Jul 212016
 

160720aEgentligen hade jag tänkt skriva ett kort inlägg om de senaste fjorton dagarnas högkvalitativa löpäventyr på mina absoluta favoritsträckor av Sörmlandsleden. Tanken var korta texter med många bilder. Tanken fanns, men inte inspirationen och skrivglädjen. Anledningen är givetvis att jag skrivit så många berättelser på bloggen om dessa sträckor genom åren och dessa har även destillerats till beskrivningar i boken Springa Sörmlandsleden. Nä, ibland är det bara så, liksom en intim passion, att allt inte behöver återges och göras tillgängligt för alla. Och när berättarglädjen inte infinner sig, ja, då ska man låta bli att skriva. Så någon summering av löpäventyren kring Marvikarna och dess lokala stigar med sparvugglemöte, den fantastiska vildmarkssträckan mellan Läggesta och Malmköping med hjortron och spektakulära sevärdheter, Nynäsrundan med minnesvärd gofika på Långmarens museigård och nu senast Tunabergsrundan blir det alltså inte. Bara sträckan Järna-Skottvång som saknas och voilà där har ni mina fem absoluta favoritsträckor av Sörmlandsleden!

Nu var inte tanken att jag skulle uppta er tid med en skriftlig monolog utan istället slå ett slag för den alltid lika fantastiska Tunabergsrundan. En runda längs Sörmlandsleden på Tunaberghalvön som är fantastisk på många sätt. Stigarna längs Bråviken hör till Sörmlandsledens tuffaste och de mest tekniska, oavsett du vandrar eller springer, men detta uppvägs av vildheten, skönheten, det orörda, höjderna, vyerna och närheten till havet på södra halvan och de kulturhistoriska inslagen på norra halvan. Du är inte heller tvungen att följa rundans stigar slaviskt, utan den går att förlänga liksom förkorta rundan utifrån ens egna önskemål och förutsättningar. Det är en flexibel runda och inte en enda av alla de gånger jag sprungit Tunabergsrundan har sett likadan ut ifråga om stigval. Basrundan finns där, men jag har alltid gjort avvikelser på något vis beroende på olika omständigheter. Ibland förlängt och vävt in Nävekvarnslingan, ibland kortat ner och sprungit grusvägen västerut från Koppartorp till Nävekvarn, någon gång (slaskig vinterdag) tagit asfaltsvägen från Uttervik till Nävekvarn. Hur man än lägger upp rundan är den finaste sträckan på hela rundan den som går längs kusten från Nävekvarns klint (eller start från Fyrberget) till Ålbäcken (etapperna 36-39). Sträckningen mellan Ålbäcken –  med det fantastiska partiet över Dragsberget på etapp 40 – och Koppartorp är även den fin och varierad, inte minst ”avslutningen” över Simonberget (inte den ”lätta” alternativslingan nedanför berget).

Karta

När det gäller den tre kilometer långa asfaltsträckan av Sörmlandsleden mellan Präst-Uttervik och Uttervik så är den inte särskilt rolig och jag minns tydligt tanken när jag sprang där första gången för tre år sedan: ”Varför går leden här, på vägen, och inte längs kusten eller därinne i den vackra skogen?” Det märkliga är det ändå är en orange träpil med ”L:a Uttervik” och vid de vackra byggnaderna i Strömshult finns en Sörmlandsledstolpe med orange topp och karta. Något gammalt och bortglömt? Nåja, ett par Tunabergsrundor senare kollade jag kartan och en vacker höstdag vek så Kerstin och jag av från den asfalterade leden och tog grusvägen mot Lilla Uttervik och sedan vidare på en bred stig in i skogen till höger efter kurvan upp mot Strömshult. Det bjuds på några partier med obanad löpning och klättring men annars finns det små vältrampade stigar genom den kuperade terrängen från Strömshult vidare längs kustlinjen och uppe på den namnlösa bergsplatån med utsikt mot Hargö finns två vackra platser med bord och sittplatser som bjuder på härlig utsikt. Efter att man korsat badplatsen är det bara att följa en bred stig á la motionsspår till en strandnära plats med en träsoffa för att njuta av Hargös branter. Därifrån är det bara att klättra upp mot Galtviksbergets topp och njuta av vyerna därifrån. Även här finns små djurstigar som man kan följa för att slutligen komma ner till Stora Utterviks småbåtshamn och vägen som leder norrut mot Uttervik och snart är du på leden igen. Den här sträckningen är dubbelt så lång (ca. 6 km) som den på asfalt men så ofantligt mycket vackrare. För vandraren – med tyngre packning jämfört med den som springer – lär sträckan upplevas som rätt krävande och än tuffare om man inte hittar på stigarna. Å andra sidan bjuder denna sträckning på så fin natur och många fina vyer över Bråviken och de närliggande öarna. Att välja leden på tre kilometer asfalt framför denna sträckning får nog ses som grovt kriminellt i friluftssammanhang.

Här kommer så lite bilder från gårdagens Tunabergsrunda, där jag fuskade och sprang grusvägen västerut från Koppartorp men vek av in på den lokala stigen från Kungstorp söderut mot Nävekvarns IP, men så hann jag också med den obligatoriska gofikan på Konsum innan bussen mot Nyköping svängde in! Den som är intresserad av story med bilder från tre tidigare löpäventyr (höst, vinter och vår) hittar dem på Springa Sörmlandsleden.

Ha en fortsatt skön sommar!

160720b 160720c 160720d 160720e 160720f 160720g 160720h 160720i 160720j 160720k 160720l 160720m 160720n 160720o 160720p 160720q 160720r 160720s 160720t 160720u 160720v 160720w 160720x 160720y 160720z 160720zz 160720zzz 160720zzzz 160720zzzzz 160720zzzzzz 160720zzzzzzz

Jun 292016
 

160629aFör en gångs skull vet jag inte riktigt var och hur jag ska börja denna story. Kan bero på en kombination av förkylning och en slags post-löpäventyrs-tomhet. Trots upplevelsemättande löpäventyr i Lake District och nu senast i Wales har det varit mycket på sistone, särskilt med packande, flytt och så uppackande, förberedande av uteplatsen för katterna och så förstås separationen, inklämt mellan två slitsamt rogivande bergsturer i England. Nå, det vore förmätet att klaga med en självömkande ton, inte minst när min vän Björn (Källström) var tvungen att avboka sin efterlängtade Wales-debut på grund av en begynnande fraktur i ena foten. Höjden av oflyt för Björn medan det fick bli en solotur för egen del. Nä, så att sitta här och beklaga mig vore inte särskilt klädsamt. Inte heller ska detta bli någon omfattande prolog till något slags löpäventyr i romanform.

Egentligen hade jag tagit semester för att springa i Jämtland och in bland bergen i Norge, men längtan tillbaka till Wales blev mig övermäktig och Björn var som sagt pigg på att uppleva bergen i nationalparken Snowdonias norra del. Det slumpade sig faktiskt så att avfärden skedde exakt på dagen då jag, Kerstin och ett skönt gäng svenskar för ett år sedan drog iväg till Wales för att köra femdagarstävlingen Dragon’s Back Race (se story här). Men denna gång var ingen tävling inplanerad utan bara att springa i de ruffiga läckra bergen för nöjes skull. Nå, boendet kring midsommarafton var dock bokat utifrån ett genomförande av klassikern Welsh 3000’s: att beta av Wales samtliga 15 toppar på över 3000 fot. Den finns som tävling i form av Vegan Welsh 3000 men annars är var och en fri att genomföra ett försök närhelst man har lust, springandes eller gåendes med eget tidsmål. Vanligaste målet hos britterna är nog att göra denna gåendes med sub24 timmar som mål eller över tre dagar med övernattningar på vandrarhemmen i Rowen, Idwal cottage och Pen y Pass. Bortsett från den utmaningen hägrade ren och skär nöjeslöpning genom tystnaden i bergen och kittlande klättringar på ridger. Det är något visst med bergen i Snowdonia, svårt att sätta fingret på vad och finna orden. Bergen i Lake District är magiska och inbjudande, men med bergen i Snowdonia är det något annat. Bara namnen på många toppar och ridger förmedlar något hårt, kyligt, vasst men likväl något attraherande, kittlande och utmanande. Det gäller att hålla sig väl med draken. Och vädergudarna!

Nåväl, måndag morgon den 20 juni bar det så iväg med flyg till Manchester och därifrån direkttåg till Bangor i Wales. Det ösregnade hela vägen från Manchester till typ tio minuter innan ankomst i Bangor. Då sprack det upp och jag log hemlighetsfullt. Hann med en lunch på Morrisons innan det var dags att röra på benen med en löprygga på 5,5 kg. Transportsträckan till Bethesda satt i ryggmärgen då Kerstin och jag var där förra våren på rekturer inför Dragon’s Back. Efter Bethesda tog jag dock en ny rutt upp till bergskedjan som benämns Carneddau. Dels för att pröva något nytt såsom lite scrambling upp till Carnedd Dafydd och därifrån springa över de böljande topparna för att avsluta med den branta nedstigningen från Pen yr Ole Wen till boendet i Idwal cottage. En sagoskimrande idyll och ett mysigt litet vandrarhem.

Dag två bjöd på Y Garn Horseshoe via Devil’s kitchen med en vindlande och fin avslutning på Y Garns nordöstra ridge ned till Idwal. Där blev den en fika innan det bar av upp till Tryfan med scrambling med en enklare genväg till toppen på Tryfans northern ridge och sedan klättring upp till själva toppen med de två stora stenstoderna ”Adam och Eva”. Tryfan är väl Wales svar på Lake Districts Scafell Pike; alltid byst med folk. Därefter blev det utförslöpning varvat med klättring ner till ”sadeln”, där jag fick ett spontanryck och tog en stig österut för att få avnjuta Tryfans östra sida med hela dess drakryggslika skyline. Sedan blev det skön gräslöpning till boendet i Pen y Pass. Två nätter bokade där.

Väderprognosen för dag tre var som för dag två: låga moln på morgonen som lättade på förmiddagen för att sedan bjuda på växlande molninghet och molnfria toppar. Beslöt mig därför att reka av Elidir Fawr inför Welsh 3000-utmaningen på morgonen och avnjuta Snowdon Horseshoe på eftermidagen, vilket blev ett ytterst lyckat upplägg. Det tog dock runt fem minuter innan jag hittade de rätta klipporna uppför de 15 läskigaste metrarna på hela Crib Goch sedan var det en kittlande fröjd att återigen befinna sig på Knife edge och de efterföljande klättringarna till toppen Carnedd Ugain. Fika på Snowdon. Knappt en kotte där! Sedan den alltid helt underbara långa snirklande utförslöpan ned till basen på nästa ridge, Y Lliwedd. Allt i bästa tänkbara temperatur och väder samt få vandrare ute på sena eftermiddagen och kvällen. Väl tillbaka till vandrarhemmet visade det sig att en kille vid namn Niel ockuperat en säng i rummet och han skulle göra Welsh 3000’s dagen därpå, från söder till norr. Intressant! Vi hade båda bokat boende på Rowen Youth Hostel torsdag till fredag. Han skulle sova där efter att ha genomfört W3 och jag skulle sova där för att starta på fredag morgon och springa norr till söder.

Hade jag – med facit i hand – tagit väderprognoserna från mwis (The Mountain Weather Information Service) mer på allvar hade jag definitivt startat samtidigt och tillsammans med Niel. Torsdagen blev den absolut finaste och bästa dagen på hela vistelsen medan fredagen blev den absolut sämsta tänkbara för att göra Welsh 3000’s. Istället valde jag under torsdagen att skryta på sociala medier hur jäkla bra kompis jag var med de engelska vädergudarna. Ja, det är lätt att drabbas av hybris efter först ha åtnjutit 10 regnfria och härliga dagar i Lake District och sedan fyra fina regnfria inledande dagar på Wales-trippen. Torsdagen blev således en vilodag med flera timmars fikande och ätande på det riktigt coola fiket Moel Siabod intill berget med samma namn. Efter lite sightseeing och fönstershopping i outdoorbutikern i Betws y Coed tog jag tog tåget söderut till Tal y Cafn för att därifrån vandra upp till boendet på Rowen YHA. Verkligen ett fint litet boende med samma mysfaktor som Skiddaw House i Lakes. Åt middag och väntade på att Neil skulle dyka upp. Klockan blev nio och solen sjönk ner bakom bergen. Ingen Niel och jag behövde sova för en tidig morgon och tillhörande tuff dag väntade (så ni får kika på fotografier fram till storyn om Welsh 3000’s längre ner).

160629b 160629c 160629d 160629e 160629f 160629g 160629h 160629i 160629j 160629k 160629l 160629m 160629n 160629o 160629p 160629q 160629r 160629s 160629t 160629tt 160629ttt 160629tttt 160629ttttt 160629tttttt 160629u 160629uu 160629uuu 160629uuuu 160629uuuuu 160629v 160629vv 160629vvv 160629vvvv 160629vvvvv 160629vvvvvv 160629vvvvvvv 160629vvvvvvvv
160629_snowdon 160629y 160629yy 160629yyy 160629yyyy 160629yyyyy 160629yyyyyy

Welsh 3000’s – Midsommarafton
16W3aVaknade klockan fem på midsommaraftons morgon. Drog isär gardinerna. Ve och fasa! Regntunga moln, regn som föll stadigt och blåst som kastade träden utanför fram och tillbaka. Men WTF! Luften gick nästan ur mig mentalt. Nå, bara att börja med frukosten och ta några koppar kaffe och avvakta. Göra W3 ville jag verkligen men jag fick ärligt talat ge upp tidsmålet på sub8 timmar. Flera förestående klättringar och utförslöpor skulle bli betydligt svårare och långsammare på blöta stenar och klippor. Molnen sprack upp en aning medan regnet kom och gick. Klockan tio i sex kom plötsligt Niel bokstavligen instapplandes genom dörren! Han var rätt medtagen, men ändå med ett förbryllande leende på läpparna. Det första han sa: ”Niklas, I did it! I did it!” När han väl satt sig och fått i sig lite varmt berättade Niel att han fixat det på 15 timmar och var framme vid Foel-fras klockan 10 på kvällen, men sedan hade allt gått fel. Han var trött, det började regna vid midnatt och han tappade bort sig på fjället. Han hade försökt sova i sin foliebivybag intill en mur men insåg bara att han måste röra på sig. Det tog honom åtta timmar att ta sig de åtta kilometerna ned till Rowen YHA. Är man hyfsat pigg och klar i knoppen tar det max en timma att jogga ner till vandrarhemmet. Ett bevis på hur lätt det kan bli väldigt fel när man är trött, det är skitväder, mörkt och man är vilse på fjället. Läskigt!

Vi hann prata en halvtimma sedan var det dags för mig att ge mig av. Vi tog farväl med en high five. Det blev en vandring på åtta kilometer och 900 höjdmeter tills jag stod i dimman intill stenfundamentet på Foel-fras. Inget regn hitintills men det var kompass och karta som gällde längs hela Carneddau och jag var nog mest orolig för att navigera rätt till avstickaren ut på Yr Elen. Temperaturen var hursomhelst väldigt skön och det flöt på bra. Molnen sprack ibland upp och då fick jag en snabb bild av omgivningen även om navigeringen flöt på bra. Spikade Carnedd Llywely och skulle nu ta ut kompassriktning till Yr Elen. Började småjogga när det plötsligt sprack upp och där framför mig låg Yr Elen, den enda av topparna på W3 som jag inte varit på (dag 1 på Dragon’s Back inkluderade 13 av topparna). Jag låg bra till tidsmässigt, men jag visste vad som väntade. Resten av kedjan flöt på fint men halvvägs ner från Pen yr Ole Wen började det regna och där är det jäkligt brant och stenigt. Det hällregnade när jag kom ner i dalen och fram till Idwal. Bestämde mig för att ta en fika i kiosken: latte, kladdkaka och smördegsinbakad korv. La en kvart där. Regnet avtog en aning, men det var bara att axla löpryggan och nöta på. Regnet blev ihärdigare och hela vägen därifrån i hela tre timmar över Tryfan, Glyders, Y Garn och fram till Elidir Fawr ösregnade det med inslag av hårt smattrande hagelbyar, stigarna blev till bäckar. Jag svor och skrek högt på ett icke skrivbart språk och hötte med näven åt himlen och de jävlarna som bodde däruppe och förmodligen skrattade högt, fastän jag inget hörde. Det blåste och haglade helt enkelt för mycket.

Det blev en ljuvlig paus i eländet när det slutade regnade strax innan klättringen upp till Elidir Fawr! Nu var det bara tre toppar kvar men också det parti som oroade mig mest. Att ta sig upp och över Crib Goch i regn och blåst och på blöt sten! Kanske lockande om man när en slags dödslängtan, vilket inte jag gör. Jag bestämde mig för att det fick ta den tid det tog. Från Nant Peris blev det hursomhelst transportlöpning på asfalt några kilometer innan jag vek av och körde obanat upp mot stigen till Crib Goch. Jag kan bara sammanfatta klättringen upp och över Crib Goch som väldigt väldigt obehaglig och jag tror det var länge länge sedan jag kände en sådan lättnad som jag gjorde när jag kom ner från tredje och sista pinnaclen. Som att ha gått på lina och plötsligt får sätta ner fötterna på stadig fast mark! Sedan var det närmast i rent glädjerus som ridgen upp till Carnedd Ugain avverkades och därifrån sista biten upp till Snowdons topp, som var helt folktom! Klockan stannade på 10 timmar och 37 minuter, 42,5 (maratondistans!) och 3200 höjdmeter. Visst var jag glad, men samtidigt tärd och mentalt sliten. Inte en kul utmaning, men minnesvärd. Länge sedan jag var med om ett sådant skitväder. Visst, ett par timmar under femte dagen på Dragon’s Back, annars är det nog syndafallsvädret på 3×3000 i Lake District i oktober 2014 som ligger på samma nivå.

Från Snowdon längs Snowdon Ranger path till boendet på Snowdon Ranger var det bara härlig utförslöpa och snart sken och värmde solen längre ner i dalen. Boendet var helt underbart, förutom att köket hade stängt så jag fick käka gröt, Clif bar och resten av alla nötecremé. Fantastiskt skönt med en kokhet dusch i tjugo minuter och tidig kväll och ensam på rummet. Sov som en slutkörd prins av Wales! Resterande två dagar flöt på med vandring och hemfärd med halsont samt förseningar i flygtrafiken, men vad gör väl det, jag hade fått det bästa och värsta med råge! Totalt blev det 13,5 kuperade mil och nästan 10.000 höjdmeter.

På återseende och ha en fortsatt skön sommar med härliga löpäventyr!

16W3b 16W3c 16W3d 16W3e 16W3f 16W3g 16W3h 16W3i 16W3j 16W3k 16W3l 16W3m 16W3n 16W3o
16W3karta16W3GPS

 

 

Jun 122016
 

160600aHur sammanfattar man 10 dagar, 25 mil, 15000 höjdmeter genom Lakelands karismatiska berg och dalgångar och ett snöpligt försök på Bob Graham Round? Det bästa sättet är nog att inte skriva särskilt mycket alls, utan låta bilderna tala. Och jag kan avslöja att bara välja bilder tog sin tid i anspråk. Att vistas så länge i Lake District utan en enda droppe regn är väl lika (o)sannolikt som att jag skulle springa 24-timmars på en varvbana. Sol och värme dominerade hela perioden och sista dagen bjöd på avsked i form 28-29 grader, tryckande fuktig hetta utan tillstymmelse till vind. Man var sjöblöt redan efter några kilometer.

Huvudmålet för besöket i Lakelands fantastiska berg var att göra ett försök på BGR (Bob Grahamn Round) – 42 toppar, 11 mil och 8200 höjdmeter under 24 timmar. Jag anlände fredagen den 27 maj och rekade några etapper av BGR under tre dagar med övernattningar under bar himmel i bergen och Kerstin anlände på måndagen den 30 maj. Den annars excellenta bergsväderlekstjänsten Mountain Weather Information Service hade under den föregående veckan flaggat för skitväder under onsdagen (1 juni) med början på tisdagen. De höll fast vid den prognosen in i det sista. Vi hade siktat på att starta klockan tio på tisdagkvällen, men eftersom måndagen såg fantastisk ut liksom prognosen för tisdagen beslutade vi oss för att starta klockan nio på måndagkvällen istället. Som en parantes kan nämnas att BGR är uppdelad i fem etapper med en tidsplan för varje etapp beräknat för en sluttid på 23 timmar. Vi lämnade Moot Hall i Keswick i härligt kvällsljus och första etappen med topparna Skiddaw, Great Calva och Blencathra ned längs Hall’s ridge till Trelkheld gick fantastiskt fint med 10 minuter tillgodo. Det var som vanligt hård vind uppe på Skiddaw och när vi närmade oss toppen av Blencathra fick vi en försmak på det engelsmännen benämner clag (extremt tät dimma). Vi fortsatte genom dalen och började sedan klättringen upp mot Clough Head och vid 650 meters höjd klev vi in i molnen som svepte fram i kulingvindar. Sikten minimal med några meter som max i pannlampornas sken. Otydlig grässtig. Vi tog till slut Great Dodd och tog ut kompassriktning mot avstickaren Watsons’s. Nu började det bli tufft i väta och dimma och med kulingvinden blev kylan påtaglig. Där och då hade det varit guld värt med en GPS, då vi var oroliga att ha blandat ihop två närliggande toppar. Kylan blir så påtaglig så fort man står still och vi tappade tid. Otäckt. Innesluten. Vi sjabblade. En GPS hade löst problemet där, men självklart inte en garanti för att vi klarat BGR. Vi beslöt oss för att ta det säkra före det osäkra. Säkerheten i första hand. Vi tog ut kompassriktning för att komma ner i dalen norr om Thirlmere. När vi kom ner på typ 300 meters höjd var de täta molnen borta, vinden fläktade, stjärnklar himmel och det började gry. Fåglarna började sjunga. Kontrasten kunde inte vara mer total! Som att stiga ner från en kaotisk värld i dimma, blåst och mörker till Edens lustgård. Det blev gryningslöpning ”hem” till boendet Keswick med svansarna mellan benen. Visst var det bittert. Det hade börjat så väldans bra men det blir inte alltid som man tänkt sig.

BGR1 BGR2 BGR3

Visst funderade vi på att göra ett andra försök av BGR. Men önsketänkande är en sak och realitet är en annan. Att ladda om gör man inte i en handvändning. Tisdagen blev en vilodag och en del analyserande. Detta medan otroligt tjocka moln bäddade in alla toppar i omgivningen medan det i övrigt var klarblå himmel. Märkligt! Vi bestämde oss på tisdagkvällen att strunta i ett andra försök och springa och njuta av bergen de resterande fem dagarna. Att bara sitta och vänta på rätt väderläge, om det ens behagade att bli ”rätt” väder, kände rätt värdelöst. Och så blev det, fem dagars härlig bergslöpning i bästa tänkbara väder. Härliga ridger, vyer och ett fång nya bergstoppar bjöds det på. Ja, gott folk, det finns ingen anledning att i detalj gå in på våra dagsupplägg. Fotografierna som följer får istället berätta vistelsen i sin helhet. Håll till godo!

Niklas & Kerstin

Karta
160600b 160600c 160600d 160600e 160600f 160600g 160600h 160600i 160600j 160600k 160600l 160600m 160600n 160600o 160600p 160600q 160600r 160600s 160600t 160600u 160600v 160600w 160600x 160600y 160600z 160600zz 160600zzz 160600zzzz 160600zzzzz 160600zzzzzz 160600zzzzzzz 160600zzzzzzzz 160600zzzzzzzzz
160601a 160601b 160601c 160601d 160601e 160601f 160601g 160601h 160601i 160601j 160601k 160601l 160601m 160601n 160601o 160601p 160601q 160601r 160601s 160601t 160601u 160601v 160601w

Maj 252016
 

bgr_ingressDet är nu tre år sedan jag läste Richard Askwiths bok Feet in the Clouds som berättar om Englands långa fell running historia parallellt med författarens egna försök att klara den klassiska Bob Graham Round under 24 timmar. Det var då jag blev såld på de engelska bergen, först omedvetet men efter ett par besök närmast beroende, med skov av svårartad längtan. BGR (Bob Graham Round) är ingen tävling utan man genomför den själv eller tillsammans med likasinnade närsomhelst. För att få sitt namn inskrivet i Bob Graham Round Clubs rullor och därmed erhålla det snygga diplomet behöver man verifiera hela rundan, allra helst med support eller att man är två. Lite gammalmodigt kan tyckas med tanke på alla tekniska finesser med GPS och trackers som finns tillgängliga idag, men engelsmän är som bekant rätt konservativa när det kommer till vissa saker. Och vad innebär då BGR? Jo, en nätt runda i Lake District där man ska besöka 42 bergstoppar under 24 timmar. Man bestämmer själv när man lämnar Moot Hall på torget i Keswick och om man önskar göra det med- eller motsols. Optimalt vägval för rundan innebär drygt 11 mil och 8200 höjdmeter. De flesta startar på kvällen eller vid midnatt och springer medsols. Det är många faktorer som spelar in och som dessutom ska klaffa för ett genomförande av hela BGR och under 24 timmar förstås. Både Kerstin och jag känner oss i form och härligt taggade med den där sköna längtan till det oskrivna och ödesmättade. Och visst är det så att ödet har ett stort finger med i spelet, men mer om det avslöjas en annan dag. Annars är det som alltid det nyckfulla engelska vädret i bergen som är orosfaktor nummer 1. Det blir som det blir, men vi har i alla fall tre datum, tre dygn, i början av juni att välja på för vårt helhjärtade försök.

bgr_map

Nedräkningens tid är inne. Tidigt på fredag morgon bär det av med flyg till Manchester och därifrån tåg upp till Lake District. Det blir ett kort stopp i Ambleside för att inhandla lite nödvändigt och käka sedan bussen till Dunmail för att reka och fräscha upp minnet av etapp 3 (Dunmail till Wasdale) av BGR. Checka snabbaste stigen nerför Seat Sandal. Memorera terrängen mellan Steel Fell och High Raise. Hitta den genaste stigen utan att tappa höjd runt Scafell upp via Foxes Tarn. Kolla vattentillgången i bäckarna. Ja, och självklart bara njuta av de underbara bergen och ta det som det kommer med två övernattningar under bar himmel i sovsäck och vattentätt sovsäcksöverdrag. Blir således skön bergstillvaro med både vandring och löpning tills jag möter upp Kerstin i extremt outdoortäta Ambleside vid lunchtid på måndag med övernattning i pittoreska Grasmere. På tisdagen tar vi bussen till Keswick och vårt boende där för att ladda och vila inför starten klockan 22:00 på tisdagkvällen, såvida inte skitväder med undergångskaraktär sveper in. Vi ber troget till vädergudarna för bästa möjliga väder.

Följ oss live på nätet
Vi har hyrt en GPS-tracker från Open Tracking som är kopplad till en BGR-karta och ni som vill kan kolla vår framfart i realtid. Vårt mål är att starta tisdag 31 maj kl 22:00, om vädret är OK. Ni hittar den skalbara kartan med de 42 bergstopparna utsatta på följande länk: http://live.opentracking.co.uk/bg2016/?n=22

Den som är intresserad kan givetvis kolla in vår story från vår rektur av BGR för snart två år sedan i soligaste och hetaste vädret. Tufft även det. Att behöva leta efter vatten när man springer BGR är inte önskvärt om man vill hålla tidsschemat.

bgr_skiddaw

Kuriosa om BGR
Som en parantes kan nämnas att det tog författaren Richard Askwith tre ofullbordade försök innan han lyckades på fjärde. Scott Jurek sprang BGR för två år sedan och nådde Moot Hall med ”god” marginal på 23:44. Legendaren Billy Bland innehar fortfarande rekordet på sagolika 13:53 som han satte 1982 med grymma fellrunners som support. Den 23 april nu i år var det dags för Jasmin Paris (damsegraren i Dragon’s Back Race 2015) att visa vad som är möjligt när man gör något helhjärtat. Hon genomförde BGR på enastående 15:23 och knäckte därmed Nicky Spinks damrekord på 18:12 från 2012. Nåväl, 49-årige Nicky Spinks är ju en bergens drottning och för mindre än två veckor sedan (14-15 maj) blev hon en legend då hon genomförde en dubbel-BGR på tiden 45:30 och slog därmed Roger Baumeisters rekord från 1979 med över en timma. Statistiken genom åren talar sitt tydliga språk och färre än hälften av de som försöker sig på BGR klarar det ända fram och under 24 timmar. Så vad kan två svenska löpare åstadkomma i Lake Districts berg? Ja, mål nummer ett är ju att försöka genomföra BGR och förhoppningsvis under 24 timmar. Om vi klarar det blir vi dessutom – vad vi vet – de första svenskarna som genomför BGR, men det får väl mest ses som guldkant på tavlan om allt går väl.

Snart är vi där…

bgr_gg

Maj 222016
 

160521aDet är mycket på agendan för tillfället med boklansering, förestående flytt, planering av sommarens äventyr och framför allt trippen till Lake District på fredag, men mer om det i ett kommande inlägg. Ett sista stiglöparpass på hemmaplan innan det är dags för Bob Graham Round går ju alltid att få till och vad passar väl bättre än Marvikarna i gott sällskap?! Har lovat vännerna i Westeros Trail Running Society att dra ihop ett stigäventyr på Sörmlandsleden och varför vänta…

Vi blev en skön skara på åtta likasinnade. Orienterarna John och Martin från Sura respektive Sala, Johan från Skultuna, Daniel från Eskilstuna samt Jodda, Erik, Ilich och jag själv från Västerås. Efter några orienteringsmissar i ledarbilen kom vi till slut fram till parkeringsplatsen nedanför Stenhuggarmon vid Marvikarna, där Marviksleden och Sörmlandsleden går upp (österut) mot utkikstornet. Det finns egentligen inte så mycket att berätta eller analysera från det lilla löpäventyret. Vädret och temperaturen var perfekt även om hällar, rötter och stenar till en början var förrädiskt fuktiga och våta. Flera gökar ropande, liksom några patrullerande korpar noterades men höjdpunkten på fågelfronten var att vi fick höra storlommens ödsliga rop eka genom sprickdalen vid ett par tillfällen. Vi sprang även större delen av både Marviksleden och Ulvaspåret. På vägen tillbaka längs Mellan-Marvikens strand mötte vi plötsligt stiglöparentusiasterna Lena (Berg) och Merete (Hanssen) från Trosa, så det blev ett stopp och lite snack. Alltid lika kul att träffa likasinnade spontant på en stig någonstans! Förvänta det oväntade, som någon sa.

Hursomhelst, så njöt vi fullt ut av stigarna kring Marvikarna. Man får liksom aldrig nog och varje årstid har sin charm, från ett täcke av knädjup snö till en matta av skirt grönt blåbärsris eller dovt grönmurrig mossa i magisk skog. Man blir glad i själen. Vi avslutade det hela med en visit till Per-Inge och Eddy på Lilla Vasskärr och deras fantastiska trädgård. Givetvis hade vi beställt en riktigt välsmakande lunchfika och allt var vackert dukat i deras pagod. Det var liksom kronan på verket!

Här följer så lite bilder från gårdagens njutpass kring Marvikarna i bästa sällskapet!

160521b 160521c 160521d 160521e 160521f 160521g 160521h 160521i 160521j 160521k 160521l 160521m 160521n 160521o 160521p 160521q 160521r 160521s 160521t 160521u 160521v 160521w 160521x 160521y 160521z 160521zz karta

Maj 082016
 

160504aNåja, kanske inte helt sanningsenligt, men åtminstone 2 1/2 dag med bästa tänkbara väder, fast det ska erkännas, ovan vid denna värme var jag allt. Och som vanligt lovar jag att försöka lägga band på mig när det gäller kvantiteten ord och målande utsvävningar. Som jag längtat ut på leden och min lyckliga stjärna såg till att jag fick ledigt på klämdagen mellan Kristi flygare och helgen. Logistik-, väder- och tak-över-huvudet-gudarna var på bästa humör och kombinationen var sällsynt synkroniserad. Packade allt på tisdag kväll och löpryggan vägde in på 4,5 kg. Onsdag på jobbet flöt på och avslutades med teammöte som jag kunde smita lite tidigare ifrån för att hinna med 15:09-tåget från Eskilstuna till Katrineholm. Glömde min Haglöfshoodie på jobbet, men jag tog det cool och misstänkte att jag inte skulle behöva den med tanke på väderprognosen. Väl i Katrineholm hann jag besöka Pressbyrån för inhandling av latte och Loka crush. Softade i solen en kvart tills buss 483 rullade in. Tre kvart senare steg jag av i Djupvik där fina etapp 30 startar. Klockan var strax efter fem. Solen sken och temperaturen var så där härligt behaglig, smekande liksom. Sköna shorts och tunn trailskjorta. En coctail av eufori och endorfin bubblade i blodet. Alla sinnen var med på noterna och vardagen bortkopplad för några dagars helande skogsbad!

Onsdag eftermiddag/kväll 4 maj: Djupvik–Stavsjö, 22 km
Det var härligt att få sätta av på stigen på fina etapp 30 i vackert eftermiddagsljus. Bra fart på fåglarna vars sång tonade fram ur skogens undersköna tystnad. Gallringen som gjordes för ett par tre år sedan vid Ålsjöarna hade lagt sig och skogen hade återhämtat sig. Ett tranpar trumpetade glatt i Övre Ålsjön. Rätt snabbt infann sig det meditativa lugnet och skön glädje att springa fram på stigen medan solens ljus silade ned genom granarna. Det bara flöt på liksom. Nådde Vikitteln och njöt av dess glittrande vatten. Kort därefter kom den läckra miniknajonen som hedrades med ett stopp innan det var dags för en stigning upp till Vensbrinksbergets knalle som är Sörmlands högsta ”topp” med sina 123 m.ö.h. och så ytterligare 12 meter torn på det. Utsikten med milsvitt skogshav i läckert kvällsljus går inte att fånga i ord och som bonus hördes årets första gök. Det är lätt att förlora sig i horisontens rand även om stigen kallar.

Stiglöpningen flöt på längs Skogsbyåsen och längre fram uppenbarade sig tyvärr ett par sorgliga ingrepp i form av ett par nya kalhyggen, men det som svider mest är ändå det kalhygge som kom till för två år sedan i den lilla skogsdalen vid kallkällan. Kvar finns bara minnet (och några fotografier) av den underbara gröna mossdalen där bäcken rann fram genom Bauerlandskapet. Det som en gång var är inte längre.

Väl vid forsen i Åbo blev jag glatt överraskad av en strömstare som flög iväg från stenbron. Möjlig häckning? Solen började sänka sig alltmer och det blev påtagligt i den täta granskogen som följde. Ännu en gök hördes. Fridfull och skön löpning. Snart hördes bruset från E4:an och Lomsjöns myrområden uppenbarade sig och sedan den återstående transportsträckan till Stavsjö vägkrog. Åt middag där innan jag sprang de sista stegen längs Stavsjön fram till vandrarhemmet där Pasha tog emot mig på sitt alltid lika varma och välkomnande vis. Vandrarhemmet hade genomgått en total makeover och Pasha tog mig på en guidad tur. Djupt imponerad av hans flit och engagemang. Borta var de stora gemensamma ytorna med kök och bord. Alla rum har nu eget pentry, toalett med dusch och egen altan och det mesta av det genuina har sparats. Jag fick ett rum där tapeterna från det stora matrummet var bevarat. Tidig kväll och sov som en prins!

160504b 160504c 160504d 160504e 160504f 160504g 160504h 160504i 160504j 160504k 160504l 160504m 160504n 160504o 160504p 160504q 160504r
160504_karta

Torsdag 5 maj: Stavsjö–Nävekvarn, 67 km
160505aUpp strax efter sex. Fixade till min specialgröt med tillhörande kaffe. Sol och klarblå himmel ute. Kom iväg strax efter sju. Frisk morgonluft men kortärmat funkade bra. Tog den långa fina loven runt Skiren där ett storlomspar simmade. Vet inte hur många gånger jag sprungit denna sträcka mellan Stavsjö och Kvarsebo eller Nävekvarn, fem sex kanske. Etapp 32 är väl rätt medioker och tyvärr med ytterligare ett nytt kalhygge efter Lövsjön. Behållningen är rundslingan i Kokärrets naturreservat. Det är först på etapp 33 som det fina löpäventyret börjar, bortsett från den trista inledningen med grusväg och kalhyggen, men sen…

Allteftersom steg värmen och säg finns det något läckrare än stekheta hällmarker, den talldoftande värmen och knastret av kottar och barr under skosulan. När man korsar gamla Stockholmsvägen kliver man liksom in i hällmarkernas och de gamla tallarnas domäner med fantastiska vyer över Bråviken och Vikbolandet. Plötsligt hörde jag ettriga småfågelröster och visste direkt att det handlade om någon rovfågel som uppvaktades eller snarare mobbades. Stannade och spanande uppåt branten och plötsligt kommer en kattuggla flygande i fullt dagsljus. Wow! Med ett leende fortsatte jag längs Bråvikenbranten och var snart nere vid havsnivå innan ledens brantaste stigning tog vid. Synd att den är så kort, för 300-400 meter till hade varit cool. Alldeles för snart kom jag så till förgreningen där blindtarmen 33:1 går ner till Kvarsebo färjeläge. Det lustiga är att vid alla tre tidigare tillfällen jag sprungit den etappen har det just varit sådant här väder: sol, stilla och stekhett. Äh, vad fasen, det får vara värt 7-8 km extra för en gofika på Café Säterdalen. Det härliga med denna sträcka är att det är ett svagt medlut hela vägen och stigen går över fantastiska hällmarker. Nackdelen är att den suger för mycket att springa tillbaka på så det är bättre att ta den tråkiga långa asfaltvägen uppför tillbaka till Brytsebo och starten på etapp 34 mot Fjällmossen. Nå, njutfull löpning blev det hursomhelst och så en härliga fika på det gamla anrika fiket vid färjeläget!

Jag märker att jag börja brodera ut texten och då kommer den bli farligt omfångsrik. Etapp 34 är riktigt läcker med härlig gammal skog och läckra sevärdheter. Denna dag tog jag avstickaren till Pigans plågosten, njöt av Fjällmossen, Lilla göljen och belönades med två älgar (en ko med fjolårskalv) och en havsörn som svävade över fjällmossen. Ovan med värmen gick det åt ovanligt mycket vatten och kallkällorna ligger tacksamt bra utplacerade. För hela dagen gick det åt nästan fyra liter vatten, vilket är mycket för att gälla mig. Framme vid Nävsjön tog jag självklart den södra slingan som bjuder in till löpglädje på teknisk stig alldeles intill strandkanten och som avslutas med det fantastiska lilla naturreservatet med urskogskaraktär och tallar uppåt 300 år!

Men säg den glädje som varar för evigt. När jag passerat kolarkojan och anträdde etapp 36 blev jag snabbt varse att skogen gallrats rejält och på ett ovanligt hänsynslöst sätt. Nästan hela den sex kilometer långa sträckan mellan Nävsjön och grusvägen vid Nygran (ledförgreningen) var gallrad till oigenkännlighet. Jag blev riktigt deprimerad! Just den här biten som jag i boken lovordar som fin, rolig och härligt lättlöpt. Det som en gång var är inte längre. Det var med tungt hjärta jag fortsatte med mörka och vemodiga tankar. Det känns onekligen som att det i dagsläget råder en glupande aptit på att gallra och avverka skog! Bara för en månad sedan sprang vi Nävekvarnsslingan, som var intakt, men nu hade de avverkat även där och kört sönder stigen på flera platser.

Jag skippade leden över Nävekvarns klint för att hinna till Konsum innan de stängde klockan sex. Kom fram tjugo i sex. Det blev fika i solen och inhandling av middag (ekologisk potatissallad och kallrökt lax) och så en svalkande solero förstås. Sedan var det bara joggstappla de sista två kilometerna till ett nytt oprövat boende i Nävekvarna (Skeppsvik). Tidigare har jag alltid bott i Skeppsvik B&B men i höstas flyttade tyvärr värdparet in till Nyköping. Gamla bygget har blivit flyktingförläggning, Marinans guesthouse tycks aldrig ha några rum lediga och Stall Dammkärrs B&B har lagt ner verksamheten. Så jag slog en signal till Agneta som tillsammans med Ulf hyr ut stugan Sjölyckan under sommarhalvåret och det var ledigt. Jag blev varmt välkomnad av paret och det visade sig att stugan var tipptopp med en härlig altan i eftermiddags- och kvällsljus. Riktigt fräscht och plats för tre personer (en extrasäng kan sättas in). Ljuvligt lugnt och tyst område dessutom. Ett boende jag varmt kan rekommendera och som jag själv kommer att fortsätta med! Den intresserade hittar kontaktuppgifter på följande webbsida.

160505b 160505c 160505d 160505e 160505f 160505g 160505h 160505i 160505j 160505k 160505l 160505m 160505n 160505o 160505p 160505q 160505r 160505s 160505t 160505u 160505v 160505w 160505x 160505y 160505z 160505zz 160505zzz 160505zzzz 160505zzzzz 160505zzzzzz 160505zzzzzzz 160505zzzzzzzz
160505_karta

Fredag 6 maj: Nävekvarn–Nyköping, 44 km
160506aVaknade till ännu en morgon med sol och klarblå himmel. Specialgrötsfrukost och kaffe. Kom iväg innan sju då jag hade förhoppningar att hinna med 15- eller 16-bussen till Eskilstuna från Nyköping. Nå, jag stressar aldrig utan det får ta den tid det tar. Tog leden via Pryssgårdens fiskeläge och upp över klinten för att njuta av vyerna med närmast 180 graders panorama. Underbart! Nästan vindstilla. Stannade säkert en 10-15 minuter däruppe och bara njöt. Efter klinten bjöds det på hassellundar och vitsippetäckta marker. Så vackert! Och sedan… Etapp 36 väntade, etappen som en gång var men inte längre är vad den var. Första halvan från Nävekvarn räknat är inte lika hårt gallrad, men när jag kom ut på grusvägen halvvägs (där man måste ta leden österut på grusvägen ca 100 m innan den fortsätter in i skogen) valde jag istället att skippa leden och fortsätta på grusvägen norrut. Efter en kilometer går en lokal stig ner till vänster (Djupsand/Mörtviken) mot Nävsjön och efter bara 400 meter är man på Sörmlandsleden. I och med detta smidiga vägval slipper man den värst gallrade sträckan av etapp 36, men det tråkiga är att man missar den fina urskogen med de gamla fina tallarna. Nå, man kan fortsätta typ 500 meter på grusvägen så når man parkeringen och kolarkojan för att där välja vilken sida om Nävsjön man vill springa eller vandra.

Jag sprang längs södra delen av Nävsjön och njöt av ljudet av orrspel vid Nävsjömossen. Vilken morgon! Rundade Nävsjön och fyllde på med vatten vid pumpen innan jag fortsatte på den så kallade Gälkhytteleden, som var hyfsat upptorkad. Jag vet inte om det finns så mycket att tillägga mer än att jag mötte en timmerman, sångsvanar och för första gången valde att springa leden nedanför Bötesberget med häftiga rasbranter på höger hand och myren Stora Bötet på vänster. Tog sedan den kortare delen av Fadaslingan och till min stora förvåning visade det sig att jag skulle hinna med 14-bussen till Eskilstuna och därifrån 16-bussen till Västerås. Logistikgudarna var på min sida. Hann få i mig både mat och fika i Nyköping. Ett underbart löpäventyr var till ända. Själen var tillfredsställd, batterierna fulladdade och av vänstervaden kändes intet! Totalt noterades 85 fågelarter och den fågelart som satte karaktär på äventyret var mängden sjungande trädpiplärkor och det mest förvånande var att jag inte hörde en enda sjungande näktergal, trots många platser med passande biotop. Förmodligen är de sena i år, vilket har hänt förr.

Det var allt för denna gång! Ha en fortsatt skön vår på er!

160506b 160506c 160506d 160506e 160506f 160506g 160506h 160506i 160506j 160506k 160506l 160506m 160506n 160506o 160506p 160506q 160506r
160506_karta

Apr 182016
 

Omslag_framEfter fyra års stiglöpning på Sörmlandsleden, ett 40-tal stories om löpäventyren på leden och ett halvår med skrivande och start av eget bokförlag landade i fredags slutligen en pall med den rykande heta boken Springa Sörmlandsleden! Äntligen, får jag lov att säga, då det känns som en evighetslång väntan sedan jag skickade den tryckfärdiga filen till tryckeriet i Riga i början av mars. Bara väntan och en nervös förhoppning om att tryckeriet skulle leverera på utsatt datum. Mycket har planerats utifrån leveransdatumet den 15 april. Lättnaden var obeskrivlig när pallen landade på uppfarten, öppnandet av första kartongen med böcker som doftade som bara nytryckta böcker kan dofta och en snabb genombläddring för att konstatera att trycket var grymt bra och allt enligt tryckoriginalet. Wow! Nu är det bara att hoppas att boken blir väl mottagen!

Utskick av de drygt 200 förhandsbeställda böckerna har börjat liksom utskick av friex och recensionsex samt böcker till återförsäljare. Först ut bland friluftsbutikerna i Stockholm som kan erbjuda boken i butik är Orienteringspecialisten på Kungsholmen. De bokhandlare som önskar ta hem boken kommer att göra det annars finns boken att köpa från Adlibris och Bokus från och med imorgon (19 april) eller direkt från förlagets webbshop.

I och med boken har den gamla hemsidan där jag listade alla mina löpäventyr på Sörmlandsleden gått i graven och förts över till den nya Springa Sörmlandsleden, där alla löpäventyr som genererat en story med foton finns sorterade efter bokens distanskapitel, för att göra det hela enklare. Den nya hemsidan kommer att komplettera boken med bland annat uppdateringar och rättelser. Den som är intresserad hittar även ett smakprov ur boken på hemsidan.

Ja, gott folk, det var nog allt jag hade att berätta för tillfället. Och för guds skull, glöm inte bort att det är Sörmlandsledens dag på söndag den 24 april med aktiviteter på flera platser längs leden. Jag kommer att finnas på plats i Vilsta (Eskilstuna) med representanter från Föreningen Sörmlandsleden och Eskilstuna trailklubb klockan 10-13. Det kommer att erbjudas både löpturer och vandringsturer på den fina och kuperade rundslingan av Sörmlandsleden genom Vilsta naturreservat. Väl mött!

startsida

Apr 112016
 

160409aNi får ursäkta, men denna story från den gångna helgen blir väldigt sparsmakad vad gäller det textliga omfånget. Och för en gångs skull menar jag (förhoppningsvis) allvar. Helgen ifråga var sedan länge inplanerad i almanackan som ”löpäventyr på leden” med likasinnade och övernattning på Lilla Vasskärr, det femstjärniga B&B mitt i skogen ett stenkast från Skottvångs gruva. Från början var vi sex men skaran reducerades på grund av rehab och annat. Nå, vi blev fyra tappra stiglöpare i form av Henrik Ortman, Björn Källström, Kerstin Rosenqvist och jag själv.

Upplägget var enkelt: Järna till Lilla Vasskärr på lördagen och från Lilla Vasskär till Malmköping på söndagen. Båda sträckorna är fantastiska på sina olika sätt men också väldigt ansträngande och överlag på tekniska stigar. På lördagen vävde vi även in den sagolika Gruvrundan runt Vattgruvsmossen och så Blå stigen längre fram på etapp 12. Annars blev det inga större avvikelser från leden. Den ständiga frågan är varför man bemödar sig med att titta på väderprognoserna från smhi och yr eftersom de aldrig stämmer. Så även denna helg. Nu blev vi positivt överraskade båda dagarna. Lördagen mer kylslaget men värmande i solen och temperaturen låg på 5-6 grader några duggiga solskensregn passerade under eftermiddagen. Helt perfekt stiglöparväder och av blåsten märkte vi ingenting. Det var full fart på fåglarna med sjungande rödhakar överallt, järnsparvar lite varstans, tranors och sångsvanars rop ekade genom skogarna, några nyanlända sädesärlor gladde oss liksom sjungande korsnäbbar. En grann bäver visade upp för ett ögonblick vid Långa Edet innan den dök och försvann. Tussilago, blåsippor, tibast och de första trevande vitsipporna förgyllde vår färd. Söndag morgon bjöd på minusgrader och en gnistrande matta av frost på marken som snabbt tinade medan vi åt frukost på glasverandan i Vasskärr. Dagen bjöd sedan på bästa tänkbara väder för en vårsvulten stiglöpare. Sol, klarblå himmel, stilla och 12-13 grader! Det bjöds på fåglar i mängd och totalt noterades 59 fågelarter varav storlom, spelande skogssnäppor och mindre hackspett toppade dagen. Denna dag måste rimligen ha varit citronfjärilens dag då vi såg dessa lysande skönheter dansa fram mest hela tiden. Tresiffrigt. Även nyvakna påfågelögon, sorgmantlar, nässel-, kål- och pärlemofjärilar bjöd på ögonblick av glädje.

Orden tryter. Känner mig som glad analfabet som hellre njuter än skriver, åtminstone just nu. Tänk, att få komma fram till Lilla Vasskärr, installera sig i den underbara timmerstugan med fyra bäddar, ta en ljuv dusch och sedan avnjuta en delikat trerätters på Eddys och Pinges glasveranda. Det är nog bara en tidsfråga innan en Michelinstjärna pryder grindstolpen vid uppfarten till oasen mitt i skogen. Frukosten är ju redan vida omtalad. Smaklökarna får sitt medan herrarnas genuina gästfrihet ger en hopp om mänskligheten. Jag är övertygad om att vi alla fyra kommer att minnas just denna helg mycket länge!

Jag tror det får räcka så helt enkelt! Här kommer så ett fång bilder från Kerstin och mig.

Ha en fortsatt skön vår så kanske vi ses på stigarna framöver!

Dag 1: Järna till Lilla Vasskärr

160409b 160409c 160409d 160409e 160409f 160409g 160409h 160409i 160409j 160409k 160409l 160409m 160409n 160409o 160409p 160409q 160409r 160409s 160409t 160409u 160409v 160409w 160409x 160409y 160409z 160409zz 160409zzz 160409zzzz 160409zzzzz 160409zzzzzz 160409zzzzzzz 160409zzzzzzzz
160409_z_karta

Dag 2: Lilla Vasskärr till Malmköping

160410a 160410b 160410c 160410d 160410e 160410f 160410g 160410h 160410i 160410j 160410k 160410l 160410m 160410n 160410o 160410p 160410q 160410r 160410s 160410t 160410u 160410v 160410w 160410x 160410y 160410z 160410zz 160410zzz 160410zzzz 160410zzzzz 160410zzzzzz 160410zzzzzzz 160410zzzzzzzz160410_z_karta

Apr 032016
 

160402aAlla förberedelser inför bokens ankomst från tryckeriet den 15 april är klara och plötsligt är jag ledigt sysslolös, men knappast rådlös. Rulla tummar är inte min grej. Kerstin i Amsterdam med killarna. Vad att göra? Dum fråga! En heldag på Sörmlandsleden vore inte fel. Skulle vara spännande att kolla upp den egentliga distansen på sträckan Järna/Mölnbo och Läggesta, utan mina tidigare avstickare på lokala stigar. Lördag morgon. Tåg från Västerås till Stockholm. Strax innan ankomsten började funderingar på ett radikalt lappkast ta form. Hm, vi ska ju springa en tvådagars nästa helg med start i Järna, övernattning på Lilla vasskärr och fortsättning till Malmköping dag två. Halvkassa kommunikationer från Läggesta på lördag eftermiddag. Steg av tåget och bestämde mig för att istället ta tunnelbanan till Gullmarsplan och bussen därifrån till Nyfors och springa Sörmlandsleden och lokala stigar genom Tyresta nationalpark till Handen och fortsätta på Hanvedenrundan, en nätt runda på lite mer än fem mil på fantastiska stigar.

Ska inte orera skriftligen, utan fatta mig kort. Steg av bussen vid ändhållplatsen i Nyfors. Kylslaget och gråmulet. Jag valde ändå att köra kortbrallor och långärmad merino. Det är faktiskt vår och jag är obstinat. Gav mig av på etapp 3:s grymt fina stigar. Stannade till vid Wättingeströmmen i hopp att få se någon kvardröjande strömstare. Döm om min förvåning när hela fyra strömstarar fanns på plats och visade upp sig fint! Vilken härlig start på dagen. Det hade uppenbarligen strömmat in en del tidiga vårfåglar de senaste dagarna då det var gott om rödhakar, tal- och rödvingetrast, både lockande och sjungande. I övrigt hördes sjungande talgoxar, bofinkar, starar och koltrastar om vartannat.

Jag fortsatte på min färd och efter drygt sex kilometer och efter kallkällan lämnade jag Sörmlandsleden och fortsatte på en lokal smal stig in i hjärtat av Tyresta nationalpark. Det fick bli rundan på stig och obanat via Långsjön och Stensjön, genom brandområdet sedan vidare på Bylsjöslingan för att slutligen komma ut på leden igen ett par kilometer innan Tyresta by. Stigen och de stiglösa partierna inne nationalparken är närmast obeskrivbara. Stannade till titt som tätt för att bara njuta av tystnaden och den fantastiska skogen med den skiftande mosaiken av mossa och luftig gammal tallskog där man verkligen ser långt genom skogen. Och är allt bara så härligt orört, med torrakor, fallna träd, stubbar och mossiga stenar. Bara jag och skogen och fåglarna. Njöt av hela tre sjungande trädlärkor. Dess sång och dess väsen som alltid gör mig så otroligt glad! Den stiglösa terrängen mellan Trehörningen och branterna vid södra Långsjön bjuder på löpglädje. Sprang med andakt genom brandområdets surrealistiska trädkyrkogård. Väl i Tyresta by blev det en given fika innan jag fortsatte på etapp 4 till Handen. Etapp 4 måste vara den grisigaste etappen när det är blött i markerna och den med de sämsta – och faktiskt farliga – spängerna på hela leden. Och mitt i skogen och i en krök runt en bergsklack var jag nära att krocka med en annan löpare: Jonas Möllare i coolaste dödskalledressen! Gav upp ett glädjetjut! Vi har inte setts eller träffats sedan Dragon’s Back Race förra sommaren. Så det blev en kvart med gött snack om livet och löpningen innan vi tog farväl och fortsatte åt varsitt håll.

Väl i Rudans friluftsområde var det bara att svänga in på leden genom motionsspårområdet. Leden borde märkas upp bättre i detta gytter av spår och jag vet många som springer fel eller inte ens hittar på leden åt rätt håll. Det var härligt att komma in på Hanvedens fantastiska stigar igen. Tekniska stigar med mycket hällmarker och härligt luftig tallskog. När jag kom till Långsjön för att ta den gamla sträckningen blev jag positivt överraskad. Verkar som föreningen Sörmlandsleden och etappansvarig hörsammat önskemålen att göra den gamla dragningen längs Långsjön till en ordinarie del av leden. De tidigare orangea trianglarna var nu ersatta med ledens typiska rundslingemarkeringar och stolpar med pilar hade satts upp. Bra jobbat! Njöt av denna sträckning genom naturen som bjuder på ren och pur vildmarkskänsla. Vid Tornbergsmossen huserade ett ståtligt och vaksamt tranpar. Tur att kameran har en bra zoom. Skogarna ekade av korpars läten medan kungsfåglar och tofsmesar klättrande runt i tallkronorna som små möss. Passerade härliga Tornberget och dess vidsträckta hällmarker, Pradiset med vattenpåfyllning och snart slöt sig öglan av leden vid Långsjöns strand och färden gick nu tillbaka på samma stig till Handen. Tröttheten började sätta in efter 45 km på tekniska stigar. Tankarna började vandra och då är det bara en tidsfråga innan det händer, ja, att man snubblar och faller, så även denna gång! Gjorde en fin glidlandning. Problemet var bara det att jag gjorde det mot en klipphäll och inte mjuk mossa. Skrapade sönder tröjan och vänster armbåge. Nå, bara blodvite och svidande bortskrapad hud. Det läker. Somliga säger att man lär sig av sina misstag… Rullade vidare mot Rudan med gott humör, trots vurpan. Sammantaget en underbar dag på Södertörns finaste stigar genom härligt vacker och stadsnäranatur. Vad mer kan man begära?! Tog pendeln till stan och avslutade med en latte och en delikat kladdkaka på centralen i väntan på tåget till Västerås och Taco-dukat middagsbord hemmavid.

Avslutar som vanligt med ett gäng bilder och lördagens rutt genom Södertörn.

160402b 160402c 160402d 160402e 160402f 160402g 160402h 160402i 160402j 160402k 160402l 160402m 160402n 160402o 160402p 160402q 160402r 160402s 160402t 160402u 160402v 160402w 160402x 160402y 160402z 160402zz 160402zzz 160402zzzz 160402zzzzz 160402zzzzzz 160402zzzzzzz
160402_karta

Mar 262016
 

160325aNä, jag vet, inte miljömässigt försvarbart att åka bil fyra timmar mellan Västerås och Nävekvarn för att springa 45 km stig. Nå, nu är det ju inte vilka stigar som helst, utan Sörmlandsledens absolut vackraste och samtidigt de mest tekniska. Kerstin och jag fick till två fantastiska tvådagarsturer på Tunaberghalvön i höstas men suget efter stigarna längs havet närmade sig svårartad abstinens med oroliga nätter, kallsvett och lätt frossa. Våren framöver är fullmatad med andra löpäventyr, så vi fick helt enkelt åsidosätta vårt klimatsmarta leverne och ta bilen till Tunaberg för en dag. Vi försökte åtminstone fylla bilen och locka med ytterligare ett par stiglöparentusiaster från Västerås, men icke. Vi kollade med Acke i Malmköping om han var sugen att joina eftersom vi skulle passera honom. Jodå, han var rejält sugen men hans tidsramar för påskens högtidligheter var i stramaste laget så det slutade med att han tog sin bil. Ibland är det svårt att få till det.

Vi mötte upp Acke i utkanten av Malmköping strax innan åtta på långfredagsmorgonen och styrde sedan kosan mot Nävekvarn på södra Tunaberg. Bilresan gjorde oss trots allt glada då vi noterade ormvråkar, sångsvanar, gäss och flera tranpar som ståtligt spatserade på åkrar och fält. Vi bestämde oss för att börja med Nävekvarnslingan av Sörmlandsleden och sedan fortsätta österut på etapp 37, så kunde Acke vika av och tillbaka för att möjligen ta den snabbare asfaltvägen tillbaka till Nävekvarn. Morgonen började underbart med gråmulna moln som lättade och sprack upp. Det var vår i luften och fåglarna sjöng för fullt. Sjungande bofinkar, talgoxar, gärdsmygar, koltrastar och gulsparvar. När vi kom upp på Nävekvarns klint hängde en mäktig havsörn i uppåtvindarna från branten och spejade ned över Bråviken. Superhäftigt! Tredje gången vi ser havsörn just där. Sedan var det bara att njuta av utsikten och den helt fantastiska stigen längs klintens rygg. Hällmarker och gamla vindpinade tallar i överflöd. Efter Pryssgårdens fiskeläge bjöds det på flera sjungande starar i den luftiga strandskogen. Bland hackspettarna hördes större hackspett, gröngöling och spillkråka. Temperaturen var skön och det var bara att skala av ett lager, långärmat för min del och kortbyxor för Kerstin. En bra början på en lång fredag minsann!

Den här rundan tar sin tid och det är klokt att avsätta en hel dag för den. Den är ansträngande. Och den är bara så fantastisk! Vi njöt av stigarna på etapp 37 och körde av gammal vana en del lokala stigar för att hela tiden få närheten till havet. Strax innan Lilla Uttervik var det tyvärr dags för Acke att vända tillbaka till Nävekvarn för hemfärd till Malmköping. Så synd, så synd, då grymt läckra stigar och vyer väntade. Menmen, påsken är grym. Vi tog farväl och tackade för synnerligen glatt och trevligt sällskap med löften om närstående återseende. Vid Lilla Uttervik vek vi av från leden för att springa den tre kilometer längre och alternativa sträckan på stigar och obanat längs med kusten över Galtviksberget bort till (Stora) Uttervik och därmed slippa tre kilometer tråkig asfaltslöpning som annars utgör Sörmlandsleden. Inne i skogen uppenbarade sig plötsligt en långsträckt ås av mosstäckta gamla block som utan tvekan härstammade från Strömshults marmorbrott i närheten. Tänk att vi missade detta när vi sprang här sist i höstas. Kerstin skulle givetvis upp och klättra för att känna känslan inför det stundande sololägret i Wales om några veckor. I skogen sjöng tofsmesar, svartmesar, kungsfåglar, bofink och någon enstaka korsnäbb. Ett korppar höll låda och gråtrutarnas klagande läten högt ovanför oss skvallrade om närheten till havet. Så himla häftigt att komma upp på höjderna med vidsträckt utsikt över Bråviken och de närliggande öarna, Mögö och Hargö. Den senare ön är speciell då dess östra del är toppigt hög med branta klippor som skjuter upp ur havet. Som en fästning. Snart nog var vi uppe på själva Galtviksberget med härlig utsikt österut mot Gullängsberget och öppna havet. På väg ner mot Utterviks småbåtshamn hörde vi stjärtmesars smattrande läte. Vi upptäckte snabbt två söta långstjärtade mesar och snart blev vi rejält upprymda då vi såg att de var i slutfasen av sitt bobyggande (se Ingemar Larson fantastiska bildserie på stjärtmes).

Efter Uttervik väntade etapp 39 som i mitt tycke är ledens läckraste etapp, men etapper är bara etapper på en karta. Hela sträckan från Nävekvarns klint i väst till Ålbäcken i ost är outstanding. Längs havet bjöds det på storskarvar, knölsvanar, storskrakar, ejder, trutar och skrattmåsar. Det märktes på stigen att det varit orienteringstävling i området alldeles nyligen. Väldigt upptrampat. Vi sprang på och njöt av stigen och fotostoppen blev många. Smolket i bägaren var att Kerstins nya 212:or i en halv storlek mindre inte satt bra på hennes fötter. Stortårna i kläm och blåsa på lilltån. Vi kör ju båda med 212:or i två olika storlekar (UK 7 på sommaren och 7,5 på vintern). Det positiva i kråksången var ändå att Kerstin nu kunde välja bort detta par för kommande långpass och köpa in ett par nya 7,5:or för de stundande flerdagarsäventyren hemmavid och i England.

Färden fortsatte över fantastiska Dragsberget med dess härliga mosstäckta hällmark med gammal luftig tallskog. Ropen av tranor och sångsvanar ekade långväga ifrån. Väl vid Mellsjön lyfte två tranor magnifikt helt nära. Så ståtliga och mäktiga de är! När vi kom till den nyanlagda våtmarken vid Järpsäter lyfte en havsörn och tog några svängar innan den satte sig i en tall lite längre bort intill våtmarken. Maffigt! Gäss och sångsvanar höll låda medan sånglärkan drillade i skyn. Snart nog fann vi oss klättrande upp mot Simonbergets långsträckta rygg av härligt mjukslipade och böljande hällmarker med häftiga vyer. Ett korppar höll till i bortesta branten och kom flygande längs med branterna i ögonhöjd! En dubbeltrast sjöng vemodigt i närheten. Norröver höjde sig Kummelbergets ruggiga runda topp. En dags ska vi besöka den toppen!

Väl i Koppartorp tog vi ett break och fyllde på vatten i församlingshemmets toalett. Med tanke på Kerstins ömmande tår bestämde vi oss för att skippa den annars så vackra gruvleden och istället mata fem kilometer grusväg till Kungstorp för att där ta av på det lokala motionsspåret till Nävekvarns IP och sedan avsluta sista biten med lite asfalt till Nävekvarn. På denna sträcka bjöds det på dagens höjdpunkt vad gäller fåglar då jag plötsligt hörde en sjungande trädlärka. Vi stannade förstås och plötsligt hade vi två sjungande trädlärkor ovanför våra huvuden. Dess sång är så ljuvlig och jag blir alltid så otroligt glad av att höra dem! Väl i Nävekvarn blev det förstås av tradition en fika på Konsum innan vi bytte om till torrt och satte oss i bilen. Och vad kan väl passa bättre än att stanna till i Nyköping och glida in på restaurang Ät. för att  avnjuta deras utsökta burgare i skön miljö. Sagt och gjort, så blev det. Vilken dag! Totalt noterade vi/jag 50 fågelarter under dagen!

Så, nu får bilderna äntligen förmedla dagen på sitt förträffliga och ordlösa vis!

160325b 160325c 160325d 160325e 160325f 160325g 160325h 160325i 160325j 160325k 160325l 160325m 160325n 160325o 160325p 160325q 160325r 160325s 160325t 160325u 160325v 160325w 160325x 160325y 160325z 160325zz 160325zzz 160325zzzz 160325zzzzz 160325zzzzzz 160325zzzzzzz 160325zzzzzzzz 160325zzzzzzzzz 160325zzzzzzzzzz 160325zzzzzzzzzzz