Niklas

Dec 022020
 

01aDen gångna helgen, ja, den sista i november som bjöd på pudervit första advent avnjöts i Tivedens nationalpark. Mitt elfte besök i nationalparken detta år. Ett besök i månaden. Ett besök återstår innan mitt projekt är genomfört men vi ska inte gå handlingarna i förväg. Varje besök innebär alltid något nytt. En ny stig, nya möten eller bara annorlunda väder. Ett är säkert, inget besök är eller har varit det andra likt, även om jag känner att jag börjar kunna nationalparken, dess sänkor och yttersta hörn och den stiglösa östra delen som jag aldrig kommer att tröttna på. Nåväl, detta mitt elfte besök gick i sömnens och den rogivande avkopplingens tecken. Jag var uppenbarligen i behov av detta efter allt fix med Marviksdrömmen. Före, under och efter. Men det har det sannerligen varit värt. Så det var med längtansfulla steg jag steg av bussen i Sannerud och tog den gamla kyrkstigen mot nationalparken. Mörkret som sänkte sig med månen strax över skogens taggiga rand. Så tyst. Kom till Käringaudden vid Stora Trehörningen. Inte ett tält, vilket inte hänt sedan i april. Pandemin har tvingat ut folk i naturen. Radikala förändringar uppstår inte sällan ur tvång, ofta med positivt utfall. Vid mitt oktoberbesök var Käringaudden belägrat med grandiosa familjetält. Tur att jag har mina olika alternativa tältplatser strax utanför nationalparksgränsen. Misstänkte nog att det skulle vara folktomt vid detta besök. Mörkret och omslag till kyla med minusgrader på nätterna. Vedförrådet var påfyllt. Bara såga upp, klyva, spänta och göra upp eld. Slå upp tältet och inviga min ultralätta tältlampa. Myslys. Avnjöt diverse godsaker som jag fått av Paz på Marviksdrömmen. Kröp ner i min gosiga dunsäck vid sjusnåret. Ljuvligt. Sångsvanar kommunicerade vemodigt där ute på sjön. Ingen vind. Gled iväg mot sömnens domäner. Somnade innan åtta. Sov som en prins till klockan 10 på lördag morgon. Ett par uppvaknanden under natten för att lätta på blåsan i min dedikerade pissflaska från OMM. 14 timmars sömn. När hände det senast? I ett annat liv kanske. Underbart hur som helst!

01b 01c 01d

När det var dags för frukost upptäckte jag att jag glömt påsen med spork, mugg, kaffe och te. Inte bra. Äta mat med vänsterhanden? Den kreativa ådran infann sig snart. Med en kniv kan man göra underverk, det vet mina finska vänner. Fann en bra vedbit och klöv fram ett bra stycke, sedan var det bara att sätta sig vid elden och tälja fram en slev. Tackar min lyckliga stjärna för alla smörknivar jag snidat i slöjden som liten. Helgen var räddad. Kaffe fick jag klara mig utan. Termosen var med så det blev en helg med varmt vatten. Och med inbillning kan man lura både smaklökar och hjärna. Ni anar inte vilka smaker jag komponerat.

01e 01f01g01h

Kom inte iväg förrän vid 12-snåret och överlämnade elden till två snubbar med hund. Sedan anträdde jag min förmodligen kortaste tur i nationalparken någonsin. Tog stigen till Ösjönäs och sedan den orangemarkerade stigen runt Blanksjön. Testade även en genväg längs en ridstig. Slog läger på min favoritudde vid Blanksjön #2. Sex kilometers färd. Hade lagt undan ved vid mitt tidigare besök. Blanksjön gjorde skäl för namnet. Slog upp tältet och gjorde upp eld. Mös och läste boken Dersu Uzala av ryssen Vladimir Arsenyev vid elden. Nostalgi, minnen och tid blandades, år suddades ut. Vad är tid? Akira Kurosawas film Vägvisaren såg jag som ung naturälskande fältbiolog på bio någon gång 76/77. Den gjorde intryck, satte avtryck. Och min stora idol var Jan Lindblad. Tänk att det skulle ta drygt 44 år innan jag läste en artikel i Svenska Dagbladet och blev glatt upplyst om att filmen Vägvisaren faktiskt baserade sig på en autentisk bok med titeln Dersu Uzala. Tyvärr inte översatt till svenska, men jag läser lika gärna och ofta böcker på engelska, så det var med barnsligt skön nyfikenhet jag lät mig absorberas av boken. Miljön, den bästa tänkbara. Ett utlåtande lär komma när det är dags att sammanfatta mitt år som dedikerad utesovare och alla böcker jag läst i tält, vindskydd , nättält, under tarp, i stugor och under bar himmel. Men inte här och nu.

01i 01j 01k 01l

Ännu en natt med mycket sömn. Vaknade upp till 1:a advent och ett vackert tunt vitpudrat landskap. Leendet kom av sig självt. Ingen brådska. Mysa i sovsäcken medan gröten svällde i kastrullen. Kungsfåglar och tofsmesar i tallarna längs stranden. Någon avlägsen korp gjorde sig hörd liksom en ettrigt ”prippande” spillkråka. Vackert.

01o

Ännu en sen morgon med avfärd vid 11-snåret. Tog stigen via huvudentrén, inte många bilar där. Fortsatte längs Trehörningen upp mot Vitsand. Några som grillade korv. Räknade till sex bilar. Oerhörd kontrast till hur det sett ut under mina besök mellan april och oktober. Underbart att människor söker sig ut och jag hoppas att de fortsätter även när pandemin lagt sig. Min färd fortsatte på kyrkstigen till Sannerud och sedan längs en ridled norrut längs Unden upp till Sågkvarn. Slog läger två mil senare på samma plats vid Undens strand som i oktober för att ta morgonbussen till Laxå och sedan tåget hem. Som sagt, inget extraordinärt och händelserikt besök denna gång. Bara ett skönt bara-vara-besök. De behövs de med. Och texten och bilderna blir därefter. Sparsmakat.

01m 01n 01p 01q 01r

Önskar er alla en skön december trots pandemi och restriktioner.

Niklas

Arkiv för Tivedens nationalpark 2020:
Story från januari >>
Story från februari >>
Story från mars >>
Story från april >>
Story från maj >>
Story från juni >>
Story från juli >>
Story från augusti >>
Story från september >>
Story från oktober >>

Nov 262020
 

00a_Top

Den gångna helgen gick Marviksdrömmen fat ass event av stapeln. Ja, eller kanske vore Marviksdrömmen bad ass weather event mer korrekt, beroende på vem du frågar. Det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder kan tyckas vara en utsliten klyscha men som – lördagen den 21 november – sannolikt bjöd flertalet löpare på en del lärdomar när det kommer till framtida utmaningar. Efter helgens upplevelse är jag rätt säker på att det kommer ligga ett antal klappar under granen innehållande ljuvligt doftande regnplagg och vattentäta skalvantar. Sexigare julklappar får man leta efter men bara de initierade vet hur Maslows behovstrappa ser ut för dedikerade ultratraillöpare.

Så, vad är då Marviksdrömmen för ett event? Kort sagt, det är ett episkt äventyr i fantastisk och utmanande Sörmländsk natur längs den långsträckta sprickdalen vari de tre Marvikarna ligger som långsmala band. Kalla, vackra och tysta. Banan mäter drygt 24 km och +900 höjdmeter längs tekniska stigar och obanade sträckor som bjuder på pirriga klättringar och läckra vyer. Att området sedan har en mörk historia ger mörkerlöpningen en konturlös men spännande inramning. Korparna håller koll på allt och alla som rör sig i området och vargarna från både Mölnbo- respektive Ärlareviret rör sig regelbundet i området. Allt detta 50 minuter från centrala Stockholm. Marviksdrömmen är således något utöver det vanliga. En minnesvärd upplevelse. En dagdröm för vissa, en mardröm för andra, beroende på inställning och hur många varv som avverkas. Eventet i sitt originalutförande gick med all rätt under rubriken Mar(viks)drömmen, så även denna gång, åtminstone inledningsvis. Den som är intresserad av bakgrunden till denna kreation liksom Marvikarnas mörka historia följer bara länken till Om Marviksdrömmen.

Marviksdrommen

Årets upplaga av Marviksdrömmen var liksom föregående år ingen tävling utan en form av fat ass, låg profil, vänner och bekanta, vänners vänner, en sluten skara entusiaster inte olikt det mästerskap som nordens druider anordnar en gång om året, nåväl, ingen anmälningsavgift, inga svenne-finisher-tishor eller smaklösa goodiebags, ingen formell tidtagning eller plastiga medaljer. Det finns något gudomligt vackert i familjära event där äventyret och upplevelsen är det primära. Naturen, vädret, stigarna, klättringarna, diset, dagsljuset som övergår i mörker och reflexer som glimrar och ledsagar i dunkla skogars tystnad, stjärnbestrött himlavalv som speglar sig i Marvikarnas mörka vatten, ja, allt detta är scenen för skådespelet. En scen som befolkas av äventyrslystna stiglöpare på jakt efter njutning eller utmaningar långt utanför ens komfortzon. Snabb eller långsam spelar ingen roll. Ett varv eller sju, en utmaning oavsett, utifrån var och ens individuella förutsättning. Glädjen att dela något med andra och Marviksdrömmen har definitivt något för alla.

01b

Deltagarantalet var tidigt satt till 50 personer, utifrån fat-ass-format, logistik och för att undvika onödigt slitage på vissa sträckor i de naturreservat som omger Marvikarna. Var och en bestämde själv hur många varv som skulle avverkas, förlåt, avnjutas.  Deltagarna kunde välja att starta klockan 10:00 eller 14:00. Klara majoriteten valde en tidig start. Dagarna innan helgen den 21-22 november höll så Stefan Löfven tal till nationen om att sänka taket på allmänna sammankomster och offentliga tillställningar. En demokratisk omröstning genomfördes bland de 49 taggade drömaspiranterna: Masstart eller flygande start mellan 09:00 och 10:00? En överväldigande majoritet valde det senare alternativet. Och så fick det bli, inte bara beroende på Löfvens tal och Corona utan lika mycket beroende på väderprognosen. Det såg ut att bli allt annat än solskenslöpning lördagen den 21 november. Kallt och blåsigt och frågan var väl bara hur mycket hur länge det skulle regna. Vem vill stå och huttra i väntan på start? Sol, stilla och vackert både på fredagen och söndagen men däremellan… Trump svamlar om riggat val, vad var väl det i jämförelse med det stundande vädret för Marviksdrömmen på lördagen? Riggat? Tror fan det!

01a

Nog med ord från den som inte ens var med och sprang Marviksdrömmen. Jag har förvisso sprungit drömmen oräkneliga gånger under skapelsens tillblivelse men jag har aldrig sprungit mer än ett varv åt gången. Så vem är jag att uttala mig om drömmen efter ett, två, tre eller fler varv? Så detta inlägg, rapport eller vad man nu vill kalla det är väl mer att se som en banläggares version eller som en baksidetext till en bok eller en trailpornografisk långfilm som innehåller 42 parallella historier och löpupplevelser. Marviksdrömmen ska inte förklaras eller läsas, den ska upplevas. Hela 42 sköna stiglöpare kom till start på lördag morgon den 21 november. Krampan var som en vindtunnel med regn och kyla och jag vet inte om de startande blev så mycket muntrare när jag upplyste de startande om att Per Sjögren skulle ge sin vänstra hand för ett äkta Kullamannenväder som detta. De flesta var nog glada över en flygande start, komma iväg på stigarna, till äventyret, och bort från blåshålet Krampan.

01h 01i
01c
01zzzzzzz01d 01e

Prövningens första varv
Kornsnö på morgonen som övergick i kylslaget regn. Patrik Lindblom och John Fors hängde på låset och gav sig iväg strax innan nio och Simon Gräsberg som har för vana att göra sen entré kom iväg strax efter tio. Idel förväntansfulla miner trots kyla, regn och blåst. Kolla in Karl Avedals klipp strax efter start. För egen del hade jag bara längtat efter denna stund, allt riggat, banan uppmärkt och sköna löpare på väg mot en minnesvärd upplevelse. De flesta drog förbi Krampan efter södra loopen, men några kompletterade med dryck och klädsel. Trevligt med Björn och Maria som funkisar samt Niclas och Fredrik som supportade sina kämpande partners (Sara och Camilla) i storslagen stil. Det var skönt med stort partytält och värmande eld. Patrik fick tyvärr ge upp efter södra loopen. Kroppen hans var inte återställd efter förkylning. Tråkigt eftersom han siktat på att slipa barnrekordet (sitt eget) på ett varv, som låg på 2:48 från förra året då banan var 1,5 km kortare. Jesper Flink körde som vanligt i sandaler och efter södra loopen körde han utan strumpor, för att slippa våt kyla. Han är bara sådan.

01j

Regnet ville inte upphöra. Och när löpare börja komma in efter ett varv var det med blandade känslor. En del huttrande, blöta och frusna medan andra tog det nödvändigaste och eventuellt bytte till torrt och sedan vidare. Tror flera välkomnade varm buljong, kaffe och het ingefära spetsad med lime och honung. Totalt 15 löpare nöjde sig med ett varv. Några hade från början bestämt sig för ett varv, några fick fick skadekänningar och ytterligare några var kanske inte helt förberedda på kylan och vätan. Värt att nämna är Simon Gräsbergs gasellika framfart med tiden 2:40 på första varvet! Banrekord.

01k 01x01y01m01l
01q01s

Snabbt, långt, länge…
Regnet och blåsten fortsatte, men luckor med uppehåll blev tätare och temperaturen steg. Trots det valde en spridd kvintett att kasta in handduken efter 1 1/2 varv och jag led med Malin Vesik som kände av sin lårskada och som längtat efter norra loopen i mörker och glittrande reflexer tillsammans med sin vapendragare Peder Nilsson. Drömmen lever vidare. Även Jo Stevenson och Tobias Röstlund nöjde sig där och då trots skotskt semesterväder. Jonas Collén var mest sugen på korv och det kan man förstå för det tog på krafterna att tänka ut filmvinklar längs Marviksdrömmen, så kolla in Jonas guldkorpnominerade kortfilm för att få en hint om drömmen. Mycket händer här.

01v
01o

Det började skymma. Dags att tända marshaller. Björn drog igång grillen. Det vankades kryddiga korvar. Regnet upphörde framåt eftermiddagen, vinden mojnade och temperaturen blev löpvänligt skön. De som körde två varv eller fler fick verkligen valuta för tiden ute på stigarna, ljus och mörker, pissväder och skönväder. Marviksdrömmen är dessutom navigeringsmässigt så mycket enklare med reflexmarkeringarna, inte minst efter en mental dust som den under första varvet. Även Mats kunde slappna av då Erik sprungit bort gnället från första varvet och log sitt vanliga solskensleende. Halva Västeråsmaffian dundrade in, men var fan var Ilich? Frågan upplöstes när Simon kom indundrande längs marshallerna. Två varv på tiden 6:13. Sjukt snabbt! Givetvis banrekord. En urkokt och krympt korpskalle till Simon och en till Patrizia som var snabbaste dam på 7:22. Totalt 12 löpare genomförda två varv och fick uppleva det bästa av Marviksdrömmens olika karaktärsdrag. Och vad blev det av Ilich? Till slut ljöd spanska segertjut i Krampans dunkel och även Ilich bjuder på en härlig orgie av klipp i sin kortfilm.

01g
01zz 01zzzzzz

Stjärnklar ljum kväll
Radarparen Jocke/Sofia och Micke/Johan separerade efter två varv. Sofia och Micke fortsatte var för sig mot sina mål många timmar bort och båda såg oförskämt pigga och lätta ut när de drog iväg. Ytterligare sju löpare gav sig ut på ett tredje varv. Förra året var det bara en löpare, Thomas Gottlind, som körde tre hela varv varav 11 timmar i mörker. John Fors var totalfokuserad och höll ett stabilt tempo, vilket även var fallet med terraultramissionärerna Erik Källberg och Mats Dahlén. Svårt att att avgöra hur John och de senare låg till i tid sinsemellan. Inte att förglömma är den kämpande trion bestående av Camilla, Sara och Moa. Moas vapendragare Paz fick ge upp efter ett varv beroende på knäkänningar så Moa slog följe med diserna. Men jäklar vilken trio, var och en med sina demoner och distansrekord i sikte. Och vilken support de hade i form av makarna Niclas och Fredrik och barnen.

01f
01r01t

Vilken vacker kväll det blev! Halvmånen som sakta sjönk ner bakom skogsridån i sydväst, gnistrande stjärnhimmel utan ljusföroreningar, skön temperatur och en sprakande eld. Björn och Maria hade tackat för sig och begivit sig till havsbandet utanför Trosa. Jag och tvåvarvaren Jakob Källstrand satt vid elden och njöt av kväll och samtal och snart fick vi sällskap av Anders Magnusson som nöjde sig med fina 2 1/2 varv. Läckert med fjärran pannlampor på höjderna norröver längs Mellan-Marviken. Plötsligt var en pannlampeförsedd varelse med snabba steg på väg in. John Fors, Eskilstunasonen, som var tillbaka efter flera månaders med hälseneproblem. Och vilken comeback! Tre varv på 12:14 och tillika banrekord. Återstod att se vad ringsuktaren Erik och Mats kunde göra för att hota John, men det kändes som att de båda var ute på tredje varvet för att njuta av stjärnhimmeln som två glada alver på tur.

01zzzzz
01zzzz

Sofia kom in och såg relativt oberörd ut. Satte sig vid elden och intog medhavd mat. Skulle hon fortsätta mot sitt mål på sju varv, det vill säga +100 miles? Inte många kvar ute på banan. Utspridda. Ingen med samma mål att göra sällskap med. Sofia och Micke var tyvärr i ofas tidsmässigt. Och Anders Widmark hade gett upp ambitionen om 4-5 varv efter en brutal felspringning. Sofia gav sig ut på varv fyra och södra loopen. Strax därefter rullade Erik och Mats in på 12:25, 11 minuter efter Johns tid. John blev därmed ägare av en fet korpskallering, men han var redan på väg hem (den är på väg med posten John). Vi grillade korv och snackade runt elden. När de for hemåt kröp jag ner i sovsäcken. Fem kvar ute på stigarna. Slumrade till och vaknade av att Niclas stod i partytältet: ”Tjejerna är på ingång”. Väntan, väntan och så, där borta kom tre gungande pannlampor, sakta, närmare och närmare. Vilken trio! Tre glada kämpar. Man får gåshud! Moa som spytt ett par gånger, parerat höjdskräcken och accepterat mörkret. Sara som satte nytt brutalt distansrekord på 72 km och 2900 höjdmeter, mot det det tidigare på 50 km på platten. Camilla däremot behövde köra södra loopen för att slå distansrekord och hon hade kapacitet, men ambivalensen och funderingarna satte stopp för en fortsättning. Tre varv är tre varv. Respekt! Fyra korpskallar var avsatta för kämpainsatser utanför placeringar och så. Dessa tre kämpar belönades således med varsin välförtjänt krympt korpskalle.

01zzz

Medan jag satt i deras tält och sippade på en kåsa med kaffe höll jag på att missa Sofia som kommit in från södra loopen och var på väg till sin bil för att sova. Hon nöjde sig med 3 1/2 varv, Marviksdrömmen á la 50 miles! Vi hann byta några ord och jag bara kände att hon kunde ha fortsatt flera varv till. Hon såg fasen inte trött ut och hade den där beslutsamma blicken. Hade det bara varit några fler långvarvare ute på banan är jag övertygad om att hon fortsatt. Hon lovade att titta förbi på morgonkulan och jag meddelade förstås att den andra ringen var hennes, då hon var snabbaste dam på tre varv.

Kvar ute på drömmen var Micke. Satte mig i partystolen utanför tältet. Jag hade sett hans pannlampa på håll och han var på ingång. Till slut såg jag hans gungande pannlampa närma sig. Det blev handklapp och pepp. Svårt att inte bli berörd av någon som med lätta steg, ett leende och liksom glittrande ögon stannar framför en och talar lyriskt och obehindrat. Efter fyra varv. Han böjer sig ner under presenningen och plockar något ur sin box och säger: ”Undrar om jag ändå ska ge mig ut på ett varv till så att jag får uppleva soluppgången”. Micke, orienteraren från Järfälla, ja, vad svarar jag? Ingenting, bara ler inombords. Till slut bestämmer han sig dock för att gå till bilen som är färdigbäddad för sömn. Det feta korpskallearmbandet blir därmed hans. Jag önskar honom en god nattsömn.

Jag kryper ner i min sovsäck och nyper mig i armen. Marviksdrömmen är verklig om än drömlik. Och Erik Källberg sammanfattar sin upplevelse av Marviksdrömmen enkelt och koncist på Strava:

”Tre varv på världens längsta, brantaste, halaste och bökigaste 24km-bana signerad Niklas Holmström. Underbart helt enkelt!”

Gåvor från Putbergens druider
Fat ass event är som bekant inte synonymt med medaljer och annan miljöpåverkande konsumtion. Priset man får som deltagare i Marviksdrömmen är upplevelsen och förhoppningsvis ett högst personligt minne, värt att minnas och vårda. Nåväl, ibland tycks ödet ha ett finger med i spelet när det kommer till premiering av insats. Tidigare i höstas hälsade jag på druiderna i magiska Putbergen. De berättade med stort vemod att årets upplaga av de Nordiska Druidmästerskapen som skulle ha gått i Värmlandsskogarna blev inställd på grund av den rådande Coronapandemin. De hade då beslutat att istället skänka ett antal gåvor till Marviksdrömmens deltagare. Sedan var det upp till mig att fördela dem rättvist. Fördelningen blev enligt bilden nedan:

Gifts

GPX-fil, kartor och Stravasegment
Snitslar, flaggor och en del pilar utanför de markerade lederna togs ner de två efterföljande dagarna så för den som önskar springa eller vandra Marviksdrömmen rekommenderar jag att ladda ner GPX-filen. I mörker leder reflexerna dig rätt. Här hittar du även kartorna för södra loopen respektive norra loopen. Sedan har Johan Nilsson varit vänlig nog och skapat Marviksdrömmen som segment på Strava. Och Marviksdrömmen finns även på FB, så håll koll på den för kommande Marviksevent.

Marviksdrömmen 2021
Egentligen var denna upplaga av Marviksdrömmen tänkt att bli en grand finale men efter några samtal med löpare under lördagkvällen och med Sofia på söndag morgon var idéflödet igång. Jag är inte mycket för repriser och det lutar åt att Marviksdrömmen 2021 kommer att handla om 50 miles (3 1/2 varv) och 100 miles (42 km läcker ledlöpning + 5 varv). Ingenting annat. I vilket format återstår att se men jag ska kontakta tillsyningsmannen för Åkers Kronopark samt Länsstyrelsen i början på 2021. Ett regelrätt tävlingstillstånd skulle förenkla en hel del, utan att frångå det familjära formatet. Själen, om man så vill. Det handlar också om respekt för naturen särskilt som Marviksdrömmen går genom flera naturreservat och ett fågelskyddsområde.

Men det är kul att helgens event har fått en del uppmärksamhet. Förra årets upplaga av Marviksdrömmen var enkom för de som skulle ge sig på Kullamannen och loopen på Kullaberg i mörker. Jag hade då kontakt med Per Sjögren som bland annat puffade för Marviksdrömmen. Och efter detta event damp det ner ett mail från Per. Kanske var det Simon Gräsbergs inlägg på Insta som fick Per att skicka inviten. Vem vet säkert, men det kan ju inte vara kul att höra att Kullamannen är som Lidingöloppet i jämförelse med Marviksdrömmen, särskilt som KM kommer att ingå i Ultra Trail World Tour 2021. Även Ultra-aktuellt med Westergren och Hällneby hade snappat upp helgens event vid Marvikarna, spela fram till 19:20.

Tack till…
Slutligen ett stort tack till er alla för att ni bjöd upp till dans och gjorde verklighet av drömmen! Vad hade Marviksdrömmen varit utan er? Intet! Som kärlek utan kyssar…

Sedan är det ett flertal personer som är värda ett särskilt tack och jag tänker då på Per-Inge och Eddy (Lilla Vasskär B&B) som hjälpte till att rigga basen vid Krampan, skjutsat undertecknad hit och dit och slutligen skjutsade hem en trött men glad druid med allt materiel. Björn Källström och Maria Karlsson är värda en stor varm kram för att de hjälpte till i Krampan hela lördagen. De sköna diserna Sara och Camilla som förutom att kämpa sig igenom tre varv bjöd alla löpare på sin Disbrygd. Åke och Annika på Krampans gård som lånade ut grill och äkta Skottvångskol. Arbetskollegan Peter Andersson som körde ett billass med material och utrustning till Krampanlägret. Tack även till Johan Nilsson, Erik Johansson, Gustav Henriksson och Henning Holmström (inköpt klaffbord) för diverse hjälp. Vidare ett tack till Thomas Cosmo (Svinsjögårds Samfällighet), orienteraren Kåge med fru vid Nygärdet och de boende längs grusvägen innan stigningen upp till Sörmlandsleden på södra loopen.

01n 01z

Till sist, detta var ett fat ass event utan anmälningsavgift men de som ville kunde swisha en frivillig gåva och jag kan bara säga att jag är rörd, överväldigad och oerhört tacksam för alla era bidrag som med marginal täcker alla utgifter som detta arrangemang medfört. Saknar ord!

Marvikskramar till er alla

Niklas

01u

Startande, antal varv och tid

1. Patrik Lindblom, 1/2 varv – 1:08

2. Bosse Johansson, 1 varv – 3:45
3. Andreas Trail, 1 varv – 3:49
4. Henning Holmström, 1 varv – 3:51
5. Linda Carlsson, 1 varv – 3:56
6. Gustav Henriksson, 1 varv – 3:57
7. Stefan Leeiner, 1 varv – 3:57
8. Karl Alvedal, 1 varv – 4:06
9. Erika Särnholm, 1 varv – 4:06
10. Robert Landin, 1 varv – 4:09
11. Susanna Thörn, 1 varv – 4:36
12. Markus Söderlund, 1 varv – 4:36
13. Paz Trillo Alarcón, 1 varv – 4:45
14. Jesper Flink, 1 varv – 4:45
15. Carolina Johansson, 1 varv – 5:23
16. Lena Hammarsten, 1 varv – 7:03

17. Jonas Collén, 1 1/2 varv – 4:50
18. Tobias Röstlund, 1 1/2 varv – 5:05
19. Jo Stevenson, 1 1/2 varv – 5:05
20. Malin Vesik, 1 1/2 varv – 6:21
21. Peder Nilsson, 1 1/2 varv – 6:21

22. Simon Gräsberg, 2 varv – 6:13
23. Patrizia Strandman, 2 varv – 7:22
24. Johan Nilsson, 2 varv – 7:41
25. Henrik Ortman, 2 varv – 7:45
26. Ilich Vera, 2 varv – 8:09
27. Anders Widmark, 2 varv – 8:13
28. Erik Johansson, 2 varv – 8:15
29. Catarina Andersson, 2 varv – 8:47
30. Joakim Grassman, 2 varv – 9:17
31. Marko Arotaival, 2 varv – 9:30
32. Johan Åström, 2 varv – 9:30
33. Jakob Källstrand, 2 varv – 9:45

34. Anders Magnusson, 2 1/2 varv – 9:34

35. John Fors, 3 varv – 12:14
36. Mats Dahlén, 3 varv – 12:25
37. Erik Källberg, 3 varv – 12:25
38. Sara Bäck, 3 varv – 16:12
39. Camilla Antin, 3 varv – 16:12
40. Moa Bock, 3 varv – 16:25

41. Sofia Attelind, 3 1/2 varv – 16:47

42. Mikael Pettersson, 4 varv – 17:37

Profil

Nov 012020
 

01aSå var det den 1:a november och oktober är historia. Förhoppningsvis har de sista älgflugorna för i år stilla somnat in men jag är inte den som tar ut segern i förskott. Inte ens getingarna har gett upp. Mössen, däremot, de sover inte. Inte om natten i alla fall. Kan bli dyrt att lämna mat i ryggan om natten. Nåväl, mitt utesovarliv fortsätter som vanligt även om oktober månad har varit annorlunda ifråga om val av plats. Skäms över att det inte blivit en enda natt under bar himmel, trots några fina nätter. Men att lita på SMHI eller YR, nä, det gör jag inte. Hade hoppats på oktobers sista natt med fullmåne men trots lovande prognos blev det ett fuktigt dis hängande över Marvikarna, så det blev under tarpen. Ljuvligt på sitt sätt.

Man får väl tveklöst säga att månadens nattsömn med tillhörande drömmar till största del har samlats in i tältet på balkongen. Totalt har det blivit 20 nätter i tältet på balkongen. Jag är glad att jag installerade tältet i september då det varit ett rätt regnigt och ostadigt oktober. Resterande 11 nätter fördelar sig på tält (3), tarp (2), vindskydd (2) och slutligen fyra nätter i min säng. I tältet på balkongen har jag under hela oktober sovit i min Haglöfs Hypna 2 och på en tjock luftmadrass och ett liggunderlag i cellplast. Sover otroligt skönt och det är framför allt den svala luften som är så skön och luften som som strömmar genom tältet, har alltid halva ingången öppen. Och myggnätsfönster i taket. Mysfaktorn är stor då jag installerat ett litet nattduksbord, så det brukar bli en timmas läsning i pannlampans sken och förstås med en kopp kryddigt te. Läste nyligen ut Anders Brodins bok Smartast bland mesar, en bok om vår kära lilla smarta talgoxe. Men allt är inte vackert och ljuvt i tältet. Natten den 22 oktober stoppade jag i sömnen handen bakom kudden på något sätt och det stack till som fan själv. Vaknade på nolltid. Och någonstans om än omtöcknad tänkte jag: Geting! Fick fatt på pannlampan och mycket riktigt, där vinglade en geting fram på tältgolvet. Hade inget val än att agera kvalfull dödshjälp. Kunde trots allt somna om men sticket kliade duktigt i en hel vecka. Utöver den incidenten har jag dock sovit som en gammal prins.

01b

I vindskydd på Omberg
Besökte pärlan Omberg den 8-10 oktober. Fantastiska stigar och lika fantastiska och dramatiska utsiktsplatser med vyer ut över Vättern liksom österut över Tåkern och östgötaslätten. Hade med mig tarpponchon men de fina vindskydden lockade med ved och fina vyer. Jag är normalt inte särskilt förtjust i vindskydd då jag sällan sover gott på det hårda men framför allt plana underlaget. Dessa platser har även förmåga att dra till sig möss. Vindskyddet på Älvarums udde huserade mycket riktigt ett helt gäng adhd-möss. Hade dock hängt upp ryggan med all mat på en spik. Men de levde rövare ändå. I vindskyddet vid Makersbergen, som ligger lite avsides från leden, var det inga möss alls. Å andra sidan hade jag pyspunka på liggunderlaget. Fick rulla av och blåsa upp det varannan timma typ. Ja, utesovarlivet är inte alltid en dans på rosor men dessa små irritationsmoment är att betrakta som rena ilandsproblem.

01c 01d 01e 01f

Det månatliga besöket i Tivedens nationalpark
Hade bestämt att oktoberbesöket (23-26/10) skulle gå i vandringens tecken, ingen löpning, bara vandring, mycket sömn och långa sovmornar. Anledningen till detta beslut var att jag skulle testa en ny rygga (Gossamer G4-20) för längre äventyr med lätt packning då min tidigare rygga (Osprey Talon 44 L) inte höll måttet, höftbältet satt inte bra och tryckte på någon nerv. Det var fantastiskt skönt att bara ta det soft. Testa några nya stigar, inte många kvar, och njuta på några fina sovplatser. Första natten på Mellannäsudden lyckades några skogsmöss gnaga hål på en meshficka där det låg en snickers. Ingen katastrof då jag ändå ska låta sy över meshfikan med en riktig dragkedjeförsedd ficka, men jag tog in ryggan i innertältet. Ville inte riskera att de små gynnarna skulle gnaga hål på själva säcken. Andra natten, vid vackra Blanksjön, hängde jag upp ryggan i en tall alldeles intill tältet. Sov som en prins. Sista dagen var varm och stilla. En månad tidigare var det rätt mycket älgflugor under mitt besök i nationalparken. Jag var klart förvånad att det även i slutet av oktober var gott om denna lilla lus trots flera kalla nätter med frost i oktober. Under alla år har jag aldrig blivit biten av älgflugor men nu blev jag biten ett 10-tal gånger. De måste ha varit desperata. Men fan vad betten kliar, i flera dagar dessutom. Sista natten vid Unden hade jag på morgonen sällskap av skogsmöss inne i ena absiden. Det var ju morgon och medan jag lagade frukost i ena absiden hällde jag upp lite av min grötmix i den andra absiden, som mest tre skogsmöss som satt där och mumsade i pannlampans sken medan jag jag avnjöt kaffe och gröt. Trevlig underhållning på morgonkvisten att se dessa pepparkornsögda minikängurus studsa fram och tillbaka.

01k 01l 01m 01n

Krampan x 2
I och med guidning av Marviksdrömmen den 17 och 31 oktober drog jag till de ljuvliga stigarna kring Marvikarna dagen innan respektive dag med övernattning i Krampan. Fredagen den 16/10 var den långsträckta sprickdalen vari Marvikarna ligger insvept i ett tunt fint dis, inte läge att ligga under bar himmel så tarpen åkte upp. Dagen efter lättade diset och det blev en himmelskt vacker höstdag. Som sedan avrundades med gofika och kolbullar som tillagades av Calle och istället för bacon/fläsk hade han aspspånsrökt tofu som tärnats. Grymt gott!

01g 01h 01i 01j

Fredagen den 30 oktober drog jag och vännen Gustav Henriksson till Marvikarna, dels för att jag skulle reflexmarkera en ny sträckning av Marviksdrömmen samtidigt som Gustav ville testa sin nya utrustning (tält, sovsäck och lite annat). En perfekt kombo. Blev en skön och fantastiskt vacker vandringstur på 16 km då hela Marviksområdet var insvept i ett stilla kompakt dis. Vi hade en trevlig kväll vid Krampan. Gustav vaknade vid midnatt av två ylande vargar (sannolikt från Mölnbo- eller Ärlareviret), jag själv sov som en stock med hörselproppar. Hade verkligen hoppats på att få sova under bar himmel sista natten i oktober och med fullmåne. Tyvärr satte diset stopp för det och för att undvika en sur våt sovsäck blev det till att sova under tarp. Lördagens löpäventyr på Marviksdrömmen med 11 likasinnade och springerspanieln Vanja blev magisk i det trolska diset. Inga älgflugor! Utesovarlivet fortsätter, det nya normala, som man brukar säga.

01o 01p 01q

Okt 292020
 

01aSå har jag då avnjutit mitt månatliga besök i Tivedens nationalpark. Årets tionde. Ett för varje månad under 2020. Två besök återstår således och jag hoppas att något av dem bjuder på en massa snö. Den som lever får se. Oktober är alltid oktober och det kändes lockande att välja en annan rubrik för detta inlägg som liksom känns talande för det gångan besöket, ja, ”Bland skogsmöss och älgflugor” kan nog inte missförstås.

Målet med oktoberbesöket (23-26/10) var även att testa en ny ryggsäck (Gossamer G4-20) för längre vandringar med lätt packning, en ersättare till min tidigare Osprey Talon 44 L. För ovanlighetens skull hade jag bara tänkt vandra i Tivedens nationalpark. Ingen löpning. Bara njuta med långa nätter av sammanhängande sömn och tillhörande sovmornar. Inget storslaget. Bara vara.

Tog tåget till Laxå på fredag eftermiddag och tog 15-bussen därifrån till Sannerud. Det hade regnat en del under dagen. Uppehåll när jag steg av bussen och gav mig av på kyrkstigen mot Tivedstorp. Vått i markerna. Porlande bäckar. Hade siktet inställt på att slå läger på Käringaudden, om det var folktomt vill säga. Vandrade med lätta steg. Ljuvligt tyst. Fuktig höstluft. Gulnade löv på stigarna. Skön temperatur. På med pannlampan vid Kölnavattnet. Älskar att färdas på stigar i pannlampans sken. Blev chockad. Fullt med feta familjetält på Käringaudden. Jaha, då får det bli Mellannäsudden nästa. Inga problem. Var inne i ett slags meditativt tillstånd. Suggestivt och primitivt. Bara att fortsätta. Var nog inställd på att det skulle vara folk även vid Mellanässudden, men icke. Slog upp tältet och gjorde upp eld. Blev ett par hypnotiska timmar vid elden med kryddigt te, parmesan och mörk choklad. Ljuvligt att få krypa ner i sovsäcken. Vaknade efter någon timma av ljudet av prassel och knaprande. Lös med pannlampan genom innertältet av mesh. Det har väl inte undgått någon att det är jäkligt mycket skogsmöss i markerna. Står till och med i tidningarna. Lyfte på ryggan i absiden. Fuck. De små rackarna hade gnagt hål på meshfickan på ryggans höftbälte där det låg en snickers. Nu en halv snickers. Mitt eget fel. Ingen katastrof då jag ändå tänkt sy på en riktig dragkedjeförsedd ficka över meshfickan. Vågade dock inte äventyra att de små pepparkornsögda gynnarna skulle gnaga hål på själva ryggan. Tog in ryggan i innertältet. Vid midnatt började det regna och det smattrade på hela natten. Uppehåll från tidig morgon. Sov gott och stördes inte mer av några möss eller andra väsen.

01b 01c 01d 01e 01f

Vaknade av att solen slickade tältduken. Den halvätna snickersen som jag petat ut från absiden var borta. Drog på gasen och satte på en kastrull med vatten. Finkaffe och supergröt stod på menyn. Skönt fräsch luft och solen som hittade fram mellan molnen som for fram från nordväst. Låg kvar i säcken. Slöt ögonen och smälte frukosten. Hade ingen tid att passa. Packade ihop först vid tio halvelva och var precis klar för avfärd när en hel flock med vuxna, barn och franska bulldogar anlände.

01g

Soft vandring på stigarna. Kom till huvudentrén. Sjukt mycket bilar och folk. Var någon slags frågesportsvandring på stigarna kring naturrum. Träffade Ösjänäs-Jessica och hennes son Jasper vid Stenkälla. Tog stigen bortåt de norra mer folktomma delarna. Korpar, nötskrikor, enstaka spillkråkor, kungsfåglar och allehanda mesarter var de som nu rådde om Tivedskogarna. Någon enstaka orre och tjäder stöttes. Verkligen skönt att softvandra på stigarna och testa några omarkerade stigar mellan de markerade. Ryggan satt verkligen skönt. Jag gillar ramlös ryggsäck och utan något styvt ryggstycke. Konsten är att lära sig packa rätt.

01h 01i 01j 01k 01l 01m 01n 01o

Siktade in mig på övernattning på min nya favvoplats vid Blanksjön #2 strax utanför nationalparksgränsen söder om Ösjönäs. Enskilt och synnerligen vackert. Och bäst av allt, det finns fler fina platser längs Blanksjöns östra och södra strand men den valda platsen är den avgjort vackraste. Det blev en skön kväll vid elden. Vacker kväll och Blanksjön gjorde skäl för namnet. Hörde ett läte i mörkret som jag inte kunde placera. Bör ha varit en fågel med tanke på att den rörde sig och hördes från olika håll. Aningen frustrerande. Det finns uppenbarligen läten som jag inte tidigare hört under min 47-åriga bana som fågelskådare. Och skönt är väl det, om än frustrerande. Denna natt hängde jag upp ryggan med allt ätbart i en ung tall alldeles intill tältet.

01p 01q

Vaknade till en varm och trolskt disig söndag. Tillbaka en timma till normaltid. Njöt av frukost i tältet med öppen absid. Kom väl iväg först vid tio halvelva. Tog stigen till naturrum och vidare via Lilla Trollkyrkan och sedan ut på Bergslagsleden mot Tivedstorp. Så var jag åter på kyrkstigen mot Sannerud. Varmt och stilla. Till min förvåning vimlade det av älgflugor. Slutet av oktober och fortfarande mycket älgflugor, vilket jag aldrig upplevt tidigare. Det har trots allt varit kyligt med frost vid några tillfällen i oktober. De tycks mig härdiga. Normalt brukar jag aldrig bli biten av dessa små kryp men nu blev jag det. Sista desperata chansen kanske. Dessa bett kliar fortfarande!

01r 01s 01t 01u 01v

När jag kom fram till Sannerud tog jag diverse ridstigar norrut med sikte på att hitta en tältplats vid sjön Unden strax innan Sågkvarn varifrån jag tänkt ta morgonbussen till Laxå nästkommande dag. Hittade en fin plats nära stranden till Unden. Hade precis fått upp tältet och sovsystemet strax innan fem när det började regna duktigt. Fyllde på flaskorna med vatten. Nomaltid = mörkt redan vid fem. Så härligt att ligga i tältet nedkrupen i en gosig dunsäck medan regnet smattrar mot tältduken. Åt middag och avnjöt sedan kryddigt te och den sista parmesanen samt havssaltad mörk choklad. Tog in ryggan i tältet. Klokt. Vaknade vid fyrasnåret på morgonen. Pissade. Regnet hade upphört. Möss hade varit framme och gnagt på min skräppåse i absiden. Somnade. Vaknade igen strax innan sex. Anade gryningsljus. Lagade i ordning frukost i ena absiden och noterade några möss vid skräppåsen i den andra absiden. Hällde upp en liten skopa grötmix åt dem. Som mest satt tre skogsmöss och knaprade torr grötmix i pannlampans sken medan jag själv njöt av gröt och en stor kopp kaffe. Alltid trevligt med sällskap och det svårt att inte le åt dessa miniatyrkängurus som studsar fram och tillbaka mellan mat och bo.

Kom till Laxå vid åtta och hade två timmar att slå ihjäl till tågavgången. Avnjöt därför en grym frukostbuffé på Motellet vid rastpunkten. Laxå har sina ljuspunkter.

Ha en fortsatt skön höst!

Niklas

Karta

Arkiv för Tivedens nationalpark 2020:
Story från januari >>
Story från februari >>
Story från mars >>
Story från april >>
Story från maj >>
Story från juni >>
Story från juli >>
Story från augusti >>
Story från september >>
Story från oktober >>
Story från november >>

Omberg all in

 Naturupplevelse  Kommentering avstängd
Okt 122020
 

001aDet började skymma över Alvastras tysta klosterruiner. Axlade ryggan och tog farväl av Johan och Ullis. Ljum höstluft. Klättrade uppför den branta slänten och in i den mörka bokskogen. Fann den orangemarkerade leden. Stigen, jämn och fin, genom en matta av bruna boklöv. Att färdas genom gammal bokskog är som att besöka en luftig och stilren katedral. Passerade Ellen Keys Strand. Noterade bevingade ord, inramade, i farten. Bruset av brytande vågor tilltog alltmer. Hård ljum vind från sydväst. Regnet börja falla. På med regnjacka och pannlampa. Gjorde en avstickare ner till Vätterns strand. Ett upprört Vättern i samspel med vind och gråtung himmel. Som en tavla av Strindberg. Vågorna dånade mot klipporna. Som att befinna sig vid havet. Fortsatte längs kustlinjen norrut. Bokskog varvades med vindpinad strandskog, ena stunden hårdtrampad jordstig för att i nästa ersättas av slippriga stenar och rötter. Jag smålog. Minnen och känslor från Kullaberg och Kullamannen 100 miles i mörkret väcktes till liv. Blöta löv som glittrar på stigen i pannlampans sken. Regnet som sköljer ansiktet. Vinden. Vågbrus. Det var länge sedan jag sprang genom kustnära ädelskog. Det är något visst med denna typ av skogar. Något kontinentalt. Kom till vindskyddet vid Stocklycke hamn. Ingen där. En mörk regnig torsdag kväll. Gott om ved. Nä. Ville njuta ytterligare några kilometer på stigarna i pannlampans sken och siktade istället på Älvarums udde längre norrut. Kändes mer attraktivt och bekvämt med en natt i vindskydd än under tarp. Och fanns det ved, njuta av några koppar te vid en sprakande eld. Fortsatte min färd. Det finns något introvärt rogivande att springa i mörkret och följa pannlampans ljuskägla. Tunnelseende. Meditativt. Här och nu men med en påtaglig Kullamannenkänsla. Och så öppnade sig strandskogen och där låg vindskyddet. Tyst och öde. Älvarums udde. Inte en själ. Men ved fanns. Till min glädje var vindskydden på Omberg av en variant jag inte sett tidigare med utskjutande tak över sittplatser och eldstad. Tacksamt när det regnar. Gjorde snabbt upp eld, installerade mitt sovsystem och kokade vatten på gasköket. Vågbruset mot klapperstenstranden var smått öronbedövande. Här hjälpte nog inte ens öronproppar för en god nattsömn. Det blev några timmar vid en hypnotisk eld.

001b 001c

Natten blev sisådär med vågbrus, en familj skogsmöss som rumsterade och liggunderlag med pyspunka. Fick rulla av liggunderlaget, blåsa upp, rulla på, varannan timma typ. Man kommer snabbt in i rutinen. Att sedan få vakna till vågor, susande träd och klarblå himmel med barnsligt skön förväntan, och längtan, att få uppleva helt nya stigar i vacker natur. Men först en låååång frukost.

002a 002b 002c

En fantastisk höstdag på Omberg
Jag har inte tänkt skriva en omfångsrik story om mitt besök på Omberg utan det blir mer som en fotografisk aptitretare för den som inte besökt denna högst speciella pärla som höjer sig likt en grönklädd ö mellan Vättern, Tåkern och Östgötaslätten. Jag kan rekommendera Sveaskogs informativa faktablad i pdf-format liksom Upplev Vadstenas hemsida med information och kartor över leder och naturstigar samt boende och annat matnyttigt.

Karta

Mitt mål för dagen var att springa den 26 kilometer långa orangemarkerade leden runt hela Omberg och avnjuta alla utsiktsplatser och förhoppningsvis hitta ett öppet fik. Stiglöpning utan fika är som kärlek utan kyssar, eller hur den gamla slagdängan nu går. Kan avslöja att nätet med stigar och grusvägar – utöver de färgmarkerade lederna – på Omberg är som en spindelväv. Jag sprang på. Njöt och testade en del avstickare. Drog ner till Borghamn då jag noterat en del plakat om våfflor och kaffe nere på vandrarhemmet där, men det var tyvärr stängt. Den lilla lanthandeln var dock öppen så det fick bli en glass och en Loka crush i höstsolen. Avnjöt sedan den östra sidan av Omberg där Sveaskog arbetar med att ta bort stor del av den gamla planterade granskogen för ett ett mer öppet och betat landskap. En långsiktig plan som gör en glad. Tänk om man kunde göra så på många fler platser eller helt enkelt bara låta många skogsområden vara som de är. Omberg runt bjuder på en fantastisk variation beträffande naturtyper och vyer. Löpglädjen är konstant. Hittade till min glädje ett vackert placerat vindskydd vid Makersbergen som av någon anledning inte var utsatt på flera kartor. Lätt att missa då det inte ligger alldeles intill leden. Där fanns ved. Bestämde mig för att komma tillbaka på kvällen för övernattning. Avnjöt bokskogarna i den södra delen och var uppe på Hjässan två gånger men något öppet fik hittade jag aldrig. Besökte även före detta Höje kusgård. Minnen. Var där på en introduktionsvecka med studiekamrater från Tollare högskola för 25 år sedan. Minnen. Kursgården såg numera ut att vara i privat ägo. Den ljuvliga höstdagen började lida mot sitt slut och jag fann mig till slut sitta vid elden intill vindskyddet på Makersbergen med vy mot Tåkern i nordost och slätterna österut. Vad mer kan man begära?

002d 002e 002f 002g 002h 002i 002ii 002j 002k 002l 002m 002n 002nn 002o 002p 002q 002r 002s 002t

Vaknade typ varannan timma för att rulla av det platta liggunderlaget, blåsa upp det snabbt och sedan rulla på det igen för ytterligare ett par timmars sömn. Vaknade slutligen strax innan åtta. Himlen täckt av lätta moln och luften fylldes av tranors underbara rop och skorranden, kacklande grågäss, råmande kor på avstånd medan gulsparvar och rödhakar lockade och knäppte intill vindskyddet. Låg bara och njöt, i en varm sovsäck. En audiovisuell bild av välbefinnande. Ännu en låååång frukost. Kyligare temperatur.

003a

Siktade in mig på Stocklycke för att fylla på med vatten innan jag fortsatte mitt utforskande av Omberg. Tog den lilla Skogsslingan med alla dess olika buskar och träd som tacksamt utplacerade informationstavlor på alla olika arter som en gång planterades här av den dåvarande Skogsskolan i Höje.

003c 003d 003e

Mötte Johan och Ullis när jag var på väg norrut från Stocklycke och fick tips om Oxbåset norr om Stocklycke hamn. Det började regna. På med regnjacka. Jag avnjöt nya stigar och några repriser, så som Marbergen och Västra väggar. Vädret växlade och solen sken till och från.

003b003i 003f 003g

En utmattad drottning
Där jag stod på rampen vid Västra väggar och njöt av den vidsträckta vyn ut över Vättern upptäckte jag så en stor vacker mörk jordhumla. En drottning, som förmodligen sökt skydd undan regnet under en utskjutande del på träräcket. Hon borde ha hittat en håla för vintern. Kanske hade hon gjort ett sista försök att samla energi under den soliga varma gårdagen. Solen kom nu fram och hon sträckte stelt på sig. Tog av mig ryggan, blandade ihop en mix av vatten och råsocker till flytande sockerlösning och hällde försiktigt framför henne. Det tog inte många sekunder förrän hon sköt ut snabeln och började suga i sig lösningen. Och vad hon sög i sig. Ett väl beprövat knep som jag använt på min tidigare uteplats för att hjälpa nyvakna drottningar på våren. Jag lämnade henne där i solen med sockerlösningen och hoppades hon skulle hitta sig en jordhåla för vintern.

Humlan_Omberg

Oxbåset
Nästa anhalt var Oxbåset och jag tog några för mig nya stigar på vägen dit. Hade väntat mig en pirrig klättring upp till någon utsiktsplats, men det visade sig istället vara en småpirrig klättring ner genom en skreva ner till själva strandlinjen. Rätt brant och det pirriga bestod uteslutande i att underlaget bestod av lös grusig jord men det fanns en del rötter och sten att hålla sig i. Värt att ta sig ner och njuta av de mäktiga klippväggarna på båda sidor. Och medan jag stod där nere och betraktade molnformationerna ute över Vättern kom flera stora flockar med tranor flygande och ljudet av deras rop bildade en mäktig kör som fyllde luftrummet. Naturen kan verkligen bjuda en på fantastiska ögonblick, ögonblick som aldrig kommer igen.

003h 003j 003k 003l

Mot Ödeshög
Så var det dags att tänka på refrängen. Hade stämt av med Johan och Ullis om att ses i Ödeshög. Jag tog Östgötaleden från Omberg längs kusten söderut. Sträckan mellan Omberg och Ödeshögs golfbana var överraskande läcker. Väldigt strandnära, teknisk och över härliga hällar och genom naturreservat. De sista kilometerna från Öninge in till Ödeshög var dock mediokra på asfalt men jag fick i alla fall in några råkor på fågellistan. Precis nära jag nådde Ödeshög mötte Johan och Ullis upp. Var bara hoppa in i bilen. Vi konstaterade att vi haft flyt med vädret då vi strax innan Linköping körde in i en vägg av regn och blygråa moln. Och det regnade hela vägen fram till Eskilstuna. Snacka om kontrast.

004a 004b 004c 004d 004e

Det lär utan tvekan bli ett återbesök till Omberg till våren för att just uppleva våren och ädellövskogar som sjuder av fågelsång och liv!

Ha en fortsatt skön höst!

Niklas

003m

Okt 042020
 

01_ingressDetta inlägg är nog mest en minnesanteckning. En sammanfattning av tre månaders utesovarliv. Den ursprungliga intentionen var att skriva ihop en månadsrapport men med tiden har detta med att sova ute blivit alltmer rutin, som vilken rutin som helst. Inte något extraordinärt eller exceptionellt. Att jag sover ljuvligt gott utomhus och vaknar härligt utsövd behöver jag inte påminna mig själv om genom att skriva ett inlägg varje månad. Att sova ute i naturen innebär också en hel del oväntade överraskningar, sådana du aldrig kommer att uppleva i säng inomhus. Som sagt, minnesanteckningar och statistik för en framtida sammanfattning om året som dedikerad utesovare.

Man anpassar sig snabbt till förändringar, särskilt till de som sker av tvång. Ingenting är beständigt och för evigt. Om det sedan öppnas dörrar i form av förändring av den ursprungliga förändringen är man sällan sen att pröva den, särskilt om det handlar om förändring till det bättre. Märk väl att ”att till det bättre” och bekvämlighet inte alltid behöver vara synonymt. Men människan har en synnerligen väl utvecklad förmåga att falla för bekvämlighetens irrbloss. Det är inget fel i att göra det, men det svåra handlar istället om att ta sig ur bekvämlighetens trygga sköna famn. Eller så hittar man en slags mellanväg, ja, så som jag gjort. När fastighetsskötaren Jörgen i slutet av maj hittade – och åtgärdade –orsaken till det olidliga lågfrekventa ljudet som kom och gick i fastigheten föll jag snabbt för bekvämlighetens frestelse. Vilket visar sig i antalet nätter i sängen hemma under juni månad: 16 nätter! Jag skäms! Detta kan jämföras med totalt 21 1/2 nätter inomhus från 1 januari till 31 maj. Ja, ni förstår själva hur lätt och snabbt man återgår till bekväma rutiner. Lathet skulle några kalla det. Tack och lov fann jag en ypperlig mellanväg när det kommer till god sömn.

Balkonghäng
Jag vill inte tvinga mig till saker om jag inte nödvändigtvis är tvungen till. Även om min Torshargrygga alltid står i standby-läge tar det ändå 30-40 minuter från det att jag klär på mig, lämnar mitt basläger (det så kallade hemmet) tills jag krypit ner i sovsäcken i någon av mina gläntor i Torshargskogen. Ibland, rätt ofta, sitter jag och skriver eller kreerar/modifierar något och då är det skönt att kunna välja en sovplats med senare läggtid. Köpte därför en ”tjock” uppblåsbar madrass på Jysk och bäddade i ordning den på balkongen i juni. Hann bli några juninätter i den värsta värmen men det fläktade skönt där jag låg på balkongen. I juli blev det hela 18 nätter på balkongen medan det i augusti bara blev sex balkongnätter men jag var knappt hemma utan var iväg på äventyr i fjällen. Eftersom min balkong ligger högst upp (med tak) och i söderläge blev det snart uppenbart att jag inför hösten och vintern måste skaffa något slags skydd på balkongen. Lågtrycken kommer till 90% från sydväst och det regnar således in på min balkong, om än bara delvis. Efter en hel del funderande på olika lösningar blev det till slut ett enkelt och billigt kupoltält från ÖB den 15 september. Skruvade fast två fästpunkter i trätrallen, sömtätade med silikon och gjorde några enkla modifieringar. Riktigt cosy. I september sov jag hela 22 nätter på balkongen och 12 av dem i mitt balkongtält. Och från den 21 september packade jag ihop sommartäcket och började använda en skön rymlig sovsäck (Haglöfs Hypna 2) och liksom tidigare en ”bäddmadrass” bestående av liggunderlag och några fleecefiltar på den uppblåsbara madrassen. Jag kan på detta sätt fortsätta sova gott och njuta av den svala fläktande luften. Den bästa möjliga medelvägen i mitt utesovarliv.

5a27

Exotiska tältplatser i fjällen
Under perioden 10-29 augusti vistades jag i fjällen och det bjöds på många tältplatser i fantastisk och inte sällan dramatisk natur med sagolika kvällar och mornar. Tältplatserna i Sarek slår det mesta. Bjuder här på en trippel, två från Sarek och en från Ammarnäs (nederst). Mitt Tarptent Notch levererade trygghet, som alltid de senaste fyra åren.

25

Under-bar-himmel-säsongen inledd
Smygstartade faktiskt med en natt under bar himmel redan den sista juli i Tivedens nationalpark. Sedan dröjde det till september med tre spridda fina nätter med stjärnklar himmel (Kindla, Torsharg och Laxå). Så läckert, så svindlande vackert. Mygg och knottsäsongen är över och det är med stor längtan jag nu går in i en ny säsong av sova-under-bar-himmel så fort väder och tillfälle tillåter.

22

Lite om ny utrustningen
Mitt sovsystem för balkongen behöver knappast upprepas ännu en gång men det har tillkommit lite ny sovutrustning i form av ett nytt nättält som jag kan använda som det är under sommarhalvåret när mygg och knott invaderar naturen samt ett tidigare inköpt tarp. Det tidigare nättältet jag har från DD Hammock var onödigt stort (snarare för två personer än en) och med öppning framtill. Jag värdesätter multifunktionell utrustning så i slutet av juni inhandlade ett nytt smidigt nättält (Serenity Net på 314 g) från Six Moon Designs som kan användas fristående eller ihop med mitt Cape Gatewood (310 g), också från SMD. Till dessa använder jag en tredelad kolfiberstolpe på 114 cm/50g och sex titaniumpinnar (60g).

Sent ska jag glömma den ljumma sommarkvällen i Torshargskogen den 18 juli (bilder nedan) där jag låg i mitt nättält. Provade en ny närmast magisk glänta i Torshargskogen. Några dagar tidigare hade vi i Torshälla runners passerat platsen och Ranald hade visat oss ett grävlinggryt i sluttningen intill. När jag så låg där på kvällen några dagar senare och läste hörde jag något komma tassande bakom stenbumlingarna (bilden nedan). La mig på magen, vågade knappt andas av spänning och väntade mig en grävling närsomhelst i ögonhöjd, men nä, plötsligt kommer en räv struttande och i samma stund som den rundade stenen en meter från mig möttes våra blickar för en millisekund, den tog ett luftsprång och vände på något sätt i luften och försvann som en oljad rödorange blixt bort från mig. Stackarn. Där låg en skäggig snubbe i skogen och skrämde slag på skogens invånare. Jag kan fortfarande se bilden inom mig, den intet ont anande räven som rundade stenen, ute på en skogspromenad i jakten på något ätbart eller så var den redan mätt. Om rävar kunnat vissla så hade denna individ definitivt kommit traskande visslande på någon glad sommarmelodi. Ett möte på några sekunder som för evigt är arkiverat i minnesbanken.

18a
18b21
9a

Under mitt septemberbesök i Tivedens nationalpark invigde jag mitt tarp Solo Element från Rab som med adderade linor och linsträckare från alla sex fästpunkter nu väger in på 240 gram. Mitt absolut lättaste och pack-volym-minimala sovskydd. Använder samma tredelade kolfiberstolpe och pinnar som för ovannämnda SMD-skydd, dock med en 42 cm lång glasfiberstolpe i fotändan. Blev ett riktigt bra test med regn en hel natt och duggdis en kväll/natt. Beroende på hur vinden ligger och sveper en regnig natt så drar det ofrånkomligen in regn i en tarp, varför jag kommer att modifiera denna tarp med ett flexibelt regnskydd i silnylon både i fotände och front. Annars supernöjd med detta minimalistiska skydd för skogsäventyr utanför flygfäsäsongen.

23

Lite statistik för Q3
Juli
Inomhus: 6
Balkong: 18
Tält: 4
Nättält: 3

Augusti
Inomhus: 8 (toppstuga, sovkupé tåg, fjällstuga etc)
Balkong: 6
Tält: 16
Under bar himmel: 1

September
Inomhus: 3 (torvkoja, timmerstuga etc))
Balkong: 22
Tarp: 2
Under bar himmel: 3

Totalt i år har det blivit 217 nätter utomhus varav 58 nätter under bar himmel.

3a 3c 11a 11b 18d
22624

Inlägg från en utesovares dagbok 2020:
Januari >>
Februari >>
Mars >>
April >>
Maj/juni >>

Sep 282020
 

01aSå var det dags för årets nionde besök i Tivedens nationalpark. Ljuva september. Den månad jag älskar högt, vilket jag tror bottnar i mitt liv som fågelskådare. Minnesvärda dagar vid kustbandet. Landsort. Triberga läge på sydöstra Öland. Utlängan, utposten i Karlskronas skärgård. Ljuset. Luften. Vädrets växlingar. Och de sträckande sjöfåglarna förstås. Skådespelet. Toppdagar, som alltid föregås, och efterföljs, av många mediokra dagar. Tålamod är sträckskådarens vardag. Men så är det väl med det mesta, för det mesta. Minnesvärda ögonblick vore inte minnesvärda utan en stor portion slit och svett. Och så är det med vandring och stiglöpning också. September. Färgernas månad. Mitt emellan sommar och höst. Ambivalens. Ett stänk av vemod. Doften av jord och våta löv. Luften fylls av fåglars lockläten. Tropikflyttarna har redan lämnat landet. Orrarna och gärdsmygen låter sig dock inte nedslås utan bjuder upp till spel och sång. September. Äntligen kan man börja sova under bar himmel igen. Stjärnhimmel som tak. Sval luft mot ansiktet. Nästan två månader som passerat sedan senaste besöket i början av augusti. Vad skulle Tivedens nationalpark bjuda på denna gång?

I vanlig ordning tog jag tåget till Laxå. Denna gång ett senare tåg. Var framme strax efter åtta på torsdagkvällen den 24 september. Redan mörkt. Åt en sen middag på Rastpunkten. Fyllde på med vatten och vandrade bort till min lilla glänta i utkanten av Laxå. Gläntan som bjudit på årstidsväxlingar sedan första övernattning tidigt i våras. Redde mitt utesovarbo. Under bar himmel förstås. Underbar himmel. Stjärnklart. Varmt. Hade räckt med sommarsäcken.

Vaknade strax innan fem på fredag morgon. Åt en ostkaka med hallonsylt. Kokade upp vatten till termosen för kaffet på bussen. Packade ihop och strosade ner till stationen genom ett mörkt sovande Laxå. Hann med en kopp kaffe i väntan på bussen. Som vanligt helt ensam på bussen ner till Sannerud. Inte konstigt, den åker ner, vänder och hämtar upp skolbarnen längs vägen tillbaka till Laxå.

Väl i Sannerud bar det av på den gamla numera blåmarkerade kyrkstigen mot Tivedstorp. Ömsom sol bland moln som skiftade i olika nyanser av sepia och grått. Hade redan från början bestämt att detta besök skulle bli soft, bara vara och utforska potentiella sovplatser för framtiden, strax utanför nationalparksgränsen. Hade även stämt träff på söndagen med Moa som – tillsammans med sin vän Erika – anordnat ett stiglöparläger fredag till söndag med Ösjönäs som bas. Annars helt öppet upplägg förutom första natten på min favoritudde vid Blanksjön öster om nationalparken.

Karta

Tassade på längs kyrkstigen. Ljuv septemberluft. Men långt ifrån tyst. Gott om trastar och dess olika läten; taltrastens tzickande, rödvingens syrligt sugande läte och dubbeltrastens utdragna torra smatter. Kungsfåglar, tofsmesar och nötväckor. Underbart pratsamma korpar. Nyfiken på vad de pratar om. Bräkande bergfinkar från norr. På genomresa mot södern. Och så det härligt bubblande lätet från enstaka höstspelande orrar. Kom relativt nära en orrtupp som satt i en grantopp och spelade med utbredd solfjäderformad stjärt. Bubbel och pyschande. Glömde nästan att andas där jag stod orörlig bland träden. Inga sjungande fåglar men livat i skogen, lockläten som skvallrar om höst. Tog en sväng till norra delen och den utskjutande udden i Väster-Ämten för att checka tarp-/tältmöjligheterna ute på själva udden. Helt OK, men omgivningen är inte helt i min smak. Vacker morgon hursomhelst.

01b 01c

Fortsatte upp över Tärnekullen och för en gångs skull åt motsatt håll sedan vidare på stigen längs Stora Trehörningens västra strand. Tog en fika i solen strax innan Timmerholmen. Kaffe och ballerina. Plötsligt hör jag det vassa lätet från en forsärla som är på ingång norrifrån. Första gången jag noterar arten i nationalparken. Kul. Vidare på stigarna och njuter av naturens färger i rött, ockra, orange, gult, grönt och nyanser däremellan. Blåbären har inte helt förlorat sin sötma. Svamparna låter jag vara men kan inte låta bli att förundras över de lysande röda flugsvamparna eller bara vidröra en jättelik blomkålssvamp, likt en kvarglömd hjärna i skogen. Donald Trumps?

01d 01e 01f 01g 01h 01i

Fortsatte norrut mot Kölnavattnet och sedan den smala knappt synliga stigen rakt österut via den smala passagen norr om Sör-Ämten för att komma till den gamla skogsvägen som leder genom Tivedsdalen. Följde den mot Blanksjön. Har inte hittat någon vargspillning på skogsvägen under de senaste fyra besöken så jag tvivlar på att någon av ungvargarna längre är kvar i området. Dock blev jag varse en annan lite varelse. Likadant varje år vid den här tiden. Man jublar över att myggen och knotten försvunnit och så plötsligt under varma stila septemberdagar dyker älgflugan upp. Till en början smått obehaglig, men de biter mig aldrig. Trots allt ett fascinerande kryp, inte en fluga utan en lus som, när den hittat en värd, fäller sina vingar. En rätt kass flygare som man lätt springer ifrån. Nåväl, efter en stiglös tur kom jag till min favoritudde vid Blanksjön där jag gjort i ordning ett par eldstäder med sandbotten, lagt upp ett vedförråd och gömt en presenning för mys vid elden om det regnar eller blåser. Solen sken men prognosen berättade om regn till kvällen och riklig nederbörd hela den kommande natten. Men där och då njöt jag av att bara vara. Satte upp skyddet och så min tarp. Kontemplativ tillvaro i all sin enkelhet: en eld, krydigt te, en bit parmesan och mörk choklad. Vad mer behövs? En hund kanske…

01j 01k 01l

Sov bra trots ösregn hela natten. Vaknade tidigt på lördag morgon. Klar blå himmel! Stilla och härligt fräsch luft men ändå varmt. Njöt hela förmiddagen och kom iväg först vid halvtolv. Stilla, varmt och kvavt, vilket tycks vara älgflugornas älsklingsväder. Gav snart upp planen att vandra planlöst i den östra delen. Enerverande älgflugor i mängd. Drog istället in i den västra delen och sprang på stigarna och slapp därmed älgflugorna. Haha, ett långfinger åt älgflugorna. Noterade några ekorrar, en snok och flera paddor längs färden.

01m 01n 01o 01p 01q

Besökte Ösjönäs för en fika. Slog till på den sista Madeiratoppen (jag lyckas alltid) och så en kaffe. Snackade med Klas. Morsade på några ur Moas och Erikas löpargäng som huserade i Vinkelboda. Tog sedan blåbärsgräddeslingan, det vill säga den rosamarkerade slingan (ser ut som stolparna är doppade i blåbärsgrädde, avråder dock från att slicka på stolparna i dessa Coronatider) som Klas och Jessica på Ösjönäs iordningställt. Finns även en blå, men den rosa är läckrare ur ett löparperspektiv. Tanken var att reka stigar och framtida sovplatser kring Blanksjön, ja, ännu en Blanksjön strax utanför nationalparksgränsen. Jag och vännen Andreas körde rosa och blå slingan i juni och hittade då även en omarkerad stig söderifrån och kom på den gamla fina orangemarkerade öglan som passerar Blank- och Sarvsjön.

Det började superbra med två tre järpar i en fuktig bäckravin som ledde ner till Blanksjön. De är bara så coola! Och vackra! Så lätta att missa och dessutom ovanliga då deras biotop försvinner alltmer i och med rådande skogsbruk. Olikt de andra skogshönsen, orre och tjäder, har järpen en fin silverklar sångstrof. Under alla min år som stiglöpare har jag bara noterat järpe vid total sex tillfällen, fyra av dem i Tivedens nationalpark.

Hittade tre fyra riktigt fina lägerplatser kring Blanksjön och en var så läcker att jag bestämde mig för att slå läger där för natten. Hade en annars tänkt sova på en sagolik liten hylla ovanför Sarvsjön, men det får bli en annan gång. Dessa platser ligger utanför nationalparken varför du får tälta och göra upp eld, givetvis med sedvanlig respekt och omtanke. Det blev en ljuvligt trolsk kväll med ett fint dis över sjön och som svävade genom skogen. Det verkligt vemodiga med detta besök var att storlommarna lämnat sjöarna. Saknar deras ödsliga läten. Skakade av mig saknaden och satte upp tarpen för att undvika ett uppvaknande med fuktiga kläder och sovsäck. Började fundera på om jag inte skulle stanna ytterligare en dag och åka hem på måndag morgon istället. Kanske, kanske inte…

01r 01s 01t

Vaknade upp i en stilla och tyst omgivning insvept i ett stilla dis. Ön därute i Blanksjön låg för ankar vackert grön. Låg kvar i sovsäckens värme och fixade frukost. Ingen brådska, ögonblick som dessa kommer inte igen. Visst, liknande ögonblick, men om morgondagen vet du ingenting.

01u

Hade bestämt möte med Moa vid Vitsands entré runt 12-snåret. Hade en soft plan för förmiddagen. Tog ytterligare en loop runt Blanksjön och har nu alla stigar, markerade som omarkerade, memorerade i huvudet. Fortsatte på den orangemarkerade och testade avstickarna vid Ösjönäs innan det bar av mot huvudentrén och där stötte jag glädjande ihop med delar av Moas löpargäng och strax uppenbarade sig även Moa själv, som jag första gången mötte strax innan midsommar då hon tillsammans med en kompis precis satt av från Kloten för springa hela Bergslagsleden söderut på fem dagar, vilket hon genomförde med bravur. Och så kom ytterligare en löpare inspringande, what!, där stod den alltid lika glada Karl A från Kvicksund! Haha, världen är bra liten ibland, eller är den det? I de här sammanhangen borde man inte bli förvånad. Paul Auster hade definitivt inte blivit förvånad. Ni förstår själva att det blev en del snack men vi var ju alla där för att njuta av stigar och vacker natur, solitärt som socialt. Vi skildes åt. Planen att ses klockan 12 vid Vitsands entré låg kvar.

01v 01w 01x

Jag avnjöt diverse stigar och tog en avstickare till Junker Jägares sten, Tärnekullen och de alltid lika magiska Vringelirövarna, så vackra i diset. Stannade till och pratade med ett trevligt par som varit ute i tre dagar. Såg snabbt att detta var några som var inne på detta att vandra med lätt packning. Tog farväl och kom snart ut på Vitsands tomma beach sånär som på en skock halvnakna och nybadade människor långt bort i slutet av strandremsan. Tror inte de behöver en närmare presentation. Jag själv svidade om till till torrt. De hade bestämt för att avsluta helgen med lunch på Tiveds kafferosteri och vem säger nej till en gastronomisk utsvävning. Menyn blinkande redan i guldfärgad neon för mitt inre: finlatte och tjockvåffla med extra allt!

Jag hade från början tänkt göra sällskap med Moa till Karlskoga för en trevlig samtalsstund i och med de senaste månadernas komiska sammanträffanden och äventyrslöpning i största allmänhet. Men i och med Karls uppenbarelse blev planen en annan. Hur trevligt det ändå hade varit med en Moa-stund kunde jag inte tacka nej till ännu ett trevligt sällskap i form av Karl och skjuts ända hem till dörren. Livet är förunderligt och glädjen finner man oftast i de mest avskalade och enkla sammanhang, bara man har förmåga att ta tillvara på dessa stunder.

Ha en fortsatt skön höst!

Niklas

Arkiv för Tivedens nationalpark 2020:
Story från januari >>
Story från februari >>
Story från mars >>
Story från april >>
Story från maj >>
Story från juni >>
Story från juli >>
Story från augusti >>
Story från september >>
Story från oktober >>
Story från november >>

Terraultra vs Terraultra

 Löparskor  Kommentering avstängd
Sep 242020
 

Terra_ingressHade aldrig trott att jag skulle skulle skriva en skorecension igen, även med tanke på att denna blogg kommer att somna in vid årskiftet. Senast jag skrev något om skor var för tre och ett halvt år sedan då modellerna X-talon 225 och Mudclaw 300 från Inov-8 avhandlades under Nya skor för bergsstigar och stiglösa fjäll. Det har väl hänt en del sedan dess på skofronten. 225:orna var supersköna och det hann bli två par. Men efter att jag fick klippa till vänsterskon på ett långt bergsäventyr i Lake District beroende på en hård söm som tryckte på min stortåled med tillhörande ganglion blev det slitningar i relationen oss emellan. Ni vet hur det blir. Mudclaw 300 var ämnade mer för fjällen. De sitter förvisso väldigt skönt på mina fötter men så fort sulan slitis en aning blir de läskigt hala på våt sten. Och i fjällen är det gott om våt sten. Det har väl aldrig blivit någon slags kärlekshistoria utan snarare ett slags slentrianmässigt kompisförhållande oss emellan. Vad än olika modeller har lovat och lockat med har de aldrig lyckats rucka min kärlek till X-talon 212. Eller min och min, det är mina fötter som avgör den saken och från mina fötter strömmar sedan den upplevda kärleken ut i resten av kroppen. Halleluja. Särskilt när jag får följa med på ljuv stiglöpning. Sedan 2013 har totalt 24 par X-talon 212 tagit mig till platser jag inte visste fanns. I nöd och lust. De har tagit mig genom BRR 100 miles, Dragon’s Back Race, Bob Graham Round, GL3D, hela Kungsleden i ett svep, hardcorelöpning med toppturer i Sarek och framför allt oräkneliga långpass och flerdagars längs Sörmlandsleden året om. You name it. Och med minimalt antal blåsor genom åren. Ibland gör man bäst i att bara lyssna på fötterna och inte låta huvudet förföras av vilseledande reklam och löften om supergrepp på våt sten, snygga snabba färger och verbal hype. Men ibland får man trots allt använda förnuftet och 212:orna har alltid visat stor förståelse. Vi är som en enda stor polyamorös familj, skorna och jag, för att svänga sig med det senaste modeordet. Eller var är nog mer korrekt.

Inför det brutala bergsloppet Echappee Belle 2018 var 212:orna – efter ett förtroligt samtal – entledigade. Jag behövde ett par pålitliga stand in för den utmaningen. Och jag roas inte direkt av att ge mig in i skodjungeln. Mina fötter är ytterst kräsna. Med all rätt. Till slut blev det Inov-8 Trailroc 285 som passade perfekt för uppgiften. En giardiainfektion stoppade mig halvvägs på Echappe Belle 2018. Ville inte skita ner hela Belledonne-massivet. Och 2019 var jag tillbaka och genomförde den brutala 87K-varianten efter två veckors vandrande och joggande i alperna. Iförda ett par Trailroc 285. På både Kullamannen 100 miles och ett Bob Gramham Round sub24-försök växlade jag mellan Trailroc 285 och 212:or. Det har blivit fyra par 285:or på två och ett halvt år. Provade sedan den otroligt hajpade Roclite 275 med grafenesula. Den satt riktigt dåligt på min fot. Gick ner en storlek och satte på en extra plös. Istället för att lyssna på fötterna och slänga skon köpte jag ett till par. Kärleken är blind, åtminstone illusionen av en ihopfantiserad kärlek. Mina fötter ryser vid minnet och det tog tid innan fötterna mina förlät mig för detta övergrepp.

För ett år sedan under ett härligt stiglöparevent i Tivedens nationalpark höll Terraultrapastorn Erik Källberg en personlig liten predikan gällande Terraultras skönhet och förträffliga passform. Jag fick prova hans vackert blå. Vi har båda rätt smala nätta fötter. Jag var skeptiskt inställd till noll drop och luftig tåbox. Men ett frö såddes med facit i hand. Tiden flöt på och mitt liv fylldes av andra saker av mer primär karaktär. Efter att ha kört hela Bohusleden på sex dagar i maj med Roclite 275 kände jag bara ”Enough!”. Det var hög tid att testa Terraultra G260 (ersättaren G270 hade inte släppts). Eftersom G270 var på ingång var det nedsatt pris på G260 lite överallt på nätet. Brukar inte vara särskilt fåfäng men skrikigt neongröna skor är inte kompatibelt med min personlighet. Det blev ett par varmt röda i storlek UK 7,5. De satt fantastiskt skönt och tight, inte för hårt eller löst, bara perfekt, över läst och baktill. Men lite för stora framtill. Bestämde snabbt att dessa fick bli skorna för det stundande fjälläventyret då jag alltid använder ”vattentäta” sealskinz som ju är grövre jämfört med mina tunna smartwoolstrumpor som jag använder på hemmaplan, trots att jag använder ultratunna sealskinz (låga samt vadhöga för vad). Beställde snabbt ett par vackert blå G260 i storlek UK 7. Sedan premiären på fantastiska Tunaberghalvön i början av juli har jag bara sprungit i Terraultra!

Terra_260

Att jag avverkat 24 par X-talon 212 (två par är fortfarande med i matchen) talar sitt tydliga språk men det var aldrig fråga om en euforisk premiär, utan det var en relation som växte fram till något vackert trofast tight. Förutom de redan omnämnda 225:orna, som bjöd på en skön premiär, har jag nog aldrig drabbats (läs min fötter) av en så härlig löpkänsla av eufori och glädje som Terraultra bjöd på redan från första stund. Jag är ytterst försiktig att rekommendera skor till andra. De är så många parametrar som ska vägas in och klaffa, såsom användningsområde, säsong, personens vikt, träningshistoria och slutligen det viktigaste: Det är Dina fötter som väljer skor! Viktigast är alltid passformen! Ta till exempel Trailroc 285, inte mycket till dobb på dess sula men skon satt skönt på mina fötter och jag har tryckt på uppför och utför på branta grässluttningar i Lake District, brutal och varierad terräng i Alperna och blöta Jämtlandsfjäll. En grym allroundsko, men lite för uppbyggd med hög drop för min smak. Terraultra utklassade dock hela mitt skostall på alla punkter.

Tre veckor i fjällen med Terraultra G260
Som jag nämnt ovan bestämde jag mig för att de större röda G260 skulle bli mina följeslagare på mitt tre veckor (53 mil långa) äventyr i fjällen 10-29 augusti 2020. De skötte sig exemplariskt. Det fascinerande är att oavsett jag använder Terraultra i storlek UK 7 eller 7,5 sitter de lika tight och skönt över läst och fot. Enda skillnaden är att 7,5:an är lite längre framtill. Jag kan bara konstatera under och efter äventyret i fjällen att Terraultrorna är fantastiskt allround! Stigar i alla dess former, steniga toppturer, grässluttningar, stiglösa rishedar, myrar, pirriga vad och stora snölegor med microspikes pådragna. Trampar ur vatten snabbt. Tyget på ovandelen slets på några punkter (punkter jag kommer förstärka på de orörda paren G260), men det var inget oväntat. De har nu gått 70 mil och kommer gå 70 till innan eventuell pension. En sak i Inov-8:s marknadsföring gällande deras skor med grafensula som jag kan punktera på en gång (med erfarenhet av Roclite 275 och Terraultramodellerna) är detta med utlovat och fantastiskt grepp på våt sten. Glöm det! Det är förvisso skillnad på sten och sten, men bra grepp? Nä. Det som däremot är påtagligt och märkbart är att grafengummit är fantastiskt slistarkt, vilket är väldigt positivt både sett till miljö och plånbok.

Terra_fjallen Terra_microspikes

Terraultra G260 vs Terraultra G270
Hemkommen från fjällen var jag så nöjd med skorna att jag beställde ytterligare två par G260 (UK 7 resp 7,5) till nedsatt pris. Kommer att klara mig till 2022. Beställde i samma veva ett par svarta G270. Checkade med Terraultrapastorn i Västerås som lovordade modellen. Förpassade alla andra skomodeller ner till källarförrådet. Kvar i skohyllan i mitt basecampläger på 43 kvm finns nu barra tre par Terraultra (+ två orörda i kartong), ett par Lunarsandaler, ett par birken och ett par tunna Merrell. Som sagt, sedan början av juli har jag bara sprungit (eller vandrat) i Terraultra. Variation? Behövs det? Jag varvar mellan G260 och G270, det räcker för mig. Glada fötter gör livet gladare. Använder 270:orna på jobbet, vilket klär en avdankad banktjänsteman som mig väldigt bra. Man ska aldrig fatta beslut på tom mage med fötterna i dåliga skor, enligt japansk visdom.

Terra_270

Skillnaden mellan G260 och G270 är marginell. Det stora lyftet enligt min mening är den tunna plösen på G270. På i stort sett alla skor som omnämns ovan i detta inlägg har plösen en förmåga att glida i sidled och ibland skär då snörningen igenom och trycker mot senorna, åtminstone när det kommer till mina fötter och dess anatomi. Detta har jag numera avvärjt genom att använda Lock Lace. En annan skillnad är vikten. Inov-8:s sifferkombination på skomodellerna speglar modellens vikt för en viss storlek som referenspunkt. Historiskt sett tycker jag sällan att detta har stämt särskilt väl. Jag kontrollvägde nyligen G260 och G270 i storlek UK 7 (skosnören utbytta till Lock Lace) och de vägde in på 261 respektive 250 gram. G270 är således lättare än G260. Vidare testade jag att springa med G260 på ena foten och G270 på den andra. Min upplevelse är att sulan på G260 är aningen mjukare medan G270 är styvare. Mönstringen på sulorna skiljer sig åt mellan modellerna och G270 har aningen vassare utformade dobbar, om än låga. För övrigt har jag inte noterat några skillnader modellerna emellan.

Terra_under

Några tips på egna modifikationer
Det första jag numera gör på alla mina skor är att byta ut skosnörena mot Lock Lace (finns i olika färger), det vill säga låsbar grov resår (shock cord), ja, den typ av snörning som Salomon använt under lång tid men med tunnare cord. Snörningen blir jämnare och skönare över hela foten. När jag är på äventyr är det skönt att släppa på låsningen morgon och kväll i lägret, slipper trampa på lösa skosnören. Jag slipper även fundera eller knyta om torra eller blöta skosnören. Har man väl börjat använda Lock Lace går man helt enkelt inte tillbaka till ett stiglöpande skosnöreliv.

Terra_270_plos

Terraultramodellerna är tyvärr inte utformade med låsanordningen som fungerar med Inov-8:s egen gaiter. Jag gråter inte för det då jag inte gillar Inov-8:s gaiter. Jag vill ha en så tunn och låg gaiter som möjligt, typ Dirty Girls gaiters. Använder sedan ett år tillbaka en tunn elastisk gaiter (Surge Running Gaiters) från Outdoor Research. De har förvisso silikon på insidan men den beläggningen har aldrig hållit gaitern på plats runt hälen. Så med lite enkelt kreativt fix har jag bara sytt fast en bit kardborre för hand på gaitern och limmat på motsvarande kardborre del på skons häl med Rubberfix-lim, vilket aldrig lossnat. Jag har limmat på kardborren direkt på den nya skon.

Terra_gaiters1 Terra_kardborre

Eftersom jag under våren och sommaren haft problem med min vänstra häl och jag har inte kommit underfund med om det är en form av hälsporre, inflammation, uttrampad hälkudde eller en kombination av allt. Det är inga problem medan jag springer eller vandrar, särskilt inte på stig och obanat, utan det är främst på morgonen eller ett tag efter avslutat pass som en viss smärta och stelhet uppstår. Inför fjälläventyret tänkte jag dock till eftersom utgångsvikten på packningen var 14 kg, varav 8 kg mat och energi. Jag har aldrig någonsin använt någon form av inlägg men jag ville inte riskera att förvärra hälen i och med tung packning fram tills jag ätit ur packvikten. Under 11 kg med en basvikt på runt 6 kg är annars idealiskt för ett längre äventyr. Nåväl, jag köpte ett par tunna hälinlägg i silikon. Jag kan bara konstatera att de fungerade utmärkt och det kändes framför allt inte konstigt. Jag använde dem därför under hela fjälläventyret, men inte annars hemmavid.

Terra_inlagg

Ja, gott det var nog allt jag hade att komma med gällande Inov-8:s Terraultra-modeller med grafensula under tre månaders användande (70 mil med de röda och 20 mil med de blå G260 och 11 mil med G270). Jag tvivlar starkt på att jag kommer använda någon annan sko så länge modellen fortsätter att tillverkas. Och som sagt, Terraultra är som formgjutna efter mina fötter, men om de passar dina fötter, kroppsvikt eller behov är något jag inte kan svara på eller ge råd om.

Ha en fortsatt skön höst på stigarna!

Niklas

Sep 172020
 

09aAllt sedan jag för drygt fyra år sedan sprang hela Bergslagsleden och passerade träskyltarna och branterna upp mot Kindlas höjder har jag längtat tillbaka. Det som gjorde mest avtryck på mitt Bergslagsledsäventyr i september 2016 var Tivedens nationalpark och Kindla samt leden mellan Gillersklack och Kloten. Tiveden och Kindla snuddade jag bara liksom vid. När det gäller Tivedens nationalpark så är jag sedan våren 2019 lycklig särbo. Vi träffas numera en gång i månaden. Beträffande den vildmarkslika och orörda sträckan mellan mellan Gillersklack och Kloten har jag återupplevt sträckan den gångna sommaren och vävde samtidigt in Kloten-/Malingsboleden samt den fina delen av Bruksleden mot Fagersta. Men Kindla, när skulle jag få möta henne? Vem behöver Tinder när Utsidan finns? Halkade in på Håkan Fribergs blogginlägg Kindla naturreservat – en okänd vildmark? från 2012 som gav näring åt min längtan. Hade mailkontakt med Matilda Norberg gällande Kilsbergen och Kindla. Någon månad därefter publicerade Matilda storyn En reträtt från vargarnas skog, som berättar om Matildas relation till Kindla och så mötet med ylande vargar förstås. Längtan övergick till något trånsjukt. Den som väntar på något gott…

Fem veckors sensommarsemester varav tre spenderades i fjällen. De två återstående lämnades helt öppna för varande och spontana infall gällande kortare löpäventyr med lätt packning för övernattning. Kollade väderprognosen för helgen 5-6 september. Såg OK ut. Bokade tågbiljett från Eskilstuna till Kopparberg lördag förmiddag. Planen var helt enkelt att springa Bergslagsleden söderut till Kindla. En transportsträcka på två mil. Fördelen med att kunna springa långt är att man inte alltid är beroende av transportmedel på hjul. Jaha, Kindla? Trots text och bilder från ovannämnda stories visste jag inte vad jag skulle förvänta mig. Som gammal (havs-)fågelskådare har jag lärt mig att inget hav är det andra likt och som stiglöpare den ljuvliga lärdomen att ingen stig eller skog heller är den andra lik. Nå, själlösa produktionsskogar är ofta sig lika medan gammelskogen (kontinuitetskog) bjuder den lyhörda och seende på ett djup som ofta väcker förundran. Ord som vördnad, andakt, ödmjukhet och respekt brukar infinna sig men mest av allt känner jag genuin glädje. Att det fortfarande finns natur som skyddats och där dess invånare än för ett tag får vara ifred. Ja, vad hade jag att förvänta? Åker jag till Sarek vet jag vad jag har att förvänta mig, förvisso för att jag varit där tidigare. Men Kindla…

Jag spolar förbi den mediokra färden längs Bergslagsleden från Kopparberg till Kindla. Många tråkiga hyggen varav flera nya. Höjdpunkten var väl tornet och vyn från Mackarsberg strax innan Kindla. Tog vatten ur Rasbackstjärn. Minnen. Min sista natt på mitt Bergslagsledsäventyr för fyra år sedan tillbringades i vindskyddet där. Mindes att jag då hörde ett läte i mörkret på kvällen som jag aldrig kom underfund med vad det var. Nåväl, jag var inte där för att återuppleva minnen utan fortsatte min färd. Hann inte så långt innan jag träffade en kille med ryggsäck och såg. Blev ett långt samtal. Han hette Tony och kom från Hällefors. Vi pratade Silverled och naturupplevelser. Efter en halvtimma tre kvart var det dags att ta farväl. Kom så äntligen till infotavlan och skyltarna. Och en stig som ledde uppåt. Jag hade siktet inställt på Klosstjärn efter rekommendation av Tony.

09b 09e

Tog stigen upp längs branten. För att citera boken Kindla – Bergslagens nationalpark? är Kindlaområdets topografi mycket varierad och terrängen är starkt kuperad med sluttningar, höjdplatåer och dalsänkor. Höjdskillnaden inom området är över 200 meter från dess södra gräns till Kindlahöjdens topp på 426 meter och bjuder på landets sydligaste höjder på 400 metersnivå eller mer. Likt Tivedens nationalpark består stor del av terrängen av rundhällar och sprickdalar men när det kommer naturtypen skiljer de sig åt i det att Tiveden mestadels består av luftig gammal tallskog medan gammal gles granskog dominerar i Kindla. Centralt i det 900 hektar stora naturreservatet ligger Kindlamossen med sina 70 hektar på en höjd av runt 330 meter över havet. Kindlaområdet kan sägas ha ett fuktigt fastlandsklimat med en årsmedeltamperatur på 4 grader och en årsnederbörd på över 800 mm, vilket tillsammans beror på det extrema höjdläget i jämförelse med omgivande landskap. Och visst skulle jag få ta del av årsnederbörden. Duggregn och korta skurar varvades med solglimtar. Aningen kyligt och rått men stigen värmde. Blåbärsris och hjortronblad skiftade i färger. Man anade den annalkande hösten och på ett märkligt sätt var det som att förflyttas till nordligare breddgrader. Den glesa gamla kortvuxna granskogen med inslag av silverpatinerade torrakor gav en uppenbar Norrlandsfeeling. Vädret gjorde färden dunkel och känslan av skymning var påtaglig. Nådde så Kindlamossen i vackert kvälljus. Stannade och tog in det tysta skådespelet. Tassade vidare och kom snart fram till torvkojan vid Klosstjärn lagom till att regnet började ösa ner. Kojan var tom medan fyra vandrare installerat sig i vindskyddet en bit bort. Bestämde mig för att sova i kojan. Kamin och ved fanns. I Kindla naturreservat får man annars bara tälta i anslutning till vindskyddet och kojan vid Klosstjärn. Tände eld i kaminen och installerade mig. Hög mysfaktor medan regnet öste ner.

09f 09g 09h 09i 09j 09k

Kindla all in
Sovmorgon. Sov med öppen dörr till kojan då jag hade varma sovsäcken med mig. Solig morgon. Frukost på farstutrappen. Ett par forsärlor sökte föda vid utloppet en bit bort. Hade bestämt mig för att upptäcka och avnjuta reservatets alla stigar och höjder under dagen. Började med Rödberget fram och tillbaka. Vackert med mossen i en vidsträckt sänka och vyer åt både ost och väst. Rödberget är väl också den enda platsen i Kindla med hällmarker och gles tallskog, likt den man finner i Tiveden. Det blev stop lite här och där och lite längre sådana vid Rödbergstjärnen och den lilla sagostugan där, samtal med de fyra vandrarna från Örebro som jag kom ikapp i en murrig dalgång innan den fina slingrande klättringen upp mot Kalklinten där det bjöds på 180 graders panoramavy västerut. Så, gå för guds skull inte bara förbi när toppen är nådd utan ta av från stigen med sikte på röset åt väst för att komma till avsatsen med den fantastiska utsikten. Perfekt plats för en fika.

Karta
09l 09m 09n 09o 09p 09q 09r 09s 09t

Jag drog vidare på stigen med sikte på en inspektion av vindskyddet vid Kindlamossen. Passerade fem sex gigantiska myrstackar. Några av dem klart högre än jag själv! Stötte någon orre och en misstänkt järpe. Kom till vindskyddet. Gammalt och vackert. En stabil kille i min egen ålder var där och hade gjort upp eld. En välanvänd sotig kaffepanna skvallrade om killens kärlek till friluftslivet. Vi började prata. Om Kindla. Det visade sig att han hade väldigt bra koll och kunskap om Kindla. Jonas var hans namn och son till Folke Vennberg som var en av de som kämpat i över 15 år för att få Kindla skyddat och som slutligen blev naturreservat 1999. Kan varmt rekommendera en läsvärd och kortfattad artikel om den långa kampen som publicerades i Nerikes Allehanda 2014. Av Jonas fick jag även tipset om att jag kunde ta buss från Lindesberg till Guldsmedshyttan och därifrån vandra eller springa till Kindla, hälften så långt jämfört med Kopparberg. Jag tackade för ett intressant och informativt samtal. Fortsatte till Kindlahöjden och upp i tornet för att njuta av utsikten, bland annat mot Salbosjön och Ljusnaren norröver. Jonas hade för övrigt varit med och byggt tornet där på höjden. Passerade även en väldigt vacker mosse med enbart glest utspridda björkar. Vet faktiskt inte om jag någonsin sett en sådan, annars är det som regel tallarna som befolkar myrar och mossar. Vacker i sin ovanlighet!

09u 09v 09w 09x 09y 09z 09zz

Tog in alla stigar utom skidspåret som utgår från stigen i söder. Såg ut att bli en fin kväll och natt enligt prognosen. Bestämde mig för att åter dra upp på Kalklinten och där sova under bar himmel med en strimma hopp om att få höra ylande varg, väl medveten om att vargreviret där är så väldigt stort, såsom alla vargrevir är. Det blixtrade och åskade en del på kvällen men inget regn. Vinden mojnade. Och vid åttasnåret på kvällen kom en sparvuggla förbi och visslade i en minut eller två. Oväntat! Somnade vid nio halvtio så om några vargar ylade i skogarna kring Kalklinten senare på kvällen eller natten får vi aldrig veta. Jag sov i alla fall gott i månljuset. Svalt och myggfritt.

09zzz 09zzzz

Vaknade till en fantastisk morgon. Klarblå himmel och stilla. Till detta en bakgrundsfond av det alltid ljuva ljudet av spelande orrar. Blev en stillsam frukost däruppe på höjden. Ingen brådska. Lingon och blåbär till gröten. Sval luft och värmande septembersol. Ord äro överflödiga.

09zzzzz 09zzzzzz 09zzzzzzz 09zzzzzzzz 09zzzzzzzzz

Prövade några genvägar på vägen tillbaka till Kopparberg, men det mediokra kvarstod. Träffade dock en ytterst trevlig hund, Emma, och hennes husse vid Vintermossen. Trevligt samtal. Väl i Kopparberg blev det en latte och en påse klementiner i väntan på tåget hem via Örebro. Glad i själen. Jag må ha ett särboförhållande med Tivedskan, åtminstone året ut, men fru Kindla har väckt en djup åtrå i mig. Platonsk kärlek om man så vill. Tur att jag gått ner till tre dagars arbetsvecka, om jag ska mäkta med dessa ljuva kärleksbesök på skilda håll.

Jag hade väl egentligen inte tänkt skriva någon story om mitt besök i Kindla. Kanske senare efter fler besök. Men euforin och framför allt önskan att inspirera andra att besöka denna oslipade smaragd på 900 hektar blev alltför stark. Hon, Kindla, är så lättillgänglig med några parkeringsplatser i utkanten av reservatsgränsen, fina stigar och goda övernattningsmöjligheter eller bara ett besök över dagen för att njuta av fantastisk natur och vidsträckta vyer. Stigar och distanser som passar stiglöpare, vandrare och barnfamiljer. Fika och grilla. Ett svalkande bad på sommaren eller bara ett vinterbesök med snöskor för att leta spår av lo eller varg. Hon har något för alla, små som stora. Mer fakta om Kindla naturreservat hittar du på Länsstyrelsens sida>>

Karta2

Väl hemkommen efter mitt besök i Kindla började jag leta efter information om Kindla, nyfiken som jag är. Särskilt all historia rörande Kindlagruppen, eldsjälarna och deras arbete och långa kamp för att få Kindla skyddat. Hittade en del artiklar samt även boken Kindla – Bergslagens nationalpark?, vilken jag kom över på Bokbörsen (finns i skrivande stund ytterligare ett par exemplar till salu där), se ingressbild och baksida nedan som beskriver innehållet:

09c

Jag längtar redan tillbaka till nästa besök i oktober och då tänkte jag upptäcka Kindla utanför stigarna. Lite som Strava-vännen Christer Lindeborg gjorde under sin stiglösa vandring i mars. Ett besök han sammanställde i en stämningsfull film utan fläskig musik. Väl värd att avnjuta i höstmörkret.

Ha en fortsatt skön höst!

Niklas

09zzzzzzzzzz

Sep 042020
 

00aAtt det sällan blir som man tänkt är nog mer regel än undantag, såvida det inte handlar om att gå till affären och handla mjölk, men för äventyr som planerats månader i förväg… Så otroligt tråkigt om ens äventyr blev exakt som man tänkt sig. Inga överraskningar. Inte få pröva sina skills under olika oväntade omständigheter. Nä, jag håller mig till mitt gamla motto som gammal tålmodig fågelskådare: Förvänta det oväntade och du blir – beroende på inställning – oftast glatt överraskad! Ja, eller bara ta det som det kommer. När jag i vintras planerade för min långvandring med lätt packning från Hemavan till Storfjord i Norge hade världen ännu inte stiftat bekantskap med Corona och Covid-19. År 2020 blev nog inte som tänkt för någon på denna planet. För egen del blev det att planera om mitt vandringsäventyr då Norge stängde gränsen mot Sverige. Jag må vara strukturerad men det var flera år sedan jag slutade planera äventyr i fjällen i detalj, förutom när det gäller att fylla på ryggan med mat och energi. Jag finner inget som helst nöje i att vandra med tung packning och för mig är en ryggsäck med mer än 11-12 kg en väldigt tung ryggsäck. Bärbart men onödigt tungt. För mig och mina äventyr är det maten som är den stora boven när det kommer till vikten i min ryggsäck. Så, depåstopp med påfyllning av mat och energi kräver en del planering om jag önskar vandra lätt. När pandemin var ett faktum och vår övergick i sommar var det bara att sluta vänta och hoppas på öppnandet av ett stängt Norge. Fjällen är fjällen och var man än beger sig bjuds det på upplevelser. Att ändra på min ursprungliga plan var aldrig ett problem. Hade dock bokat flyg till Hemavan redan i vintras. Till saken hör att jag alltid längtat tillbaka till Kungsleden mellan Hemavan och Kvikkjokk, alltsedan jag sprang hela leden på 10 dagar i augusti 2014. Ja, så fick det bli. Kungsleden till Kvikkjokk och därefter Sarek med eventuell sväng in i mitt älskade Padjelanta. Fem veckors semester och ingen hemresa bokad. Stanna tills jag kände mig mätt och belåten. Ta det som det kommer även om jag var inställd på att besöka sydvästra delen av Sarek, som jag inte upplevt tidigare.

Packade ryggsäcken med mat/energi för 10 dagar (8 kg) och utrustning (6,5 kg), vilket gjorde en utgångsvikt på 14,5 kg. No fun. Nå, bara bita ihop några dagar tills jag ätit ner packvikten till en behaglig upplevelse i kombination med fysisk anpassning. Blev en slitsam och svettig topptur upp till Norra Sytertoppen första dagen. För mig är utrustning något som möjliggör en behaglig färd till naturupplevelser, lätt, avskalat utan att ge avkall på säkerhet. Jag är ingen gramjägare och att stirra sig blind på 100-200 gram, hit eller dit, på exempelvis ett tält, det viktigaste skyddet i fjällen, är i sammanhanget aningen bisarrt. Det intressanta med en packlista är inte att vältra sig i prylar för allmänt beskådande utan för att få en helhetsbild av ens utrustning och faktiskt se hur varje val påverkar utgångsvikten, basvikt liksom det som förbrukas. Du ser snabbt hur mycket allt ”extra” bidrar till vikten. Ju större rygga desto mer onödigt ”extra” får du plats med. Jag tycker att webbtjänsten LighterPack i detta hänseende är en ypperlig tjänst som ger en bra överblick på allt du adderar eller tar bort. Kan varmt rekommenderas. I slutet av denna story hittar den som är intresserad några ord om mitt val av utrustning för detta äventyr samt mat och energi medan packlistan återfinns på följande länk, om nu detta är av vikt.

00c

Detta blir en textmässigt kortfattad (allt är relativt, som någon en gång uttryckte det) story där istället fotografierna får tala sitt tydliga språk. Ett axplock fotografier av de dryga 1000 som fyllde minneskortet under färden. Man kan låta sig inspireras men upplevelserna i fjällen ska upplevas IRL. Och det sköna med just Sarek är att stigarna är få och ger den där barnsligt sköna känslan av att vara en upptäcktsresande pionjär i orörd vildmark. Pirrigt med nyfiken salighet. Utsattheten. Vad ödmjukhet och respekt verkligen innebär…

Kungsleden Hemavan-Kvikkjokk, 10-17 augusti, 28 mil och 8000 höjdmeter
Vad finns att säga om Kungsleden mellan Hemavan och Kvikkjokk? Mer än att jag längtat tillbaka sedan jag färdades där för sex år sedan. Kungsleden mellan Kvikkjokk och Abisko har aldrig lockat till ett återbesök även om det blivit ett par turer mellan Kvikkjokk och Saltoluokta. Personligen tycker jag sträckan mellan Hemavan och Kvikkjokk är så mycket vackrare, avgjort mer varierad natur, leden tar höjd på många platser, smala fina stigar och minimalt med vandrare. Sträckan gjorde mig lika glad och euforisk denna gång, ja, faktiskt bättre än jag mindes den.

Planet landade strax innan lunch i ett soligt Hemavan. Åt lunch där för att inte slösa på den medhavda provianten. Köpte gas. Bara bita ihop och ge sig av uppåt på den mödosamma klättringen med 14 kilo på ryggen. Framme vid Syterskalet bestämde jag mig för att ta mig upp till Norra Sytertoppen. Tänkte att det vore fint att avnjuta solnedgången och möjligen en fin soluppgång. Förhoppningsvis var det tomt i toppstugan så att jag kunde sova där. Blev en svettig historia men väl värd mödan. Stugan var tom. Vilken kväll! Som jag satt där och njöt i stugans dörröppning kom en väderbiten kille vandrande över månlandskapet. Han hade vandrat hela Kungsleden och ville inte missa en topptur i det magnifika vädret. Ett värdigt avslut på en enligt honom regnig historia. Tänk, det var nästan på dagen sex år sedan jag var däruppe på toppen (11 augusti 2014) senast. Fint väder även då. Snösparvar då som nu.

01a
01d01b 01c 01e

Kall morgon. Noterade en vacker soluppgång. Somnade om. Åt frukost ett par timmar senare. Tog ”stigen” via Morhtetjåhke och vidare mot Syterstugan. Fick användning av mina microspikes över några stora snölegor. En hel del mygg och knott nere i björkskogen från Syterstugan till Tärnasjöstugorna. Ville bara upp på höjderna. Till vyerna och kanske slippa en del av myggen. Slog upp tältet på en kulle nedanför Stájnnavárrie. Mycket mygg och knott. Snabbt in i tältet. Regnade en del på kvällen och natten.

01f 01g 01h 01i

Efter Servestugan valde jag stigen längs norra delen av Tjulträsket. Kungsleden över bergen söder om Tjulträsket hade jag redan upplevt en gång. Kan inte gå i gamla fotspår. Kom till ett sött litet hus vid Rödingbäck som var öppet. Fanns infoskylt om platsens historia. Perfekt för lunch. Mätt och belåten och klar för avfärd stod det plötsligt en kvinna utanför dörren. Vi började prata. Hon hade varit ute och plockat kantareller. Hennes namn var Annika Midfjäll Laestander. Hon bjöd in mig på fika till sin lilla stuga på Valdemars udde vid stranden av Stora Tjulträsket med utsikt mot Stuor-Ájgart på andra sidan sjön. Jag blev där i två och en halv timma. Jag bjöds på en berättelse om hennes tid med sin livskamrat Gösta Laestander, fiskaren, fotografen, journalisten och författaren som somnade in 2013. Möten fascinerar mig. Alla bär vi på en levnadshistoria. Det som saknas är tid, tid att berätta och lyssna, men kanske främst saknas idag intresse och nyfikenhet. Alla är (själv)upptagna med sitt. Det är av denna anledning jag verkligen uppskattar möten i fjällen. Avskalade och enkla möten. Titlar är ointressant. Dagen började lida mot sitt slut och jag ville upp på fjället. Tog farväl. Denna ”genväg” längs Tjulträsket visade sig vara ett bra val då jag slapp både grus- och asfaltsväg kring Ammarnäs. Eftersom jag inte hade något ärende i Ammarnäs gav jag mig upp på fjället och körde lite stig och obanat tills jag kom på Kungsleden. Träffade en ung renskötare som bjöd på ett trevligt samtal. Solen började dala. Dags att hitta en tältplats. Stilla och kyligt. Inga mygg.

Ammarnas01j 01k 01l 01m 01n

Fin morgon och det var skönt att få skogssträckan längs Vindelälven i Vuodnavágge avklarad. Ville komma upp på kalfjället. Det är sträckan mellan Ammarnäs och Kvikkjokk som är den absolut vackraste i mitt tycke. Och få vandrare på den sträckan. Så fantastiskt vacker natur. Det flacka sjösystemet med sina åsar och sandkullar nedanför Láddiebákttie. Fjällgåsens land. Sedan på höjderna och sedan sakta utför mot Adolfström längs forsande vatten och slingrande smal stig genom vacker gammal tallskog. Givetvis en fika hos Margareta i Adolfström innan den läckra stigen genom Pieljekaise nationalpark. Men dessförinnan hade jag träffat på långvandrande Josefin och haft ett långt samtal med Oskar som sett fjällgäss. Själv fick jag nöja mig med varfågel och tretåig hackspett, vilket inte är så illa pinkat. Tittade in i Pieljekaisestugan och där satt tyskan Barbara. Vi började prata och snart kom grönabandaren Jonas, som ordnat nyckeln till sovdelen. Han hade inget emot att vi ockuperade varsin säng mot att vi swishade de stugansvariga 12o riksdaler vardera. Spännande att höra Jonas story från sin färd på Gröna bandet. Vi upptäckte att vi båda finns på Utsidan och kände till varandra därigenom. Insåg att jag sover bättre utomhus och i tält än inomhus.

01o 01p 01pp 01q01r 01rr 01s 01t 01u 01v 01w

Susade igenom Jäkkvik på lätta steg. Klarade mig utan fika och godsaker. Hade ett oprövat kort som väntade. Avnjöt den fantastiska gammelskogen efter Jäkkvik. Smal slingrande stig genom luftig tallskog och lurigt småkuperad. Otur på roddleden. Fick ro över och hämta en båt. Tack och lov ingen lång sträcka, men meckigt när man är ensam. Lunch i en solig skogsbacke innan stigningen upp till kalfjället ovanför den stora sjön Riebnes. Eftersom jag inte hade ett särskilt angenämt möte med den otrevlige mannen som kör båten över Riebnes den gången för sex år sedan hade jag bestämt mig för att köra stiglöst och runda sjön längs sydänden av sjön där det finns en damm. Det blev sex fantastiska kilometrar uppe på kalfjället och nio snåriga kilometer genom luftig björkskog som ju lever i ett slags symbios med enbuskar. Till råga på allt duktigt mycket björnbajs. Höll en högröstad innehållslös monolog i nio kilometer. Hjärtat slog en extra volt eller var snarare nära på att stanna när något stort brunt plötsligt reste sig där i skogen framför mig. En älgko med kalv. Stod stilla och lät dem vakna till liv innan de stillsamt gled iväg bortåt. Till min glädje hittade jag tre arter lummer! Förutom rev- (underarten nordlummer) och mattlummer (underarten riplummer) även flera bestånd med plattlummer. Även en tjäderhöna med stora ungar förgyllde. Ökande blåst och kall luft. Slog nattläger i skogen vid Riebnes sydände nära den breda stigen mot Vuonatjviken. Som en parentes kan nämnas att omvägen till Vuonatjviken  landade på drygt 30 km varav 15 km stiglöst.

Riebnes
01x 01y 01z 01zz 01zzz 01zzzz

Mötte några vandrare på söndag förmiddag. Övervägande vackert väder men otroligt blåsigt. Visade sig att lördagens sena båttur över Riebnes ställts in liksom förmiddagsturen på söndagen. Tackar min lyckliga stjärna för mitt spännande men tidskrävande val av väg runt Riebnes. Kvinnlig intuition i sin bästa form. Noterade två tjädertuppar längs grusvägen till Vuonatjviken. Riktigt jäkla blåsigt uppe på kalfjället Barturtte. Minnen kom. Sex år sedan som jag låg där i lä bakom några stora stenar i min foliebivy och väntade på gryningen. En minnesvärd upplevelse från en annorlunda natt. Vackert område liksom stigen hela vägen ner till Piteälven där jag slutligen hittade en ljuvlig tältplats intill en porlande fors. En hökuggla bjöd på diverse läten i skymningen.

01zzzzz 01zzzzzz 01zzzzzzz
01zzzzzzzz

Sista dagen fram till Kvikkjokk. Fantastisk sträcka! Lika fin och varierad såsom jag mindes den. Morgon började fint med en vacker hökuggla i björkskogen. Vacker gammelskog och sedan vidderna och det mäktiga berget Goabddábakte. Blev lite sugen på en topptur liksom jag var för sex år sedan men Kvikkjokk lockade mer av någon oförklarlig anledning. Har aldrig varit särskilt förtjust i den fjällstationen. Skönt väder och jag njöt fullt ut av min färd. En mäktig duvhökshona gled sakta över mig mobbad av en stenfalk. På höjden sex kilometer innan båtplatsen ringde jag Björn och frågade om han kunde hämta mig om någon timma. Inga problem men det visade sig att Helena skulle skjutsa en tjeckisk löpare som sprang hela Kungsleden, vilket passade utmärkt. Ingen stress. Noterade färdens första kungsfåglar.

Så, drygt sju och en halv dag hade passerat sedan starten i Hemavan och nu vägde ryggan typ 8-9 kilo. Mötte totalt 32 vandrare, vilket ger en hint om hur skönt folktom denna del av Kungsleden är. Det är väl främst avsaknaden av fjällstugor mellan Ammarnäs och Kvikkjokk som avskräcker den stora massan.

Totalt 53 fågelarter noterades av vilka hökuggla, dvärgbeckasin, varfågel, tretåig hackspett, ett par tjädertuppar, fjällvråk, flera tornfalkar, en stenfalk samt ödsligt spelande smålommar är värda att nämnas. Ja, det var även gott om lappsparvar, blåhakar, gulärlor och ängspiplärkor.

01zzzzzzzzz 01zzzzzzzzzz 01zzzzzzzzzzz

På Kvikkjokks fjällstation tog jag en ljuvlig surdegsmacka och kaffe samt köpte en del onyttigheter som vore jag en skengravid hardcorevandrare. I kiosken kom det fram en glad tjej: ”Är det inte du som är Niklas?” Hon presenterade sig som Lorena från Norrköping och hon följde denna blogg. Med sig hade hon en trevlig vän och arbetskollega. Blev ett trevligt samtal. Visade sig att de träffat Diana som de misstänkte att jag kände. Visste gjorde jag det. ”Tänk, hon tvättar kläder i sitt kokkärl” sa de och skakade på sina huvuden. Jag var nära och säga att det är väl OK, för själv drar jag nattpissen i mitt kokkärl.

Gick ner till tältplatsen och slog upp mitt tält. Började prata med en tjej vid namn Åse som anlänt på eftermiddagen och skulle vandra Padjelantaleden i tio dagar. Lyckönskade henne till ett synnerligen gott val då jag tycker Padjelanta är fjällens vackraste område. Det blev ett långt trevligt samtal om vandring i allmänhet och utrustning i synnerhet med tanke på att Åse ville komma ner i packvikt. Jag tog det soft. Hade tänkt ta en vilodag efterföljande dag och hade bokat frukost på stationen.

00b
Sarek tur 1, 18-21 augusti, 13 mil och 4700 höjdmeter
Kvikkjokk-Vallevárre-Övre Njoatsosvágge-Sarvesvágge-Niejdariehpvágge-Álggavágge-Bierikjávrre-Saltoluokta

Karta_Sarek1

Vaknade till en stilla och solig tisdag. Steg upp och intog en smått torftig frukost på stationen. Ingen buffé. Snopet. Önskade Åse lycka till på sin färd. Snart blev det folktomt på stationen. En kille kom fram och började snacka. Mika från Katrineholm (Kalix ursprungligen). Nyss kommit från en tur i Sarek och överlevt stormen. Han hade vandrat i de sydvästra delarna så jag fick en färsk rapport om vaden till och från Njoatsosvágge, särskilt som Luohttojåhkå varit väldigt svårvadad enligt många tidigare inlägg i Sarek-gruppen på FB under sommaren i och med mycket regn. Mitt huvudmål från Kvikkjokk var att besöka övre Njoatsosvagge och jag hade två färdvägar att välja på. Medan jag funderade blev jag allt rastlösare. Sol, klarblå himmel och helt stilla. Inte fan kunde jag häcka på fjällstationen en så vacker dag. Näpp. Packade ihop och bytte nästkommande dags frukost mot lunch och ringde Helena för en båttur till stigen som leder upp mot Prinskullen. Hade bestämt mig för att skippa rutten via Boarek och undvika Bálgatjåhkå och Luohttojåhkå för att istället ta ryggåsen Vállevárre och Vallespiken för vyernas skull och istället ta vaden i Låptå- respektive Njoatsosvágge.

Sååå sköönt att få komma iväg. Inte en minut försent, även om jag satte av först strax efter 13-tiden. Upp mot Prinskullen i gassande sol. Ljuvlig utsikt däruppe. Vandrade ett tag på präststigen men tappade den. Ingen fara. Underbar lättgången rished. En hel del lappsparvar på heden. Siktet inställt på ryggåsen mot Vallespiken. Läcker stenskravelklädd rygg. Härliga vyer åt alla håll. Förundran. Bara andas in. Dricka vyer med blicken. Bestämde mig för att hålla höjd och istället ta passet väster om Ruonas. Solen började gå ner och jag hittade en fin tältplats strax väster om Ruonas.

02a 02b 02c 02d 02e 02f 02g 02h

Skön morgon. Fint väder. Stilla och klarblå himmel. Drog mig en aning. Efter att ha vadat över Buojdesjåhkå och klättrat upp på höjden mellan Skievvun och Tjuoldagårsså kom en gammal havsörn flygande mot mig, tog några lovar innan den vek av västerut. Läckert uppe på platån väster om Goabrek och så häftigt att komma till ”kanten” av nedfarten till övre delen av Njoatsosvágge. Stillheten. Känslan av att vara ensam i världen, åtminstone i denna mäktiga del av Sarek. En angenäm dos av förundran och ödmjukhet men även tacksamhet. Tacksam för att jag har möjligheten att uppleva denna vidunderliga och orörda natur. Inga problem att korsa Njoatsosjåhkå. Ett par strömstarar noterades. Avnjöt lunch i den vackert dramatiska dalgången. En ringtrast fladdrade förbi. En fiskmås svävade fram över Lulep Njoatsosjávrre. Aningen drömlikt.

02j 02k 02l 02m 02n

Höll höjd ut ur dalgången och rundade Tjåggnåristjåhkkå för att komma in i nästa dalgång, Sarvesvágge. Fina vyer västerut mot Padjelanta. Sarvesvágges mynning var så inbjudande att jag faktiskt bestämde mig för att slå läger där medan kvällen ännu var ung. Så lyxigt att bara få ligga i tältet, vifta på tårna och njuta av tystnaden.

02o 02p
02q

Vaknade i ett rått och gråmulet Sarvesvágge. Kom en regnskur på morgonen, annars uppehåll hela dagen. Haft osannolikt flyt med vädret hitintills. Sedan starten i Hemavan regn ett par kvällar i tältet och lite övergående duggregn på kalfjället dag tre. Kollade kartan i tältet och bestämde mig för att pröva Niejdariehpvágge för att komma in i Álggavágge. En del snölegor uppe i passet. Valde att runda en då smältvatten rann under. Tar inga risker. Grått och sterilt. En flock snösparvar förgyllde liksom ett par färska spår av sapiens. Fascinerande hur terrängen kan skifta. Trixig stenskravelterräng upp genom Niejdariehpvágge medan nordsluttningen ned mot Álggavágge var så mycket mer lättgången på skifferplattor och sediment.

02r 02s 02t 02u

Vandringen genom Álggavágge var trivsam och lätt förutom några partier med sumpig vide. En fjällvråk flög genom dalen. Vadet över Guohperjåhkå bjöd inte på några svårigheter och där noterade jag även några unga fiskmåsar. Lyckad häckning med andra ord.

02v 02w

Fortsatte mot Skarja och Mikkastugan. Lättvandrat på höjden. Noterade den första människan sedan Kvikkjokk vid tältplatserna vid bron och snart kom jag ifatt fyra vandrare innan glaciärjåkken Tjåggnårisjåhkå, som inte bjöd på problematisk vadning. Fin kvällning med vackert ljus och läckra molnformationer bland de omgivande bergen. Siktade på att slå nattläger vid Bierikjávrre. Vid Bielajávrátja hörde jag ett bekant fågelläte. Kunde det verkligen vara fjällabb? Ja, mycket riktigt, där drog en gammal fjällabb, ryttlade och strax landa på en kulle. Jag vandrade närmare och det visade sig att de hade minst en flygg unge. Jag blev rätt paff över detta då fjällabben är en uttalad lämmelspecialist under häckning. Vad hade fått detta par att skrida till häckning? Lokal lämmelpopulation? Cool hursomhelst! Slog läger vid Bierikjávrre.

02y

Vacker morgon men småkyligt. Träffade ett par killar som tältat vid norra ändan av sjön. Blev förstås en trevlig pratstund. De var på väg in i Sarek och skulle köra Piela, Snávvá, Rapadalen och Aktse. Själv skulle jag ta mig an färden mot Salto. Hade aldrig tagit den rutten ut eller in i Sarek tidigare. Följde stigen tills den bara upphörde. Alltid lika fascinerande med de få stigarna som finns i Sarek, de liksom upphör i tomma intet, som om vandrare beamat sig själva till någon annan mer lättgången plats. Jag hamnade i videträsket vid renvaktarstugan och zick-zackade sedan mig fram mellan alla små vattenhål och hade flyt. Höll mig sedan mitt i dalen mellan Gähppo och Vuovres och tog sikte på Rásek. En del vide och blöthål, skulle tagit mer höjd åt Vuovres. Inga större problem att vada Gådojåhkå och Rumokjågåsj på höjden. Tog sedan Rásek-ravinen ner mot samevistet i Pietsaure (funkar fint med lätt packning på ryggen). Relativt högt vatten i Ávtsusjjåhkå men där låg en båt. Sedan var det bara att ta stigen upp mot Tjeburisvárásj och från sadeln där den långa stigen utför med längtan till Salto.

Totalt noterades 26 fågelarter inne i Sarek och möten med sju vandrare.

02z 02zz 02zzz 02zzzz 02zzzzz 02zzzzzz 02zzzzzzz

Två välförtjänta vilodagar i Sáltoluokta, 22-23 augusti
Så väldigt skönt att komma fram till ljuvliga Salto. Det finns fjällstationer och fjällstationer, ja, och så finns Sáltoluokta. Blev väl mottagen av Mats som jag haft äran att lära känna sedan några år tillbaka. Ja, denne Mats som 2015 vandrade från Smygehuk till Treriksröset, nä, inte bara En vandringssägen… Slog upp tältet och tog en lååååång het dusch. 13 dagar sedan sist, eller? Tvättade upp kläder och gled omkring i snygga svarta regnbrallor (finns en anledning till jag inte har ultralätta genomskinliga) och nätta badskor. Blev lite snack med Mats och sedan en tidig kväll i tältet nere bland björkarna. Så ljuvligt att få krypa ner i en skön sval sovsäck, nyduschad och glad.

Är det något jag verkligen kan längta till efter dagar ute i naturen så är det en magnifik frukost. Och Saltos frukostbuffé och deras atmosfär kan få platser tävla med. Var ute i lobbyn en sväng och började prata med löparen Oskar H, som hade sprungit upp till toppen av Lulep Gierkav på 52 minuter under fredagkvällen. Rekordet ligger på 44 minuter. Segment finns på Strava. Visade sig att Oskar och jag hade flera gemensamma löparvänner och ett gemensamt intresse för långa bergsultror. När Oskar skulle leta upp mig på Strava och jag nämnde mitt namn var det en tjej vid bordet som plötsligt tog till orda: ”Är du Niklas, jo, jag har en kusin… du och hon…” sekunder av sökningar i hjärnkontoret: ”Du menar Ulla G som jag var tillsammans med för typ 25 år sedan”. Pang! Där satt Micke och Carina Härlin. Sjukt, sjukt kul! Minnen bara forsade fram. Var på Mickes disputation. Var på Mickes och Carinas bröllop i Eskilstuna, dit jag själv flyttade några år senare. 25 år senare så träffas vi i Salto. Det blev en andra frukost tillsammans med dessa två trevliga människor innan de skulle ta 11-båten till Kebnats. Världen är bra liten eller så är det bara så att det är i fjällen man träffar gamla vänner och bekanta likväl lär känna nya sköna människor. Det blir till att hälsa på och springa lite vid Store Mosse nationalpark framöver.

Ja, det blev två sköna vilodagar i Salto medan himlen fick regna av sig. Grymma frukostar, våffelluncher och tvårättersmiddagar. Började nästan känna mig lite småfläskig. Nä, det fick räcka med vulgärt Saltofrosseri. Snackade en del med Alexander och Jon som arbetade på stationen och deras (topp)turer in i Sarek. La upp en plan för tur två i Sarek. Ringde Anna och Lars och bokade båtskjuts till Rinim efter lunch dagen därpå. Jag har aldrig vandrat genom Basstavágge men närde en längtan. Hämtade mitt uppskickade matpacket och packade mat och energi för fem dagar. Utgångsvikt strax under 10 kg.

Vaffla

Sarek tur 2, 24-28 augusti, 16 mil och 4800 höjdmeter
Saltoluokta-Sitojaure-Svijnne-Rinim-Basstavágge-Snávvávágge-Ruohtesvágge-Guhkesvágge-Saltoluokta

Karta_Sarek2

Startade tidigt på måndag morgon. Klarblå himmel men väldigt svalt. Skönt. Veckan innan hade det varit flera varma nätter. Oskönt att vakna svettig mitt i natten. Sovsäcken var gjord för svalare äventyr. Vandrade Kungsleden mot Sitojaure samtidigt som det mulnade på från sydväst. Noterade en sångsvan. Kom fram till Sito vid 12-snåret och Anna berättade då att Lars var i Jokkmokk och lämnade barnen och skulle bli 4-5 timmar sen. Hmm… Efter två hela vilodagar hade jag ingen lust att sitta där och vänta. Köpte en halv rökt röding och sedan skjutsade Anna mig till Svijnne. Noterade gråhäger, smålom och små flockar med sjöorrar. Som sagt, jag är rätt bra på att ta det som det kommer. Handlar om inställning. Antingen ser man det som ett problem och ältar skiten eller så ser man möjligheten att upptäcka något nytt. Och så blev det och jag är tacksam för att det blev som det blev. Hade missat en vacker kväll och en sagolik morgon med dimma över Sito och is på den lilla sjön intill tältet om jag fått båtskjuts till Rinim. Det trixigaste vadet på hela vandringen stod Ábbmojåhkå för efter helgens regnande. Anna hade tipsat om ett bra vadställe några hundra meter nedanför trädgränsen och det gick fint. Jågåsjgaskaláhko var vackert och man började ana den annalkande färgprakten. Tog en sväng upp på Skämmabákte. Bestämde mig för att slå läger uppe på höjden nedanför Tjålle då ”vägen” ner mot Rinim såg tidskrävande ut. Det fick bli en utmaning för morgondagen. Och vilken otroligt läcker morgon det blev!

03a 03b 03c 03d 03e 03f

Som väntat blev det en tidskrävande tur på skrå ner mot Rinim, nå, jag höll högt med sikte på Basstavágges mäktiga port. Ett par ladusvalor flög över söderut liksom en trädpiplärka. Från sol till Basstavágges gråa småduggiga mikroväder. Mötte en ensamvandrare halvvägs in så det det blev en trevlig pratstund. Han skulle tydligen bli hämtad av Lars, märkligt med tanke på att det överallt står att de inte hämtar vandrare i Rinim. En halvtimma senare vinkade jag till fyra vandrare som också var på väg mot Rinim. Det mest oväntade mötet i Basstavágge stod ändå en rödstjärt för. Trodde först att det kanske var en svart rödstjärt men icke. Inte en biotop för rödstjärt. Läcker dalgång hursomhelst. Ville komma till Snávvávágge så det blev inte någon topptur upp på någon av kammarna denna gång.

03g 03h 03i 03j 03k 03l

Ut ifrån Basstavágge till solskenet över Pielaslätten. Höll höjd uppe på sluttningen av Bielatjåhkkå och sneddade över den sydvästra klippbrantsavsatsen för att droppa ner i Snávvávágge och hittade snart en lämplig tältplats för natten. Liksom kvällen innan ordentligt kallt så fort solen gått ner. Magisk kväll hursomhelst. Storslaget och vackert!

03m 03n

Onsdagen den 26 augusti och där i Snávvávágge vaknade jag så till 11 år som nykter alkoholist. Inte en droppe eller ens så kallat alkoholfritt alternativ sedan den 25 augusti 2009. Ville fira denna dag med en topptur. Min största önskan var förstås Niják som gäckat mig i flera år. Låddebákte låg insvept i lätta moln. Beslöt mig för att vänta ut molnen ett par timmar. Åt frukost i lugn och ro och avnjöt några koppar kaffe. Och så, solen skingrade alltmer de tunna molnen. Packade ihop. Vandrade bort till Snávvájávrres sydända och började klättringen upp mot Låddebáktes topp. Drog på microspiksen och passerade över en större snölega och nådde så toppen. Runt nollan däruppe. Men vilka vyer. Långt läckrare vyer än vad Skierffe erbjuder. Och hisnande stup. Njöt och fotograferade. Skulle jag möjligen hinna till Niják för ännu en topptur? Hade tappat några timmar, men Låddebákte var verkligen värd varenda minut av väntan. Ingen brådska. Avnjöt en tidig lunch på Låddebáktes nordsluttning strax ovanför Snávvávágge.

03o 03p 03q 03r 03s

Tog sedan stigen ner från Snávvávágge mot Pielaslätten. En ringtrastfamilj förgyllde nedfarten liksom blåhakar och lövsångare samt några grodor. Ett par vandrare hade slagit upp sina tält nere på avsatsen. Hejade på håll. Fortsatte på stigen mot Skárjá. En stenfalk fladdrade förbi och fjällabbarna vid Bielajávrátja sågs och hördes. Solen sken men bortåt dalgångarna i väster såg det inte så muntert ut. Mötte ett par vandrare från Norrköping strax innan Skárjá och det blev en trevlig pratstund. Insåg att det var lika bra att behålla regnbrallorna på efter de tidigare vaden med tanke på hur det antågande vädret från väst såg ut. Tog på regnjackan när jag trädde in i Ruohtesvágge. Grått, regnigt, motvindigt och kallt. Efter två veckors osannolikt flyt med vädret under färd var det väl dags för den beskärda delen oväder. Kan inte annat än tycka att det är spännande med Sareks mikroklimat, ja, så som det ofta är i bergsområden: grårusk och snor i skägget på ena sidan ett bergsmassiv och sol och mjukglass på andra sidan. Jag nötte på men började bli kall om fötterna. Någon topptur upp på Niják var det inte fråga om. Hittade en lämplig tältplats i lä någon kilometer innan Niják. Snabbt upp med tältet, fylla upp med vatten och så snabbt ombyte och ner i sovsäcken. På med köket. Så skönt. Mat och en termos med hett te. Finns det något ljuvligare än att ligga i en gosig varm sovsäck medan skitvädret rumsterar utanför tältduken?

03t 03u 03v 03w

Vaknade i ett råkallt Ruohtesvágge. Upp med dragkedjan. Snöpudrade bergstoppar. Så vackert. Som en tavla med kol på grovt papper. Åt frukost och la upp en plan B om vädret skulle försämras avsevärt: ta mig ut på Padjelantaleden och vidare till Ritsem. Snöblandat regn kom och gick. Hörde en sädesärla. Kan den så kan jag! Vet dock av erfarenhet att vädret många gånger är bättre så fort man kommer ut ur dalgångarna. Mindes hur det var 2016. Skit i Ruohtesvágge och fint på andra sidan (Guhkesvágge). Packade ihop och vandrade vidare västerut. Hejade på en tjej som tältat vid den gamla renvaktarstugan. Niják var insvept i moln. Fjärde gången. Ingen topptur denna gång heller. Jag vill ha torr sten och fri sikt. Jag fortsätter att vänta tills Niják är på humör och bjuder in mig på en topptursfika.

03x 03y

Rundade Niják och höll höjd men nedanför blockterrängen. Nijáks nordsida var vackert pudrat i snö och plötsligt kom en ung havsörn sakta flygande längs bergsidan ovanför mig och skrämde upp en flock fjällripor. Som en scen ur en svartvit film. Magiskt. Över Gássaláhko badade solen och även början på en regnbåge skymtade då och då. Fortsatte min färd österut genom mäktigt och fantastiskt landskap med Sarektjåhkkås berg och glaciärer på höger hand och vidsträckt stenslätt norröver. Inga problematiska glaciärjåkkar. Bara meditativ vandring i värmande sol och sval luft. Några korpar drog förbi. Skymtade Nord- och Stortoppen. Ingen repris denna gång. Närmade mig bron över Guhkesvákjåhkå. Strax efter bron kom jag ikapp två vandrare, två lyriska vandrare vid namn Conny och Andreas. Det blev en trevlig pratstund medan solen började gå ner och kylan blev påtagligt, men så vackert. Och trevligt. Vi önskade varandra lycka till men jag hittade snart en perfekt tältplats och det blev ytterligare några ord medan tältet sattes upp. Sagolikt vacker kväll. En sista natt innan Salto. En slags lycklig vemodighet.

03z 03zz 03zzz 03zzzz 03zzzzz 03zzzzzz 03zzzzzzz

Kommer aldrig glömma den morgonen, morgonen nedanför Niendo. Tyst och stilla och kallt utanför säcken. Tältduken gnistrade av rimfrost. Bara låg där och njöt när de första solstrålarna plötsligt träffade tältduken och inom några minuter fylldes tältet av gulrött sken. Och värme. Rimfrosten blev till droppar. Man vill stanna tiden eller åtminstone konservera ögonblicket. Allt är över på några minuter. Vad är några minuter i vardagen hemmavid? Vad är timmar?

03zzzzzzzz

Avnjöt en stilla frukost med två koppar välsmakande koppar kaffe. Solen värmde och smålommarna spelade nere i Liehtjitjávrre. Livet när det är som bäst och enklast möjliga. Här och nu, där och då.

Conny och Andreas hade tältat på en lika fin plats lite längre bort. Gick bort till dem och det blev ytterligare en trevlig pratstund i sval luft, värmande sol och vackraste miljön.

Mot Salto höll jag denna gång en relativt rak linje närmare vattnet (söder om videträsket och renvaktarstugan) och tog sikte på sadeln strax nedan Vuovres. Så mycket mer lättgånget och trevligare. Droppade ned alldeles för tidigt, ville dock pröva en annan nedfart än via ravinen vid Rásek. Skulle haft lite tålamod och siktat på den breda ravinen ner mot Rumokjågåsj där stigen tar vid. Nå, nu har jag den rätta rutten klar för mig vid nästa tillfälle. Snopet var dock att båten vid Ávtsusjjåhkås utlopp i Pietsaure var borta. Blev till att vada med vatten upp till midjan, men kort och snabbt.

Salto nästa med bokat rum, tvårättersmiddag och frukost innan hemfärd lördagen den 29 augusti. Delade rum med trevliga tyskan Kim som vandrade Kungsleden från Abisko till Hemavan. Till middagen hamnade vi vid samma bord tillsammans med ytterligare två från Tyskland, Christin och Tomas. Ingen av dem kände varandra sedan tidigare. Tomas var en luttrad gammal vandrare som färdats lite överallt i världen. Han drog många sköna historier både vid middagen och när vi alla fyra åt frukost tillsammans dagen efter. Han berättade om en snubbe han träffade vid flera tillfällen under vandring i Tasmanien. Snubben hade två bitar choklad i en zippåse och varje kväll öppnade han påsen, stoppade ner näsan och sniffade några gånger, stängde så påsen med orden ”That’s enough for today”. Själv hade jag med mig åtta bitar mörk choklad på sista Sarekturen, avnjöt två bitar per kväll i tältet med kryddigt hett te. Andaktsfullt på något sätt. Men att sniffa choklad, nä, dit har jag inte riktigt kommit, inte än…

Totalt noterades 32 fågelarter inom Sarek och jag mötte/såg 11 vandrare.

Daglig rutin
Eller snarare det enkla avskalade livet i fjällen. Vakna. Känna livet. Sätta på 65 cl vatten. Mysa och lyssna. Vatten som kokar. 35 cl i termosen. 2 dl egengjord supergröt ner i kärlets kokheta vatten, på med locket, låta gröten svälla. Upp med dragkedjan för att kolla vädret utanför. En kopp kaffe. Avnjuta gröten. Avrunda med andra koppen kaffe. På med de nätta badskorna och göra #2. Packa ihop. Sänka 50 cl resorb. Ge sig iväg.

Lunch. Av med skor och strumpor om vädret tillåter. På med dunsmocken om så behövs. Koka upp vatten. Slå upp en kopp för kaffet. Vispa ner blandningen med pulvermos och hampapulver och ner med rökt korv. Njuta och lägga sig ner för en kvarts power nap.

Kväll. Upp med tältet och förbereda allt för sömn och för morgondagen. Svida om och krypa ner i sovsäcken. På med köket. Sätta GPS-klockan på laddningen. Skriva dagbok. Slå hett vatten i matpåsen med frystorkat och så hett vatten till en kopp te.

02i

Något om utrustningen
Det är inte någon större skillnad på min utrustning jämfört med tidigare år i fjällen, de engelska bergen eller alperna. Nytt för i år var egentligen bara ryggsäcken. Normalt använder jag en moddad OMM Classic på 32 liter men i den får jag bara plats med mat och energi för max 6 dagar utöver utrustning för 3-säsongsäventyr. För min tänkta långvandring behövde jag en större rygga och efter en del testande blev det en Osprey Talon 44 liter med justerbar rygglängd. Skomakaren fick sy på OMM Go Pods på vardera axelrem. Skar upp nätet på ryggstycket och tryckte ner lite fleecetyg för att minska trycket på min buktande ryggrad. Ryggan testades flera gånger under våren och sitter superskönt. Men det är tveksamt om jag kommer bära mat för 10 dagar igen. Jag vill inte ha mer än 10-11 kg på ryggen. OMM-ryggan på 32 liter (har en moddad i reserv) kommer alltid vara mitt förstahandsval på mina löpäventyr och vandringar. Köpte även Osprey Talon 33 liters och tog bort ryggstycket helt men bjuder ändå inte på samma komfortkänsla som OMM-ryggan.

Rygga

Sedan är det skorna. Jag har alltid kört med trailskor i fjällen. Det faller sig naturligt då jag sedan länge är stiglöpare med smak för långa äventyr. Var väl lite hardcore när jag gjorde toppturer till Áhkká och Nordtoppen i ett par Inov-8 X-talon 212 för ett antal år sedan. Inte mycket till dämpning och för flexibla för microspikes. Har kört några andra Inov-8-modeller. Nytt för i år var Inov-8-skorna Terraultra G 260. Noll drop och som sitter som gjutna på mina fötter. Köpte en 1/2 storlek större på skorna ämnade för detta fjälläventyr. Springer sedan tidigare i en annan modell med den patenterade yttersulan i grafenegummi. Grymt slistark men att grafenesulan har ett gudomligt grepp på våt sten är bara kvalificerat skitsnack precis som Osprey-säckarna säljs med löften om ett luftcirkulerande ryggstycke och att sealskinz är vattentäta och andas. Jag kör alltid med sealskinz i fjällen men de blir fuktiga inifrån och förr eller senare går det hål på dem men de läcker aldrig som såll. Att ständigt trampa igenom vatten med ”vanliga” strumpor i ett par trailskor kyler sakta ner fötterna i kall väderlek och/eller när man är låg på energi, så är inte fallet med sealskinz. Terraultraskorna dränerar snabbt vatten och torkar relativt snabbt. I Sarek är dock fuktiga och blöta fötter en del av äventyret. Jag brukar tänka: när fötterna är blöta blir de inte blötare. Att vandra i relativt torra skor och strumpor är dock superskönt, så länge det varar.

Min packlista för denna tur återfinns på LighterPack>>

Skor_spikes

Något om maten
MixerNär det gäller mat och energi kör jag med i stort sett samma upplägg och innehåll som jag gjort de senaste åren, med små finslipningar. Men jag är mer inne på att kombinera med egentorkad mat. Ser fram emot att experimentera i vintermörkret. Och jag kommer aldrig att ångra köpet av min slitstarka blender som inhandlades för över 10 år sedan. Hur många kilo supergröt har den inte mixat genom åren, för att inte tala om smoothies och annat till mina ompaketerade portioner av frystorkad mat.

Tillsatt till varje frystorkad middagsportion från Lyo (ca 153g):
Kung Markatta Sojafärs: 1 dl
Solroskärnor*: 1/2 dl
Pumpakärnor*: 1/2 dl
Druvans Fullkornscouscous: 1/2 dl
Mix av quinoa, hirs, bovete och amarant*: 1/4 dl

* Körs i blender till mjöl

Torrvikt per portion: ca 300g

Lunch dag/port
Rökt korv: 60g
Potatismos/hampaprotein: 70g (3/4 dl resp 1/4 dl till 2,5 dl vatten) spetsat med rosé- och svartpeppar

Torrvikt per portion: 130g

Frukost
Gröt: 2 dl till 3 dl vatten
Innehåll: Dinkeflingor, hasselnötter, valnötter, sötmandel, kokos, bovete, couscous, pumpakärnor, solroskärnor, russin, chiafrön och seltin. Mixas i blender till fint mjöl och får svälla i drygt fem minuter i hett vatten.

Torrvikt per portion: 137g

Matbild10dagar