Maj 262018
 

001Det har gått tre dagar sedan genomförandet av den 86 år gamla klassikern Bob Graham Round i Lake District. Det tog 25 timmar och 40 minuter att beta av de 42 topparna och rundan landade på 107 kilometer och drygt 8000 höjdmeter i övervägande tuff stenig terräng där partier med lättlöpt underlag är lätt räknade. Detta var en utmaning som definitivt ligger utanför mina domäner och erfarenheter från tidigare löpäventyr och tävlingar. Aldrig tidigare har jag avverkat så många höjdmeter i ett svep och tidsmässigt har jag aldrig varit i rörelse så länge som 25 timmar och 40 minuter, utan max 16:17 (Zugspitze 100K/5400hm, 2013) respektive 16:31 (Black River Run 100 miles, 2015). Även om denna ”racerapport” handlar om mitt tidsmässigt längsta löpäventyr (flerdagars exkluderade) ser den ut att bli min mest kortfattade (som ni kommer märka blev det inte riktigt så, men det bjuder jag på). Delvis beroende på att lusten att skriva inte infunnit sig dagarna efter genomförandet i kombination med en sorts rädsla att börja analysera och ”skriva sönder” upplevelsen. Och sedan tanken ”Varför skriva en story överhuvudtaget och för vem gör jag det?” 

Så här på tredje dagen känns kropp och ben OK även om jag vet att det kommer att ta en vecka eller två innan jag är helt återställd. Däremot är jag mentalt och själsligt fortfarande inne i någon slags bubbla av melankolisk tomhet. Lite zombiestuk även om jag smälter in fint när jag går genom Keswick. En viss släng av detta post-adventure-syndrome har infunnit sig tidigare vid några tillfällen, men då av en mildare karaktär. Senast tomhetskänslan var så här påtaglig var efter femdagarstävlingen Dragon’s Back Race i Wales 2015. Både när det gäller BGR och DBR handlar det givetvis otroligt mycket om all fokus, förhoppningar, längtan, hjärta, oändligt mycket tid och många mil på tekniska stigar, mer specifik och varierad träning utöver löpningen samt minutiös förberedelse inför genomförandet och sedan själva den utdragna urladdningen i själva genomförandet. Den som håller på med någon form av uthållighetssport vet vad jag försöker beskriva, men att sätta ord på denna känsla och sinnesstämning är inte lätt. Enklast jag kan försöka beskriva känslan är som att befinna sig i ett mentalt gränsland, inte ledsen, inte glad, bara en obestämd tomhet eller kanske mer en slags lycklig sorgsenhet. Jag försöker inte mota iväg dessa känslor eller blunda för dem, utan bara genomleva tillvaron som den är. Processen går inte att skynda på utan den får ta sin tid. Det var därför skönt att komma iväg på rundan tidigt på vår vistelse och sedan bara få ”vara” i flera dagar och slippa vänta ytterligare. Livet går vidare och ett mentalt I-landsproblem har ingen dött av.

Jag kommer inte här och nu dra hela bakgrunden om Bob Graham Round eller min egen besatthet av denna runda sedan jag läste boken Feet in the Clouds för över fem år sedan. Detta har jag avhandlat i flera tidigare inlägg och den som är intresserad klickar sig enklast vidare till mitt föregående inlägg Bob Graham Round – finalrekning, som även innehåller en del länkar.

bgr_map2

Min plan har sedan hösten 2017 varit att göra Bob Graham Round (BGR) på egen hand, utan support och bära med mig all nödvändig utrustning och energi och ta vatten ur bäckarna längs hela rundan. Tanken har tidigare varit att göra BGR tillsammans med vännen Kerstin Rosenqvist, då vi bland annat rekat hela rundan (2014) och gjort ett seriöst försök för snart två år sedan men fick avbryta på svårnavigerade etapp 2 i riktigt skitväder. För Kerstins del har fokus legat på att genomföra åttadagarsäventyret Cape Wrath som går av stapeln just denna vecka. Tyvärr blev det inte så för hennes del av olika anledningar och hon bokade då in Lake District för ett eget försök på BGR. Vi pratade ihop oss och kom överens om att starta tillsammans och göra sällskap på BGR så långt det gick utan några förpliktelser gentemot varandra. På pappret går det ju alltid långsammare för två personer då man sällan eller aldrig har sina dippar (eller pigga löpglada stunder) samtidigt men å andra sidan finns det ofta en stärkande effekt att vara två eller fler som i sig kan vara avgörande. När det kommer till gemensamma löpäventyr av denna kaliber känner vi varandra rätt väl och vet hur vi fungerar (highs and lows) i tuffa situationer samtidigt som vi historiskt sett alltid varit väldigt jämna, även om Kerstin inte alltid tror sig vara i så bra form som hon faktiskt oftast är. Men säkert vet man aldrig förrän i själva momentet. Nåväl, vi bestämde oss i alla fall för att göra sällskap. Kerstin med inställningen om att ”bara” genomföra BGR medan jag själv hade lite större förhoppningar om att klara rundan under 24 timmar, men tidsaspekten var ändå av sekundär betydelse och inget mål för mig. Allt kan hända på ett BGR-försök och att bara ta sig runt är en bedrift. DNF är aldrig bra för självförtroendet, så runt ville jag till varje pris!

002

004

Vi tog varsitt morgonplan i måndags (21/5) från Arlanda till Manchester. Vi hann softa, äta och fika på flygplatsen innan vi tog tåget till Penrith och väl där 13-bussen till Keswick. Tre kvart senare installerade vi oss i rummet ”Great Gable” på Denton House. Planen var att kolla väderprognosen från MWIS (The Mountain Weather Information Service) och sedan välja dag. Vädret var vackert och somrigt och hade varit så sedan tre veckor tillbaka, vilket verkligen är ovanligt. Att sticka iväg på BGR redan på måndag kväll var uteslutet. Vi har gjort det misstaget en gång tidigare. Minst en vilodag efter resdag är ett måste. Utifrån MWIS prognos bestämde vi oss rätt snabbt för att starta BGR-äventyret klockan 22:00 på tisdag kväll den 22 maj. Väderprognosen såg ofärskämt bra ut (och skulle visa sig bli än bättre än utlovat). Så, resten av måndagen och stort sett hela tisdagen gick i soft glidartempo med promenader, fika och besök i diverse outdoorbutiker, särskilt toppbutikerna Kong Adventure och Needle Sports där personalen är löpare och har full koll på BGR. Jag inhandlade ett par grymt sköna Patagoniashorts då min trotjänare av märket Ronhill håller på att gå upp i sömmarna. Vi båda fick bra med sömn mot tisdagen men valde att vila flera timmar på rummet på tisdag eftermiddag och kväll. Kerstin hade kollat med vår löparkompis Sabrina Verjee, som bor och verkar i Lake District, om hon var sugen att haka på någon av etapperna. Sabrina bestämde sig för att möta upp vid Moot Hall och göra oss sällskap på hela etapp 1. Vi packade våra ryggor och det är ju så att BGR handlar lika mycket om att äta och få i sig energi som att klättra och att springa utför, om och om igen, i ett helt dygn. Ombytt och ryggan färdigpackad la jag mig i sängen för en sista timma vila. Tjugo i tio vandrade vi bort till torget i Keswick och Sabrina var redan på plats. Hon frågade vilket tidsupplägg vi tänkt använda för rundan och vi svarade ”23-timmarsschemat”. Hon nickade och log.

003

Så blev det nedräkning och klockan 22:00 dunkade vi händerna i Moot Halls trädörrar och satte på GPS-klockorna. Solen hade gått ner och det var vackert skymningsljus. På med pannlamporna. Skön temperatur och fläktande vindar. Vi körde kortbyxor och jag hade långärmat från start medan Kerstin hade kortärmat och vindjacka. Det var obeskrivligt skönt och närmast förlösande att äntligen få ge sig iväg på Bob Graham Round. Som jag längtat efter denna stund. En lång väntan var över. Kerstin och Sabrina sprang och småpratade medan jag befann mig i min egen lilla bubbla, avslappnad med ett leende. Vi gick i de branta partierna uppför Latrigg och joggade när det planade ut och så fortsatte det fram till basen av Skiddaw, rundans första topp då vi valt att göra rundan medsols. En lång och tidskrävande klättring mot själva toppen. Men vi belönades med ett stjärnklart himlavalv, lysande halvmåne, Keswick som glittrade långt därnere och bäst av allt: inte mycket till vind eller ens en molntuss när vi närmade oss toppen! Synonymt med Skiddaw är annars halv storm, låga moln och pissig sikt. Oavsett vindriktning erbjuds det aldrig någon som helst lä uppe på Skiddaws höjder. Nu låg istället molnen som ett bomullstäcke nere i dalen mellan Skiddaw och Blencathra. Inte att förglömma är den där underbara tystnaden som bara den får en att fyllas med ro. Handen på det murade röset och topp #1 var avklarad!

005 006 007

Ni kan vara lugna. Jag har inte tänkt avhandla varje topp för vem kommer minnas och hålla isär namnen på alla de 42 topparna? Nå, jag hade gjort en hel del noteringar och memorerat det mesta sedan rekningen två veckor tidigare. Det gäller att ta av exakt rätt i 90 grader mot nästa topp, Great Calva, för att undvika ljunghelvetet längre ner i dalen. Vi gjorde det galant och hittade den långa grästungan. Great Calva är lägre än de övriga topparna och var inbäddad i de låga molnen och på en gång inser man svårigheten att navigera i dimma och sikten som försämras än mer i pannlampans sken liksom perceptionsförmågan. Den här sträckan brukar normalt vara rätt sumpig men var nu väldigt upptorkad efter de gångna veckorna med sol och värme samt ytterst lite regn. Vi plockade toppen och fortsatte ner i dalen för vidare färd mot Blencathra. Här var det dock sumpigt och blött. Sjönk ner till knäna i torvsump vid några tillfällen. Blev riktigt kall om fötterna under den långa vägen upp till Blencathra men visste att så fort det bar utför skulle fötterna få jobba och bli varma. På toppen av Blencathra stod vi och njöt i mörkret. Det är något särskilt med att färdas i mörker, särskilt en natt som denna. Sedan bar det utför den brutala och närmast oändligt långa men läckra Hall’s Fell ridge ned till Threlkeld. Tror jag hörde Sabrina utbringa ”Oh God, I hate this ridge!” minst tre gånger. Kerstin skulle däremot bytt ut ”hate” mot ”love”.

008

Väl nere efter den långa, tuffa och hamrande utförslöpan fyllde vi på med vatten i bäcken. Etapp 1 avklarad och vi hade 15 minuter tillgodo på 23-timmarsschemat. Vi tog farväl av Sabrina och tackade för sällskapet samtidigt som hon gav oss varsin GU espressogel, i brist på riktigt kaffe.

Etapp 2 och den långa klättringen uppför Clough Head väntade. Jag hade beslutat att använda stavar på tre branta långa klättringar och Clough Head var en av dessa. Det enda raka med dessa klättringar är att bara nöta på i ett stadigt tempo, utan att pressa för hårt. Och att passa på att äta. Jag tog en banan och en halv wrap på uppfärden. Etapp 2 består av 12 BGR-toppar och alla ligger som ett pärlband på en drygt 13 km lång bergsrygg i nord-sydlig riktning. Med en snabb titt på kartan kan man lätt tro att det bara är att springa på och beta av topparna en efter en, men sträckan bjuder ändå på över 1800 höjdmeter. Men vad gjorde väl det en natt som denna?! Vi visste dessutom att vi skulle få uppleva en vacker gryningen längs denna långa häftiga bergrygg. Vyn från Great Dodd var magisk med natten som började övergå i gryning. Skiftningar i svart och blått med en bred dovt röd rand längs horisontlinjen österut och i alla dalgångar öster om bergsryggen lågt ett fluffigt molntäcke. Det kunde lika gärna varit blanka havsvikar. Det var ett sant privilegium att få färdas där och beta av topp efter topp medan en ny dag höll på att födas ur nattens mörker. Klockan tre på natten sjöng sånglärkorna redan för fullt ovanför oss medan stenskvättornas knastrande sång ekade bland stenfält och branter. Sann poesi som inte går att beskriva i ord.

009 010 011

Strax efter Nethermost Pike började jag känna mig låg på energi och flaggade för ett stopp på ett par minuter. Klämde två SIS-gel, en snickers, några dextrosol och en salttablett (Hammers extreme-variant). Den här typen av utmaning är förrädisk då det inte bara handlar om distansen utan närmast konstant ansträngningsnivå med alla klättringar (höjdmeter), sugande utförslöpor och lång tid ute. Att slarva med energiintaget på en sådan här utmaning straffar sig snabbt och oåterkalleligt. Energin kickade in och den fantastiska gryningen gjorde sitt. Vi hade dessutom tagit alla toppar utan problem men när det kom till de simpla (läs lömska!) rösena Watson’s Dodd och Stybarrow Dodd tog vi det säkra före det osäkra och checkade position mot GPS. Spot on. Vi fyllde på med vatten vid Grisdale Tarn och därefter var det dags för den läckra toppen Fairfield, som den lilla sadisten Bob valt att inkludera. Det är ingen topp-på-vägen utan en lång klättring upp och sedan samma väg tillbaka. Fördelen var att vi kunde lägga av oss ryggorna innan vi stack upp och ned. Ljuvligt! Mmm, tänk om vi ändå haft support och sluppit bära all denna energi, utrustning och vätska. Det skulle ha underlättat vår färd radikalt om man säger så.

012

Gamla minnen kom till tals och det har tagit ett tag att bli vän med Fairfield efter vårt fatala misstag med navigeringen där under tredagarstävlingen GL3D för fyra år sedan. Nu var det istället som en gammal vän som bjöd in oss och uppe på den platåliknande toppen steg solen upp över horisontlinjen. Stillheten, den tilltagande värmen, täcket av moln som dolde dalgångarna, bara vi och fåren däruppe. Ett vackert ögonblick jag kommer att minnas länge!

Nähä, ner igen och sedan uppför Seat Sandal och därefter den långa men inte alltför branta utan rätt snälla grästäckta utförslöpan till Dunmail. Etapp 2 avklarad och vi hade bara tappat fem minuter och hade 10 minuter tillgodo på 23-timmarsschemat. Vi fyllde på med vatten och gömde våra starka pannlampor med tunga batteripack i en dikestrumma.

013 014 015

Så, bara att ge sig på klättringen upp mot Steel Fell och bita i rundans avgjort tuffaste och mest krävande etapp, särskilt som vi redan hade åtta timmars färd i benen. Sol och klarblå himmel bidrog till en angenäm klättring och när vi kom upp var det läge för ett snabbt ombyte till T-shirt samtidigt som jag blev uppvaktad av en väldigt nyfiken och söt Herdwick-tacka. Snabbt intag av energi och en första kapsel med 200mg kaffein. Eftersom jag kan denna kluriga etapp utan och innan efter fyra rekningar de senaste åren tog jag över lotsningen som Kerstin skött för etapp 2. Bra teamwork.

016

Etapp 3 bjuder inledningsvis på en hel del skön löpning med vackra vyer och normalt blöta och sumpiga områden längs knappt synlig stig var nu reäljt upptorkade. Etapp 3-4 hör till mina absoluta favoriter även om de är tuffa och vilda. Det flöt på fint och vi njöt av landskapet och det sagolika vädret. Vi skötte energi- och vätskeintaget rutinerat. Vid High Raise träffade vi tre löpare (som förmodligen rekade BGR) och de fattade direkt vad vi var ute på för uppdrag och peppade oss rejält. Så cool! Vi betade metodiskt av topparna med samlingsnamnet Langdale Pikes och kom slutligen efter skön (torr) mosslöpning till bäcken Stickle Gill. Nu väntade den riktigt tuffa delen av etapp 3 fram till Wasdale. Här drack jag rejält, fyllde på flaskorna och satte GPS-klockan på laddning så att den skulle räcka hela vägen till Keswick. Vid Stickle Gill gjordes nog äventyrets enda misstag och det var att Kerstin glömde att fylla båda sina flaskor med vatten, utan bara en. En kritisk sträcka där den enda säkra bäcken med vatten kommer först någon kilometer innan etappslutet i Wasdale. Misstag görs, men de kan bli dyrköpta i slutändan.

017 018 019 020

Efter att ha avverkat Rossett Pike bar det av uppför på den närmast osynliga zigzag-stigen upp till Bowfell, den första av sju toppar på det karga och otroligt steniga Scafell-massivet. Under den grymt tekniska och krävande löpningen svagt utför mot Esk Pike kände jag av en molande om än svag smärta på utsida vänster knä (muskeln som fäster i iliotibialbandet). Det var ingen skärande smärta som vid löparknä, men ändå tillräckligt för att jag skulle grimasera så fort det bar utför det minsta. Och så skulle det förbli i stort sett på resten av hela rundan. Resultatet blev att jag började kompensera och högerbenet fick ta mycket stryk för att avlasta vänster ben, vilket innebar att höger knä började ömma rejält redan i slutet av etapp 3. Som sagt, allt kan hända på en sådan här utmaning, men man vet aldrig på förhand vad. Det är bara att bita hop.

021 022 023

Halvägs in på etapp 3 började givetvis fötter, ben och rygg streta och strama. Men vi vet ju båda att det går till en viss gräns sedan dröjer det innan (och om) det blir överjävligt. Många faktorer spelar in. Dock kände jag (och även Kerstin) att trots väldigt mycket backträning hemmavid (+ Mallorca och Lake District veckorna innan) med fokus på utförslöpning så började ändå framsida lår strama ordentligt. Detta tillsammans med smärtan i vänster knäveck gjorde att jag inte kunde släppa på avslappnat i det tempo jag önskade. Trist eftersom jag älskar utförslöpning och det faktum att det är på utförslöporna man vinner mest tid. Sliten blir man hursomhelst och det är bara att nöta på. När vi nådde Bowfell hade vi varit på ute på rundan i 12 timmar. Vi tog topp efter topp medan solen stekte och vi var tacksamma över varje sval vindpust. På Scafell Pike var det inte många människor trots kanonvädret. Kerstin hade det tufft då hennes vatten var slut och att få ner energi utan vatten under dessa omständigheter är väldigt svårt. Jag tröstade henne med att det förhoppningsvis rann lite vatten i ravinen upp till Foxes Tarn samtidigt som hon bävade just för den klättringen. Själv hann jag med den två gånger under rekningen i början av maj. Vi har alla våra egna hjärnspöken och det var trots allt fyra år sedan Kerstin gjorde just den delen, även då i stekande sol och vattenbrist. Jag drack mitt sista vatten på Scafell Pike och det var med stor lättnad för oss båda att det rann lite klart, kallt och supergott vatten i ravinen upp till Foxes Tarn. Vi tog flera korta micropauser på väg upp till Scafell, sista toppen på etapp 3. Sedan väntade den oändligt långa utförslöpan till Wasdale. Det finns ett talessätt för de som ger sig på BGR som lyder: ”There is NO easy way out of Wasdale!” (oavsett man väljer att göra rundan med- eller motsols). Där och då med vagt smärtande knä och stramande framsidor lår blev även motsatsen uppenbar, att det fasen inte heller finns en lätt väg ner till Wasdale. Lyckligtvis kunde vi spara våra ben i det brantaste partiet där vi tog oss ner i en lös flod av sten och grus. Det var nästan som att surfa ner. Klart cool! Men det blev till att tömma skorna efteråt.

024 025

Vad vi drömt om de senaste timmarna var att campingkiosken i Wasdale skulle vara öppen när vi kom fram. Personligen längtade jag innerligt efter en glass och en kall läsk av något slag. En kopp kaffe skulle nog också vara välkommen. När vi till slut rullade in på campingen visade det sig att National Trust hade något evenemang i området. De hade smällt upp en liten hobbitstuga med veranda och två solstolar samt en foodtruck. Tre snubbar och en border collie välkomnade oss och ena snubben log brett och kläckte ur sig ”Ah, you must be Bob Graham Rounders!” ”Yes, but very tired ones. Do you possibly have ice cream and cold drinks?” Visst hade han det! Blev en Solero och en Pepsi på stående fot. Av med skorna och strumporna och sjönk vi ned i solstolarna på den soliga träverandan. Gud så skönt! Farligt skönt! Kerstin var fortfarande märkbart tagen, dels för att hon inte fått sig energi och vatten på 2 1/2 timma och dels något med tryck över bröstet och andningen, som gjorde henne orolig. Hon var inne på att bryta där och då. Jag tyckte att det vore synd när vi kommit så långt. Själv tänkte jag fortsätta och etapp 4 innebär mycket klättring och väl i Honister med den avslutande ”lätta” etappen lägger man ju inte av såvida man inte bryter benet eller får en stroke. Det tidsmässiga tillgodohavandet var uppätet och vi hade förlorat 35 minuter på 24-timmarsschemat. Nu var inte sub24 ett primärt mål utan bara en bonus så jag föreslog att vi tog en lång paus, vilade och åt, innan Kerstin fattade ett slutgiltigt beslut. Vi beställde varsin dubbelmacka med mycket smör och massor av flottig bacon och en till dricka. Gissa om kroppen jublade? Det blev en timmas rast på verandan som kickade igång både mig och Kerstin, som bestämde sig för att fortsätta. Gott!

Nu väntade bara mardrömsklättringen upp för branta Yewbarrow. Segt och sakta, steg för steg, en micropaus här, en där, lite energiintag och så efter en lång stigning på knappt synlig stig nådde vi så platån och snart nog även toppen där det blev en kort paus. Red Pike nästa. Lång men inte så brant klättring. Check. Steeple nästa, som liksom Fairfield är en mental prövning, en avstickare fram och tillbaka, men ändå en liten favorittopp som ligger anonymt för sig själv. Därefter återstod bara tre mäktiga toppar: Pillar, Kirk Fell och Great Gable. Efter dem kan man andas ut mentalt och även fysiskt då de efterföljande sex och sista topparna är jämförelsevis snälla. Men än var vi inte där och man ska akta sig för att blicka alltför långt fram. En topp i taget.

026 027 028

Efter Wasdale var det tryckande hett och de svalkande vindpustarna få. Även om vi vätskat upp gick mitt vatten åt även om jag ransonerade. Jag visste dock att det skulle komma några gölar vid och på Kirk Fell och Great Gable så jag var inte orolig. Pillar är en fin och speciell topp och vi gjorde ett kort stopp där. Kände mig rejält sömntrött så fort jag satte mig och tog dygnets andra kaffein-kapsel. Vi mötte två löpare och bytte några peppande ord innan vi rullade iväg på en skön lång gräslöpa mot Kirk Fell. Framme vid dess bas såg gölen där fin ut även om grodyngel simmade omkring medan virvelbaggar tycktes åka vattenskoter på ytan. Vi sköljde av oss och fyllde våra flaskor samt droppade i Xinix Aquacare då det var en hel del spår av får intill gölen. Jag packade ihop stavarna innan klättringen uppför Kirk Fell som innebär mycket och läcker scrambling. Det började bli sen eftermiddag och temperaturen blev alltmer behagligare. Innan den långa krävande klättringen uppför Great Gable gjorde vi ett stopp på min begäran då jag ville trycka i mig massa energi i förebyggande syfte. Det blev flera nötcréme, fem sex dextrosol, några bloks och 5-6 lakritspudrade dadlar. Nu var det bara att köra! Och vi nötte på och betade av mäktiga och mödosamma Great Gable samt de tre topparna innan Honister Pass där vi tittade in på YHA-hostelet. Baren var öppen så jag tog en Pepsi, Kerstin likaså och en Twix. Farligt varmt och mysigt därinne. Inte bra. På med vindjackor och våra enklare pannlampor, då vi lämnat våra ljus- och batteristarka i Dunmail.

029 030 031 032

Det började skymma så sakta och vi anträdde så den sista etappen och den långa men lättgångna klättringen upp till Dale Head där det bjöds på läcker solnedgång. Sträckorna till de två sista topparna, Hindscarth och Robinson, bjuder på snäll löpning och inte alltför långa eller branta klättringar. Vi kom in i något slags glädjefullt flow och sprang och småpratade. Som en liten tröst plockade vi den sista och 42:a toppen (Robinson) inom 24-timmarsgränsen. Och solen, ja, den hade precis gått ner bakom bergen. Så, nu var det bara att ta sig till Keswick snabbast möjliga väg och tempo. På med pannlamporna och sedan var det bara att rulla på utför och så en sista brant nedstigning via lös scree. En och en halv kilometer avkopplande gräslöpning på flacken innan det var dags för asfaltlöpning de sista sex kilometerna till Moot Hall i Keswick. Som jag hatar asfalt och just den sträckan. Det sjuka är ändå att vi matade på i 6-tempo efter nära 25 timmar bland bergen och närmare 40 timmar utan sömn. Men vägen ville ju aldriiiig ta slut och även den i dagsljus fina breda stigen över ängarna mellan Portinscale och Keswick kändes evighetslång. Men skam den som ger sig och till slut var vi inne i Keswick och några minuter senare dunkade vi våra händer i Moot Halls trädörrar. Yes! 25 timmar och 40 minuter sedan vi senast stod där, då med förhoppningsfulla hjärtan och ben laddade med längtan, men efter fullbordan fanns mest bara en tacksamhet att det hela var över. Längtan efter en dusch, mat och och skön säng var det primära där och då. Tro mig det var så fantastiskt underbart att få krypa ner under täcket nyduschad och mätt efter en delikat engelsk ale and beef paj. Somnade på stört och sov som en klubbad BGR-säl till sjusnåret på torsdag morgon. En dröm hade gått i uppfyllelse och jag behövde inga drömmar den natten.

033 034 035 036

Ytterligare ett par dagar har gått sedan jag skrev ovanstående i Keswick i lördags den 26 maj. Jag har nu landat i dubbel bemärkelse, hämtat katterna och slutligen kommit hem till min lilla lya. Återhämtningen har gått bra, särskilt fysiskt. Vår bedrift har sjunkit in, tomheten har ersatts av ett harmoniskt lugn, skrivandet har gjort sitt och ibland får man bara låta det ta sin tid att smälta och bearbeta intrycken. Jag är supernöjd med min insats och genomförande av Bob Graham Round och jag är glad att jag tog mig runt och i gott sällskap med Kerstin. Jag tror inte att jag kunnat gjort rundan annorlunda. Jag fick aldrig någon energidipp och det enda jag egentligen fick ett kvitto på är att jag hade behövt köra än mer backpass med fokus på utför och även mer benstyrka. Tyvärr är det ju helt omöjligt att få till riktigt långa utförslöpor i Mälardalen. Vädermässigt kunde vi inte fått bättre väder och tillsammans med torrt i markerna, vatten i bäckarna och ormbunkar som bara var decimeterhöga var förutsättningarna extremt optimala. Trots optimala förutsättningar blev det inte sub24, men det var aldrig det primära. Dagarna efter vårt genomförande gjordes två seriösa försök av andra med support och hela baletten, men båda fick tyvärr bryta i Wasdale (The grave yard of Bob Graham Round attempters). Pratade med ena tjejen på söndagen och det var stormbyarna (bra väder i övrigt) på topparna och till slut hennes slutkörda knän som fick henne på fall. Trots det var hon vid gott mod och avundsvärt entusiastisk och ville veta allt om vårt upplägg. Det här var bara början för henne och den entusiasmen kommer en dag att ta henne runt under 24 timmar, inte minst med den grymma support hon hade.

Både Kerstin och jag var väldigt bestämda direkt efter ”målgång” och dagen efter (av förståeliga skäl): ”Skönt, nu har vi äntligen genomfört BGR och kan lämna rundan bakom oss!” Men, jag vet att vi båda på varsitt håll ändå börjat leka med tanken om ett nytt försök, men med fokus på sub24. Så, min besatthett av BGR har nog inte lämnat mig helt, jo, den har bara övergått i något annat. En slags längtan, för de magiska bergen i Lake District kommer jag aldrig att tröttna på. Om tre veckor är jag där igen, men det är ett annat kapitel av blanka oskrivna blad som inte hör hit.

Här nedan följer vår rutt och den som är intresserad av GPX-filen kan ladda ner den här (27 MB)

Ha en skön sommar!

Niklas

GPS-rutt

 

Maj 122018
 

180430aEn vecka har snart passerat sedan hemkomsten från ett lyckat äventyr i Lake District, 30/4-6/5. Syftet med besöket i Lake District och dess magiska berg var inte att söka äventyret utan att fräscha upp minnet och reka rutten för Bob Graham Round då jag kommer att göra ett helhjärtat försök på BGR vecka 21 (om lite mer än en vecka) och förhoppningsvis tillsammans med Kerstin Rosenqvist. Nå, ger man sig iväg på en veckolång rekningstrip till Lake District får man sig äventyr till livs, vare sig man vill eller inte. Ja, det beror givetvis på hur var och en definierar begreppet äventyr. Livet i sig är ju ett äventyr och är man nyfiken av sig kan även var dag bli ett äventyr, men vi lämnar de filosofiska aspekterna kring detta för denna gång. Äventyr blev det hursomhelst!

De av er som känner mig sedan tidigare eller läst mina inlägg på denna blogg de senaste åren behöver förmodligen ingen närmare förklaring av vad Bob Graham Round (BGR) är för något, men för er som inte har en blekaste kan en snabb förklaring vara på sin plats.

Kort fakta om Bob Graham Round
En ”runda” som utgörs av 42 bergstoppar i Lake District, drygt 106 kilometer och 8000 höjdmeter som ska avverkas på max 24 timmar. Det är ingen tävling utan en utmaning som du kan välja att genomföra när du själv önskar. Det är ingen markerad led utan rundan består av smala till breda stigar samt stiglösa partier som länkar samman topparna ifråga. Karta och kompass är ett måste. Av tradition startar (och slutar) man vid Moot Hall i Keswick och man kan själv välja när på dygnet man vill starta och om man vill genomföra rundan mot- eller medurs. Denna utmaning föddes 1932 genom gästhusägaren Bob Graham, därav namnet. Egentligen hade han planerat att göra ”rundan” redan 1931, men fick ställa in äventyret på grund av yttersta dåliga väderförhållanden. Enligt initierade källor ingick inte Great Calva i den ursprungliga planen, men eftersom antalet toppar skulle motsvara Bobs ålder, slängde han in Great Calva till genomförandet 1932, för att antalet toppar skulle bli lika med hans ålder på 42 år.

180430b

Märkligt nog dröjde det hela 28 år tills nästa person klarade rundan under 24 timmar, men det berodde snarare på att bedriften och utmaningen i sig fallit i glömska. Sedan 1960 har en mängd löpare (fell runners) genomfört BGR och till och med 2017 är totalt 2170 personer inregistrerade i Bob Graham 24 Hour Club. Många har dock genomfört rundan osupportat, utan avsikt att bli medlemmar i nämnda club. För att bli invald i cluben och få det fina diplomet krävs att den som genomför BGR har support/vittnen. Andemeningen med support är dock att stärka samhörigheten och framför allt att hjälpa varandra, lite karma och give forward. Drygt 200 personer gör ett försök varje år och 1 av 3 lyckas.

För den som vill fördjupa sig i Bob Graham Round rekommenderar jag två böcker och ett häfte. Annars kan jag rekommendera den halvtimmeslånga filmen om Tony Holts förberedelser och försök BGR som las ut på nätet förra året eller varför inte den färska och läsvärda storyn från Charles och Damians BGR-försök.

180430c

En gång för alla
Inför en fullständig rekning av BGR på två dagar med övernattning i Great Langdale tillsammans med Kerstin Rosenqvist i juli 2014 skrev jag i det inlägget bland annat följande:

”Sedan jag läste Richard Askwiths bok Feet in the Clouds och hans parallella berättelse om sin besatthet av Bob Graham Round förra våren samt dreglat över fotografiska vyer från Lake District i magazinet Trail Running de senaste åren har jag alltmer snöat in på de engelska bergen. Varför låta våta drömmar vara just drömmar? Varför inte förverkliga dem? Även om det handlar mer om regnvåta drömmar. Nå, detta med Bob Graham Round har dock fått mogna fram och jag har medvetet haft en långsiktig plan. För Richard Askwith tog det fyra försök innan han lyckades genomföra BGR under 24 timmar. Varför ha bråttom? Bättre att vara seriös och metodisk i sina förberedelser. Så är det i alla fall för mig när jag väl går in för något fullt ut. Tålmodig målmedvetenhet. Nå, till saken. Innan jag ens fattade ett beslut att en gång göra ett seriöst och helhjärtat försök på BGR behövde ”rundan” självklart rekas.”

Sedan den gången för fyra år sedan har det blivit många besök till Lake District för andra utmaningar och tävlingar men även rekningar av BGR och ett helhjärtat försök i maj 2016, som tyvärr fick avbrytas på grund av skitväder i natten på etapp 2. Bittert värre!

Hösten 2017 bestämde jag mig för att en gång för alla att gå all in 2018 och genomföra BGR. Allra helst under 24 timmar, men ett genomförande över 24 timmar skulle också vara tillfredsställande. Bokade tre flygresor till Manchester spridda över maj och juni 2018. Det blir så mycket billigare om man är ute i god tid.

För att lyckas med Bob Graham Round krävs självklart de fysiska och mentala förutsättningarna och förberedelserna, grundläggande navigeringskunskaper och lokalkännedom. Att bara åka över och göra ett försök på BGR utan någon som helst lokalkännedom eller rekning är enligt mig dömt att misslyckas, såvida du inte är en otroligt stark bergslöpare och tillika skicklig orienterare. Sedan är det ju bara så att på en utmaning av denna magnitud så lär det inträffa ett och annat, men man vet bara inte vad, så ”förvänta det oväntade” brukar vara mitt mantra (som följt mig genom livet som fågelskådare).

Näväl, huvudsyftet med detta besök var att köra igenom alla fem etapperna av BGR, om inte alla så absolut de två tuffaste och vildaste i sammanhanget, etapp 3 och 4. Körde bland annat igenom 3/4 av etapp 3 förra året men ville verkligen få till de båda i ett svep denna gång för att känna mig lugnare inför ett helhjärtat försök längre fram.

Den existerande kartan över Bob Graham Round från Harvey maps baserar sig på författaren Richard Askwiths rekningar, beräkningar och genomförande med ett tidsschema på 23 timmar. Jag har inte för avsikt att göra något sub20-försök utan bara att klara hela rundan i ett svep och allra helst under 24 timmar, så för mig är ett 23-timmarsschema perfekt. Det handlar om att disponera rundan smart och hela tiden ligga nära tidschemat, utan att låta sig distraheras av tid, bara hitta ens eget flow och tempo.

180430d
bgr_map

Så, jag tog halvåtta-planet med SAS från Arlanda till Manchester enbart med en rygga som handbagage. Från Manchester airport blev det en 2 1/2 timmas tågresa till Penrith och därifrån buss mot Keswick (hann med 13:18-bussen utan problem).

Etapp 1 — 30/4 och 1/5
Eftersom vädret var helt fantastiskt (om än kyligt) var det bara att utnyttja eftermiddagen på bästa sätt. Precis som i svenska fjällen kan vädret växla snabbt i Lake District, inte bara från dag till dag utan även under en och samma dag. Jag valde därför att hoppa av bussen i Threlkeld, en halvmil innan Keswick (som skulle bli min bas under hela vistelsen). Den lilla byn Threlkeld är så kallade ”supportpoint” mellan etapp 1 och 2. För nedstigningen från tredje toppen, Blencathra, på etapp 1 har jag alltid använt den smala vindlande stigen på ridgen av Hall’s Fell. Läcker men tuff och det hårda underlaget och stundtals grym lutning sliter hårt på framsida lår. Jag har hört att många kör en alternativ väg (obanat) som kallas ”Parachute drop”, vilken går parallellt med Hall’s Fell ridge. Den ska vara betydligt snabbare, men brantare och vanskligare navigeringsmässigt i mörker. Det alternativet ville jag givetvis testa!

Det var underbart att få klättra till toppen av Blenctahra längs den läckra ridgen. Som jag längtat! Det bjöds på korp och ett par ormvråkar och totalt tre vackra ringtrastar i branterna! Tog en tur bortåt Blease Fell innan det var dags att reka nerfärden via ”parachute drop”. Brant, men med mjukare underlag och mindre slitsamt för fötterna jämfört med ridgen, dock tappade jag höjd och droppade alltför långt ned längs höjdtungan ner i ravinen. Sista tredjedelen bestod av ljung, vilket inte är en höjdare och som river duktigt på benen. Insåg att jag behövde reka nedfarten än en gång för att testa att hålla en bättre linje hela vägen ner. Det fick helt enkelt bli etapp 1 följande dag. Väl nere i Threlkeld blev det en gofika (latte och scones) på det trevliga fiket innan jag tog bussen till Keswick och väl där checkade in på Denton House, som blivit mitt favoritboende i Keswick. Fick rummet ”Skiddaw” helt för mig själv i tre nätter! Gjorde den lilla pittoreska staden. Hälsade på de trevliga människorna inne på Kong Adventures (förmodligen Europas bästa och välsorterade butik med löpprylar) och så förstås en fika på ”stamhaket” Java intill Moot Hall.

På tisdag morgon bar det av på etapp 1 och jag upptäckte då att de återuppbyggt bron över floden Greta, vilken spolades bort (med mycket annat) under översvämningskatastrofen i Lake District 2015/2016. Bra, då sparar man 2-3 minuter när det blir dags för ett försök. En annan del i och med rekningarna var också att försöka hålla ett förväntat BGR-försök-tempo. Det var bara att nöta på uppför mot toppen av Skiddaw och som förstås var insvept i moln, vilket innebär reducerad sikt och dimma. Det bjöds på spelande storspov, vilket värmde hjärtat. Och blåser, ja, det gör det i stort sett alltid på Skiddaw och då pratar vi hård blåst. Av alla mina besök på Skiddaw har jag bara varit med om en enda gång med svaga vindar och sol. Det var bara att dra på sig vindjackan.

Inte för att skryta, men jag är väldigt bra på att memorera terrängen som jag rör mig i och det är därför jag verkligen föredrar att reka en rutt när det kommer till en utmaning som denna. En karta är bara en karta och kan aldrig ersätta lokalkännedom. Alla eventuella missar i navigeringen kostar tid och energi, vilket kan grusa ett försök totalt. Senast jag körde igenom etapp 1 var 2016 med Kerstin. Då gjorde vi den i mörker och navigerade klockrent och låg 15-20 minuter före tidsschemat i Threlkeld. I dagsljus memorerade jag nu den bästa linjen (med minst ljung) mellan Skiddaw och Great Calva. Som sagt, det är bra att reka, för nu hittade jag en relativt nytrampad stig längs med floden Caldew (som ska korsas) i dalen mellan Great Calva och Mungrisdale Common. Den gamla BGR-stigen går genom lårhög ljung och verkar inte alls gälla längre. Sedan var det bara att nöta på i sumpigt underlag uppför till Blencathra. Den här etappen är den avgjort sumpigaste på hela BGR och har det regnat rikligt dagarna innan suger underlaget otroligt mycket energi och det kan dessutom vara trixigt att ta sig över bäcken Caldew.

Efter att ha bockat av Blenctahra bar det av mot Blease Fell för att efter 400 m ta av utför längs parachute drop. Denna gång hittade jag en bra och väldigt rak linje. Klart snabbare (ca 10 minuter) än Hall’s Fell ridge, men i mörker utan stigar finns en klar risk att denna marginal i tid äts upp helt och att det till och med finns risk för trampa snett då det är svårt att se underlaget bland all ljung på den avslutande delen. Lutar nog att det blir ridgen i alla fall när det är dags, som ju dessutom är så mycket läckrare. De små momenten med glädje kommer att behövas när allt tycks mörkt.

Nådde etappkorsning i Threlkeld med 15 minuter tillgodo på 23-timmarsschemat (flera rekstopp inkluderat). Avslutade förstås med en gofika i Threlkeld innan jag tog bussen tillbaka till Keswick där jag softade resten av eftermiddagen och kvällen.

Etapp1 180501a 180501b 180501c 180501cc 180501d 180501e 180501f 180501g 180501h 180501i 180501j 180501k 180501l 180501m 180501n 180501o 180501p

Etapp 5 — 2/5
Tog morgonbussen till Honister Pass som är en ”supportpoint” mellan etapp 4 och 5. Den avslutande delen på BGR bjuder inte på några svårigheter navigeringsmässigt men den långa biten upp till Dale Head lär sätta kropp, energireserver och det mentala på prov den dagen jag (förhoppningsvis) kommer dit efter att ha klarat etapperna 1-4. Nå, etappen ifråga bjuder på skön löpning och jag ville testa en alternativ väg, som kanske inte bjuder på så väldigt mycket tidsvinst men man kommer ner från bergen tidigare och kan slappna av helt och bara löpa på flacken hela vägen till Moot Hall i Keswick. Detaljer som spelar in i slutändan. Njöt av löpning på etapp 5 fullt ut! Tog asfaltalternativet på slutet och hade glömt bort hur jäkla tråkig och monoton den sträckan är. Visst, man kan mata på i ett högre tempo, men om tidsmarginalen är god att nå Moot Hall på ett försök kommer jag utan att tveka att ta det andra alternativet, som i stort sett bara går på stig med vackra vyer.

Kom till Moot Hall med drygt 40 minuter tillgodo på 23-timmarsschemat, men eftersom detta är den avslutande etappen kommer det gå långsammare den dagen jag förhoppningsvis kommer så långt på ett försök. Eftermiddagen i Keswick blev soft med läsning och promenader, fika och så. Kollade förstås MWIS (Mountain Weather Information Services) för nästkommande dags prognos. Vore grymt att få göra etapp 3-4 i ett svep då just dessa är svåra att få till logistikmässigt utan långa transportsträckor till fots. Prognosen såg lovande ut med 70% chans till molnfria toppar och enbart några passager med duggren. Bestämde mig för att ta etapp 3-4 nästa dag.

Etapp5 180502a 180502b 180502c 180502d 180502e 180502f 180502g 180502h 180502i 180502j

Etapp 3 — 3/5
Tog första morgonbussen mot Ambleside och hoppade av i Dunmail, vilken är ”supportpoint” mellan etapp 2 och 3. Det var en sådan där fantastisk morgon med fläktande vind, sol, spridda moln, frisk och härligt sval luft. Minns i skrivande stund att jag associerade till eller snarare kände mig förflyttad till de svenska fjällen. Det kändes så bra!

Ingen idé att vila på stavarna utan det var bara att andas in stämningen och luften och ta sig an den branta klättringen uppför, ett steg i taget, till dagens första BGR-topp, Steel Fell. Vid toppröset var det bara att svida om snabbt. Av med de långa tightsen (enda gången jag hade dem på hela vistelsen) och på med shortsen. Den här etappen har jag rekat grundligt både 2016 och 2017 (fram till Rosett Pike) och det var en fröjd att få springa fram över de gräsklädda platåerna, passera de spegelblanka små tjärnarna, njuta av vyerna och jag mötte inte en kotte fram till Scafell-massivet. Jag spikade samtliga åtta toppar fram till Rosett Pike utan att ens ta upp kartan och så klockrent har jag aldrig genomfört den etappen. Jag till och med tog en spikrak linje över Martcrag Moor till vadet över bäcken innan klättringen upp mot Black Crag och Rosett Pike, vilket aldrig hänt tidigare. Det känns tryggt inför det som komma skall. Allt kändes så otroligt bra och jag låg bra till i tid och där och då var jag övertygad om att jag tänkte köra igenom hela rutten ända till Keswick även om molnen redan börjat rulla in sedan någon timma.

Efter Rosett Pike bar det av utför mot Angle Tarn och den väntande klättringen uppför på skrå till Bowfell. Det finns en knappt skönjbar stig över bergsidans klippor, grus och scree men det handlar om att nästan se den osynliga linjen och läsa av terrängen. Den här sträckningen har jag inte gjort sedan Kerstin och min rekning för snart fyra år sedan. Dessvärre hade molnen sänkt sig (inte lättat enligt prognosen) och det började dugga. Sakta närmade jag mig platån och snart kunde jag se en smal ravin direkt upp mot platån. Ofta är det mer tidseffektivt att köra rätt upp istället för på skrå. Tänkte bara ”att varför inte testa den där ravinen, den ser görbar ut”. Det var scrambling hela vägen och jag vet inte hur långt upp jag kommit innan det tog tvärstopp (utifrån mina klätterkunskaper) och klipporna var snorhala. Lutningen var grym, ett fall bakåt där och då skulle utan tvekan ge enkel biljett till himlen. Bara att behålla lugnet och sakta börja klättringen tillbaka. Uppåt är en sak men att klättra nedåt tycker jag personligen är mycket svårare och obehagligare. Det är vid sådana här situationer jag verkligen känner att jag lever, varje liten del av kroppen är med på noterna. Så, ner kom jag, men det hade kostat 40 minuter samt en hel del energi och anspänning. Men vad fasen, är det rekning så är det och det tog mig sedan knappt 10 minuter att komma upp på platån längs den ”vanliga vägen”. Samtliga toppar kring Scafell Pike betades av i dimman. Det duggade och regnade om vart annat och även inslag av svidande hagel i blåset gjorde upplevelsen mindre rolig. Som sagt, vädret kan växla snabbt och med det även ens sinnesstämning. 

Uppe vid Scafell Pike var det hyfsat mycket folk som traskat upp från Wasdale. Här gjorde jag ett korkat misstag, korkat med tanke på att jag vet att stigen delar sig och jag behöver vara uppmärksam i detta månlandskap av sten i alla storlekar. Lik förbannat tar jag fel stig (den mot Lingmell). Stigarna går i serpentin så en stadig kompassriktning är svår att hålla men efter 3-400 m kände jag bara att jag ”gled” för mycket åt väster. Plockade upp min handhållna GPS och fick bara min misstanke bekräftad. Jaha, det var bara att nöta på uppåt och tillbaka i den grå och kalla dimman med konstant duggregn. Kom till röset med förgreningen och så in på stigen mot Broad Stand. Yes! Vid Broad Stand finns det tre alternativ för att komma upp till den sista toppen, Scafell, på etapp 3: 1) antingen rätt upp men då måste man ha någon som väntar där med rep och man tjänar 10-15 minuter i tid, 2) Lords Rake (som jag inte rekat tidigare och bara är marginellt snabbare än alternativ 3) Foxes Tarn, vilket innebär en lång utförslöpa i löst scree och sedan uppför genom en smal ravin till den lilla tjärnen och därifrån vidare upp till Scafell. Jag valde Foxes Tarn som jag kan och här har jag även rekat ett genare alternativ om det är torrt. Möttes jag av en sjungande ringtrast i dimman som fick mig på lite bättre humör.

Väl uppe på Scafell var jag tvungen att fatta någon form av beslut för fortsättningen för dagen. Wasdale (nästa supportpoint) och etapp 4 ligger så avsides och ligger långt ifrån några som helst kommunikationer varför det inte går att avbryta, utan man måste helt enkelt ta mig till Honister Pass.  Jag insåg att jag inte skulle hinna med sista bussen i och med mina misstag av vägval och det faktum att det tar mycket längre tid att navigera i dimma. Jag har verkligen respekt för dessa berg, särskilt i dåliga väderförhållanden. Även om jag har en PBL (nödsändare) med mig är det dumt att äventyra ödet och hade det varit etapp 5 eller 2 hade jag aldrig tvekat. Jag beslöt att nöja mig för dagen och se till att ta mig till Keswick på enklast sätt. Även förra året tog jag mig ned genom Foxes Tarn till dalen Eskdale men då fortsatte jag norrut till passet Esk Hause och sedan den låååånga utförslöpan till Seatoller och därifrån buss till Keswick. Nu fick jag istället för mig att jag skulle pröva en annan väg, vilket var osmart då jag bara hade den begränsade BGR-kartan med mig och att Lake District-kartan korkat nog låg på rummet. En handhållen GPS är helt värdelös när det gäller överblick. Jag visualiserade Lake District i huvudet, dalarna, bergen och riktningen mot Great Langdale och Ambleside för att därifrån ta bussen. Visst, det fungerade men med en väldigt stor skillnad: Jag hade totalt missbedömt distansen, sumpigt underlag och tidsåtgången för min kreativa tankevurpa. Så här efteråt kan jag bara le brett åt det skönt naiva beslutet. Ja, som jag brukar säga: ”Fördelen med att kunna springa långt är att det inte är hela världen om man springer fel. Det tar bara lite längre tid att komma fram.”

När jag slutligen kom ut vid vägkorsningen vid Cockley Beck gick det upp för mig hur långt ifrån målet jag i själva verket var och hur tråkigt det skulle bli med fortsatt asfaltlöpning. För hur kul är det att slita ut sig på ren transportlöpning när man befinner sig i Lake District. Jag fick flashbacks till GL3D 2015 då Kerstin och jag kom på just denna asfaltväg på väg mot mål och nattlägret den andra dagen av tävlingen. Då sprang vi utför i bra tempo men nu bar det istället uppför mot Wrynose Pass. Men strax innan krönet körde en bil upp vid sidan av mig och de i bilen undrade om allt var bra, då de tydligen mött mig några kilometer tidigare och de hade noterat mitt uppskrapade ben och det ser ju alltid blodigare och värre ut än själva storleken på såret. Denna dag (till skillnad från Åda Wild Boar senast) får jag väl säga ”Tack och lov för det!” Det visade sig att de holländska paret (Walter och Anna-Maria) och deras dotter Louisa var på semester i Lake District och de erbjöd mig skjuts till Ambleside. Ett väldigt trevligt och naturintresserat par som var intresserade av att besöka den svenska fjällvärlden och de fick förstås min mailadress. Jag var obeskrivligt tacksam för skjutsen då jag aldrig hade hunnit fram i tid för att ta sista bussen till Keswick, utan hade fått ta in på B&B eller vandrarhem i Ambleside. Nu hann jag med 16:30-bussen och besparade mina ben säkert två timmars löpning. Är det äventyr så är det!

Väl i Keswick var det bara att duscha, svida om och promenera till stadens schyssta indiska restaurang och hämta en extremt delikat chicken balti garlic för att fira en väldigt innehållsrik dag som slutade lyckligt, självklart med några ”note to myself”!

Etapp3
180503a 180503b 180503c 180503d 180503e 180503f 180503g 180503h 180503i 180503j 180503k 180503l 180503m 180503n 180503o 180503p

Etapp 2 — 4/5
Vaknade hyfsat tidigt. Kroppen kändes bra men skallen var trött. Lagade till min specialgröt och så en latte på det. Solen sken utanför. Klarblå himmel med spridda moln, men låga moln låg som en tjock ullmössa över alla berg och toppar från 600m och uppåt. Jag hade funderat på att beta av etapp 2 denna dag, men beroende på väderläget. Jag har ju sprungit den etappen flera gånger och betade av den senast förra året i dimma. Den känns trygg även om den är notoriskt svårnavigerad i mörker, addera sedan skitväder och dålig sikt på det. Många är de som brutit BGR där eller tappat väldigt mycket tid, vilket är svårt att tro när man springer längs hela den läckra bergsryggen i dagsljus med fri sikt.

Jag gick till Java, tog en latte och en caramel shortbread. Hoppades att tröttheten skulle ge sig liksom molnen som belägrat bergen. Ingetdera hände. Tog bussen till Threlkeld för att därifrån bevaka molnens förehavanden över 700-meterstoppen Clough Head, som är första toppen på etapp 2. Detta görs bäst från fiket i Threlkeld som ju har en terrass som vetter mot Clough Head. I övrigt var det kanonväder. Molnen klamrade sig fast vid topparna om än föränderligt och vackert levande. När det gällde min trötthet handlade det uteslutande om en mental sådan medan kroppen kände sig i form (det sa den i alla fall till mig). Det var som om jag inte sovit alls. Det är ingen höjdare när inte alla delar av jag i mig är i fas med varandra. Själ, psyke, nervtrådar, muskler, sinnen, ja, allt behöver vara mer eller mindre synkroniserade för att det ens ska vara meningsfullt att ge sig upp i bergen och memorera terrängen. Nä, jag bestämde mig för att åka tillbaka till boendet och sova några timmar istället.

Vaknade på eftermiddagen. Det var vackert väder och jag bestämde mig för att ta en långpromenad upp till Latrigg, en topp på 367m med fin utsikt över Keswick, Derwentwater och de bakomliggande bergen som fond.

Kollade MWIS på kvällen och la upp planen för lördagen. Efter en kylig vecka verkade det som värme var på väg och det var 60% chans att molnen skulle lätta från topparna i de centrala och västra delarna av Lake District men med inslag av duggregn. Ah, det fick bli vad det blir, etapp 4 skulle hur som helst genomföras.

180504a 180504b 180504c 180504d

Etapp 4-5 — 5/5
Vaknade tidigt till en fin morgon vädermässigt och jag kände mig skönt utvilad och taggad för en dag i bergen. Soft grötfrukost och en stilla latte. Tog första morgonbussen till Seatoller. Otrolig kontrast vad gäller temperatur mellan de föregående dagarna i veckan och denna morgon. Sommarvärme, bara så där! Sol och klarblå himmel, men de omgivande bergen och då främst Scafellmassivet inåt dalen var inbäddade i moln. Lördag morgon men redan mycket bilar parkerade och folk i rörelse längs den smala vägen i dalen till Seathwaite. Mötte två trevliga löpare vid toaletterna intill farmen där stigen upp till Esk Hause började och vi gjorde sällskap till och från. På 400 meters höjd var det så dags att kliva in i dimman, men utan den vanliga råa kylan, bara en skön ljumhet. Var bara att nöta på. Passerade en del vandrare. Bank holliday, så jag misstänkte att många hade vallfärdat till Lake District för att njuta av bergen, särskilt som väderprognosen såg grymt lovande ut för lördag-måndag. Kom upp till passet Esk Hause och tog av västerut på stigen som jag tagit två dagar tidigare. Idag valde jag dock bort topparna Great End, Ill Crag och Broad Crag utan siktade in mig på Scafell Pike och Scafell för att ta vid där jag slutade i torsdags. När jag så tog mig an stigningen i höjd med toppen Great End på 900 meters höjd ljusnade allt omkring och molntaket luckrades upp och plötsligt öppnade sig allt, jag steg ur molnen och dimman, klarblått tak och strålande sol. Som att stiga in i himmelriket och den där känslan… Ögonblick som detta hör till de sällsynta i Lake District för egen del och är vad jag brukar benämna ”This is Feet in the Clouds”. Och vilken dag det skulle bli! En sådan där dag i Lake District som jag bara måste utnyttja fullt ut för jag vet aldrig om (och när) jag får uppleva en sådan dag igen. De är lätt räknade de gånger jag besökt området de senaste fem åren! Det är också så att denna dag, som den utvecklade sig, innehåller så många intryck och känslor av enkel fridfullhet att jag helst inte vill sätta ord på dem med risk att skriva sönder den inneboende bilden och känslan. Det blir därför snålt med ord men jag är övertygad om att fotografierna talar sitt eget språk, som var och en kan tolka på sitt eget sätt. Förmodligen ägnade jag totalt en 45 minuter under hela dagen med många stopp för att njuta och fotografera de ständiga växlingarna mellan de livfulla molnen, dimbankar, ljuset och spelet dem emellan bland dalar och berg.

Jag checkade av Scafell Pike och det var ännu inte så mycket folk där uppe. Jag var faktiskt ensam uppe på det gigantiska röset. Därefter bar det av mot Broad Stand (rätt stig denna gång), utför och sedan uppför via Foxes Tarn där vandrare satt och fikade och hejade glatt. Kulturen i Lake District är att alla hejar på varandra med genuin glädje oavsett det är löpare, vandrare på dagsutflykt och de som tänkt stanna några dagar i bergen. Ingen gör skillnad på folk utan gläds åt att se andra som njuter av bergen. När jag kom upp på platån besökte jag först Symonds Knott och tog därefter Scafell. Så, Englands tre högsta toppar (Snowdonia i Wales och Ben Nevis i Skottland borträknade) avbockade på ett bräde av moln! Njöt av vyerna som kom och gick med molnen.

Sedan väntade den lååånga utförslöpan till Wasdale och den så kallade ”supportpointen” mellan etapp 3 och 4. Wasdale har fått några illa klingande öknamn för den som ger sig på Bob Graham Round eller vad sägs om ”The graveyard of BGR(attempters)” och ”There is NO easy way out of Wasdale”. Har inte sprungit den här sträckan ner genom Wasdale sedan rekningen för fyra år sedan. Jag höll för mycket sydväst och missade den grymt branta nedfarten med scree och man måste hålla sig utanför intagsmurarna där fåren lammat. Ingen fara, tappade kanske 5-6 minuter men å andra sidan var omvägen mer lättlöpt på grässluttningarna. Nere i Wasdale tittade jag in på campingen och kiosken var öppen så det blev en kaffe och glass. Pratade med killen i butiken som sprungit mycket i Lake District men fått problem med knäna, så nu var det simning i sjöarna och cykling som gällde. Tackade för mig och så var det dags att ta sig uppför Yewbarrows långa branta sluttning. Bara stänga av skallen och nöta. I och med rekningarna vet jag nu också på vilka klättringar jag kommer att använda stavar.

Testade en bra och snabbare alternativstig efter Yewbarrow och kom snart upp till Red Pike för att springa vidare till Steeple. Många har nog svurit över Bobs val att inkludera Steeple då den fina tornlika toppen liksom ligger i skymundan och utgör en till synes onödig avstickare, ut på slingrande stig med stup på båda sidor, upp på toppen och sedan samma väg tillbaka, innan man sätter av mot Pillar. Själv har jag alltid gillat Steeple. Många fotostopp blev det och lite small talk med vandrare. Alla jag träffade utstrålade så mycket glädje och jag förstår att denna dag måste vara en minnesvärd upplevelse för många och bara att få vara ute i den bästa tänkbara miljön en sommarvarm lördag i maj. Körde på och hittade en ny alternativ stig mot Kirk fell och mötte plötsligt ett gäng löpare. Den som låg i täten frågade om jag gjorde BGR men jag svarade att jag bara rekade och det visade sig att de nu supportade en kille som gjorde BGR och jag önskade honom lycka till med hög röst och tummen upp. Rätt ovanligt att BGR görs moturs numera.

Med tanke på att tredagarstävlingen Great Lakeland 3Day (som jag deltagit i två gånger) startade denna lördag var jag förvånad över att inte ha stött på en enda GL3D-löpare. Men vilken start de fått vädermässigt!

Njöt av den branta klättringen upp till Kirk Fell och minnen kom. Sist jag var där uppe var för tre år sedan, just under GL3D, när Kerstin sa: ”Niklas, kolla, vad är det för fåglar?” Och där några meter från oss stod tre vackra fjällpipare! Det var tre år sedan, men i minnet som igår. Och strax väntade mitt absoluta favoritberg i Lake District, Great Gable. Ena stunden beslöjad, i nästa molnfri, men knappast avslöjad. Under den steniga och branta klättringen upp mot toppen fick jag lite känningar av en förestående energidipp. Satte mig ner, betraktade molnen och vyerna bortåt Kirk Fell och Pillar, knaprade dextrosol och åt lakritspudrade dadlar i fem minuter. Tömde en halv liter vatten och snart var jag på benen igen. Uppe på Great Gables topp var jag helt ensam, vilket hör till ovanligheten, men det började lida mot kväll. Minnesbilder från Kerstins och min rekning för fyra år sedan bubblade upp till ytan, även den kvällen hade varit magisk även om vi då gick torra på vatten. Denna gång fanns det gott om vatten i många bäckar. Nästan vindstilla, varmt och vackert kvällsljus.

De återstående tre topparna innan utförslöpan ned till Honister Pass betades av i metodiskt tempo. Från sista toppen Grey Knotts testade jag den här gången en ny linje ner till passet, istället för de två andra jag kört flera gånger tidigare. Vägvalet var både snabbare och mer lättlöpt, så det vägvalet kommer jag använda nästa gång.

Kom ner till Honister Pass bara några minuter innan sista bussen till Keswick skulle passera. Men nä, att ta bussen tillbaka till Keswick en sällsynt vacker kväll som denna vore att betrakta som kriminellt och straffbart! Det var inget beslut som behövde fattas, det var bara en självklarhet att fortsätta. Och så började jag vandringen upp mot Dale Head, topp #40 på BGR. Halvvägs upp kom två löpare och en hund springande mot mig uppiufrån toppen. Vi stannade och började prata och vi kände genast igen varandra från förra året. Vi hade träffat på varandra nere i passet. Han med stor rygga och hade frågat mig om jag kände till någon bra tältplats i krokarna. Härligt, han hade blivit kvar där och träffat en tjej, som han nu var ute och sprang tillsammans med. Jag förklarade att jag skulle komma tillbaka i slutet av maj och han sa bara med ett leende ”See you then!”

Härliga vyer uppe från Dale Heads topp och sedan blev det härlig utförslöpa på gräs mot toppen Hindscarth, där jag hittade dagens första checkpoint tillhörande GL3D. Därefter bar det av på nästa härliga gräsklädda utförslöpa mot sista toppen, Robinson. Bortåt stigningen uppåt Robinson siktade jag så en människa som såg ut som en potentiell GL3D:are. Jag kom ikapp killen och fick bekräftat att så var det. Han berättade att han hade det tufft med värmen och fick inte i sig nödvändig energi. Han hade bara Robinson kvar sedan utför till dagens målgång och nattläger nere i Buttermere. Efter lite småprat bad jag honom hälsa tävlingsledaren/arrangören Shane Ohly från ”Niklas from Sweden”. Han svarade på en gång: ”Oh, is it you Niklas, the same Niklas that did Dragon’s Back Race three years ago, together with Kerstin?” Det visade sig att det var Simon Franklin som också gjorde DBR samtidigt så det blev självklart snack om det ena och det andra. Bad honom hälsa sin fru Carol Morgan som är en grym löpare och som bland annat vann Dragon’s Back Race 2017 liksom det brutala Spine Race de två senaste åren. Vi tog farväl av varandra och jag köttade på uppför och spikade Robinson. Bara 3-400 meter efter toppen och fortfarande upp på platån stöter jag upp två pipare som landar en bit längre bort. En riktig pulshöjare och som jag misstänkte när jag kom närmare var det två vackra fjällpipare! Vilken underbar bonus! Därefter var det bara att ”falla ner” i dalen med ett leende och fortsätta in till Keswick. Denna gång skippade jag asfaltsträckan och tog stigen nedanför och längs med Catbells. När jag korsade vägen vid Catbells sluttning var det som ett lämmeltåg av människor på väg upp till Catbells. På den breda skogsstigen in mot Portinscale mötte jag säkert 300 glada vandrare med hundar och barn! Hela Keswick måste ha tömts på människor. Det visade sig i efterhand att det arrangerats en ljusshow längs hela Catbells bergsrygg (se foto nedan).

Det var bara att rulla på in till Keswick och jag var trött. Skönt trött! Stannade till vid Booths för inhandling och sedan till den indiska restaurangen för hämtning av sen finmat för att fira en fantastisk dag i bergen: 12 timmar, 52 km och drygt 3400 höjdmeter. Skönt att också ligga under tidsgränserna för 23-timmarsschemat på både etapp 4 och 5. En dag att minnas, inte minst om allt känns grått och vemodigt någon gång i framtiden. Lyckan finns i stunden, i ögonblicket, i upplevelsen, därute, bland bergen, i naturen, okonstlat, avskalat och enkelt.

Note to myself: Glöm inte solskyddsfaktorn på rummet. Ha kepsen på huvudet, särskilt om solskyddsfaktorn ligger kvar på rummet.

Etapp4180505a180505b180505c180505d180505e180505f180505g180505h180505i180505j180505k180505l180505m180505n180505o180505p180505q180505r180505s180505t180505u180505v180505w180505x180505y180505z180505zz180505zzz180505zzzz180505zzzzz180505zzzzzz180505zzzzzzzz180505zzzzzzzzz180505zzzzzzzzzz180505zzzzzzzzzzz

Förvänta det oväntade
Tog sovmorgon på söndagen. Klarblå himmel, varmt och strålande sol. Planet skulle lyfta 18:30 från Manchester, så ingen stress. Åt min första engelska frukost på vistelsen (gröten var slut). Packade ihop mina saker och checkade ut. Strosade runt i Keswick. Fikade på Java och Merida. Besökte några outdoorbutiker och Kong Adventure. Tog sedan bussen till Penrith och strosade omkring där innan jag hoppade på bussen till Preston (banarbete på tågsträckan tydligen) och i Preston tog jag tåget till Manchester airport. Ungefär 500m innan slutstationen stannade tåget. Där vart vi stående ungefär en timma med urusel information. Jag hade marginalerna på min sida medan andra blev uppstressade av förklarliga skäl. Efter en timma kunde tåget köra tillbaka till närmaste station. En liten håla med få taxibilar, men jag är ju snabb som en gasell och lyckades slinka in en taxi med några andra. Varmt som fasen, 27 grader i skuggan. Jag hade redan checkat in via mobilen så på flygplatsen var det bara att ta sig igenom säkerhetskontrollen. Kokosoljan fick tyvärr stanna i Manchester. Sedan var det bara att handla finchoklad till mamma och några böcker till mig själv och sedan fika och reflektera över veckan som varit.

Tog mig till gaten och möttes där av oroliga ögon. Tydligen var det något fel på planet och tekniker höll på att undersöka det. Mer information skulle delges inom 30 minuter. Efter 40 minuter kom kaptenen ut och förklarade läget. Ena vingklaffen var trasig och SAS hade inte reservdelar för detta på Manchester så de var tvungna att ställa in fligten. Han var cool och meddelade bara vi skulle stanna där vi var och vi skulle få professionell hjälp, vad gäller ombokningar och annat praktiskt. De med exklusiva SAS-kort och förmåner blev snabbt ombokade och efter 10 minuter var vi säkert 20-25 personer som blev ombokade till en flight till Köpenhamn, några gater bort och boarding på en gång! Väl i Köpenhamn gick det ett sent flyg till Stockholm, så jag gjorde sällskap med ett trevligt par, Christer och Lovisa (hoppas ni hittar ert hus på landet!), för ett halvhjärtat försök att komma med det planet. Halvhjärtat, då jag insåg att jag knappast skulle hinna med sista pendeln ut till mamma och att sätta sig på nattbussen ut till Jakobsberg var måttligt spännande. Några fick plats på planet, men de flesta inte. Så det var bara att bege sig till SAS informationsdisk där de snabbt och vänligt hjälpte till med boende, matkuponger (för den som frågade) och tågbiljetter. Grym personal! Tillsammans med Christer och Lovisa tog jag tåget två stationer (5 minuter) och sedan ett par minuters promenad till ett flådigt Radison-hotell. Fint rum och fantastisk säng. Drog i mig ett gäng dadlar och ett par proteinbars för att slippa vakna hungrig. Upp hyfsat tidigt för att ta 07:20-planet till Stockholm. Träffade Christer och Lovisa på perrongen och de hade käkat finfrukost på hotellet, ingick liksom. Hade inte tid att bli bitter. Efter säkerhetskontrollen på flygplatsen hittade jag ett suveränt ställe och avnjöt en sagolik frukostbuffé där, även om det kostade 200 spänn, men det var det verkligen värt!

180506a 180506b

Det enda tråkiga med denna omväg var att det inte blev en övernattning hos mamma och mina katter som hon tar hand om medan jag är borta på äventyr. Snyft. Det blev direkt hem till Eskilstuna och eftersom jag bara arbetar fyra dagar i veckan tog jag min lediga dag denna måndag istället. Så med facit i hand löste sig allt väldigt bra och jag får dessutom 250 Euro som kompensation. Ett lönsamt och trevligt äventyr med andra ord.

Nu ska jag bara kurera mig då jag åkte på exakt samma typ av förkylning som när jag drog till Mallis för snart en månad sedan. Hostar och snorar i skrivande stund. Nå, vila stod ändå på schemat inför nästa tur till Lake District. Den 21 maj bär det av igen och även Kerstin åker då över för ett BGR-försök, som jag hoppas att vi kommer göra tillsammans. Det svåra då blir att vänta in rätt väderläge för ett helhjärtat försök på Bob Graham Round. Tålamod och väntan, kan på sitt sätt vara jobbigare, men det är en del av det hela. Längtan finns redan inom mig liksom fjärilarna i magen!

På återseende /Niklas

180506c

Apr 252018
 

Intro_1Fyra dagar har passerat sedan jag kom hem från vandrings- och löpäventyret längs bergskedjan Serra de Tramuntana på Mallorca. Fyra dagar har passerat, men jag kan fortfarande känna dofterna, erfara värmen och solen mot huden, vyerna för omättliga ögon och kören av fåglar och kväkande sjögrodor liksom smaken av en ljuvlig cafe con leche. Fyra dagar, kropp och själ längtar tillbaka eller bara ut på nya utmaningar — att få springa med längtande lätta steg. Nä, man ska inte jämföra sina utmaningar och äventyr men det var länge sedan jag kom hem från en veckas äventyr med alla sinnen så tillfreds och tillika skönt utvilad till kropp och själ. Kan låta märkligt då jag lyckades tajma in en förkylning exakt till avresan. Kände av hostan redan på torsdagen (12/4) när jag rundade av och la in autosvar på jobbmailen. Fredagen gick åt till att packa det sista, knapra alvedon och framför allt köra mina gröna drinkar, tokspetsade med pressad ingefära. Prognosen såg inte så lovande ut för avresan från Arlanda på lördag eftermiddag medan väderprognosen berättade om duggren på fredagen, regn på lördagen och ösregn på söndagen, men därefter strålande väder, om man nu vågar tro på prognoser. Inget ont som inte har något gott med sig. Att springa de första dagarna var inte att tänka på om hostan utvecklade sig till en regelrätt förkylning, utan jag ställde in mig på speedhiking och siktade på löpning i slutet av veckan när packningen var lättare och jag nått de fina bergen kring Soller. Det härliga med fricamping är den flexibla friheten och i det här fallet tänkte jag bara ta varje dag som den kom. Njuta av direktsändning i bergen och utgå från leden GR221.

Intro_2

Denna tripp var inte alls planerad långt i förväg utan jag var bara så innerligt trött på snö, kylan som inte ville ge sig och isiga stigar hemmavid. Jag behövde riktiga berg inte 40-metersbackar i Vilsta eller kring Marvikarna. Jag behövde höjdmeter och lååånga utförslöpor inför de stundande utmaningarna i Lake District i maj och juni/juli. Jag längtade efter sol, värme, torra varma stigar och att få springa i shorts! I mitten av mars kollade jag sista-minuten-resor. Hittade billiga till Kanarieöarna och så Mallorca. Inget svårt val med tanke på att flygtiden till Mallis är 3 1/2 timma mot minst det dubbla till någon av Kanarieöarna. Så, 1100 spänn för en flygstol till Mallis 14-21 april. Perfekt. Därefter 10 dagars vila innan det bär av till Lake District den 30 april. Jag har varit på Mallorca tidigare, men det var 15 år sedan och då var det en kombinerad trip med fågelskådning och semester med dåvarande sambon Lena, hennes yngsta son Morgan och så min brorsa. Sedan har jag en del vänner som varit på Mallis och sprungit i bergen. Nå, jag ville inte göra det till ett komplicerat äventyr. Jag beställde en karta från Alpina (2017) som täcker hela Serra de Tramuntana, i skala 1:25000 och med hela GR221 utmärkt och lokala stigar förstås. Läste på om GR221 och kollade en del klipp på youtube. Kollade busstider till starten i Port d’ Andratx och från den tänkta avslutningen i Pollenca. Fixade boende i Palma första och sista natten, däremellan var det tältning i bergen i fem nätter som gällde. Inte krångla till det. Och, ja, jag ska försöka hålla denna story kort och låta fotografierna tala.

Intro_3

När det gäller GR221 kan det vara bra att känna till att leden är under uppbyggnad och med spanska mått mätt kan sådant ta tid. Hur väl leden är markerad skiftar avsevärt. Fördelen med Alpina-kartan är att den visar (med heldragen ledlinje) vilka sträckor som är välmarkerade och skyltade liksom (streckad linje) de sträckor där man behöver vara särskilt observant och faktiskt använda karta (eller GPS om man har en sådan). Och precis som med Sörmlandsleden blir man expert på att hitta diskreta markeringar i bebyggelse och städer, som tillhörde man en obskyr sekt. Tecken enbart för de utvalda. När det gäller GR221 var det bara att hålla utkik efter rödvita markeringar på stolpar och husgavlar, eller röda grafittipilar och punkter eller hemsnickrade skyltar. Särskilt nära byar kunde det vara en hel del lokala stigar. Men jag upplevde aldrig detta som ett problem, utan snarare som en del av äventyret, typ ”Undrar vart den här stigen leder?” Fram kommer man alltid.

Intro_4

Ett annat litet problem som uppstod var att jag kom ner på lördag kväll (14/4) och den enda affären (Intersport) som hade gas var givetvis stängd på söndagen. Inte slösar jag en hel dag i Palma för att kunna köpa gas på måndagen. GR221 är ju aldrig många kilometer bort från närmaste by och det handlar ju inte om vildmark av Sarekkaraktär. Jag har aldrig använt mig av metatablettkök men vet att andra har gjort det under liknande förhållanden, så varför inte. Införskaffade ett synnerligen smart och lätt Esbitkök liksom ett lätt titankärl på 64 cl. En metatablett på 12 gram räckte med lätthet att värma 64 cl vatten, som faktiskt blev kokhett och vid tre tillfällen även stormkokade! Jag lagar ju aldrig mat på mina äventyr utan kokar bara upp vatten till min specialgrötfrukost, pulvermos och torkat kött till lunch och frystorkat á la Niklas till middag.

Intro_5

Ja, i och med det var ju allt förberett och klart. Som vanligt handlar det om lätt packning och all utrustning vägde in på 5349 gram medan mat och energi för (plus) fem dagar landade på 4130 gram, vilket gör en utgångsvikt på drygt 9,5 kg. Den som är intresserad hittar packlistan här. Sedan är det ju så att det inte är så frekvent med vatten i bergen. Jag hade med mig fyra softflaskor på vardera 50 cl men inhandlade även två vanliga petflaskor på 50 cl på plats. Såg till att ha 2-3 liter vatten med mig hela tiden och fyllde alltid på vid tillfälle, antingen vid en bäck eller framför allt i de byar som jag passerade igenom. Sedan har vi det där med att tälta på Mallorca, vilket ju inte är tillåtet mer än på de få campingplatser som finns på ön. Gör man det bara snyggt, avsides, uppe i bergen och inte lämnar några spår efter sig, tror jag att markägare ser mellan fingrarna. Jag träffade flera vandrare som gjorde som jag och tältade uppe i bergen. Precis som i fjällen blir man en expert på att hitta bra tältplatser i oländig terräng, men en av nätterna blev det sovsäck under bar himmel — den avgjort mest magiska natten av dem alla!

Här följer så en dag-för-dag-story i korthet med tonvikt på fotografier:

15 april — Port d’ Andratx – Sant Elm – Coll de sa Gramola – ses Alquerioles
Vaknade hyfsat tidigt på New Art Hostel i Palma. Åt frukost och promenerade sedan till bussterminalen vid Plaza Espana. Skön ljum morgon och solen värmde gott. Tog 10:30-bussen (L102) till Port d’ Andratx och var framme kvart i tolv. Fullpackad buss. Många med små ryggor och andra med större. Smorde in mig med solskyddsfaktor 30. Tog ut riktning och började min smått irrande färd innan jag kom på leden. Ett virrvarr av stigar uppför den första stigningen. Hostade men tog det lugnt och njöt av sol och värme samt kören av sjungande fåglar: svart- och sammetshättor, gnisslande gulhämplingar, hoande turkduvor, skriande tornseglare och någon tjippande klippsvala uppe bland bergen. Ljuvligt!

Mycket folk på stigarna. Tycks populärt att vandra mellan Port d’ Andratx och Sant Elm. Kom upp på höjderna och njöt av vyerna, särskilt ut mot det blå havet och den läckra ön sa Dragonera utanför kustbyn Sant Elm. Hade varit cool med en tur ut till ön men det får bli en annan gång. Fick sällskap av en trevlig kille, Mathias från Schweiz. Köpte två petflaskor med vatten i Sant Elm och en tonfiskpaj. Mathias gjorde mig sällskap upp i bergen efter Sant Elm. Även här var det många dagsvandrare då det utgick en fin loop från Sant Elm och när Mathias vek av på den tillbaka till byn var jag plötsligt ensam på leden. Skönt! Den efterlängtade tystnaden, bara naturliga ljud och så vyerna från stigen som slingrade sig längs kusten. En dvärgörn passerade över huvudet. Får och getter betade här och där med ljudande klockar runt halsarna. Som jag njöt. Glömde bort hostan.

Ovan med värmen och solen som stekte. Det skulle bli problem med vatten om jag inte hittade någon plats att fylla på flaskorna. Någon by skulle jag inte passera innan det var dags att slå läger. Såg dock på kartan att det låg en mindre damm uppe i bergen. Efter några kilometer med långsam klättring i ljum kvällssol nådde jag till slut området vid dammen, som en grönskande oas i bergen och gott om fina tältplatser och till min glädje fann jag en murad brunn med kristallklart, kallt och fantastiskt gott vatten. När jag sedan letade en fin tältplats mötte jag ett tyskt par som slagit upp sitt tält i en liten avsides glänta. Det blev ett trevligt sällskap och samtal över middag och vacker solnedgång.

180415a 180415b 180415c 180415d 180415e 180415f 180415g 180415h 180415i 180415j 180415k 180415l 180415m 180415n

16 april — ses Alquerioles – Estellencs – Banyalbufar – Esporles – s’Almangra
Vaknade tidigt och satte på metaköket då det liksom tar lite längre tid än gas. Skönt att bara kunna byta om från nattdressen till trailshirt och kortbyxor utan att frysa i gryningen. Molnig gryning med enstaka regnstänk. Avnjöt min specialgröt och tog sedan farväl av det tyska paret. Det blev en läcker klättring direkt på morgonen över en kal bergstopp. Ingen stig, bara små rösen här och där. En väldigt fin sträcka innan det började gå utför mot bergsbyn Estellencs och den sträckan var rätt medioker men bjöd på variation och ändå rätt mysigt att få tassa fram på mjuk skogsstig genom pinjeskogen. Bonus blev i alla fall några rödhönor. När jag kom fram till Estellencs hittade jag snabbt ett fint gemytligt fik och precis när jag skulle kliva in började det regna. Vilken tajming! Det blev två cafe con leche och en liten delikat paj bland lokala bybor och cyklister. 45 minuter senare sken solen som ingenting hade hänt och det var bara att betala och ge sig ut på leden igen.

Sträckan mellan Estellencs och Banyalbufar bjöd inte på många höjdmeter men den otroligt fina stigen gick genom lummig och sval skog i stort sett hela vägen. Fina gamla terrasser passerades. Fascinerande med alla dessa murar och terrasser. Vilket oerhört arbete som lagts ner på dessa. De måste ha skapats över flera generationer. Njöt av fågelkonserten och mängden göktytor var slående. Så många göktytor hör jag inte en hemma under ett helt sommarhalvår. Nästa by, Banyalbufar, låg i en dal ut mot havet. En vattensköldpadda låg och solade sig i en damm medan Iberiska sjögrodor kväkte och knorrade högt, vilket fick mig att le brett. Så underbara läten de har. Stod och njöt av dalgången och dess terrasser när en engelsk löpare inledde en konversation med mig. Han hade startat från Esporles och skulle vidare till Estellencs, så vi utbytte information. Sedan kom vi in på Lake District då han ofta var där och sprang eller vandrade. Kul! Berättade om mina förestående äventyr och utmaningar. Vi tog farväl och fortsatte åt varsitt håll.

Sträckan mellan Banyalbufar och Esporles innebar en lång klättring och gick mestadels på stenlagd stig genom skuggiga lundar av stenek. Skönt med sval skuggig skog. Väl i Esporles blev det en fika och tonfiskmacka. Började känna mig mosig och väldigt täppt i näsan, men glädjande nog ingen feber. Men kombinationen sol, värme och förkylning är inte så där himla kul. Man är inte i sitt esse så att säga. Men hellre där än hemma!

Från Esporles blev det några kilometer tråkig asfalt och klättring innan stenig stig genom steneksskog tog vid. Rätt dåligt uppmärkt stig och på sina håll knappt synlig stig och svår att skilja från väl använda fårstigar. Var bara att vara med på kartan, även om jag har väldigt svårt för 1:25-skalan, då jag är så van vid 1:40 eller 1:50. Märkligt hur svårt det är att vänja sig. Det började bli sen eftermiddag och jag slog på tältplats-finnar-blicken och efter någon timma hittade jag en perfekt liten plätt för tältet. Några meter från ett bråddjupt stup och med fantastisk utsikt. Upp med tältet och fixa middag. Det blev en kontemplativ middag på en fortfarande varm klippavsats med förbiflygande klippsvalor och sjungande blåtrast. Solnedgången var grym och en dvärguv ropade länge innan jag stoppade in öronpropparna och somnade.

180416a 180416b 180416c 180416d 180416e 180416f 180416g 180416h 180416i 180416j 180416k 180416l 180416m 180416n 180416o 180416p 180416q 180416r 180416s 180416t

17 april — s’Almangra – Valldemossa – Deia – Soller
Vaknade med soluppgången. Satte vatten på metaköket medan jag låg och myste i tältet med öppen absider mot väst. Toktäppt i näsan. Medan jag åt min gröt slog sig en grann hane blåtrast ned på klippan några meter från tältet, drog några vemodiga strofer innan den dök ner utför stupet.

Steg upp och snoret började genast forsa varvat med nysningar. Det skulle bli en mycket varm dag med knappt någon vind. Jag minns knappt när jag var så här snorig senast. Snoret var som vatten och innan dagen var slut fanns känslan att jag måste snutit ur mig minst en liter snor. Var kommer allt snor ifrån? Och så ett konstant nysande på detta tillsammans med den rådande värmen. En tuff dag men jag hade tack och lov ingen feber. Bara att bita ihop!

Från nattlägret till Valldemossa var det rätt kasst markerat och någonstans kom jag in på fel stig men fortsatte med karta och kompass genom härliga lundar med stenek och till slut kom jag fram till Valdemossa utan några problem. Där blev det en fika i solen medan snoret rann. En mysig stad i bergen och det visade sig vara en populär plats att utgå ifrån för att göra en dagsutflykt i bergen med grymma vyer via ett par olika loopar eller vidare till (eller från) den lilla staden Deia på andra sidan berget.

Det var otroligt skönt att få komma upp på höjderna en bit över 900 meter över havet. Vinden som svalkade och de fina vyerna som bjöds. En hel del vandrare av vilka många satt uppflugna på de runda topparna. Precis när jag skulle vika av på (den omarkerade) stigen ned mot Deia stod två äldre sportiga damer där och den ena frågade med tysk brytning ”Do you run in these mountains?” Och sedan stod vi där och pratade i säkert 10 minuter. Det visade sig att dessa två härliga krutgummor genomfört Marathon des Sables för tre år sedan och både drog — närmast inövat synkroniserat — upp tröjärmarna och de hade varsin snygg MsD-tatuering! De var på Mallorca för att få sol och värme och bergsträning inför Zugspitz Ultratrail 100K i juni. Berättade förstås att jag sprang loppet för fem år sedan och de fick lite tips (och min mailadress) om Kungs- och Padjelantaleden då de tänkte vandra Kungsleden nästa år. Mötet gjorde mig på gott humör och jag glömde snoret för ett tag och sprang för första gången utför, härligt brant ned mot Deia. Hakade på ett engelskt löparpar i ren glädje och vi missade alla tre avfarten bland alla stenar och små (får)stigar, så det blev 10 minuters klättring uppför igen. Men vad gör väl det? Jag var ju där för att få mycket höjdmeter i  benen! Det var en väldigt lång, serpentinslingrande och läcker — men välbehövlig — utförslöpa ned till Deia. Väl nere i byn blev det en välkommen fika och varma tonfiskmackor på en skuggig terrass intill en porlande bäck. Ljuvligt!

Sträckan från Deia mot Soller bjöd på lättvandrad stig och inte särskilt mycket klättring eller höjdmetrar. Jag tog av från GR221 på en lokal stig och genväg mot Soller. Jag var rätt färdig efter allt snorande, snytande och nysande och kände bara att jag ville hitta en tältplats innan Soller. Planen var annars att passera Soller och hitta en plats för nattlägret uppe i bergen. Men jag var helt urlakad och kände bara att kroppen behövde vila och en lång natts sömn. Strax innan Soller hittade jag en gammal terrass som verkade ligga i träda. Klättrade över muren och vandrade bort från stigen och sedan ner ett par terrasser. Hittade en fin jämn plats och med härlig utsikt över Soller med de höga omgivande bergen som fond. Klockan var sex på eftermiddagen. Åt middag. Slog upp tältet vid åtta och kröp in. Hann njuta av en ropande dvärguv och kväkande sjögrodor innan jag somnade som en klubbad säl innan nio. Sov som en stock i tio timmar!

180417a 180417b 180417c 180417d 180417e 180417f 180417g 180417h 180417i

18 april — Soller – Barranco de Biniaraix – Cuber – Portell de sa Costa
Vaknade utvilad som en ny människa. Ingen hosta. Inget snor. Bara en skön känsla att vara frisk. Känslan var otäckt bra, för bra för att vara sann. Finns det något bättre än lång sammanhängande sömn? En skön solig morgon och jag var förstås på strålande humör och vid frukosten fick jag sällskap av traktens får med sina små lamm.

Packade ihop allt och gav mig ut på den stenlagda stigen ner till Soller. Hittade en mysig uteservering (bland många andra) på torget. En cafe con leche med tillhörande croissant. Bara njuta av morgonvimlet i skön sommartemperatur. Ingen brådska.

Vid tiosnåret bar det i alla fall iväg genom gränder och småvägar mot Biniaraix och därifrån vidare genom den helt fantastiska ravinen upp mot Coll de l’Ofre. Trippens avgjort mest fantastiska ravin med porlande bäckar, vattenfall, prunkande grönska och fantastiska klippväggar. Halvvägs upp blev jag uppmärksam på en ”skruv” med 6-7 mäktiga grågamar som låg och cirklade på de varma uppåtvindarna. Magnifika med sina dryga tre meter mellan vingspetsarna. Så jäkla häftigt!

Som sagt, det var en fröjd att få vandra upp genom ravinen med lätta steg och en helt bortblåst förkylning!

Uppe på platån fortsatte jag den breda stigen mot Cuber-dammen. Träffade ett svenskt par från Gotland där killen var fågelskådare, så det blev ett stopp på nästan en halvtimma för att snacka fåglar, Gotland och Mallorca. Tråkigt nog hade han inte fått in några av gamarterna. För egen del kom minnen tillbaka då jag var just där för 15 år sedan på jakt efter just gamarna. Den gången hittade jag i alla fall en sittande grågam på en klippa långt åt fanders. Ingen njutobs direkt, men i alla fall.

Jag fortsatte längs den smaragdgröna dammen och tog en lunch i skuggan av några pinjeträd i sällskap med en nyfiken åsna. Fortsatte sedan tillbaka, men längs dammens andra sida. Började bli sen eftermiddag och plötsligt var stigarna tomma på människor. Fascinerande. Nu började mitt uppdrag om att hitta en tältplats för natten och jag ville verkligen vara kvar uppe i bergen. Jag hade även bestämt mig för att stanna i området de resterande dagarna just för att bergen i området var så läckra och det fanns stigar så det räckte för flera dagar och dessutom fanns det gott om vatten. Jag var inte där för att köra hela GR221, utan att få vara i bergen, men GR221 är utmärkt att utgå ifrån.

Jag tog en lokal stig över bergskammarna som längre fram ledde till ett pass och därifrån en stig ner mot Fornalutx, nästgårds till Biniaraix och Soller. Kom till Portell de sa Costa med grymt läcker utsikt åt många håll, inte minst mot havet i väst. Någon plats att slå upp ett tält gick inte att finna trots idogt letande, men vad fasen, väderprognosen såg bra ut. Det fick bli övernattning under bar himmel. Hittade en liten plätt precis lagom för min kropp i en sänka. Så fick det bli. Det blev en fantastisk kväll däruppe. Åt middag uppflugen på en klippa med utsikt ut över hela dalen och byarna långt där nere. En dvärgörn och två gåsgamar passerade över mitt huvud. Det var underbart tyst förutom mängderna med skriande tornseglare, ladu- och hussvalor och enstaka klippsvalor. Helt omöjligt att beskriva känslan. Tiden stod liksom stilla. Bara solen rörde sig sakta ned mot havet medan svalorna ilade genom lufthavet över mitt huvud. Himmelriket. Sedan hände något häftigt. Tio minuter innan solen sjönk ner i havet försvann alla svalor, som i ett trollslag. Magiskt. Inte långt efter det kom istället fladdermössen, som jag nedkrupen i sovsäcken låg och betraktade i skymningen. Några svepte ner över mig bara någon decimeter från ansiktet på jakt efter någon insekt. Kittlande känsla. Så fantastiskt tyst! En sådan tystnad är så oerhört sällsynt idag, så det gäller att njuta. Jag började flyta iväg in i drömmarnas värld när jag plötsligt rycker till av något ljud typ rullande sten eller något. Tittar upp mot klippan ovanför mig och det tar några sekunder innan jag fattar… Däruppe ser jag silhuetterna av tre huvuden, tre kolsvarta gethuvuden som tittar ned på mig, innan de plötsligt försvinner med lite skrammel av lösa stenar. Kunde inte låta bli att le. De undrade säkert vad jag var för något. Jag noterar några stjärnskott, önskar mig hemliga saker och somnar snart.

180418aa
180418a 180418b 180418c 180418d 180418e 180418f 180418g 180418h 180418i 180418j 180418k 180418l 180418m 180418n 180418o 180418p 180418q 180418r 180418s 180418t

19 april — Portell de sa Costa – Cuber – Tossals Verds – Font des Noguer – Soller
Vaknar till en härlig gryning. Härligt ljus. Inte världens skönaste natt. Hade lagt tältet över bädden med grus och sten då jag inte ville äventyra att få hål i liggunderlaget, men liggunderlaget gled lätt på yttertältet. Nåja, ingen djupsömn men utvilad var jag i alla fall.

Efter grötfrukosten i skön morgonsol bar det av på GR221 med en läcker loop och skönt pirrig scrambling på några ställen. Kom till en dal mellan Tossals Verds och Font des Noguer med häftiga klippformationer högt upp. Dessa var tillhåll för ett 20-tal korpar, 4-5 gåsgamar och 2 grågamar. Cool! Och vid refugin (hyttan) Tossals Verds mötte jag så de två sköna Marathon des Sables damerna igen, så det blev glada hejarop och kramar.

Den här loopen av GR221 kan jag varmt rekommendera vandrare och löpare! Jag njöt av varje steg! Mötte även fyra löpare. Sedan blev det en skön lång utförslöpa på 6,5 km ner till Biniaraix och Soller. Knappt en människa på leden sent på eftermiddagen. Så jäkla härligt att få dra på utför och att göra det i flera kilometer. Grym förberedelse inför England! 

Väl i Soller kollade jag tågtiderna till Palma och tog sedan en långfika och bara njöt av stämningen i Soller. När jag kände mig mätt och belåten på intryck och avkopplande atmosfär bar det iväg till ”min” lilla terrass där jag tältade två dagar tidigare. Ytterligare en skön natt där med ropande dvärguv men det där grymt röda ljuset som färgade de bakomliggande bergen två kvällar tidigare uppenbarade sig aldrig. Det handlar om ögonblick!

180419aa
180419a 180419b 180419c 180419d 180419e 180419f 180419g 180419h 180419i 180419j 180419k 180419l 180419m

20 april — Soller – Barranco de Biniaraix – Portell de sa Costa – Soller
Vaknade pigg och taggad! All mat och energi var i stort sett uppäten så ryggan vägde säkert bara en bit under sex kilo och hade därför bestämt mig för att ägna denna sista förmiddag åt att springa så mycket det bara gick, men först en fika i Soller. Sedan blev det jogg varvat med snabb gång de 6,5 km uppför den sagolika ravinen Barranco de Biniaraix. Löparna jag mötte dagen innan kom plötsligt ikapp mig och gjorde mig sällskap hela vägen upp till Coll de l’Offre. Därefter tog jag av från GR221 och tog den lokala stigen via Portell de sa Costa och sedan 5 km utför på brant, smal och råteknisk serpentinstig ned mot Fornalutx och Biniaraix. Vilket grymt avslut och så jäkla bra löpformen känns, trots en inte alltför avlägsen förkylning i bagaget.

Firade vistelsen med en fantastisk lunch i Biniaraix! Oliver ska ätas där de odlas! Avslutade med en jogg till Soller och så en sista fika där innan jag tog antiktåget för en timlång sightseeing genom bergen till Palma och mitt boende på New Art Hostel (kan avslöja att det var riktigt skönt att få duscha av sig sex dagars ingrodd svett, damm och lager av solskyddsfaktor).

180420aa
180420a 180420b 180420c 180420d 180420e 180420f 180420g 180420h

Det ljuva livet, sinnesro och fåglar
Trots en inledande förkylning är detta en reseupplevelse jag kommer att leva länge på. Alla sinnen fick sitt och det var länge sedan jag kände mig så totalt avkopplad och så full av energi efter en resa som denna, vilket förstås beror på att de flesta av mina resor på senare år har varit rätt så fysiskt ansträngande. Även om det nu blev vandring och en mindre del löpning på drygt 16 mil och totalt 8000 höjdmeter var det aldrig fysiskt ansträngande enligt mina mått mätt. Jag fick verkligen allt det jag önskade och mer därtill. Alla möten med trevliga människor inte att förglömma och det är ibland en fördel att resa på egen hand. Att jag sedan besökte Mallorca under bästa fågelflyttningstiden gör det hela än bättre. Fantastiskt mycket sjungande fågel och så mycket göktytor som jag noterat (50-60 om dagen) har jag förmodligen inte sett ackumulerat under mina 45 år som fågelskådare. Jag har ännu inte räknat hur många nya fågelarter jag fick in på min särskilda fågellöplista, men uppskattningsvis 10-15 i alla fall. Om någon vecka kommer de fåglar jag mötte på Mallorca hit till oss i Sverige. Ett privilegium att få möta våren två gånger och om fem dagar får jag äran att möta våren i Lake District. Vem vet, kanske får jag möta fjällpipare på Kirk fell än en gång.

På återseende! /Niklas

Mar 042018
 

001Rubriken låter förmodligen som en klyscha från en hälsotidning eller bara en fet bilreklamsrubrik, typ ”Ford Fokus gör livet…”, för er som kan visualisera en bilannons. Men faktum är att det är just så här jag upplever livet i dagsläget, inte som en bilannons, men enkelt. Eller jag kanske skulle byta ut ”livet” mot ”tillvaro”, men å andra sidan, livet är inget beständigt utan högst föränderligt. Kan så vara, på olika nivåer och till syvende och sist är det alltid vad jag fyller mitt liv med som är intressant. Eller inte. Jag minns i min rebelliska ungdom och tankarna då: ”Rutiner, dagliga rutiner, det var för vanliga döda, inget för en punkare som jag.” Livet är föränderligt. Konststycket idag är väl snarast att kunna skilja rutin från slentrian.

Upprinnelsen till detta inlägg härrör inte från någon storslagen ingivelse eller nära-döden-upplevelse utan kom bara som ord i mitt huvud förra veckan när jag slet i Elefantbacken på väg hem från jobbet: ”Fasen vad skönt det är med fokus och rutinerna som kommer med det och dedikerade mål. Så härligt enkelt!” Vi får backa bandet ytterligare för att förstå bakgrunden till orden som uppkom där i Elefantbacken en sen eftermiddag i slutet av februari 2018. Förra året var ett annorlunda år på flera sätt. Ett lärorikt år sett till äventyrliga utmaningar. Å ena sidan var det Wainwright med minutiös planering och ett grovplanerat fjälläventyr å andra sidan. Förväntningarna inför Wainwright var sjukt uppskruvade och till detta kan min plötsliga oförmåga att då anpassa mig till de yttre förutsättningarna som uppstod under själva äventyret adderas som en mental bromskloss. Märkligt hur det kan bli. Och det är inte alltid att lärdomarna kommer i stundens ingivelse utan långt senare. Ett par månader senare efter Wainwright var det så dags för det traditionella fjälläventyret i augusti månad. För detta äventyr hade jag långt tidigare (i kontrast till Wainwright) beslutat att bara göra en grov plan på upplägg för de 11 dagarna. Inga hålltider, inga bestämda distanser, utan bara låta terrängen, väder och dagsformen diktera villkoren för mitt äventyr. Och, framförallt, inga uppsatta mål om att springa till varje pris. Nä, fjälläventyret ifråga blev lika mycket ett experiment med en mix av löpning och speed-hiking. Det var en fantastisk upplevelse att röra sig med lätt packning genom ren vildmark, korta dagar, långa dagar, springa, vandra, mestadels i sämre väder men med många solglimtar. Att avverka hela 43 mil på 10 1/2 dagar genom att springa (35%) och snabbvandra (65%) var en omvälvande insikt. Som alltid är det i huvudet vi sätter upp onödiga —  och inte sällan obegripliga — fixa idéer som lätt blir till barriärer. När det gäller Wainwright var jag helt inställd på att springa merparten av de springbara partierna av de 52 milen, trots att 30-40% utgörs av stiglös terräng och uppför springer man ju ändå aldrig. Det behövdes en fjälltur med en skön blandning av löpning och speed-hiking för att det skulle gå upp ett ljus om att man kan komma långt, riktigt långt, med denna mix och bara acceptera det som det är. Det handlar om att vara i rörelse och bara ha en packning på 9-10 kg. Långa dagar utan att bli trött!

Så, under denna gångna hösten fick jag ny glödande energi efter sommarens lärdomar. Jag beslöt mig för att ge mig på Wainwright igen 2018 men med ett nytt mindset och justeringar i upplägg. All annan planering med kartor och rutt är ju redan klara.

Hur det nu gick till minns jag inte, men jag bestämde mig ungefär samtidigt för att gå all in gällande de stående utmaningarna i Lake District. Jag har ju drömt om Bob Graham Round sedan våren 2013, rekat hela rundan på två dagar, rekat flera av etapperna och delar av etapperna under årens lopp och slutligen gjort ett försök 2016 som tyvärr fick avbrytas på grund av riktigt skitväder i natten. Så, mitt huvudmål för 2018 blev således att en gång för alla genomföra Bob Graham Round (drygt 11 mil, 8200 höjdmeter och 42 toppar) under 24 timmar. På BGR är det så många faktorer som spelar in och statistiken talar sitt tydliga språk: 1 av 3 klarar det hela vägen under 24 timmar. Bara att gardera sig med två försök i maj 2018. Fullt fokus och det har varit dedikerad backträning sedan oktober 2017. Inga halvmesyrer när det kommer till förberedelse!

002

Att jag senare i januari anmälde mig till det brutala bergloppet L’echappee Belle och nyligen Kullamannen 100 miles handlar inte om övermod eller frånvaro av sjukdomsinsikt. Nä, spridningen i tid på samtliga utmaningar ligger perfekt i tid och den ena utmaningen bäddar för nästa så att säga. Åtminstone sett till det fysiska om jag bara får hålla mig frisk och skadefri. Viktigast är dock att det finns en djup längtan inför varje utmaning, utan den blir det svårt och inte särskilt glädjefullt. Jag vet att den där genuina pirriga längtan är så obeskrivligt energigivande och motiverande!

Och vad mer? Jo, i slutet av 2017 bestämde jag mig också för att inte ta på mig några åtaganden för 2018. Går jag in för något med full fokus vill jag inte ha några sidouppdrag av något slag som stör, hur roliga och lockande de än kan verka. Fantastiskt skönt att vara konsekvent (har bara gjort ett undantag). Så, det var alltså inte särkilt chockerande med insikten som kom där i Elefantbacken förra veckan: ”Fasen vad skönt det är med fokus och rutinerna som kommer med det och dedikerade mål.” Det var snarare ett tyst konstaterande som bjöd upp till ett leende.

Kanske kan mitt nuvarande liv tyckas inrutat, kanske fanatiskt eller till och med asketiskt för en utomstående. Det är nog en blandning av alla tre och bäst av allt: Jag njuter av den enkelhet detta dedikerade fokus erbjuder. Så lite yttre distraktion som möjligt! Och ni undrar säkert hur en dag eller en vecka i mitt liv ser ut just nu eller så bryr ni er inte ett skvatt. Till saken hör också att jag inte har en familj utan de förpliktelser som ryms i mitt liv är två kärleksfulla katter och ett arbete med underbara kollegor fyra dagar i veckan. Och till arbetet är det 2 kilometer genaste vägen. Jag har ingen TV som äter upp dyrbar tid. Inget hus som behöver skötas om. Ingen bil. Jag har det jag behöver helt enkelt och närmaste stig 200 meter från porten. Det är mitt val men tro inte jag saknar förståelse för andra människors och vänners livssituationer. Jag är mäkta imponerad av alla de som har en familj med barn och allt vad det innebär och ändå får ihop det med träning och kunna förbereda sig inför grymma utmaningar utifrån de förutsättningar som ges.

005

Så, en vanlig vecka för mig är långt ifrån exotisk på något sätt men det är rutinerna och enkelheten som följer som är den ljuva biprodukten i att ha grym fokus. Det är också en fantastisk känsla som också inbegriper balans och välmående. Faktum är att jag inte haft detta fokus eller känt denna sköna upprymdhet sedan året innan Dragon’s Back Race 2015. Känslan gör mig lycklig!

Det är ett privilegium att kunna gå, cykla eller springa till och från jobbet. Så effektivt. Jag arbetar fyra dagar i veckan och sedan början av februari transportlöper jag alla fyra dagarna. På morgonen blir det 3-5 km och på hemvägen 13 km på fina stigar i Årby plus 5-10 repetitioner i Elefantbacken varannan eftermiddag. Kör lite fart och baklängeslöpning invävt. En gång i veckan blir det 50 minuter simning innan jobbet. Skönt för hela kroppen och bonus att få avsluta med en bastu. Kör styrka varje dag men har lagt av med att det måste vara långa styrkepass. Bättre med 10-15 minuterspass än inga pass alls och då kan det till och med bli ett både på morgonen och kvällen vissa dagar. Jag brukar dock få till ett längre styrkepass i veckan på typ 40 minuter. Vidare minst ett dedikerat backpass i veckan som genererar mer än 1000 höjdmeter och spritt på olika backar med olika lutning och underlag i Vilsta eller Marvikarna. Fokus både på uppför och utför. Försöker få ihop 2000-2500 höjdmeter i veckan. Ett långpass i veckan på 30-50 km (minst en tvådagars i månaden på 9-10 mil). Använder GPS-klockan enbart på långpass och det dedikerade backpasset, annars klocklöst. Söndag är normalt min verkliga vilodag och jag bokar aldrig eller sällan in något. Resten av min fria tid går till att läsa och skriva och umgås med mina två underbara katter. Är förstås jättenoga med maten och sömnen, men jag går inte in på min kostcirkel. Var och en får hitta sin. Ja, ungefär så ser en vecka ut. Vecka in och vecka ut. Lustigt nog upplever jag aldrig min tillvaro som inrutad och eller att den är byggd på måsten. Jag springer för springandet skull och de enda pass som jag kan kalla träningspass är när jag kör dedikerad backträning och styrka, resten är bara rent nöje om än svettigt och slitigt emellanåt. Jag har ändå så mycket tid över för annat som jag älskar, vilket givetvis är viktigt för en balanserad vardag.

003

Slutligen är det bara så häftigt att känna ett skönt välmående, våren som närmar sig och kroppen min som blivit så mycket starkare efter några månaders fokuserad och varierad ”träning” med framför allt kontinuerlig backträning. Det är en kick, inte minst mentalt, med tanke på de utmaningar som stundar. En annan stor källa till glädje just nu är att springa och planera tillsammans med Patrik, Simon, Marie och resten av gänget som ska till Frankrike och köra L’echappee Belle i augusti. Som Patrik sa igår på långpasset genom snö och solsken på Simons födelsedag: ”Niklas, det verkligen märks hur jäkla taggad du är inför Echappee!” Ja, och jag kan bara svara att en stor anledning till just denna glädje är att få vara del i denna resa med sköna vänner mot ett gemensamt äventyr, alla med sina egna mål. Det är en oslagbar kombo!

Om jag för 35 år sedan läst den här texten hade jag förmodligen avfärdat författaren som en mycket tråkig, ja närmast tragisk person, som fyllt sitt inrutade liv med disciplin och självplågande aktiviteter helt befriad från all form av spontanitet och glädje. Allt har och tar sin tid. Ja, det har tagit tid, mycket träning och 8 1/2 år utan alkohol för att nå dit jag är idag: Ett enkelt liv i direktsändning!

004

Jan 212018
 

180121aDe senaste dagarnas snöande har varit efterlängtat. Underbar pudersnö och naturen som är klädd i högtidlig vinterskrud. Jag har njutit av varje dag och transportlöpt till och från jobbet för att njuta av varje steg i orörd snö både morgon och kväll i Årbys naturreservat. Ett privilegium att kunna springa till och från jobbet med många stigar och distanser att välja på med inbakade backpass. Sedan är det ju även så att det nu märks att ljuset, ja det ljuva ljuset, försiktigt smyger sig på tidigare och tidigare, minut för minut, varje morgon och utdraget håller sig kvar allt längre på eftermiddagen, allt beroende på väder. Oåterkalleligen är ljuset på intåg! Något inom mig börjar vakna till liv från några månaders mental dvala, som långt ifrån är något av ondo. Glad att vi har våra tydliga årstider, varva ner, varva upp, leva ut, blomma och sedan längta efter en rogivande och stillsam höst när sommaren lider mot sitt slut. Den gångna veckan har handlat mycket om det brutala bergsloppet L’echappee Belle då vi är sex goa löparsjälar från Eskilstuna  som drar till Belledonne-massivet i Frankrike i slutet av augusti för att uppleva toppar och dalgångar, yttre som inre. Och igår bjöds det på back-bonanza i Vilstas kuperade naturreservat i bästa tänkbara väder och underbart täcke av fin pudersnö och för vår del orörda delar utan för spåren. Jag brukar säga och vidhåller bestämt att en fin vinterdag slår varenda fin sommardag med råge. Gårdagen var en sådan dag och i underbart glatt sällskap dessutom. Vi var 11 tappra löpare som njöt (även om mjölksyran steg, låren stramade, pulsen stundtals skrek) när vi körde typ en halv timmas backträning (uppför och utför) per backe i fyra olika backar, alla fyra med sina karaktäristiska variationer. Totalt 18 km och 1000 höjdmeter på tre timmar, vilket avslutades med fika och/eller lunch på Vilstas raststuga. Eskilstuna hade gått man ur huse för att njuta av lördagen i Vilsta. Faktum är att jag aldrig någonsin sett så mycket människor i området kring Vilstabacken!

180121b180121c

Jaha, och vad var det detta inlägg egentligen skulle avhandla? Nå, ni vet att jag är svag för utsvävande ingresser, som för att måla upp en kuliss inför det jag egentligen vill avhandla eller sätta ljuskäglan på. Det har passerat rätt många månader sedan jag senast skrev något här och det beror främst på att jag inte haft något att berätta och att det dessutom tenderade att bli en ständig upprepning av sådant jag redan skrivit om, inte minst när det kommer till äventyr på Sörmlandsleden. Tro inte att jag tappat lusten att skriva, nä, jag har skrivit på andra håll och skriver på en ny bok. Men för just denna blogg eller vad man nu ska kalla detta lilla skrivarhörn har lusten inte funnits. Och jag är inte mycket för tillbakablickar på det som varit. Men av någon anledning känns 2018 nytt och fräscht, vore konstigt annars, men det känns på något obeskrivligt sätt spännande på alla sätt. Fast å andra sidan är året som sådant helt ointressant, bara tid, ett år i människans mått att mäta. Det handlar ju enbart vad jag vill göra av min tid, fylla mitt liv med, detta år. Vad vill jag uppleva och förverkliga? Att hitta ögonblicken i vardagen. Allt måste inte vara extraordinärt. Och med detta infann sig bara lusten att skriva ett inlägg här och nu. Så, får jag bara vara hel och frisk ser det ut att bli en hel del berg, särskilt engelska berg och så ett antal franska alptoppar utöver de från Amarant förstås. All semester är nu bokad liksom alla flyg. Flyget till Lyon bokades av hela L’echappee-gänget igår då det bara är en tidsfråga innan flygen till Lyon och Genève är fullbokade eftersom UTMB och L’echappee Belle går av stapeln samma helg i skiftet augusti/september. Och hur ser då mina (storhets)vansinniga planer ut för 2018?

30/4-6/5 Bob Graham Round (Lake District, England)
180121dEfter rätt många rekningar – varav en fullständig 2014 – och ett helhjärtat försök 2016 tillsammans med Kerstin som fick avbrytas på grund av riktigt skitväder i mörkret på etapp 2 har jag bara känt nu eller aldrig! Under 2017 fanns inte utrymme och det storslagna Wainwright-äventyret tog all tänkbar tid, men eftersom det äventyret (som också utspelar sig i Lake District) gick i stöpet körde jag lite etapprekningar av BGR. Under den gångna hösten bestämde jag mig för att verkligen fokusera och förbereda mig maximalt (fanatiskt om ni så vill) för att genomföra BGR i maj 2018. Det krävs en hel del dedikerad backträning om man ska springa drygt 11 mil, 8200 höjdmeter, omarkerat med karta och kompass under 24 timmar. Jag bestämde mig också för att gardera mig med ett andra försök om det första går om intet på grund av fysiska eller vädermässiga omständigheter, varför jag bokat en andra resa till Lake District några veckor senare i maj. Vidare har jag också beslutat att köra BGR osupportat då jag känner att det passar mig bäst även om jag säkert får sällskap på några av de fem etapperna. För att erhålla det snygga diplomet från Bob Graham Club behöver man dock support/vittnen på hela rundan (det räcker inte med tracker eller GPS-fil), men det diplomet kan jag leva utan. Det är inte därför jag vill springa BGR. Fördelen med att ha support är att man inte behöver bära något själv och man kan överlåta navigeringen till medlöparna. Å andra sidan kan det lätt bli ett stressmoment med support, dels för att man behöver spika ett datum för BGR Club och de som ska hjälpa en, oavsett väder. Springer jag osupportad (med tracker) kan jag invänta rätt väderläge och optimala förhållanden, vilket självklart tilltalar mig beroende på att jag är ute efter en upplevelse och chansen att klara BGR under 24 timmar ökar avsevärt om väderförhållandena är goda.

För den som vill veta mer om BGR eller bara njuta av vackra bergsvyer från Lake District kan jag varmt rekommendera den drygt halvtimmeslånga filmen som släpptes 2017 och handlar om Tony Holts BGR-försök, följ länken>>

180121e

21-27/5 Bob Graham Round / Wales (Lake District/Snowdonia, England)
Garderat upp med ytterligare en vecka i slutet av maj utfall jag inte skulle lyckas med mitt BGR-försök. Om det går vägen på första försöket i början av maj så blir det istället i Wales, närmare bestämt i nationalparken Snowdonia. Kommer då köra med lätt packning och hela övernattningskitet med start från södra Snowdonia (Cadair Idris) via Rhinogs och Eifionydd till norra delen. Förhoppningsvis blir det ett nytt sub8-försök på Welsh 3000 och denna gång med start från Snowdonias topp. Var ju lite kasst väder senast jag sprang Welsh 3000 (alla 15 toppar över 3000 foot, 42,5 km och 3200 höjdmeter). Men som sagt, det hänger på hur det går första veckan i maj. Men det krävs inte särskilt mycket planering mer än att jag får vänta med att boka tågbiljetter tills efter första besöket.

180121g 180121h

21/6-6/7 Wainwrights (Lake District, England)
180121iDet har hunnit rinna en del vatten under broarna sedan misären i Lake District i juni förra året. Men ibland är det nödvändigt med en käftsmäll för att också lära sig av misstagen. Visst, nu kunde jag inte styra över vädrets makter och hade väl lite väl oflyt men att dra till Lake District och tro att det är något slags medelhavsklimat med värme och klarblåa dagar vore väl naivt (även om vädret var just så ett par veckor fram till jag satte av!). Jag hade byggt upp otroligt höga förväntningar i och med minutiös planering under lång tid och när det inte gick enligt plan redan inledningsvis var jag inte mentalt mottaglig och förberedd på det. Schemat var dessutom tight då jag placerat ut mat/energi för upphämtning på fyra platser och hade således inga större marginaler. Nåja, det var bara att bryta ihop, slicka såren och komma igen. När jag sedan drog till fjällen i augusti hade jag långt tidigare gjort upp en plan om att bara ha en grov och lös plan utan hålltider och att jag inte ska springa till varje pris. Jag la upp en rimlig färdplan genom Sarek, Padjelanta, Sulitelma runt och sedan Nordkalottleden norrut, bort mot Hellemobotn och sedan Gränsleden till Ritsem. Bara snabbvandra med lätt packning och springa där stigarna var springbara. Helt underbart och skönt upplägg med både långa och korta dagar. 42 upplevelserika mil på drygt 10 dagar! Efter det äventyret kände jag rätt snart att jag ville göra ett nytt försök på Wainwrights, dels för att all planering redan var gjord men framförallt för att jag hade lärt mig något på fjälläventyret: Speedhiking i grunden och springa där det är springbart och sedan ta det som  det kommer, oavsett väder, mer mat i packningen och bara ha en påfyllning halvvägs. Egentligen så som det fungerar i grunden men med skillnaden om att även skallen ska vara med på det. Mental strategi. Långa dagar men utan stress och hålltider. Bara uppleva! Och jag har två veckor till förfogande!

180121j

27/8-3/9 L’echappee Belle (Belledonne-massivet, Frankrike)
180121kVar smått sugen på denna brutala utmaning redan förra året när vännerna Patrik, Simon och Erik drog dit men då var allt annat redan planerat och bokat. Det går fler flyg tänkte jag då och man springer knappast L’echappee belle på spontaninfall, kan kan man säkert men inte troligt att man når till mål. I snitt tar sig endast 50% av de 600 löparna på långa distansen till mål, vilket säger en del. I december träffade jag Simon och Marie samt Patrik och de hade bestämt sig för en revansch på L’echappee belle (då de inte kom fram till mål förra året) om de inte fick en plats på årets upplaga av UTMB. De hade sått ett frö och för ett par veckor sedan bestämde jag mig då loppet låg perfekt för mig i förhållande till utmaningarna i England. Kunde inte bli bättre. Dragningen till UTMB gjordes ett par dagar innan anmälan öppnade till L’echappee belle den 15 januari. Simon och Patrik fick tyvärr ingen plats så då blev det (glädjande för mig) L’echappee belle! Så i skrivande stund är anmälan gjord, flyg och boende bokat och vi blir hela sex sköna löparsjälar från Eskilstuna som drar ner till Belledonne för att ta sig an utmaningen, fördelat på alla tre distanser.

Jag har nog inte känt ett sådant här pirr sedan halvåret innan Dragon’s Back för tre år sedan. Liksom DBR är denna utmaning något som ligger helt utanför det greppbara och där utgången är totalt oviss. Det enda (och inte så lite) är att förbereda mig så mycket jag bara kan. Men hela denna min förberedelse började redan i höstas med minst ett backpass i veckan (som blivit till mer än bara ett pass) i och med fokus på Bob Graham Round. Tro inte att jag underskattar BGR och tror att det är en walk in the park, nä, inte heller här är utgången given, men jag känner mig mer trygg beroende på att jag kan hela sträckan och har två tillfällen på mig att genomföra utmaningen. L’echappee belle däremot är liksom ett blankt blad men jag försöker skapa mig en bild utifrån vad Simon och Patrik berättat och alla de videofilmer jag kollat. Bara springa på som vanligt framöver med tidsmässigt långa långpass, tvådagars och mycket backe, backe, backe, backe och så styrketräning, men utan att tappa suget och längtan till det som jag stundtals förmodligen kommer längta mig långt bort ifrån. Då får jag ta fram mantrat ”Varför är jag här?” Balans!

180121l

Ja, sedan får jag ju inte glömma genrepet på 60 km Åda Wild Boar i april. Alltid skönt med en tuff utmaning i mars/april varje år och det blir ett bra formbesked inför Lake District. Såja, mycket ord om en snart 55-årig mans barnsligt sköna drömmar om utmaningar och upplevelser. Självförverkligande? Vad vet jag om det, jag vill bara uppleva så mycket som möjligt och ingenting är gratis och det smakar (inbillar jag mig) bättre om man får slita för att nå målet eller snarare uppleva hela resan till målet. Vem vet något om morgondagen?

Jag är medveten om att åtskilliga andra planerar och letar efter sina egna utmaningar för att flytta och tänja sina gränser. Om någon bland läsarna här planerar ett eget äventyr med lätt packning över flera dagar kan det ju alltid vara trevligt med tips och råd, så den som är intresserad är välkommen att ladda ner mitt lilla kompendium (från en föreläsning i december) med packlista, utrustning med tillhörande kommentarer och tips på matmeny (inte minst receptet på min specialgröt). Du hittar kompendiet som pdf på följande länk>>

180121m

 

Må väl /Niklas

Sep 082017
 

0001_startMed lätt packning kommer man långt. Jag gillar att vara ute hela dagar. I rörelse, med lätt packning och minimal utrustning. Jag älskar när den där primitiva och meditativa känslan infinner sig efter timmar av rörelse i naturen. För mig är upplevelsen det primära medan jag ser benen mer som tacksamma transportmedel som bär mig dit jag vill, utan att för den skull förringa den fysiska aspekten. Nya äventyr innebär ofta nya platser eller en blandning av platser jag älskar och en utvidgning av det redan kända. Årets äventyr i vår fjällvärld blev inget undantag vad gäller nya platser. Kändes som jag hade oförrättat ärende från förra årets kontrasterande äventyr då ett djupt lågtryck ställde mycket till sin spets. Ett sant äventyr, som den intresserade kan läsa vidare om här.

Jag ville förstås tillbaka till Nijak. Ett gäckande berg som fortsätter att gäcka mig. Jag vill inte göra toppturer om topparna inte är molnfria. Jag vill ha njutningen och vyerna, inte bara bocka av topparna i en lista. Vissa toppar vill jag upp på då jag läst att de erbjuder fantastiska vyer medan det för andra toppar handlar mer om en personlig och speciell attraktion. Jag har aldrig känt att jag på en topptur besegrar eller erövrar berget ifråga utan det handlar snarare om en personlig inbjudan från bergets sida. I år hade jag tyvärr väldigt oflyt med just toppturerna och inga av de tilltänkta bergen tycktes på humör utan drog ner en tjock mössa av moln och dimma. Så jag hoppas på en inbjudan från Nijak, Álátjåhkkå, Jiegnáffo och svenska stortoppen av Sulitelma på nästa års äventyr, om jag har vägarna förbi så att säga.

Årets äventyr startade och slutade i Ritsem och varade i 10 heldagar och en halvdag plus ankomstkvällen, 15-26 augusti. Totalt avverkades 42 upplevelserika mil över ett relativt stort område: Sarek, kors och tvärs i Padjelanta, Sulitelma, Hellemobotn och Gränsleden. I snitt ett marathon om dagen.

Årets upplägg
Vis av förra årets fjälläventyr, då jag bestämde mig för att lämna lederna och ge mig in i Sarek via Stora Sjöfallets nationalpark med start från Suorva, valde jag i år ett mer realistiskt upplägg. Mitt upplägg förra året var alldeles för detaljerat med tight tidsschema och jag utgick från att jag skulle springa till 70-80%. På kartan kan ju högslätten mellan Suorva och Áhkka se klart springbar ut men verkligheten är många gånger en annan. Slätten visade sig vara ett gytter av sten, allt ifrån små bumblingar till ren blockterräng med ständiga skrevor, kullar och sänkor. Att springa i sådan terräng blir oerhört orytmiskt, som en hackig film på webben. Man får inget flyt och det blir energikrävande och risken att trampa snett ökar givetvis. Det visade sig att det gick betydligt mycket bättre och var avsevärt mycket roligare att istället snabbvandra. Och eftersom jag alltid bär lätt packning (under 10 kg) blir tempot per automatik högre. Faktum är att snabbvandring i den terrängen går marginellt långsammare än att springa och dessutom tror jag att det energimässigt är avsevärt mer ekonomiskt med snabbvandring vid dessa tillfällen. Förra året var inte världens roligaste äventyr, men det var avgjort ett av de lärorikaste på länge, spännande och minnesvärt och, ja, det blev en fin avslutning.

Så, inför årets upplägg bestämde jag mig tidigt att jag bara skulle skissa och lägga upp en grov färdplan. Inga hålltider spikades eller att jag skulle befinna mig på platser vid bestämda datum. Jag hade en enkel plan: 11 heldagar till förfogande, en färdplan och sedan skulle väder och terräng få diktera villkoren för tidsåtgång och avancemang. Jag bestämde mig för att börja med en tur in i Sarek för att sedan komma ut i Padjelanta med siktet inställt på Sulitelma runt. Med min tidigare ryggsäck på 24 liter kunde jag bara ha erforderlig utrustning samt mat och energi för max fem dagar. Den ryggsäcken håller dock på att falla isär och tillverkas inte längre, varför jag behövde en ny och till slut föll valet på OMM Classic på 32 liter (även om jag lovat att aldrig gå över 25 liter för då får man plats med onödiga kan-vara-bra-att-ha-prylar). Nu fick jag plats med mat och energi för hela sju dagar men å andra sidan blev ryggan också tyngre. Ursprungsplanen var att även ta Basstavágge till Rinim och hälsa på Laila K som jag träffade i Kisuris förra året och som jag hållit kontakt med sedan dess. Men hon och hennes familj skulle fräscha upp ett rengärde mellan Njierek och Gisuris, varför jag valde att ta Álggavágge direkt efter Ruothesvágge. Detta tillsammans med icke genomförda toppturer gjorde att det aldrig uppstod några som helst stressmoment beträffande tid och tidsåtgång. Jag tog det som det kom, långa dagar varvat med kortare. Sovmorgon vissa dagar, sena kvällar vissa och någon dag med 13-14 timmar på benen. Så otroligt skönt att inte ha några hålltider utan snarare anpassa sig efter förutsättningarna och omständigheterna. Hursomhelst, jag valde att börja med Sarek då packningen skulle vara som tyngst i början och att det förmodligen inte skulle bjudas på särskilt mycket löpning. Jag visste också att jag skulle kunna ”spara” på min mat och dryga ut med annat i Kisurisstugan och i Staloluokta om det behövdes. Det jag också bestämde på ett tidigt stadie var att jag skulle varva snabbvandring med löpning. Underlaget och packvikten fick avgöra detta.

oversiktskarta_2017

Tanken var att detta äventyr även skulle bli ett litet experiment: Snabbvandring skulle utgöra basen och löpning när tillfälle gavs såsom när packningen var lättare på de fina springvänliga stigarna längs Padjelanta- och Nordkalottleden. Nu låter kanske ”snabbvandring” som om man stressar fram precis som många tror är fallet när jag springer. Jag stressar ytterst sällan och jag måste inte springa till varje pris. Jag är ute efter upplevelsen. Helhetsupplevelsen. Vad det handlar om är att jag kan hålla ett högre tempo med lätt packning. Jag gör alltid regelbundna stopp för att njuta eller fotografera. Jag behöver dock aldrig göra stopp för att vila. Det enda längre stopp jag gör varje dag är när jag ska äta lunch. Potatismos med olivolja och torkat kött av tradition. Jag kan alltså vara i rörelse 10-12 timmar per dag och jag avverkar i snitt 4-5 km i timmen i moderat terräng, utan att bli trött. Dag efter dag. Det som tar tid och kan vara fysiskt ansträngande är främst toppturer. Att jag kan vara i rörelse 11-12 dagar i sträck beror knappast och enbart på lätt packning, utan lika mycket på min fysiska kondition och uthållighet. Att jag springer över 400 lågintensiva mil per år (och har gjort så de senaste åren), cyklar, simmar och styrketränar vid sidan om är en grundförutsättning för att kunna genomföra dessa mina  – distansmässigt långa – äventyr med glädje utan att bli fysiskt slut, även om diverse motgångar i någon form dyker upp, men som jag alltid tar mig igenom. Sedan handlar det mycket om uthållighet, det vill säga att kroppen har vant sig att vara igång länge och huvudet har lärt sig hur kroppen fungerar under heldagar i rörelse. Här har många vandrare som vandrar regelbundet och länge en fördel. De kanske inte avverkar fyra fem mil per dag men de är ute länge. Många stirrar sig blinda på packning och vikt men sällan hör jag diskussioner om hur var och en förbereder sig fysiskt. Hur ser de fysiska förutsättningarna egentligen ut? Man behöver inte vara ett matematiskt geni för att räkna ut hur upplevelsen kommer att bli för en otränad person med lite övervikt som axlar en ryggsäck på 20-25 kg, vilket tycks vara genomsnittsvikten på många fjällvandrares ryggsäck idag.

Jag kan varmt rekommendera den korta men läsvärda artikeln How running has changed my backpacking av Kenneth Shaw som publicerades den 11 augusti 2017.

Nå, mitt upplägg av rutt höll fint och eftersom det inte blev några toppturer kunde jag kosta på mig några distansmässigt korta dagar, ja, att verkligen ta det som det kom utan att ständiga kalkyler på marginalen. Årets upplägg känns klockrent och detta med att snabbvandra varvat med löpning kommer att bli min fortsatta melodi i fjällen. Vidare stämde jag även av med STF om det gick bra att lämna tre dagars proviant i Vaisaluoktastugan för den avslutande öglan på 11 mil. Det var inga problem, så det blev en avstickare dit från Änonjálmme på kvällen vid min ankomst den 15 augusti för att lämna ett matpaket och en lite gasbehållare på 100g.

Dagarna innan jag gav mig av lämnade jag även min färdplan till mina vänner Kerstin och Bernt med löfte om att SMS:a livstecken vid de få tillfällen jag skulle ha täckning. För framtida äventyr kommer jag att skaffa en PLB, som ju är personlig och gångbar i hela världen om olyckan skulle vara framme.

Min lätta packning
Att färdas med ultralätt packning kommer för min del från löpningens värld snarare än att jag som vandrare skalat av och förfinat min packning. Nå, som ung fältbiolog och fågelskådare vandrade jag en del i fjällen på 70-talet med tung packning och en ryggsäck med aluminiumram som satt väldigt illa på min lilla smala kropp. Det var inte roligt då. Tack och lov blev jag fanatisk sträckskådare med fokus på sjö- och havsfåglar, och som sådan satt eller stod jag dagarna i ända på en strategisk plats vid havet någonstans. Aldrig släpa på tunga packningar. Ett undantag var 2010 då jag for runt på Nya Zeeland med omkringliggande öar i fem veckor och hade en rygga med 12 kilos packning, som inkluderade kikare, tubkikare och stativ. Sedan kom den definitiva (v)ändpunkten i maj 2014 när Kerstin och jag skulle vandra en del av Bob Graham Round i Lake District efter genomförd tredagarstävling (GL3D) där vi sprang totalt 14 mil i bergen med lätt rygga med obligatorisk utrustning och energi. Huvudpackningen med mat och övernattningskit kördes av arrangören till olika nattläger. Jag kommer aldrig glömma när vi satte av på vandringen, jag med 16 kg på ryggen och Kerstin 14 kg. Vi nådde aldrig ens första toppen på Bob Graham Round. Bara efter ett par hundra meters brant stigning med den tunga packning bröt vi ihop i ett gemensamt skrattanfall och var tvungna att sätta oss i solen bland ärttörnen och fortsatte så att skratta. Det var slutet på den korta vandringen och jag visste i det ögonblicket att jag aldrig mer skulle axla en rygga som väger mer än 11-12 kg, helst under 10 kg!

Nä, jag är ingen prylnörd och tycker inte alls om att testa prylar eller nya modeller som jag inte behöver. Konsumtion är inget jag hyllar, men väl kvalitet och mångfunktionell utrustning. När jag väl hittat rätt pryl i utrustningen som passar mina behov så håller jag fast vid den. Jag har ett antal olika ryggsäckar för mina löpäventyr, bland annat min verkliga favorit på 20 liter från Inov-8 som slutade tillverkas för tre år sedan men jag hade turen att hitta en extra på rea, så nu har jag en oanvänd i reserv och kommer aldrig behöva någon mer 20 litersrygga. Men så var det detta med min Inov-8 Race elite på 24 liter som hängt med på många löpäventyr, inte minst i fjällen 2014-2016. Den håller bokstavligen sakta gå upp i sömmarna. Skomakaren har lagat den så gott det går, men det varar inte för evigt. Den tillverkas inte längre. Suck! Vill spara på den då den fungerar fint för min sommarutrustning och förra hösten började jag leta efter en annan rygga. Det blev till slut den engelska ryggan OMM Classic 25 liter. Ryggan är utformad speciellt för bergsmarathon (OMM = Original Mountain Marathon) med alla tänkbara finesser. En ovanligt lätt och smart rygga. Jag har sedan testat och använt den i olika sammanhang och äventyr. Senast i Lake District i juni kände jag dock att den inte satt riktigt bra. För kort i ryggen liksom och höftbältet som tryckte över de nedre revbenen. Oskönt helt enkelt. Testade då OMM Classic 32 liter som var längre i ryggen och som glädjande nog satt perfekt! Även om de är toppmatade fungerar det över förväntan smidigt. Fördelen med lätt packning är ju att man har minimalt med utrustning och därmed mycket mindre att hålla reda på än ”normalvandraren”. Även om jag brutit löftet om att inte gå över 25-litersgränsen är jag oerhört glad att jag gjorde det. Jag har nu inhandlat ytterligare en OMM 32:a på rea som reserv för framtiden och jag lär klara mig tills jag kastar in handduken för gott.

0002a_packning 0002b_packning 0002d_packning

Veckan innan fjälläventyret vacklade jag fram och tillbaka vid val av sovsäck. Det hade liksom inte varit någon värme att tala om i fjällen och prognosen såg inte heller särskilt varm ut. Till slut valde jag min tresäsongssäck Sea to Summit Spark III som jag använt ned till minus åtta grader. Den är ju bara 200 gram tyngre än min tvåsäsongssäck som jag haft i fjällen de två senaste åren. Sömnen är viktig! Och jag är riktigt glad över mitt val då det var kyligt och flera nätter ner mot nollan. Träffade flera vandrare, även luttrade sådana, som frusit på nätterna.

Min utgångsvikt var 11,8 kg (6,6 kg utrustning och 5,2 kg mat/energi för sju dagar + 2,75 kg som lämnades i Vaisalukto). Eftersom många är intresserade av att få ner vikten på sin egen packning har jag satt ihop en packlista för detta äventyr och även hur min dagsmeny för mat och energi ser ut. Alltid inspirerar det någon. Jag är van att mötas av suspekta blickar när jag med glad min kommer tassande med ett leende. I år var det dock annorlunda. Jag träffade väldigt många vandrare som hade en helt annan attityd och faktiskt var nyfikna på min lilla packning. Sedan tror jag det hängde lika mycket på mig själv. Jag var på gott humör och hade bestämt mig för att ta tillvara på ögonblicken och stanna till när jag mötte vandrare för att prata en stund. Och skippar man allt om utrustning, vikt och annat materiellt så är de flesta av oss i fjällen av samma anledning – att njuta och att uppleva!

0002c_packning

Annars var det nog mest mina skor som drog till sig mest uppmärksamhet. I år hade jag valt ett par mer robustare trailskor (Inov-8 Mudclaw 300) jämfört med de lättare Inov-8 X-talon 212 som jag använt i fjällen alla tidigare år. Jag ser bara fördelar med trailskor. De är lätta, de torkar snabbt och även om det är blött trampar du ur vattnet snabbt. Jag använde bara tunna ullstrumpor första dagen sedan använde jag mina tunna vadhöga vattentäta Sealskinz-strumpor, som dessutom är merinofodrade och värmer. Tyvärr är den vattentäta livslängden kort och fuktigt inuti blir det ändå. Denna kombination är klockren vid alla vad som ska korsas då jag bara drar på mig regnbyxorna (dragkedjor på bensidorna) och sedan spänner kardborrband runt vristen över regnbyxan för att hindra att vatten tränger upp. Jag blev aldrig nerkyld eller kall om fötter eller ben trots flera långa och kritiska vad. Sedan är det ju så att tunga kängor förbrukar mer energi än ett par betydligt lättare trailskor. Två gånger fick jag höra att kängor är mycket bättre för att de ger ett fast stöd kring fotleden. Jag svarar oftast: ”Det finns en anledning till att vi har en rörlig fotled!” Men jag frågade dem inte om de går på dans i kängor? Med starka fotleder kommer man långt!

0002e_packning

Kan varmt rekommendera 5 Military Rucking Rules Every Backpacker Should Know där av två punkterna handlar om just tunga kängor, vad de (teoretiskt sett) motsvarar i extra vikt och energiförbrukning jämfört med lättare skor, exempelvis hiking- eller trailskor.

Det är två saker i fjällen jag har stor respekt för och det är vad och snöfält. I år tog jag med mig microspikes för att trä på skorna vid branta snöfält, särskilt vid tänkta toppturer. Nu vart det ju inga toppturer men jag fick åndå användning av dem på snöfälten kring Sulitelmamassivet.

För att runda av detta med packning och vikt väljer jag de kloka orden signerade Jörgen Johansson, författaren till böckerna om fjäderlätt vandring: ”Var och en bär vikten av sina egna val.”

Dag-för-dag med foton

15/8 – Änonjálmme-Vaisaluokta-Boalnotjåhkkå, 15,7 km
170815a
Flyg från Arlanda till Gällivare klockan 09:15. Har flugit upp till Gällivare de senaste åren och hem därifrån. På vårkanten kan man boka Sverigebiljetten med Nextjet och den kostar 1000-lappen T&R. Kanske inte det miljövänligaste valet men jag spar tid och tåget är tyvärr alltför opålitligt. Nytt för i år var dock att bussen från Gällivare till Ritsem avgick en timma tidigare. Fördelen är att man hinner med kvällsbåten från Ritsem till Änonjálmme. Nackdelen är att man har kort tid på sig från det att man landat på Lapland Airport till bussavgången, särskilt om man behöver inhandla gas och andra förnödenheter. Jag beställde därför en delad taxi för 170 kronor. Vågar inte chansa att det finns gas i Stora Sjöfallet eller på Ritsem fjällstation. På Intersport i Gällivare hade de bara vintergas på 230- gramsbehållare. Jag köpte en och deras sista 100-gramsbehållare. Hann glida in på Konsum och köpa färdkost till bussen. Fylla magen med så mycket som möjligt innan fjälläventyrets omöjliga ekvation av energiintag.

Solen sken och molnen blev färre ju längre västerut vi kom. Passade på att ta en sista gofika under stoppet i Stora Sjöfallet. Väl i Ritsem hoppade jag och ett 10-tal vandrare av nere vid båten. En skön sommarkväll. Talade med kapten på M/S Storlule som berättade att dagen innan hade båten varit inställd på grund av att det blåste 18 m/s och Áhkkás toppar hade pudrats med nysnö. På båtturen över till Änonjálmme pratade jag en hel del med en trevlig fiskare vid namn Jerry som redan varit ute en månad och flugfiskat i fjällen och nu skulle avsluta med fiske kring Kutjaure (Rödingsjön). Väl i land axlade jag min lilla rygga och min bag med mat och styrde kosan mot Vaisaluokta. Ingen tid att förlora. Ljuvlig kväll och stigen till Vaisaluokta var fin. Det är bara de sista 2 km till STF-stugan som överjävlig och stenig. Kom fram till stugan och stugvärden Inga-Lena tog emot. Förklarade att jag skulle lämna en bag där med tre dagars proviant. Hängde in bagen i förrådet. Inga-Lena skulle vara snäll och sätta en lapp med mitt namn på den och informera den nya stugvärden som skulle ersätta henne någon dag innan jag skulle anlända nästa gång.

Ingen tid att förlora. Jag hade ursprungligen tänkt springa tillbaka till Änonjálmme för att ta den gudomligt fina springvänliga stigen mot Kisurisstugan och eventuellt vika av mot Ruothesvágge mellan broarna. Men nu var det en så fin kväll att jag istället bestämde mig för att ta Nordkalottleden upp från Vaisaluokta och sedan lämna stigen och fortsätta upp på Boalnotjåhkkås bergsås för att få uppleva en fin kväll med varmt rött släpljus över topparna i Sarek och Lapplands drottning, Áhkká. Det blev en kamp mot klockan men jag njöt hela tiden medan vemodiga ljungpipare gjorde sig hörda. Kom inte så högt som jag önskade men det bjöds på fantastiska vyer åt nästan alla håll och jag kunde till och med urskilja Kebnekaisemassivet i norr. Áhkká och Sareks norra kedja av toppar tornade vackert upp sig. Tystnaden. Tystnaden som omfamnade mig. Detta är livet. Eller åtminstone värt att leva för, att få uppleva. Klockan tio på kvällen slog jag upp tältet. Skönt kyligt. En vacker plats och enstaka mygg. Jag somnade snabbt och sov som en lycklig prins. Behövs inga drömmar när man befinner sig i den bästa av drömmar, som råkar vara verklig.

170815_karta170815b 170815c 170815d 170815e 170815f 170815g 170815h 170815i 170815j 170815k 170815l 170815m 170815n 170815o

16/8 – Boalnotjåhkkå-Sáluhávrre-Gisuris-Ruothesvágge, 45,5 km
170816a
Vaknade tidigt. Vid sexsnåret faktiskt. Solen hade stigit upp över de närliggande topparna och det var oväntat varmt i luften. Valde att stiga upp och laga grötfrukosten utanför tältet medan jag avnjöt vyerna i morgonljuset. Även myggen njöt av min närvaro. Första lagret av den exklusiva parfymen Djungel Oil ströks på. Det skulle bli många lager de närmaste 11 dagarna tills första duschen i Ritsem.

Packade snabbt ihop allt och ner i ryggan. Skickade ett sista livstecken till Kerstin innan Telias täckning upphörde och meddelade att jag skippade Basstavágge. Beslöt att vandra hela bergryggen av Boalnotjåhkkå söderut och sedan snedda ner till Nordkalottleden via Kutjaurestugan och vidare mot broarna vid Sáluhávrre. Njöt av utsikten och vyerna. Sprang på en flock med sju fjällpipare, både gamla och unga fåglar. Grymt! Det blev också de enda fjällpiparna på hela äventyret. Moln började torna upp sig och ner mot Kutjaurestugan kom de första dropparna, men inget som störde. Kom ut på de vidsträckta vidderna mot Sáluhávrre. Fin stig och långa partier med härliga spänger. Jag sprang inte utan vandrade snabbt med stavarnas hjälp och plötsligt vek sig ena staven. Men vad fan! Jag har ju knappt använt dessa snordyra kolfiberstavar från Black Diamond. Det visade sig att kolfibret gett vika vid själva snäpplåset. Tack och lov visade det sig att skadan inte skulle påverka användandet av den som tältstolpe. Jag var ju beroende av stavarna som tältstolpar för mitt tält. En stav skulle förhoppningsvis funka för kommande vad. (Väl hemma reklamerade jag staven hos MestUte som fick ett snabbt svar från Black Diamond att det var ett känt fel. Jag skulle få en ny stav men valde att vänta och få ett par av den nya modellen med en stålsko vid låset som förstärkning. Tack!).

Regnet började dugga tätt och stundtals ihärdigt strilande. Det var dags att dra på mig regnbyxor och byta från den tunna regnsmocken (Berghaus) till den robustare LIM3-jackan från Haglöfs. Sedan var det bara att rulla på. Enstaka blåhakar fladdrade förbi i videsnåren liksom en och annan lövsångare. Mötte några vandrare vid broarna och vi hejade men det var inte väder för samtal. Jag vek sedan av norrut på den fantastiska stigen av Padjelantaleden som slingrar sig över de läckra grusåsarna och kullarna. Trots regnet var det härligt att befinna sig just där och jag såg fram emot lite matlagning i Kisurisstugan. Strax innan Kutjaures sameviste mötte jag en kille på spängerna som presenterade sig som Mats och stugvärd på Kisurisstugan. Det blev ett trevligt och kvartslångt samtal. Han skulle vidare till Kutjaurestugan och frågade om jag tänkt handla något i Kisuris och svarade att det var tänkt så. ”Niklas, du verkar vara en pålitlig kille så du får nyckeln till förrådet. Välj det du behöver och lägg pengar och nyckel under banankartongen i soprummet.” Ett sådant förtroende gör en glad och aldrig att jag skulle komma på tanken att missbruka det. En väldigt vänlig gest. Strax innan fjällstugan träffade jag Jerry, fiskaren. Han såg sliten ut och berättade att han var lite orolig för paret från Österrike som vandrat in i Sarek. Jag lugnade honom med att stigen genom Ruothesvágge var precis lika gångvänlig som Padjelantaleden. Jag önskade honom god fiskelycka och fortsatte till stugan. Jag handlade en burk köttbullar och ett par extra snickers. La pengar och nyckel på avtalad plats. Lånade köket och lagade snabbt mat. Pratade med ett par trevliga damer som var med på bussen och båten. De skulle vandra hela Padjelantaleden till Kvikkjokk. De var där för att uppleva och njuta. De hade helt rätt inställning.

Mätt och belåten axlade jag ryggan och begav mig iväg. Fasligt mycket mygg vid Kisurisstugan! Korsade bron över Sjpietjavjåhkå och tog en av stigarna österut mot mynningen av Ruothesvágge och med Nijak som gott riktmärke och med mäktiga Gisuris på höger hand. Det låg bara någon molntuss och klängde vid Nijaks topp. För sent för en topptur denna dag men jag beslöt mig för att hitta en hyfsad tältplats nära Nijak och hoppas på en bra morgondag med molnfria toppar. Regnet började tillta men jag nötte på. Fick njuta av en stenfalk på nära håll och som satte sig på ett stort stenblock och iakttog mig vaksamt. Jag hejade glatt på den och tackade för mötet. Snart övergick regnet till hällregn. Hittade en bra tältplats nära en liten bäck. Snabbt upp med tältet och in med övernattningskitet. Jag är så otroligt glad över att till slut ha hittat tältet (Tarptent Notch) som slår alla andra lätta enmanstält jag prövat genom åren. Stabilt året-om-tält, snabbuppslaget och grymt rymligt vad gäller sitthöjd och båda sidors absider, vilket är välkommet när regnet öser ner. Tog hand om mina skrynkliga fötter och pudrade in dem rikligt med talk innan jag stoppade ner dem i nattstrumporna. Var mätt sedan middagen i Kisuris så det räckte med en kopp te och en påse nötter till kvällsmat. Somnade utan problem, men vaknade senare på kvällen av att det var alldeles för varmt i sovsäcken. Fick öppna upp över axlarna och släppa in sval luft. Sov sedan skönt trots regnsmatter hela natten.

170816_karta
170816b 170816c 170816d 170816e 170816f 170816g 170816h 170816i 170816j 170816k 170816l 170816m 170816n 170816o 170816p

17/8 – Ruothesvágge-Skárja, 23 km
170817a
Vaknade tidigt. Det duggade svagt mot tältduken. Tittade ut och till min besvikelse hängde molnen lågt, riktigt lågt och av topparna som jag visste fanns där i molnen såg jag intet. Drog ner dragkedjan, goade in mig i dunsäcken och somnade om. Vaknade igen någon gång vid nio. Lagade frukost i tältet. Packade sedan ihop lägret och ner i ryggan. Bytte ut mina tunna smartwoolstrumpor till mina vadhöga tunna Sealskinz då några vad var att vänta. Det blev som så att jag körde med mina sealskinz resten av hela äventyret. Många vad var förvisso oproblematiska och vattenflödena relativt låga men det var väldigt blött i markerna.

Jaha, så fick jag ge upp en topptur till Nijak ännu en gång. Kan inte vänta och hoppas på vädergudarnas magi om moln som upplöses och efterföljande inbjudan från bergens andar. Jag började vandra på den fina stigen genom Ruothesvágge. Mötte efter några kilometer tre män, en yngre mig och två äldre herrar. Vi stannade och pratade. Det var en skön trio även om de frusit under natten. De hade startat i Staloluokta och vandrat in i Álggavágge. Målet var egentligen Saltoluokta men de valde istället mer lättvandrade Ruothesvágge och Ritsem som slutmål då de låg efter i tidsschemat. Det blev lite av en frågestund kring min lätta packning och val av skor. De var inte på något sätt nedlåtande och ifrågasättande utan tvärtom glatt nyfikna. En härligt glad trio som gav mig själslig energi. Jag fick av dem lite tips gällande Álggavágge. Långt ifrån de två vandrare som jag mötte vid sommarbron ovanför Kutjaurestugan dagen innan, som tittade på mig, min packning och mina skor som om de just sett en utomjording.

Vi tog farväl och jag fortsatte med ett leende. Skön morgonboost. Korsade ett par oproblematiska vad. Mötte ett tyskt par med sin dotter på nio tio år. Blir glad när jag möter människor med sina barn i fjällen. Den lilla tjejen hejade glatt medan föräldrarna mer drog på smilbanden. Noterade några snösparvar och de allestädes närvarande ängspiplärkorna. Snart blev det dags för ett smått obehagligt vad med många förgreningar av grumligt smältvatten från glaciären Oarjep Ruothesjiegna. Kom ner i en djup fåra och fick backa snabbt från det kraftiga flödet. Svårt med glaciärvatten då man inte ser hur djupt det är eller hur botten ser ut. Hittade snart en bredare och mindre djup plats. Jag har ingen brådska utan lägger hellre tid att rätt plats för mina vad. Är det något jag har respekt för i fjällen så är det just vad och snöfält.

Till min glädje började molnen spricka upp. Blå himmel och värmande sol. Molnen höjde sig från topparna. Vädergudarna var uppenbarligen på retsamt humör. Man kunden nästan höra hur de skrattade åt mig medan de slog kullerbyttor bland molnen. Eller var det bara Smájlajjåhkås forsande brus som ekade bland bergväggarna. Där låg de… Kantberget, Gavelberget och Gávabákte, inbjudande vackra molnfria kammar, men jag, ja jag befann mig på fel sida av den oöverkomliga strida Smájlajjåhkå. Nåja, det var ju alla fall fint väder och vackra är de även om jag inte tilläts bestiga dem denna gång. Mötte en ensamvandrare och vi pratade en stund. Kom till slut till Skárjá i skön eftermiddagssol och tänkte att jag ändå kanske skulle ta mig till vackra sjön Bierikjávrre men det var så sumpigt att jag vände tillbaka och beslöt att slå läger vid Skárjá. En kort dag på 23 kilometer. Slog upp tältet och hängde lite prylar på tork och begav mig sedan på upptäcktsfärd längs sluttningarna upp mot Skárjátjåhkkå. Insöp vyerna mot Sarektjåhkkåmassivet och dess krona av 2000-meterstoppar och Svarta spetsen, den vackra dalen med deltat som nog kan sägas vara början på Rapadalen och som svängde bort mot Bielatjåhkkå och Låddebákte med det höga passet Snávvávágge mellan sig. Skrämde upp några fjällripor medan ett par ljungpipare hade koll på mig medan de utstötte sina vemodigt djupa visslingar. Det blev en vacker kväll där dalgångar möts och Smájlajjåhkås dånande brus aldrig mattades. Middagen smakade synnerligen gott och få var myggen som såg mig som kvällsmål. Att få somna i ett tält mitt i allt detta är ett privilegium!

170817_karta
170817b 170817c 170817d 170817e 170817f 170817g 170817h 170817i 170817j 170817k 170817l 170817m 170817n 170817o 170817p

18/8 – Skárja-Álggavágge-Álájávrre, 36 km
170818a
Vaknade av flyktiga solglimtar genom tältduken. Efter sedvanliga morgonbestyr tog jag sikte mot Skárjátjåhkkås branta sluttningar istället för den upptrampade stigen längs med forsen och dalgången. Hade på kvällen tidigare noterat att det såg blött ut med en del videsnår i de lägre regionerna längs den ordinarie stigen. Det var betydligt mer lättvandrat upp mot höjderna som ju även bjöd på fina vyer. Sedan var det bara att falla ner mot dalen där den delar sig i två: Guohpervágge och Álggavágge. Vadade över Guohperjåhkå, brett vad men utan dramatik. Därefter var det bara att träda in i den ödsliga men häftiga U-dalen Álggavágge. Till en början en deltaaktig dalbotten som så småningom övergick till en fantastisk ”gräsmatta” som en gång benämndes ”världens största fotbollsplan”, som ger läsaren en hint om vad som väntar. Jag hade till en början en grym motvind men som upphörde när U-dalen svängde och jag närmade mig de frodiga sydsluttningarna och sjön Álggjávrre. Strax innan videt tog vid mötte jag ensamvandraren Alvin som varit ute på en tvåveckorstur i Sarek. Hans första tur och han låg före sitt planerade schema och hade som avslutande mål att försöka sig på en topptur till Áhkkás nordosttopp om vädergudarna var vänligt sinnade. Han var nöjd med sitt äventyr och tyckte väl att ensamheten stundtals varit den svåraste utmaningen. Det var en trevlig pratstund och vi önskade varandra ”God tur!”.

Jag hade läst någonstans att det fanns en stig högre upp längs sluttningen för att slippa den genom det värsta videträsket. Det blev en färdväg som verkade vara en mix av stig och renstigar. Det kändes bekant att följa dessa trådar av renstigar, ja, som fårstigarna uppe i bergen i engelska Lake District. Korsade ett halvknepigt vad. Vinkade åt ett par vandrare på avstånd som korsat jokken högre upp. Nådde till slut det gamla återuppbyggda kapellet som låg fint ovanför Álggjávrre. Åt en sen lunch intill ena kapellväggen. Därefter blev det tre roddturer för att korsa utloppet av Miellädno. Den fallfärdiga bron nedströms var inte aktuellt. Eftersom det bara finns två båtar måste man hämta den andra och lämna den på stranden man först kom till. Förmodligen fjällvärlden kortaste roddled.

Kom upp på höjden av av Nuortap Rissávárre och bjöds på fina vyer inåt Sarek och Álggavágge. Det började bli kväll. Luften var skön och solen sken försiktigt genom tunna disiga moln. Vemodiga ljungpipare hördes bland ljudet av porlande bäckar annars var det ljuvligt tyst. Dessutom en tydlig kontrast att stiga ur Sarek och dess mäktiga berg och plötsligt befinna sig i det höga landet Padjelanta med sina vyer och böljande former. Jag hade egentligen planerat att ta mig till Tuottarstugorna och därifrån den underbara stigen till Staloluokta. Men tur i oturen var Rissájåhkå alldeles för strid för att jag skulle våga mig på ett vad så jag la om planen och tog en ren västlig kurs längs Álájávrres avlånga norra strand. Ett vägval jag är riktigt glad över och nedanför Álátjåhkås runda toppar på en hög udde vid Álájávrres strand hittade jag äventyrets vackraste tältplats. Och vilken kväll. En gammal havsörn lyfte från stranden en bit bort och tog några lovar innan den flög västerut. Ett par korpar höll låda i branterna uppåt bergryggen. Kvällsljuset var så läckert. Jag njöt av varje andetag. Det är sådana här stunder som är värda en hel dags vandring, ja, tio dagars vandring. Ögonblick att minnas!

170818_karta
170818b 170818c 170818d 170818e 170818f 170818g 170818h 170818i 170818j 170818k 170818l 170818m 170818n 170818o 170818p 170818q 170818r 170818s 170818t 170818u 170818v 170818w 170818x

19/8 – Álájávrre-Staloluokta-Staddajåkkå-Hádditjåhkå, 44,9 km
170819a
För första gången (och enda gången) på äventyret vaknade jag av att solen sken och värmde härligt genom tältduken. Den underbara tältplatsen till trots hade jag sovit rätt dåligt, beroende på att sovsäcken var alldeles för varm. Så oskönt att vakna svettig mitt i natten. Nå, kanske hellre det än att frysa. Det blev en soft morgon med lång frukost och öppen absider. Vackert. Bedårande vackert!

Packade ihop allt och styrde kosan västerut. Kände mig halvgroggy av den dåliga sömnen men kom snart in i lunken och bortåt Álájávrres västra ände och renvaktarstugan såg jag ett rött tält. Solen sken och när jag kom fram till tältet stannade jag givetvis till för att hälsa. Mannen visade sig heta Bengt och hade ett sådant där ödmjukt ansikte, väderbitet och med vänligt blå ögon. Han hade vandrat upp från Arasluokta. Liksom jag var han lite besviken att Álátjåhkås toppar var inbäddade i moln. En vädermässigt märklig förmiddag. Fint väder men alla toppar vida omkring hade en tjock mössa av moln. Vi samtalade i solskenet och han var väldigt nyfiken på min lätta packning. Han skulle vidare ner till Sulitelma och sedan flyga hem till Östersund från Bodö. Jag förutspådde att vi skulle träffas igen och sedan tog vi farväl.

Jag njöt av varje steg och det blev en del kartläsning för att pricka rätt mellan ett antal sjöar. Siktade på att komma på den gamla sträckningen av Padjelantaleden som går längs ostsluttningen av Stuor Dijdder. Noterade flera lappsparvar, blåhakar, lövsångare, ljungpipare, bergfinkar och rödvingetrastar. De små dalgångarna var oerhört frodiga med små blomsterängar i härligt solsken och plötsligt var det högsommar. Var jag verkligen i fjällen? Padjelanta o ljuva Padjelanta!

Efter en del sumpiga partier och någon kilometer genom djungellik björkskog nådde jag sluttningarna ner mot Staloluokta. Parfas kiosk hade middagsstängt så jag valde att fortsätta några kilometer innan jag stannade vid ett stort flyttblock som erbjöd lä och sol. Där åt jag min lunch av potatismos och torkat kött. Avrundade med god kopp kaffe.

Jag hade nu ätit ur en del mat och energi ur packningen och kunde jogga merparten av sträckan med fin stig mellan Staloluokta och Staddajåkkåstugorna. Hade hoppats att molnen skulle lätta och skingras och bjuda in till en topptur upp på Jiegnáffos läckra kam och topp på 1836 meter. Däruppe växer den sällsynta raggfingerörten. Vore ett grymt X på listan. Men men… istället mulnade det på, molnen sjönk ner längs bergssidorna och ett svagt dis som gränsade till lätt duggren färgade resten av dagen och dolde allt vad läckra toppar och massiv heter. Tog en sväng in till Staddajåkkåstugorna och hälsade på stugvärden Andreas och fick en liten pratstund. Misstänkte att det skulle bli tunnsått med möten på Sulitelma-runt-turen.

Lät mig förundras av det läckra ”trappstegsfallet” med Stáddájåhkås vilt forsande vatten innan jag fortsatte klättringen upp och in i dalgången Gájlávágge. Även det en läcker U-dal men avsevärt mycket kargare och sterilare än Álggavágge. De låga gråtunga molnen gjorde att det kändes som om det var sent på kvällen. Inte vad jag kallar njutfärd och mitt mål var att korsa vadet vid Hádditjåhkå som kan vara rätt problematiskt och sedan slå upp tältet. Vadningen gick bra och på andra sidan jokken var det en kanonfin tältplats men jäkligt mycket mygg. Snabbt upp med tältet och matlagning i tältet. Det började regna men jag sov som en prins och minns att drömde en massa goa drömmar.

170819_karta170819b 170819c 170819d 170819e 170819f 170819g 170819h 170819i 170819j 170819k 170819l 170819m 170819n 170819o 170819p 170819q 170819r 170819s 170819t 170819u 170819v 170819w 170819x

20/8 – Hádditjåhkå-Pieskehaure-Ny-Sulitelma, 41,7 km
170820a
Vaknade till och från på morgonen. Alltsedan första dagen tittade jag aldrig på klockan på morgonen utan det fick bli den tid det blev. Först när det dags för avfärd på mornarna och jag satte på GPS-klockan blev jag varse tiden. Denna morgon regnade det till och från så jag somnade om. Till slut skrek dock magen efter frukost och sovit gott hade jag gjort.

Fördelen med att färdas med lätt packning är att man har minimalt med prylar att hålla reda på. All utrustning har sin särskilda drybag. Vad vore fjällvandring utan ultratunna drybags på 1, 2 och 4 liter? Det duggade utanför och jag bestämde mig för att göra ett litet experiment och på tid: Hur lång tid skulle det ta att ta mig ur sovsäcken, packa ihop det mesta i tältet, slå ihop tältet, allt ner i ryggan på sina givna platser, axla ryggan och redo för avfärd.  Jag skulle inte göra testet överdrivet snabbt men ändå lite snabbare än normalt. Det tog mig totalt 17 minuter! Sedan var jag på väg. Stackars mygg, de hann aldrig fatta vad som hände. Å andra sidan blev jag grymt snopen när jag kom förbi renvaktarstugan på kullen. Vad?! Ja, just det, vad! Det stod inget i litteraturen att det var två vad. Framför mig hade jag ett lika brett vad och något djupare i form av Gállojåhkå. Jaja, det var bara att dra på regnbyxorna och så kardborrbanden längst ner på byxorna och ge sig ut i strömmen med den enda hela staven. Det gick fint. Molnen hängde fortsatt tungt och lågt med dis och lätt duggregn i luften. Av Sulitelmamassivet såg jag intet, vilket var riktigt trist.

När jag är ute på sådana här äventyr i ödslig och vacker vildmark får jag ofta en känsla som vore jag en trapper. Alla sinnen är påkopplade. Kartan alltid till hands fastklämd i höftbältet. Karta är en förenkling som ska översättas och synkas med verkligheten omkring, men kartan säger rätt lite om själva terrängen så det gäller att lära sig att läsa den, samla på sig erfarenhet om hur pass olika slags terräng är farbar och hitta egna bättre stiglösa passager. Jag lär mig hela tiden och för varje år blir jag bättre på att göra goda vägval och beräkna en ungefärlig tidsåtgång för olika sträckor.

Efter att ha passerat vadet såg jag då och då färska spår på stigen där jorden var blöt och geggig. Hur var det möjligt? Det hade regnat hela natten och mig veterligen hade ingen passerat vadet över Hádditjåhkå där jag tältat, men jag kan ju ha sovit ovanligt hårt tidigt på morgonen. Appropå trapperkänslan. Nåväl, snart skymtade jag två silhuetter i det disiga och böljande landskapet. Kom ifatt dem innan första bron och det blev en trevlig pratstund. De körde Sulitelma runt och hade ett par dagar tidigare mött en löpare som sprungit från Ritsem och skulle till byn Sulitelma. Föga förvånande kom vi in på utrustning. Jag vet inte om det är min minimala utrustning som väcker samtalsämnet till liv eller om detta är vardagsmat bland fjällvandrare. Nåja, vi tog farväl och önskade varandra fortsatt god tur. Regnet tilltog och det blev regnbyxor på och byte till Haglöfsjackan. Regnkläderna behölls på hela dagen lång.

Passerade många små broar av olika slag längs stigen (Nordkalottleden). Böljande fint landskap med små sjöar men av de omgivande bergen såg jag inte mycket. Kom till Pieskehaure och vid stigkorset nere vid sjön tog jag höger mot Muorkihytta. Såg ingen anledning att besöka Pieskehaurestugorna och det tråkigaste beslutet var nog att skippa besöket till Sveriges största glaciär Sálajiegna och den mindre använda stigen norr om sjöarna fram till Ny-Sulitelma. Istället valde jag stigen via Muorkihytta och söder om sjöarna Muorkkejávrre och Låmivatnet. Bergssluttningen ner mot Pieskehaure mellan broarna var väldigt frodig och gick på höjden. Här träffade jag på en vacker rödräv men som fick syn på mig i samma ögonblick som jag fick upp kameran. Räven spurtade uppför sluttningen och stannade först flera hundra meter upp och blickade ner mot mig. Imponerande sprint i rejält motlut! Regnet kom och gick. Markerna var sumpiga och blöta. Vyerna var ändå fina. På höjden vid bron och stigförgreningen mötte jag två unga italienare som tog et lunchstopp och vädrade fötterna. De var också på väg till Ny-Sulitelma. Efter en kort pratstund fortsatte jag min färd. Jag fick korsa många snöfält som sträckte sig ända ner till sjöarnas stränder. Hade mina microspikes framme och de kom till användning vid några branta snöfält. Det var vackert men det hade varit ännu vackrare och njutbarare upplevelse om det varit höga moln med lite sol istället för regn som piskade ansiktet. Sista biten tog jag faktiskt den anlagda grusvägen eftersom regnet drev på horisontellt, det var kyligt och tät dimma. Sämsta kombinationen. Och precis då fanns det täckning på min ultralätta Nokia med Teliaabonnemang. Plingade hej vilt. Jag visst ju inte om täckningen var tillfällig så jag fick trycka mig mot en klippvägg och dra iväg ett livstecken till Bernt och Kerstin. Sedan fortsatte jag springandes för att få upp värmen genom tät dimma och piskande regn. Jag passerade en fin tältplats (man blir till slut expert på att hitta fina tältplatser med allt som det innebär) men jag längtade nog till hyttan och efter några kilometer var jag framme. Hyttan i Ny-Sulitelma var supermysig och det var bara en danska (Pia) och en norska (som jag aldrig såg) där. Otroligt mysig hytta! Med alla bekvämligheter: fullt utrustat kök, varmvatten, torkskåp, el och mobiltäckning. Valde att messa Bernt och Kerstin sedan kopplade jag på flygplansläge och pratade med Pia resten av kvällen. De två italienska killarna fullkomligen stapplade in vid kvart över nio på kvällen, fyra timmar efter mig. Slutkörda. Som karta hade de en fet bilatlas. Jag fick ett rum helt för mig själv och sov förstås gott.

170820_karta
170820b 170820c 170820d 170820e 170820f 170820g 170820h 170820i 170820j 170820k 170820l 170820m 170820n 170820o 170820p 170820q 170820r

21/8 – Ny-Sulitelma-Sorjus- Stáddájåhkå-Staloluokta, 42,9 km
170821a
Vaknade på morgon och tittade snabbt ut genom fönstret. Skit, fortfarande tät dimma i dalen. Steg upp och ut i köket för att fixa frukost. Pia var redan uppe. Packade i ordning och avnjöt frukosten med utsikt genom vad som borde ha varit en dal. Glädjande nog lättade dimman till och från, ja, till och med solen sken igenom. Med tanke på hur vädret tedde sig under gårdagen utgick jag ifrån att dimman var lokal just i dalen. Kom iväg först vid 10-snåret och började med en lång klättring.

Sträckan mellan Ny-Sulitelma och Sorjushyttan var verkligen karg utan särskilt mycket växtlighet. Dimman försvann mycket riktigt när jag kom upp ur dalen men det var verkligen en kylig vind som drog genom bergen. Snöfälten var både stora och många. En av sjöarna var nästan helt istäckt. Det var som att stiga in i en annan årstid. Tidig vår i fjällen typ. Det var en spännande upplevelse och samtidigt vacker på sitt sätt. Jag fick återigen användning av mina microspikes som jag trädde på skorna när det blev brant lutning på snöfälten. Skönt med grymt fäste!

Efter några vad och en mängd snöfält kom jag fram till Sorjushyttan som låg underbart vackert på en liten kulle vid Bajep Sårjåsjávrre. En strömstare gladde mig vid stranden och äventyrets enda noterade fjällvråk blev mobbad av en fiskmås. Ingen bra sommar för rovdjur, fjällabb och rovfåglar. Såg inte en enda fjällämmel eller gråsiding under hela fjällturen. Nåja, storhyttan var låst medan den mindre var öppen så jag bestämde mig för äta lunch i lillstugan. Medan jag väntade på att vattnet skulle koka upp tittade jag i liggaren. Drog på smilbanden när jag såg att Markus Torgeby (löparen och författaren till den läsvärda boken Löparens hjärta) stannat över natten i stugan några dagar tidigare. Även om jag bara åt lunch i stugan så satte jag mitt namn under hans. Kommer aldrig få den chansen igen, tänkte jag och smålog.

När jag var klar och just på väg att lämna stugan kom en dam (vid namn Yvonne) vandrande och det blev förstås en liten pratstund. Hon hade vandrat där tidigare och kunde berätta om en italienare som glidit ner från ett av snöfälten nära hyttan och förolyckats liksom att storhyttan sopats bort av en mindre lavin. Den stod väl på botten av sjön får man förmoda. Mitt delmål var först den långa norska hängbron över den breda glaciärjokken utan namn på kartan. Där tar man nämligen av om man vill göra en topptur till Sulitelmas svenska stortopp med sina 1875 m.ö.h. och vidunderliga utsikt, när sikten är fri från moln vill säga. Halvvägs dit träffade jag en tysk som vandrat hela vägen från Hellemobotn, så jag fick lite färsk förstahandsinfo. Den förgrenade glaciärjokken var alldeles för strid att vada så det fick bli en lov för att ta mig över den långa hängbron i trä. Sulitelma var fortfarande inbäddad i låga täta moln så en topptur fick helt enkelt vänta till ett annat år. Men där vid bron träffade jag Bengt än en gång. Det vart förstås en längre pratstund. Han hade varit uppe och rekat kring berget Hammaren för en framtida topptur. Jag berättade då att Hammaren var väldigt likt mitt favoritberg Great Gable i engelska Lake District (som jag även har som omslagsbild på FB). Bengt skulle fixa lite lunch och jag hade som mål att komma fram till Staloluokta innan Parfas kiosk stängde klockan åtta på kvällen. Vi tog farväl med glada miner. En skön snubbe den där Bengt!

Jag tassade på längs Sårjåsjávrres långa strand. Ibland vek jag av från Nordkalottleden för att ta lite höjd och undvika blöta sträckor. Molnen var relativt höga och ibland anade man blå himmel. Inget regn på hela dagen men bortåt Stalo såg det ut som draperier av regn. Jag kunde jogga större delen av sträckan från Konsul Persson stuga till Staloluokta. Småkuperat men ändå springvänlig stig, särskilt mellan Stáddajåkkå och Stalo, som är läcker med sina gamla renhagar och grusåsar och kullar. Längtade efter rökt sik och glödkaka, inte minst när det började småstrila och dugga.

Kom fram till Staloluokta strax efter sex och joggade målmedvetet direkt till familjen Parfas hus och lilla kiosk. Tryckte på klockan och Ronny kom traskande. ”Nä, jag är ledsen  men både glödkakorna och fisken är slut. Du vet, det är söndag. Näten ligger ute och vi tar upp dem imorgon.” Jag kunde förstås boka både glödkaka och rökt fisk till måndagen, men först framåt 12. Så länge ville jag dock inte stanna i Stalo utan satte mitt hopp till Låddejåkkåstugorna där danskan Pia berättade att hon köpt rökt sik och glödkaka. Köpte dock en burk med köttbullar, ballerinakex och en liten burk pringles. Slog upp tältet bortanför jokken och gick sedan till Stalostugan, betalade dagavgift och kunde laga mat och njuta av värmen därinne. Lagom mycket folk och ingen trängsel i köket. Studerade kartan för de närmaste dagarnas upplägg. En liten uppfräschning av minnet. Inga konstigheter. Sträckan till Vaisaluokta kunde jag men ett par sträckor skulle bli nya då jag för två år sedan sprang en gammal sträckning av Padjelantaleden och på en annan del tog jag en omväg för en underbar topptur. Ja, lite nytt skulle det allt bli!

170821_karta
170821b 170821c 170821d 170821e 170821f 170821g 170821h 170821i 170821j 170821k 170821l 170821m 170821n 170821o 170821p 170821q

22/8 – Staloluokta-Padjelantaleden-Sáluhávrre-Kutjaure, 44,7 km
170822a
Morgonen var riktigt kylig då en kall nordvästan legat på hela natten. Endast ett par plusgrader max. Kände mig riktigt hungrig trots gårdagens megaportion av köttbullar i gräddsås och ett berg av potatismos. Hade ju en frystorkad middag tillgodo och om en och en halv dag skulle jag vara i Vaisaluokta och mitt väntade paket med tre dagars proviant för fortsättningen. Det blev frukost bestående av kryddig jägmästargryta!

Jag kom inte iväg förrän vid 11-snåret. Jag låg bra till i tidsschemat och det fanns ingen som helst anledning till brådska. Dessutom tenderade molnen att skingras alltmer, men vinden var fortsatt bitande kall och det skulle bli mer eller mindre motvind hela vägen till hur långt jag nu kom. Hoppades på att passera Kutjaurestugan i alla fall, ja, kanske hinna till den lilla Kårsåjaurestugan med två bäddar, om jag inte fann en väldigt tilltalande tältplats.

Så bar det iväg på Padjelantaleden från Stalo och även om det var sent på säsongen var det ändå markant fler vandrare på denna led jämfört med de få mötena på Nordkalottleden. Nå, det är alltid trevligt med möten även om man inte behöver stanna varje gång och prata. Det var härligt att få komma upp på höjden av Stuor Dijdders sluttning med vidsträckt utsikt över Virihaure och bergen i väst mot Norge till. Några kilometer innan Arasluokta kom jag ifatt två tjejer som kämpade genom ett sumpigt videträsk och jag hostade lite artigt för att inte skrämma dem och sa att jag inte var en björn och att jag inte ens heter Björn. Vi log åt varandra och jag önskade dem en fortsatt god tur. Jag sprang förbi Arasluoktastugorna, upp på höjden och vidare. Kom plötsligt förbi den plats där jag tältade utan innertält för två år sedan. Den veckan då det var klarblå himmel och varmt i dagarna sju. Mindes med ett stelt leende några hundra mygg som satt i tälttaket den gången. Jag hade lyckligtvis myggnät över huvudet och var duktigt insmord med djungelolja. Vad gör man inte för att experimentera med lätt packning?

Solen sken när jag tog bron över Miellädno. En vacker plats med hypnotisk fors och fina vyer nedströms och uppströms mot Sarek. Började sedan den långa klättringen upp mot passet. Med lätt packning en trevlig klättring, men med tung… Pust! Ett speciellt och rätt prövande pass, oavsett åt vilket håll man färdas, så blir även vandringen utför prövande för knäna om packningen väger 20-25 kg. Ett fint pass och sydsluttningarna är täckta med smörbollar och längre upp fina bestånd av fjällsippor. Mellan bron och Arasluokta mötte jag säkert 20-25 vandrare och kom ifatt två på den långa helt underbara utförslöpan ned till Arasluoktastugan där jag till slut blev bönhörd. Knackade på hos stugvärden och Karin från Vásstenjávrres sameviste öppnade och hon hade både rökt sikt och glödkaka till försäljning. Det blev en liten pratstund om min färd, Sarek, hennes sameviste och så kände hon ju Laila. Hon var förundrad över att jag varit i Sarek ”med de där skorna” och nickade åt mina röda dansskor. Men jag förklarar mer än gärna fördelarna med trailskor, som överväger, jämfört med vandringskängor. Det blev en efterlängtad god och sen lunch. Ett besök i Padjelanta utan glödkaka och rökt sik är som latte utan mjölk. Det går inte.

Sträckan mellan Arasluokta och Sálujávrre blev en ny bekantskap och en njutbar vacker sådan. För två år sedan tog jag den gamla sträckningen från Kisurisstugorna vidare över Njierek mot Arasluokta, som dessutom är 5-6 km kortare. Jag måste erkänna att sträckan jag nu tog var ett strå vackrare med vyerna åt väst och samevistena längs Vásstenjávrre och Sálujávrre, som låg så fint i kvällens röda släpljus med ljungpiparnas vemodiga läten i den annars ljuva fjälltystnaden. Ett ögonblick som inte kan köpas för pengar. Ett ögonblick som inte kommer igen, likt moln på himlen.

Mötte en skön kille uppe på krönet innan leden slingrar sig ned mot broarna vid Sálujávrre. Han hade vandrat en hel del i fjällen och varit med fjällräddningen många år och drog några sköna historier. Man blir glad i hjärtat av sådana möten. I fjällen existerar inga titlar, där är det du och jag och ensamheten.

Det var en fin kväll och när jag passerade Kutjaurestugan förstod jag att jag inte skulle hinna till Kårsåjaurestugan och den ligger rätt tråkigt i dalgången. Bättre att välja en tältplats med vy och vem vet, kanske skulle solen på morgonen skina igenom tältduken och värma sådär skönt. Hursomhelst blev det en vacker kväll från tältet och middagen smakade extra gott!

170822_karta170822b 170822c 170822d 170822e 170822f 170822g 170822h 170822i 170822j 170822k 170822l 170822m 170822n 170822o 170822p

23/8 – Kutjaure-Vaisaluokta, 16,3 km
170823a
Ännu en kall morgon med bara någon plusgrad. Gråtunga och låga moln. Snabb frukost och ihop med all packning. Axla ryggan och iväg sista biten till Vaisaluokta. Fick flashback till förra året då jag sprang samma sträcka fast i solsken. Då var det sannerligen en kamp mot klockan för att hinna med båten till Ritsem och dalgången kändes som om den aldrig skulle ta slut. När jag väl kom fram till STF-stugan exakt på klockslaget och helt slut visade det sig att båten var inställd. Så kan det gå. Nu skulle jag inte passa någon båt, bara hämta mat. Joggade på längs Nordkalottleden och njöt av spegelblanka vatten. I Kårsåjaure simmade en smålom. Enstaka kvardröjande blåhakar fladdrade förbi bland videsnåren. Deras karaktäristiska stjärtteckning i rostrött och brunt avslöjade dem. Här och där hördes lövsångares mjuka lockläte och gråsiskors metalliska kontaktläte.

Snart nådde jag krönet av dalgången och den långa slingrande utförslöpan ned till Vaisaluokta sameviste som väntade. Mötte en del vandrare som förmodligen kommit med morgonbåten från Ritsem. Från stigkorsningen i Vaisaluokta väntade de två överjävliga kilometerna på stenig stig fram till STF:s Vaisaluoktastuga. Det var bara att försöka njuta av omgivningen, men med ena ögat på stigen. Väl framme steg jag in i stugan och den nyainrättade stugvärdinnan kom mig till mötes och presenterade sig som Inga. Jag förklarade att jag skulle hämta ett paket med mat i förrådet. Inga undrade om jag ville ha lite kaffe. Äkta välsmakande kokkaffe kunde jag inte tacka nej till. Det var bara vi i stugan. Så härligt tyst och utsikten från fönstret som vette ut mot Akkajaure, en konstgjord sjö som många häruppe istället benämner Suorvadammen. Vi började prata och efter en kvart började det ösregna. Som sagt, jag låg bra till och räknade med att den 11 mil långa öglan från Vaisaluokta västerut till Hellemobotn sedan norrut mot Röysvatn och sedan österut på Gränsleden till Ritsem skulle ta max två till två och en halv dag, beroende på terräng och väder. Jag hade läst en del om Nordkalottleden mellan Vaisaluokta till Hellemobotn, men resten var ett blankt kort. På min karta (1:100) från Calazo stod det inte Gränsleden utan ”led under byggnad” medan det på min tillklippta Outdoorkarta (1:75) stod Gränsleden med en bro utsatt över en älv, vilket inte var fallet på Calazokartan. Inga hade dock alla tänkbara kartor på sin padda så vi dubbelcheckade och på samtliga fanns bron utsatt. Skönt, då var nerverna lugna och orosmolnen inombords skingrade. Meddelade Inga att jag förmodligen stannade i stugan över natten om regnet fortsatte. Väderprognosen för torsdagen såg däremot väldigt bra ut.

Det blev ett par timmars samtal med Inga och det visade sig att vi träffat på varandra redan för två år sedan när jag sprang förbi Njunjesstugan i Tarradalen och glatt hejade på två damer. En av dem var Inga. Hon var även stugvärd i Njunjes nu i somras när en bekant bröt foten uppe på fjället och till slut hittades av räddningstjänsten. Hon kände Laila från Rinim väl och kunde området bra då hon varit en hel del häruppe då hennes far arbetat för Vattenfall. Världen är bra liten. Eller så är den inte det, men det handlar nog mycket om att stanna upp, lyssna och ta tillvara ögonblickets möte. Men vi är alla olika… Vi pratade om allt möjligt som låg i bådas intressesfär så att säga. Innan det var läggdags gick jag ut i vedbon och högg upp en del ved åt Inga. Kan väl nämna att jag höll på att elda upp min sovsäck som hängde på tork alldeles för nära kaminen. Yttertyget är otroligt tunt och syntetiskt så det blev flera hål i huvan men Inga hade med sig ett grymt självhäftande tygtejp just för sådana situationer. Tog nästan allt hon hade. Kände mig smått skamsen, så att hugga ved var det minsta jag kunde göra som tack.

Jag ställde klockan på sex och somnade. Sov som en prins i den tystaste av stugor.

170823_karta 170823b 170823c 170823f

24/8 – Vaisaluokta-Hellemobotn-Rikkek, 59,7 km
170824a
Vaknade pigg klockan sex på torsdag morgon. Himlen var i det närmaste klarblå. Stilla. Termometern visade dock tre plus. Fixade frukost och unnade mig två koppar kaffe. Strax innan jag skulle ge mig av kom en nyvaken Inga utstapplande. Hade skrivit några rader på en papperslapp men nu fick jag tillfälle att ge henne en avskedskram. Hon tog några foton på mig för att dokumentera min lätta outfit.

En riktigt skön morgon med sol och höst i luften. Jag var orolig att leden genom björkskogen de närmaste två milen skulle bestå av stenig jävlig stig såsom kilometerna från stigförgreningen i Vaisaluokta till STF-stugan. Min oro var ogrundad! Även om jag helst vill ha öppna vyer var Nordkalottleden bort till Hellemobotn fantastisk. Den kommer jag att springa/vandra igen och mest troligt fram och tillbaka då vi alla vet att en stig upplevs som nästan två helt olika beroende på vilket håll man springer/vandrar den. De första två milen gick den fina stigen genom björkskog, i början tät och frodig men efterhand glesnade den ut med mer fin rismark som golv. Det var väldigt gott om fågel denna morgon med blåhakar, rödvinge-, tal- och björktrastar, lövsångare och flockar med bergfink. Leden gick även över flera myrar men med spänger. En myr var helt fantastisk och jag fick en blixtsnabb flashback till min barndoms somrar hos mormor i Moskosel och ett år när det var gott om hjortron. Men tro inte att jag älskade att plocka hjortron när jag var ung grabb, jag ville fiska. Den myr jag nu stod vid var översållad med hjortron men som skulle behöva en veckas sol till för att mogna. Så fantastiskt vackert och med bergen i bakgrunden. Varm poesi!

Den lilla stugan vid Rávddajávrre är liksom stugan vid Kårsåjaure öppen för allmänheten och erbjuder två britsar + plats på golvet för ytterligare två. Blev bara ett kort stopp innan jag fortsatte och snart började stigen klättra på höjden. Stigen höll sig sedan på runt 600 meters höjd längs med det långsträckta berget Rávdoajvve med härliga vyer över hela dalen norröver och dess mosaik av vattenspeglar och den ringlande silvertråden Valldajåhkå. Passerade över fina rishedar, vad korsades och broar fanns utplacerade på flera platser. Strax innan den norska gränsen mötte jag dagens första människor. Den manliga parten av de två hälsade inte ens. Trist attityd.

Det var grymt läckert att träda in i landskapet och alla små vattendrag i anslutning till norska gränsen. Jag hade inte för avsikt att sticka ner till själva byn Hellemobotn vid Hellemofjordens strand utan ville främst uppleva alla svahällar, ravinerna, den omtalade kanjonen och den utstickande klippavsatsen. En gammal havsörn lättade från en klippa och drog flera lovar över mig innan den sakta skruvade sig uppåt. Tog en avstickare till den idylliska gröna grytan Nuortakrågge där det finns två torvkåtor (eller gammer som det heter på norska) för övernattning. Jag var minst sagt sugen på att övernatta där men jag visste ingenting om hur fortsättningen av Nordkalottleden norrut såg ut och därefter Gränsleden samt att moln rullade in från öster och väster, hur nu det går till. Ostadigt helt enkelt. Grymt läckert område med hisnande stup och dramatiska vyer och likafullt vackert. Ett stenfalkspar höll låda och jagade varande bland klipporna. Jag njöt av vyn med bergen i fjärran. Hela området går helt enkelt inte att fånga på bild. Känns bara platt och smått. Det ska upplevas i verkligheten!

Snart var det dags att fortsätta min färd norröver mot Röysvatn och korsningen där Gränsleden ansluter, några kilometer innan Röysvatn. Tog dock ett försenat lunchbreak i solen för att ladda med ett lass rejäl energi för att kunna fortsätta några timmar till. Denna sträcka av Nordkalottleden var rätt tuff. Knappt någon stig att tala om. Att hela tiden vara fokuserad på små rösen i ett stenigt och kargt landskap i dovt kvällsljus tar på krafterna. Jag fick ta fram GPS:en ett flertal gånger bara för att vara säker samtidigt som jag hade koll på kartan, som dock inte var heltäckande. Äventyrets tuffaste sträcka mentalt och jag hade ju ett antal mil i benen redan. Flera snöfält korsades och ett halvknepigt vad. Regn kom och gick liksom en hagelskur fick mig att vakna till liv ordentligt. Men i allt detta bjöds det också på läckra vyer och ljusfenomen. En dubbel regnbåge som tog form och efter en halvtimma var helt fullbordad men fick inte plats i kamerans bildfält. Det bjöds på ytterligare en havsörn, ett par stenfalkar, snösparvar och en strömstare. Efter nästan sex mil hittade jag en perfekt tältplats på en liten plan höjd intill en bäck med läcker vy i dalen österut. Skönt att få i sig en middag och bara glida iväg in i drömmarnas värld i en varm dunsäck till ljudet av en porlande bäck.

170824_karta 170824b 170824c 170824d 170824e 170824f 170824g 170824h 170824i 170824j 170824k 170824l 170824m 170824n 170824o 170824p 170824q 170824r 170824s 170824t 170824u 170824v 170824w 170824x 170824y 170824z 170824zz 170824zzz

25/8 – Rikkek-Gränsleden-Sievgoktjavelk, 34,9 km
170825a
Ny dag som började med grötfrukost och kaffe. Minns inte vilken tid jag mig av. Molnigt och friska västvindar. Inget regn dock. Bara några kilometer till jag skulle nå stigkorsningen (som jag hoppas skulle vara uppmärkt på något sätt) för att ta Gränsleden österut. Men innan jag var där behövde jag korsa två vad. Det första var inga större problem men det andra var faktiskt det svåraste och obehagligaste på hela äventyret. Som sagt, för vad och snöfält har jag stor respekt. Det vad var som sagt svårt. Strid ström och stora klippblock. Min användbara stav kändes löjligt klen i sammanhanget. Stod där och rekade jokken upp åt och nedåt. Såg att på min sida låg två långa metallstolpar som härrörde från rengärdet på andra sidan jokken. Misstänkte att ett par vandrare använt dessa för att komma över. Jag tog en av dess stolpar och hittade en tänkt linje genom den strida jokken. Stolpen gav verkligen en trygg stabilitet och sakta men säkert avancerade jag och efter två pirriga passager hade jag till slut fast mark under mina fötter. Pust! Hade vattenflödet varit högre vet jag faktiskt inte om jag vågat mig över, åtminstone hade jag fått leta nedströms efter någon lämpligare plats. Och det var just sådana här eventualiteter som gjorde att kört på så långt under gårdagen. Om jag var tvungen att vända skulle jag hinna tillbaka till Vaisaluokta utan alltför stor press och ta båten till Ritsem. Nå, nu gick det bra även om det var obehagligt.

Snart kom jag till den efterlängtade stigkorsningen och befann mig strax på Gränsleden österut. Låga moln med draperier av regn flöt fram genom dalen västerifrån. Tack och lov hade jag medvind och stördes inte alltför mycket av den friska vinden. Jag nötte på och var väl inte direkt exalterad av Gränsleden. Den var rösad och där det fanns björkskog hängde färgglada träbitar och närmare Ritsem även rödmarkerade träd. Stundtals var dock markeringarna dåliga och eftersom stigen på GPS-kartan låg fel var det bara köra karta och kompass och läsa av terrängen. Inga större problem. I övrigt var Gränsleden en rätt blöt och sumpig historia med märkliga dragningar. Inga spänger alls över blötområden. Men så är det ibland med oprövade kort och Gränsleden nådde inte alls upp till den parallella sträckan på andra sidan dalen mellan Vaisaluokta och Hellemobotn. Sedan var rådande väder inte det mysigaste, så jag ska inte döma ut leden helt, som ju ändå var ett trevligt alternativ.

Jag skulle förvisso hunnit fram till Ritsem på redan till kvällen men vad skulle jag där och göra i två nätter. Fanns inga roliga berg i närheten och Ritsem är knappast synonymt med något som kan liknas vid mysfaktor. Nä, en sista natt i tält vid någon trevlig plats vore det absolut bästa. Regnet tilltog och eftersom bäckarna i björkskogen var få siktade på att hitta något vid en samling små sjöar. Jag var rätt trött, kall och hungrig när jag väl hittade en liten sänka bland björkarna intill en av sjöarna i Sievgoktjavelk. Som gjord för mitt enmanstält. Slog upp det snabbt. Hämtade vatten nere vid sjön. Klockan var bara strax efter sex när jag slutligen kröp in i tältet. Så underbart att få dra på sig nattdressen i tunn merino och krypa ner i dunsäcken och sakta känna värmen alstras medan middagen anrättades. Underlagsmässigt var denna tältplats som skräddarsydd för min kropp och den absolut bästa på hela turen. När middagen var intagen låg jag där i en varm puffig sovsäck, tittade på myggen som trampade omkring på utsidan av myggnätstaket, vindens kastbyar som slet tag i tältet och enstaka smatter från regn. Detta är livet! Och sedan blev det fågelljudkonsert. En duell av ensliga klaganden eller snarare balanserar mellan glädje och vemod. Lyssnaren får själv välja. Helt fantastiskt att lyssna till dessa ljud som kom och gick hela kvällen. Jag hade aldrig hört dessa läten tidigare men kom snart fram till att det måste vara ett par smålommar i sjön. Oftast hör man deras gåslika kackel när de flyger mellan sin lilla häcksjö och sjöarna där de fiskar. Men dessa läten var något helt annat. Svårt att beskriva så jag föreslår att ni själva lyssnar till vad jag hörde en hel kväll och vaknade till följande morgon. Ljuvligt, eller hur?!

Kommer aldrig glömma kvällen där i tältet vid sjön. Bara ligga där och fundera. Smälta dagarna som gått och njuta av smålommarnas rop. Kontemplativt. Och en rismatta som var formad och följsam. Bästa natten sömnmässigt.

170825_karta 170825b 170825c 170825d 170825e 170825f 170825g 170825h 170825i 170825j

26/8 – Sievgoktjavelk-Ritsem, 15,7 km
170826a
Vaknade glad och utsövd till smålommarnas rop. Hade ingen brådska alls med att laga frukost då jag räknade med att det max var 15 kilometer kvar till Ritsem och det första acklimatiserande mötet med civilisationen. Snart inne i ekorrhjulet igen. Visst njöt av de 15 kilometerna ned till Ritsem och mot slutet hade någon vänlig själ målat rösena med röda hjärtan, inte bara smackat på röd färg. Det fick en att le och känna sig sedd. Någon hade tänkt till, med hjärtat.

Väl i Ritsem blev det dusch och bastu. Tvättade upp kläder och hängde i torkrummet. Inte många människor där när jag kom vid lunch. De flesta hade åkt med 10-bussen mot Gällivare medan eftermiddagsbåten från Änonjálmme och Vaisaluokta ännu inte kommit in. Fixade mat och kopplade upp mig mot nätet. Messade Kerstin och Bernt. Slog en signal till mamma som blev överlycklig, mammor är sådana.

På eftermiddagen ramlade det in en hel del människor och bland annat de två tjejerna som jag sprang om innan Arasluokta. Jag skojade och frågade om det sett några björnar på Padjelantaleden och då fattade de. De hette Susanne och Annelie. Två väldigt trevliga kvinnor som jag sällskapade med ända till Gällivare på söndagen. Det var trots allt rätt skönt att få ett dygn i Ritsem som en slags övergångsfas innan det inte alls efterlängtade steget in i vardagen med alla ljud och människor.

170826_karta 170826b 170826c 170826d 170826e 170826f 170826g 170826h

27/8 – Hemfärd
Valde liksom Annelie och Susanne att tälta utanför fjällstationen och det blev den kallaste natten hitintills. Inte för att jag frös men ansiktet var kallt och det var nästan så att jag väntade mig frost eller snö när jag drog upp dragkedjan på yttertältet. Hade beställt frukost på stationen och jag längtade efter yoghurt, ägg och vanliga hederliga mackor. Klockan 10:15 avgick bussen mot Gällivare. Blev ett kort stopp i Stora Sjöfallet innan vår buss gick direkt till Gällivare utan att åka ner till Kebnats. Väl i Gällivare sken solen och jag hade sett fram emot en gofika på ”Alla tiders café” men det var stängt. Snopet. Gick till en grill och tog en hamburgertallrik sedan till hotellet vid stationen för en latte. Hade beställt en delad taxi från stationen till flygplatsen. Vid stationen kom en vandrare emot mig och sa ”Visst är det väl du som är Niklas? Du som skrivit om Sörmlandsleden men sprang vilse i höstas.” med ett leende. Då trillade polletten ned. ”Javisst, och du heter väl Mats har jag för mig, eller?” Och så var det. Jag sprang mellan ”Nyfors och Flemingsberg” och missade en 90-graderssväng av leden då jag tänkte på annat. Så kan det gå. Det blev ett trevligt samtal med Mats och hans (flick)vän Agneta där vid stationen och på flygplatsen. Det var kul at få höra om deras äventyr, både detta och tidigare turer i Sarek. Dela erfarenheter och lite tips. Ett klart trevligt avslut på äventyret och där väljer jag också att avsluta denna berättelse. Nå, kanske inte riktigt. Eftersom jag är fågelskådare kan jag berätta att jag noterade 48 fågelarter och roligast av dess var förstås flocken med fjällpipare, flera ringtrastar, 3-4 strömstarar, flera havsörnar, stenfalkar och en stor falk i Ruohtesvágge som jag utan kikare inte säkert kunde bestämma till endera pilgrims- eller jaktfalk samt två småspovar på en av de fina myrarna mellan Vaisaluokta och Hellemobotn. I övrigt blev jag väldigt glad över att få se både polar- och alphumla, som var nya för mig. Fjällhumla har jag sett tidigare och noterade många även denna gång. En rödräv och en älg var en bonus bland däggdjuren.

På återseende och ha en fortsatt skön höst!

/Niklas

170827a 170827b 170827c

Jul 072017
 

170701aHade inte tänkt skriva, bara springa och njuta, utan en tanke på en story och tillhörande fotografier. Jag ville bara uppleva Silverleden på 1 dag och pressa det mesta möjliga ur kroppen min. Springa med glatt hjärta och med lättast möjliga packning. Och vilken dag! Det bjöds på allt en dedikerad stiglöpare kan önska sig. Kruxet var bara det att jag inte hann med att njuta och uppleva den omgivande naturen, såsom jag är van att göra på mina löpäventyr. Redan på vägen hem och det följande dygnet av återhämtning försökte jag rekonstruera loppet och koppla ihop minnesbilder med kartan framför mig. Alltför många luckor eller suddiga minnesbilder. Längtan tillbaka till Silverleden växte snabbt till svårartad abstinens. Eller snarare passionerad längtan. Vänta ett helt år och abstinensen skulle vara direkt dödande. På något sätt grep ödet in som om Miss Destiny läst mitt FB-inlägg efter loppet i lördags då jag bland annat skrev följande: ”Underbar dag med sköna vänner och nya bekantskaper längs den fantastiska leden! Vilket arrangemang! Jag kommer självklart återvända hit för att springa Silverleden igen och bara njuta!” Ja, det var ju som så att jag skulle ha gjort en grej med Addnature onsdag-torsdag denna vecka men så drog sig en av parterna ur och det hela blev inställt. Blev jag ledsen? Nä då, jag kollade genast upp logistiken mellan Eskilstuna och Hällefors. Såg bra ut! Silverleden i behagligt springtempo på två dagar eller snarare 24 timmar med övernattning i tält? Ja, så fick det bli. Och så kunde jag passa på att testa nya ryggan för äventyr på fler dagar. Men vi backar bandet till Silverleden på 1 dag.

Jag har velat springa Silverleden på 1 dag tidigare men det har krockat med något annat äventyr eller brist på återhämtning. Även i år var det osäkert. Hemkommen efter 15 dagar bland bergen med varannandagsväder i engelska Lake District längtade jag bara så otroligt mycket efter att få springa ett lopp med fina stigar och all inclusive. Tanken riktades direkt till Silverleden på 1 dag. Skulle två veckors återhämtning räcka? Anmälde mig och så blev det två veckor med korta lågintensiva pass samt en del simpass. Hade inte sprungit ett lopp sedan BRR 2015. Få eller inga lopp som intresserat mig. Skön känsla av pirr och förväntningar. Fredag 30 juni. Västeråsarna Erik, Ilich och Staffan hämtade upp mig i Eskilstuna och så styrde vi kosan mot Hällefors. Skön stämning. Som ung på nytt och känslan av att vara på väg mot någon schysst rockkonsert och beredd att erövra världen. Den känslan. Ni vet. Men (det finns alltid ett men i en story) så var det det där med väderprognosen för lördagen, som hela veckan sett klockren ut med 13-14 grader och mulet men som på fredagen ändrats till en stor fet sol och 23 grader. Bara att tänka till och plocka fram lärdomarna från andra stekheta tillställningar. Framme i Hällefors stack vi först till Hurtigtorpet och hämtade nummerlapp, karta (en riktigt bra karta i A3-format!) och SI-pinne, sedan till vandrarhemmet för snabb installation och så ut på stan för att äta. Det blev pizzeria Espana. Ingen gastronomisk upplevelse, men vi var inte i Hällefors av kulinarisk anledning. Åter till ett fullbokat vandrarhem. Bara Silverledslöpare där skulle jag tro. Tina med familj var där. Janne med sin ultradog Vanja likaså. Dags att fixa till morgondagens löparstass och knyta sig tidigt. Sov gott, vaknade tidigt. Började med att dricka en liter vatten med resorb. Har lärt mig att vätska upp direkt på morgonen, oavsett det är ett lopp eller löpäventyr. I ”matsalen” var Västeråstrion redan i full färd att mumsa i sig Eriks grymma pancakes med diverse delikata tillbehör. Jag började dock med min egenkomponerade gröt och avnjöt sedan två tjocka pannkakor med bacon och lönnsirap + två koppar kaffe.

170701b

Bil till Hurtigtorpet. Byst med bilar. 220 anmälda löpare. Vore trist att missa starten för att vi inte hann att parkera, men det gick fint. En kvart kvar till start och solen stekte redan. Ett härligt hav av glada och förväntansfulla löpare. En del avslappnade, andra oroade över värmen och många som inte avslöjade sina innersta tankar. Det fina med detta lopp är att man faktiskt kan stiga av vid någon av vätskekontrollerna och få skjuts tillbaka till start- och målområdet. Det fanns nog många som var där för att uppleva stämningen och springa 30-40 kilometer av den fina Silverleden. Det var superkul att träffa gamla bekanta från Västerås (en hel drös) samt några från Eskilstuna liksom sandalmaffian Johan, Gustaf och Jesper. Vid startlinjen blev det ett glatt möte med Hasse Byrén som lovordade leden och där var Johan Röijler och medan vi pratade gick plötsligt startskottet. Jaha, då så, då var det bara att springa på. Körde min vanlig taktik att dra på i början med täten, hitta en position och efter några kilometer sänka tempot till mitt eget, köra mitt race och ta rygg på någon som ligger i samma tempo eller snäppet högre. Här och var stod folk och hejade glatt. Stigarna var till en början lättsprungna, vilket är bedrägligt, särskilt en varm och solig dag som denna. Lätt att hålla ett för högt tempo, som man får äta upp senare. Tog tidigt sikte på Hälleforslöparen Tommy Sundberg som hade ett stabilt målmedvetet tempo. Men det blev en dragspelshistoria då han sprang uppför alla backar och försvann men jag kom ikapp honom på alla långa utförslöpor. Vid vätskekontroll 4 och innan bergsprisbacken upp till Silverknuten stod han och softade alldeles för länge och jag orkade inte vänta utan drog iväg. Visade sig att han steg av där. Nä, gott folk jag ska inte beskriva hela leden kilometer för kilometer. Det blir ju bara min upplevelse och som ni minns har jag bara suddiga och fragmentariska minnesbilder av den fantastiska leden. Silverleden ska upplevas IRL. Totalt 1400 höjdmeter innebär en hel del backar. Jag går uppför och älskar att springa på utför. Det bjöds på flera härliga utförslöpor och den långa utförslöpan från Sävsjöhöjden ner mot vätska 3 var i min värld magisk! Mjuk fin stig och perfekt medlut. Bara att bränna på i ren löpglädje. En föraning om himmelriket för en stiglöpare!

170701_karta 170701c 170701d

Silverleden bjöd hela tiden på variation och det blev aldrig någonsin enahanda. Tekniska partier men likväl mjuka fina lättlöpta stigar, spänger, fuktiga myrsvampiga stigar, brandvägar, gröna skogsvägar, hällmarker och knappt synlig stig. Detta i kombination med kuperad terräng, myrar, vattendrag, vidsträckta vyer och natur med grym norrlandsfeeling och ett stycke kulturhistoria med lämningar från en silverepok. Faktum är att jag aldrig sprungit en led med så otroligt långa sträckor med verkligen smal stig, smal och slingrande. Jag hann inte notera särskilt mycket fåglar, men korpar, trastar och ett par smålommar blev det i alla fall. Som sagt, så mycket hann jag i alla fall registrera att det låg till grund för ett snabbt växande begär att återvända till Silverleden. Men där och då njöt jag så mycket som möjligt! Springa med likasinnade, springa lätt (utan packning), få allt serverat och så alla dessa vätske- och matkontroller som verkligen låg tätt och strategiskt. Att dessa sedan var bemannade med helt underbara och engagerade människor är det som sätter guldkant på den långa dagen längs Silverledens stigar. Som ni säkert förstår bjöd vätskestationerna på två typer av energi, en för kroppen och en för själen!

170701e 170701f

Andra halvan (som jag kallar det) från Silvergruvan till Hurtigtorpet var avgjort tuffare ända in i målgång. Den gassande solen och värmen gjorde förstås sitt, men stigen och terrängen var mer teknisk och överlag mer höjdmeter. På denna sträcka matade jag bara på och det blev en felspringning direkt efter Svenstjärnen då jag var ouppmärksam och missade avtagsvägen från grusvägen in i björkbuskaget. Matade på men jag hade ju kartan i hand under hela loppet och kände snart att det inte stämde. En annan kille hade gjort samma miss. Kollade kartan. Leden gick dock parallellt så det var bara att köra obanat på skrå uppför mot Märrhöjden. Tappade tid på detta och kom efter ett tag ikapp Gustaf Sjösvärd som kom till Svenstjärnen när jag lämnade kontrollen. Så kan det gå. Men å andra sidan gjorde Gustaf och jag sällskap hela vägen fram till 60 km-strecket då han ökade (eller jag sackade). Hursomhelst kul att snacka med en trevlig kille så där mot slutet. Bra med en distraktion, en trevlig distraktion, för att glömma tröttheten. Och där, längs den skuggiga högstammiga lövskogen innan sista järnvägskorsningen kom dagens verkliga bonus i form av vacker segelflygande aspfjäril. En stor fjäril (9 cm mellan vingspetsarna) som vanligen håller till uppe i trädkronorna men som går ner till fuktiga skogsvägar för att suga i sig mineraler. Tio år sedan jag sist såg en aspfjäril. Efter den kicken gick det lättare och Kullberget avverkades utan större problem sedan var det bara att rulla på mot mål. Fick syn på Erik Andersson efter förvarningen (som jag glömde stämpla) men kände ingen som helst anledning att plocka honom. En placering hit eller dit. Att ta sig i mål efter 65 km en dag som denna är i sig en bedrift. Tro mig, det var underbart skönt att få springa i mål. En tid under 7 timmar blev det nu inte men 7:26 och en åttonde plats är ju inte illa pinkat för en 54-taggare. Klart nöjd! Blev dock paff att se Johan, Staffan och Erik sitta vid ett av borden. WTF! Vi stannade ett par timmar och jag fick höra deras historier. Härligt att heja in löpare vid målgång, prata med folk, njuta av korv, saffranskaka, citronkaka och även få med mig två par sandaler hem; ett par Luna för vardagsbruk (tack Johan) och ett par med känsla av gräs oavsett underlag (tack Jesper).

170701g

Jag kommer att minnas denna dag med värme och kommer jag givetvis att springa Silverleden på 1 dag fler gånger – ett lopp som har allt! Lagom stort, skönt format och den där härligt familjära känslan. Tack Jörgen och Claes för ett fantastiskt arrangemang och ett stort tack till alla funktionärer och peppande publik. Ja, och vad vore loppet utan alla fantastiska medlöpare?! Och tack Maria Frisk för lån av bilder.

Om du som läser detta är en sann stiglöpare eller du som precis hittat det fina med att springa på stigar i vacker natur kan jag varmt rekommendera att du anmäler dig till nästa års evenemang av Silverleden på 1 dag. Det kommer bli fullbokat, tro mig!

170705aSom sagt, jag orkade inte vänta ett helt år för att besöka Silverleden igen. Jag packade nya ryggan i tisdags för att ta tåget till Örebro och buss därifrån till Hällefors på onsdag förmiddag. Bra att få prova nya ryggan med full packning inför äventyret i fjällen i augusti. Min relativt nya rygga OMM Classic på 25 liter visade sig i England vara lite för kort i ryggen så att midjebältet satt för högt och tryckte över revbenen. Testade och köpte därför OMM Classic 32 liter som är längre i ryggen och passar min kropp mycket bättre.

Jag satte av från Hällefors station strax innan två i onsdags. Sprang en kilometer söderut på grusvägen längs järnvägen och kom så på Silverleden. Det var så obeskrivligt härligt att vara tillbaka på leden. Vädret var bättre med växlande molnighet, svalare och någon lätt regnskur då och då. Sprang i skönt njuttempo och gjorde stopp här och där, för att läsa på historieskyltar, fotografera, njuta av vyer, titta på nyutflugna fågelungar, bara stanna och andas in. Det som dock var väldigt märkligt var att jag inte såg några andra människor och där det fem dagar tidigare varit vätskekontroller och fullt av folk var det tomt och tyst. Smått surrealistisk känsla. Hade jag verkligen varit där tidigare eller hade jag bara drömt ihop en trevlig men väldigt svettig dröm?

Jag älskar att springa på eftermiddag och kväll. Jag tog god tid på mig. Fick återigen njuta av den underbara utförslöpan ner från Sävsjöhöjden. Klättrade upp i tornet på toppen av bergsprisberget (Silverknuten) som bjöd på otroliga vyer i det vackra kvällsljuset. Kom till Silvergruvan strax innan nio på kvällen och hittade en fin tältplats intill forsen nedanför dammluckorna. Knott och mygg gjorde att jag fick äta middag inne i tältet. Sov som en prins med öppet yttertält och vaknade tidigt. Njöt av frukosten, forsen som porlade och solen som redan stod högt. Inga knott eller mygg på morgonen. Kom iväg vid åtta. Närmast klarblå himmel. Härligt att få återuppleva denna sträcka mellan Silvergruvan och Hällefors igen, då den var avgjort tuffast och slitigast i lördags. Att få uppleva Silverleden två gånger på mindre än en vecka med två helt olika genomföranden är livet när det är som bäst. Livskvalitet i all sin enkelhet! Den här gången hann jag notera så mycket mer fåglar och roligast var väl en tjädertupp, två kullar med tjäderkycklingar, kacklande smålommar, mycket utflugna trastungar, gott om gök, en fin duvhök, ropande tranor kväll och morgon, spelande morkulla, forsärla i strömfåran nedan för dammen i SIlvergruvan och så väldigt många pratsamma korpar. Passade även på att plogga lite men jag kan berätta att det var väldigt lite skräp längs med stigen, ökade lite mot Hällefors, när folk förmodligen var trötta. Snyggt skött alla!

Var framme i Hällefors vid 12-snåret. Åt lunch på pizzeria Espana och avslutade med en latte och kylig cheesecake med flädersmak. Handlade Loka och glass på ICA Hallen och började snacka med killen i kassan som själv sprang och som siktade på springa Silverleden på 1 dag nästa år. Hällefors, en skön easy going ort omgiven av vacker natur. Tog 14:20-bussen till Örebro och därifrån tåg till Eskilstuna. Katterna blev glada att se mig. Ryggan fungerade klockrent. Nu blir det totalvila i tre dagar. Jag rundar av med ett fång bilder från min 24-timmarstripp på Silverleden.

Ha en fortsatt skön sommar på er!

Niklas

170705b 170705c 170705d 170705e 170705f 170705g 170705h 170705i 170705j 170705k 170705l 170705m 170705n 170705o 170705p 170705q 170705r 170705s 170705t 170705u 170705v 170705w 170705x 170705y 170705z 170705zz 170705zzz 170705zzzz 170705zzzzz 170705zzzzzz 170705zzzzzzz 170705zzzzzzzz 170705zzzzzzzzz 170705zzzzzzzzzz 170705zzzzzzzzzzz 170706a 170706b 170706c 170706d 170706e 170706f 170706g 170706h 170706i 170706j 170706k 170706l 170706m 170706o 170706p 170706q Karta_5-6_juli

Jun 252017
 

1aaLite mer än en vecka har passerat sedan jag kom hem ifrån min 15 dagar långa vistelse i fantastiska Lake District. Jag väljer att använda ordet ”fantastiska” även om mitt tänkta äventyr inte blev lika fantastiskt som jag innerligt önskat. Som jag nämnde i föregående inlägg (Wainwrights next!) fanns den där kalkylerade risken på 10-15%, ett blankt oskrivet utrymme för sådant som kan inträffa och som jag inte kan rå över. Dessa oskrivna situationer som kan uppstå påverkar både genomförandet och utfallet för äventyret ifråga och som jag alltid brukar säga: ”På ett löpäventyr över 5-10 dagar i prövande terräng kan du vara säker på en sak och det är att en eller flera saker kommer att inträffa som kan äventyra äventyret, du vet bara inte vad, hur väl förberedd du än är.” Det är väl också detta som är charmen och just gör ett äventyr till ett äventyr, även om det inte blev som jag först målat upp det. Det blir det sällan. I slutändan handlar det – för min del – ändå om upplevelser och då försöka få ut det mesta och bästa trots omständigheter som rubbar den ursprungliga planen. En plan är bara en plan och det finns ofta en bakomliggande plan. För min del handlade det om utmaningen att besöka Wainwrights alla 214 toppar på 10-12 dagar, självförsörjande med camping i bergen. Den bakomliggande planen var att på detta sätt skulle Wainwright-rutten ta mig till Lake Districts utkanter som jag aldrig besökt och förmodligen inte kommer att besöka utan särskild anledning. Sedan ville jag så gärna uppleva Lake District fullt ut med övernattning i tält. Tystnaden, gryning, skymning, enskildheten och, ja, långa dagar i bergen. Nu blev det inte riktigt så. För många dagar redan i inledningen med riktigt skitväder bestående av ihållande regn och hårda vindar med stormbyar och mycket dåligt sikt bidrog till att jag fick krypa in i ett hörn som en blöt hund med svansen mellan benen och tänka om. Ta en dag i taget, besöka så många Wainwright-toppar som möjligt och göra det bästa av situationen utifrån väderläget. Även om jag slickat såren kvarstår ändå ett sting av oförrättat ärende och att det inte blev fler än tre övernattningar i tält! Drömmen lever fortfarande, tro inte annat.

Jag fick dock flera dagar med bra väder och av dessa värderar jag tre heldagar högt; första och sista dagen och så fredagen i de norra böljande kullarna. Totalt blev det 36 mil, drygt 18000 höjdmeter och totalt 86 Wainwright-toppar samt etapp 1-2 och halva 3 på Bob Graham Round.

1b

Soligt social inledning
Gav mig av från mamma till Arlanda klockan fem på torsdag morgon den 1 juni. Klockan 12:30 anlände jag med tåg från Manchester Airport till Penrith där vännen Stuart Smith mötte mig. Busstrafiken mellan flera orter i Lake District är väl utvecklad med regelbundna turer medan det till andra orter ”på andra sidan berget” kanske går ett par turer om dagen. Eftersom mat väger var planen att bara bära mat och energi för två dagar i taget. Jag hade i förväg kontaktat YHA (Youth Hostel Association) i Patterdale, Langdale och Honister Hause och frågat om det var OK att lämna paket med mat hos dem för att plocka upp när jag passerade dem under själva Wainwrightäventyret. Samtliga var positiva och svarade att det gick bra. Patterdale tycks inte vara en turistattraktion då få bussar går dit så Stuart erbjöd sig att skjutsa mig dit. Jag inhandlade gas i Penrith sedan bar det iväg. Väl i Patterdale stannade vi till i byn då det enligt Stuart skulle vara någon Wainwright happening där men som vi nog skulle missa. Stuart verkar känna alla i Lake District och ha koll på det mesta när det kommer till fell running och allehanda outdooraktiviteter. Själv håller han kurser i navigation, säkerhet i bergen och erbjuder sin kunskap och tjänster till behövande. Det visade sig att vi kom lagom till invigningen av en skifferplakett som monterats på det gamla postkontoret i Patterdale. Det var nämligen där som de absolut första böckerna av Alfred Wainwrights första bok i volymen A Pictorial Guide to the Lakeland Fells såldes. Det blev en trevlig tillställning med entusiastiska människor, fika och samtal om Wainwright. Joe Faulkner (den enda som genomfört alla fyra Dragon’s Back Race) kom förbi, lite stelbent efter senaste DBR. Blev samtal om Wainwrightäventyret då han ju är en veteran och som supportat både Joss och Steve på deras respektive genomförande av Wainwrights. Ellie från YHA Patterdale var också där och efter invigningen åkte vi till hostelet där jag lämnade paketet med mat i Ellies vård. Jag fick dörrkod utifall jag skulle komma förbi sent eller när receptionen var obemannad. Schysst! Därefter åkte Stuart och jag vidare och vi hann avhandla en hel del. Det skiljer bara ett år mellan oss och det visade sig att vi har väldigt lika (=bra) musiksmak, hela brittiska 70- och 80-talssvängen från Bowie till Joy Division. Han berättade vidare om betydelsen bakom namnen på många bergstoppar och platser vi passerade då han var snäll nog att skjutsa mig till YHA Langdale där jag skulle lämna nästa paket och även bokat min första natt i Lake District. Väl där tog vi farväl och han fortsatte mot Keswick där han skulle möta upp ett gäng cyklister som han skulle supporta. Det var strålande sommarväder och efter att jag checkat in tog jag en långpromenad i eftermiddagssolen över Loughrigg till Ambleside, för att testa nya GPS:en och ta en gofika på schyssta Esquires Coffee.

1c 1d 1e 1f 1g 1h 1i 1j 1k

Vaknade till duggregn på fredag morgon. Mysigt. Åt frukost. Tog ryggan och joggade iväg längs Grasmeres strand till den pittoreska lilla byn med samma namn. Tog där en fika i väntan på bussen till Keswick. Hade inget boende bokat i Keswick på fredagen såg jag kollade direkt med YHA där och de hade en bädd. Perfekt då jag redan förbokat en bädd på lördagen. Installerade mig i rummet och låste in packningen och gav mig ut på stan. I Keswick finns allt en löpare behöver. En mängd outdoorbutiker och den bästa löparbutiken (Kong Climbing) vid sidan om Pete Bland Sports i Kendal, närheten till de omgivande bergen, busstationen med bussar till destinationer i hela nationalparken för dagsturer i löpskorna, flera schyssta restauranger, en suverän bokhandel och oräkneliga B&B plus ett par hostels. Tog en tur till Kong och upptäckte att Berghaus kommit med en uppföljare till den svårt saknade hypersmocken, nu i ett något robustare material och vikt på 100 gram, men 260 pund?! Hör en bekant röst längre in i butiken och det visar sig vara Aleks Kashefi, som jag träffade ett par gånger i Lake District förra året och som sprang från Nordkap till Gibraltar 2016/2017 på 196 dagar. Många svenska löpare gjorde honom sällskap genom Sverige i höstas. Det blev ett trevligt samtal då även han hade ett Wainwright-äventyr på gång, fast ett helt annat koncept. Sedan blev det ett besök på favorithaket Java Coffee för en latte med caramel shortbread. Därefter tillbaka till boendet för att packa ner en drybag med två dagars mat och energi i ryggan och jogga iväg till Wainwright-toppen Dodd nedanför Skiddawmassivet. Efter en lång svettig klättring i solen hittade jag ett bra ställe vid en stenmur mellan toppen Carl Side och Dodd där jag gömde maten, som skulle komma till bruk inför sista etappen på äventyret. Tog mig sedan upp på Dodd som jag aldrig varit på tidigare. En liten tjuvstart på Wainwrights. På vägen tillbaka träffade jag Joe Faulkner längs floden Greta och vi stannade till för en pratstund. Världen är bra liten ibland.

1l 1m 1n 1o 1p

Vaknade till strålande sol på lördagen och med floden Gretas porlande utanför fönstret. Började känna av pirret ordentligt och ville mest bara ge mig iväg. Kollade väderprognosen som dessvärre inte såg så lovande ut för den kommande veckan. Tyvärr brukar de (till skillnad från SMHI) vara rätt pricksäkra i sina prognoser. Åt frukost och tog sedan en latte på Java innan jag tog bussen till Honister Pass. Skulle lämna ett matpaket där på YHA men deras reception öppnade först vid fem på eftermiddagen varför jag bestämt mig för att gömma drybagen med mat en bit upp i bergen mot Grey Knotts där jag enligt min plan skulle passera framåt kvällen dag 1. Vandrade sedan Coast to Coast leden ner till Seatoller och buss därifrån tillbaka till Keswick. Firade att all mat nu var på plats med ännu en latte på Java. Gled in på Kong och snackade med ägaren som ju är en trevlig och dedikerad fell runner. Sedan vidare till outdoor-butiken Rathbones då jag haft en del kontakt med ägaren Neil (Rathbones) senaste halvåret då han är väl insatt i Wainwrights och skaran av support kring Joss och hans genomförande. De är väl också den enda butiken (som Neils far en gång startade) som har och säljer Joss lilla häfte Joss Naylor MBE was here – A personal account of the complete traverse of The Wainwright Lakeland peaks. Vi pratade en stund och sedan sa Neil ”Wait a minute” och försvann in bakom en dörr och var tillbaka efter en minut: ”This is for you and good luck to your adventure!” Han räckte mig Joss lilla häfte som visade sig vara signerad av Joss himself! Blir så himla rörd av dessa vänliga engelsmän! Som om det inte räckte med det så hörde även de engelska löparna Jim Mann och Sabrina Verjee av sig och erbjöd sig både sällskap på äventyret samt boende och duschmöjligheter under själva äventyret. Och det är ju detta som är fell running gemenskapens kärna, alla hjälper varandra, inte minst när det gäller att genomföra Bob Graham Round och liknande kommersiellt befriade utmaningar.

1q

Tittade in på George Fischer innan det var dags att återvända till YHA för att förbereda packning och de sista detaljerna inför starten från Moot Hall på söndag morgon. På George hittade jag så regnbyxorna av märket Montane, som jag testade på Kong förra året men dumt nog aldrig köpte då. Mina Inov-8 Race pant 150 börjar sjunga på sista versen. Testade Montanebyxorna och de satt superbra. Tror inte det är många märken som erbjuder tre benlängder på sina regnbyxor avsedda för löpning. Dumsnål som jag är ibland tänkte jag bara ”Nä, jag köper dem när jag åker hem till Sverige”, vilket skulle visa sig vara ett ytterst korkat beslut.

Tillbaka på YHA visade det sig att en trevlig löpare lagt beslag på en av sängarna. Han var rätt speedad då han nyss kommit tillbaka från en lätt löptur. Han var där för att på söndagen springa en kvaltävling (British Athletics trial for the European Mountain Running Championship) uppför Skiddaw. Vi pratade medan jag packade ryggan och gjorde i ordning allt. Klockan var ställd på 05:00. Stämt möte med Steve Birkinshaw vid Moot Hall klockan sex på söndag morgon. Olyckligtvis var det en ölfestival i Keswick på lördagkvällen och jag misstänkte att det skulle bli en del spring i korridoren på natten. Ingen i mitt rum skulle tack och lov delta i dryckeseventet.

Dag 1 (söndag 4 juni)
4
Alarmet gick igång klockan fem på morgonen. Hade inte fått någon djupsömn då någon idiot till fylletratt stod och skrek utanför vandrarhemmet till och från. Gråmulet väder utanför. Slut på finvädret tydligen. Tog min packning och gick ner till köket och fixade min frukost. Snart. Snart. Äntligen dags att få ge sig av och spola bort abstinensen ur blodet och stilla de längtande benen. Kvart i sex promenerade jag bort mot Moot Hall genom en spöklikt tyst liten stad. Bara fåglarna var oberörda av veckodag och en tankfull renhållningskille på torget. Annars stilla och tyst. Fem minuter i sex såg jag Steve komma joggande. Han skulle göra mig sällskap ett par timmar innan familjeangelägenheterna tog vid. Sista dagarna på school holiday. Vi snackade och Steve suckade när han lyfte min rygga. Klockan slog sex och vi gav oss iväg. Yes, så underbart. Molnen sprack upp och solen tog över allt mer.

Jag var glad att Steve gjorde mig sällskap över de första topparna då det är klurigt att hitta rätt väg/stig mellan de tre första topparna som i dalarna går genom gårdar och betesmarker. Gäller att undvika ”no rights of way”. ”These low places is always navigational difficult. Always easier upon the fells.”, som Steve uttryckte det som om han läst mina tankar. Dessutom hade de bortspolade broarna sedan oväderskatastrofen (stormen Desmond) i december 2015 ännu inte återuppbyggts så vi fick vada över floden Greta efter första Wainwright-toppen Latrigg. Det var skönt att låta Steve sköta guidningen.

När vi kom till den tredje toppen Walla Crag tackade Steve för sig. Jag lovade att höra av mig under äventyret och han ville gärna sammanstråla när jag påbörjade the Dodds om någon vecka längre fram, om allt gick enligt plan.

Det rullade på över relativt blöta ”platåer” mellan topparna och snart nådde jag Raven Crag. Halvklurigt navigationsmässigt då jag ville undvika skogen som till stor del täcker toppen. Kom så på en stig som inte var utmärkt på kartan och nådde snart toppen. Kul! Från den riktning jag kom ser toppen inte så mycket ut för världen men från öster (Dodds och Thirlmere) skjuter klippan ut dramatiskt och ser närmast ointaglig ut. Den har genom åren dragit uppmärksamheten till sig men jag har liksom inte ”haft vägarna förbi”.

Betade av några mindre spektakulära Wainwrights genom blöta ”boggiga” områden. En sak blev rätt snart uppenbar och det är att en rutt som denna inte på något sätt är logisk frånsett att hela sträckningen som knyter ihop alla 214 Wainwright-topparna är den mest effektiva vad gäller distans (52 mil) och höjdmeter (36000m). Men det innebär inte att vägvalen är naturliga eller logiska, tvärtom. Mycket stiglösa vägval och korsande av dalgångar. Karta är ett måste hela tiden samt att då och då ta ut bäring med kompassen, trots klockren sikt. Detta för att många av Wainwrights toppar ibland bara är ”upphöjningar” som är dolda av mer närliggande kullar eller berg. Det går inte att ta sikte på toppen ifråga visuellt. Avvikelser och omvägar för att komma på någon stig kostar tid och energi. Lunch bestående av potatismos och torkat kött intill en liten bäck nedanför Great Crag.

Efter Grange fell blev det en lång stenig utförslöpa ned mot byn Rosthwaite i Borrowdale och nästa topp Castle Crag, den lägsta av alla Wainwrights med sina 298 meter. Solen stekte men tack och lov var det rätt blåsigt uppe på höjderna. Inne i Rosthwaite ville jag vika av på en liten väg men där stod en fet jeep med djurtransportsläp mellan stenmurarna. När det gäller byar är kartan sällan tillräcklig och precis som Steve sa och jag själv upplevt många gånger är det nere i dalgångar med byar och/eller gårdar som navigeringen blir extra klurig. Det här visade sig bli ett kostsamt navigeringsfel som tog säkert en timma, onödiga höjdmeter och fem kilometer extra i en lång lov för att nå Castle Crag. Läckert ställe, men jag var rätt ”pissed off” så att säga. Från Castle Crag tog jag dock den snabba optimala vägen jag skulle ha kommit på och kom ut där jeepen stått. Där fanns ett enkelt café. Det var varmt så jag bestämde mig för att ta en latte och en bägare med några glasskulor. Satte mig i trädgården och började prata med en tjej som varit uppe på Green och Great Gable. När vi sitter där och pratar tittar plötsligt Steves huvud över stenmuren. Han ler. Han hade varit uppe i Honister Pass med familjen och skulle nu ta en fika. Vi tog farväl ännu en gång innan jag joggade iväg mot de (vad jag kallar) riktiga bergen. Äntligen!

Latten och glassen gjorde gott. Sen eftermiddag med skön temperatur och vackert ljus. Började den branta långa klättringen upp mot Bessyboot och Rosthwaite Fell och därefter toppen Glaramara, som får en att osökt associera till något glamoröst från musikens 70-tal. Detta var dagens höjdpunkt. Jag har besökt Glaramara tidigare, men den gången för två år sedan var sikten inte många meter när Kerstin och jag skulle plocka en kontroll där under GL3D. Denna gång var sikten vidsträckt och ljuset ljuvligt. Och bergsryggen Rosthwaite Fell kändes som hämtad ur en saga med den stilla tjärnen ”Tarn at Leaves” mellan topparna och i bakgrunden sköt Pike of Stickles tornspira upp mot himlen. Det är ögonblick som dessa som gör alla mödosamma mil värda att genomföra. Jag njöt.

Noterade att vindstyrkan ökat och molnen som tornade upp sig i sydväst. Great Gable var ena stunden fri från moln för att i nästa vara inbäddad och dold. Avverkade ett par toppar till innan jag halvvägs upp till Brown Base bestämde mig för att fixa middag i en bäckravin. Hade varit på färd i över tolv timmar.

Det började bli sent. Betade av Brown Base och Green Gable som var är insvepta i moln (dimma) och sikten reducerad. Passerade Wind Gap och började klättringen upp mot Great Gables topp. Mitt favoritberg i Lake District. Inte mycket till sikt. Månlandskap i dimma. Några får uppenbarar sig här och där. Efter toppen blir det en trixig utförslöpa ned till passet mellan Great Gable och Kirk Fell. Dimman tjock, det blåser hårt och klockan är nästan nio på kvällen. Jag bestämmer för mig att avsluta dagen där och slå upp tältet, särskilt som det finns två små fjällsjöar där. Hittar en bra flack tältplats på nordsluttningen bakom en stor uppskjutande klippa som erbjuder bra lä. Förankrar alla tältpinnar med en stor sten. Hämtar vatten. Kryper in i tältet och byter om till nattdressen. Tar av mig strumporna. Fotsulorna är som russin och upptäcker att huden på mitt ganglion på vänster stortåled är bortskavd. Ett öppet sår. Det är något med just detta skopar som skaver mot knölen trots att jag snörat om skon. Inte så med mitt tidigare par 225:or. Får fundera ut något under morgondagen. Testar något nytt genom att pudra in fotsulorna rikligt med talk och sedan ner i yllestrumporna. Planen är sedan att smörja in fötterna med NOK när jag vaknar under natten för att pissa, vilket jag alltid gör på äventyr som dessa.

4a 4b 4c 4d 4e 4f 4g 4h 4i 4j 4k 4l 4m 4n 4o 4p 4q 4r 4s

Dag 2 (måndag 5 juni)
5
Detta med talk visar sig vara klockrent. Vaknar på natten och fotsulorna är släta och fina. Smörjer in dem med NOK. Sömnen blir inte långvarig då jag vaknar till intensivt smatter på tältduken och blåsten som tilltagit ordentligt. Det är inte längre lä där jag ligger utan det kommer hela tiden kastbyar med kulingstyrka eller mer. Glad att jag förankrat tältet med stora stenar. Tältet (Tarptent Notch) får verkligen bekänna färg och gör det med bravur. Jag hade dessutom varit förutseende och sänkt tältet till lägsta höjd så att yttertältet gick ner i backen.

Trots blåsten och regnet hade jag det riktigt gosigt i tältet. Där låg jag och funderade på dagens upplägg. Gick inte att sova. Vinden hade ökat än mer, ryckte och slet i tältet. Drybagen med mat låg gömd några kilometer bort. Inte läge att försöka sig på att laga frukost. Blötlade en halv portion gröt i kallt vatten och tuggade i mig en proteinbar med jag väntade på att gröten skulle svälla någorlunda.

Vid halvsex började jag packa ihop allt i tältet. Ytterligare en positiv lärdom. Det rymliga tältet och framför allt sitthöjd och de båda rymliga absiderna gjorde det möjligt att packa ihop allt och spara tältet till sist. Och jag var verkligen glad att jag i absolut sista minuten packat ner mina nya tunna sealskinz (som egentligen var ämnade för det kommande äventyret i svenska fjällen) och nya regnjackan (Haglöfs LIM 3). Berghaussmocken är fantastisk, men jag vet så väl – bland annat efter Welsh 3000 – att den inte räcker till i timmar av ihållande hällregn och blåst.

Ut i ovädret för att packa ihop tältet snabbt på några minuter. I med allt i ryggan. Upp med kartan och ta ut bäringen mot toppen Brandreth. Vilket jäkla skitväder. Inte mycket till sikt. Höll på att blåsa omkull flera gånger. Det här området kan jag. Betade av Brandreth och joggade iväg mot Grey Knotts. Blev samtidigt medveten om att regnbyxorna inte alls höll tätt, vilket snart var alldeles uppenbart eftersom vatten rann längs benen och ner i de vattentäta sealskinz-strumporna. Det var som att klafsa omkring i vattenfyllda mjuka gummistövlar. Hm, varför i hela fridens namn köpte jag inte regnbyxorna på George Fischer? Pucko! Prickade av Grey Knotts och fick ta det försiktigt ned mot Honister Pass då den steniga stigen blivit till en forsande bäck. Hämtade den gömda maten och bestämde mig för att ”rulla ner” till Seatoller och ta bussen in till Keswick och där avvakta en möjlig väderförbättring. I så fall ta bussen tillbaka till Honister och fortsätta.

I Keswick kollade jag med YHA om de hade någon bädd, men det var fullbokat. Tog en promenad bort till Denton House som jag blivit rekommenderad tidigare. Jo visst, de hade hur många bäddar som helst. Underbart bemötande och kände på en gång att det här var ett ställe som jag skulle trivas på. Så mycket hemtrevligare än YHA och det verkade vara ett ställe där löpare, vandrare, cyklister och outdoormänniskor överlag verkade bo på. Och billigt! Jag fick ett rum för mig själv. Bara packa upp och hänga in blöta plagg i det stora varma torkrummet. Det visade sig att hela huvan på sovsäcken var genomblöt och som bekant torkar dun väldigt långsamt. Kompressionspåsen är helt vattentät men jag hade vänt öppningen nedåt och trots ett tätt åtsittande lock hade vatten/fukt trängt in i alla fall. Ett dygn i torkrummet gjorde dock susen. Köpte en mycket tunn drybag som extra skydd. Sovsäcken är en så viktig del i utrustningen och som inte får bli blöt

Väderprognosen såg väldigt dyster ut och först på onsdagen lovades uppehåll. Regnet föll hela måndagen. Tog det lugnt på Denton House och var nere på stan några gånger. Fikade på Java och inhandlade förstås regnbyxorna av märket Montane. Testade dem i regnet på en joggingtur bort mot Skiddaw. Satt perfekt, mer följsamt och var dessutom lättare jämfört med Inov-8-byxorna, som hamnade i papperskorgen. Passade även på att modifiera min vänstersko genom klippa bort ett område tyg/söm/plös så att ganglionknölen fick fritt spelrum. Den gör inte ont, men den blir snabbt irriterad och svullnar om skon trycker på eller skaver.

På kvällen fick jag en rumskamrat vid namn Adam som cyklade i bergen med MTB och packning. Han var så less på dagens skitväder och valde även han bekvämligheten framför tält bland bergen. Trevlig bekantskap. Meddelade Jim Mann att planerna blivit ändrade och det var bättre att han hittade andra alternativ än att göra mig sällskap på dag 4 och 7, som det var tänkt.

5a 5b 5c 5d 5e 5f

Dag 3 (tisdag 6 juni)
Inte mycket att rapportera. Ihållande regn och blåst hela dagen. Började inse att det skulle bli svårt att hålla tidsplanen, särskilt som min två reservdagar nu var bortspolade från schemat. ”OK, jag får helt enkelt följa planen men med det nya målet ”Bag as many Wainwrights as possible”, så får jag se hur långt det räcker. Att benhårt beta av toppar oavsett väder är inte min grej. Jag vill ha någon form av njutning och upplevelse av bergen, där jag står med vyer runt omkring mig. Stoisk envishet, skygglappar och överdrivet pannbensbyggande är inte det som bär mina ben framåt med glädje. Stundtals kanske, men inte i längden.

Adam valde att fortsätta på sin färd. Jag fick en ny rumskamrat vid namn Reynold. En mycket trevlig kille från Devon och som skulle bo på Denton House i en vecka för att träna och reka Bob Graham Round inför sitt försök senare i juli. Det blev förstås en hel del snack om BG, Lake District, olika utmaningar och resor. Det visade sig att vi hade rätt lika inställning till det mesta och i synnerhet till löpning, att utmaning i kombination med upplevelse var viktigast.

Väderprognosen inför onsdagen såg bra ut. Packade allt och låste in det jag inte behövde i ett skåp på Denton House. Siktade på att ta första bussen upp till Honister Pass på onsdag morgon.

Dag 4 (onsdag 7 juni)
7
Buss till Honister Pass. Blåsigt men höga moln med solglimtar då och då och perfekt temperatur. Började genast klättringen upp mot Fleetwith Pike. Ny topp för mig och med härlig utsikt åt alla håll. Passerade ett gäng vandrare. Gjorde en mindre navigeringstabbe på väg mot Haystacks, en vidare lov istället för en genare väg, men bibehöll istället höjden och fick dessutom se ett klippblock som illustreras i Wainwrights kapitel om Haystacks, där för övrigt Alfreds aska spreds efter sin död. Avnjöt fjällsjön med det vackra namnet som hämtat ur en Harry Potter bok: Innominate Tarn (som betyder ”utan namn”). Onsdag men ändå en del vandrare uppe i bergen. Många som passar på när vädret är OK.

Lång mödosam klättring upp till High Crag men jag belönades med fina observationer av ringtrast. Väl uppe på platån väntade en lång härlig löpning längs hela ryggen ända bort till Great Borne i nordvästlig riktning. Bockade av fem Wainwrigth-toppar. Jag njöt av hela den sträckan med härliga vyer åt ömse håll. Efter härlig gräslöpning och toppen Hen Comb avklarad blev det lunchbreak nere i dalen vid en bred forsande bäck. Fjällkänsla. Njöt av potatismos och torkat kött i solen.

Klättring upp till Mellbreak och jag vart osäker på vilken av dess två toppar som var den rätta Wainwright. Lika bra att besöka båda, varför det blev en riktigt brant nedstigning. De resterande fem topparna som hör till de gräsbevuxna, blöta och böljande slaget var inga pulshöjare men bjöd ändå på skön löpning. Molnen började torna upp sig från sydväst och anta en mer djupt gråblå ton samtidigt som vindstyrkan ökade. Tog sikte på västspetsen av sjön Ennerdale. Det började bli sent och påbörja klättringen upp till Grike och leta tältplats uppe på höjderna i blåsten lockade inte. Det är inte tillåtet att tälta nere i dalarna så jag sprang till Ennerdale Bridge där det enligt kartan skulle finnas en campingplats, men den visade sig vara stängd. Tillbaka till sjön Ennerdale och sex kilometers löpning i onödan. Klockan var halvtio på kvällen, gråmulet med duggregn så jag bestämde mig för att hitta en tältplats lite i skymundan nära sjön. När jag passerat gården Crag Farm fick jag se en ljus fågel sväva fram fjärilslikt över ängarna ner mot sjön. Wow, en tornuggla! Så himla oväntat och läckert. Ny art på löplistan. Jag följde stigen och stenmuren ned mot sjön och hittade slutligen en liten plätt intill muren och några meter till sjön. Även knotten hittade mig. Jäklar vad knott och ingen djungelolja hade jag med mig. Snabbt upp med tältet. Fixade snabbt en middag och medan den sjöd i sin påse njöt jag av tornugglan som jagade över ängsmarkerna på andra sidan muren samtidigt som lönlöst försökte vifta bort knotten. Sedan in i tältet och väldigt tacksam att innertältets myggnät var av den tätheten så att även de små ettriga knotten hölls utanför. Jag blev rejält biten på benen och det märkliga var att den värsta klådan kom först efter ett dygn.

Pudrade in min skrynkliga fotsulor med talk. Åt middag. Borstade tänderna. Pissade i kokkärlet. Kröp sedan ner i den gosiga dunsäcken. Planen var att stiga upp tidigt för att undvika någon ilsken markägare som kom och slet i tältet och hotade med böter.

7a 7b 7c 7d 7e 7f 7g 7h 7i 7j 7k 7l 7m 7n 7o 7p 7q 7r

Dag 5 (torsdag 8 juni)
8
Vaknade mycket riktigt tidigt, men inte av klockan utan av intensivt regnsmatter. ”Jaha, det börjar bli rutin med uppvaknande till regn och ihoppackande av prylarna i tältet.” Lyckligtvis låg tältet bra i lä så jag kunde koka vatten till kaffet och gröten utan problem. Snabb frukost. Sedan ut ur tältet, slå ihop det snabbt, ner med allt i ryggsäcken på sina givna platser. Ordning och reda på packningen är A och O, även i ryggsäcken, så att man aldrig behöver leta efter det man behöver. Och ju färre prylar desto bättre.

OK, vad är planen? Regnet öste ner. Molnen låg riktigt lågt, ned till 300 meters höjd. Även om lågtrycket svepte in från sydväst drog vinden i dalen från ost. Det blir ju alltid si och så med vindriktningar i bergsområden och massiva molnbankar som ”fastnar” i vissa massiv och bergsryggar. Vädersituationen var snäppet värre än det varit dagarna innan. Sikten var riktigt usel och det var mycket obanat på sträckan som väntade. Det skulle inte bli någon njutning alls och det skulle gå långsamt, väldigt långsamt, i rådande förhållanden. Nä, eftersom jag befann mig på Coast to Coast-leden kunde jag lika gärna ta den hela vägen till Honister Pass och därifrån bussen till Keswick. Som sagt, jag börjar få rutinen på dessa nödlösningar.

Det var svårt att få till löpningen i regn och hård motvind särskilt som stigen förvandlats till en forsande bäck och bäckarna som mynnade ut på stigen innan de nådde sjön var många. Nå, denna sträcka nere i dalgången var ny för mig och det var spännande att passera Black Sail Hut och se alla silvertrådar till forsar ringla sig ner från de omgivande bergen ner i dalen för att ansluta till floden Liza. Återigen var jag väldigt glad att ha den lätta men robusta Haglöfsjackan på mig och denna gång nya helt vattenavvisande regnbyxor. Fötterna var torra och nöjda i sina sealskinz.

Efter drygt fyra timmar i piskande skitväder nådde jag så Honister Pass och jag var djupt tacksam att fiket var öppet då det var drygt en timma tills bussen mot Keswick skulle stanna till. Det blev en latte och en chocolate fudge. Och så en latte till.

Ägaren Libby på Denton House log när hon fick syn på mig. ”Hi Nicholas. Bad weather again, huh.” Fick fyrbäddsrummet ”Blencathra” helt för mig själv. I mysrummet intill matsalen satt Reynold och läste. Även han log, men förstod verkligen läget. Han hade tänkt köra etapp 1 av BG men flödet i floden Caldew mellan Great Calva och Blencathra var för högt och strömt att han inte vågade vada över utan tog Cumbria Way via Skiddaw House tillbaka till Keswick.

Tog en tur ner på stan. Fikade på Java och köpte några böcker på genuina bokhandeln Books End. Det var liv och rörelse i stan. Inte konstigt då det var Keswick Mountain Festival helgen lång. Kollade väderprognosen och fredagen såg väldigt fin ut medan lördag och söndag skulle bjuda på regn och hårda vindar. Hm, vad att göra? Inte direkt härligt wild-camp-väder i bergen. Lika bra att kolla med Libby hur det såg ut med bäddar eftersom det är Mountain Festival och förmodligen fullbokat överallt. Det fanns en bädd kvar över helgen. Jag tog den! Bestämde mig för att köra dagsturer med lätt packning i den mån vädret tillät de närmaste tre dagarna. Planen för fredagen fick bli det norra området då jag inte besökt topparna norr om Great Calva.

8a 8b 8c 8d 8e

Dag 6 (fredag 9 juni)
9
Vaknade tidigt och åt frukost med Reynold som skulle ta bussen till Dunmail Raise och ta etapp 3 av BG och efter Scafell ta Corridor route till Seatoller och bussen tillbaka. Vi önskade varandra lycka till.

Eftersom två av de bortspolade broarna längs den gamla fina banvallen mellan Keswick och Threlkeld ännu inte ersatts av nya blev det till att ta den sex kilometer tråkiga asfaltsvägen till Threlkeld. Det var en skön morgon. Aningen kvavt, fläktande vind och högt molntäcke. Det växlar sannerligen snabbt. Men det vore förmätet att klaga. Väl i Threlkeld var det en njutning att ha lätt packning på ryggen. Jag log när jag tog stigen upp mot Gategill. Den stigen kan jag utan och innan, men istället för att fortsätta på Hall’s ridge upp till toppen av Blencathra vek jag av norrut längs med en fin stenmur. Ljuvlig löpning! Precis som i onsdags var det många fler än jag som tog tillfället i akt och ge sig ut i bergen. Började med Souther Fell och dess gräsklädda böljande sluttningar. Blött förstås, men härlig löpning. Sedan blev det Blencathra som fortfarande låg insvept i moln. Det hade inte torkat upp så jag skippade den grymma ridgen Sharp edge. Alltid lika trevligt att vara på Blencathra även om sikten var kass. Därefter var siktet inställt på Mungrisdale Common, som måste vara den avgjort mest mediokra av Wainwrights alla toppar. Det är handlar ju inte ens om en topp, bara ett litet röse på ett flackt vattensjukt område. Jag tog faktiskt fram GPS:en för att kolla att jag verkligen var på rätt ställe. Det var jag.

Tog ut bäring med kompassen då det från och med Blencathra mer eller mindre blev en dag med stiglös löpning över det norra böljande och inte så höga topparna. Solen sken och även Blencathra var helt molnfri. Efter Bowscale Fell blev det en lång och helt sagolik utförslöpa på gräs bland de betande fåren, ner i dalen till en slags geografisk T-korsning av dalar, berg och bäckar. Vadade över floden Caldew och vattnet nådde upp till grenen och jag hade inga stavar med mig. Tog det försiktigt. Förstod hur mycket högre och stridare floden måste ha varit dagen innan då Reynold lät bli att korsa den.

Summa sumarum, dagen blev en av de härligaste på hela resan. En dag där allt bara flöt på, slitigt, svettigt men ändå så mycket njutning för öga och sinne. Ljuvligt väder, härlig löpning, tystnaden, ringtrastar, svarthakade buskskvättor, forsärlor, strömstarar och hela tre arter falk (pilgrimsfalk, stenfalk och tornfalk). Verkligen kul att få uppleva ett för mig helt nytt område i Lake District. Dagen avslutades med den lååånga mödosamma klättringen upp till toppen av Skiddaw, som förstås var inbäddad i moln. Efter sista toppen Lonscale Fell väntade en lång härlig utförslöpa till Keswick och när jag kom ut ur molnen och ner i dalen sken solen. Klockan närmade sig åtta på kvällen och jag kunde höra att festivalens musikfest med många liveakter hade startat. Däruppe på fjället var det bara jag, fåren och korparna och där nere vid sjön i den lilla staden roade sig människor. Jag log och kände mig tillfreds och privilegierad!

9a 9b 9c 9d 9e 9f 9g 9h 9i 9j 9k 9l 9m 9n 9o 9p 9q 9r 9s 9t

Dag 7 (lördag 10 juni)
10
Som sagt, tog varje dag som den kom. Vaknade till skitväder utanför fönstret. ”Så, vad får det bli idag då?” Åt frukost med Reynold och studerade kartor. Bestämde mig för att ta bussen till Honister Pass och bocka av ett antal Wainwrights och avsluta med Catbells och springa de sista kilometerna in till Keswick. Sagt och gjort, tog vägen förbi Java för en latte och sedan bussen till Honister. Regn och blåst. Full fart i Keswick i och med Mountain-festivalen och Charlie Sproson (Mountain Run) arrangerade löploppen under helgen, 10 och 25K på lördagen och 50K på söndagen. Lördagens löparevent var redan igång när jag åkte med bussen längs Derwentwater. Kände mig lite mesig som klagar över vädret när de springer i linnen. När det gäller löpning slår engelsmännen, åtminstone de som hängett sig åt fell running, finnarna med hästlängder vad gäller äkta sisu!

Vandrade den långa vägen upp från Seatoller till Honister och därifrån den lååånga stigen upp mot Dale Head. Den sista långa klättringen på femte och avslutande etappen av Bob Graham Round. Den är inte så brant, men det känns som man aldrig kommer fram. Hård vind och smattrande regn och dimma. Mötte faktiskt tre löpare varav en uppe vid Dale Head och jag blev full i skratt då han sprang och samtidigt lutade sig mot vinden, vilket såg rätt lustigt ut.

Väl uppe vid Dale Heads mäktiga röse valde jag att ta höger istället för vänster och BG-rutten. Fram med kompassen då det blev en stiglös loop mot toppen High Spy. Halvvägs dit blev jag smått förvirrad då altituden på klockan inte stämde med höjden på kartans höjdkurva där jag tyckte att jag borde befinna mig. ”Navigerade jag verkligen så illa?” Tog fram GPS:en. Nä, min position stämde bra. Tittade på klockan igen och då visade det sig att den totala höjdstigningen var snarlik altituden. Det där fenomenet har hänt mig en gång tidigare. Det var bara att fortsätta och det sköna var att jag skulle springa på hela bergsryggen till Catbells i nordostlig riktning vilket innebar blåsten i ryggen.

Betade av High Spy, Maiden Moor och slutligen Catbells. Härlig löpning om än blöt då stigarna blivit till bäckar. När jag närmade mig Catbells började molnen lyckligtvis spricka upp och det bjöds på dramatiska vyer mot de mäktiga bergen i väster. Snart upphörde även regnet. Jag älskar verkligen denna typ av vyer när ljus och moln sätter vyerna i rörelse. Dynamik. Vyn förändras hela tiden och det är lätt att förlora sig i fotokonsten. Välkomnades av ett korppar vid Catbells.

När jag kom ner mot Derwentwater och Portinscale sken solen för fullt. Kunde inte annat än le. Vädergudarna måste tycka det här är jättekul. Kom in på slutklämmen av den markerade 25 kilometersbanan och när jag närmade mig Keswick såg jag en välbekant figur i sandaler. Kom ikapp sällskapet och utbrast i överraskande ton ”Hello there Aleks!” Visade sig att han varit funktionär på tävlingen och skulle vara det även på söndagens 50K-tävling. Vi kom till sista checkpointen innan målgång och de trodde jag var siste löparen.

Det blev en soft eftermiddag på Denton House. Reynold hade tagit vilodag och satt och pratade med en tjej (Sara) som också tagit in och var dedikerad löpare. Hon var där för att skriva om festivalen för ett outdoormagazine. Trevlig bekantskap och det blev en kväll med löparsnack.

10a 10b 10c 10d 10e 10f 10g 10h

Dag 8 (söndag 11 juni)
11
Vaknade upp till gråmulen himmel men inget regn. Åt frukost i lugn och ro. Planen var att springa the Dodds range, etapp 2 av Bob Graham Round. Tog asfaltvägen mot Threlkeld men vek sedan av på en fin stig som jag mindes från tävlingen 3×3000 för några år sedan. Snart var det dags för den branta långa klättringen upp till första toppen Clough Head. Jag har aldrig gillat inledningen som är en rätt sumpig historia. Det intressanta var dock att ”BG-stigen” flyttat sig betydligt mer västerut jämfört med tidigare år och senast för ett år sedan. Blåsten blev jäkligt påtaglig ju högre jag kom och väl uppe på toppen var det minst hård kuling. Den långa härliga utförslöpan på gräs mot Great Dodd är i vanliga fall helt fantastisk, men det var som om någon placerat ett grästäckt löpband där i backen. Jag kom ingenstans i motvinden, jo, men det kändes inte så. Plötsligt började det regna. Så hårt att det sved in ansiktet. Trodde först att det var hagel, men det var regn i kombination hård vind. Jag kom halvvägs upp mot toppen av Great Dodd som var inbäddad i moln och kände bara ”Nä, det här går inte!” Droppade ner och tog en ny väg runt Clough Head och så tillbaka till Denton House. Även Reynold hade avbrutit sitt pass och Keswick Mountain Festival beslutade att ställa in hela evenemanget för söndagen på grund av det hårda vädret. Charlie valde dock att genomföra 50K-tävlingen. Borde ha anmält mig till den istället.

Dagarna började rinna iväg. Väderprognosen såg hyfsat bra ut för de kommande dagarna men ändå ostabilt och opålitligt. Behövde ju även hämta min utplacerade mat, som åtminstone skulle komma till användning för det kommande äventyret i svenska och norska fjällen i augusti.

11a 11b

Dag 9 (måndag 12 juni)
12
Tog morgonbussen till Grasmere. Höga moln och inget regn. Sprang sedan längs sjön och vidare till YHA Langdale. Hämtade mitt matpaket och tackade dem så hemskt mycket för hjälpen. Sprang vidare längs Loughrigg och Rydalsjön. En ny träbro hade ersatt den bortspolade stenbron. Förra året fick Kerstin och jag vada över floden, men då var det rejält lågvatten. Nu var det högvatten.

Hade bestämt mig för att köra Fairfield Horseshoe om vädret var OK. En riktigt härlig runda/hästsko med fina toppar och läckra vyer. Första halvan till Fairfield går i stort sett uppåt hela vägen men det bjuds på några sträckor med fin löpning. Från Fairfields platå som närmast liknar ett månlandskap med ett gytter av sten och skiffer bjuds det på vyer åt alla håll. Därifrån är det först teknisk löpning på flacken men när väl bergryggen böjer av mot Ambleside väntar en flera kilometer lång utförslöpning, mestadels på gräs och halvsumpigt underlag, för att avslutas med grus och asfalt. På så vis fick jag in åtta Wainwright-toppar, ingen ny dock. Kom ner till Ambleside på eftermiddagen. Hann med en fika på Esquires innan bussen till Keswick avgick.

En riktigt skön dag i bergen!

12a 12b 12c 12d 12e 12f 12g 12h 12i 12j

Dag 10-11 (tisdag-onsdag 13-14 juni)
13_14
Hade förbokat boende på YHA i Keswick på tisdagen, men jag var ambivalent. Enligt prognosen skulle vara uppehåll hela tisdagen och bli fint på onsdagen. Mina två sista heldagar i Lake District. Jag var ju där för att tälta i bergen och det hade bara blivit två nätter i tält. Skamligt och framför allt väldigt tråkigt.

Bestämde mig för att köra etapp 1-3 av Bob Graham Round och tälta någonstans i bergen beroende på hur långt jag hann. Gav mig av mot Skiddaw. Låga moln men inget regn. Man kan väl sammanfatta dagen som navigationsträning i dimma. Alla 12 toppar på etapp 1-2 av BG var insvepta i moln/dimma, utom Clough Head, där jag träffade en tjej som satt vid röset och knaprade på en flapjack. Hon tränade för ett BG-försök i slutet av juni. Det blev en trevlig pratstund.

Navigeringen på etapp 1 av BG flöt på bra och det var skönt med normal vind och noll regn. Navigeringen mellan Clough Head och Stybarrow Dodd är notorisk svår i dimma, vilket Kerstin och jag bittert fick erfara förra året på vårt BG-försök. Det var inte lättare nu i dagsljus, men jag hade ingen tidspress. Svårast är sträckan Great Dodd-Watson’s Dodd-Stybarrow Dodd med få höjdskillnader, gräs, flackt och bara antydan till stigar och de två senare topparna ligger liksom en bit vid sidan om det som skulle kunna kallas huvudstig. Bra träning och jag var tvungen att ta fram GPS:en vid två tillfällen, vilket är resultatet när man tar ut bäring men släpper fokus och springer utför i ren glädje och låter sig förföras av det som känns bra, utan att benhårt hålla koll på kompassriktningen. Bra träning hursomhelst.

Skippade ridgerna Swirral och Striding edge då dimman inte erbjöd några som helst vyer. Uppe på Helvellyn var det helt folktomt. Bara jag och några Herdwickfår. Det har nog aldrig hänt tidigare. Betade av Nethermost Pike och Dollywagon Pike innan jag droppade ner till den fina ”grytan” med Grisdale Tarn i botten. Beslöt mig för att övernatta där. Vackert och så tillgång till vatten. Tre pass mellan bergen leder in/ut, vilket gör att det ofta blir mer vind. Fick gå runt hela sjön innan jag hittade en flack yta som var någorlunda torr och låg lite i lä. Väderprognosen från pålitliga MWIS (Mountain Weather Information Service) hade spått att molnen skulle ligga lågt på onsdag morgon men sedan lätta snabbt på förmiddagen. Om så var fallet skulle jag få en fin utsikt från tältet bort mot den läckra ridgen/ryggen St Sunday Crag.

Det blev en lugn natt och ett uppvaknande på morgonen till ljudet av grågäss och skrattande moripor. Inget regnsmatter. Kikade ut under yttertältet och dimman låg tät. ”Tror jag sover vidare…” och så gjorde jag. Vaknade vid åtta halvnio nästa gång. Dimman hade lättat och molnen tog höjd alltmer. Härligt! Lagade till frukost bestående av kaffe och gröt. Sista heldagen och jag var beredd att njuta hela vägen så mycket det bara gick. Medan jag låg där och gottade mig åt utsikten hann två par vandrare passera och så en kvinna med avgjort mycket mer packning. Hon vek av från stigen ner till mig och vi hade ett trevligt samtal. Hon hade sett mitt uppslagna tält på kvällen men inte hittat någon lämplig tältplats utan hade istället vandrat ner i dalgången mot Patterdale.

Jag packade ihop mina prylar och joggade iväg på stigen längs med sjön. Mötte flera vandrare på den korta sträckan. Förmodligen på väg till Helvellyn, den mest besökta av alla toppar i Lake District. Jag själv påbörjade klättringen upp till Seat Sandal sedan utförslöpning till Dunmail Raise och så den branta klättringen upp till Steel Fell och etapp 3 av BG. En del sumpiga partier väntade men ändå en lång sträcka med löpning. Den här etappen av BG rekade jag ordentligt förra året och vägvalet satt i det muskulära minnet och i skallen. Rätt på alla toppar. Träffade på några fell runners och många vandrare. Vädret var perfekt med växlande molnighet, lagom mycket sol, fläktande vindar och skön temperatur. Gott om vatten i bäckarna så det var inget problem med vätskeintag och härlig avkylning av huvud och överkropp.

När jag kom upp på toppen av Sergeant Man var känslan närmast förlösande. Svårt att beskriva. Äventyret som kapsejsade på ett tidigt stadie och detta eviga varannadagsväder, förhoppningar som kastas fram och tillbaka och alldeles för många nätter på vandrarhem, vilket gör att det helt enkelt inte blir något flyt i äventyret. Men när jag stod där på toppen spelade allt detta ingen roll. Ja, och det är väl just så att med motgångar uppskattar jag helt enkelt de härliga ögonblicken så väldigt mycket mer. Där ifrån Sergeant Man tog jag in vyerna och alla Langdale Pikes som väntade på ett besök av mig. Men först bar det av till High Raise, där jag varit ett antal gånger genom åren, men aldrig egentligen upplevt eller uppskattat vyerna i 380 grader, såsom vid detta tillfälle. Märkligt. En kille som jag hjälpt med navigeringen tidigare kom ikapp och han fick ta några bilder på mig med alla bergen i bakgrund. Vi hann byta en del trevliga ord. Inte stressa, då missar man de fina ögonblicken. Direktsändning, utan omtag.

Fortsatte min färd och besökte mediokra Thunacar Knott, skippade Pavey Ark, men tog Loft Crag (en Wainwright men som inte ingår i BG) efter Harrison Stickle och så den sista av Langdale Pikes: Pike of Stickle! Min klara favorit. Som ett vackert rundat torn som skjuter i höjden. Två löpare och en hund var snabbt uppe och checkade av toppen innan de försvann ner igen med sikte mot nästa BG-topp, Rosett Pike. Jag följde dem i spåren och efter Rosett Pike valde jag stigen mot Esk Hause och sedan den långa, väldigt långa, steniga utförslöpan ner till Seathwaite och därifrån asfalt till Seatoller för att ta bussen tillbaka till Keswick. Visst, hade jag startat tidigare hade jag förstås hunnit med Scafell Pike och BG-topparna där, men de kunde jag redan och det var inte syftet med dagen, som ju var att njuta och ta in så mycket vackert som möjligt. Jag ville avsluta med en riktigt fin dag som på sikt gjorde det möjligt att längta tillbaka till Lake District. Och jag fick verkligen en kanondag utan måsten eller borden. Jag bara upplevde dagen!

13a 13b 13c 13d 13e 13f 13g 13h 13i 13j 13k 13l 13m 13n 13o 13p 13q 13r 13s 13t 13u 13v 13x

Dag 12 (torsdag 15 juni)
15
Tidig morgon. Gav mig av för att hämta drybagen med mat som jag gömt i passet mellan Dodd och Carl Side. Tog stigen över Skiddaw Little Man och plockade tre nya Wainwrights i form av Carl Side, Long Side och Ullock Pike. Sedan blev det en sista fika på Java där jag kom i samtal med en vandrare vid disken och jag förklarade att detta var Keswicks bästa kaffehak. De har ju klippkort med tionde koppen gratis, men jag hade trott att jag aldrig skulle behöva det, men jag måste ha druckit minst 10 latte där under min vistelse. Det förstod tjejen i kassan också som bjöd mig på denna sista latte. Sådant gör en glad! Sedan blev det buss till Penrith, tåg till Manchester och mitt förbokade boende på YHA. Flyg hem på fredag morgon. Hem till mamma och hämta katterna. Tåg till Eskilstuna. Hemma på uteplatsen hade gräsmattan blivit en vacker äng, vilket katterna gillade. Somnade tidigt på fredag kväll. Skönt med en helg utan måsten!

15a 15b 15c 15d 15e 15f 15g

Med distans och nytt mod
Med lite distans till äventyret i Lake District kommer jag självklart att börja längta, men nu har jag andra äventyr att se fram emot. Två veckor i de svenska och norska fjällen i augusti och sedan Mont Blanc i september. Och däremellan en massa sköna stiglöpardagar på Sörmlandsleden, som jag älskar mest av allt.

På återseende

Niklas

Maj 312017
 

May17aJag har inte tänkt slå på stora trumman utan det blir snarare en liten enkel trumvirvel av ödmjuk karaktär. Då bär det alltså av till de magiska bergen i Lake District som är beläget drygt 20 mil nordväst om Manchester för att göra ett försök på Wainwrights. Och vad är då Wainwrights för ett slags äventyr frågar sig säkert en och annan. Lite bakgrundshistoria kan ju därför vara på sin plats. När Alfred Wainwright gjorde sitt första besök i Lake District 1930 tog han sig upp på Orrest Head (vilket även var fallet för mig 2013) och vyn av fjärran berg som mötte honom berörde honom djupt. Det blev för Alfred Wainwright starten på en livslång relation med bergen i Lake District. Under åren 1952-1966 skrev han den nu klassiska volymen Pictorial Guide to the Lakeland Fells som består av sju böcker i vilka Wainwright beskriver totalt 214 berg (fells) i detalj med handskriven text och fantastiska tushteckningar. Volymen har sålt över två miljoner sedan utgivningen och Wainwright är en legend med kultstatus som få. I England är hill-bagging en populär sysselsättning och det dröjde inte länge efter böckernas utgivning innan friluftsmänniskor började beta av topp efter topp, ungefär som vandrare här hemma betar av etapperna på Sörmlandsleden, leder eller toppar i svenska fjällen. Till dags dato har närmare 900 personer registrerat sig som ”completers” på The Wainwright Societys hemsida. För de flesta tar denna utmaning flera år i anspråk. Till och med en eller två decennier. Och de flesta vandrar och tar ett gäng Wainwrights på en dagstur då och då. Den högsta av Wainwrights 214 beskrivna toppar är Scafell Pike (978m) och den lägsta är Castle Crag (298m). Ja, detta är kort och gott vad Wainwrights är.

Orrest
Books_WW

Så kanske det kunnat förbli om det inte funnits skönt galna löpare som inte orkar gå utan vill ta sig an en utmaning springandes och Lake District är dessutom hemvisten för fell-running-scenen med anor som går tillbaka till 1800-talet. Jag kan varmt rekommendera boken Feet in the Clouds för den som vill veta mer. Ja, det var väl bara en tidsfråga innan någon dedikerad fell-runner skulle anta utmaningen att checka av alla 214 toppar i ett svep. Chris Bland var först ut att 1981 försöka springa ”en bok per dag” i en vecka. Han klarade av alla toppar i fem böcker men tyvärr inte alla toppar i två böcker beroende på riktigt skitväder ena dagen (boken med de högsta topparna och avgjort tuffaste terrängen). Nästa fell-runner som tog sig an Wainwrights alla toppar var Alan Heaton som i juni 1985 satte av men skippade ”bokupplägget” och istället betade av topparna i en egen och mer effektiv ordning. Det finns inga regler för i vilken ordning man plockar Wainwrights toppar. Det tog honom 9 dagar och 16 timmar plus en kur med antibiotika för en infekterad tå. Året efter var det dags för legendaren Joss Naylor att sätta av från Moot Hall i Keswick på sin episka färd. Kanske inte ultimat att pricka in en värmebölja men han lyckades med konststycket att genomföra det hela på sju dagar, en timma och tjugofem minuter: 214 toppar, 535 km och 37000 höjdmeter. När jag läser Joss egen berättelse om sin bedrift i det lilla häftet Joss Naylor MBE Was Here får jag onekligen en hint om hur överjävligt det stundtals var men till fullo går det inte att förstå, men underbar läsning bjuds det trots allt på. Karln har skön humor! Det skulle dröja 27 år innan någon vågade realisera (drömt har nog många gjort) planerna på ett helhjärtat försök att slå Joss bedrift beträffande rekordtiden, som av många ansågs oslagbar. Steve Birkinshaw heter den mannen, en grym fell-runner och orienterare, som bland annat vann 2012 års upplaga av Dragon’s Back Race och med många segrar i klassiska OMM. Steve arbetade hårt på planeringsstadiet med att hitta det ultimata upplägget för att beta av de 214 topparna och fick ner distansen till 519 km och 35000 höjdmeter. Och som traditionen bjuder gav sig Steve till slut av från Moot Hall i juni 2014. Resten är historia. Med sin otroliga bedrift på sex dagar och 13 timmar slog han så Joss rekord med 12 timmar, men inte utan vedermödor. Steves fantastiska Wainwright-story och mycket annat finns att läsa i hans alldeles nysläppta bok There is no Map in Hell, som jag varmt kan rekommendera.

bool_covers

Så, hur kommer det sig att en svensk snubbe från Eskilstuna kommer på något så bisarrt som att springa Wainwrights, som dessutom kan tyckas vara en engelsk angelägenhet? Ja, det frågar jag mig själv och svaret hoppas jag finna inom kort. Det är inte utan anledning att jag nu dagarna innan avfärd från Moot Hall har fjärilar i magen, fjärilar stora som dasslock. Fram till idag har jag besökt 86 av Wainwrights toppar i och med olika tävlingar och egna äventyr och många av dem flera gånger om. Efter den stora utmaningen Dragon’s Back Race 2015 som upptog all fokus under mer än 1 ½ år fanns ett frö, en dröm, om att en gång göra ett försök på Wainwrights, fast helt på mitt sätt och inte alls något rekordförsök. Jag vill ha en tuff utmaning bortanför allt det jag tidigare gjort, men ändå med inslag av njutning och framför allt en möjlighet att uppleva hela Lake District. Konstruktivt lidande. Bergen i Lake District har alltid haft en magisk aura och historia som attraherat mig. Chris, Alan, Joss och Steve har alla haft gedigen support i och med att de bor och verkar i Lake District. Jag har inte alls det nätverket även om jag känner några som förstås hjälpt – och kommer att hjälpa – mig och underlättat min planering. Nä, mitt mål är istället att försöka göra äventyret på 10 dagar helt självförsörjande och tälta i bergen. Tufft nog bara det. Tanken var att jag skulle gjort detta i juni 2016 men arbetet och utgivningen med boken Springa Sörmlandsleden tog mesta tiden i anspråk. Ett äventyr som Wainwrights kräver en hel del tid till planering, seriös förberedelse både vad gäller utrustning och löpning med långa dagar och flerdagars på Sörmlandsleden samt dedikerad backträning. Äventyret fick helt enkelt vänta till juni 2017.

WW_route1

Redan under vintern 2016/2017 började så planeringen. Jag ska inte här och nu redogöra för hela den processen men jag kan avslöja att ingen av alla mina (fågelskådar)resor genom åren till många avlägsna länder och platser runt om i världen har krävt sådan minutiös och tidskrävande planering, nå, möjligen resorna till Nya Zealands övärld och Jemen och Socotra. Hursomhelst beslöt jag mig för att använda Steve Birkinshaws upplägg på rutt. Varför uppfinna hjulet på nytt? Jag kontaktade Steve i mars för att bolla mitt upplägg med honom och jag blev oerhört glad när han kort därefter erbjöd sig att maila över manuset till sin kommande bok There is no Map in Hell som hjälp i mitt planerande. Vad säger man? Den osjälviska gesten glömmer jag aldrig! Den riktigt tidskrävande delen i planeringen var att bryta ner Steves rutt i sektioner fördelat på tio dagar, markera alla toppar på kartan, länka ihop alla enligt rutten och sedan rita in vägvalen, mäta avstånden och synka ihop med platser där jag kunde hämta upp mat som jag lämnat dagarna innan. Mat väger och jag vill ha så lite vikt som möjligt. Sedan ska hänsyn tas till terräng och höjdmeter. Sett till terräng och höjdmeter kommer dag tre och fyra bli absolut tuffast. Det enda jag inte kan planera är väder och oförutsedda händelser. Bästa tänkbara väder är förstås moln och behaglig temperatur. Eftersom man hela tiden rör sig i exponerad terräng är vare sol och värme eller regn och blåst att föredra. Men det handlar om England och mikroklimat i bergen där vädret kan växla snabbt. Det är förstås karta och kompass som gäller hela tiden men för detta äventyr (och framtida, vis av erfarenheten) har jag införskaffat en liten GPS (Garmin eTrex 30x) som backup vid riktigt skitväder eller dålig sikt. På ett sådant här äventyr kostar varje eventuell felspringning tid och framför allt energi. Återigen fanns Steve (Birkinshaw) där som en hjälpande ängel och skickade mig sin GPX-fil från sitt äventyr med alla waypoints. Så för några veckor sedan roade jag mig en hel helg med att rensa filen på alla onödiga waypoints samt namnge varje Wainwright-topp/waypoint. Utan grym hjälp från min vän Henrik Eketjäll hade jag aldrig fått allt i GPS:en att fungera. Tack! Jag hoppas förstås att jag slipper använda den och bara förlita mig till karta och kompass.

maps
Food

Som alltid är jag väl förberedd och för detta äventyr får jag nog påstå att jag är väldigt väl förberedd. Det är helt enkelt en förutsättning för att lyckas. Sedan har vi det där oskrivna utrymmet på 10-15% där allt kan inträffa, men man vet bara inte vad. Jag kan inte gardera mig mot allt som kan tänkas hända och ett 100% vattentätt äventyr är inget äventyr. Det viktiga är att kunna hantera de situationer som uppstår. Jag blir aldrig fullärd men jag har förmågan och med en stor portion ödmjukhet inför det stundande äventyret hoppas jag förstås att fullborda hela Wainwrights. Ett äventyr med upplevelser och oförutsedda händelser lär det hursomhelst bjudas på och jag har därför garderat med två extra dagar utifall att. Och som jag alltid brukar säga: ”Det blir som det blir och den som lever får se…”

Den som är intresserad kan här ta del av mitt upplägg dag-för-dag och så packlistan som en del brukar gå igång på eller varför inte min kulinariska tio-dagars-meny.

På återseende

Niklas

Pikeofstickle_2016

Apr 212017
 

NickeIdag är det på dagen fem år sedan jag satte mig på tåget från Eskilstuna för att tjugo minuter senare stiga av på den öde perrongen i Hälleforsnäs och springa de fem milen tillbaka till Eskilstuna på en orangemarkerad led. Den 21 april 2012 blev således starten på en passionerad och förmodligen livslång resa av kär lek mellan mig och Sörmlandsledens slingrande stigar genom mestadels fantastisk natur. Jag visste det inte då, rent intellektuellt, men som alltid vid en groende kärleksrelation så var kroppen och hjärtat med på noterna redan från dag ett. Jag minns så väl den dagen och den pirriga känslan av ett förestående äventyr. Den egenmodifierade ryggsäcken skulle få bekänna färg. Jag hade valt sträckan Hälleforsnäs-Vilsta som mäter 50-53 km, beroende på hur man väljer att springa den avslutande delen i Vilsta. Två gånger tidigare i mitt liv hade jag sprungit fem mil i ett svep, Lidingö Ultra och SUM (Sörmland Ultra Maraton), båda under 2011. Men detta var något nytt. Bara stig, ingen support i form av vätskestationer med tillgång till vatten och energi. Idag är detta inga konstigheter, men då, dagen för fem år sedan var det annorlunda och långt ifrån självklart. Jag har full förståelse för de som idag är i färd att sätta av på sin pirrande jungfrutur längs okända stigar med tanken ”Tänk om jag springer vilse?” Vi har alla varit där!

Den dagen för fem år sedan var härligt vårlik som det ofta kan vara i slutet av april, men morgonen började gråmulen. Jag hade aldrig varit i Hälleforsnäs tidigare och jag minns den smått surrealistiska känslan, som att befinna mig i en scen hämtad från någon ödesmättad film av Wim Wenders. Stationshuset i Hälleforsnäs var sedan något år rivet och borta, fick jag lära mig senare. Där var bara en perrong. När tåget åkt sin väg var det bara perrongen och jag omgiven av en tyst ödslighet. En stillhet som i ett svartvitt fotografi från förr. Jag klev ur bilden, satte på GPS-klockan, började småjogga och följde de orangea markeringarna. När jag kom till bruksdammarna och den vidsträckta myren med vacker mosaik av klarvattenytor stod jag som förtrollad. Och i en av dessa gled en vacker storlom fram genom vattnet. Redan där började förälskelsens frö att gro. Sinnet lätt, hjärtat glatt. Sedan följde ett par blöta partier och jag skuttade fram som en patetisk primadonna på de små tuvorna. Jag hatade att bli blöt om fötterna på den tiden. Men det ofrånkomliga var snart oundvikligt och blöt om fötterna blev jag, trots vackert trippande. Jag formligen flöt fram över härliga hällmarker med luftig tallskog som kantades av vackra mossar och skogsmyrar. Kilometer för kilometer. Korpars läten genljöd skogarna, trastars sång och tofsmesars karaktäristiska rullande läte gladde mig stort. Till min stora glädje fick jag även se tjäder. Den härliga sträckningen längs Näshultasjön bjöd på fin variation, från gammelskog till strandnära stig förbi en gigantisk bäverhydda och när jag kom till Kvarntorps naturreservat stod ett ståtligt tranpar på fälten medan trädlärkans melodiskt dalande sång fyllde luftrummet. Eufori! Fortsättningen bjöd på gammelskog, blöta partier, (lång)tråkig asfalt förbi Lundby säteri och slutligen den fina men tuffa avslutningen i Vilsta. Ursprungstanken var att springa sista kilometrarna till Eskilstuna och ta bussen hem till Torshälla men efter ett snabbstopp på McDonalds kände jag bara ”Nå, har jag sprungit så här långt och fortfarande kan springa utan problem kan jag lika gärna fortsätta de sista åtta hem också.” Sagt och gjort, med hjärnan full av intryck och stramande lår joggade jag hem hela vägen på cykelbanan. Distansrekord 60,76 km. Den som är intresserad kan läsa den korta storyn i sin helhet här.

Idag, den 21 april 2017, på dagen fem år senare gav jag mig av för att springa jubileumssträckan mellan Hälleforsnäs och Vilsta. För tionde gången dessutom och i gott sällskap av Kerstin Rosenqvist. Bara lugn, jag ska inte upprepa vad jag redan skrivit ovan. Sträckan är fortfarande lika underbar och opåverkad av människan. Kerstin och jag möttes upp på tåget. Tjugo minuter senare klev vi av på perrongen i Hälleforsnäs. Klarblå himmel, skön temperatur men lite småkylig nordvästvind. Hursomhelst var det kortbyxeväder och det räckte gott med en (uppkavlad) långärmad. Det blev självklart ett njutstopp vid myren utanför Hälleforsnäs. Underbart. Dagens första höjdpunkt kom efter bara 6,5 km i den härliga och luftiga tallskogen med ljuva mossklädda hällmarker. En tjädertupp lyfte framför oss och strax efter ett par hönor. Vi stannade och nere i en sänka spatserade en spelande tjädertupp med hela stjärtpartiet utbredd som en svart solfjäder. Snart lyfte ännu en höna och strax därpå även tuppen. Så häftigt! Första gången vi springer på en spelplats med 5-6 tjädrar, även om vi haft tjäder i området nästan varje gång vi sprungit där. Några kilometer längre fram stötte vi ännu en tjädertupp. Och precis som för fem år sedan sjöng flera arter trast, tofsmesar och kungsfåglar hälsade på oss. Ett korppar flög över våra huvuden och sedan kunde vi glädjas åt ett vackert nötskrikepar som för ovanlighetens skull var rätt orädda och de utbringade sitt fina jamande läte, inte det höga skräniga lätet som man oftast hör. Så vackra de är. Vi njöt av stigarna och avhandlade vardag och livet medan vi lät oss fyllas av skogens förtrollande energi. Vid Kvarntorps naturreservat slog vi oss ner i en solgassande slänt och avnjöt kaffe och varsin alptopp. Sedan vart det tröskeltempo till Bälgviken då Kerstin skulle hinna med bussen till Eskilstuna och sedan vidare hem till Västerås för att arbeta med sin avhandling. Vi tog farväl för denna gång. Lite synd att hon inte kunde fortsätta de sista två milen eller i alla fall ytterligare 2,5 km till den helt underbara gammelskogen där det bjöds på dagens absoluta överraskning och höjdpunkt: Järpe! Den flög iväg framför mig och bortåt. Satte sig i en tall. Jag följde sakta efter och plötsligt lyfter en till från ett annat träd (det ses ju nästan alltid parvis eller familjevis). De flyger små etapper och jag följer dem i hopp om att få se dem närmare och kanske få ett foto på skönheterna. Samtidigt låter de höra sina fina höga strofer som dalar, inte helt olik kungsfågel i ton. Fina sirliga toner som man inte alls förknippar med skogshöns. Följde dem bort från leden tills jag kom till en djup och fuktig sprickdal med fantastisk skog och förstod varför här fanns järpe. Jag har faktiskt aldrig sett eller hört järpe i Sörmland tidigare och enda gången jag noterat järpe på ett löpäventyr var på Bergslagsleden i höstas. Jag lämnade dem ifred och återvände till leden. Rullade på och sista milen avslutades vädermässigt på engelskt vis med sol, regn och hagel om vartannat. Precis innan jag kom fram till Vilsta efter 51 km slog det till med drivande hällregn. Vilken tajming. Slank in på restaurangen och avnjöt kaffe och köttbullsmacka. När regnet upphört och solens strålar letade sig fram var det bara att springa sista kilometrarna till stationen och cykeln för transport hemåt. Vilken grym jubileumsdag!

Halleforsnas
Kerstin2

Fem år och 500 mil
Ni förstår själva att det är stört omöjligt att sammanfatta fem år på Sörmlandsleden på ett rättvist sätt i en kortfattad reflektion som denna. Det är inte heller meningen med denna lilla återblick. Jag har – som inbiten kalenderbitare – givetvis fört en lista (som tidigare låg på Internet) på alla turer jag gjort på leden sedan den 21 april 2012 med distans, sträckning/etapper, datum och länkar till GPS-rutt och eventuella blogginlägg med en mängd fotografier, vilka numera återfinns under springasormlandsleden.se. Jag har aldrig brytt mig om att summera distansen på alla mina äventyr men i och med att det är femårsjubileum roade jag mig med att sammanställa lite statistik, mer som kuriosa än någonting annat. I och med dagens jubileumsträcka Hälleforsnäs-Vilsta har jag sprungit hela 539 mil på leden och det var tionde gången jag sprang just denna sträcka. Nå, nu bör jag förstås vara korrekt och räkna bort ett antal mil som avnjutits på alternativa stigar som till exempel gruvrundorna och Blå stigen utanför Järna/Mölnbo, Ulvaspåret, Marviksleden, alternativstigarna i Tyresta nationalpark, gamla dragningar, den vackra och längre sträckningen över Galtviksberget och Mödalsbergen på Tunaberghalvön. Med dessa borträknade landar fem års totaldistans ändå på över 500 mil, vilket gör i snitt 100+ mil om året, som ju är Sörmlandsledens totala längd. Vidare fördelar sig dessa mil på totalt 138 halv- eller heldagar ute på leden, vilket gör en snittdistans på 39 km per dagspass. Den kortaste sträckan jag sprungit under en dag är på 10 km (Brannäs, 44:3) men som i en del av flera satelliter den dagen medan den längsta på en dag landar på 67 km, då jag sprang från Stavsjö till Fada utanför Nyköping. När det kommer till orterna längs leden framstår Hälleforsnäs som en central knutpunkt, i alla fall om man som jag bor i Eskilstuna, och 25 gånger har jag stigit av på den alltid lika öde perrongen i allt från gråmulen gryning om vintern till gassande sol på sommaren. Malmköping är en annan metropol för mina äventyr på leden med totalt 24 besök, med avslut i klar majoritet. Äventyren har varit fördelade på årets alla månader men sett till årstider ser man faktiskt en nedgång under sommaren, vilket till viss del beror på tävlingar och äventyr på annat håll.

Paradiset

Inte att förglömma är alla de människor – ingen nämnd ingen glömd – som jag delat äventyren tillsammans med och bland dem har min goda vän och bästa löparkompis Kerstin Rosenqvist utgjort ett härligt sällskap på säkert hälften av alla turerna under de senaste åren, endagars som flerdagars. Vidare har det varit kul och inspirerande att bjuda in nyfikna löpare och redan stigfrälsta till endagarsturer på leden, för även om det finns en bok om att springa på Sörmlandsleden verkar många ha svårt att ta sig ut. Ibland behövs bara en tur på leden i gott sällskap för att beroendet ska slå rot.

Den som är intresserad hittar listan i sin helhet här>>

ETK_2014
Kerstin

Favoritsträckor
Under årens lopp har det av naturliga skäl blivit så att jag föredrar vissa områden och sträckningar mer än andra. Jag älskar hällmarker, trixiga och tekniska stigar, kuperad terräng, platser med fina vyer, stigar som går längs sjöar och myrar och slutligen att sträckan erbjuder så mycket orörd skog som möjligt med den hett efterlängtade vildmarkskänslan. Vilka krav jag har?! Sträckan Hälleforsnäs-Vilsta är en favorit av flera anledningar; enkel logistik, jag springer hem, varierad och bra distans för en dagstur. Faktum är att sträckan knappt har påverkats under fem år, tänker då på gallringar och avverkningar. Bara ett par tre gallringar på hela sträckan! Tillsammans med denna sträcka är det två sträckningar till som ligger mig varmt om hjärtat och man kan nog kalla dem för bassträckor:

Djupvik-Koppartorp (etapperna 30-41)

Järna-Malmköping (etapperna 11-20)

Nu är dessa två sträckor inte alls så statiska såsom Hälleforsnäs-Vilsta, utan de utgör för mig basen för flera olika varianter på upplägg beroende på logistik och hur många dagar jag vill lägga på ett stiglöparäventyr. För den förstnämnda sträckningen har jag några gånger valt Stavsjö som startpunkt, ibland med övernattning på Stavsjö vandrarhem för att komma iväg tidigt mot Nävekvarn och övernattning där. Sedan fortsätta till Nyköping dag två. Det har blivit några två- och tredagarsturer på denna fantastiska sträcka genom åren. Andra gånger har det blivit en eller två dagar på Tunaberghalvön med den så kallade Tunabergsrundan som en klar favorit på en dag, även den med ett flertal varianter. Dock undviker jag helst den östra sträckningen (etapp 42-44) mellan Koppartorp och Nyköping utan springer hellre den betydligt vackrare sträckningen norrut via södra Nävsjön och vidare på Gälkhytteleden (36:1-3 + 44) till Nyköping. Jag har svårt att tänka mig att jag någonsin kommer att tröttna på den helt fantastiska sträckan mellan Nävekvarn klint vidare österut längs Bråviken och den alternativa sträckningen över Mödalsbergen och Galtviksberget med de ljuvliga partierna över Dragsberget och Simonberget fram till Koppartorp. Att springa denna tuffa och tekniska sträckning under olika årstider, med- eller motsols och i olika typer av väderlek är likställt med tidlös poesi. Vidare har jag anordnat två trailläger där basen och boendet varit Stavsjö vandrarhem och därifrån sprungit de finaste etapperna i Kolmården. En fika på det gamla genuina Säterdalens Café efter den krävande men härliga sträckan i gott sällskap längs med Bråviken är som en skänk från ovan en het och solig sommardag.

ETK_Kolmarden
Februari_2014

När det kommer till bassträckan Järna-Malmköping så är det utan tvekan den sträcka – och allehanda varianter på den – som jag sprungit särklass allra flest gånger och med Marvikarna som stigarnas hjärta. Räknade snabbt ut att jag passerat eller sprungit specifikt kring Marvikarna totalt 34 gånger. Hela sju gånger har jag sprungit den synnerligen vackra och tuffa sträckan mellan Läggesta och Malmköping på en dag, ofta tillsammans med Kerstin. Den mäter 60+ km (liksom Stavsjö-Nävekvarn) och är sannerligen en prövning samtidigt som den bjuder på härlig vildmark och väldigt lite bebyggelse. Vi har oftast sprungit mot Malmköping och de avslutande 15 kilometerna från Bågberget är alltid lika tuffa och tre gånger har jag fått en rejäl energidipp mot slutet. Minns så väl när jag sprang sträckan första gången den 7 juli 2012. Blev så barnsligt häpen när jag hittade hjortron vid sjön Älskaren. Trodde faktiskt inte det fanns hjortron i Sörmland. Det var en varm dag och jag fick ett jäkla skav i grenen men så ljuvligt att få ta ett dopp i Hosjön vid framkomsten. Det mystiska med denna sträcka är att den alltid varierar i distans och att det känns som om man aldrig kommer fram till Malmköping den sista fjärdedelen.

Hjortron

Detta är ju inte direkt en sträcka man bjuder in andra till stiglöpning, då den är lång och tuff samt att det inte finns några platser man kan ”stiga av” och ta en buss hem. Det är allt eller inget. Men så seglade en ny favorit upp, då Kerstin och jag insåg att man som alternativ kunde göra den nästan tio mil långa sträckan Järna-Malmköping till en skön tvådagarstur med övernattning på underbara Lilla Vasskärr B&B eller omvänt starta i Malmköping och avsluta i Gnesta/Mölnbo/Järna/Läggesta. Bara under senaste året har vi sprungit Järna-Malmköping med övernattning på Lilla Vasskärr tre gånger och självklart med de fantastiska gruvrundorna utanför Järna invävda. Vore oförlåtligt att exkludera dem (precis som den alternativa sträckan på Tunabergsrundan). Vi har även gjort en tredagars med start i Flen och övernattat i Malmköping och på Lilla Vasskärr. Fördelen med att övernatta på Lilla Vasskärr, om man är ett mindre sällskap som tänkt prova på en tvådagars, är att man kan välja att korta ner sträckan dag två. Oavsett man startar i Järna eller Malmköping kan man – dag två – alltid välja att springa på de fina stigarna vid Marvikarna och sedan ta sig till Läggesta station för hemfärd. Alltid skönt med alternativ om det skulle hända något oförutsett. Trots enstaka nytillkomna hyggen och gallringar under åren består sträckan ändå av så mycket fin orörd natur med vildmarksfeeling och jag kan omöjligen tröttna på den, oavsett årstid.

Middag_vasskarr
Malmkoping_okt16

Andra högt rankade favoriter är Nynäsrundan (söder om Trosa), Tyresta- och Hanvedsrundorna, Marvikarna som område och den nyligen anlagda anslutningen (etapp 16:1) från Åkers styckebruk till etapp 16 är helt sagolik. Etapp 16:1 är verkligen ett lyft då den gör det möjligt för olika upplägg (stora och lilla Åkerrundan på 30 respektive 40 km) samtidigt som den är så vacker och härligt dragen. Jag har hunnit njuta av sträckan sju gånger senaste halvåret. De etappansvarigas arbete på denna sträcka är beundransvärt. Faktum är, om jag bodde i en liten stuga i Åkers bergslag skulle jag vara nöjd för resten av livet när det kommer till natur och stigar. OK, åka till jobbet några dagar i veckan men annars bara uppleva och utforska naturen i Åkers bergslag. Nä, jag skojar inte. Känner ni till ett litet hus för uthyrning får ni gärna tipsa mig! Lyckan finns i det enkla, inte sällan runt hörnet…

Fornborgen
Marvikarna3

Möten på leden
När det kommer till möten på leden tänker jag i första hand på naturens egna invånare som alltid funnits där och förgyllt min färd från dag ett och alla dagar därefter. Jag har aldrig känt mig ensam när jag sprungit på egen hand längs slingrande stigar genom naturen. Jag trivs i mitt eget sällskap och även om det är en disig novemberdag eller svidande kall januaridag, ja, nog blir jag hälsad av någon kungsfågel, småpratande tofsmes, ljudliga korpar eller bara några rådjur som stirrar på en innan de elegant studsar iväg bland träden. Att springa året om och möta årstiderna och alla dess skiftningar är ett sant nöje. Alla årstider har sin charm! Just nu är det vår och för mig som är fågelskådare sedan barnsben är de anländande vårfåglarna något alldeles extra. I jämn takt fylls det på nya fågelarter vecka efter vecka till de sista anländer i slutet av maj. Och eftersom jag springer är upplevelsen av den omgivande fågelvärlden nästan uteslutande auditiv och det är med hjälp hörseln jag hittar och ser dem. Så var fallet när jag bokstavligen sprang på en kull med utflugna sparvuggleungar vid Marvikarna i juli förra sommaren. Jag har skådat fågel i över 40 år och besökt uggletät vildmark men aldrig sett denna ugglevärldens lilla dvärg så nära och fint. Once in a lifetime!

sparvuggla
tjader
stromstare
havsorn

Lycka är att kunna springa på stigar och förundras över naturen i vilken jag är en besökare men ibland hittar jag den där nedärvda känslan av samhörighet och samklang, långt bort ifrån sociala medier och designad tomhet. Ja, det är ett privilegium att bara arbeta fyra dagar i veckan och bo strategiskt med närheten till många delar av Sörmlandsleden. Naturen och alla dess invånare är verkligen en källa till glädje och är den viktigaste anledningen till att jag väljer att tillbringa så mycket tid i den. Där mår jag som bäst och tänk att man kan bli så skitglad över en hög med bajs på stigarna kring Mölnbo, det närmaste jag kommit varg på mina äventyr. Ja, mina ben är transportmedlet och eftersom jag har förmågan att kunna springa gör jag det mycket hellre än att vandra, även om rörelsen är densamma, en fot framför den andra och sedan bara repetera rörelsen tills man är framme vid målet.

vargbajs
alg
Tyke
sorgmantel
ko
Visst är mina springturer förenat med många minnesvärda möten med människor som delar samma glädje som jag själv, men som gör det utifrån egna förutsättningar, orsaker och smak. Det märkliga är dock att det var väldigt sällan jag stötte ihop med någon på leden de första två tre åren. Sedan hände något och de senaste två åren blir jag nästan förvånad om jag inte träffar någon vandrare under en längre dagstur på leden. Sedan är det förstås så att vissa sträckor är mer tillgängliga och självklart mer frekvent besökta än andra. I skrivande stund är det många möten som passerar i revy och som genererar ett brett leende men av förklarliga skäl kan jag inte återge dem alla här och nu. En del möten är nästan som hämtade ur en bok av Paul Auster. Sammanträffandets mästare. Ta bara den dagen för några år sedan då jag kom springande efter en tuff dag på leden längs cykelbanan från Trosa mot Vagnhärad och plötsligt får syn på stora vepor med Inov-8, en fot och namnet Art of Running samt annat som är förknippat med stiglöpning. ”Vad? Det där fanns inte när jag sprang förbi här för en månad sedan.” Jag kunde bara inte springa vidare och låta det bero. Det är ögonblicken man ska ta till vara på, de kommer aldrig igen! Jag tänkte bara ”Det går fler tåg mot Stockholm” så jag vek av och gick in i butiken och det var så Anders Nordström och jag möttes. En vänskap som består än idag! Eller som när Kerstin och jag sprang mellan Järna och Läggesta i slutet av februari i år och passerade ett par vandrare och vi hejade men som sedan ropade ”Härlig blogg du har Niklas!” Det var ju bara att vända tillbaka och vi hade ett trevligt samtal med Pia och Hans Johansson. När jag kom hem beställde jag deras dokumentärfilm ”Låt fjällvind blåsa hjärtat rent” och fick dokumentären ”Snön är alltid vit på Landsort” då jag berättade att ön var mitt andra hem som fågelskådare under många år på 70/80-talet. Ja, eller den dagen när jag sprang från Stavsjö till Nyköping men satt och fikade alldeles för länge med Pasha (ägaren till Stavsjö vandrarhem) och sedan satt och fikade för länge igen på genuina Säterdalens Café vid Kvarsebo färjeläge. Och som ni vet har vi ju inte midnattssol i Sörmland och det blev till att springa i mörkret utan pannlampa på etapp 36:3 med grymtande vildsvin i omgivning. Kom ut på vägen vid Fada och vid vattenfallet stannade jag till och pratade med en kille som väntade på sin fru som var på agilityträning med hunden. Jag sprang vidare i mörkret på asfaltvägen mot Nyköping och fem minuter senare stannade en bil till med nedvevad ruta: ”Vill du ha skjuts in till Nyköping?” Det var killen med fru och hund. Det visade sig att de visste en hel del om trail- och ultralöpning, då hon var kusin med en ultralöpare med förkärlek till fjällen och som en gång stöttat Miranda Kvist en del i uppstartskedet av Team Nordic Trail. Världen är bra liten ibland. De släppte av mig vid vandrarhemmet i Nyköping och dagen efter mötte Alexander ”Tailwind” Malmström upp. Första gången vi träffades och vi sprang tillsammans några mil på Sörmlandsleden norrut.

Ja, många är mötena på leden och stigarna leder givetvis till möten med likasinnade, antingen trevligt sällskap för dagen eller möten som leder till bestående vänskap. Livets stigar vävs samman med naturens stigar. Möten uppstår. Avskalat. Enkelt. Häftigt!

Anders_AoR
Marvikarna
Marvikarna2
lover

Det som inte längre finns
Sörmlandsleden bjuder som ni redan förstått på väldigt mycket glädje och är på många sätt så välgörande för mig. Jag älskar naturen som kantar stigarna men en skogsstig utan omgivande skog är en stig utan själ. Av den anledningen gör det så ont när jag kommer springande på en för mig gammal fin stig som är förenad med minnen och plötsligt möts av ett kalhygge eller oftast vad som kan liknas vid en hänsynslös skövling där spill är spritt över en stenåker som nyss var ett mossklätt skogsgolv. Jag kommer aldrig få uppleva den skogen igen och visst kommer det att planteras träd, men man kan inte plantera skog. Inte ens när det ska gallras kan det göras snyggt och hänsynsfullt utan det körs upp breda gator och nu senast intill och längs med hela underbara Dragsberget som lyckligtvis är biotopskyddat, men man blir smärtsamt påmind om det omgivande ingreppet. Jag kommer heller aldrig glömma hur oerhört ledsen jag blev när jag ordnat med ett trailläger och utlovat en vacker skogsdal på etapp 30 med välsmakande källvatten. Bara månaden innan hade jag och Kerstin passerat där och avnjutit den magiska platsen. Men när jag och mina stiglöparvänner så kom dit en het majdag 2014 var hela området avverkat. Den fuktiga ljuva skogsdalen med sin smala bäckfåra var kal och upptorkad. Det gjorde ont. Men minnen och fotografier kan ingen ta ifrån mig, men vad är det för natur och skog vi lämnar efter oss för framtida generationer? Livlösa åkrar med träd?

kallkallan_etapp30

Boenden längs leden
Under de fem åren med flerdagarsäventyr har det förstås blivit en del övernattningar längs leden särskilt på sträckor där logistiken kan vara problematisk att få till men å andra sidan är det så skönt att få vara ute i två tre dagar på stigarna och koppla bort vardagen. Det är verkligen något jag kan rekommendera för varje stiglöpare med äventyrslust och längtan efter välmående. Vandrare känner förstås redan till detta välgörande fenomen. Det fina med vandrarhem och B&B längs med leden är att det är så enkelt att sticka ut på ett tvådagarsäventyr oavsett tid på året, även om jag varvat med tältning på senare tid. Du färdas med lätt packning på ryggen. Och när det gäller boenden längs leden finns det både sunkiga sådana och så de med hög mysfaktor och grandios frukost. Lilla Vasskärr B&B på etapp 16 ett stenkast från Skottvångs gruva tillhör min absoluta favorit och jag mår så otroligt bra under och efter en vistelse där. Tror det blivit 7-8 övernattningar där de senaste två åren och otaliga spontana fikastunder med Per-Inge och Eddy som driver och bor på Lilla Vasskärr. Ett varmare och gästvänligare par är svårt att finna! Den tystnaden, de mysiga stugorna, sova-skönt-sängarna, frukost deluxe och deras fantastiska trädgård gör det till en oslagbar kombination. Sedan ligger Lilla Vasskärr B&B grymt strategiskt till med 200 meter från etapp 16.

Pinge_Eddy
frukost

Andra boenden som jag nyttjat flitigt och gillat är förstås Stavsjö vandrarhem med goa Pasha som ägare. Jag är mäkta imponerad över hans energi och hur han lyckats bygga om och bygga till hela vandrarhemmet. Flera övernattningar har det blivit där liksom två traillägerhelger med härliga människor. Ett annat trevligt boende med 4-5 övernattningar har varit Skeppsvik B&B ett stenkast från leden utanför Nävekvarn. Tyvärr bestämde sig det trevliga värdparet Björn och Kerstin för att sälja och flytta in till Nyköping hösten 2015. De var så goa och generösa. Jag kommer aldrig glömma arrangemanget när Kerstin och jag ställde bilen i Koppartorp och Björn hämtade upp oss och skjutsade oss till Stavsjö vandrarhem och tog med sig mat och annat tillbaka till stugan i Skeppsvik, som vi sprang till dagen efter och övernattade. Så det var ett vemodigt farväl när vi hösten 2015 övernattade sista gången innan de flyttade helgen därpå. Jag blev dock glad över att hitta ett nytt boende ett stenkast därifrån, Sjölyckan. En riktigt fräsch liten stuga men ibland är lyckan kort. När jag för några veckor sedan skulle fixa boende för en tvådagars på Tunaberghalvön 8-9 april ringde jag förstås Agneta på Sjölyckan men det visade att även de skulle sälja och flytta. Trist. Jag har tidigare försökt boka rum på Marinans Guesthouse i Nävekvarn men tre gånger har det varit fullbokat med arbetare eller annat löst folk. Fjärde gången gillt tänkte jag och ringde. Döm om min förvåning när det fanns rum för mig och Michael Sjöholm. Yippie. Riktigt ljus och fräscht boende med fullt utrustat kök. Ett annat boende som är grymt läckert med en fantastisk miljö är vandrarhemmet Bränneriet ett stenkast från Nynäs slott intill Rundbosjöns vatten.

SkeppsvikB&B
Skeppsvik

Boenden som Nyköpings vandrarhem och Malma camping funkar men det finns ingen som helst mysfaktor att tala om. När det gäller Malmköpings Wärdshus kommer jag aldrig någonsin boka boende hos dem igen. Jag och Kerstin hade dragit ihop ett gäng för en tvådagars på vintern och bokat boende på Malmköpings Wärdshus men när det väl var dags att ge sig iväg på äventyret var det bara Kerstin och jag som kom iväg. När vi kalla och blöta om fötterna till slut kom fram i mörkret i Malmköping var wärdshuset inte bemannat. Vi ringde och mailade men utan framgång. Vi fick ta bussen hem. Förtroendet förverkat även om de försökte blidka oss med gratis boende och middag.

Framöver lär det bli fler äventyr med tält för att få uppleva den där riktiga vildmarkskänslan. Hade siktat på en härlig tredagars genom Kolmården under den gångna påskhelgen för ett generalrepstest av den utrustning jag ska ha på äventyret i de engelska bergen (Lake District) i juni men ställde in på grund av lite väl kyliga och snöiga förhållanden.

talt

Stiglöpning utan fika…
… är som kärlek utan kyssar, som man brukar säga. Och det är faktiskt sant. Det är alltid lika trevligt att avsluta en dag på stigarna med en gofika eller rent av klämma in en extra fika halvvägs, om tillfälle ges. Högklassiga fik som Sultans Konditori i Katrineholm, gamla Kafé Ottilia i Malmköping, Plevnagårdens Afternoon Tea en lördag, fjällstugekänslan på Lida Värdshus eller genuina Säterdalens Café vid Bråviken en sommardag kan man aldrig få nog av. Det tidigare cafétäta Malmköping tycks ha gott in i en recession och vi håller tummarna för att fina Kafé Ottilia öppnar i ny regi snart igen. Att trilla in på en spontanfika hos Per-Inge och Eddy på Lilla Vasskärr, sommar som vinter, ger alltid dagen en fin guldkant. Sedan behöver det inte alltid vara högkvalitativa bakverk och finlatte. Konsum i Nävekvarn har alltid varit en ljuv oas ruggiga höst- och vinterdagar och det har blivit lite av en tradition att ta en fika där. Numera har jag börjat att ta med termos och mackor i ryggan, särskilt på vintern. En het väldoftande espresso och en lyxmacka en gnistrande vinterdag med utsikt över Marvikarna är lite av en föraning om himmelriket som väntar en gammal stiglöpare.

Saterdalen
Fika
fila

Mina fem år på leden har genererat tusentals med fotografier. En bråkdel noga utvalda bilder återfinns i boken Springa Sörmlandsleden medan många fler fått illustrera alla blogginlägg med berättelser från mina äventyr på leden, korta som långa. Här bjuder jag på ett litet hopkok.

Till sist hoppas jag att alla som finner intresse av att vandra, springa eller cykla på leden även stöttar Föreningen Sörmlandsleden genom att bli medlem för 200 kronor per år.

I år hoppas jag kunna besöka Sävö och avnjuta den för mig sista osprungna biten Sörmlandsled.

Ha en fortsatt skön vår på leden så kanske stigarna för oss samman!

Niklas

Nycklar