Feb 152017
 

170215aAlltsom oftast är jag glad att jag inte äger en bil. Utöver vad det kostar i både pengar och miljö att ha en bil så är den inte alltid lösningen på logistiska problem. Och jag är glad att vi i Sverige har en så fantastisk kollektivtrafik, åtminstone i Sörmland. Ibland blir det bara så bra!

De flesta av er vet att min absoluta favoritsträcka av Sörmlandsleden är på Tunaberghalvön söder om Nyköping, etapp 36-41 mellan Nävekvarns klint och Koppartorp. Lägger man till gruvleden (etapp 37:1-2) eller några kilometer grusväg och lokala stigar till Nävekvarn så har man Tunabergsrundan i ett nörskal, se tidigare inlägg om denna fina runda (Tunabergsrundan – Sörmlandsledens pärla). Jag har provat många varianter och utforskat skogarna på Tunaberghalvön och då inte varit slavisk knuten till Sörmlandsleden, även om leden är själva basen. När jag sprang Tunabergsrundan i november slog det mig att man lika gärna kunde kliva av bussen i Buskhyttan istället för att fortsätta till Nävekvarn och utgå därifrån och springa nämnda loop. Det är alltid trevligt med flera alternativ, inte minst distansmässigt, särskilt om jag vill bjuda in andra till en vacker sträckning av Sörmlandsleden och fyra fem mil kan bli i mastigaste laget för en del, men tre mil fixar de flesta. Sagt och gjort. Jag tog en tidig morgonbuss från Eskilstuna till Nyköping. Hann med en fulfika på Pressbyrån innan jag klev på bussen till Nävekvarn. Efter 15 minuters färd steg jag av i Buskhytan (vändplan). Sedan var det bara att fortsätta landsvägen söderut mot Koppartorp och efter knappa två kilometer var jag på leden (etapp 41) där den korsar landsvägen vid Järpsäter. Det enda tråkiga med denna variant är att man missar Simonberget, men är man på humör är det bara göra en avstickare dit och ta rundslingan. Men jag var inte på humör för Simonberget utan vek av på leden österut och fortsatte förbi Järpsäters vidsträckta våtmark. Jag borde förstås nämna att vädret såg ut att bli strålande. Kylig morgon men solen värmde redan vid niosnåret. Underbart att få springa på mjuka fina barmarkstigar och känna dofterna som kommer med solen och varm jord. Vårkänsla så det förslår och visst hoppades jag på första överflygande lärkan en dag som denna. Detta är som sagt min favoritsträcka och jag har skrivit om den många gånger och jag har inte för avsikt att avhandla denna fantastiska del av Sörmlandsleden ännu en gång i raden av gånger. Fotografierna nedan talar sitt tydliga språk.

Jag har nämnt det tidigare och jag nämner det igen, det att någon vänlig själ (inte jag) har märkt upp den smala fina stigen över Galtviksberget (mellan Utterviks båtklubb och badplatsen i Galtviken) med breda rödvita plastsnitslar som sitter ordentligt. Springer eller vandrar du medsols följer du bara grusvägen till Utterviks båtklubb, förbi båtbryggorna och förbi vägbommen i slutet, 20-30 meter efter vägbommen bör du se flera rödvita snitslar i en naturlig ”portal” till höger och den smala stigen som leder uppåt. Om du däremot vandrar eller springer motsols följer du bara grusstigen direkt öster om badplatsen i Galtviken. Innan du kommer ut till bänken med utsikt över Bråviken och Hargö leder en slags ravin upp till vänster med gles hassel och andra lövträd, där dinner du snart snitslarna. De små stigarna över Mödalsbergen är dock omärkta, men med karta och kompass första gången och en portion lokalsinne och magkänsla bör det inte vara några problem. Fram kommer man alltid. Just sträckan mellan Lilla Uttervik och Utterviks småbåtshamn är bara för fantastisk att missa, särskilt som alternativet är skittråkig asfaltsväg. Men det är inte Föreningen Sörmlandsledens fel, utan det har helt enkelt varit svårt eller omöjligt få till ett avtal med markägaren. Men det är ju fritt fram för den hugade att ta den alternativa vägen med fantastiska stup och vidsträckta vyer. Denna fantastiska dag bjöd på väldigt många stopp, för att fotografera, men även bara för att njuta. Jag kände bara att jag vill njuta så mycket som möjligt, även om jag aldrig stressar annars, så var det bara så att en sådan här dag vore det kriminellt att inte ta till vara på till 100%. Fikan på favoritfikaplatsen uppe på den ena av de fina fikaplatserna på Mödalsbergen tog också sin beskärda del. Det var så underbart att längs hela kusten höra alfågelsången. Den gjorde mig nästan tårögt lycklig. Ja, inte att förglömma flera spelflygande korppar. Trummande spettar och så många fågelarter som var på härligt humör. Man rycks med! Från Ålbäck och resten av dagen räckte det med en tunn långärmad merino på överkroppen. Vilken känsla! Hade hoppats hinna med Nävekvarns klint men tog det soft och stack ut en sväng på Skäret istället. Sedan upp till Konsum för en sedvanlig fika innan bussen kom ör vidare färd tillbaka till Nyköping. Från Buskhyttan till Nävekvarn blev det 30 kilometer och plus två kilometer med Skäret. Rätt lagom distans med tanke på att sträckan är rätt krävande.

Väl i Nyköping sprang jag bort till Alexander ”Tailwind” Malmström och hälsade på, snackade löpning och äventyr över en kopp java. Tog 16:15-bussen hem till Eskilstuna och jag fick en helt oväntad och pulshöjande överraskning när en kungsörn kom pumpande i aktiv flykt med korta glid tvärs över vägen och bara fem sex meter ovanför bussen! Fågelskådartentaklerna slappnar aldrig av! Det sitter i ryggmärgen. Det blev inga havsörnar vid kusten men vad gör väl det en dag som denna med en svårslagen avslutning.

Bjuder här på ett gäng bilder, ett urval får jag väl lov att säga, från dagens underbara springtur på ledens finaste stigar!

170215b
170215c 170215d 170215e 170215f 170215g 170215h 170215i 170215j 170215k 170215l 170215m 170215n 170215o 170215p 170215q 170215r 170215s 170215t 170215u 170215v 170215w 170215x 170215y 170215z 170215zz 170215zzz 170215zzzz 170215zzzzz 170215zzzzzz 170215zzzzzzz
Feb 112017
 

170211aJag trodde aldrig att jag skulle skriva en skorecension igen, tro mig, det trodde jag verkligen inte! Och sist det begav sig här på bloggen var den 31 juli 2015, då storleksförändringen på X-talon 212 behandlades. Anledningen till att det inte blivit några recensioner beror på att jag haft en nära nog monogam relation med X-talon 212 sedan det första gulsvartsilvriga paret omslöt mina kära fötter hösten 2013. Det har helt enkelt inte funnits andra skomodeller i mitt liv sedan dess, förutom trailskorna Asics Fuji Racer som var livsfarliga på våt stig och fick tjäna återstoden av sitt liv som grymma asfaltsdojjor (221 mil totalt) samt Inov-8 Mudclaw 265 som varit mina trotjänare på vintern när snön täckt stigarna, men som nu sakta börjar ge upp andan. Jag har varit lyckligt lottad som inte behövt ge mig ut i skoträsket för att hitta en ny modell när 212:orna slitits ut. Bara att köpa ett nytt par. Lycklig att inte vara en asfaltslöpare av många anledningar. Men ibland blir man förförd på ett eller annat sätt och inför BRR (Black River Run) 2015 hade jag faktiskt inga allround-dojjor kvar i hyllan. Även om jag springer i X-talon 212 på alla distanser och i all tänkbar terräng (Kungsleden, fjällen, Sörmlandsleden, GL3D, Dragon’s Back, Sarek, Kullamannen, Bergslagsleden och så vidare) hade jag inte sprungit i 212:an på blandat underlag 16 mil i ett sträck. Som en parentes kan nämnas att min matchvikt är strax över 60 kg fördelat på 174 cm. Det föll sig så att Inov-8 släppte den nya modellen Terraclaw några månader innan BRR 100 miles gick av stapeln. En allroundsko i mina ögon. Så, månaden innan BRR slog jag till på den tyngre modellen Terraclaw 250 med mer dämpning och mer drop (8mm), mer än vad jag är van vid. Skon satt riktigt skönt på foten och kändes härlig på stigen när jag testade den på MTB-spårets tekniska stigar i Rocklunda. Allt var frid och fröjd tills jag började förbereda mig genom att springa BRR-banan i dagsljus, i mörker, flera varv för att pröva tänkt upplägg och strategi. Efter två varv på BRR-banan i Terraclaw 250 fick jag ont i fötterna och jag visste direkt att jag aldrig skulle kunna springa BRR i de skorna utan att äventyra en fullbordan av de 16,1 milen som gör 100 miles. I och med detta snedsteg lärde jag mig att drop och dämpning inte säger allt om en skos egenskaper. Anledningen till att jag fick ont i fötterna var de stumma och hårda sulorna, trots mer dämpning! Inte alls 212:ans flexibla sula och mjukare gummi. Det blev istället ett par halvslitna 212:or som hjälpte mig fram under hela BRR och de svek mig aldrig! Förutom en stor blåsa under ena stortån och några blånaglar mådde mina fötter bra och hämtade sig snabbt efter 16 mils löpning. Där och då visste jag att jag aldrig behövde några andra skor än X-talon 212, så länge Inov-8 bara fortsatte att tillverka dem.

Men säg den lycka som varar för evigt! Hade det inte varit för att en skomodell faktiskt har en förmåga att förändras en aning från årsmodell till årsmodell, trots att skodelar för respektive modell i tillverkningsprocessen borde vara densamma, så hade ovanstående prolog och resten inte blivit skrivet. Jag hade bara sprungit vidare på stigarna med ett halvfånigt men lyckligt leende på läpparna. Så länge jag har ett par sköna lätta skor på fötterna och som bjuder på skön kontakt med underlaget så är jag nöjd. Mer än så begär inte mina fötter. Nå, nu är jag ändå lite fåfäng och jag älskar färgerna rött, grått och svart även om de två senare inte räknas som färger så förstår ni vad jag menar. När så Inov-8 i höstas släppte 212:an i ny färgkombination (rött/svart/grått) blev jag sådär barnsligt glad, vilket gränsar till det patetiska. Men yta är bara nyhetens behag och snart nog kände jag att denna nya modell av X-talon 212 – och mitt elfte par 212:or – inte var som de tidigare eller snarare som föregångaren (blå/röd/svart). Inte första gången det sker förändringar. När det gäller den första ”årsmodellen” (gul/svart/silver) sprang jag alltid i storlek UK 7 men fick gå upp en halv storlek när nästa årsmodell (ljusblå/orange/svart) kom. När trean (blå/röd/svart) kom var jag tvungen att gå ner en ½ storlek för att sedan gå upp en ½ igen. Nog om det och åter till ”fyran” i mina favoritfärger. Det var något med detta par som inte kändes bra, mest noterbart kring hälen. Kändes som det lagts in mer tyg/fluff/stoppning i hälpartiet. Jag ogillar verkligen skor med uppbyggd eller styvt hälparti som sluter åt kring häl och hälsena. Det jag alltid älskat med alla Inov-8-skor jag haft är just passformen och mjukt och relativt lågt hälkappeparti. Kanske hade jag fått tag i ett måndagsexemplarpar? Trots flera pass och några runt fem mil var det ändå något som kändes oskönt och inte som vanligt. Inbillning? Tror inte det.

Strax efter jul surfade jag in på Wiggle av någon anledning och hamnade på Inov-8. Har lärt mig att ha lite is i magen och kolla av nätet med jämna mellanrum för att göra klipp. Kanske skulle sadlat om till day-trader? Och vad finner jag? X-talon 225 för under 1000-lappen. Har varit nyfiken på denna nya skomodell och än mer efter det osköna paret 212:or. Hade dock inte hört mycket om skon ifråga mer än att Cristoffer Stockman gillar modellen skarpt, vilket var ett stort plus, då han även gillar 212:an. Och eftersom det var juletid och skorna var färgade i rött och svart var det bara att slå till. Det stannade inte där då jag även var på jakt efter ett par robustare skor inför det två veckor långa äventyret i Sarek och omgivande fjällområden i augusti 2017. Efter äventyret i Sarek i somras med en del toppturer och mycket obanat i oländig sten- och blockstensterräng var min slutsats att 212:orna var lite vekaste laget. Mina tankar hade kretsat kring Mudclaw 300, som är avgjort robustare, tjockare och mer aggressiv sula med 8mm dubb och samma gummiblandning som X-talon 225, som ska vara slitstarkare än 212:ornas gummiblandning, men ändå inte av hårdplast-typ-känsla. Döm om min förvåning när jag ser att Wiggle säljer ut 2016 års färgmodell för 600 spänn. Och vilken färgkombo! Var bara att slå till!

170211b 170211c

Fram till idag har jag sprungit en hel del med både X-talon 225 och Mudclaw 300 inklusive flera stigpass runt fem mil i vanliga Drymax-strumpor och vattentäta (tunna) Sealskinz. Skorna är riktigt sköna och Mudclawen blir perfekta för löpäventyr och toppturer i de svenska fjällen! Detta medan X-talon 225 gör mig lyrisk. Kunde aldrig drömma om att någon sko någonsin skulle kunna överträffa X-talon 212, men så är faktiskt fallet. Trots att 225:an väger aning mer har den mindre stoppning och hälpartiet är tunnare och mycket mjukare och följsammare, hälkappan är lägre. Precis som jag vill ha det! Dropen är lägre, 4mm jämfört med 6mm hos 212:an, men är inget som stör. Yttersulans (8mm)dobbar och placering är i stort identisk modellerna emellan och 225:an har en utvecklad (X-talon) gummiblandning och en något hårdare och mer slitstark blandning. Skillnaden är dock att dobbarna på 225:an inte är fullt lika breda utan är mer distinkta vilket borgar för ett grymt grepp på branta och blöta grässluttningar. Frampartiet på 225:ans tåbox har mer skyddande gummi jämfört med 212:an. Och 225:an sitter fantastiskt skönt på mina fötter och med samma härliga kontakt med underlaget som 212:an. Man kan tycka att det handlar om subtila egenskaper, men samtidigt är de små detaljerna så avgörande när man springer långt och länge samt över flera dagar. När jag nu sticker ut och springer är 225:orna det självklara valet. De inbjuder verkligen till löpglädje och den där sällsynta och speciella känslan av att skorna blir ett med fötterna! De nya osköna 212:orna har jag bara använt en gång sedan mitten av december. Men jag kunde inte låta bli att slå till på ett par nya 212:or för 600 kronor från Orienteringsspecialisten nu i januari, särskilt som det handlade om min absoluta favoritårsmodell av X-talon 212, de glada orangeljusblåa. Ja, den årsmodell som suttit bäst på mina fötter. Jag tvivlar på att jag kommer att köpa X-talon 212 igen, inte så länge 225:an finns på marknaden. Det är ju ens fötter som väljer skor (och bör alltid vara det), så jag säger inte ”Spring och köp X-talon 225!” Men om du som läsare springer i X-talon 212 med smal läst (precision fit) och gillar skon är 225:an något att ha i åtanke. X-talon 225 och Mudclaw 300 finns än så länge bara i smal läst, vilket är trist för de som har normal läst (standard fit).

Det ska bli intressant att se hur slitstark 225:an är under det 52 mil långa bergsäventyret i Lake District som väntar i juni. När det gäller X-talon 212 har de i stort sett varit slut (trasiga eller bortslitna dobbar på framfoten) efter en vecka tio dagars löpning i de krävande bergen på steniga utförslöpor, klippbranter och scree. Lyckligtvis har man inte långt till närmaste outdoorbutik och ett nytt par om det skulle visa sig att 225:an inte är så slitstark som utlovas av Inov-8.

Sedan ett par år tillbaka kör jag alltid med snörlåsning på mina skor, vilket bidrar till att skorna sitter på plats på ett skönt sätt över hela vristen och hälpartiet. 212:orna har alltid haft ett extra hål för just detta sätt att snöra skon (se bild och länk) medan 225:an och Mudclaw 300 inte har det, men det går hursomhelst att använda snörlåsning med bara sex snörhål på vardera sida om plösen. Faktum är att det fungerar och är mycket skönare med snörlåsningen på just de två senare modellerna, medan snörningen på 212:an har haft en tendens att skära in i senan på övre delen av vristen om jag knutit för hårt. Denna snörning kan jag verkligen rekommendera för den som springer i bergen. Sedan är det så att jag har ett ganglion på vänster stortåled och hoppar alltid över hålet som ligger precis över gangliet. Jag har ingen smärta eller så men vill inte förvärra senknutan. Visst, man kan gå till läkare för att prova att suga ut vätskan eller skjuta in en kortisonspruta, men gangliet har en förmåga att komma tillbaka och det bästa rådet från några ortopeder är att helt sonika slå sönder gangliet. Jag är inte redo att ta fram hammaren, utan nöjer mig med att snöra om skorna.

170211d 170211e

För övrigt rullar löpningen på med två backpass och ett till två långpass i veckan. Mina Kahtoola microspikes har verkligen kommit till användning i Vilstabackens packade snö med partier av is. De sitter verkligen klockrent på mina Mudclaw 265 och 300 och fästet är grymt! Springer numera utan klocka, utom på lång- och ultrapassen. Skönt!

170107f

Och det börjar våras! Ljuset! Idag blev det ett långpass på Gyllenhielmska leden som bjöd på solglimtar och luckor med blå himmel. Flockar med sidensvansar men framför allt fåglars läten och sång gladde mig. Sjungande kungsfåglar, talgoxar, blåmesar, entita, grönfinkar, nötväcka, korpparet som höll låda och närkontakt med en spillkråka som trummade i en torr tall, högt och utdraget trummande. Jag stannade för att bara njuta och betrakta och snart hördes en annan spillkråka svara med sitt bedjande ”kliii.äh”. Det är sannerligen en fröjd att vara ute i skogen nu. Inga älgar på turen denna gång. Kan inte ha tur jämt!

På återseende

Jan 242017
 

170121aAlltsedan helgen i början av december 2016 då jag hårdtestade en del ny utrustning – se inlägg – inför de stundande löpäventyren detta år har jag längtat efter att återigen få sticka iväg och tälta i skön tyst natur. Av olika anledningar har det inte fungerat förrän den gångna helgen. Kerstin hade tänkt springa kring Marvikarna och ville ta en sväng upp till Falk- och Klövberget vid Mellanmarviken för att sedan fortsätta upp till sin syster i Stockholm. Jag själv tröttnar aldrig på stigarna och naturen kring Marvikarna och Åkers kronopark så jag beslöt att göra henne sällskap. Jag funderade på om jag skulle göra det till en tvådagars, tälta och testa utrustning. Stämde av med min vän Tomas om han kunde vara kattvakt och det gick bra. Längtade som ett lyckligt barn efter helgen!

Av den nya utrustningen var det egentligen bara den nya ryggsäcken (OMM Classic 25L) som jag behövde testa på nytt med full packning. Och med full packning avses den utrustning och vikt jag brukar ha för ett löpäventyr på 5-10 dagar i exempelvis fjällen. Min gamla trotjänare Inov-8 Race elite på 25L kan jag packa med förbundna ögon och samtliga mina löpryggor av märket Inov-8 har ju öppningen vertikalt över hela utsidan av ryggen, vilket jag anser är så mycket smidigare än en toppmatad rygga. Men min trotjänare tillverkas inte längre och ersättarna lockar inte alls, så det fick helt enkelt bli klassikern från OMM. När jag i början av december förra året sprang två dagar på Tunaberghalvön söder om Nyköping satt ryggan inte helt tillfredsställande och en bidragande orsak till att den satt oskönt och nötte på min utbuktande ryggrad berodde förmodligen till stor del på hur jag packat ryggan och det styva ryggstycket, som orsakades av det tunna ¾ liggunderlag som följer med ryggsäcken och skjuts ner i ett fack närmast ryggen. Så, helgens äventyr bjöd alltså på ett ypperligt tillfälle att pröva ryggan utan liggunderlaget i ryggfacket (nästan 200g bort bara där) och testa att packa annorlunda. Tältet Tarptent Notch är (ihoppackat) i stort sett lika långt som ryggsäcken och därmed perfekt att ha närmast ryggen och låta det forma sig efter ryggraden, maten/energin på båda sidorna om tältet närmast ryggen och sedan hitta en balans för resten. Ryggan vägde in på 8 kg, som vikten brukar landa på för ett äventyr med mat och energi för fem dagars löpning. Som sagt, jag längtade efter att ge mig ut på stigarna i Kerstins sällskap, njuta och en önskan om att ryggan skulle sitta tillfredsställande på denna tur.

Kerstin hämtade upp mig åtta i lördags morse och vi valde att ställa bilen vid Ådals kvarn för att slippa den trista transportlöpningen av etapp 15:1 från Läggesta station på tre kilometer. Därifrån tog vi vår favoritgenväg genom den vackra skogen från Kristiansborg till den smala landtungan mellan Visnaren och Nedre Marviken och därifrån Ulvaspåret vidare mot Åkers styckebruk för att komma på anslutningsleden 17:1. Vid de stora gamla ekarna mötte vi två glada vandrare och en fin väluppfostrad hund. Det visade sig vara en viss Yeska Karlsson och hennes vän Helena. Yeska vann ju en av de tre böckerna Springa Sörmlandsleden i våras. Vi stannade till och pratade. Trevligt!

170121b 170121c

Kerstin och jag fortsatte genom Åkers kronopark och den vackra naturen längs anslutningsleden 17:1. Vädret och temperaturen var ljuvlig och ryggsäcken satt förvånansvärt bra på ryggen. Och som vanligt vänjer man sig snabbt vid vikten. Molnen lättade alltmer och när vi passerade Skottvång hittade solens strålar fram och blå himmel avslöjade luckorna i molnen. Vi vek av från etapp 15:2 och tog den lokala stigen mot Krampan men vek sedan av på en annan stig som ledde direkt till Falk- och Klövberget intill Mellanmarviken. Vi hade tänkt besöka det spektakulära isfallet från Klövbergets topp ned Marvikens is och som upplevs bäst utifrån själva sjön, men vi hade inga isdubbar med oss. Dumt att riskera något även om isen sannolikt var tjock. Det blev istället härlig klättring uppför Falkberget och väl uppe på toppen badade vi och klipporna i solsken. Vi tog en välförtjänt fika medan vi njöt av utsikten och den värmande solen. Glada i själen fortsatte vi sedan i stiglös terräng norrut över Klövberget tills vi slutligen drog neråt Marviken och kom på Sörmlandsleden igen.

170121d 170121e 170121f 170121g 170121h 170121i 170121j 170121k

Min plan hade varit att slå läger bortåt Bredsjön eller Abborrmossen och fortsätta till Malmköping på söndagen. Men när vi nådde skärmskydden vid norra Mellanmarviken och jag såg att det fanns ved där beslöt jag mig för att stanna däröver natten och lämna morgondagen öppen. Jag tog farväl av Kerstin som fortsatte på leden till bilen vid Ådals kvarn. Själv slog jag upp tältet några hundra meter norr om skärmskydden vid stranden intill Fräkenviken och dess små öar. Tog sedan en lätt joggtur till kallkällan på andra sidan vattnet. Kände mig riktigt upprymd då ryggan suttit superskönt de 32 kilometerna på teknisk stig liksom genom stiglös terräng. Dessutom aningen skönare än min trotjänare Inov-8! Bådar väldigt gott för de kommande äventyren.

170121l 170121m

Gjorde upp eld, fikade och mös. En flock med 14 korpar passerade över skärmskydden och pratade med sin härliga repertoar av de typiska vårlätena. I skymningen kom tre killar och hund och tog det andra skärmskyddet i besittning. Jag fixade middag och njöt av tillvaron. Strax efter sju vandrade jag bort till tältet och gjorde mig i ordning för en mysig natt i en gosig dunsäck. Stjärnklart betydde kall natt. Drog på mig sköna ullstrumpor och min vildmarkspyjamas, tunt merinounderställ och merinobuffen över ögon och näsa. Somnade någon gång vid nio och vaknade bara vid ett par tre tillfällen, varav en av gångerna innebar pisspaus i en för ändamålet medhavd softflaska på 50 cl.

Vaknade slutligen vid fem halvsex på morgonen och gissa om jag blev lycklig av att överraskande nog få höra en sparvuggla som satt och visslade dovt en bit bort. Jag och lyssnade på den i säkert tio minuter innan den slutade. Jag började så smått ordna med frukost, kaffe och min egengjorda specialgröt. Skogen började sakta vakna till liv. Mesar, kungsfåglar och korsnäbbar hördes. Till slut var det dags för det oundvikliga, det ofrånkomliga traumatiska steget ut ur den gosiga varma sovsäcken och kränga på skorna som frusit under nattens minusgrader. Snabb ihoppackning av alla prylar innan man blir för kall. Det var vackert frostigt ute och snart nog var jag på stigen. Jag hade fått ett meddelande från det goa herrskapet på Lilla Vasskärr att jag var välkommen på en fika. Jag bestämde nig för att skippa Malmköping och istället springa på stigarna kring Marvikarna. Hälsade givetvis på hos Per-Inge och Eddy på Lilla Vasskärr där det bjöd kaffe och en sagolikt god räksmörgås, men det är deras värme, öppenhjärtade gästfrihet, nyfikenhet och naturintresse som gör en så glad inombords, alltid!

170121n 170121o
170121p170121q170121r170121sJag fortsatte sedan till Läggesta och hann precis med 13:30-tåget till Eskilstuna, men jag fick slita sista milen för att hinna. Inte första gången, men jag har aldrig ännu missat något tåg, även om det varit på håret några gånger. Tur var väl det för fiket var stängt denna söndag.

En underbar helg på alla sätt och vis och utrustningen som uppfyllde alla mina förväntningar med råge. Nu är det bara köra på med styrketräning och backpass vid sidan om de många små äventyren på Sörmlandsleden inför årets första stora äventyr i Lake District i juni. Tror ni jag längtar, eller?

170121t

Jan 072017
 

170107aAlltsedan toppturerna till Áhkká och Sarektjåkkås nordtopp samt några andra passager i högalpin miljö i somras har jag inför löpäventyren detta år funderat på någon variant av enklare stegjärn, men som ska vara lätta och enkla att använda. Att klättra uppåt med trailskor som är aggressivt mönstrade med gummidobb fungerar överlag fint, men det är nedstigningen från en topptur som kan vara besvärlig och lurig då det är svårt att bedöma lutning, fäste och pröva steget (som är lätt uppför). Men det läskiga är nog ändå att tvära eller gå på skrå över branta, hala och  hårt packade snöfält. Tappar man fästet och sätter sig på arslet glider man snabbt iväg neråt och även om du har stavar är det mycket svårt att hinna smacka ner en spets om farten är för hög, vilken den blir väldigt snabbt. Dessa snöfält slutar ofta i ett gytter av stenskravel och blocksten. Man behöver inte ha särskilt livlig fantasi för att förstå hur illa det verkligen kan gå. Så, ett par minimalistiska stegjärn med rejäla och spetsiga tänder i metall vore inte dumt. En billig livförsäkring så att säga. Eftersom jag rätt ofta halkar in på amerikanska äventyrares bloggar inom bergsultra, scrambling och ultralight backpacking behövde jag aldrig leta efter det jag behövde. De flesta bergslöpare, klättrare och hikers på andra sidan havet använde sig av en enkel smidig modell av det amerikanska märket Kahtoola. Fördelen med modellen Kahtoola Microspikes är att de är konstruerade för att passa både på trailskor och kängor och dessutom superenkla att sätta på skorna. Jag har UK 7,5 på mina Inov-8-modeller och då är det storlek small på dessa microspikes som gäller, vilka väger 312g och har 12 tänder per fot. Dock var det svårt att hitta återförsäljare i Europa som hade dessa i lager men till slut hittade jag två i England, Tamarack Outdoor och Castleberg Outdoor. Betällde ett par från Tamarack. Men som ni alla vet har det inte varit mycket till snö eller ens packad snö i Mälardalsregionen för att kunna testa dessa microspikes. Men som gammal sjöfågelsträckskådare och ultralöpare är jag begåvad med ett tålmodigt tålamod.

Igår, på trettondagsafton, avnjöt jag härlig snöpulslöpning med lite inslag av scrambling kring Marvikarna. Vackert men jäkligt kallt med 24 knastrande minus på morgonen men som gav med sig framåt lunch då tempen låg på godkända minus tio. Långhelg. Dags att sätta igång med dedikerad backträning inför sommarens äventyr i Lake District, Mont Blanc och svenska fjällen. Ja, och nu är ju snön här och därmed läge att testa mina microspikes. Vaknade i morse och funderade på om jag skulle dra till Hammarbybacken i Stockholm istället för Vilstabacken, men lutningen är i stort densamma dem emellan medan skillnaden ligger i fallhöjden. Äh, det fick bli Vilstabacken. Väl där blev jag otroligt glad då det i den brantaste delen intill snökanonerna hade bildats en puckelpist med härligt branta häng. Det blev en timmes skön backträning och grymt testning av Kahtoola microspikes. De satt som gjutna på mina Inov-8 Mudclaw 365, oavsett jag nötte på uppåt, sprang utför, körde i sidled eller på skrå. De bjöd på grymt grepp även om det kommit några centimeter nysnö ovanpå den packade snön under natten. I de brantaste partierna fick jag köra ”bredsida” med ena eller båda fötterna. Inte en enda vurpa och efter ett par varv var det bara att slappna av och förlita sig på att tänderna av metall gjorde sitt jobb. De satt verkligen på plats på skon! De funkade även att springa med på de snötäckta motionsspåren. Det kommer kännas skönt att ha dessa i packningen när det vankas toppturer i de svenska fjällen till sommaren. Den som är nyfiken hittar här en liten kort demofilm på hur lätt det är att använda dessa microspikes.

170107b 170107c 170107d 170107e

Dec 272016
 

161113aSvårt att hitta en talande rubrik för detta inlägg som kortfattat handlar om fyra varianter på upplägg för löpning och vandring på Sörmlandsleden med Åkers styckebruk som utgångspunkt. Eller snarare olika upplägg med den nya anslutningsetappen 16:1 (f.d. 17:1) inbakad. I höstas invigdes etapp 16:1 som utgår från Åkers styckebruk och som ringlar sig fram genom vackert kuperad skog, över Lenellstorpkärrets orkidérika marker, 300 år gammal skog, gruvhål, en fornborg och vidsträckta mattor med skvattram vid Gallsjömossen. Leden som ännu inte riktigt blivit stig, bara en slingrande antydan. En eloge till Rolf Wahlström och Hanserik Folkesson som är upphovsmän till denna synnerligen vackra och genomtänkta sträcka med kultur och natur i skön förening! Sedan premiärspringturen med Kerstin Rosenqvist den vackert snötäckta dagen den 13 november har det blivit ytterligare tre turer med olika upplägg. Sträckningen från Åkers styckebruk ner till huvudleden (etapp 16/17) landar på 11-13 km beroende på om man avnjuter sträckan ”rakt på” eller inkluderar en eller båda rundslingorna.

Vi har sprungit etappen i snö, i mörker med pannlampa, genom stilla dis och med värmande annandagjulsol från klarblå himmel. För att nå starten har vi antingen ställt bilen i Åker, tagit bussen från Läggesta till Åker eller sprungit från Läggesta till Åker via landtungan mellan sjöarna Nedre Marviken och Visnaren. Tänkte bara i all korthet dela med mig av de upplägg som genomförts och som fungerar för stiglöpare såväl som vandrare. Personligen vill jag hitta nya alternativ och upplägg på löpturer längs Sörmlandsleden, så att favoriterna inte nöts och som jag sa till Kerstin i måndags: ”Det kan ju inte bara vara nyhetens behag att jag gillar sträckan (16:1) så oerhört mycket, den är bara så beroendeframkallande vacker och rolig att springa!” Jag fick bara ett leende i hemligt samförstånd.

13 november 2016
Vi ställde bilen vid besöksparkeringen vid själva bruket (och ån) och därifrån går leden uppåt mot det gamla brukssamhället med hus av olika ålder och arkitektur. Håll utkik efter de orangea leddekalerna på stolparna. Härlig dag med snötäckt landskap och temperatur kring nollan. Den snötäckta leden var tacksamt upptrampad och lätt att följa. Pur glädje att premiärspringa leden. Vi tog den första rundslingan medsols och fick på så vis springa över de snötäckta spängerna över Lenellstorpkärret två gånger.  Ned mot den andra större rundslingan valde vi den västra sträckningen till kallkällan vid Harsjöhult och etappkorsningen 16/17. Vi vek där av österut mot Lilla Vasskärr då vi förvarnat våra vänner Per-Inge och Eddy på Lilla Vasskärr att vi tänkt titta förbi. Föga förvånande hade de dukat upp med gofika på deras sköna inomhusveranda. Efter en lång trevlig fika gav vi oss av till Skottvång och därifrån valde vi asfaltsvägen mot Åker men tog Marviksleden och Ulvaspåret några kilometer tills vi slutligen kom fram till bilen i Åker. En trevlig ögla på 32 km. Lägg på ett par kilometer och du har fin stig (Sörmlandsleden, Marviksleden och Ulvaspåret) hela vägen från Skottvång och vidare norrut fram till de sista två kilometerna med transportlöpning på asfalt.
Karta1

9-10 december 2016
Kerstin och jag hade planerat in en tvådagars med övernattning på Lilla Vasskärrs B&B, som egentligen blev två springsessions på 24 timmar. Denna gång ställde vi bilen i Läggesta och jag hade provsprungit en alternativ väg till Ulva och Åker ett par veckor tidigare. Efter tre kilometers transportlöpning från Läggesta på etapp 15:1 kommer man till Björnnäs och leden viker av in i skogen till vänster från grusvägen, men här fortsätter man istället på grusvägen till Kristiansborg och egentligen Gustavsborg, där viker man av in i obanad terräng längs en åker samt en tät ung granplantering för att komma in i härlig skog i kuperad terräng. Klokt att ha karta och kompass med sig, men jag tvivlar på att någon springer helt galet vilse. Skogen mellan Gustavsborg och grus-/skogsvägen på ”andra sidan” är sagolikt vacker. Från nämnda väg leder en bred skogsstig nedåt mot landtungan mellan Visnaren och Nedre Marviken (använd kraftledningen som riktmärke). Kort därefter når du Ulva och när du kommit upp till den första röda stugan är det bara att ta av åt höger och strax kommer man på en stig som så småningom blir härligt bred och lättsprungen. Sista 1 ½ km till Åkers styckebruk får man dock springa på asfaltvägen. Denna sträcka från Läggesta mäter knappt 10 km, allt beroende hur kringelkrokig löpningen/vandringen blir genom skogen från Gustavsborg.

För Kerstins och min del denna fredagseftermiddag blev det pannlampa på efter någon kilometer in på etapp 16:1. Men vilken decemberkväll! Vi sprang båda i shorts, 6-7 plusgrader, stilla och vackert månljus. Nu var det barmark och det var inte mycket till stig som kunde urskiljas i pannlampornas sken och vi fick ständigt svepa med lamporna för att vara uppmärksamma på de glesa markeringarna. Det gick inte snabbt men vi njöt i fulla drag. Denna gång tog vi den östra sträckan förbi Gallsjömossen, som vi inte såg så mycket av men förstod av biotopen att det var vackert. Väl ute på huvudleden kunde vi slappna av mentalt då stigen var markant och tydlig samt att vi sprungit sträckan Skottvång-Malmköping i båda riktningarna säkert tio gånger.

Det var härligt att komma fram till Lilla Vasskärr och värdparet Eddy och Per-Inge som dessutom valt att bjuda oss på en delikat middag med supergod efterrätt denna afton. Det blev en trevlig och mysig kväll på deras inomhusveranda. En vistelse på Lilla Vasskärr gör en alltid lika glad och harmonisk inombords.

Lördag morgon bjöd på ett kontrasterande uppvaknande med ett snöklättt landskap. Fantastiskt vackert! Vi hade egentligen tänkt springa till Järna men vi kollade tågförbindelserna (Järna-Södertälje Syd-Läggesta) och de var urkassa, så vi bestämde oss för att avnjuta en lång härlig frukost och istöllet springa Marvikarna all in med Sörmlandsleden, Marviksleden och Ulvaspåret innan vi slutligen tog 15:1 tillbaka till Läggesta. Helt underbart att springa genom Marvikarnas vinterlandskap. Man blir som barn på nytt!
Karta2

21 december 2016
Eftersom jag sprungit den vackra megasträckan Läggesta-Malmköping sju åtta gånger hade jag funderingar på att testa ett kortare alternativ men ändå få allt det vackra och att kunna göra det på en dag. Läggesta-Malmköping brukar landa på 60 km och den är tuff hela vägen, oavsett vilket håll och årstid du springer. Gjorde en snabb kalkylering och sträckan Åker-Malmköping borde landa på typ 47 km, som ju är ett mer ”lagom” långpass på fina stigar i vildmarksbetonad natur.

Hade kollat tåg- och bussförbindelser till Läggesta respektive Åker, som lämnar en del att önska på helgerna vintertid, men eftersom jag bara arbetar 75% och är ledig en dag mitt i veckan var logistiken klockren denna onsdag och jag var i Åker kvart i åtta på morgonen. Fick springa med pannlampa i drygt en timma. En härligt stilla vinterdag som mer kändes som en senhöstdag. Diset svävade tunt. Stötte ihop med några kronhjortar och njöt återigen av etapp 17:1 och fick uppleva Gallsjömossen i dagsljus. Under min väg mot Malmköping såg jag både orre och tjäder. Denna sträcka är förträfflig för att se tjäder men det var första gången under alla år jag noterade orre. Väl i Malmköping efter en riktig skön dag på stigarna och alla sevärdheter avprickade stannade klockan på exakt 48 kilometer. Perfekt! En bra och vacker sträckning att springa i framtiden som alternativ till Läggesta-Malmköping och Lilla Vasskärr-Malmköping (44 km).
Karta3

26 december 2016
Kerstin hämtade upp mig med bil strax efter åtta och vi styrde kosan mot Läggesta. Molnfri himmel bådade gott. Vi ställde bilen i Läggesta och målet för dagen var att prova ett upplägg på en ”enkel” ögla i Åkers bergslag. Vi sprang förstås den alternativa fina genvägen från Gustavsborg mot Ulva via landtungan mellan Visnaren och Nedre Marviken. Skogen från Gustavsborg västerut är full av djurstigar så det gäller att hålla koll på riktningen och i en liten sänka skrämde vi upp en flock med vildsvin, vilket gladde oss båda då det är sällan man får syn på dessa under dagtid. Nere på tungan mellan sjöarna betraktade vi soluppgången och en strömstare. Vi njöt av vädret, den uppgående solen, temperaturen (Kerstin i shorts och jag långa tights) och den breda lättsprungna stigen med namnet Ulvaspåret mot Åker. Snart var vi på etapp 17:1 och bara söp in naturen och den vackert vaga stigen som slingrar sig och inbjuder till glädjefull stiglöpning. Vi sprang på en liten flock kronhjortar annars var det mest kungsfåglar och tofsmesar som gjorde sig hörda och oss glada förstås.

Resten är egentligen inte så mycket att orda om. Vi höll oss till Sörmlandsleden och den vackraste av slingorna vid Mellan Marviken och blandade inte in vare sig Marviksleden eller Ulvaspåret, inte denna gång, utan fortsatte mot Läggesta. Vi sprang förbi skärmskydden och hälsade på ett par som kurade i ett av dem och efter ett strömstaretomt Långa Edet sprang en löpare förbi oss. Kul! Kul att fler är ute och springer och vandrar på annandag jul. Väl i Läggesta stannade klockan på 40 km blankt. En bra ögla för ett långpass på vackra stigar och en perfekt tvådagars för vandrare.
Karta4

 Här följer ett gäng bilder från de fyra turerna:

13 november

161113b 161113c 161113d 161113e 161113f 161113g

9-10 december

161209a 161209b 161209c 161209d 161209e 161210a 161210b 161210c 161210d 161210e 161210f 161210g 161210h 161210i

21 december

161221a 161221b 161221c 161221d 161221e 161221f 161221g 161221h 161221i 161221j 161221k 161221l 161221m 161221n 161221o 161221p 161221q 161221r 161221s

26 december

161226a 161226b 161226c 161226d 161226e 161226f 161226g

Dec 132016
 

161211aSå, då har jag testat ny utrustning som kompletterar den jag redan använder för mina löpäventyr. Visst kan det vara kul att pröva ny utrustning men det var flera år sedan jag slutade med att köpa prylar jag inte behöver eller bara prova i tron om att de kanske är bättre än de produkter jag redan har. Men visst behöver jag ibland komplettera min utrustning, inte minst med tanke på att det alltmer har kommit att handla om äventyrslöpning för min del och försvinnande lite om tävlingar av olika slag. Allt har sin tid och det är uteslutande löpäventyr över flera dagar i bergen som lockar förföriskt och det finns en diagnos: chronic mountain addiction syndrome. Enda lindringen är att springa i bergen. Nå, för att klara av dessa utmanande äventyr njuter jag av de fantastiska stigarna på Sörmlandsleden. Långa heldagspass är mina nyckelpass och Sörmlandsleden är den perfekta arenan för att prova utrustning och kunna justera och modifiera den efter mina behov. Det är helt enkelt en del av förberedelsen inför stundande äventyr. Sedan är det tyvärr så att utrustningen slits med tiden och att favoriter utgått i producentens sortiment, varför jag får börja om för att hitta något likvärdigt, vilket ibland är besvärligt. Men även här är ett vältränat tålamod användbart.

Första helgen i december blev vädermässigt en perfekt helg för att springa i dagarna två på Sörmlandsleden och för att testa ny löprygga, tresäsongsovsäck och tält. Slutat köpa prylar? Nå, min trotjänare till löprygga för längre självförsörjande äventyr, Inov-8 Race Elite 25 liter, börjar sjunga på sista versen och tillverkas sorgligt nog inte längre. Med åren har jag lärt mig att packa ryggan till fulländning och jag älskar den vertikala öppningen över ryggsäcken (jfr toppmatade ryggsäckar) . Jag vill spara på den för mer specifika löpäventyr där jag kan använda mig av min lättare sommarutrustning. Jag har kikat runt efter en ersättare och det föll till slut på OMM Classic 25 liter, vilken många av mina vänner använder. En väl beprövad rygga som är utvecklad just för bergslöpning (Original Mountain Marathon). Vidare har min tvåsäsongsovsäck i dun från Sea to Summit fungerat otroligt bra på mina äventyr i de engelska bergen och svenska fjällkedjan, men när det krupit ner till nollan har det varit på gränsen. När jag så ”snubblade” över Sea to Summits Spark 3 till kraftigt reducerat pris var det bara att slå till.

Beträffande tält så känner väl de flesta till mitt äventyr i Sarek den gångna sommaren. Ett äventyr som kunde ha slutat illa på grund av ett allvarligt konstruktionsfel i det annars helt förträffliga ultralätta tältet Vaude Lizard GUL 1 p. Jag var verkligen supernöjd med det tältet tills det visade sig att fem dagars slitage räckte för att den bärande tältstolpen skulle gå igenom tältduken. Tack och lov hände det inte när jag låg i tältet 19 timmar på kallfjället med kulingvindar, hagel och regn. Den som är intresserad hittar storyn om tältet här. Det tält (Terra Nova Laser Photon 1) som låg som god tvåa på min lista i våras hittade jag – liksom tresäsongsäcken – under hösten till nedsatt pris (30%) och slog förstås till. Fram till den dagen har jag hunnit testa Hilleberg Enan och Nordisk Telemark 1 samt Terra Novas Laser Competition långt tidigare. Men allt sedan jag var och hälsade på Alexander ”Tailwind” Malmström i Nyköping då han även demonstrerade ett av sina tält av märket Tarptent har det tältet funnits i mitt bakhuvud, särskilt som jag inte var helt nöjd med Laser Photon tältet när det kommer till tänkta äventyr i potentiellt tuffare förhållanden i exempelvis den svenska fjällkedjan. Jag testade tältet ifråga under en tredagars havskajakpaddlingstur i höstas och första natten var lkum och det bildades ingen kondens alls. Andra natten föll temperaturen markant, ingen vind, luftgenomströmningen var lika med noll och det bildades grym kondens. Tro inte att man slipper kondens bara för att man har ett dubbelvävstält! Det är många faktorer som spelar in, yttre förhållanden liksom tältets konstruktion. Det viktigaste botmedlet mot kondens är god ventilation! Det sista du vill ha om du ska vara ute 5-10 dagar är fuktig utrustning och vänta en timma eller två för att tältet (förhoppningsvis) ska torka ur i vind eller sol. Ju mer jag tänkte på tältet (Tarptent Notch) som är tillverkat av det lilla amerikanska familjeföretaget Tarptent med grundaren och tillika ingenjören Henry Shires  i spetsen (se läsvärd artikel) blev jag alltmer övertygad om att detta sannolikt var tältet som kunde möta mina behov för längre äventyr i fjällen. Alexander är veterligen den enda återförsäljaren (www.bushcraftstore.se) av Tarptents tält i Norden (och troligen i hela Europa) så jag kollade med honom om jag kunde låna hans eget Tarptent Notch för att testa det under vinterförhållanden, vilket tacknämligt gick bra.

Så, lördagen den 3 december satte jag mig på bussen till Nyköping som tyvärr skulle vara framme först vid 10-snåret. Det skulle bli tight med tiden att komma fram vid dagsmålet Viggudden nere vid Bråviken innan mörkrets inbrott. Det fick bli den östra – och smått tråkiga – sträckningen av Sörmlandsleden (etapp 44-42 till Koppartorp). Färre stopp men utan stress. Ryggsäcken vägde in på 6,9 kg och jag ville verkligen testa ryggan i den utgångsvikt på 7-8 kg jag brukar ha inklusive mat för fem heldagar + lite nödproviant. Jag ska inte orda något om själva dagsetappen på fyra mil mer än att den är rätt tråkig fram till etapp 42, därefter blir det fin trixig stig genom vacker kuperad terräng och särskilt sträckan efter Koppartorp är väldigt naturskön. Jag fick ta några genvägar mot slutet och jag kom fram till Viggudden vid tresnåret och solen hade precis gått ner. Stilla och klart och det blev snabbt kyligare. La av mig ryggan i det fina skärmskyddet. Snabbt ombyte till torrt, tända en brasa i eldstaden och därefter sätta upp tältet.

Tarptent Notch
Det var bara att hitta en fin plats mellan skärmskyddet och klipporna intill havet. Rullade snabbt ut tältet, en tältpinne vardera vid fot- och huvudände och fälla ut de insydda kolfiberstavarna som bildade de triangulära kortändarna därefter i med första staven genom ”taknockens” ventilationshål och spänna linan med den tredje tältpinnen och så samma procedur på andra sidan tältet. Fyra tältpinnar! Justerade upp tältet med stavarna på 115 centimeters höjd och fäste tältgolvet i stavhandtagen med avsedd kardborrelösning och spände sedan linorna. Det var första gången jag slog upp detta tält och det tog max fem minuter, otroligt enkelt och smidigt. Tältet är förberett med spännlinefästen på vardera ”taknock” (se snöbilderna nedan) men jag hade inte några extra linor  med mig och det behövdes inte en lugn och stilla kväll och natt som denna. Blåste upp liggunderlaget och så in med sovsäcken på det. Luxiöst (ovant och fantastiskt skönt) med ett så rymligt tält, att bara kunna sitta med rak rygg och byta om till nattdressen kändes smått extravagant, med plats för kläder i huvudändan samt vid dörröppningarna. Två ingångar med väl tilltagen absider kändes också lyxigt, mat och kök på ena sidan och packning och skor på andra. Tro mig, jag var bra sugen på att krypa ner och bara mysa mig till sömns, men det var tyvärr alldeles för tidigt, fast kolsvart ute. Vacker stjärnklar himmel, någon minusgrad och svagt vågskvalp mot klipporna. Förflyttade mig till skärmskyddet och den härligt sprakande elden. Grillade fyra kabanosser som förrätt innan det blev viltgryta av mitt favorit matmärke Tre’ n Eat till huvudrätt. Funderade över livet och kom snart in i ett skönt kontemplativt flow, bara vara, utan så mycket tankar överhuvudtaget. Tiden förflöt. utan en tanke på tid.

161211b

Vid halvåtta var det i alla fall sängdags. Så härligt att få krypa ner i en puffig mysig dunsovsäck. Bara hålla tummarna för att jag inte skulle vakna under natten skakande av köld. Somnade någon gång innan nio med buffen neddragen över ögon och näsa. Det var kallt om nosen så den alltid lika multifunktionella buffen åkte på. Sov gott hela natten förutom två piss-sejourer. Det är åldern. Dunsäcken från Sea to Summit var härligt varm hela natten och jag hade inte bråttom att stiga upp på morgonen. Inte den minsta antydan till kondens trots kyla och vindlöst, men så är ju ventilationen outstanding. Avnjöt soluppgången med öppen absider. Gick snabbt att rulla upp både innertältsduken liksom yttertältet och fästa dem med de fastsydda resår- och kardborr-remmarna. Värmde gasolbehållaren i sovsäcken och sedan var det bara att fixa grötfrukost och kaffe i matlagningsabsidern. Det var en fantastiskt härlig morgon, om än kylslagen. Där och då var jag smått euforisk och visste direkt att detta tält verkligen var det tält jag så länge letat efter. Platonisk kärlek, eller vad? Det självklara valet för äventyr i fjällen där stavar är obligatorisk del i utrustningen. Smart konstruerat och genomtänkt tält. Det enkla är det svåra! Skulle det blåsa samt regna eller snöa sidledes är det bara att sänka stavarnas längd till 105 cm så att yttertältets nederkant når ett par centimeter ovanför marken (se snöbilder nedan). Man kan verkligen maximera ventilationen på flera sätt via öppningar i fot- och huvudänden, nederkanten på yttertältets öppningar går att låsa samtidigt som du justerar öppningen med dragkedjan, ventilationsöppningarna i vardera ”taknock” är alltid öppna.

161211c 161211d 161211e 161211f 161211g 161211h 161211i 161211j 161211k

Det enda initiala mecket är att sömmarna behöver tätas med silicon typ seamseal och då passar man på att även lägga ett gäng strängar på tältgolvet (vilket är fallet med många tält) så att inte liggunderlaget glider omkring, vilket kan vara enerverande vid minsta lutning.

Lite fakta i korthet: Tältet finns i två modeller där innertältet skiljer sig åt; den ena med väggar och tak i mesh/myggnät och den andra med sidoväggar i vindtät duk halvvägs upp. Väger 800g (mesh-modellen) + Black Diamond tredelade och justerbara kolfiberstavar 355g. Material; silnylon (30D siliconized ripstop nylons). Tältet räknas som 4-säsongstält och har bland annat använts av klättrare på Everest. Att fixa själv: täta sömmarna och fixa spännlinor (till ”taknockarna”) och två extra tältpinnar. Du kan även välja att bara använda yttertältet eller enbart innertältet. Reflekterande linor.

Båda modellerna säljs i Sverige av Alexander via hans www.bushcraftstore.se där du hittar fler bilder och videos på Notch.

Terra Nova Laser Photon 1p
Här följer några bilder på mitt nya Terra Nova tält som jag kommer att använda för rena sommaräventyr och löpäventyr i England när jag använder min Inov-8-rygga på 25 liter.

Lite fakta i korthet: 810g inklusive åtta rejälare tältpinnar (potatisstickorna till tältpinnar som kommer med tältet skulle jag aldrig våga använda i bergen eller i öppen terräng). Nyhet för 2016 års modell är ventilationsfönster i fot- och huvudände (både på ytter- och innertältet) samt rejälare golv. Detta tält är i jämförelse pillrigare att slå upp och spänna bra och det som tar tid är mittstången och kolfiberstolparna i fot- och huvudänden som man verkligen får ta i ordentligt för att få på plats, vilket är ett minus när ett tält ska slås upp snabbt under riktigt kassa förhållanden.

161211l 161211m 161211n 161211o 161211p

Sovsäcken
Jag har som sagt använt Sea to Summit Spark 2 under ett par år och varit riktigt nöjd med den men när temperaturen kryper ner mot nollan är det på gränsen varför jag kände att det var dags att skaffa en varmare lättviktssäck i dun. Jag hade tur i början av hösten och hittade en Sea to Summit Spark 3 till kraftigt reducerat pris. Den ska enligt specifikationen fungera bra en bit under nollan, men detta med vad för temperaturer en säck klarar är svårt, utan är bara ett riktmärke och sedan är det bara testa (innan man ger sig ut på äventyr i vildmark och obygd) då detta med temperatur även år en individuell faktor. Man kan tycka att det inte skiljer så väldigt mycket i vikt mellan de två dunsäckarna, 485g respektive 690g, men allt handlar inte bara om vikt utan lika mycket om packvolym. Jag kommer aldrig kunna använda Spark 3:an i min Inov-8-rygga på 25 liter medan den funkar perfekt att packa i min nya OMM Classic på 25 liter. Även mina två liggunderlag från Sea to Summit skiljer sig i vikt men framförallt i packvolym, Ultralight Regular (380g) och Ultralight Insulated Regular (460g) skiljer sig åt i storlek som synes på bilden. På äventyren där det finns en osäkerhetsfaktor vad gäller temperatur och snabba växlingar som till exempel i svenska fjällen kommer jag alltid att välja liggunderlaget med isolering, då jag vet hur kallt det andra faktiskt kan bli om marken är kall, bland annat beroende på markinversion.

161211r

OMM Classic 25 liter
Ryggsäcken ifråga väger relativt sett lite mer än min Inov-8-rygga på 25 liter och sina 430g. Som standard väger OMM-ryggan strax under 700g men med mina modifikationer med kompressionssnören och flaskhållare framtill på vardera axelrem uppgår vikten till 740g. Nu är det så att ryggan är utvecklad av engelska fellrunners för flerdagars löpäventyr i bergen och den har en rad finesser, bland annat ett liggunderlag som viks ihop och skjuts ner i ett fack intill ryggen. Tar man bort detta kommer man ner till en vikt på 550g. När jag testade ryggan för första gången på fyramilsturen mellan Nyköping och Viggudden satt ryggan superskönt, trots sju kilos packning, men det enda som inte var helt OK var just det relativt stumma ryggstycket, vilket med tiden var obekvämt då jag har en rygg med några utåtbuktande kotor. Inov-8-ryggan har jag lärt mig att packa efter min rygg och jag kommer att göra detsamma med OMM-ryggan och skippa liggunderlaget helt. Kommer fortsätta att testpacka och springa flerdagars med ryggan under vintern. Hursomhelst är den fantastiskt prisvärd! Gav 640 spänn för rygganpå Wiggle. Köper nog en till för att ha i reserv i framtiden. Så många fack och fickor och Tarptent-tältet passade perfekt i ytterfacket utanpå ryggan, vilket är grymt fördelaktigt i ruggigt väder: Tältet kan slås upp utan att man behöver öppna ryggan och rota runt bland utrustningen!

161211q

Nåväl, prylar är bara prylar, och någon prylfantast kommer jag aldrig bli men hållbar och mångfunktionell utrustning är något jag gillar och med hjälp av en skomakare kan man komma långt med sin utrustning!

På återseende /Niklas

Nov 102016
 

ingressDå har löpäventyren för nästa år tagit konkret form. Nåja, form och form, de är ju inte framkrystade med födslovärkar på något sätt. Att göra Wainwrights 214 toppar i Lake District var egentligen ett av huvudmålen detta år men på grund av bokarbete och allt som hör nystartad förlagsverksamhet till fanns inte den nödvändiga tiden för planering och noggrann förberedelse inför en sådan – på flera plan – grymt tuff utmaning. Löpäventyr i fjällen ha ju mer eller mindre blivit en tradition och längtan dit sitter djupt förankrad. Så, två veckor i Lake District och två veckor i fjällen gör fyra veckor. Återstod gjorde således en vecka tio dagar av min semester att fylla med någon skön löprelaterad utmaning. Tävlingarnas tid är förbi såvida det inte gäller något häftigt event bland bergen någonstans och över flera dagar där jag får valuta för pengarna. Nu är det några år sedan jag sprang i alperna och längtan dit har sakta smugit sig på, inte minst då jag snöat in på klättrarlitteratur om Eiger, Dolomiterna och Mont Blanc massivet. Till saken hör även att jag under några år velat springa UTMB-banan på 3-4 dagar och bara njuta av det mäktiga bergsmassivet. Sedan har den drygt två mil långa ridgen Hardergrat mellan Interlaken och Brienz Rothorn i Schweiz lockat förföriskt. Ja, och därmed var nästa års semester fylld med äventyr och förhoppningsvis får jag tillfälle att klämma in Höga Kusten leden över en långhelg. Sedan vet vi ju alla att vad som helst kan hända och att oförutsedda omständigheter ändrar planerna, på gott och ont. Men jag planerar och utgår ifrån att mina planer realiseras. Att äventyrsdrömmarna förverkligas, även om de sällan blir som planerat.

Wainwright i juni
Detta episka äventyr och tillika tuffa utmaning har länge varit en våt dröm att få genomföra! Nå, det handlar trots allt om en optimal totaldistans på 520 km och 36000 höjdmeter och som sagt 214 toppar. Självklart är jag inte så pass psykiskt instabil att jag tänkt mig slå Joss Naylors och Steve Birkinshaws rekord på 7 respektive 6 dagar, nä, utan bara checka av alla topparna i min takt på 10 dagar, men köra hardcore wild camp. Kommer att utgå från Birkinshaws upplägg av rutt och planeringen kommer att ta sin tid, men vintern är ju här.

wainwright

Alperna första veckan i augusti
Det blir flyg till Genève och tåg till Interlaken för att springa ridgen Hardergrat mellan Harderkulm och Brienz Rothorn (kolla in den helt fantastiska ridgen här). Förhoppningsvis bjuder vädergudarna på snabbt tillträde till ridgen. Om så är fallet blir det därefter en tur till Grindelwald och lite stiglöpning kring mäktiga Eiger. Sedan tillbaka till Genève och transport till Chamonix för att springa hela TMB (Trail Mont Blanc) med lite alternativa klättringar över fyra fem dagar. Självklart blir det fjäderlätt löprygga på 20 liter under hela alpäventyret.

Svenska fjällen två sista veckorna i augusti
En vecka är vigd åt Sarek och dess nordvästra del med delar av Padjelanta och sedan är planen en vecka på diverse stigar och obanat i västra delen av fjällen (mot norska gränsen) mellan Abisko och Ritsem. Vis från årets äventyr i Sarek, Stora Sjöfallet och Padjelanta är att jag bara ska planera för startpunkt och proviantering och sedan får det bli som det blir, väder och terräng får bestämma färdväg, distans och tempo. Jag lär mig något varje gång jag är i fjällen och med en stor portion ödmjukhet och kloka beslut kommer man långt. Självklart är det wild camping som gäller. Hoppas få med mig en god vän åtminstone ena veckan i Sarek.

sarek

I övrigt finns lösa planer på ett fell running läger i Lake District i april och ett soloäventyr på hela Höga Kusten leden en långhelg under sommaren. Den som lever får se. Men fram till våren nästa år är det sköna en- och flerdagarsäventyr på Sörmlandsleden som gäller och dedikerad backträning inför Wainwright.

Nä, nu ska jag njuta av Ian Corless fantastiska coffee table bok Running Beyond!

På återseende

/Niklas

corless

Sep 192016
 

00_a

Det är måndag och det har gått ett antal dagar sedan jag nådde fram till Kloten efter fem dagar och närmare 30 mil på Bergslagsleden. Kroppen och min sargade höger stortå har börjat återhämta sig, särskilt märkbart efter lördagsnatten med 11 timmars sammanhängande sömn. Det har tagit nästan lika lång tid att försöka rekonstruera fem dagars löpäventyr i ord och bild till något som kan kallas en story som det tog att springa leden. Förhoppningsvis en läsvärd story, trots omfånget

Att springa hela eller delar av Bergslagsleden har funnits i mina tankar under ett par års tid, men det finns så mycket vacker natur och många stigar som lockar förföriskt men tyvärr alldeles för lite semester för att möta dessa mina önskemål. Sedan behöver min kropp sin beskärda del av återhämtning och jag behöver ladda om mellan äventyren. Livets stigar är inte statiska och det blir inte alltid som man tänkt och planerat. Planen för sensommaren var ursprungligen att jag skulle springa den 83 mil långa Nordkalottleden under tre augustiveckor, men arbetet med Sörmlandsledsboken och separation gav inte mycket utrymme åt planering för det äventyret, så det var bara att skjuta det på framtiden. Jag flyttade därför en semestervecka till september istället då jag älskar just september, månaden mellan sommar och den annalkande hösten. Ofta en väldigt vacker månad med svalare luft men ändå en värmande sol. De två augustiveckorna i fjällen bjöd inte på så mycket löpning som jag hade hoppats på och jag längtade efter ett renodlat löpäventyr över flera dagar. Bergslagsleden dök givetvis upp som ett första alternativ. Bergslagsleden har ju varit på tapeten hela sommaren i och med att Johan Röjler och Peter Knoblach gjorde ett nytt försök att springa hela Bergslagsleden (de fick avbryta sitt försök 2015) och lyckades göra det på 4 dagar (85 timmar och 33 minuter) den 27-30 juni, se artikel i Närkes Allehanda. Inte nog med att de gjorde det på en grym rekordtid utan de samlade även in pengar via kampanjen Operation 28 till bistånds- och utvecklingsorganisationen Operation Mercy! En månad senare gav sig ett nytt litet gäng iväg för att försöka springa Bergslagsleden på fem dagar med full support. Av de startande lyckades Martin Kindgren och Markus Björnström med bedriften att ta sig hela vägen från Kloten till Stenkällegården på fem dagar (99 timmar och 47 minuter) den 27-31 juli!  Arrangemanget med ”Bergslagsleden på 5 dagar” är tänkt som ett återkommande event i mån av intresse, se evenemangets sida på Facebook. Sedan tidigare finns det ett känt genomförande av hela Bergslagsleden på fem dagar vilket Carl Modig stod för 2011 med sina 107 timmar.

00_b 00_c

Nå, jag var inte ute efter att slå något rekord utan hade som plan att springa hela leden utan någon support, det vill säga att ha med mig mat och energi för 5-6 dagar. Självförsörjande helt enkelt samt utrustning för övernattning i vindskydd eller under bar himmel. För mig handlar det främst om naturupplevelser, tystnad och att få springa på härliga nya stigar. Visst hade jag ett mål att försöka genomföra äventyret på fem dagar, men det var inte ett primärt mål, särskilt som jag inte visste om stigarna överlag var tekniska eller lättsprungna, vått eller torrt i markerna, kupering och väder. Många faktorer spelar in och det händer ofta oförutsedda saker på löpäventyr över flera dagar.

Planen var i alla fall att starta den 10 september och planeringen upptog en hel del tid från det att jag kom hem från äventyret i de svenska fjällen. En utmaning är att få till det rent logistiskt till och från Bergslagsleden. Kollade lokaltrafik och olika transportmöjligheter. Kopparberg trafikeras med tåg (Tågkompaniet) regelbundet typ en gång i timman och därifrån är det 25 kilometer till Kloten, dit man får ta sig antingen till fots eller med taxi. Men bara för att en led är uppdelad med numrerade etapper behöver man ju inte börja med nummer 1. Allt föll på plats när jag upptäckte att expressbussen Skaraborgaren mellan Stockholm och Lidköping stannar (på begäran) i Sörhamn längs väg 49 och bara två kilometer från Stenkällegården, där Bergslagsleden slutar (eller börjar om man så vill). Till råga på allt stannar bussen 10 minuter hemifrån i Eskilstuna! Bussen går tre gånger i veckan. Att försöka tajma in 11-bussen från Sörhamn till Eskilstuna skulle bara bli ett stressmoment så det var helt enkelt mycket smidigare att starta äventyret från Stenkällegården och springa norrut till Kloten. Att sedan ta sig från Kloten till Kopparberg fick bli en senare frågare. Jag utgår från att det mesta löser sig. Utmaning nummer två var att få ner all packning i min 24 liters Inov-8-rygga. Det blev tung packning för ett löpäventyr och packningen vägde in på totalt 8,830 kg (se packlista)! Av detta bestod 4,430 kg av mat och energi! Var det fråga om något slags äventyr i gastronomisk anda, eller? Nåja, packningen skulle hursomhelst bli lättare för varje mil och dag som avverkades och först efter tre dagar skulle packvikten vara mer komfortabel. Matupplägget var frukost (egen grötmix), lunch (pulvermos och torkat kött) och middag (frystorkat med extra couscous och olivolja) medan den mer specifika löpenergin mellan måltiderna bestod av snickers, nötmix, nötcréme och bars. Övernattningskitet bestod av sovsäck (Sea2Summit Spark II), liggunderlag (Sea2Summit UL insulated) och vattentätt sovsäcksöverdrag (ultralätta Moonlite från Terra Nova). Ombyte för natten, regnkläder, första förband, laddningsprylar, pannlampa och kök var förstås med i packningen. Målet var att använda vindskydden längs leden i möjligaste utsträckning. Behållaren med 100 gram gas räckte exakt till uppkok av vatten för frukost, lunch och middag i fem dagar (en lunch får dock räknas bort i och med buffén på Gillersklack), men jag fick i alla fall en andra kopp (ljummen) kaffe i Åbostugan innan gasen tog slut och transportlöpningen till Kopparberg tog vid.

När det gällde grovplanering av äventyret och påläsning om natur och kultur längs leden var den eminenta webbplatsen www.bergslagsleden.se ovärdelig och jag skrev ut de utmärkt formgivna etappbladen med information, sevärdheter och karta. Med dubbelsidig utskrift blev det således 17 A4-blad att ta med på färden. De avverkade etappbladen användes sedan på kvällarna när jag gjorde upp eld vid vindskydden.

På fredagen den 9 september kollade jag väderprognosen och det såg ut som det skulle bli soligt och riktigt varmt den kommande veckan. Plockade ur några plagg ur packningen och stoppade ner ytterligare en liten flaska med Xinix AguaCare, som är grymt drygt, snabbt, effektivt och smaklöst för att rena vatten. Dessutom utmärkt som sårdesinfektionsmedel. Numera finns Xinix att köpa på Apotea. Man är ju bortskämd med alla kallkällor längs Sörmlandsleden och på Bergslagsleden var det glesare mellan vattenkällorna samtidigt som det var väldigt torrt i markerna. Jag fyllde på med vatten i olika vattendrag och droppade i Xinix och klarade mig fint och utan magproblem, men hade alltid framförhållning när det gällde vattenpåfyllning.

00_g

Det drog ihop sig och jag ville bara komma iväg och det var som att någon höll mig i tyglarna särskilt som busschauffören Gunnar ringde till mig och berättade att det var tjock trafik i Stockholm och bussen skulle bli 40-50 minuter försenad. Han skulle ringa igen när de kommit förbi Södertälje. Snacka om service. Jag hade handlat kvällsmat och frukost eftersom jag hyrt en liten stuga på Stenkällegårdens camping. Skönt att få sova en riktig säng, äta en lugn frukost utan att egentligen behöva röra den till bristningsgränsen packade ryggan. Bussen kom och jag steg på. Två timmar senare steg jag av i Sörhamn. Det var mörkt, men vilken underbar kväll. Som en varm och härlig sommarkväll. Vandrade glad i själen vägen genom skumrasket till Stenkällegården. Nyckeln låg som avtalat i den blå brevlådan. Nu var det äventyr på gång! Äntligen!

00_d 00_e 00_f

Här följer så en dag-för-dag-story med ett urval foton från varje dag. Det svåra, ja, närmast en omöjlighet, är att minnas hela den slingrande färden och det är en fascinerande känsla eller snarare insikt när man är inne på dag fyra eller fem att första dagen känns så väldigt avlägsen. Så ofantligt många intryck, osorterade och ovärderade. Hela tiden denna fokuserade rörelse framåt, både fysiskt och mentalt. Inga tillbakablickar. Man blir nästan ett med stigen och det finns inget annat än här och nu. Jag hade 11-12 timmar per dag till förfogande att färdas på leden medan det var ljust. Fascinerande är att jag samtliga kvällar lyckades vara framme kring sju på kvällen för det planerade nattlägret. Detta för att hinna göra i ordning allt, tända en brasa i eldstaden, vaska av sig, se över skavanker, obligatorisk fotvård och laga mat innan det blev mörkt, strax efter åtta. Sedan vart det att njuta med en kopp te och låta sig hypnotiseras av en sprakande eld medan mörkret sänkte sig och gjorde tystnaden sällskap.

Dag 1 (10/8): Stenkällegården-Bäckelid, 62,76 km
160910aVäckarklockan på mobilen drog sina harpsträngar vid halvsex på lördag morgon. Sov gott hela natten. Bullade upp frukosten bestående av turkisk yoghurt, frukt, müsli, kaffe och en alptopp. Åt i lugn och ro medan solens strålande ljus började leta sig fram bland träden. Fixade till det sista i packningen. Låste dörren till stugan och la den tillsammans med pengar för boendet i den låsta brevlådan. Skön ljum temperatur och klarblå himmel. Överraskad men glad hörde jag ett par orrar som spelade. Har aldrig hört dem spela på hösten tidigare. La upp en blänkare på FB och stängde sedan ned alla appar och satte på flygplansläge. Hade bestämt mig för att koppla av och koppla bort yttervärlden så gott det gick (behövde dock kolla sms på kvällarna då min bror ligger på sjukhus).

Klockan 07:09 bar det så av på mitt sista stora äventyr för året. Full av förväntan och längtan efter det enkla i att bara springa, uppleva, äta och sova. Efter några hundra meters grusväg var jag uppslukad av skogen. Fin jämn stig rätt omgående och snart en pil med ordet ”utsikt”. Prövade lyckan, men det var inte så mycket till utsikt. Tillbaka till stigen och vidare norrut. Snart kom första spängerna. Jag log då de var klädda med fint metallnät, vilket gör dem halksäkra när det är blött. Blöta spänger är förenat med stor risk för otäcka vurpor, särskilt för löpare men även för vandrare. Metallnät på spängerna är något jag alltid önskat att de etappansvariga på Sörmlandsleden skulle införliva. Nå, det skulle visa sig att detta inte var genomgående för hela Bergslagsleden.

Trots nio kilo på ryggen flöt det på fint, men så är det ju alltid i början. Men ledens stigar var överraskande springvänliga och inte det minsta tekniska, utan jämna och fina. Det var en ljuvlig morgon. Skön temperatur men ändå med höstens friskhet och luften som fylldes av fåglarnas mer typiska höstläten. En del meståg hade redan bildats. Dubbel- och taltrastar hördes eller stöttes i stort sett hela tiden medan söta ekorrar noterades lite då och då. Plötsligt står ett fyrbent djur ett tjugotal meter framför mig, blickstilla och iakttar mig. Det tar några millisekunder innan hjärnan förstår att det är någon form av jaktspets till hund, inte en varg, tyvärr. Den hade sändare och var väluppfostrad och snäll. Den följde mig en bit innan en vissla ljöd genom skogen och den vände om. Strax därefter var jag inne i Tivedens nationalpark. Vilken natur! Gammelskog, mossa, frodiga sänkor och små sprickdalar med omgivande bergklackar. Härligt slingrande smal stig genom vackert storslagen natur. Tiveden går inte att beskriva utan måste upplevas, så enkelt är det. Hade gärna velat ta av på flera av slingorna in i nationalparken men visste att detta skulle kunna innebära ett par mil extra. Nä, jag beslöt mig för att njuta av leden genom parken och istället komma tillbaka en annan gång och bara springa i Tiveden ett par tre dagar.

Det var bara att följa stigen som var fortsatt löpvänlig. Visst fanns det tekniska partier men de var sällan långa utan handlade mer om passager. Stötte orrar lite här och var och plötsligt när jag kommer till en fuktig dalgång hör jag en sirlig och långdragen tunn vissling, stannar på stället och leendet breder ut sig: Järpe! Häftigt värre! Tänk att en hönsfågel kan ha ett så annorlunda läte som påminner mer om en småfågel typ kungsfågel eller trädkrypare. Den fortsatte med sin fina vissling och jag försökte lokaliserade den genom att sakta gå framåt men så slutande den tvärt och varken sågs eller hördes mer. Ny fågelart på min fågellöplista som med järpen nu ligger på 203 fågelarter.

Snart var jag framme i Tivedtorp och till min glädje hade kaffestugan öppet då en grupp var på besök där så det blev ett kort stopp för kaffe med påtår. Pratade en del med tjejen som arbetade där då hon var väldigt naturintresserad. Nåja, jag var ju inte på Bergslagsleden för att fika utan gav mig iväg på leden igen efter en påtår. Nu började det bli varmt och det blev en sträcka med grusväg. Med värmen vaknade även ett annat kryp till liv, älgflugan. Höst och värme = älgflugor! En och annan gör väl inget men när 3-4 stycken landar på en så fort man stannar till är väl måttligt charmerande. Faktum är att älgflugorna faktiskt höll mig igång och med facit i hand kan jag väl konstatera att det var två faktorer som gjorde att jag lyckades springa hela leden på fem dagar: överlag lättsprungna stigar och den rikliga förekomsten av älgflugor. Att jag sedan har det som krävs sett till fysik och ett fokuserat hjärta är en annan femma. Ibland får man oväntad pådrivande hjälp.

Nåväl, denna story var inte tänkt att bli en digital tegelsten utan mer en hint om själva leden och min upplevelse, inte en beskrivning av stigarna, leden och naturen in i minsta detalj. Guldkornen fanns här och där. Förutom Tivedens nationalpark var Kråksjöåsen dagens absoluta höjdpunkt. Så fantastiskt läckert att få springa på den relativt låga åsen som ringlade sig fram genom härligt gles skog och som kantades av stora flyttblock, myrar och sjöar. Där mötte jag även fyra kvinnliga vandrare som hejade glatt. Vid Kråksjön var en energidipp i antågande och det var läge för (en alldeles för sen) lunch vid vindskyddet intill stranden. Pulvermos och torkat kött. Därefter var det bara att mata på och njuta av stigen som ju också var självaste Munkastigen, vilket även syntes på träpilarna där Bergslagsledens symbol samsades med en svart figur som påminde om en korsning mellan Darth Vader och liemannen. En sak var uppenbar när jag började närma mig målet för dagen och det var – förutom övervägande lättsprungna stigar – att inslagen med skogs-, timmer- och grusvägar var väldigt frekventa. Inte helt i min smak men ett tydligt tecken på att de sammanhängande skogsarealerna är färre och knyts samman av leden via dessa rätt tråkiga vägar. Jag hade även hoppats på mycket mer natur av vildmarkskaraktär och den som jag fick uppleva fanns nästan uteslutande i naturreservaten. Men man ska komma ihåg att skiftningarna i natur och underlag längs leden blir än påtagligare när man springer jämfört med att vandra den. Få vandrare, om någon, avverkar sex mil om dagen och” övergångarna” blir därför inte lika många och tydliga. Jag svävar ut märker jag. Tillbaka till stigen. Inte långt kvar till vindskyddet i Bäckelid när jag plötsligt hör det prassla i den slyiga mossen till vänster om den spånglagda stigen. Jag stannar och spejar inåt grenverket och där står hon, orörlig och iakttar mig. Skogens drottning. Hon drar inte iväg, som de brukar i Sörmland. Hon bara står där och ser på mig. Jag vill inte göra något uthållighetstest utan börjar sakta gå därifrån, särskilt som jag märker att ett gäng älgflugor börjat kräla omkring på armar och ben.

Äntligen framme vid vindskyddet som ligger fint och nära en välsmakande kallkälla. Slänger av mig packningen och gör snabbt upp en eld i eldstaden. Bra att börja torka svettiga kläder innan jag packar upp övernattningsprylarna och börjar med maten. När jag tar av mig trailskjortan upptäcker jag till min bestörtning 20-30 älgflugor som krälar omkring innanför tyget och känner plötsligt en massa insektstassar på ryggen också. Huah! Nu var de plötsligt älglöss. För de fäller ju vingarna när de landat på sitt värddjur och krupit in under ”pälsen” som i mitt fall var en tunn röd trailskjorta. Fascinerande insekter. Till saken hör dock att jag aldrig under hela äventyret kände att jag blev biten. Jag viftade bort de jag kunde annars lät jag det bero. Bara att gilla läget annars kan man hålla sig hemma i betongen.

Det blev en mysig kväll med blå bands creamy pasta och en kopp te vid den sprakande elden. Kröp ner i sovsäcken vid halvtio. Det var varmt ute så det var skönt att ha armarna utanpå sovsäcken då varken mygg eller älgflugor hittade in i vindskyddet. Sov rätt bra, tror jag.

160910b 160910c 160910d 160910e 160910f 160910g 160910gg 160910h 160910i 160910j 160910k 160910l 160910m 160910n 160910o 160910p 160910q 160910r 160910s 160910t 160910u 160910v 160910w 160910x 160910y 160910z 160910zz 160910zzz 160910zzzz 160910zzzzz 160910zzzzzz 160910zzzzzzz 160910zzzzzzzz

 

Dag 2 (11/8): Bäckelid-Lilla Tväggelåten, 57,02 km
160911aVaknade vid sextiden. Upp och hoppa… eller nja, kröp ur säcken på alla fyra. Kroppen kändes dock helt OK. Första dagen är alltid värst för mig, innan kroppen så att säga kommer in i lunken och börjar förstå vad som är på gång. Lagade till min specialgröt och sippade på en stor kopp kaffe av espressokaraktär. Två ekorrar höll låda i granarna intill vindskyddet. Smorde in fötterna med NOK, tejpade ryggslutet och vallade skrevet med försvarets specialsalva. Packade ihop allt och kom iväg vid åttasnåret först. Lite väl sent, men det hade tack och lov mulnat på. Det började med riktigt fin stig genom Rankemossens naturreservat och leden snirklade sig längs Stora Rankemossens kant. Myrmarker är som vackrast under hösten när de börjar skifta i gult och ockra. Stötte flera orrar och totalt tre tjädrar bara på ett par kilometer. Vilken härlig start på dagen!

Det rullade på, som jag brukar säga. Fortsatt lättsprungna stigar. Hitintills inte alls så tekniska som stigarna på mina favoritsträckor längs Sörmlandsleden. Naturen skiftade från olika typer av skog till blandskog och kulturlandskap. På förmiddagen började det duggregna och det var faktiskt välkommet. När jag närmade mig Tryggeboda bestämde jag mig för att göra en avstickare till Limstensgruvorna (eller Limgruvorna som de kallas i folkmun) då de verkade synnerligen läckra. Och de var verkligen läckra och jag ångrar inte besöket trots den låååånga sega ”klättringen” uppför, som å andra sidan bjöd på skön utförslöpning på tillbakavägen. Avstickaren kostade dock en timma i tid räknat.

Väl i Sixtorp bestämde jag mig för att ta lunch (pulvermos och torkat kött igen, vad annars?) och inte vänta för länge som dagen innan. Denna andra dag var jag mer strukturerad och noggrann med energiintaget och så fortsatte det på resten av äventyret. Fick sedan aldrig fler dippar än de två jag hade på första dagen. Molnen sprack upp och det började blåsa, vilket var underbart skönt. Blåsten som även nådde ner i skogen minimerade även förekomsten av älgflugor som inte är alltför skickliga flygare. Leden efter Sixtorp bjöd glädjande nog på en del kuperad terräng och tekniska partier. Omväxling förnöjer, även om packningen fortfarande var kännbart tung och tryckte på mitt utbuktande kotparti ovanför svanken. Gjorde några ompackningar innan det kändes bra.

Den korta sträckan genom Båsbergens naturreservat var härligt prunkande och djungelliknande, synd bara att leden inte gick längre in i reservatet. Nästa höjdpunkt i dubbel bemärkelse var Lekhytte klint varifrån utsikten i eftermiddagsljuset var härligt. Lika härlig var den långa utförslöpan ned från klinten mot E18 innan det var dags för ännu en av dessa ”transportlöpningar” på grusväg och sedan asfalt. Snart nog var jag inne i skogen igen och fann mig gnetandes uppför mot Klunkhytteskans, ytterligare lite grusväg och så in i gles tallskog tills jag nådde dagens mål i form av vindskyddet vid tjärnen Lilla Tväggelåten. Återigen samma procedur med eld, klädtork, uppackning, matlagning, och en kopp te vid brasan. Härlig kväll vid tjärnen (med kroppsvaskning) och inte fullt lika många älglöss innanför trailskjortan denna kväll. Underbar tystnad och vackert vid tjärnen men det tog ett tag innan jag somnade då det var svårt att hitta en ställning som mina höfter och utsida lår tyckte var OK. Körde lite snabb massage och stretch, vilket hjälpte. Minns inga drömmar men sov gott.

160911b 160911c 160911d 160911e 160911f 160911g 160911h 160911i 160911j 160911k 160911l 160911m 160911n 160911o 160911p 160911q 160911r 160911s 160911t 160911u 160911v 160911w 160911x 160911y 160911z 160911zz 160911zzz 160911zzzz 160911zzzzz 160911zzzzzz 160911zzzzzzz

 

Dag 3 (12/8): Lilla Tväggelåten-Digerberget, 62,12 km
160912aHade ställt klockan på fem, men snoozade till halvsex. Specialgröt och kaffe. Alla springkläder torra. Samma insmorningsprocedur som tidigare och jag kom faktiskt iväg vid sjusnåret. Som jag nämnt tidigare var det väldigt torrt i markerna. Inga blöthål längs leden, många småbäckar var helt uttorkade och man kunde springa vid sidan om de flesta spänger. Däremot var det rejält med dagg varje natt så skor och strumpor blev snabbt blöta på morgonen och det tog några timmar innan daggen dunstat. Värst var det om leden gick över något hygge med meterhögt gräs då man blev genomsur från midjan och nedåt.

Gav mig som sagt av vid sjusnåret och ett härligt morgondis hängde i luften. Från start var det fin stig med spänger genom gammal, låg luftig tallskog som bottnade i en murrig matta av skvattram, pors, odon och blåbärsris. Sprang längs Stora Tväggelåten och kom så småningom in i naturreservatet Dunderklintarna med omfattande myrområden. Vackert med diset som hängde över Dammsjömossen och andra småmossar. Givetvis blev jag snabbt blöt om fötterna av allt daggvått gräs som hängde över spängerna. Merinoull i alla är men blöta merinostrumpor är ingen höjdare. De torkar ju aldrig och fuktiga fötter är aldrig bra i längden. De oblöta tankarna skingrades snabbt när två tre orrar hördes spela. Stannade till några minuter och slöt ögonen. Låtsades att det var vår, även om spelet inte är av samma intensitet med alla pyschanden och den häftiga ljudmattan av 20-30 spelande orrar. Här handlade det om solospelare men de bjöd ändå på ljuv glädje, särskilt som de numera är rätt ovanliga i Sörmland. Stötte även en tjäderhöna i reservatet och de brakar som vanligt genom skogen som vore de en pitbullterrier med vingar.

Efter en del medioker stiglöpning gick så leden in i Garphyttans nationalpark och därmed checkade jag av nationalpark nummer 18 på min svenska nationalparkslista, 11 kvar att beta av. Leden går inte genom hela den 108 hektar stora nationalparken utan går genom de högre partierna och naturen är väldigt varierad med mycket kulturbiotoper samt gammal barr- och blandskog där leden drar fram. Jag vart mest sugen på latte och en alptopp då stolpar och träd var dekorerade med alptoppsskyltar lite varstans. Sedan väntade grusvägslöpning till Suttareboda där jag tog ett litet break och fyllde på vatten. Jag kan redan här avslöja att från Suttareboda och kommande 34 kilometer fram till Mogetorp var stigarna duktigt tekniska med stenar och rötter, vilket sannolikt beror på att det är ett välbesökt område av vandrare, löpare, MTB:are och jag har sällan passerat ett område med så otroligt många MTB-spår. Stigarna är så väl använda och att mycket jordmån förr eller senare försvinner och kvar blir stenar och rötter. Inte mig emot eftersom packningen började bli lättare, men man kan inte springa omkring och tänka på annat.

I Björktjärn låg en gammal fin smålom medan nötskrikor härjade i strandskogen. Snart nådde jag Falkasjön och jag tog mig upp på Falkberget. Där träffade jag ett äldre par som satt och fikade i solen. Det blev ett kvartslångt samtal om löpning och mannen hade koll på de lokala förmågorna och var själv involverad i ledningen för en löptävling som nu i höst firade 40års-jubileum. Små möten som dessa i naturen gör en glad för man är där man vill vara allra helst och mest. Det är ju även i dessa skogstrakter som Bergslagsleden Ultra går av stapeln i september varje år. Några kilometer senare stod jag plötsligt vid bakverksdisken på Storstenshöjdens restaurang och café och dreglade över bakverken. Det blev bulle, kladdkaka och kaffe och samtal med tjejen i kassan. Det slutade med att hon tillkallade deras kommunikatör och vips blev det en intervju som med mitt godkännande skulle läggas ut på Ånnaboda Storstenshöjdens sociala mediakanaler. Fint ställe, trevliga människor och jag var rejält sugen på deras lunchbuffé som de höll på att duka fram, men jag hade inte tid att vänta. En annan gång.

Hade hoppats på att få sällskap av löparvännen Hasse Byrén som bor i Blankhult, 10 km längre fram på Bergslagsleden, men jag låg dessvärre före hans tidsschema eftersom han skulle vara hemma från jobbet först vid 16:45. Vid det laget skulle jag befinna mig ytterligare några mil norröver. Mitt mål för dagen var att nå Digerberget och övernatta i vindskyddet där.

Sträckan mellan Ånnaboda och Blankhult gjorde tydligen inte några djupgående intryck på mig för då skulle jag minnas mer av den, förutom att det var väldigt soligt och hett samt en del kulturhistoriska inslag. Det som jag däremot minns så väl var stigen efter Blankhult, som till en början bjöd på en lång svag utförslöpa för att senare slingra sig in i skogen och vidare, djupare in i en dal. Plötsligt befann jag mig i en dal, Trolldalen, som hämtad ur sagornas värld. Jag minns att jag gick igenom dalen. Ville inte springa, ville njuta. Alldeles hänförd med hängande haka. Den steniga stigen som gick där längs den porlande bäcken och de hiskligt höga mosstäckta branterna som reste sig på andra sidan. Det var nästan som en liten sagodal som världen där utanför aldrig någonsin vetat om. Spektakulär och magisk. Den absoluta höjdpunkten hitintills på löpäventyret! Resten av etappen upp till Mogetorp var väldigt fin med härligt varierad natur, inte minst innan Mogetorp, med djupt karvade och kurviga åformationer för att i nästa stund övergå i en fantastisk tallmo med vackert gles tallskog med höga stolta stammar.

I Mogetorp blev det lunch, ja, ni vet vid det här laget redan vad jag lagade till, eller hur? Tänk vad mycket ett stopp på 15-20 minuter och intag av ”riktig” mat gör för kropp och själ. Man kickar igång på nytt. Fortsättningen fram till Ramshyttan var väl rätt medioker medan sträckan därefter upp till Gamla Pershyttan var väldigt fin och stigen smal, slingrande och lättlöpt längs en lång grävd kanal och en fint sluttande gammal kyrkostig. Leden gjorde förstås ett kulturvarv inne i Pershyttan innan den slingrade sig upp i skogen och vidare mot Digerberget. Kom till slut fram till något slags friluftsområde med diverse småstugor och en stor central byggnad. Där upphörde markeringarna. Såg ett gäng ungar på sina MTB:s och en äldre snubbe (yngre än mig) som satt i en stol vid huvudbyggnaden. Joggade fram till honom för att höra med honom om han hade koll på markeringarna i området. Vi började prata och han pekade i riktningen där leden fortsätter mot Hammarby fast jag var mest intresserad av att hitta vindskyddet och plötsligt ser jag något som liknar ett vindskydd 50 meter bort. Går bort och inspekterar det och det måste vara det skabbigaste vindskyddet på hela Bergslagsleden, inget golv utan bara grus och sand. Hm, hur ofräscht som helst och jag vandrade tillbaka till killen som kom gåendes mot mig. Han sa: ”Du, det där vindskyddet är inte särskilt mysigt, men vi har en vallabod där borta, som är olåst, i den kan du bo i natt. Och så har du vatten runt hörnet.” Vallaboden visade sig vara helt OK. En liten stuga för mig själv med en liten trätrapp. Det visade sig att elljusspåret och andra motionsspår började nästan där och att folk passerade vallaboden på väg till och från bilparkeringen. Så under kvällen när jag lagade mat och drack mitt te blev det lite småpratande eller bara hejanden med traktens joggare. Trevligt!

Tredje dagen avklarad och drygt 18 mil stig och grus avverkade. Började kännas i kroppen. Samtidigt fanns en mental och fysisk ljusning i och med att packningen blivit avsevärt lättare och det såg sannerligen ut som att jag skulle kunna genomföra det hela på fem dagar. La upp planen för nästkommande dag. Svepte en halvliter vatten med resorb och släckte sedan pannlampan.

160912b 160912c 160912d 160912e 160912f 160912g 160912h 160912i 160912j 160912k 160912l 160912m 160912n 160912o 160912p 160912q 160912r 160912s 160912t 160912u 160912v 160912w 160912x 160912y 160912z 160912zz 160912zzz

 

Dag 4 (13/8): Digerberget-Rasbackstjärn, 64,28 km
160913aVaknade till tjugo i sex. Shit! Jag hade tydligen lyckats stänga av klockan som ringde vid fem. Trodde jag snoozat. Kände mig inte riktigt utsövd och när jag öppnade vallabodsdörren och erfor den jäkligt kvava varma luften visste jag intuitivt att detta skulle bli en skitdag. Men så är det med löpäventyr över flera dagar. Ingen dag är den andra lik beträffande humör, springkänsla och fysisk dagsform. Så är det bara och det är bara att göra det bästa av situationen. Skitdagar passerar de också.

Åt frukost. Tejpade ryggslutet och smorde in fötterna. Två blånaglar och blåsan under höger storttånagel punkterades. Slängde de illaluktande merinostrumporna i soptunnan och drog på mina favoritstrumpor av märket Drymax. Svepte en halv liter resorb. Packade ihop och gav mig av. Sträckan upp till Hammarby var medioker och dåligt markerad förutom den fina och välsmakande kallkällan. När jag kom ut på asfaltvägen strax innan Hammarby visade pilar åt höger och jag följde de orangea markeringarna längs vägen men sedan kom en T-korsning och markeringarna upphörde. Fick inte heller till det på kartan. Drog igång mobilen men täckningen vara nära noll och kartappen bara tuggade utan att något hände. Fortsatte på grusvägen mot rätt riktning i alla fall. Kom till en liten by intill Hammarbyån. Inga pilar men väl stolpar med orangea toppar åt höger. Nä, fel håll. Tick-tack-tick-tack. Tiden gick. Bestämde mig för att knacka på ett av husen. En tjej öppnade men var osäker och kunde inte ens peka ut var på kartan vi befann oss. Märkligt. Hon bad mig istället knacka på hos hennes far runt hörnet, vilket jag gjorde. En skön farbror som genast var med på noterna. Gammal löpare var han också. Han var närmare 80 och hade haft en stroke varför ena benet inte riktigt hängde med. Men han ville inte peka ut på kartan utan ville ta en promenad med mig och visa mig vart leden gick istället. Han berättade att många vandrare kommer fel därikring och irrar omkring. Vi började promenera och när vi gick bron över Hammarbyån föll vägarna och husen på plats för mig på kartan, men jag kunde bara inte vara så fräck och bara sticka iväg. Nä, promenad med Yngve, för så hette han, fick det bli. Det visade sig att han kom från Åker och att han 1956 byggde ett hus i Torshälla utanför Eskilstuna och bodde där med sin fru och deras barn fram till 1978, innan de sålde huset. En mycket dålig affär enligt honom själv. Haha, världen är bra liten, med tanke på att jag själv bodde i Torshälla i nästan 10 år (2006-2015). Till slut kom vi fram till leden. En försening på drygt en timma. Trist, men inte bortkastad tid på något sätt. Det var intressant att höra Yngve berätta om bygden och just Hammarbys historia. Möten man minns.

Sträckan upp mot Uskavi var bitvis väldigt vacker och bitvis rätt tråkig. Absolut vackrast var det mellan Storsjön och (strax innan) Södra Brunnsjön. Härlig orörd skog och på ett litet område strax norr om Storsjön räknade jag till åtta myrstackar, varav 5-6 riktigt stora! Häftigt! Sedan var det stigen längs Flymossen och Aborrtjärn som bjöd på väldigt fin natur med vildmarkskänsla. Det var fortfarande väldigt kvavt och jag svettades kopiöst. Varmt och helt vindstilla. Än värre blev det när leden gick i öppen dager längs med en otroligt tråkig kraftledningsgata. Efter Södra Brunnsjön blev stigen och skogen återigen fin och jag stötte två präktiga tjädertuppar av vilka jag kunde följa en bra bit där den flög genom skogen. Vilka kraftpaket de är och vackra dessutom. Träffade ett glatt äldre par som var ute på en dagsvandring på leden. När jag väl kom ner till Siggeboda bar leden återigen uppåt och snart därefter pekade pilen ned mot Uskavi och därifrån gick den sedan upp till nästan samma plats. En kilometer ner och upp. Vem fasen hade dragit den här delen av leden. Jag fortsatte grusvägen rakt och efter 50 meter kom jag på leden igen. Varmt som fasen och jag kände att jag svettats mycket mer i förhållande volymen vätska jag fått i mig. Det blev en lång utförslöpa till Usken och Mårdshytteviken där jag tänkte ta ett stopp för att fylla på vatten och äta lunch. Solen stekte och jag kände mig urlakad. Väl vid sjön och bord med sittplats i skuggan intill sjön pissade jag brunt. Inte bra! Men det är ju inte första gånger det händer och jag vet ju vad att göra. Tog ett dopp för att kyla ner mig. Drack en halvliter resorb, fixade mat, drack en halv liter vatten till och svalde en salttablett, softade i skuggan, drack ytterligare en halv liter vatten. Tog det lugnt i en timma innan jag gav mig av, men bestämde mig för att gå tre kilometer, förbi Garphyttan och springa därefter. En pisspaus längs vägen gav besked med kristallklart urin. Balansen återställd. Sträckan var bitvis trevlig men överlag medioker och de sista två kilometerna på grusväg längs Gränsjön till Nyberget var riktigt tråkig.

Etapp 3 tog vid. Tänk, etapp 3! Jag hade avverkat 14 etapper och över 24 mil so far. Om det varit en skitdag fram till Nyberget så bjöd den sakta nedgående solen, svalare luften och den helt fantastiska naturen fram till vindskyddet vid Rasbackstjärn på en magisk och minnesvärd avslutning. Även skitdagar kan sluta med guldkant! Från Nyberget bjöds det på fin smal stig och för första gången ställvis blöta passager. Härlig klättring upp och över Slöjdarkullen och sedan ringlande fin stig ner mot Kroktjärn därefter lite grusväg in leden bar iväg in och uppför längs Kindlahöjden. Euforin flödade. Naturen var trolsk och likheterna med Trolldalen utanför Blankhult var slående. Hänförelse inför naturens egen skönhet när den få vara och sköta sig själv! Kort därefter kom jag så fram till vindskyddet vid den vackra Rasbackstjärnen, som låg där stilla, blankt och mörk därunder. Det blev en magisk kväll vid eldens härd och vildmarkens tystnad. Inget annat betyder något, bara detta nu.

160913b 160913c 160913d 160913e 160913f 160913g 160913h 160913i 160913j 160913k 160913l 160913m 160913n 160913o 160913p 160913q 160913r 160913s 160913t 160913u

 

Dag 5 (14/8): Rasbackstjärn-Kloten, 51,60 km
160914a
Vaknade vid fem och älvdansen svepte sakta över tjärnen utanför vindskyddet. Gjorde snabbt upp en eld och fixade frukosten. Allt kändes bra utom min högra storttå som dunkade. Stackarn, värstingblåsan under nageln och sedan en stor blåsa under själva storttån. Tvättade rent med Xinix och tejpade sedan med Leukoplast. Nu jäklar var det bara att bita ihop, fokusera och ändå njuta. Målet var Kloten, såvida inte något helt oväntat inträffade typ ett intergalaktiskt krig, jordbävning eller en snygg hjärtattack mitt i glädjen under en härlig utförslöpa någonstans i vildmarken.

Kom iväg vid sju enligt plan. Skönt att komma iväg tidigt och springa i sval temperatur innan värmen slår till strax innan lunchtid. Det var en riktigt härlig septembermorgon. Sval med dis och dimma som hängde över skogen och sjönk ner genom trädkronorna samtidigt som solljuset trängde igenom och skapade en särskild lyster. Lägg sedan till ljudet av några spelande orrar och du kan snudda vid stämningens tunna trådar.

Givetvis blev jag snabbt blöt om fötterna och skorna då leden gick genom riktigt daggvåta gräsområden innan klättringen upp till Mackarsberg och tornet däruppe. Utsikten uppifrån tornet var fantastisk inte minst med tanke på ljuset i samverkan med den tunna morgondimman över hela skogsriket skapade en slags drömsk bild. Därefter var leden och löpningen rätt trist över gamla hyggen och meterhögt gräs som gjorde att jag var konstant blöt från midjan och ner. Kom fram till Stora Myggsjön. Hejade på en vandrade som övernattat i vindskyddet på höjden där. Resten av färden till Stjärnfors gav inte mycket till eufori men en sjungande rödhake och lövsångare i morgonsolen värmde så här på höstkanten. Strax innan Stjärnfors mötte jag tre glada gubbar som var ute på morgontur på leden. Det blev en kort pratstund innan vi fortsatte åt varsitt håll.

I Stjärnfors var det folktomt. Fyllde på med vatten ur sjön och droppade i Xinix i vardera flaska sedan vidare på stigen. Ingen anledning att såsa runt där. Sträckan upp till Finnhyttan och Olovsjön visade sig vara rätt fin och lättsprungen, inte minst mot slutet där leden gick över Finnshyttehedarna med vacker tallskog och läcker åslöpning. Därefter tog motlutet vid! Från Olovsjön och väg 63 bar leden uppåt, 153 m.ö.h till 406 och Gillersklack. I vanliga fall är det inga konster att promenera uppför en sådan höjdskillnad utslaget på 4-5 km, men stortån tog väldigt illa vid sig just vid gång uppför i fuktiga strumpor och skor. Väl uppe på höjden valde jag faktiskt att springa på grusvägen (!) parallellt med leden som gick över ett gammalt hygge. Jag ville inte få någon jävla pinne rakt in i höger stortå, så jag valde grusvägen till Finngruvorna och så på leden igen. Och när jag väl kom fram till Gillersklack efter ytterligare två kilometer och det visade sig att jag tajmat deras lunchbuffé, ja, då var glädjen stor. Ett lunchstopp på en timma, lufta fötterna och sedan iväg på grande-finale-etappen. Och vilken buffé! Suveränt salladsbord, två huvudrätter och så äppelsmulpaj med vaniljsås och så kaffe förstås, för 80 spänn! Jag tog fläskytterfilé i kantarellsås med klyftpotatis och skippade regnbågen. Så underbart med riktig mat och välsmakande dessutom. Pratade med kocken och berömde hans kokkonst. Stället verkade vara riktigt poppis som lunchställe och jag bjöd ju på lite att prata om där jag skitig, svettig, barfota och en och annan älglus krälande på arm och ben tassade runt bland läckerheterna. Blev två omgångar med äppelpaj och kaffe innan jag kände att det var dags att anträda den sista etappen, som skulle visa sig vara en väldigt vacker sträcka bortsett från några passager över gamla kalhyggen. Fin gammal skog som påminner om skogarna norröver, glesa, gamla och lågväxta granar med inslag av mossar och myrar. Det visade sig vara den blötaste sträckan på hela leden, nå, etapp 4-17 var inte blöta någonstans utöver morgondaggen.

Det var ljuvligt att få springa de sista 21 kilometerna genom fin natur, välfylld mage, glatt sinne och lätt hjärta, för snart var det över. Till och med höger stortå sjöng med i glädjelåten och tycktes lagt gnolandet och molandet åt sidan för stunden. Mötte en vandrare i mitten av sträckan, vilket blev den 13:e totalt. Passerade den fina idyllen Åbostugan, med forsen och myrmarkerna intill. Perfekt förlaga till en sagomålning. Märkligt, men de där två milen rullade på rätt snabbt eller de bara rullade på helt enkelt för plötsligt var jag framme vid Kloten. Otroligt skönt och… ja, som alltid med ett visst stänk av vemod. Men men, nu ville jag fira med kaffe och eventuellt något ätbart. Huset med kanot- och kajakuthyrning verkade öppet. Köpte på mig lite godsaker och ägarna fixade kaffe. Självklart blev det en pratstund paret innan jag satte mig vid ett bord i solen och njöt. Jaha, 30 mil, +7000 höjdmeter på fem dagar eller 105 timmar och 1 minut om man så vill. En av sex personer som någonsin (vad som känt är) sprungit hela Bergslagsleden på fem dagar eller mindre och jag är väl den enda som gjort det på fem dagar helt utan support.

Nähä, inga bussar eller friluftsmänniskor som skulle mot Kopparberg eller Fagersta. Äh, det är väl bara att springa de 25 km till järnvägsstationen i Kopparberg, fast inte nu på onsdagkvällen, då jag ändå inte skulle hinna hela vägen hem till Eskilstuna. Bestämde mig för att springa asfaltsvägen en halvmil mot Kopparberg för att sedan ta grusvägen in mot den fina Åbostugan och övernatta i den. Det blev en härlig kväll, natt och morgon vid Åbostugan och en porlande Sandåforsen intill. På torsdag morgon blev det 20 km otroligt tråkig asfaltslöpning till Kopparberg. Därifrån tåg till Örebro och sedan till Eskilstuna. Var hemma innan lunch, så det gick smidigt.

Kommer jag att springa Bergslagsleden igen? Inte hela i ett svep men jag kommer definitivt att återvända till Tivedens nationalpark för att uppleva stigarna där och så förstås det stora naturreservatet Kindla med så mycket sammanhängande vildmark att utforska och därifrån kan man ju sedan springa den finns sträckan ända till Kloten. Bergslagsleden bjöd tyvärr inte på den omfattning av vildmark som jag hoppats på och totalt sett var det alldeles för många partier med skogs- och grusväg. På det stora hela är det hursomhelst en riktigt härlig led och för vandrare tror jag att den är idealisk. Oftast bra uppmärkt och med många informationstavlor om sevärdheter, kultur och natur. Bortsett från vindskyddet i Digerberget så var alla jag passerade otroligt fina och det fanns yxa, såg och ved vid samtliga liksom vatten (kallkälla, kran eller sjö) och toa. Åt vilket håll ska man då springa? Springer du osupportad med packning skulle jag rekommendera att springa norrut med start från Stenkällegården då de mest krävande sträckorna återfinns på den norra halvan. Springer man utan packning (med support) är det smartast att börja vid Kloten och få de ”lättsprungna” stigarna på slutet när man är som tröttast.

Totalt observerade jag 69 fågelarter längs leden. Karaktärsarter för detta äventyr får nog anses vara nötskrika, dubbel- och taltrast som var numerärt talrikast. Särskilt roligt var det med så pass mycket orre och även spelande orrar fyra mornar medan tjäder sågs med flera exemplar fyra av fem dagar. Häftigast var annars järpe som blev art nummer 203 på min fågellöplista liksom en överflygande lappsparv på dag fem. Verkar även vara ett gott för stjärtmesen med många flockar och som ingick i flera så kallade meståg. Inte att förglömma är den goda förekomsten av hackspettar, särskilt spillkråka och större hackspett, men tyvärr ingen gråspett eller tretåig hackspett. Forsärlor noterades på ett flertalplatser med strömmande vatten. Ja, det var verkligen gott om fågel längs hela färden och även en hel del fågel som småsjunger fast det är höst, som vore det ett farväl och hopp om återseende nästa år.

Jag tror det var allt, men har säkert missat något…

160914b 160914c 160914d 160914e 160914f 160914g 160914h 160914i 160914j 160914k 160914l 160914m 160914n 160914o 160914p 160914q 160914r 160914s 160914t 160914u 160914v 160914w 160914x

Aug 302016
 

160830aWith the Vaude Lizard GUL 1P I was convinced that I had found the perfect ultralight tent for my running adventures in the wilderness and mountains of Sweden, Norway and UK but it turned out to be a big disappointment.

Finding an ultralight 3-season tent that fulfils my requirements isn’t easy and I have hastened slowly.  In my search I’ve tried tents from the brands Luxe Outdoor, Terra Nova and Nordisk, all with a weight of around a kilo or less. Last summer when I ran Padjelantaleden I used the Terra Nova Laser Competition 1 flysheet with an ultralight footprint from Terra Nova (no inner tent). Happy hour for the mosquitoes that easily got in but I had brought mosquito repellent so it was no problem really. Condensation was a bigger problem as the model doesn’t have any specific ventilation. In the nice weather I had throughout my stay in the mountains it was ok but I’ve tried the same combination in bad weather in Wales, although we were two in the tent at the time, and the condensation was horrible. A spacious one-man tents of 930g certainly, but somewhat tedious to pitch and I’ve never been really happy with the Terra Nova Laser Competition.

Since last summer I have been searching for a better tent and even glanced at tarptents too, but for adventures in the mountains I want to have a secure 3-season tent. A single-skin tarp doesn’t feel completely reliable in really crappy weather with strong winds, but I could be wrong. Finally, it was between three ultralight solo 3-season tents:

*Weighted by me with two extra pegs. Strange, but tents always seem to weigh more than stated in the specifications.

My choice was Vaude Lizard GUL and I ordered it at a good price (£ 355) from Amazon.co.uk. My friend Bernt Hedlund also ordered one but with a too short main/center pole. He had to send it back and get it replaced. Before my adventure in the real wilderness I pitched the tent a few times to check that everything was as it should and I slept in it a rainy night. It was water proof but there was a bit of condensation despite ventilation holes at the top and each end. I was thrilled with the comfort, the space in the inner tent and the space between the inner tent and flysheet at the entrance. Enough space for my needs. And the tent was very fast and easy to set up!

160830b

In August I went to the very north of Sweden for a 10 day adventure in the mountains of Sarek, Stora Sjöfallet and Padjelanta (see story here). Already the first and second night brought rain and some hail. The tent was up to the test and without any problems. I soon got the hang of how my routines and clothes changes worked in the tent that you can barely sit upright in. The tent floor turned out to be absolutely fantastic, no reason to acquire an additional footprint. No other lightweight tent I looked at come close to the 10,000 water column! The third night was an ordeal with snow and hard wind for 20 hours. It was no problem to use my Primus stove inside the tent though and I could cook myself tasteful meals while the snow fell outside. Because the snow was wet I had to hit the canvas in order to remove the snow that lay on and pressed down the screen from time to time. Apart from a little condensation the tent kept me dry and nor was there any problem to merge it wet and pitch it again three hours later. Impressive how fast the tent dried. The biggest test was one day later when I had to pitch the tent in an exposed spot high up on a mountain side in very strong winds with rain and hail. When it finally stopped raining 12 hours later the wind increased and I had to stay in the tent for a total of 19 hours! As the wind snatched and tore the tent I never got any sleep that night and I couldn’t cook either. I worried about the durability of the tent. Would it keep water proof? Would the main pole hold? Thankfully I had put a large stone on each of the eight pegs which kept the tent in place and it didn’t break. At five o’clock in the morning, I decided to wrap up in the cold harsh wind and go to a mountain cabin 15 kilometers away. I spent the next night there in the cabin, phew!

160830c

The next evening when I was pitching the tent the main pole suddenly went right through the fabric of the tent! I was first completely taken aback, then incredibly angry, and scared. What if this had happened in the middle of the night on the mountain in the fierce cold wind? This is an expensive 3-season tent and the fundamental main pole goes through the fabric after a total of seven nights, scandal! There fabric is enhanced where the poles of the head and foot end are but for the main pole there is no enhancement at all. Fortunately I managed to prop the tent with a walking pole for the rest of the journey since the weather turned nicer and the winds eased out.

160830d 160830e160830f

When I got home I contacted amazon.co.uk and told them what had happened and my disappointment. I made clear that I didn’t blame Amazon, or their dealer, as this simply is a serious construction error from Vaude! Amazon answered in two hours and offered me to return the tent with a full refund if Vaude didn’t leave a satisfying response. Amazons swift and positive replay was a great relief! I wrote an explicit e-mail with three photographs to Vaude, through their complaint form, and got an automatically generated response in both German and English language with a case number. Five days later I still haven’t heard anything more from Vaude and I added a disapproval message on their Facebook page. Today, six days later, I got an e-mail from Vaude. It’s amazing it toke them six days to produce the message as follows:

Dear Mr. Holmström,

thank youfor your Email.
Please contact your distributor in your country.
Have a look here: http://www.vaude.com/de-DE/Unternehmen/B2B/Internationale-Vertriebspartner/

Mit freundlichen Grüßen
Katrin Amaral

I then contacted Bios AB, which the Swedish agent for Vaude, and within half an hour I received an e-mail from Gabriel at Bios and soon after he even called me! That’s great service, but he told me that they usually just help Swedish retailers and items bought from them. However, he was indeed service minded and told me that he will contact Vaude in Germany and try to find a solution, but he couldn’t promise anything. I will give it one day more and see what they offer. If they would offer to pay the expenses of repair and reinforcement of the top of the tent I would be more than happy to keep this otherwise excellent tent, but Vaude’s nonchalance and total lack of customer satisfaction means that I don’t want to promote their brand nor keep the tent. I will probably buy a Nordisk Telemark ULW 1P for my future adventures.

Not surprisingly, the exact same thing (the main pole breaking through the fabric) happened to Daniel Roxvret during his epic Gröna-bandet-adventure a few weeks ago! And Bernt Hedlund (who had to have the main pole replaced) has only used the tent a few times and the fabric on top is already worn and it’s just a matter of time before the pole break through . Is it a design flaw or is it not? Anyone else experienced the same problem?

I do not recommend anyone to buy this tent, never ever!

/Niklas

Aug 222016
 

160808aVet inte riktigt hur jag ska slå an det nyligen upplevda äventyret i den svenska fjällvärlden. Tio heldagar (9-18 augusti) med allt vad man kan begära eller snarare förvänta sig på en färd genom vild och mäktig natur när vädrets makter tycks spela ut hela sitt register i kombination med bergens och dalgångarnas egna mikroklimatsystem. Det finns äventyr och så finns det äventyr. Detta äventyr som upplevdes inom tre nationalparker (Stora Sjöfallet, Sarek och Padjelanta) bjöd på ytterligheter ifråga om väder, mental prövning och glädje. Egentligen en perfekt mix kan tyckas, men det finns alltid en gräns någonstans för vad kropp och psyke orkar med, även om tid i sammanhanget är ett relativt begrepp. Jag har valt att dela upp denna story i två delar eftersom nämnda äventyr karaktäriserades av en inledande period av extremt skitväder med kyla, regn, snö och blåst för att tvärt övergå till en period med bästa tänkbara väder med klarblå himmel, svaga ljumma vindar och behaglig sommarvärme. Vädret gör skillnad, väldigt mycket skillnad!

Det blir inte alltid som man tänkt när man ger sig ut på äventyr i vildmarken, särskilt när det handlar om äventyr i fjällkedjan. Det är alltid väder och terräng som dikterar villkoren, tro aldrig något annat. En portion ödmjukhet och respekt är därför nödvändig liksom att vara följsamt uppmärksam på yttre omständigheter och skeenden. För min del började ”svårigheterna” redan dagarna innan jag satte mig på flyget till Gällivare. Jag kollade väderprognosen och även om både smhi och yr ändrade sina prognoser fram och tillbaka gick det inte att blunda för den intensiva kallfront och tillhörande djupa lågtryck som växte till sig ute över Atlanten på sin väg in över Skandinavien. Frågan var bara hur intensivt och långvarigt lågtrycket skulle bli? Jag har ju haft grymt flyt med vädret på mina äventyr i de fjällen de senaste två åren men sedan Wales i juni kändes det som jag hamnat i onåd hos vädergudarna. Nå, det handlade inte bara om vädret utan lika mycket om en längtan efter att bara ha semester och bara få vara. Jag hade inte hela mitt hjärta med mig inför det stundande äventyret och jag vet av erfarenhet att om man inte är helt taggad med längtan och ett förväntansfullt sug, ja, då blir allting så mycket jobbigare mentalt när det uppstår motgångar. Faktum är att jag faktiskt var nära att avbryta det hela innan äventyret ens startat. Jag kollade sista-minuten-flyg till England för äventyr i Wales eller Lake District istället, men nix, det fanns inga billiga alternativ. Samtidigt visste jag också att jag skulle ångra mig efter några dagars soft tillvaro om jag inte stack iväg till fjällen. På söndag eftermiddag den 7 augusti tog jag så tåget med katterna och packningen till mamma i Stockholm. I sista minuten kompletterade jag packningen med långa tights och min robustare regnjacka (OMM Kamleika Smock) liksom två fyraliters drygbags fastspända utanpå löpryggan, innehållande lätta (regn)kläder snabbt åtkomliga. De långa tightsen var guld värda hela första veckan!

Väl hos mamma, katterna installerade i kärleksfullt hem och mitt bohag för det stundande äventyret i en löprygga på 24 liter började så den efterlängtade längtan äntligen smyga sig på. Bara att löpa linan ut, även om det visade sig att linan skulle bli allt annat än rak och styv, men så är det med äventyr värda namnet.

8-14 augusti – The bad weather adventure

Måndag morgon. Bordade planet som lyfte två timmar försenat mot Gällivare. En ung kille slog sig ned i sätet bredvid mig med kommentaren ”Bra skoval!” och syftade på mina X-talon 212:or. Det visade sig att han var orienterare, så det blev naturligtvis snack om löpning och diverse äventyr till fjälls. Erik, som han hette, och hans kollega Sofie skulle upp och arbeta med hydrologiska mätningar och de gav mig vänligt skjuts in till Gällivare. Tacksamt eftersom det regnade och var snävt med tid i och med förseningen. Jag inhandlade gas på Team Sportia och ett par schyssta lätta stavar på Intersport. En snabb latte på Gällivares schysstaste fik (och restaurang), ”Alla tiders café”, var givet medan regnet strilade ner från gråtung himmel. En närmast fullpackad buss lämnade Gällivare station och tre timmar senare steg jag av vid Suorvadammen. Ingen annan, bara jag och det skulle dröja fyra dagar innan jag mötte en människa igen.

Hittade på stigen genom björkskogen på andra sidan dammen medan regnet strilade ner. Dock varmt i luften. Strax efter åtta på kvällen hittade jag en bra plats ovanför trädgränsen och slog snabbt upp tältet. Glad att jag haft på mig mina vattentäta, tunna och merinofodrade Sealskinz redan från start. Bytte om till min torra mysiga nattdress och kröp ner i dunsäcken. Regnet smattrade sövande mot tältduken. Vaknade vid sextiden på tisdag morgon. Tittade ut. Toktjock dimma. Somnade om. Vaknade vid nio. Kyligare, men sikten bra och inget regn. Lät tältet torka ur i vinden medan jag åt frukost.

Kom iväg någon gång efter tio och fortsatte min klättring och rundade så småningom berget Hállji för att ta av mot väst med sikte på Alep Skálariehppe, Gassaláhko-slätten och så ståtliga Áhkká. Frisk, kylig motvind med enstaka inslag av smattrande kornsnö. Det blev Haglöfs-hoodie och Berghaus-smocken samt långa tights och shorts redan från start. Denna sträcka över platån och slätten mot Áhkká genom Stora Sjöfallets nationalpark må se fin, slät och springvänlig ut på kartan, men visade sig vara närmast omöjlig att springa med åtta kilo på ryggen. Otroligt stenig hedmark eller bara långa partier med blockterräng eller stenfält och mitt i allt detta sänkor, kullar, vattendrag och småsjöar. Det blev mest snabbmarsch med inslag av jogg i motvinden. Längs med Sarektjåhkkå-massivet drog hela tiden moln med långa draperade släp av snö. Slog upp tältet runt sjutiden på kvällen sydväst om Stuor Stuodak. Kallt med bara ett par plusgrader men uppehåll. Återigen en natt med regnsmatter och inslag av hagel. Tog sovmorgon och solen lyckades tränga igenom till och från. Sen start igen då jag lät tältet torka ur i vinden och solen. En kylig dag med kall sydväst(mot)vind men i stort sett uppehåll och en hel del sol. Áhkkás toppar låg dock inbäddade i moln, såsom oftast är fallet. Täta draperier av snö släpade längs den kloka gummans sluttningar. Vaknade ur min betraktelse när en sms-signal bröt genom vindsuset. Täckning på den lilla Nokia-mobilen med Telia-abonnemang. Ett mess från Kerstin, min livlina via sms på detta äventyr när täckning fanns. Satte mig i lä av en sten i solskenet och skrev ett svar på gammal hederligt tidskrävande vis på en knapptelefon, men jag hade ju inte bråttom. Jag låg redan efter i tidsschemat och hade bestämt mig för att ta det som det kom utifrån terräng och väder. Jag var inte där för att försöka hålla en storslagen och härligt naiv plan. Jag var där för att uppleva och i möjligaste mån njuta!

Jag beslöt mig för att skippa en topptur upp till Áhkkás Nordosttopp, då det inte är toppturen i sig som är intressant, utan jag vill ha vyn som erbjuds från toppen. Jag skulle ju förhoppningsvis återkomma till området i slutet av äventyret. Jag kom istället på mig själv, ständigt sneglande med trånfylld blick mot Sarektjåhkkås höga molnfria kungakrona. Ställde in det mentala siktet på ett försök på massivets Nordtopp och satte av söderut mot Suottasjtjåhkkå och glaciären Suottasjjiegna. Ju närmare jag kom blev jag medveten om att jag hittat ett nytt favoritberg. Sedan tidigare är Tjahkelij (mitt emot Skierffe i nedre Rapadalen) mitt favoritberg, men nu hade Niják seglat upp som en lika klar favorit. Dess grymma nordsida och det fristående bergets form påminde om Eigers nordsida, fast i miniatyr. Fråga mig inte varför dessa två berg (liksom ett par i England) tilltalar mig så mycket att jag kallar dem ”mina favoritberg”. Det bara är så och jag vet inte varför, men de berör mitt inre på något härligt primitivt sätt. Och de båda gör mig glad inombords!

Min färd fortsatte längs Sareklåpptå med glaciärerna, jokkarna och topparna på höger hand. Det var läckert ljus med molnen och glaciärernas blåvita lyster. Många fotosessions blev det. Snart nog började min klättring upp mot Sarektjåhkkås Nordtopp. Från 14-1500m var det en hel del nysnö och minusgrader, men nästan helt vindstilla. Stötte en flock fjällripor på den branta sluttningen med blocksten av olika format och storlek. Tro mig, det var helt fantastiskt att komma upp på 2000 meters höjd och anträda den sista snöklädda passagen upp till toppen på 2056 meter.  Väl uppe på Nordtoppen blev jag varse den fantastiska kronan av de fyra 2000m-topparna (Nord-, Stor-, Syd och Bucht-toppen). Själva Stortoppen höjde sig skräckinjagande och närmast ointaglig från där jag stod. Jag visste att jag aldrig någonsin skulle försöka mig på den toppen. Aldrig. Nordtoppen på 2056m dög alldeles utmärkt för mig och vilka vyer. Det syntes att det snöat en hel del på höjderna i hela norra Sarek de senaste dagarna. Alla berg var pudrade i vitt och känslan var vinterlik, inte alls augusti, sommar eller ens Sverige. Och så tyst. Ingen vind. Händer och fötter som frös, men hjärtat slog varmt och ögonen glittrade lyckligt. Dags att tänka på nedfärden som i snötäckt blockstensterräng tar längre tid än man oftast tror. Klockan var ändå halvsju på kvällen. Väldigt vacker kväll med rödfärgade moln i väster och plötsligt kom en gammal kungsörn flygande genom passet och västerut mot de röda molnen. Vilken avslutning på dagen och den magnifika toppturen! Jag slog läger nere vid basen av en fin knalle på 1250m höjd med härlig utsikt ner mot Guhkesvágge. Placerade tältet för bästa vinkeln för en vacker tänkt soluppgång. Gick ner till bäcken för att hämta vatten för natten och frukosten och mitt bland gräs och sten ser jag en ärgad renklocka (som ledarhärken har) ligga där på marken. Vad är sannolikheten att hitta en renklocka i Sareks oändliga stenhav? Jag åt en god middag och vid åtta hade jag krupit ner i en gosig sovsäck, lyckligt ovetande om att jag skulle få stanna där i drygt 20 timmar. En halvtimma efter att jag krupit ner i säcken gav tältduken ifrån sig ljud. Jaha, regn nu igen… men det var något som inte stämde. Ljudet var inte lika taktfast och smattrande som regn utan mer oregelbundet, mjukare ”fluff, fluff-fluff, fluff” liksom. Tittade ut. Vinden hade ökat markant och drev ett intensivt snöfall framför sig genom passet och vidare ner i dalen. ”Jahapp, OK, var bara det som fattades, stora feta blöta snöflingor som tynger ner tältet. Får se hur det här går…” var tankegången. Bara att sova och hoppas på att det går över snabbt. Man tappar lite av tidsuppfattningen i situationer som denna och när man sover i tält när det blåser, snöar eller regnar. Man vaknar upp, somnar om, drömmer, vaknar, somnar om vartannat. Blir aldrig någon djupsömn, utan snarare något meditativt och dvalliknande över den sarkofagliknande tillvaron. Tur att jag inte har klaustrofobi eller har anlag för liggsår. Tittade bara på klockan någon gång då och då. Åt lite, sov lite, messade till Kerstin och fick några peppande mess tillbaka. Hade det varmt och gott i tältet. Kunde laga mat i absidern utan problem. Var ute en gång på 20 timmar för att snabbt hämta vatten i bäcken intill. Pissade, ja, det gjorde jag i kokkärlet hukandes på knä som en hund i tältet. Nöden har ingen lag. Var bara att vaska ur med snö. Mat hade jag för flera dagar och eftersom jag inte visste hur omfattande snöovädret var fanns ingen anledning att packa ihop i kall blötsnö, bli nedkyld och kanske inte hitta någon plats att slå upp tältet längre ner i dalen. Jag bestämde mig för att vänta tills det blev uppehåll. Det dröjde, ja, det dröjde till strax efter fyra på torsdag eftermiddag. Messade då Kerstin snabbt ”att jag packar ihop beger mig österut mot Ähpar till”. Det blev ett par fantastiskt fina och sköna timmar på kvällen längs Guhkesvágge fram till en fin rished norr om Bierikjávrre. Och äntligen en natt utan vind eller smatter mot tältduken!

Oj, jag skriver och skriver, men liksom färden genom fjällvärlden går det långsamt framåt. Får summera bättre och avhandla de intressanta delarna.

Vaknade upp i en kylslagen vacker dal med en värmande sol som lyckades hitta luckor i molnen. Frukost till ljungpiparens vemodiga vissling och med hela fantastiska Ähpar-massivet framför mig. Inga ridge-klättringar denna gång. Alla kammar var snöklädda och jag låg efter i tidsschemat och hade bara mat för en heldag och nödproviant för ytterligare två dagar kvar. Det var en bit till Kvikkjokk fjällstation där ett paket med fem dagars mat och lite till låg och väntade på mig. Bestämde mig för att köra Rapadalen söderut ner till Aktse. Och för första gången fanns en stig och jag kunde springa rätt långa sträckor men hamnade lite för långt ner vid Sjielmágiedde innan jag kom på stigen mot passet Snávvávágge och väl däruppe var det vackert och springvänligt. Här mötte jag de första människorna. Först två som kurade i en grop och sedan tre som vandrade söderut. Stannade och hade ett trevligt samtal med en tjej och kille. Hejade längre fram på ytterligare två som satt i lä bakom en klippa och fikade. På vägen ner från passet iakttog jag fyra personer som höll på att slå upp ett stort tarp. Märkligt, inte sett en människa på fyra dagar men plötsligt dök de upp lite här och där kring Snávvá. Utförslöpan ned mot Rapadalen var grymt läcker och omöjligt att hålla igen. Glädje! Löpglädje! Stigen fortsatte fint genom djungeln av björkskog men snart blev det tätare mellan sumphålen, snårigare, steniga partier och vad, vilket förstörde rytmen. Ömsom löpning, ömsom vandring i rask fart. Denna typ av djungelträsklöpning blir rätt tröttsam i längden och särskilt avsaknaden av vyer blir påtaglig efter många timmar. Det blev nattläger vid en jokkarna nedanför Buovdavárásj i vackert solnedgångsljus.

Klockan fyra på lördagsmorgon vaknade jag av att regnet smattrade mot tältduken. Suck! Lika bra att stiga upp och få det regnblöta djungelträsket avklarat och komma till Aktse så fort som möjligt. Många äro stigarna och vaden längs nedre Rapadalen och jag fick nog när jag hamnade ute på en myr med vatten upp till grenen och till råga på allt kom det in vatten under regnbyxorna och så innanför sealskinz-strumporna. Inte bra att få in vatten i strumporna! Blev så förbannat trött på den grönskande djungeln och tog sikte mot en ravin längs sidan av berget Ridok för att komma upp på kalfjället. En mödosam klättring med blöta kalla fötter. När jag väl kom upp såg jag Skierffe på håll och tänkte mig en lov bland de mjukt rundade topparna. Regn med inslag av hagel och hård kall sned motvind från nordost var absolut sämsta tänkbara förutsättning. Vad kunde det var till Aktse? En mil? 15 km? Jag höll för mycket åt norr och kroppen började kylas ner, särskilt mina redan kalla fötter och i de vattenfyllda strumporna. Av erfarenhet av tuffa bergstävlingar i Engelska bergen vet jag hur snabbt man blir nedkyld under dessa förhållanden i hård kall vind. Klockan var runt tio på förmiddagen då jag hittade en plats mellan Suorkitjåhkkå och Niehter och snabbt beslöt mig för att slå upp tältet. Snabbt in i tältet, ombyte till torrt och ner i sovsäcken. Det tog mig en timma att få igång fötterna! Hade plötsligt täckning där på kalfjället. Nå, en pinne räcker för att skicka sms. Jag trodde på ett snart uppehåll och ville inte oroa Kerstin i onödan och meddelade att jag var i Aktse. Fick även värmande sms från Bernt (Hedlund). Men något uppehåll blev det inte! Det slutade regna först klockan tio på kvällen och då ökade vindstyrkan än mer. Jag vågade inte använda gasolköket då vinden hela tiden drog och slet i tältet. Jag åt nötter, snickers och drack olivolja. Matmässigt hade jag lite torkat kött och 1 ½ påse potatismospulver kvar. Jag fick i mig en påse mospulver i två omgångar under kvällen. Sked för sked med pulver in i munnen och som sköljdes ner med kallt vatten. Nöden har ingen lag. Kroppen behöver energi. Det blev inte mycket sömn den natten. Orolig om tältet skulle hålla. Jag hade ändå varit så pass klar i huvudet att jag placerat en stor sten på samtliga tältpinnar när jag slog upp tältet. Och hade en liten bäck tre meter från tältet. Denna gång blev det 19 timmar i tältet, men denna gång var situationen inte så rofylld utan mest obehaglig och stundtals med ett sting av rädsla. Tältet är det absolut viktigaste skyddet av allt i ens utrustning. Skulle det packa ihop så blir det fan inte roligt. Den vilda vinden med kastbyar över kalfjällsnatten höll min hjärna i ett krampaktigt grepp. Klockan fem på söndag morgon tittade jag ut: molnen hade tagit höjd men den hårda råkalla nordanvinden bestod och bet i kinderna. Tältet höll! Det var bara att lägga upp en plan och satsa allt på ett kort. Räknade ut att jag var runt 15 km från Aktse. Behöll mitt torra underställ och mina torra strumpor som jag omslöt med tunna plastpåsar jag hade med mig och nu fick jag nytta av min Kamleika-smock som gott vindskydd. Packade ihop allt snabbt och var snart i rörelse men utan att stressa. När jag väl passerat toppen av Gierdogiesjtjåhkkå, fått upp värmen, såg solens strålar sila ner genom molnen i öster och hade Skierffe framför mig, ja, då visste jag att det var lugnt. Känslan var överväldigande! Firade med min sista nötcréme. Där och då var jag mentalt slut och utpumpad. Kände bara ”Nu får det räcka för denna gång! Till Aktse, sedan Salto och därifrån till Gällivare och tåget hem. Hem till tryggheten, värmen och civilisationen.” Men självklart ville jag ju upp på Skierffe först. Tredje gången och tredje året på rad. Lite av en tradition. Väl nere i Aktse runt tio-snåret på förmiddagen hade de flesta lämnat stugorna och jag tog in i den gamla fina stugan. Den sköna värmen från de som tacksamt eldat i kaminen på morgonen var som en skänk från ovan! Som jag njöt! Handlade godsaker i den lilla shopen och eldade på i kaminen. Hängde alla kläder på tork. Åt Bullens korv och potatismos, några koppar kaffe med fötterna intill kaminen och sedan en tupplur på det. Det var väderomslag på gång och jag hade fått ett par mess från Bernt som övertygade mig om att det SKA bli fint väder nu. Håll ut Niklas, lät han liksom hälsa! Och vilken fantastisk eftermiddag och kväll det blev där i Aktse och i stugan. Umgicks och pratade med två sköna tyskar, Lukas och Georg, som vandrat 14 dagar genom Sarek och varit häruppe ett flertal gånger. Jag tog en kvällspromenad uppåt höjden för att få täckning och kunna messa Kerstin och Bernt. Hade närkontakt med både lavskrikor och lappmes. Jag repade nytt mod och en ny plan tog form. Inte skulle jag åka hem inte. Hur hade den absurda och befängda tanken fått fäste i mitt huvud? Jag hade fått min beskärda del av mental prövning och däruppe på höjden med solen som sakta sänkte sig ned bakom Skierffe bestämde jag mig för att fortsätta och att bara njuta av de resterande dagarna!

160808b 160808c 160808d 160808e 160808f 160808g 160808h 160808i 160808j 160808k 160808l 160808m 160808n 160808o 160808p 160808q 160808r 160808s 160808t 160808u 160808v 160808x 160808y 160808yy 160808yyy 160808yyyy 160808yyyyy 160808yyyyyy 160808yyyyyyy 160808yyyyyyyy 160808yyyyyyyyyy 160808z 160808zz 160808zzz 160808zzzz 160808zzzzz 160808zzzzzzz 160808zzzzzzzz 160808zzzzzzzzz 160808zzzzzzzzzz 160808zzzzzzzzzzz 160808zzzzzzzzzzzz 160808zzzzzzzzzzzzz 160808zzzzzzzzzzzzzz 160808zzzzzzzzzzzzzzz 160808zzzzzzzzzzzzzzzz 160808zzzzzzzzzzzzzzzzz 160808zzzzzzzzzzzzzzzzzz

 

15-18 augusti – The good weather adventure

160815aMåndag morgon. Vaknade klockan sex i en skön säng. Huh, vilken plågsam och till synes ändlös mardröm jag vaknade ur! Insnöad, inregnad, kokkärlspissoar, pulvermos upp över öronen, fötter som kylklampar, glödande regnsmatter och tiden som fastnat i ett slags vakuum. Jag vred på mig och tittade ut genom fönstret. Klarblå himmel! Jag andades ut och log.

Jag var först upp i stugan. Eldade på i kaminen och började fixa min frukost och packa ryggan. Gick ut på trappen. Laitaure låg spegelblank och temperaturen var behaglig. Bestämde mig för att det fick bli kortbyxor denna första sommardag på mitt äventyr. Jag tog farväl av tyskarna och ett par coola fransmän. Kände mig som pånyttfödd där jag dansade fram längs Kungsledsstigen över Njunjes mot båtplatsen Svijnne för båtturen över Sitojaure. Det är vackert däruppe på kalfjället, renarna, lappsparvarna, ljungpiparna, stigen, som slutligen faller och slingrar sig ner mot Ultevis fjällurskog, dess gamla björkar och de insprängda myrarna. Löpglädje att äntligen få springa med uräten lätt ryggsäck och klarblå himmel ovan. Den kalla nordanvinden hade ersatts av en ljum fläktande vind. Tajmade in båten bra och hann prata med ett par trevliga vandrare innan Anna tog oss över till andra sidan Sitojaure. Därifrån var det bara att njuta och tassa på de två milen till fjällstationen i Saltoluokta. Jag kom vältajmat till lunchen och hann prata med några snubbar som var intresserade av min minimalistiska packning. Det var välkommet med god vällagad mat: en krämig morotssoppa och en delikat rödingröra och så efterlängtad sallad. Blev några omtag, förstås. Medan jag satt där och njöt av en kaffe kom en tjej fram: ”Visst var det du som var i Abisko vid den här tiden för två år sedan? Du hade sprungit hela Kungsleden” Letade i minnet och så föll bitarna på plats. Vi delade rum ett par dagar på fjällstationen och hade flera trevliga samtal. Nu hade hon sin bror med sig och det slutade med att jag fick hjälpa honom med ett upplägg på fem dagar längs Kungsleden. Alltid kul att kunna vara till hjälp, även om jag rekommenderade Padjelantaleden framför Kungsleden.

Efter mat, sociala medier, messande, dusch och en skön bastu var det dags att ta 16:20-båten över till Kebnats. Med på båten fanns Mats Jacobsson (se hans vandringsäventyr 2015) med sin goa hund. Han hade weekendsemestrat på Salto och var nu på väg till Ritsems fjällstation där han arbetar som platschef denna säsong. Vi hade ett trevligt samtal som kretsade kring fjällen, löpning, utrustning och möten med människor. Han erbjöd vänligen skjuts upp till Ritsem, men jag hade stämt möte med Bernt (Hedlund) och Lise (Bjerklöv). Mycket riktigt, där på bryggan stod en glad Bernt och vinkade. Det blev en trevlig eftermiddag på bussen och kväll på fjällstationen i Ritsem. Att få vara i Lises och Bernts sällskap gjorde mig väldigt glad och jag blev all tmer taggad för nya äventyr! På fjällstationen stötte jag även ihop med Max (Själin) som sprang Western States 100 miles tidigare i somras. Han jobbade extra som stugvärd och slog sig ner hos oss när han gick av vid åtta på kvällen. Skön kille, som liksom Mats kör sitt eget race. Jag fick bland annat bra information om den snabbaste eller minst mödosammaste vägen upp till Áhkkás Nordost- och Stortopp. Runt nio var det dags för mig att runda av och ta mig ner till båtplatsen och slå upp tältet för en natts sömn medan Bernt och Lise sov på stationen. Kvällen var vacker med vy över Ahkkajaure mot Lapplands drottning där på andra sidan. Där och då gjorde jag en skrämmande upptäckt och det var att tyget i toppen på tältet, där den bärande tältstolpen slutar, i stort sett var helt söndernött! Och strax därefter gick stolpen genom tyget! Skandal! Det ständiga vajandet den blåsiga natten och friktionen mellan stolpe och tyg hade uppenbarligen nött sönder tyget. Tänk om detta hade hänt mitt i natten på kalfjället?! Hela tältets bärighet bygger ju på denna enda mittstolpe. Hur fan kan man konstruera ett tält utan att förstärka tyget med kraftig nylon eller liknande i toppen (vilket de gjort för stolparna vid fot- och huvudändan). Har nu skrivit ett långt mail till Vaude och begärt kompensation. Jag kommer att behålla tältet, då jag förutom detta allvarliga är supernöjd med tältet. Kommer att lämna in det hos Tältcentralen i Stockholm så får de förstärka och laga tyget. Tack och lov fungerade det bra att stötta upp toppen med en av stavarna resten av tiden!

Vaknade på tisdag morgon med en aningen sur min. Bernt och smhi hade lovat sol och klarblå himmel, men som nu täcktes av ett högt tunt molntäcke. Áhkkás toppar var inbäddade i moln. Hon är nyckfull hon, Lapplands drottning. Hon bjuder in till topptur när hon behagar. Tillsammans med Bernt och Lise åkte vi tidiga båten över till Änonjálmme och vi började med en härlig frukost med kaffe, glödkakor, ost och rökt sikt på det samiska Kerstins Café. Kerstin visade sig vara en go liten Áhkká, det vill säga en klok liten gumma. Vi njöt av varandras sällskap och mös nära den sprakande elden. Vilken fantastisk start på dagen. Här skiljdes så våra vägar. Nu väntade Padjelantaledens underbara stigar som jag ville springa medan Bernt och Lise skulle vandra in i Ruohtesvágge och sedan Guophervágge tillbaka. Eftersom Áhkká var insvept i moln siktade jag in mig på Ruohtesvágge och bergskammarna där. Vilken fröjd det var att få springa på Padjelantaledens stigar med den omkringliggande naturens böljande landskap. För mig är detta himmelriket som stiglöpare! Mellan de två broarna innan Kisuris tog jag av från leden och tog den smala stigen österut mot Ruohtesvagge och de ståtliga bergen; Áhkká till vänster, Gisuris till höger och läckra Niják rakt fram. Allt eftersom skingrades molnen och snart nog sken solen från en klarblå himmel. I höjd med Gisuris gjorde jag ett stopp för att äta lunch. Man ska inte fatta beslut på tom mage. Áhkkás toppar vart alltmer synliga. Kanske är detta chansen för en topptur. Jag åt lunch och njöt av den värmande solen. Med ens var topparna helt molnfri. Om jag bestämde mig för en topptur skulle dagens färd innebära en lång omväg på tre mil och sedan en klättring uppför berget med Sveriges längsta fallhöjd (runt 1500m). Äh, jag kanske bara får denna chans! Vem vet hur vädret är nästa dag? Det var inget att fundera över. Ett försök att nå toppen fick det allt bli även om vägen dit skulle bli lång och mödosam över och uppför konstant blockstensterräng. Jag valde sedan att påbörja klättringen uppåt längs den brantare nordostsidan. Från 1500m och uppåt var det skugga, minusgrader och en del snö, så det var bara att vara försiktig. Ett steg i taget. Väl uppe på Nordosttoppen på 2010 meters höjd var glädjen obeskrivlig. Klockan var närmare halvfem, solen värmde och vyerna i 360 grader var helt fantastiska. Jag bara njöt! Trots kalla fötter stannade jag däruppe en 10-15 minuter. Fick liksom inte nog av utsikten och tystnaden. Jag gick aldrig ut på själva spetsen som utgör Stortoppen (2015m), då ett läskigt snötäckt hak behövde passeras. Jag var nöjd som det var. Fem meter hit eller dit, inte värt risken. Det var dags att tänka på refrängen och den tidskrävande nedstigningen, som kräver försiktighet bland all lös blocksten och då menar jag även riktigt stora block som inte satt sig, utan balanserar på underliggande stenar. Och med snön är det faktiskt svårare nerför än uppför. När jag slutligen kom ner på runt 950m höjd valde jag att slå läger på en härlig liten grönskande terrass med utsikt över hela Gassaláhko och Sarektjåhkkå-massivet med Niják i förgrunden. Varmt med fläktande sommarvind och jag kunde gå omkring barfota. Vilken kontrast mot veckan innan då jag befunnit mig bara en halvmil bort vandrandes i motvind, kornsnö och temperatur strax över nollan. Jag sov som en prins och för första gången på hela äventyret vaknade jag av att solen lös upp och värmde tältet. Som jag längtat efter just en sådan morgon. Låg och myste i en timma med öppet yttertält och utsikt över Gassaláhkos vidsträckta slätt med dess mosaik av sjöar och små vattendrag.

Åt frukost i lugn och ro. Njöt av värme och klarblå himmel. Nu fick jag äntligen nytta av tuben med solskyddsfaktor 30. Hitintills hade jag faktiskt inte saknat något eller ”glömt” att ta med mig något. Bra förberedd med andra ord. Målet för dagen var att försöka nå toppen av Niják på 1922 meter. Det vart en skön vandring dit men jag gjorde tyvärr en missbedömning genom att hålla höjden på +1000m och klättra runt till den södra ryggen över all blocksten istället för att gå ner på den mer lättgångna heden på 850m. Hela detta företag kostade en massa ork och energi, särskilt med gårdagens tremilalöpning och topptur på det i kropp och ben. Fick heller inget perspektiv på Niják från sydsidan och visste helt enkelt inte om det var en bra passage upp eller inte. Gav upp och siktade in mig på intilliggande Kantberget istället men så kom jag inte över jokken från Nijákglaciären. Jag tog lunch nere i dalen och klockan var redan två. Jag bestämde mig för att lämna Ruohtesvágge med löftet till mig själv att återvända nästa år för att i lugn och ro njuta av dalen och de läckra kammarna där! Kvällen innan hade jag lagt upp en ny plan, den att springa Padjelantaleden söderut mot Sáluhávrre (förra året tog jag den gamla sträckningen från Kisurisstugan över Njierek till Låddejåkkåstugan) och sedan norrut längs Nordkalottleden till Vaisaluokta och båten därifrån till Ritsem på torsdag kväll. Sagt och gjort, blev till att vada igen. Tack och lov var vattenflödena i Sarek förhållandevis låga och alla vad under äventyret gick bra, även om jag ofta fick leta efter en bra övergång. Stavar och sealskinz strumpor gjorde vadningarna enkla och bekväma. Jag följde stigen längs Sjnjuvtjudisjåhkå till en början men valde sedan att springa rakt på mot Kisurisstugan över stiglös fin hed tills jag kom på stigen igen strax innan broarna. Noterade blåhakar här och där i videsnåren. De väntar väl bara på nästa väderomslag och fördelaktiga vindar innan de tar höjd och styr kosan mot varmare breddgrader i sydost.

Planen var att göra ett kort stopp vid Kisurisstugan för att proviantera och köpa på mig lite godsaker och hitta en fin tältplats längs sjösystemet längre söderut i Padjelanta. Oavsett vilka magiska makter som är i rörelse i fjällvärlden så blir det inte alltid som planerat. Jag hittade stugvärdens lilla stuga och skulle just till att knacka på när dörren nästan slogs upp. Där stod en söt kvinna med samiska drag. Jag blev överrumplad, för utöver de snabba artighetsfraserna kom hennes ord: ”Är du löpare? Vad har du för tält? Din ryggsäck ser sliten ut.” Jag log och kände mig ur balans för ett ögonblick. Hon bjöd in mig i stugan och det kändes som att träffa en gammal vän. Hon hette Laila och kom från Rinim (Sitojaure) i östra Sarek. Laila hade blivit inringd som stugvärd då den ordinarie hade blivit sjuk och inte kunde komma. Det visade sig att hon sprang hon med. Hon hade fått tips om denna blogg och att jag var i faggorna av Torkel och Kari som stannat till i Kisuris för rast och fika med Laila innan de fortsatte på sin Gröna-bandet-färd dagen innan (se Karis blogg för deras äventyr). Det här var ett sådant där sällsynt möte när allt klickar och man kan hoppa över hela lära-känna-varandra-proceduren, utan man är på samma våglängd. Hon bjöd på underbart god suovas och sedan kaffe på det. Sedan satt vi och pratade hela kvällen om allt mellan himmel och jord tills det var dags för mig att slå upp tältet på liten fin kulle på andra sidan bäcken. Hon inspekterade alla mina prylar i utrustningen då hon själv var på väg att införskaffa en del lättviktsprylar för äventyrslöpning i östra Sarek och särskilt kring Ähpar-massivet. Jag berättade om följande dags upplägg och hon ville gärna följa med och springa så vi bestämde möte klockan åtta på torsdag morgon.

Torsdag morgon. Ännu en morgon som jag fick vakna till med solen som lös upp och värmde tältet. Ville ligga kvar och mysa, men hade en tid att passa. Knackade på i stugan strax före åtta och Laila hade fixat frukost. Vilken lyx! Samtalet från gårdagkvällen fortsatte där det slutade och vi kom faktiskt inte iväg förrän efter tio på förmiddagen. Det blev en fantastiskt trevlig löptur på stigar jag inte sprungit tidigare och tillsammans med Laila och med precis lagom många ord under färden. Ordlöst samförstånd. Nere vid långbroarna tog vi ett stopp och Laila tog ett dopp medan jag nöjde mig med att vaska av mig i den kalla älven. Därefter fortsatte vi norrut längs Nordkalottleden till Kutjaurestugan och uppe vid sommarbron på kalfjället gjorde vi stopp för kaffe och torkat renkött som Laila tagit med sig. Vi hade sprungit i härligt lugnt tempo i 22 km och vi var båda barnsligt glada och nöjda. Här skulle våra stigar tyvärr skiljas åt. Jag mot Vaisaluokta och Laila ner till familjen Utsi i Kutjaures västända för att få båtskjuts över till Kisuris. Vi satt där i solen intill forsen och njöt av kaffet och det salta köttet. Det är sådana här möten och dagar som för alltid kommer att få en att le och känna värme inombords. Det blev några långa kramar innan vi tog farväl av varandra. Jag hade två timmar på mig innan båten från Vaisaluokta skulle avgå till Ritsem. Skulle vara skönt att hinna med den för att ta det soft på fjällstationen och fräscha till sig, om inte så var det bara att ta morgonbåten från Änonjálmme och bussen direkt till Gällivare. Jag höll ett bra och stabilt tempo och det var kul att springa däruppe på passet mellan bergen. Ännu roligare var det när stigen till slut letade sig neråt mot Ahkkajaure och bjöd på fartfylld slingrande utförslöpning. Med mindre än tjugo minuter kvar till avgång nådde jag så samevistet Vaisaluokta. Yes! Tills jag såg skylten med pil åt vänster ”STF Stuga 2 km”. WTF! Sprang som en spritt språngande galen gasell på det avgjort mest tekniska partiet av alla på hela dagen. Fem i fem kom jag utrusande ur björkskogen vid stugan med allas blickar vända mot mig och jag fick ur mig: ”Vart går båten?” Den bastanta kvinnan närmast sa bara lugnt ”Båten är inställd.” Det var hård sjö ute på Ahkkajaure men problemet var vindriktningen så att båten hade svårt att lägga till utan att driva in mot stranden. Där fanns flera uppgivna vandrare men det visade sig att de beställt helikopter från Fiskflyg i Ritsem och de hade väntat i ett par timmar. Helikoptern tog bara fyra pers men med mig var vi åtta och en hund. Båten kostar 230 kronor, helikoptern 450 kr. No big deal. Helikoptern kom och jag åkte med andra vändan. Första gången jag flyger helikopter och vi kom fram till Ritsem innan båten, om den skulle ha gått vill säga.

Det vart en skön kväll på Ritsems fjällstation och ett långt trevligt samtal med Mats. Jag valde att sova i en säng på stationen och delade rum med en trevlig kvinna som skulle cykla över fjällen.

Fredag morgon. Regntunga låga moln flöt fram över bergen söderut och äventyret slutade som det började i ett regnigt Gällivare med en latte på Alla tiders café.

160815b 160815c 160815d 160815e 160815f 160815g 160815h 160815i 160815j 160815k 160815l 160815m 160815n 160815o 160815p 160815q 160815r 160815s 160815t 160815u 160815v 160815x 160815y 160815yy 160815yyy 160815yyyy 160815yyyyy 160815yyyyyy 160815yyyyyyy 160815yyyyyyyy 160815yyyyyyyyy 160815z 160815zz 160815zzz 160815zzzz 160815zzzzz 160815zzzzzz 160815zzzzzzz 160815zzzzzzzz