fanan högt.

Vill man däremot ha allt serverat när det kommer till resa, boende, mat och ledarledda turer i bergen kan man åka på en arrangerad resa. I dagsläget är det bara TNT (Team Nordic Trail) som anordnar löpresor till Lake District och som de brukar förlägga till skiftet april/maj. De brukar ha ett upplägg med två grupper som matchar deltagarnas individuella förutsättningar och det bjuds på grymma rundor.

004

När på året?
Man kan självklart springa i Lake District året om men man får räkna med att snön ligger i bergen från 500 meter och uppåt under stora delar av vinterhalvåret. Man åker till och med skidor i bergen och ett stenkast från Helvellyn finns pistade backar och skidlift. Problemet är oftast att stigarna är täckta med snö och utan markeringar kan det bli svårnavigerat, inte minst vid dålig sikt. Givetvis är det mer behagligt att springa i bergen vår, sommar och höst. Personligen gillar jag april och fram till början av juni allra bäst då det är relativt lite folk i bergen och att växtligheten är sparsam. Redan i juni har ormbunkarna skjutit i höjden och det kan då vara svårt att finna stigarna som döljs i massiva ormbunksfält i dalgångar på vissa sluttningar. Under vår och höst är det även lugnare på boendefronten. Man bör helst undvika bank holidays då engelska friluftsmänniskor vallfärdar till nationalparkerna och det kan bli tufft med boende. Så kolla alltid upp när de engelska helgdagarna infaller innan du bokar din resa eller boka i god tid.

Att ta sig till Lake District
Flyg till Manchester med SAS eller Norwegian. Jag föredrar SAS då de har flera turer direkt per dag och bättre hemresetider. Jag brukar boka minst sex sju månader innan för att få bästa avgång och till bästa pris (ca. 1500 kr t&r): morgonflyget (runt halvåtta) dit och 18-flyget hem (tar 12-bussen från Keswick). Tåg till Lake District går från Manchester Airport, 10 minuters promenad från ankomsthallen. Boka tågbiljett via nätet innan på TransPennine Express, du väljer då avresedag och ungefärligt klockslag och väljer ”Open return” (som är giltig en månad) och ”Off peak”. Man betalar tågbiljetten (ca. £58) via webben men hämtar ut biljetterna via automat (välj Manchester Airport) precis intill sista rulltrappan innan spärrarna till tågen. En kod skickas per mail och du måste använda samma kort (att stoppa i automaten som bekräftelse) som du använde vid köpet på nätet. Jag åker alltid till (och från) Penrith (max 1 byte) och buss därifrån till Keswick (uttalas Kessick) i Lake District. Bussen går en gång i timman. De tar sedan 2019 kort (kontaktlös/blip). När allt klaffar har jag tagit morgonflyget och varit framme vid boendet i Keswick innan två lokal tid. Tågen går typ en gång i timman. Jag brukar alltid dubbelchecka med någon tågvärd vad gäller station för eventuellt tågbyte, som varierar. De är otroligt proffsiga och hjälpsamma!

Hållplatsen för bussen (X5) i Penrith ligger intill tågstationen. En enkel till Keswick kostar £7.30. Du hittar tidtabell här>>

Boende
Är man i Lake District och ska springa undviker man att bo i de turistiga och relativt dyra småstäderna Windermere och Ambleside i södra delen. Det är i nationalparkens nordligaste stad, Keswick, man bor och har som bas. Underbar liten stad med en massa outdoor-, fellrunning- och klätterbutiker. Mina favoritbutiker är Kong Adventures (ägare och personal är löpare/klättrare), Needle Sports på torget samt George Fisher (som har ett bra utbud men skum personal). Alpkit öppnade en filial under 2019. I Keswick har du nära till Skiddaw-massivet = en lååååång klättring och lika lååååång utförslöpa. Det finns många typer av boenden i Keswick, allt från prisvärda till flådiga B&B och vandrarhem. De senaste åren har jag uteslutande bott på vandrarhemmet Denton House som är klart prisvärt och cosy. Man sköter sig själv och äter när man önskar och sedan är deras sängar så jäkla sköna. Du kan boka via booking.com. Tar 10 minuter att promenera in till torget och Moot Hall. Kommer du med buss från Penrith kan du hoppa av vid Twa Dog Inn och knalla en liten bit i färdriktningen tills du kommer till Denton House. En servicebutik finns runt hörnet. Det finns även ett YHA-vandrarhem i Keswick (och på många fler platser i Lake District), något dyrare även om man har rabatt som STF-medlem. Förvisso fräscht men avgjort ett ställe för festprissar och annat löst folk med nattliga vanor. Denton House attraherar mer outdoor-människor och jag har träffat en hel del sköna fellrunning-människor där och ägarinnan Libby är alltid hjälpsam. Jag kan även rekommendera att bo en natt eller två på det helt fantastiska Skiddaw House, som ligger avsides uppe i en vid dalgång mellan Skiddaw och Blencathra.
Öppna detaljkarta över Keswick>>

Java

Hundars paradis på jorden
Vistas man i Lake District blir man snabbt varse om en sak, särskilt i de små städerna och byarna, men också uppe i bergen. Det är hundarna. Inte lösdrivande hundar, utan väluppfostrade och älskade. Och de är många, hundarna. I exempelvis Keswick är hundar välkomna in på de flesta pubar, caféer och även butiker. Utanför i stort sett varje butik och pub finns en eller två vattenskålar för de fyrfota vännerna. Och man träffar på dem uppe i bergen med husse och matte. Är man hundrädd eller råallergisk behöver man inte oroa sig, i 99 fall av 100 ignorerar hundarna dig helt, och det är det jag menar med väluppfostrade hundar. Man blir glad inombords. Och vad vore fårfarmarna utan sina border collies?

003

Att ta sig runt i Lake District
Fördelen med att bo i Keswick är att det går bussar till många startplatser för en dag bland bergen. Du har berg i närområdet som utan problem räcker för en veckolång vistelse. Exempelvis, med buss 77/77A tar du dig till Honister Pass och därifrån kan du springa tillbaka till Keswick via flera alternativa bergryggar eller så hoppar man av/på i Seatoller eller i Braithwaite för andra bergsäventyr. Buss 555 tar dig söderut genom Lake District om du till exempel vill beta av Helvellyn och de två läckra ridgerna Swirral Edge och Striding Edge och därefter springa utför hela vägen till Grasmere, fika och sedan ta bussen tillbaka till Keswick. Eller så åker du till Rydal Water och kör den läckra Fairfield horseshoe där du kommer ner till Amblesida, kan fika eller äta, knalla runt bland alla outdoorbutiker för att sedan ta bussen tillbaka till Keswick. Eller så kan du ta bussen mot Penrith och hoppa av i Threlkeld för att ta dig uppför läckra Hall’s Fell ridge till Blencathra och därifrån ta någon av stigarna utför som leder till Keswick. Möjligheterna är till synes oändliga och buss är ett ypperligt transportmedel till och från många löprundor i Lake District. Och skulle det vara så att man behöver avbryta en löptur är det sällan långt till närmaste väg och busshållplats. Bekvämligheten finns inom räckhåll trots känslan av avskild vildmark.

Om du vet med dig att du kommer göra ett antal bussturer är mitt tips att du antingen köper en explorer-biljett för dagen (£11,5) eller en veckobiljett (£29), du tjänar snabbt in det senare på 2-3 dagar med buss (buss X5 Keswick–Penrith ingår ej). Här hittar du tidtabeller för de aktuella busslinjerna (som även nämns under ”Förslag på löprundor”). Glädjande är att från och med 2019 tar alla busslinjer kort (ej pin, bara kontaktlös/blip).

Väder
Vädret i Lake District är som i svenska fjällen, det kan växla oerhört snabbt. Det kan även skifta markant mellan olika områden i nationalparken: solen skiner i Keswick och duggregn i Ambleside, Scafellmassivet insvept i dimma medan Helvellyn och the Dodds i öster är helt molnfria. Mikroklimat. Och på vissa platser (pass och toppar) blåser det ta mig tusan jämt. De flesta utryckningar som den lokala räddningstjänsten (The Lake District Search and Mountain Rescue Association) får göra utöver rena olyckor beror vanligen på att vandrare/löpare är för dåligt klädda och/eller inte har karta/kompass och ibland med hypothermia som resultat. Det finns en eminent väderlekstjänst specifikt för bergen i Lake District (Wales och Skottland): Mountain Weather Information Services. Där hittar du den absolut bästa, utförligaste och mest aktuella väderinformationen för Lake District, som uppdateras en gång per dygn.

Henrik

Kartor + kompass och app
Eftersom inga stigar och leder är markerade mer än en skylt här och där nere i dalgångarna är en karta ett måste. Kartan från BMC på 1:40.000 är min starka rekommendation, som täcker i stort sett hela LD. Sedan finns de små behändiga Ultramap-kartorna från Harvey, även de på 1:40, och fyra kartor täcker hela LD. Dessa kartor, böcker och special-kartor typ Bob Graham Round finns i det flesta välsorterade outdoorbutiker och bokhandeln i Keswick. Kompass är också bra att ha, särskilt om sikten blir dålig eller om du tänker köra stiglöst. Jag rekommenderar även att ha en kart/GPS-app typ eminenta Topo GPS med Lake District nedladdad eller en handhållen GPS, om du har en sådan. Karta och kompass är till ingen nytta om du plötsligt inte vet var du är.

kartor

Kläder och utrustning
Ha alltid en löprygga/raceväst med dig för vätska, energi och kläder/ombyte. Personligen har mina besök i Lake District lärt mig oerhört mycket inte minst när det kommer till tvära växlingar i väder. Om det plötsligt blåser upp, regnar, molnen sjunker och sikten är rent ut sagt pissdålig tar navigeringen längre tid och man blir lätt snabbt nedkyld. Jag har lärt mig läxan några gånger och väntar aldrig med att dra på regnjacka och regnbyxor. En torr överdel, vindjacka, lätt förstärkningsjacka, handskar och mössa/buff är alltid med i min packning (packade i drybags). Det är alltid kyligare och framför allt hårdare vind uppe bland topparna. Vissa kammar och pass är riktiga blåshål. Kolla alltid MWIS både på kvällen och direkt på morgonen innan avfärd. Vidare har jag alltid med mig en foliebivvybag (storlek som en mandarin av märket SOL) och vattentäta (typ Goretex) skalvantar om det förväntas regn eller ostadigt väder med låg temperatur. De vattentäta skalvantarna är ovärderliga när det kommer till blöt scrambling (klättring på alla fyra).

Ja, och så var det där med skor… Ett par sköna skor med aggressiv dubbad sula är att föredra. Några dagar bland bergen i Lake District kommer definitivt att bjuda på alla tänkbara underlag, torrt som blött. Framför allt är det på branta grässluttningar som du kommer att bli varse hur pass aggressiva sulor du har på skorna. Och det spelar ingen roll om gräset är torrt eller kort och torrt. Jag vill kunna lita på mina skor och märker snabbt om dobbarna börjar bli för nerslitna. Även bra med skor som man trampar ur vatten snabbt. Det är dina fötter som väljer passform medan ditt huvud väljer sula utifrån behovet. Själv vill jag ha en sko som sitter tight på foten och glider så lite som möjligt i skon (och heel lock snörning på det), med tanke all klättring, skrålöpning och utförslöpor. Mitt förstaval har alltid varit Inov-8 X-talon 212, men den modellen lämpar sig knappast för alla.

clothing

Energi och vätska
Energi är så individuellt så det utgår jag ifrån att man själv har koll på, men att man har med sig energi i någon form är självklart. Med vatten är det som i svenska fjällen; man dricker och fyller på ur bäckar i bergen. En tumregel i Lake District (inte i Frankrike) är att man tar vatten ur bäckarna uppe i bergen men aldrig nere i dalgångar. Personligen har jag alltid med mig en liten flaska med Xinix Aquacare, tacksamt när jag hamnat i sådana situationer där jag nödgats ta vatten ur stillastående ljumma gölar med simmande grodyngel. Mycket vatten, kallt och välsmakande, kommer från berggrunden och porlar även under sommaren. Våren och sommaren 2018 var precis som i Sverige extremt het och regnfattig. Jag vistades i LD totalt 28 dagar fördelat på tre besök maj-juli och hade mulet en dag och regn två halvdagar, resten sol. Under de två veckorna i juni/juli 2018 pendlade temperaturen mellan 25-30 grader men jag hade aldrig problem att hitta vatten. Problemet var att få i mig tillräckligt och en tokhet stilla dag drack jag totalt 14 liter. Man kan faktiskt dö av för mycket vatten, men som ni märker gjorde jag inte det. Mitt tips är alltid: drick och fyll på med vatten när tillfälle ges, för du vet inte när nästa tillfälle kommer.

005

Rekommenderad litteratur
Våren 2013 läste jag boken Feet in the Clouds av Richard Askwith. Den blev en rejäl ögonöppnare för den engelska fellrunningscenen och dess epicentrum Lake District. Författarens besatthet av Bob Graham Round smittade av sig även på mig. Fem månader senare besökte jag Lake District för första gången och sprang ett 100K-lopp i bergen. Jag var såld! Som en parentes kan nämnas att jag då var trött på alperna. Bara upp-upp-upp-upp och så ner-ner-ner-ner. Ändlösa klättringar, ändlösa utförslöpor. Jag ville ha mer löpning i mina bergsäventyr. Lake District hade allt det jag trånade efter. Så om jag ska rekommendera böcker om fellrunning på brittiska öarna i allmänhet och Lake District i synnerhet står sig Feet in the Clouds fortfarande, tillsammans med Steve Birkinshaws There is no map in Hell. Den nyligen (2018) utkomna Running the Red Line av Julie Carter kan också rekommenderas. Hon är psykolog och springer (i bergen) för Keswick AC och analyserar löpningen utifrån andra intressanta vinklar. Steve Chiltons böcker är helt OK men för torra för min smak, men porträtten i hans böcker är den stora behållningen. När du sedan utvecklat en kronisk längtan och fått en släng star-struck-feber är det bara att införskaffa coffeetableboken Joss (om fårfarmaren och fellrunninglegendaren Joss Naylor).

books

Förslag på löprundor
Det fina med löpning i Lake District är att det finns så mycket stigar och leder, förvisso omarkerade, som gör det möjligt att på egen hand sätta ihop rundor och sträckor som med lite kreativt tänkande räcker för en livstid. Snälla sträckor, grymma, våghalsiga, korta, långa, tekniska, blandade, höjdmeterchokade, regelbundna inslag av scrambling och till detta kan läggas årstider och väderlek. För att inte tala om alla fina smala fårstigar som inte finns utsatta på kartan. Jag tröttnar aldrig. När du är uppe i bergen får du en känsla av att vara långt ifrån civilsationen. Tystnaden. Men ändå, skulle vädret plötsligt växla till regn och hagel är det oftast bara några kilometer bort och ner till någon dal och trafikerad väg. Detsamma gäller om du eller vännen plötsligt blir dödstrött, vrickar foten eller bara är i behov av en fika. Ett paradis för bergslöpare och livsnjutare helt enkelt!

Jag ger här några förslag på korta och långa löprundor. När jag springer i Lake District tänker jag sällan distans, även om jag numera har ett hum om distansen, men framförallt handlar det om tid. Alla som har sprungit i berg vet att en kilometer i oländig terräng ibland kan kännas evighetslång, särskilt på trötta ben. Bättre att tänka tidåtgång och till viss del ansträngningsnivå (som är väldigt individuell). Och inte ha bråttom, då missar man hela poängen med ett besök i bergen. Planera med marginal.

Lakes

1) Skiddaw, 3-4 timmar
Från Keswick korsar du floden Greta på någon av broarna, fortsätter genom parken med sikte på vägen Spoony Green lane och bron över A66 och fortsätter bara tills du kommer på den breda stigen som tar vid efter en grind. Den 6 km långa stigen leder dig till Skiddaw och ta gärna stigen över Skiddaw Little Man. Ner till Keswick kan du antingen ta samma stig och via Latrigg för lite skön variation eller så tar du sikte på Skiddaw House och tar där den breda stigen (Cumbria Way) mot Latrigg och Keswick. De blåser nästan alltid uppe på Skiddaw så ta med dig en vindjacka. Ta med vatten om det är varmt då det är dåligt med bäckar (fram till Skiddaw House).
Öppna karta för rekommenderad rutt>>

Skiddaw

2) Blencathra + Sharp edge, 4-6 timmar
Du kan springa de 7 km till Threlkeld eller så tar du bussen (X5 mot Penrith). Du följer asfaltsvägen inne i byn mot berget och Gategill (du passerar genom en bondgård). Här kan du antingen välja stigen upp mot Blencathra via läckra Hall’s Fell ridge eller så följer du stigen längs muren mot nordost med sikte på att ta dig upp via någon av stigarna till Scales Tarn. Den senare stigen bjuder på skön löpning. Vid Scales Tarn väntar en häftig och rätt pirrig klättring uppför Sharp Edge. Var extra försiktig om det är blött då klipporna blir – av decenniers slitage av fotgängare – snorhala. När du klarat av det med livhanken i behåll kan du följa stigen mot Blencathra och därifrån ta dig ner via brutala Hall’s Fell ridge (beroende på vägvalet du tog upp) eller så fortsätter du mot sydväst (blease Fell) och följer stigen utför (mer skonsam jämfört med Hall’s Fell ridge) som tar dig till Keswick på löpvänliga stigar längs med floden Greta.
Öppna karta för rekommenderad rutt och alternativ>>

Blenctahra

3) Grasmoor horseshoe, 5-6 timmar
Antingen springer du till byn Braithwaite via Portinscale eller så tar du buss 77 från Keswick busstation (Booths). Följ asfaltsvägen norrut ut ur byn tills du kommer till en parkering och därifrån utgår stigen som leder upp till Grisdale Pike. Detta är en loop som framför allt är populär bland ”downhillare”, vilka dock skippar avstickarna till Whiteside och Grasmoor. Ett grymt läckert område som oförtjänt hamnat i skymundan. Vid klart väder ser du de skottska bergen och irländska sjön från Grisedale Pike. Kammen mellan Hopegill Head och Whiteside End är ett måste liksom en vända upp på moder Grasmoors läckra platå. Sedan är det bara att förbereda dig på en lååång utförslöpa i behagligt medlut tillbaka till Braithwaite. Bäckar med gott kallt vatten finns vid Coledale Hause.
Öppna karta för rekommenderad rutt>>

Grisdale-Pike

4) Honister Pass med alternativ, 3-4 timmar
Till Honister Pass tar du dig med buss 77/77A från Keswick busstation (vid Booths). Du hoppar av vid YHA-vandrarhemmet. Därifrån leder stigen direkt uppåt och norrut mot toppen Dale Head. Denna del utgör även den avslutande etapp 5 (om man kör medsols) på Bob Graham Round, som i detta förslag utgör ett alternativ. Mitt förslag på huvudrutt är att efter Dale Head ta den östra ryggen hela vägen till Catbells. Vanligen är det stiglöst mellan Dale Head och stigkorsningen vid Dalehead Tarn. Efter Catbells finns stigar som leder till Portinscale (med ett avsnitt asfalt) och i Portinscale tar man av österut och kommer så småningom på en gångväg som leder till Keswick.
Öppna karta för rekommenderad rutt och alternativ>>

Honister

5) Helvellyn + Swirral och Striding edge, 4-5 timmar
Buss 555 från Keswick och du stiger av i höjd med södra änden av sjön Thirlmere. Stigen upp till Helvellyn startar vid en liten parkeringsplats med telefonkiosk. Väl uppe vid toppen har du vidsträckt utsikt och nedanför Helvellyns stup finner du Red Tarn som omfamnas av två utlöpande armar; Swirral edge och Striding edge. Min rekommendation är att börja med Swirral och då även klättra upp till toppen Catstycam och sedan ta Striding edge tillbaka upp till Helvellyn (vattnet i bäcken från Red Tarn är drickbart). Nervkittlande kammar och vill du inte köra på självaste kammen av Striding edge går en stig parallellt en bit ner. Väl uppe på Helvellyn kan du antingen ta samma väg tillbaka ned till busshållplatsen eller är du på upptäckrahumör och fortsätter söderut längs stigen via Nethermost Pike och Dollywaggon Pike för att droppa ner till Grisdale och följer sedan stigen utför hela vägen till Grasmere (asfalt sista två kilometerna). Grasmere är en fin pittoresk liten by med flera fina fik och restauranger. Där kan en fika eller afternoon tea avnjutas i väntan på bussen tillbaka till Keswick.
Öppna karta för rekommenderad rutt och alternativ>>

Helvellyn

6) Steel Fell till Grasmere, 2-3 timmar
Buss 555 från Keswick och avstigning vid Dunmail Raise, du får gå tillbaka några hundra meter i färdriktningen tills du kommer till staketövergångar. Detta är platsen för etappbyte på Bob Graham Round. Det är ingen bred vältrampad stig som leder upp för den branta grässluttningen men du kan lätt skönja stigen som alla BGR:ers med pacers trampat upp. Sedan är det bara att följa BGR-stigen till Calf Crag där du ändrar riktning mot sydost och följer stigen mot Gibson Knott och Helm Crag. Denna runda är läcker och inte särskilt ansträngande bortsett från första klättringen. Och i Grasmere väntar fika eller god lunch innan buss tillbaka till Keswick.
Öppna karta för rekommenderad rutt>>

Steel

7) Fairfield horseshoe, 3-4 timmar
En klassiker. Buss 555 från Keswick och avstigning vid Rydal. Följ en smal asfalterad väg upp från huvudvägen och snart kommer du på stigen. Inga konstigheter när du väl kommit på stigen. Det blir inte så mycket löpning upp till Fairfield men vandringen upp är behaglig och vacker. Missa inte att njuta av platån uppe på Fairfield innan du drar iväg på stigen mot Hart Crag. Från Dove Crag bjuds det på en lååång läcker utförslöpa hela vägen ner till Ambleside där du sedan tar en välförtjänt fika eller något matigt. Mitt favorithak är Esquires Coffee (som har WiFi + USB-uttag) och därifrån är det bara några minuter till busshållplatsen.
Öppna karta för rekommenderad rutt>>

Fairfield

8) Fairfield–St Sunday Crag–Helvellyn, 6-8 timmar
En grymt läcker ”runda”! Första sträckan är densamma som beskrivs ovan under punkt 7. Från Fairfield följer du sedan stigen mot St Sunday Crag och passerar över ett par pirriga pinacles och efter toppen bär det av på en lång härlig utförslöpa. Väl nere i dalen kan du antingen välja att ta en avstickare till den lilla byn Glenridding för en fika eller lunch. Därefter är det bara att fortsätta den långa stigningen upp till Helvellyn via Striding edge. Från Helvellyn tar du dig sedan ner till vägen vid Thirlmere och någon av hållplatserna. Ha koll på busstiderna, för har du precis missat en buss kan du lika gärna fortsätta på huvudstigen norrut och ta av på någon av stigarna som når vägen i höjd med mellersta/norra delen av Thirlmere.
Öppna karta för rekommenderad rutt och alternativ>>

P5050276

9) Scafell Pike horseshoe, 4-8 timmar
Buss 78 eller 77A till Seatoller. Från busshållplatsen går du tillbaka i färdriktningen tills du kommer till första avtagsvägen söderut (mot Seathwaite) och följer den. Den breda vältrampade stigen tar vid efter gården i Seathwaite. Detta är en populär startpunkt för både vandrare och löpare och parkerade bilar trängs längs vägen fram till Seathwaite på helgerna. Mitt förslag är att ta östra stigen upp till Scafell Pike och därifrån ta stigen ner mot Lingmell Fell och vika av på Corridor route och vidare via Styhead Tarn och sista biten tills du förmodligen känner igen dig innan du når Seathwaite. Detta är ”horseshoe light” men om du känner dig pigg och endorfinstinn kan du köra stora brutala loopen (eller kortare alternativet som på förslag #10) till Honister Pass, starta i så fall tidigt så att du inte missar sista bussen.
Öppna karta för rekommenderad rutt och alternativ>>

Lingmell

10) Heldagsfavoriten
Buss 78 eller 77A mot Seatoller och du stiger av vid campingen mellan Rosthwaite och Seatoller. Starta så tidigt som möjligt så att du inte missar sista bussen i Honister Pass. Detta är en riktigt fin loop särskilt som du får uppleva bergryggen som ofta hamnar i skymundan av de mer kända åt Scafell-hållet. Området norr om Glaramara (vilket namn!) med Tarn at Leaves, Bessyboot och Rosthwaite Fell besöks sällan och är så stillsamt vackert. Det finns en smal stig upp mot Bessyboot från campingen och det bjuds på skön klättring och fina vyer. När du kommit upp ryggen är det till stor del stiglöst fram till stigen som leder till Glaramaras topp, därefter är det stig hela vägen till Esk Hause och vidare upp till Scafell Pike. Med lite tur är fiket på campingen i Wasdale öppet för en välförtjänt paus med välsmakande intag. Sedan är det bara att avnjuta Kirk Fell och Great Gable. Har du flyt i Honister Pass är fiket eller YHA-vandrarhemmet öppet så att du kan ta en fika i väntan på bussen till Keswick.
Öppna karta för rekommenderad rutt>>

Bessyboot

11) Etapper av Bob Graham Round
Denna klassiska runda där 42 toppar ska ska betas av mäter 104-110 km beroende på vägval (kan bli längre om man har otur) och drygt 8200 höjdmeter samt ska genomföras under 24 timmar. Man startar och avslutar av tradition vid Moot Hall på torget i Keswick och kan välja att springa med- eller motsols (klar majoritet springer medsols). Den är av naturliga skäl uppdelad i fem etapper där etappskiftena sker där rutten korsar allmän väg (energiintag och byte av pacers). Dessa etapper går alldeles utmärkt att springa som enskilda sträckor. Och vem vet, en dag står du kanske vid Moot Hall redo och shaky inför ett helhjärtat försök på hela BGR? Du kan köpa den specifika BGR-kartan på plats eller beställa den från Harvey maps.

bgr_map2

Etapp 1: Keswick–Threlkeld, 3-4 timmar
Starta vid Moot Hall i Keswick som traditionen bjuder. Efter att Skiddaw har bockats av får man vara observant och vara med på kartan hela vägen till Blencathra. Sträckan mellan Skiddaw och Great Calva kan vara överjävlig med all ljung och om det är sumpblött. Vissa partier med smal stig är knappt synliga och har ändrats en aning från markeringen på BGR-kartan. Du passerar två bäckar med bra vatten. Från Blencathra har du tre alternativ till vägval ner till Threlkeld: via Doddick Fell, Hall’s Fell ridge eller Parachute drop, den senare är den snabbaste men brantaste (kräver några rekningar). När och om du överlevt den långa utförslöpan via Hall’s Fell ridge kan du antingen springa tillbaka till Keswick (7 km) eller ta bussen. Finns ett par trevliga fik inne byn.

BGR1

Etapp 2: Threlkeld–Dunmail, 4-6 timmar
Enklast att ta bussen (X5) från Keswick till Threlkeld och sedan är det bara att följa markeringen på BGR-kartan. När du närmar dig branten upp mot Clough Head kommer du att se den smala BGR-stigen som går spikrakt upp. Grymt brant gräsklättring. Hela sträckan från Clough Head till Dollywagon Pike bjuder på angenäm löpning men du hittar inget vatten uppe på ryggen, så ha med dig en liter eller mer, tills du kommer till Grisdale Tarn (innan Fairfield). När du kommit ner till vägen från Seat Sandal följer du vägen söderut några hundra meter till busshållplatsen vid Dunmail Raise.

Seat-Sandal

Etapp 3: Dunmail–Wasdale, 6-8 timmar
Även om man inte kan lyfta ut sträckorna ur sitt sammanhang så får denna etapp ses som den tuffaste och man behöver vara med på kartan såvida man inte rekat sträckan 4-5 gånger. Starta tidigt på morgonen och ta bussen (555) från Keswick och stig av vid Dunmail Raise. Stigen från Pike O’Stickle till Rossett Pike är knappt synlig och stigen uppför den långa branten till Bowfell är i det närmaste osynlig. Därefter är det vältrampade (men tekniska) stigar. Sista biten efter Scafell ner till Wasdale kan vara lite marig och läskig då rutten går rätt ner och över ett scree-fält (som en flod av lös sten), som bjuder på rätt häftig ”glidlöpning”, nästa som att surfa fram. På denna sträcka passerar du några bäckar och jag rekommenderar att du både dricker och fyller på i bäcken Stake Gill innan stigningen mot Rossett Pike. Väl i Wasdale får du hålla tummarna för att affären/fiket i campingen är öppen.

Kruxet med denna etapp är att det inte finns någon ”easy way out of Wasdale”, vare sig man kör hela BGR eller bara denna etapp. Wasdale är en återvändsgränd och inga bussar går hit. Taxi lär kosta skjortan då Wasdale ”ligger helt fel”. Enklast är faktiskt att ta den drygt 10 km långa breda stigen till Seatoller och ta bussen därifrån till Keswick. Öppna karta för Wasdale-Seatoller>>

Det finns även ett alternativ att runda av efter ”sticklorna”, det vill säga när du besökt topparna Harrison och Pike of Stickle kan du ta den långa tekniska stigen ner via Loft Crag till New Dungeon Ghyll, ta en fika eller äta lunch i väntan på buss 516 till Ambleside, som avgår fem gånger per dag. I Ambleside tar du bussen till Keswick eller var du nu bor.

BGR3

Etapp 4: Wasdale–Honister Pass, 6-7 timmar
Starta tidigt på morgonen och ta buss 78 eller 77A till Seatoller. Från busshållplatsen går du tillbaka i färdriktningen tills du kommer första avtagsvägen söderut (mot Seathwaite) och följer den. Den breda vältrampade stigen tar vid efter Seathwaite (se karta för de två alternativa stigarna). Denna etapp är avgjort den som bjuder på mer klättring än löpning jämfört med de övriga men också väldigt läckra toppar, inte minst undanskymda bergstornet Steeple. Denna sträcka bjuder sommartid knappt på något vatten alls förutom några gölar efter Kirk Fell och innan Great Gable, så drick och fyll på i Wasdale. Ha koll på tiden så att du inte missar sista bussen i Honister Pass, om så är fallet kan du springa den långa utförslöpan ner till Seatoller och ta buss 78 till Keswick. Ha koll på busstiderna.

Steeple

Etapp 5: Honister Pass–Keswick, 3-4 timmar
Se punkt 4 under rubriken ”Förslag på löprundor” ovan.

Ingen stig- och bergslöpare med någorlunda sinnesnärvaro har väl missat att Killian Jornet i juli 2018 slog Billy Blands 36 år gamla och till synes oslagbara rekord på 13:53 med en timma och en minut. En närmast utomjordisk prestation. För oss mer normala (men inte mindre fanatiska) kan jag rekommendera den välgjorda halvtimmeslånga filmen om Tony Holts BGR-försök 2017: The Bob Graham Round: Running the Fells with Friends.

Här kan du ladda ner GPX-filen från Kerstins och mitt andra BGR-försök 22-23 maj 2018 (sluttid: 25:40).

Så gott folk, jag tror det var allt jag hade att komma med. Lycka till inför ett eventuellt framtida besök till Lake Districts magiska berg!

Niklas

end

Feb 062019
 

190206a…säg mig vem som svettas, grymtar och ler? Ja, vad vore livet utan backar? Vanliga döda är väl glada slippa dem så länge det inte finns liftsystem och det är väl inte direkt en fråga som skåningarna brottas med dagligdags. Tittar man på sitt eget livs banprofil så skulle den nog inte skilja sig särskilt mycket från banprofilen från någon välkänd bergsultra, allt beroende på vad vi lägger in och värderar som toppar, dippar och ren ökenlöpning. Å andra sidan, rätt ointressant kan tyckas. Det blir vad det blir. Valen vi gör. Man kan ställa sig på ett löpband med fågelsång i lurarna eller ge sig ut på stigarna med en uppleva-livet-podd i lurarna. Valen är många. Vi är olika. Personliga drivkrafter, livsstil och mål gör sig gällande. ”Varför ska man ta sig över det där berget, när man kan gå runt det?” Jag är svag för berg och Steve Chiltons boktitel poppar otvunget upp i skallen: ”It’s a hill, get over it”. Jag vill inte runda berg bekvämt via dalgångar, såvida det inte handlar om konflikter i verkliga livet. Jag har gjort mitt liv så enkelt som möjligt, fyller det med de stigar och backar jag föredrar, stannar till i någon glänta, tar en fika och andas in nuet. Okomplicerat.

Här där jag bor, i Eskilstuna, finns inga berg. Det finns några skogsklippor som fått bergsnamn sedan finns förstås en himla massa människor som heter Berg i efternamn. Det finns till exempel hela 83 stycken Andreas Berg i Eskilstuna kommun medan stans mest kända Berg, han i Kent, valde att flytta för många år sedan. Högsta punkten i vår kommun ligger på 114 meter över havet och har begåvats med namnet Tyckenhed. Inte så mycket till hed och hade det inte varit för att Sörmlandsleden ringlar sig över dess vackra hällmarker med luftig gammal tallskog är det högst troligt att bergknallen fallit i glömska. Sedan har vi förstås den eländigt tråkiga skidbacken i Vilsta, men det finns de som inga backar har så vem är jag att klaga?

190206b

Nå, man får göra det bästa av det som bjuds för att på bästa sätt förbereda sig inför de höjdpunkter som stundar. Mina utmaningarna de senaste åren har alla varit påfallande lika. De sammanfattas bäst med mycket berg, dramatisk natur och långa dagar. Dock har förberedelserna varierat en del från år till år. Finslipats är väl kanske mer korrekt ordval. Det var länge sedan jag slutade att se min löpning som ”träning inför något uppsatt mål”. Jag springer för springandets skull och det är motivation i sig. Välmåendet. Tävlingar (eller lopp för er som föredrar det) ser jag mer som kryddiga och sociala inslag med möjlighet att stiga ur det komfortabla och tänja på gränserna. (Och slippa bära på packning!) De enda tillfällen jag använder ordet ”träning” är väl vid dedikerade backpass eller styrketräning. För mig är ordet träning synonymt med något jävligt tråkigt. Kanske välbehövligt, men likväl tråkigt. Lätt att slentrianmässigt springa på i samma spår, inte sällan tills man ruttnar. Variation och experimentlusta är lösningen, åtminstone för mig. Alltid spännande att prova nya idéer i praktiken och att nedan beskrivna upplägg tycks vara rätt för mig och mina utmaningar visade sig senast på Kullamannen i höstas. Nästa utmaning blir Bob Graham Round sub24 i juni, men som alltid är det många faktorer som spelar in för ett lyckat genomförande.

190206c

Under många år har de många och långa lågintensiva ultrapassen på Sörmlandsleden varit mina njutfulla ”nyckelpass”. Uteslutande för att jag älskar att vara ute i naturen länge och det handlar då om 6-8 timmar. Underbara små äventyr på en eller två dagar där jag samtidigt testat utrustning, energiintag och lärt känna min kropp och hur den (det vill säga jag) fungerar vid olika ansträngningsnivåer. Under åren 2013-2017 har mina årstotaler i distans landat på mellan 365 och 448 mil och 60-70.000 höjdmeter. Men för 2018 gjorde jag en del förändringar, utan att för den skull ge avkall på naturupplevelserna, njutningen och vad jag kallar kvalitet. Tvärtom. Årstotalen för 2018 landade på 320 sprungna mil men i gengäld 114.000 höjdmeter. Och jag fortsätter på inslagen bana för 2019. Jag har dragit ner på de många ultrapassen för jag tror — trots låg intensitet — att de ändå sliter mer än jag tror. Nu nöjer jag mig med ett ultrapass (+50 km) i månaden och en tvådagars varannan månad. Givetvis på älskade Sörmlandsleden. När det gäller vardagspassen har jag ”hittat” fina, roliga och givande rundor med många backar, särskilt när det kommer till transportlöpning till och från jobbet, som ju är så tidseffektiva. Jag är privilegierad som har stigarna bara några hundra meter från porten och kan springa till och från jobbet. På varje transportlöpningspass är målet minst 500 höjdmeter och distansen får bli vad den blir, oftast 17-18 km på min skönaste ”transportrunda”. Jag har ett grovt veckoupplägg med 9-11 mil och 2500-3000 hm x tre veckor och den fjärde veckan soft med 40-50 km och inget fokus alls på höjdmeter. Ett grovt upplägg som jag inte följer slavisk. Glädjen, förväntansfulla ben och längtan efter den sköna tröttheten måste finnas där. Och när det kommer till backar väver jag in repetitioner i ett flertal tekniska och vitt skilda (sett till underlag, längd och lutning) backar i löppassen. Jag tror på kontinuitet och många bäckar små. Av den anledning har jag slutat med dedikerade megabackpass i Vilsta slalombacke, som förvisso ger 50 (enkla) höjdmeter per vända. Året har hursomhelst börjat fint och jag stängde januari med 37 mil och 10.500 hm. Fräsch kropp och glatt sinne. Bra plan och riktigt skön känsla!

190206e

Numera tycker jag aldrig att backträning är tråkigt, vilket främst beror på att backarna är en del av löpningen även om det handlar om ett par tre repetitioner i varje backe. Så här års och nu med all snö är det bara så fantastiskt häftigt att bränna på utför i branta skogsbackar, bergknallar och skidbackar. Bara släppa på alla spärrar och om ben och fart inte synkar: landa med ett brett leende i ett mjukt täcke av halvmeterdjup pudersnö!

190206d

Jag kommer självklart att köra grymma dedikerade backpass under vår och försommar i Romme och Järvsö. Ja, det bär faktiskt av till Järvsö redan på fredag för att smaka på backarna där över helgen. I övrigt ser jag fram emot boken Training for the Uphill Athlete: A Manual for Mountain Runners and Ski Mountaineers med beräknad release i början av mars. Får se om den kan ge spännande input.

På återseende.

190206f

Jan 062019
 

ingressDå var det ett nytt år. Ett nytt år med nya möjligheter, som man brukar säga. Ett uttjatat och slentrianmässigt uttryck. Bara ett ”hallelujah” som saknas. För egen en del faller sig uttrycket ”Nytt år med nya utmaningar” mer naturligt. Med åren utslitet även det. Intet nytt under solen. Glad att jag bor i ett land med tydliga årstider och finstämda övergångar däremellan. Även om kalendern talar om för mig när det är dags att lämna det gamla bakom mig för att ge mig in i det nya, som ännu icke hänt, gör årstiderna det lättare. Naturligare på något sätt. På tal om det, har ni märkt att ljuset dröjer sig kvar aningen längre för varje eftermiddag? Det ger hopp om en ljusnande framtid i vardande och goda möjligheter att uppsatta utmaningar och förhoppningar infrias. Men helt säker kan man aldrig vara. Det är sällan det blir som man tänkt. Ibland bättre, ibland sämre. Det är väl det som också är en del av charmen med livet och dess utmaningar. Förändring är det konstanta, vare sig man vill eller inte. Jag är glad för det lilla, det små ögonblicken som kantar stigen likt små blommor, vänner och likasinnade som berikar tillvaron, slingrande stigar genom vacker natur, brutala berg som bjuder på allt annat än sockervadd och cola, en kropp som fortfarande vill bära min längtan efter det extrema och nyfikenheten framåt. Man får vara tacksam för det lilla, har jag hört sägas. Men att drömma stort och prova det oprövade utan vetskap om utfallet gör livet värt att leva. Rädslan, självbilden, nerverna, ovissheten och fjärilarna i magen. Det handlar om inställning. Prestation eller äventyr? Kanske rent av självförverkligande. Är livet i sig inte ett äventyr? Eller nöjer vi oss med Maslows trappmaskin på gymet?

DBR

Jag är inte mycket för tillbakablickar. Minnen bär jag med mig med glädje. Och sorg. Att författa en årsresumé av genomförda löptävlingar och diverse äventyr med ben och fötter som transportmedel bereder mig ingen berusning och jag vill inte riskera att utsätta någon läsare för min bristande skrivglädje. Nä, jag hör nog till dem, de som älskar att blicka framåt och längta till uppsatta utmaningar, som lätt får vanliga döda att skaka på huvudet. Om jag mot förmodan blickar tillbaka kan jag bara konstatera att varje år har varit mitt bästa år. Ja, sedan 2009 har varje år varit mitt bästa år. Inte något år har varit bättre eller sämre än något annat år. Varje år har haft sin beskärda del av lycka och sorg, eufori och smärta, infriade förhoppningar och olyckliga överraskningar. Och så ser väl livet ut i helhet för de flesta, om man är ödmjukt lagd. Ingen är perfekt. Varje dag ställs vi inför en massa val och personligen tror jag att två tre av alla dessa miljoner val i ens liv är avgörande för ens fortsatta välbefinnande, ja, till och med livsavgörande. För mig kommer den 26 augusti 2009 för alltid betyda skillnaden mellan nattsvart tomhet och livsglädje, ja, mellan liv och död. Den dagen förändrade mitt liv totalt och för alltid. Där satt jag med min dåvarande chef och så överläkare Christer Fjällström på Ljung & Sjöberg i Gamla stan. Äntligen en person som verkligen förstår sig på beroendeproblematik! Detta efter nio fruktansvärt svåra månader med sporadiska AA-möten, provtagningar och en patetisk beteendevetare från Previa i mina försök att avhålla mig från alkohol. Men utan dessa nio miserabla månader hade jag förmodligen inte varit så mottaglig och fullständigt beredd att vilja leva ett nyktert liv. Jag gjorde ett val. Sedan den 26 augusti 2009 har jag aldrig druckit en droppe alkohol, inte ens så kallade alkoholfria surrogat. Jag försöker att leva i direktsändning så gått det går och behöver inte kämpa för att vara nykter. Ett år med fem till sex AA-möten i veckan, genomförande av hela 12-stegsprogrammet och en kväll i veckan med gruppterapi hos Ljung & Sjöberg i kombination med total självransakan och villkorslös beslutsamhet gjorde således underverk. Nä, jag ersatte inte alkoholen med stiglöpning. Jag sprang innan jag började dricka, jag både sprang och drack under många år, men numera springer jag enbart. Så, jag är med andra ord inne på mitt tionde år som nykter alkoholist och det vill jag givetvis jubilera på mitt speciella vis och så nära 10-årsdagen som möjligt i slutet av augusti. Och då kommer vi osökt in på detta med årets utmaningar.

blickar

Aldrig någonsin att jag skulle springa ett lopp enbart för UTMB-poäng, men om man önskar dessa poäng finns det oerhört många fantastiska tävlingar. Min förhoppning 2018 var förstås att genomföra det brutala bergsloppet L’echappee Belle och Kullamannen 100 miles som tillsammans skulle inbringa 12 poäng. Min plan att fira mina 10 år som nykter alkoholist var att försöka få en plats på TDS 2019, som kräver 8 poäng men några garantier för en plats finns inte. Nå, nu satte som bekant en illasinnad parasit vid namn Giardia stopp för eventuella poäng i Frankrike och tillika en ansökan till TDS. Som sagt, det blir inte alltid som man tänkt. Jag hade ingen brådska att hitta en passande utmaning. Kollade in olika lopp som går av stapeln kring månadsskiftet augusti/september. Det fick ta sin tid. Att jag däremot skulle göra ett nytt och tredje försök på Bob Graham Round sub24 var redan spikat sedan länge. Förra årets försök slutade som bekant på 25:40. Flyg och boende är redan bokat i fullmåne-veckan i mitten av juni. Det enda som inte är bestämt ännu är om jag ska köra solo osupportat eller ordna med support för samtliga fem etapper. Återstår att se.

bgr

Kullamannen i höstas var en fantastisk upplevelse på många plan, inte minst för att genomförandet gick så grymt bra och man kan tycka att det vore lite korkat att försöka sig på Kullamannen 100 miles igen. Vore inte det att äventyra ett redan vackert minne? Men faktum är – jag är själv förvånad – att jag längtade tillbaka till berget och atmosfären rätt snart. När jag sprang med Niclas Gällentoft och Fredrik Lönnbom över berget i mörkret skämtade vi om att vi kanske skulle ta Dubbeldöden också när vi ätit upp våra 100 miles i och med att vi låg bra till tidsmässigt. Det blev inte så, men tanken fanns kvar och den lockade förföriskt i periferin. Hörde senare att Niclas tänkt göra allvar av det hela 2019 och då fanns ingen återvändo för egen del. Anmälde mig till Kullamannen 100 miles 2019 med Dubbeldöden som option om allt klaffar och ork finns. Så mycket som ska klaffa, inte minst väderförhållanden. Stämde av med Per Sjögren då Dubbeldöden var slutsåld. Inga problem. Per tyckte att det var en grym idé och skulle kanske snickra ihop en bra deal för de hågade. Så långt allt väl, men ett jubilaräventyr återstod fortfarande att hitta.

Kullen

Skickade in en anmälan till Ultra Tour Monte Rosa 170 km men jag hade kanske hellre velat göra den som en fyradagars för att få uppleva hela Tour Monte Rosa i dagsljus. Men drygt 8000 kronor + flyg och övriga omkostnader i ett dyrt Schweiz… Vad kunde jag inte få för de pengarna? Och Tour Monte Rosa är en vandringsled som kan upplevas när så jag önskar. Även en revansch på L’echappee Belle fanns med på kartan liksom en tvåveckors tur med löpning och speedhiking i Sulitelma/Sarek/Padjelanta. Det där riktiga suget, viljan och längtan att försöka sig på Monte Rosa – eller L’echappe intergral för den delen – ville inte infinna sig. Jag visste inte heller om jag skulle bli erbjuden en startplats till Monte Rosa. Nå, jag ska inte trötta ut er med min ambivalens när jag ändå vet svaren. Pusselbitarna föll på plats på självaste nyårsdagen som bjöd på sol och vårkänslor. Jag bestämde mig för att tillbringa 2 1/2 vecka i alperna för löpning och speedhiking med ultralätt packning, tält och sovsäck förstås men minimalt med mat. Göra hela Tour du Mont Blanc och den 27 km långa ridgen Hardergrat (Interlaken). Resten lämnar jag öppet. Kanske blir det Eiger och Grindenwald eller en sväng ner mot Italien och Matterhorn. Och som kronan på verket kommer jag att avsluta äventyret med L’echappee belle north crossing (85K och 6050 hm) den 24 augusti (två dagar innan själva tioårsdagen). Tävlingen startar i Le Pleynet, där jag bröt förra året, vilket innebär att jag kommer att få uppleva hela den fina resterande delen av sträckan i dagsljus. Flyg är bokat och den 14/1 öppnar anmälan till L’echappee. Igår fick jag ett glatt svar från Lizzy Hawker att jag fått en plats på UTMR och det kändes ledsamt att tacka ”nej” men jag vet samtidigt att det är rätt beslut.

echappee

Jag lever inte i framtiden, men jag är en man med framförhållning. Nu är de praktiska bitarna klara beträffande årets utmaningar så nu återstår att göra det jag är bäst på: njuta av stigarna, de ljuva skogsbaden, växlingarna i väder och årstider, nöta höjdmeter i tekniska backar, genomföra de alltid lika sköna löpäventyren på Sörmlandsleden med en och annan tvådagars och samtidigt uppskatta den där speciella tröttheten. Dessa tillfällen då jag verkligen är här och nu och kopplar bort allt annat. Dessa stunder som jag värderar högst medan utmaningar och tävlingar utgör själva kryddningen i livets meze. En bättre form av beroende helt enkelt!

God fortsättning på er!

Marvikarna

Nov 052018
 

001För den som undrar kan jag på en gång säga att jag är på det givmilda och skrivglada humöret så ni får härmed två racerapporter till samma lästid för en, så jag ska hålla mig kort, men kan som vanligt inget lova.

En av årets höjdpunkter var — i dubbel bemärkelse — sjätte upplagan av Échappée Belle, som korsar hela Belledonne-massivet och är brutal med sina 11300 höjdmeter på 144 kilometer. Dedikerad backträning låg naturligt inbakad i min veckovisa löpning sedan förra hösten och med en vecka i bergen på Mallorca under våren och tre vändor (totalt 28 dagar) till de magiska bergen i Lake District i maj och juni var jag aldrig orolig över alla klättringar som väntade. Det som dock är svårt att få till på hemmaplan i Eskilstuna är långa utförslöpor. De spelar ingen roll om man är väl förberedd för klättringar uppför om man slarvat med utförslöporna. Tar framsida lår slut halvvägs in i exempelvis Échappée, ja, då övergår den brutala bergsultran till någon form av självmordsuppdrag för lår och psyke, oavsett gång eller jogg utför. Det blev därför några välbehövliga turer till Romme utanför Borlänge för grym backträning tillsammans med Échappée-gänget från Eskilstuna månaden innan avfärd till Frankrike. Échappée Belle gick av stapeln samma helg som UTMB, det vill säga helgen i skiftet augusti/september. Jag gjorde som jag brukar vid tävlingar utomlands och åkte ner några dagar innan för att varva ner och acklimatisera mig genom att vandra i bergen och bara njuta. Flög till Lyon, buss till Grenoble och tåg en bit för att sedan vandra upp mot Super Collet för att bekanta mig med bergen som ligger drygt 10 mil in i loppet. Skön vandring i strålande — men väldigt varmt — väder. Det gick åt mycket vatten och det fanns ju bäckar med klart och kallt vatten. Högt upp i bergen använde jag inte vattenrening (Xinix Aquacare) vilket förmodligen skulle visa sig vara ett misstag. I franska alperna finns det små dalgångar även på 2000 meters höjd där får och kor betar varför risken är stor att vatten som har sitt ursprung från områden med boskap högt upp i bergen kan utgöra en potentiell risk vad gäller bakterier eller parasiter.

echappee_01

Dag två i bergen kring Super Collet var helt fantastisk med vyer mot olika bergskedjor av olika karaktär och silhuett. Norrut sköt det mäktiga Mont Blanc massivet upp mot en klarblå himmel. Njöt av en ljuvlig solnedgång från tältet på drygt 2000 meters höjd. Hade dock svårt att sova på natten på grund av en riktigt orolig mage och illamående som kom och gick. På morgonen kände jag mig helt dizzy och väck. Otroligt märklig känsla, den att från ena stunden känna sig euforisk upprymd för att några timmar senare känna sig låg på energi, svag och liksom bortkopplad. Minst sagt oroväckande med bara två dagar kvar till start. Resten av gänget skulle komma ner senare på eftermiddagen. Jag tog mig ner från bergen och vidare till den lilla orten Pontcharra. Inhandlade smärtstillande och annat franskt i tablettväg mot orolig mage. Vilade sedan på en skuggig plats.

echappee_02 echappee_03
bonus_03

Simon och Marie hämtade upp mig med bil och vi fortsatte till vårt boende utanför Aiguebelle. Underbart boende på franska landsbygden hos en engelsk dam som älskar djur. Alla var taggade och på gott humör, men jag kände mig liksom inte delaktig. Som jag sett fram emot detta, men jag kände mig bara låg och melankolisk för jag visste inte vad som var på gång i kroppen. Någonting var det, men vad? Just där och då kändes det bara tveksamt om jag skulle komma till start. På torsdagen hämtade vi nummerlappar och gjorde kitcheck, softade och åt en gemensam middag. Jag hade ingen matlust men tvingade i mig maten för annars kunde jag lika bra kasta in handduken på en gång. Rännskitan hade startat redan tidigare på dagen. Fick ett gäng Imodium av Simon så skiten tog fastare form men som resultat fick jag otroliga gaser och med svavelhaltiga äggmökar som förde tankarna till Skutskär. Gjorde mitt bästa för att uppbåda kraft till att peppa mig själv mentalt och det sista jag ville var att mitt tillstånd skulle påverka mina vänner och stämningen negativt. Alla var här för en sak och alla hade förberett sig otroligt mycket för denna utmaning. Vi skulle upp tidigt som tusan och Catarina och Marie skulle skjutsa oss till starten. Deras utmaningar startade först på lördagen. När det var dags att krypa ner i bingen gjorde jag ett fatalt misstag och tog en treo mot vaga magsmärtor som kom och gick liksom aningens huvudvärk. Tar väldigt sällan treo och hade ingen aningen om att den innehåller koffein (upptäckte det av en slump en månad senare). Resultatet blev att jag knappt sov en blund innan det var dags att stiga upp, tvinga i mig grötfrukost och sätta mig i bilen mot starten i Vizille. Man kan så här i efterhand undra varför jag ens ställde mig på startlinjen, men jag är glad att jag gjorde det för trots allt fick jag uppleva en annorlunda dag som jag inte vill ha ogjord. Hade dragit i mig några Imodium på morgonen men tarmarna levde sitt oroliga liv och producerade gaser utan dess like. Att något inte var som det ska i kroppen min behövde man inte vara hobbyläkare för att förstå. Där stod vi, Erik, Patrik, Simon och jag. Fortfarande mörkt men temperaturen var skön. Väderprognosen såg väl inte helt optimal ut för de kommande dygnen. Låga moln och risk för snö högre upp. Starten gick och en lång lysmask bestående av drygt 1400 pannlampeförsedda och förväntansfulla löpare ringlade sig upp genom den skogsklädda bergssidan.

echappee_04

Första milen var väl rätt medioker men sedan tog fantastisk natur vid med dramatiska berg och dess olika formationer, glaciärsjöar här och där, högalpina slätter, smala stigar och många långa partier utan någon stig alls, bara små röda flaggor. Jag njöt av naturen och molnen som gjorde färden till ett levande skådespel. Visslande murmeldjur och flockar med alpkajor förgyllde. Alla löpare fick inte se eller uppleva samma scenerier. Även om jag inte var på topp var intrycken så mäktiga att det blev någon mental balans i det hela. Allt fungerade tillfredsställande fram till CP Jean Collet vid 38 km men därifrån och de nio kilometerna till nästa CP fick jag kliva av ”stigen” åtta gånger och sprutmåla klippor och stenar. Hade inga Imodium kvar men mötte Simon och Patrik (som såg superstarka ut!) och fick några tabletter av dem. Därifrån väntade en lång och brutal sträcka på 15 km fram till Le Pleynet. Det hade gjorts en smärre omdragning då det förelåg risk för snö och hårda vindar. Väl uppe på passet Col de la Vache efter en lång överjävlig klättring i blockstensterräng låg temperaturen kring nollan. Jag sprang på ner mot dalen. Det började regna och skymningen var i antågande. På med regnkläder och pannlampa. Otroligt energikrävande att springa på hala stenar och klippor i mörkret. Imodiumet höll rännskitan stången i två timmar sedan började det igen och jag fick sätta mig precis intill stigen nära en reflex varje gång det tryckte på. Tappar man bort stigen där i mörkret blir det inte roligt. Efter timmar av mörker, regn, stenig stig och som avslutades med fem kilometer lerstig nådde jag Le Pleynet: 67 km och 5000 höjdmeter på 17 timmar. I Pleynet fanns mat och en stor varm sovsal. Där och då fattade jag beslutet att inte fortsätta. Min första DNF (inofficiella utmaningar som Bob Graham Round och Wainwright borträknade) någonsin. Det fanns ingen ambivalens, inget att ens fundera över. Självklart supertrist då jag sett fram emot detta äventyr enormt mycket, men utfallet var inget jag kunde styra över. Energin rann bara rakt igenom. Att ge sig ut igen låg på energi och utan att kunna behålla eller ta upp tillräckligt med energi vore bara otroligt osmart för att inte säga riktigt korkat. Bytte till torrt och somnade på stört i en säng i den mörka sovsalen. Även vännen Erik bröt där då han åkt på något och körde kräkvarianten. På morgonen tog vi sista brytarbussen och sedan en av våra bilar från Aiguebelle till vårt boende. Dygnet som följde är bara ett töcken. En minneslucka. Catarina fick bryta sitt lopp. Hon och Erik spydde som grisar och jag pissade med arslet. Tur att boendet hade två toaletter.

echappee_05 echappee_06 echappee_07

Väl hemma i Sverige blev det sjukskrivning fram och tillbaka. Ena stunden verkade det vara på bättringsvägen för att i nästa börja om på nytt. Hade noll aptit och blev illamående bara jag tänkte på mat, så jag tänkte inte på mat. Hade magkramper och fick ingen riktig sömn. Kontaktade vårdcentralen, fick en tid och träffade en riktigt empatisk och engagerad läkare. Lämnade avföringsprover och efter lite mer än en vecka kom provsvaren: Giardiainfektion, en tarminfektion som orsakas av en parasit vilken sprids via orent vatten. Där ser man, allt kan hända på — eller inför — längre ultralopp. En geting sänkte Killian på UTMB medan en mikroskopisk parasit bjöd på min första DNF. Att saker och ting händer på långlopp kan man vara förvissad om, man vet bara inte vad och sällan vad man tror.

Kullamannen 100 miles

En hel månad passerade från det att tarminfektionen bröt ut tills diagnos ställdes och under den tiden tappade jag sju kilo! Sju kilo är sjukt mycket då min matchvikt ligger på 64-65 kg. Jag fick antibiotika och allt vände på två dagar! Och det underbaraste var nog att få tillbaka aptiten och jag skulle nog kunnat tycka att pölsa smakade utsökt, men jag är inte mycket för överdrifter. Tiden efter hemkomsten från Frankrike och fram till antibiotikakuren är bara som ett grått töcken. Så frågan var om jag skulle kunna vara fit for fight till Kullamannen 100 miles en månad bort? Sju kilo muskelmassa förbrukad. Åt för glatta livet men väntade en vecka innan jag drog igång med löpningen. Tog ett simpass och körde lätt styrka varje dag. De resterande veckorna innan Kullamannen skippade jag cykeln till jobbet och promenerade med åtta kilos packning till och från jobbet (35 minuter enkel väg) och varannan dag transportlöpning med minst 500 höjdmeter teknisk backe på hemvägen. Körde inga ultralångpass alls utan uteslutande pass på 15-20 km med mycket backe på tekniska stigar. Och det var helt fantastisk att känna styrkan och klippet i steget återvända, på väldigt kort tid dessutom. Bara lyckan att få känna sig helt frisk är som en slags ihållande endorfinkick med dopaminsmak. Längtan till Kullamannen växte.

Allt flöt på fint och ett sista löppass avnjöts i härligt solsken tillsammans med Simon och Patrik sex dagar innan Kullamannen. Sedan var det soft med min traditionella uppladdning av lax och råris med egenmixade gröna drinkar morgon och kväll. Var ledig från och med onsdag så det var skönt att bara få varva ner, packa och fixa med energi samt planera energiintaget. Körde mitt vinnande koncept från BRR 2015 när det kommer till basenergi: tunnbrödrulle, ägg och en 33:a koncentrerad Hammer Perpetuem. Så på onsdagkvällen var det nästan lite julstämning i mitt lilla kök då det rullades tunnbrödrullar. En tunnbrödrulle består — i mitt fall — av potatismos (absolut inte för torr!), lax, skinka, skagenröra och riven ost. En rulle väger in på 250 gram och det blev en rulle vid 30, 50 och 80 km och sedan en inför varje loop i Mölle. Ägg och perpetuem blev det bara i Ängelholm och tre gånger i Mölle.

002

Vi (Simon, Marie, Patrik och jag) åkte ner på torsdag eftermiddag och kom fram till vår hyrda stuga på First Camp i Mölle strax efter tio på kvällen. Allt var i stort sett färdigpackat utom några smådetaljer innan vi kunde gå och lägga oss. För egen del hade jag gått och längtat efter detta i flera dagar. Ville bara ställa mig på startlinjen och ge mig av. Visst fanns en slags revanschlust, men jag var verkligen där för att springa Kullamannen, ingenting annat. Echappee var historia. Och jag kände mig verkligen på topp, precis så som jag känner att jag vill att kroppen och skallen ska kännas inför en utmaning av denna magnitud. Det var bara att coola ner lite och få den viktiga sömnen och kanske drömma något vått om fina stigar längs havet.

Vi vaknade strax innan fem på fredag morgon. Jag drog i mig en första frukost innan Marie skjutsade oss till hamnen i Mölle där vi lämnade dropbags och hoppade på bussen som skulle ta oss till starten i Båstad och frukost nummer två. Hejade på några välbekanta ansikten. Avnjöt bussfärden i tystnad. Det började ljusna. Framme vid Hotell Skansen i Båstad gick vi direkt till den förbokade frukostbuffén. Helt fantastisk frukost och perfekt förladdning energimässigt. Ett sådant här lopp är lika mycket en ”eating competition”. Slarva med energin och du är rökt. Kul att träffa många gamla vänner och bekanta: Krister och Laila som jag inte träffat på några år, Anna och Roger från Abisko, de vardagsstarka entusiasterna Thomas och Louise, delar av sandalmaffian, gamle vännen Bernt och sköna Luigi för att nämna några. Vid nummerlapps- och trackerutdelning samlades hela Eskilstunaligan: Simon, Patrik, Erik, Acke, Andreas, Jocke och jag själv. Nu var det nära och stämningen i lokalen var på topp. Det vibrerade liksom och lyssnade man noga kunde man höra den tunna ljudmattan av sprakande endorfiner likt ett lufthav med kolsyrat vatten. Briefingen kvart över åtta gick rätt snabbt och utan krusiduller. Kullamannen med Per i spetsen är ju ett väloljat och rutinerat arrangemang. Sist jag var nere och sprang var 2014 och då gick starten för Kullamannen ultra 54 km från Råbacka camping i Ängelholm och med en loop medsols ute på Kullaberg (se race rapport), så jag hade lite koll på sträckan mellan Ängelholm till Arild.

K_001 K_002 K_003 K_004

Dags att röra sig till starten. Vädret var perfekt när det kommer till löpning och som vanligt klarar SMHI inte av prognostisera väder inom 12 timmar, än mindre på 24 timmar, så varför de har 10-dagarsprognoser är för mig en gåta. Bara inom 20 timmar innan start hade prognosen svängt radikalt flera gånger. Sista gången jag kollade skulle det bli runt fem grader och frisk sydvästlig vind. Jag lämnade kortbrallorna hemma, vilket jag ångrade djupt. Det blev kanonväder med 11-12 grader och måttliga vindar som ökade först mot kvällen och natten. Nåja, skit samma, det är bara rätta sig efter förhållandena. Stämningen vid starten var skönt soft och jag ställde mig ändå längst fram. Kullamannen på häst kom farande och nu visste alla att nu är det på allvar, nu gååååår strax startskottet, försent att ångra sig, pang och så iväg! Yes, äntligen! Så jäkla skönt!

K_005 K_006 K_007

Det rullade på bra redan från start och de första 12 kilometerna var rätt varierade och kuperade men efter Hovs hallar kan man utan överdrift säga att det var helt flackt hela vägen till Arild vid 80 km. Min plan var att hålla ett stadigt 6-tempo eller däromkring, som kändes bra utan att springa och titta på klockan. I planen ingick att komma så nära Arild och ”berget” som möjligt innan det var dags att sätta på pannlampan, detta eftersom det kan vara rätt trixigt att följa Skåneleden i mörker på vissa sträckor mellan Ängelholm och Arild. Så utan att på något sätt förringa utmaningen såg jag ändå den åtta mil långa sträckan mellan Båstad och Arild som en transportsträcka tills äventyret började på riktigt. Trots allt är det åtta mil av rätt monoton löpning och eftersom det är flackt och förrädiskt lättlöpt är det lätt hänt att man håller lite för högt tempo. Gäller att ha tålamod och hålla sig till sin egen plan. Det var bara att njuta av omgivningarna och den härliga känslan att springa längs med det öppna havet, den salta ljumma vinden och doften av tång. Fick sällskap av Catarina på några sträckor innan Ängelholm. Kom ifatt Simon och Patrik vid vattenhålet på 30 km. Vi gjorde sällskap i några kilometer innan jag tappade dem då jag sprang pratade med Per från Halmstad och en halvmil innan Råbacks camping i Ängelholm kom vi ikapp en löpare (Fredrik Lönnbom) som stod och stretchade. Visade sig att han åkt på löparknä tidigare under hösten. Vi gjorde sällskap hela den tråkiga vägen på grus och asfalt till mat- och vätskestationen i Ängelholm. Väl där hämtade jag min lilla dropbag. Käkade mitt ägg och tunnbrödrulle, svepte flaskan med perpetuem. Tog lite cola och buljong samt en kanelbulle vid matstationen. Satte pannlampan på skallen så att den biten var förberedd. Snackade med Jocke som tagit en lite längre paus där. När Simon och Patrik gled in på stationen var det dags för mig att dra men vi hann självklart snacka och peppa varandra innan avsked. Skulle inte träffa på dem igen förrän efter loppet.

K_008 K_009 K_010 K_011 K_012 K_013 K_014 K_015

Så iväg på stigarna i den vackra tallskogen och jag njöt av ett fint duggregn som strilade ner. Det kändes riktigt bra. Efter en halvtimma tassade Jocke (Nordfelt) ifatt mig och vi gjorde sällskap i dryga timman i fint tempo. Blev en del snack då vi inte setts på några år. Fredrik kom ifatt oss och efter ett tag valde Jocke att dra ner på tempot och vinkade iväg oss. Från den stunden gjorde jag och Fredrik sällskap under hela loppet. Några kilometer innan Svanshall kom vi ikapp några polare till Fredrik och där någonstans var det också dags att sätta på pannlamporna. Tacksam att vara i deras sällskap då de sprungit loppet året innan och hade bra koll på Skåneleden i mörkret. I Svanshall bjöds det på fantastisk god kladdkaka och det gled ner ett okänt antal bitar i magen. Fredrik och jag tackade så mycket och sprang vidare. Efter någon kilometer stötte (eller snarare mötte) vi på Niclas Gällentoft som sprungit fel på något märkligt vis. Och från denna punkt körde vi tre tillsammans hela loppet igenom som tre svettiga musketörer i löparpjuck,

K_016

Det var riktigt skönt att till slut få passera Arild och strax därefter komma in på den reflexmarkerade loopen på Kullaberg, eller ”Berget” som alla insatta säger. Otroligt bra uppmärkt och man behövde aldrig fundera eller leta markeringar. Bara att kötta på. Ett delmål var uppnått: halvvägs och äntligen skön stig med härlig variation och kupering för fötter, kropp och knopp! Sedan älskar jag att springa i mörker i pannlampans sken. Vad mer kunde jag önska? Bästa tänkbara sällskapet i form av Fredrik och Niclas hade jag redan. Vissa partier var mer eller mindre obanade och vi grymtade lite att Per nog hade slängt in lite Barkley-feeling i dragningen av banan. Sträckningen fram till Håkull med grymma stigningar, brant nedför till stranden och sedan upp igen via tre sektioner med rep var tuff och det var bara ena foten framför den andra som gällde, om och om igen. Bara framåt, framåt utan att såsa. Vi var vid gott mod! Skönt att få passera Håkull då man därefter kunde varva löpning med mindre andel gång och det flöt på bättre och var mer vägvinnande trots småböljande kupering. Det visade sig att vi tre fungerade väldigt bra tillsammans. Jämnstarka, samma attityd och inställning, alla hjälptes åt att dra och allt detta skedde naturligt i tyst samförstånd. Så häftigt när det klaffar och man hjälper varandra att nå det uppsatta målet med pepp och positiv energi.

Framme vid Kullens fyr blåste det som fan och tack och lov var vätskan placerad på läsidan av fyrhuset. Vi satte på oss vindjackor för de återstående fyra kilometerna till Grand Hotel och tävlingscentret i Mölle. Det rullade på fint och vi hade avverkat de 10 milen fram till Mölle på drygt 12 timmar, vilket kändes riktigt bra. Ljuvligt att komma in i värmen och välkomnas av applåder från arrangörerna och de löpare som redan kommit in. Hämtade min dropbag och allt skedde sedan på rutin. Bytte till torr merino (och det var så varmt i skogen på loopen att jag inte behövde mer på överkroppen på de resterande tre looparna), bytte från Inov-8 Trailroc 285 — som skött sig fint på platten — till mina absoluta favoriter X-talon 212 liksom fräscha strumpor (ljuvligt!), skiftade batterier i pannlampan och laddade klockan. Sedan var det dags att äta: ägg, tunnbrödrulle, en flaska Hammer Perpetuem + cola och två muggar buljong. Energiintaget repeterades sedan inför varje loop och ute på stigen körde jag bara flytande SIS-gel, som inte behöver sköljas ner med vatten. Även Fredrik och Niclas hade ett disciplinerat upplägg. Vi var klara i stort sett samtidigt utan att vi avtalat någon tid eller så. Eftersom vi fungerat så bra tillsammans beslöt vi oss för att fortsätta tillsammans hela vägen på de återstående tre looparna på vardera 21 km och 1000 höjdmeter, så långt det höll i alla fall.

Så vad finns att berätta från de tre riktigt tuffa looparna mer än att stigarna var desamma och de obanade partierna blivit till stigar, ja, och att tredje och sista loopen påbörjades i gryningsljus för att övergå i härligt i solsken med magiskt dis. Fantastisk bana som innehöll allt. Tuff men aldrig tråkig och det var ljuvligt att få uppleva sista varvet i dagsljus, en helt annan upplevelse! Ja, vad finns att säga? Det flöt på och gick stadigt framåt, det kan man lugnt konstatera utan omsvep. Att beskriva varv för varv känns överflödigt med tanke på att denna story redan har flödat över ordentligt. Under hela loppet hade jag bara en skön inre känsla, aldrig några mörka tankar, inte en enda tendens till energidipp, inga blåsor (utom tre blånaglar visade det sig senare), visst trötta ben och ovig ländrygg men det vore konstigt annars, styrkan fanns där hela tiden. Jag har bara gjort ett 100 miles tidigare (BRR 2015) och upplevelsen av när allt klaffar och att kunna genomföra loppet med en strimma glädje ständigt närvarande är en kick som jag tror måste upplevas för att kunna förstås helt. Även om BRR och Kullamannen båda är 100 miles till distansen är de två vitt skilda utmaningar på många sätt, men min upplevelse från de båda loppen är trots allt mycket likartade. Men en stor skillnad — förutom terräng, underlag och antal höjdmeter — är att på Kullamannen hade jag sällskap och dessutom ett grymt sådant. Jag vet inte hur ont Fredrik hade i sitt vänsterknä. Jag frågade några gånger men fick bara något ohörbart till svar. Jag vet också att Niclas hade grymt ont i sina knän när det gick utför från och med i mitten på andra loopen. Men aldrig, inte en enda gång, hörde jag några beklaganden, svordomar eller uppgivna suckar. Tvärtom positiva ord, anekdoter och pepp av andra löpare som vi passerade under våra varv. Niclas tycktes för övrigt känna halva startfältet. För mig var det ett privilegium att få göra sällskap med dessa två riktigt sköna löpare och människor. Och utan ord uppstod ett fantastiskt team work och tillsammans gjorde vi det möjligt. Både Niclas och Fredrik körde Kullamannen 100 miles förra året och putsade sin tider med flera timmar. Sista varvet var fantastiskt just för att det var sista varvet och att vi fick njuta av soluppgången och banan i vackert dagsljus. Det kändes mer som ett glatt (men jobbigt) ärevarv. Grymt vacker bana, så tuff men så varierad både till natur och underlag. Känslan var obeskrivlig när vi med solen i ögonen sprang de sista 100 meterna hand i hand mot målportalen med jublande och hejande människor längs båda flanker. Vi korsade mållinjen på 25:24:18 vilket gav placering 24-26 av drygt 270 startande, av vilka 111 tog sig i mål.

K_017 K_018 K_019 K_020 K_021
K_024
K_022

Man ska inte jämföra lopp då alla är specifika när det kommer till lärdomar, upplevelser, glädje, smärta, möten, väderförhållanden, typ av terräng, förberedelser och allt omkring innan, under och efter. Kullamannen 100 miles 2018 kommer för alltid ha en särskild plats i mitt hjärta, just för att allt klaffade och kändes så bra hela vägen och en av de bidragande och underbara orsakerna är självklart Fredrik Lönnbom och Niclas Gällentoft fantastiska sällskap! Delat slit och delad glädje ger själen så mycket energi. Sedan får man inte glömma alla sköna medlöpare och hur otroligt professionellt hela Kullamannen-konceptet är arrangerat. Jag har verkligen fått valuta för pengarna många gånger om och hela Kullamannengänget med Per i spetsen och alla underbara funktionärer är värda en stor eloge för att de givit så många chansen till upplevelser (ljuvliga som svårsmälta) att minnas fram till sista färden. Tack för denna gång och på återseende!

K_023