Sep 192016
 

00_a

Det är måndag och det har gått ett antal dagar sedan jag nådde fram till Kloten efter fem dagar och närmare 30 mil på Bergslagsleden. Kroppen och min sargade höger stortå har börjat återhämta sig, särskilt märkbart efter lördagsnatten med 11 timmars sammanhängande sömn. Det har tagit nästan lika lång tid att försöka rekonstruera fem dagars löpäventyr i ord och bild till något som kan kallas en story som det tog att springa leden. Förhoppningsvis en läsvärd story, trots omfånget

Att springa hela eller delar av Bergslagsleden har funnits i mina tankar under ett par års tid, men det finns så mycket vacker natur och många stigar som lockar förföriskt men tyvärr alldeles för lite semester för att möta dessa mina önskemål. Sedan behöver min kropp sin beskärda del av återhämtning och jag behöver ladda om mellan äventyren. Livets stigar är inte statiska och det blir inte alltid som man tänkt och planerat. Planen för sensommaren var ursprungligen att jag skulle springa den 83 mil långa Nordkalottleden under tre augustiveckor, men arbetet med Sörmlandsledsboken och separation gav inte mycket utrymme åt planering för det äventyret, så det var bara att skjuta det på framtiden. Jag flyttade därför en semestervecka till september istället då jag älskar just september, månaden mellan sommar och den annalkande hösten. Ofta en väldigt vacker månad med svalare luft men ändå en värmande sol. De två augustiveckorna i fjällen bjöd inte på så mycket löpning som jag hade hoppats på och jag längtade efter ett renodlat löpäventyr över flera dagar. Bergslagsleden dök givetvis upp som ett första alternativ. Bergslagsleden har ju varit på tapeten hela sommaren i och med att Johan Röjler och Peter Knoblach gjorde ett nytt försök att springa hela Bergslagsleden (de fick avbryta sitt försök 2015) och lyckades göra det på 4 dagar (85 timmar och 33 minuter) den 27-30 juni, se artikel i Närkes Allehanda. Inte nog med att de gjorde det på en grym rekordtid utan de samlade även in pengar via kampanjen Operation 28 till bistånds- och utvecklingsorganisationen Operation Mercy! En månad senare gav sig ett nytt litet gäng iväg för att försöka springa Bergslagsleden på fem dagar med full support. Av de startande lyckades Martin Kindgren och Markus Björnström med bedriften att ta sig hela vägen från Kloten till Stenkällegården på fem dagar (99 timmar och 47 minuter) den 27-31 juli!  Arrangemanget med ”Bergslagsleden på 5 dagar” är tänkt som ett återkommande event i mån av intresse, se evenemangets sida på Facebook. Sedan tidigare finns det ett känt genomförande av hela Bergslagsleden på fem dagar vilket Carl Modig stod för 2011 med sina 107 timmar.

00_b 00_c

Nå, jag var inte ute efter att slå något rekord utan hade som plan att springa hela leden utan någon support, det vill säga att ha med mig mat och energi för 5-6 dagar. Självförsörjande helt enkelt samt utrustning för övernattning i vindskydd eller under bar himmel. För mig handlar det främst om naturupplevelser, tystnad och att få springa på härliga nya stigar. Visst hade jag ett mål att försöka genomföra äventyret på fem dagar, men det var inte ett primärt mål, särskilt som jag inte visste om stigarna överlag var tekniska eller lättsprungna, vått eller torrt i markerna, kupering och väder. Många faktorer spelar in och det händer ofta oförutsedda saker på löpäventyr över flera dagar.

Planen var i alla fall att starta den 10 september och planeringen upptog en hel del tid från det att jag kom hem från äventyret i de svenska fjällen. En utmaning är att få till det rent logistiskt till och från Bergslagsleden. Kollade lokaltrafik och olika transportmöjligheter. Kopparberg trafikeras med tåg (Tågkompaniet) regelbundet typ en gång i timman och därifrån är det 25 kilometer till Kloten, dit man får ta sig antingen till fots eller med taxi. Men bara för att en led är uppdelad med numrerade etapper behöver man ju inte börja med nummer 1. Allt föll på plats när jag upptäckte att expressbussen Skaraborgaren mellan Stockholm och Lidköping stannar (på begäran) i Sörhamn längs väg 49 och bara två kilometer från Stenkällegården, där Bergslagsleden slutar (eller börjar om man så vill). Till råga på allt stannar bussen 10 minuter hemifrån i Eskilstuna! Bussen går tre gånger i veckan. Att försöka tajma in 11-bussen från Sörhamn till Eskilstuna skulle bara bli ett stressmoment så det var helt enkelt mycket smidigare att starta äventyret från Stenkällegården och springa norrut till Kloten. Att sedan ta sig från Kloten till Kopparberg fick bli en senare frågare. Jag utgår från att det mesta löser sig. Utmaning nummer två var att få ner all packning i min 24 liters Inov-8-rygga. Det blev tung packning för ett löpäventyr och packningen vägde in på totalt 8,830 kg (se packlista)! Av detta bestod 4,430 kg av mat och energi! Var det fråga om något slags äventyr i gastronomisk anda, eller? Nåja, packningen skulle hursomhelst bli lättare för varje mil och dag som avverkades och först efter tre dagar skulle packvikten vara mer komfortabel. Matupplägget var frukost (egen grötmix), lunch (pulvermos och torkat kött) och middag (frystorkat med extra couscous och olivolja) medan den mer specifika löpenergin mellan måltiderna bestod av snickers, nötmix, nötcréme och bars. Övernattningskitet bestod av sovsäck (Sea2Summit Spark II), liggunderlag (Sea2Summit UL insulated) och vattentätt sovsäcksöverdrag (ultralätta Moonlite från Terra Nova). Ombyte för natten, regnkläder, första förband, laddningsprylar, pannlampa och kök var förstås med i packningen. Målet var att använda vindskydden längs leden i möjligaste utsträckning. Behållaren med 100 gram gas räckte exakt till uppkok av vatten för frukost, lunch och middag i fem dagar (en lunch får dock räknas bort i och med buffén på Gillersklack), men jag fick i alla fall en andra kopp (ljummen) kaffe i Åbostugan innan gasen tog slut och transportlöpningen till Kopparberg tog vid.

När det gällde grovplanering av äventyret och påläsning om natur och kultur längs leden var den eminenta webbplatsen www.bergslagsleden.se ovärdelig och jag skrev ut de utmärkt formgivna etappbladen med information, sevärdheter och karta. Med dubbelsidig utskrift blev det således 17 A4-blad att ta med på färden. De avverkade etappbladen användes sedan på kvällarna när jag gjorde upp eld vid vindskydden.

På fredagen den 9 september kollade jag väderprognosen och det såg ut som det skulle bli soligt och riktigt varmt den kommande veckan. Plockade ur några plagg ur packningen och stoppade ner ytterligare en liten flaska med Xinix AguaCare, som är grymt drygt, snabbt, effektivt och smaklöst för att rena vatten. Dessutom utmärkt som sårdesinfektionsmedel. Numera finns Xinix att köpa på Apotea. Man är ju bortskämd med alla kallkällor längs Sörmlandsleden och på Bergslagsleden var det glesare mellan vattenkällorna samtidigt som det var väldigt torrt i markerna. Jag fyllde på med vatten i olika vattendrag och droppade i Xinix och klarade mig fint och utan magproblem, men hade alltid framförhållning när det gällde vattenpåfyllning.

00_g

Det drog ihop sig och jag ville bara komma iväg och det var som att någon höll mig i tyglarna särskilt som busschauffören Gunnar ringde till mig och berättade att det var tjock trafik i Stockholm och bussen skulle bli 40-50 minuter försenad. Han skulle ringa igen när de kommit förbi Södertälje. Snacka om service. Jag hade handlat kvällsmat och frukost eftersom jag hyrt en liten stuga på Stenkällegårdens camping. Skönt att få sova en riktig säng, äta en lugn frukost utan att egentligen behöva röra den till bristningsgränsen packade ryggan. Bussen kom och jag steg på. Två timmar senare steg jag av i Sörhamn. Det var mörkt, men vilken underbar kväll. Som en varm och härlig sommarkväll. Vandrade glad i själen vägen genom skumrasket till Stenkällegården. Nyckeln låg som avtalat i den blå brevlådan. Nu var det äventyr på gång! Äntligen!

00_d 00_e 00_f

Här följer så en dag-för-dag-story med ett urval foton från varje dag. Det svåra, ja, närmast en omöjlighet, är att minnas hela den slingrande färden och det är en fascinerande känsla eller snarare insikt när man är inne på dag fyra eller fem att första dagen känns så väldigt avlägsen. Så ofantligt många intryck, osorterade och ovärderade. Hela tiden denna fokuserade rörelse framåt, både fysiskt och mentalt. Inga tillbakablickar. Man blir nästan ett med stigen och det finns inget annat än här och nu. Jag hade 11-12 timmar per dag till förfogande att färdas på leden medan det var ljust. Fascinerande är att jag samtliga kvällar lyckades vara framme kring sju på kvällen för det planerade nattlägret. Detta för att hinna göra i ordning allt, tända en brasa i eldstaden, vaska av sig, se över skavanker, obligatorisk fotvård och laga mat innan det blev mörkt, strax efter åtta. Sedan vart det att njuta med en kopp te och låta sig hypnotiseras av en sprakande eld medan mörkret sänkte sig och gjorde tystnaden sällskap.

Dag 1 (10/8): Stenkällegården-Bäckelid, 62,76 km
160910aVäckarklockan på mobilen drog sina harpsträngar vid halvsex på lördag morgon. Sov gott hela natten. Bullade upp frukosten bestående av turkisk yoghurt, frukt, müsli, kaffe och en alptopp. Åt i lugn och ro medan solens strålande ljus började leta sig fram bland träden. Fixade till det sista i packningen. Låste dörren till stugan och la den tillsammans med pengar för boendet i den låsta brevlådan. Skön ljum temperatur och klarblå himmel. Överraskad men glad hörde jag ett par orrar som spelade. Har aldrig hört dem spela på hösten tidigare. La upp en blänkare på FB och stängde sedan ned alla appar och satte på flygplansläge. Hade bestämt mig för att koppla av och koppla bort yttervärlden så gott det gick (behövde dock kolla sms på kvällarna då min bror ligger på sjukhus).

Klockan 07:09 bar det så av på mitt sista stora äventyr för året. Full av förväntan och längtan efter det enkla i att bara springa, uppleva, äta och sova. Efter några hundra meters grusväg var jag uppslukad av skogen. Fin jämn stig rätt omgående och snart en pil med ordet ”utsikt”. Prövade lyckan, men det var inte så mycket till utsikt. Tillbaka till stigen och vidare norrut. Snart kom första spängerna. Jag log då de var klädda med fint metallnät, vilket gör dem halksäkra när det är blött. Blöta spänger är förenat med stor risk för otäcka vurpor, särskilt för löpare men även för vandrare. Metallnät på spängerna är något jag alltid önskat att de etappansvariga på Sörmlandsleden skulle införliva. Nå, det skulle visa sig att detta inte var genomgående för hela Bergslagsleden.

Trots nio kilo på ryggen flöt det på fint, men så är det ju alltid i början. Men ledens stigar var överraskande springvänliga och inte det minsta tekniska, utan jämna och fina. Det var en ljuvlig morgon. Skön temperatur men ändå med höstens friskhet och luften som fylldes av fåglarnas mer typiska höstläten. En del meståg hade redan bildats. Dubbel- och taltrastar hördes eller stöttes i stort sett hela tiden medan söta ekorrar noterades lite då och då. Plötsligt står ett fyrbent djur ett tjugotal meter framför mig, blickstilla och iakttar mig. Det tar några millisekunder innan hjärnan förstår att det är någon form av jaktspets till hund, inte en varg, tyvärr. Den hade sändare och var väluppfostrad och snäll. Den följde mig en bit innan en vissla ljöd genom skogen och den vände om. Strax därefter var jag inne i Tivedens nationalpark. Vilken natur! Gammelskog, mossa, frodiga sänkor och små sprickdalar med omgivande bergklackar. Härligt slingrande smal stig genom vackert storslagen natur. Tiveden går inte att beskriva utan måste upplevas, så enkelt är det. Hade gärna velat ta av på flera av slingorna in i nationalparken men visste att detta skulle kunna innebära ett par mil extra. Nä, jag beslöt mig för att njuta av leden genom parken och istället komma tillbaka en annan gång och bara springa i Tiveden ett par tre dagar.

Det var bara att följa stigen som var fortsatt löpvänlig. Visst fanns det tekniska partier men de var sällan långa utan handlade mer om passager. Stötte orrar lite här och var och plötsligt när jag kommer till en fuktig dalgång hör jag en sirlig och långdragen tunn vissling, stannar på stället och leendet breder ut sig: Järpe! Häftigt värre! Tänk att en hönsfågel kan ha ett så annorlunda läte som påminner mer om en småfågel typ kungsfågel eller trädkrypare. Den fortsatte med sin fina vissling och jag försökte lokaliserade den genom att sakta gå framåt men så slutande den tvärt och varken sågs eller hördes mer. Ny fågelart på min fågellöplista som med järpen nu ligger på 203 fågelarter.

Snart var jag framme i Tivedtorp och till min glädje hade kaffestugan öppet då en grupp var på besök där så det blev ett kort stopp för kaffe med påtår. Pratade en del med tjejen som arbetade där då hon var väldigt naturintresserad. Nåja, jag var ju inte på Bergslagsleden för att fika utan gav mig iväg på leden igen efter en påtår. Nu började det bli varmt och det blev en sträcka med grusväg. Med värmen vaknade även ett annat kryp till liv, älgflugan. Höst och värme = älgflugor! En och annan gör väl inget men när 3-4 stycken landar på en så fort man stannar till är väl måttligt charmerande. Faktum är att älgflugorna faktiskt höll mig igång och med facit i hand kan jag väl konstatera att det var två faktorer som gjorde att jag lyckades springa hela leden på fem dagar: överlag lättsprungna stigar och den rikliga förekomsten av älgflugor. Att jag sedan har det som krävs sett till fysik och ett fokuserat hjärta är en annan femma. Ibland får man oväntad pådrivande hjälp.

Nåväl, denna story var inte tänkt att bli en digital tegelsten utan mer en hint om själva leden och min upplevelse, inte en beskrivning av stigarna, leden och naturen in i minsta detalj. Guldkornen fanns här och där. Förutom Tivedens nationalpark var Kråksjöåsen dagens absoluta höjdpunkt. Så fantastiskt läckert att få springa på den relativt låga åsen som ringlade sig fram genom härligt gles skog och som kantades av stora flyttblock, myrar och sjöar. Där mötte jag även fyra kvinnliga vandrare som hejade glatt. Vid Kråksjön var en energidipp i antågande och det var läge för (en alldeles för sen) lunch vid vindskyddet intill stranden. Pulvermos och torkat kött. Därefter var det bara att mata på och njuta av stigen som ju också var självaste Munkastigen, vilket även syntes på träpilarna där Bergslagsledens symbol samsades med en svart figur som påminde om en korsning mellan Darth Vader och liemannen. En sak var uppenbar när jag började närma mig målet för dagen och det var – förutom övervägande lättsprungna stigar – att inslagen med skogs-, timmer- och grusvägar var väldigt frekventa. Inte helt i min smak men ett tydligt tecken på att de sammanhängande skogsarealerna är färre och knyts samman av leden via dessa rätt tråkiga vägar. Jag hade även hoppats på mycket mer natur av vildmarkskaraktär och den som jag fick uppleva fanns nästan uteslutande i naturreservaten. Men man ska komma ihåg att skiftningarna i natur och underlag längs leden blir än påtagligare när man springer jämfört med att vandra den. Få vandrare, om någon, avverkar sex mil om dagen och” övergångarna” blir därför inte lika många och tydliga. Jag svävar ut märker jag. Tillbaka till stigen. Inte långt kvar till vindskyddet i Bäckelid när jag plötsligt hör det prassla i den slyiga mossen till vänster om den spånglagda stigen. Jag stannar och spejar inåt grenverket och där står hon, orörlig och iakttar mig. Skogens drottning. Hon drar inte iväg, som de brukar i Sörmland. Hon bara står där och ser på mig. Jag vill inte göra något uthållighetstest utan börjar sakta gå därifrån, särskilt som jag märker att ett gäng älgflugor börjat kräla omkring på armar och ben.

Äntligen framme vid vindskyddet som ligger fint och nära en välsmakande kallkälla. Slänger av mig packningen och gör snabbt upp en eld i eldstaden. Bra att börja torka svettiga kläder innan jag packar upp övernattningsprylarna och börjar med maten. När jag tar av mig trailskjortan upptäcker jag till min bestörtning 20-30 älgflugor som krälar omkring innanför tyget och känner plötsligt en massa insektstassar på ryggen också. Huah! Nu var de plötsligt älglöss. För de fäller ju vingarna när de landat på sitt värddjur och krupit in under ”pälsen” som i mitt fall var en tunn röd trailskjorta. Fascinerande insekter. Till saken hör dock att jag aldrig under hela äventyret kände att jag blev biten. Jag viftade bort de jag kunde annars lät jag det bero. Bara att gilla läget annars kan man hålla sig hemma i betongen.

Det blev en mysig kväll med blå bands creamy pasta och en kopp te vid den sprakande elden. Kröp ner i sovsäcken vid halvtio. Det var varmt ute så det var skönt att ha armarna utanpå sovsäcken då varken mygg eller älgflugor hittade in i vindskyddet. Sov rätt bra, tror jag.

160910b 160910c 160910d 160910e 160910f 160910g 160910gg 160910h 160910i 160910j 160910k 160910l 160910m 160910n 160910o 160910p 160910q 160910r 160910s 160910t 160910u 160910v 160910w 160910x 160910y 160910z 160910zz 160910zzz 160910zzzz 160910zzzzz 160910zzzzzz 160910zzzzzzz 160910zzzzzzzz

 

Dag 2 (11/8): Bäckelid-Lilla Tväggelåten, 57,02 km
160911aVaknade vid sextiden. Upp och hoppa… eller nja, kröp ur säcken på alla fyra. Kroppen kändes dock helt OK. Första dagen är alltid värst för mig, innan kroppen så att säga kommer in i lunken och börjar förstå vad som är på gång. Lagade till min specialgröt och sippade på en stor kopp kaffe av espressokaraktär. Två ekorrar höll låda i granarna intill vindskyddet. Smorde in fötterna med NOK, tejpade ryggslutet och vallade skrevet med försvarets specialsalva. Packade ihop allt och kom iväg vid åttasnåret först. Lite väl sent, men det hade tack och lov mulnat på. Det började med riktigt fin stig genom Rankemossens naturreservat och leden snirklade sig längs Stora Rankemossens kant. Myrmarker är som vackrast under hösten när de börjar skifta i gult och ockra. Stötte flera orrar och totalt tre tjädrar bara på ett par kilometer. Vilken härlig start på dagen!

Det rullade på, som jag brukar säga. Fortsatt lättsprungna stigar. Hitintills inte alls så tekniska som stigarna på mina favoritsträckor längs Sörmlandsleden. Naturen skiftade från olika typer av skog till blandskog och kulturlandskap. På förmiddagen började det duggregna och det var faktiskt välkommet. När jag närmade mig Tryggeboda bestämde jag mig för att göra en avstickare till Limstensgruvorna (eller Limgruvorna som de kallas i folkmun) då de verkade synnerligen läckra. Och de var verkligen läckra och jag ångrar inte besöket trots den låååånga sega ”klättringen” uppför, som å andra sidan bjöd på skön utförslöpning på tillbakavägen. Avstickaren kostade dock en timma i tid räknat.

Väl i Sixtorp bestämde jag mig för att ta lunch (pulvermos och torkat kött igen, vad annars?) och inte vänta för länge som dagen innan. Denna andra dag var jag mer strukturerad och noggrann med energiintaget och så fortsatte det på resten av äventyret. Fick sedan aldrig fler dippar än de två jag hade på första dagen. Molnen sprack upp och det började blåsa, vilket var underbart skönt. Blåsten som även nådde ner i skogen minimerade även förekomsten av älgflugor som inte är alltför skickliga flygare. Leden efter Sixtorp bjöd glädjande nog på en del kuperad terräng och tekniska partier. Omväxling förnöjer, även om packningen fortfarande var kännbart tung och tryckte på mitt utbuktande kotparti ovanför svanken. Gjorde några ompackningar innan det kändes bra.

Den korta sträckan genom Båsbergens naturreservat var härligt prunkande och djungelliknande, synd bara att leden inte gick längre in i reservatet. Nästa höjdpunkt i dubbel bemärkelse var Lekhytte klint varifrån utsikten i eftermiddagsljuset var härligt. Lika härlig var den långa utförslöpan ned från klinten mot E18 innan det var dags för ännu en av dessa ”transportlöpningar” på grusväg och sedan asfalt. Snart nog var jag inne i skogen igen och fann mig gnetandes uppför mot Klunkhytteskans, ytterligare lite grusväg och så in i gles tallskog tills jag nådde dagens mål i form av vindskyddet vid tjärnen Lilla Tväggelåten. Återigen samma procedur med eld, klädtork, uppackning, matlagning, och en kopp te vid brasan. Härlig kväll vid tjärnen (med kroppsvaskning) och inte fullt lika många älglöss innanför trailskjortan denna kväll. Underbar tystnad och vackert vid tjärnen men det tog ett tag innan jag somnade då det var svårt att hitta en ställning som mina höfter och utsida lår tyckte var OK. Körde lite snabb massage och stretch, vilket hjälpte. Minns inga drömmar men sov gott.

160911b 160911c 160911d 160911e 160911f 160911g 160911h 160911i 160911j 160911k 160911l 160911m 160911n 160911o 160911p 160911q 160911r 160911s 160911t 160911u 160911v 160911w 160911x 160911y 160911z 160911zz 160911zzz 160911zzzz 160911zzzzz 160911zzzzzz 160911zzzzzzz

 

Dag 3 (12/8): Lilla Tväggelåten-Digerberget, 62,12 km
160912aHade ställt klockan på fem, men snoozade till halvsex. Specialgröt och kaffe. Alla springkläder torra. Samma insmorningsprocedur som tidigare och jag kom faktiskt iväg vid sjusnåret. Som jag nämnt tidigare var det väldigt torrt i markerna. Inga blöthål längs leden, många småbäckar var helt uttorkade och man kunde springa vid sidan om de flesta spänger. Däremot var det rejält med dagg varje natt så skor och strumpor blev snabbt blöta på morgonen och det tog några timmar innan daggen dunstat. Värst var det om leden gick över något hygge med meterhögt gräs då man blev genomsur från midjan och nedåt.

Gav mig som sagt av vid sjusnåret och ett härligt morgondis hängde i luften. Från start var det fin stig med spänger genom gammal, låg luftig tallskog som bottnade i en murrig matta av skvattram, pors, odon och blåbärsris. Sprang längs Stora Tväggelåten och kom så småningom in i naturreservatet Dunderklintarna med omfattande myrområden. Vackert med diset som hängde över Dammsjömossen och andra småmossar. Givetvis blev jag snabbt blöt om fötterna av allt daggvått gräs som hängde över spängerna. Merinoull i alla är men blöta merinostrumpor är ingen höjdare. De torkar ju aldrig och fuktiga fötter är aldrig bra i längden. De oblöta tankarna skingrades snabbt när två tre orrar hördes spela. Stannade till några minuter och slöt ögonen. Låtsades att det var vår, även om spelet inte är av samma intensitet med alla pyschanden och den häftiga ljudmattan av 20-30 spelande orrar. Här handlade det om solospelare men de bjöd ändå på ljuv glädje, särskilt som de numera är rätt ovanliga i Sörmland. Stötte även en tjäderhöna i reservatet och de brakar som vanligt genom skogen som vore de en pitbullterrier med vingar.

Efter en del medioker stiglöpning gick så leden in i Garphyttans nationalpark och därmed checkade jag av nationalpark nummer 18 på min svenska nationalparkslista, 11 kvar att beta av. Leden går inte genom hela den 108 hektar stora nationalparken utan går genom de högre partierna och naturen är väldigt varierad med mycket kulturbiotoper samt gammal barr- och blandskog där leden drar fram. Jag vart mest sugen på latte och en alptopp då stolpar och träd var dekorerade med alptoppsskyltar lite varstans. Sedan väntade grusvägslöpning till Suttareboda där jag tog ett litet break och fyllde på vatten. Jag kan redan här avslöja att från Suttareboda och kommande 34 kilometer fram till Mogetorp var stigarna duktigt tekniska med stenar och rötter, vilket sannolikt beror på att det är ett välbesökt område av vandrare, löpare, MTB:are och jag har sällan passerat ett område med så otroligt många MTB-spår. Stigarna är så väl använda och att mycket jordmån förr eller senare försvinner och kvar blir stenar och rötter. Inte mig emot eftersom packningen började bli lättare, men man kan inte springa omkring och tänka på annat.

I Björktjärn låg en gammal fin smålom medan nötskrikor härjade i strandskogen. Snart nådde jag Falkasjön och jag tog mig upp på Falkberget. Där träffade jag ett äldre par som satt och fikade i solen. Det blev ett kvartslångt samtal om löpning och mannen hade koll på de lokala förmågorna och var själv involverad i ledningen för en löptävling som nu i höst firade 40års-jubileum. Små möten som dessa i naturen gör en glad för man är där man vill vara allra helst och mest. Det är ju även i dessa skogstrakter som Bergslagsleden Ultra går av stapeln i september varje år. Några kilometer senare stod jag plötsligt vid bakverksdisken på Storstenshöjdens restaurang och café och dreglade över bakverken. Det blev bulle, kladdkaka och kaffe och samtal med tjejen i kassan. Det slutade med att hon tillkallade deras kommunikatör och vips blev det en intervju som med mitt godkännande skulle läggas ut på Ånnaboda Storstenshöjdens sociala mediakanaler. Fint ställe, trevliga människor och jag var rejält sugen på deras lunchbuffé som de höll på att duka fram, men jag hade inte tid att vänta. En annan gång.

Hade hoppats på att få sällskap av löparvännen Hasse Byrén som bor i Blankhult, 10 km längre fram på Bergslagsleden, men jag låg dessvärre före hans tidsschema eftersom han skulle vara hemma från jobbet först vid 16:45. Vid det laget skulle jag befinna mig ytterligare några mil norröver. Mitt mål för dagen var att nå Digerberget och övernatta i vindskyddet där.

Sträckan mellan Ånnaboda och Blankhult gjorde tydligen inte några djupgående intryck på mig för då skulle jag minnas mer av den, förutom att det var väldigt soligt och hett samt en del kulturhistoriska inslag. Det som jag däremot minns så väl var stigen efter Blankhult, som till en början bjöd på en lång svag utförslöpa för att senare slingra sig in i skogen och vidare, djupare in i en dal. Plötsligt befann jag mig i en dal, Trolldalen, som hämtad ur sagornas värld. Jag minns att jag gick igenom dalen. Ville inte springa, ville njuta. Alldeles hänförd med hängande haka. Den steniga stigen som gick där längs den porlande bäcken och de hiskligt höga mosstäckta branterna som reste sig på andra sidan. Det var nästan som en liten sagodal som världen där utanför aldrig någonsin vetat om. Spektakulär och magisk. Den absoluta höjdpunkten hitintills på löpäventyret! Resten av etappen upp till Mogetorp var väldigt fin med härligt varierad natur, inte minst innan Mogetorp, med djupt karvade och kurviga åformationer för att i nästa stund övergå i en fantastisk tallmo med vackert gles tallskog med höga stolta stammar.

I Mogetorp blev det lunch, ja, ni vet vid det här laget redan vad jag lagade till, eller hur? Tänk vad mycket ett stopp på 15-20 minuter och intag av ”riktig” mat gör för kropp och själ. Man kickar igång på nytt. Fortsättningen fram till Ramshyttan var väl rätt medioker medan sträckan därefter upp till Gamla Pershyttan var väldigt fin och stigen smal, slingrande och lättlöpt längs en lång grävd kanal och en fint sluttande gammal kyrkostig. Leden gjorde förstås ett kulturvarv inne i Pershyttan innan den slingrade sig upp i skogen och vidare mot Digerberget. Kom till slut fram till något slags friluftsområde med diverse småstugor och en stor central byggnad. Där upphörde markeringarna. Såg ett gäng ungar på sina MTB:s och en äldre snubbe (yngre än mig) som satt i en stol vid huvudbyggnaden. Joggade fram till honom för att höra med honom om han hade koll på markeringarna i området. Vi började prata och han pekade i riktningen där leden fortsätter mot Hammarby fast jag var mest intresserad av att hitta vindskyddet och plötsligt ser jag något som liknar ett vindskydd 50 meter bort. Går bort och inspekterar det och det måste vara det skabbigaste vindskyddet på hela Bergslagsleden, inget golv utan bara grus och sand. Hm, hur ofräscht som helst och jag vandrade tillbaka till killen som kom gåendes mot mig. Han sa: ”Du, det där vindskyddet är inte särskilt mysigt, men vi har en vallabod där borta, som är olåst, i den kan du bo i natt. Och så har du vatten runt hörnet.” Vallaboden visade sig vara helt OK. En liten stuga för mig själv med en liten trätrapp. Det visade sig att elljusspåret och andra motionsspår började nästan där och att folk passerade vallaboden på väg till och från bilparkeringen. Så under kvällen när jag lagade mat och drack mitt te blev det lite småpratande eller bara hejanden med traktens joggare. Trevligt!

Tredje dagen avklarad och drygt 18 mil stig och grus avverkade. Började kännas i kroppen. Samtidigt fanns en mental och fysisk ljusning i och med att packningen blivit avsevärt lättare och det såg sannerligen ut som att jag skulle kunna genomföra det hela på fem dagar. La upp planen för nästkommande dag. Svepte en halvliter vatten med resorb och släckte sedan pannlampan.

160912b 160912c 160912d 160912e 160912f 160912g 160912h 160912i 160912j 160912k 160912l 160912m 160912n 160912o 160912p 160912q 160912r 160912s 160912t 160912u 160912v 160912w 160912x 160912y 160912z 160912zz 160912zzz

 

Dag 4 (13/8): Digerberget-Rasbackstjärn, 64,28 km
160913aVaknade till tjugo i sex. Shit! Jag hade tydligen lyckats stänga av klockan som ringde vid fem. Trodde jag snoozat. Kände mig inte riktigt utsövd och när jag öppnade vallabodsdörren och erfor den jäkligt kvava varma luften visste jag intuitivt att detta skulle bli en skitdag. Men så är det med löpäventyr över flera dagar. Ingen dag är den andra lik beträffande humör, springkänsla och fysisk dagsform. Så är det bara och det är bara att göra det bästa av situationen. Skitdagar passerar de också.

Åt frukost. Tejpade ryggslutet och smorde in fötterna. Två blånaglar och blåsan under höger storttånagel punkterades. Slängde de illaluktande merinostrumporna i soptunnan och drog på mina favoritstrumpor av märket Drymax. Svepte en halv liter resorb. Packade ihop och gav mig av. Sträckan upp till Hammarby var medioker och dåligt markerad förutom den fina och välsmakande kallkällan. När jag kom ut på asfaltvägen strax innan Hammarby visade pilar åt höger och jag följde de orangea markeringarna längs vägen men sedan kom en T-korsning och markeringarna upphörde. Fick inte heller till det på kartan. Drog igång mobilen men täckningen vara nära noll och kartappen bara tuggade utan att något hände. Fortsatte på grusvägen mot rätt riktning i alla fall. Kom till en liten by intill Hammarbyån. Inga pilar men väl stolpar med orangea toppar åt höger. Nä, fel håll. Tick-tack-tick-tack. Tiden gick. Bestämde mig för att knacka på ett av husen. En tjej öppnade men var osäker och kunde inte ens peka ut var på kartan vi befann oss. Märkligt. Hon bad mig istället knacka på hos hennes far runt hörnet, vilket jag gjorde. En skön farbror som genast var med på noterna. Gammal löpare var han också. Han var närmare 80 och hade haft en stroke varför ena benet inte riktigt hängde med. Men han ville inte peka ut på kartan utan ville ta en promenad med mig och visa mig vart leden gick istället. Han berättade att många vandrare kommer fel därikring och irrar omkring. Vi började promenera och när vi gick bron över Hammarbyån föll vägarna och husen på plats för mig på kartan, men jag kunde bara inte vara så fräck och bara sticka iväg. Nä, promenad med Yngve, för så hette han, fick det bli. Det visade sig att han kom från Åker och att han 1956 byggde ett hus i Torshälla utanför Eskilstuna och bodde där med sin fru och deras barn fram till 1978, innan de sålde huset. En mycket dålig affär enligt honom själv. Haha, världen är bra liten, med tanke på att jag själv bodde i Torshälla i nästan 10 år (2006-2015). Till slut kom vi fram till leden. En försening på drygt en timma. Trist, men inte bortkastad tid på något sätt. Det var intressant att höra Yngve berätta om bygden och just Hammarbys historia. Möten man minns.

Sträckan upp mot Uskavi var bitvis väldigt vacker och bitvis rätt tråkig. Absolut vackrast var det mellan Storsjön och (strax innan) Södra Brunnsjön. Härlig orörd skog och på ett litet område strax norr om Storsjön räknade jag till åtta myrstackar, varav 5-6 riktigt stora! Häftigt! Sedan var det stigen längs Flymossen och Aborrtjärn som bjöd på väldigt fin natur med vildmarkskänsla. Det var fortfarande väldigt kvavt och jag svettades kopiöst. Varmt och helt vindstilla. Än värre blev det när leden gick i öppen dager längs med en otroligt tråkig kraftledningsgata. Efter Södra Brunnsjön blev stigen och skogen återigen fin och jag stötte två präktiga tjädertuppar av vilka jag kunde följa en bra bit där den flög genom skogen. Vilka kraftpaket de är och vackra dessutom. Träffade ett glatt äldre par som var ute på en dagsvandring på leden. När jag väl kom ner till Siggeboda bar leden återigen uppåt och snart därefter pekade pilen ned mot Uskavi och därifrån gick den sedan upp till nästan samma plats. En kilometer ner och upp. Vem fasen hade dragit den här delen av leden. Jag fortsatte grusvägen rakt och efter 50 meter kom jag på leden igen. Varmt som fasen och jag kände att jag svettats mycket mer i förhållande volymen vätska jag fått i mig. Det blev en lång utförslöpa till Usken och Mårdshytteviken där jag tänkte ta ett stopp för att fylla på vatten och äta lunch. Solen stekte och jag kände mig urlakad. Väl vid sjön och bord med sittplats i skuggan intill sjön pissade jag brunt. Inte bra! Men det är ju inte första gånger det händer och jag vet ju vad att göra. Tog ett dopp för att kyla ner mig. Drack en halvliter resorb, fixade mat, drack en halv liter vatten till och svalde en salttablett, softade i skuggan, drack ytterligare en halv liter vatten. Tog det lugnt i en timma innan jag gav mig av, men bestämde mig för att gå tre kilometer, förbi Garphyttan och springa därefter. En pisspaus längs vägen gav besked med kristallklart urin. Balansen återställd. Sträckan var bitvis trevlig men överlag medioker och de sista två kilometerna på grusväg längs Gränsjön till Nyberget var riktigt tråkig.

Etapp 3 tog vid. Tänk, etapp 3! Jag hade avverkat 14 etapper och över 24 mil so far. Om det varit en skitdag fram till Nyberget så bjöd den sakta nedgående solen, svalare luften och den helt fantastiska naturen fram till vindskyddet vid Rasbackstjärn på en magisk och minnesvärd avslutning. Även skitdagar kan sluta med guldkant! Från Nyberget bjöds det på fin smal stig och för första gången ställvis blöta passager. Härlig klättring upp och över Slöjdarkullen och sedan ringlande fin stig ner mot Kroktjärn därefter lite grusväg in leden bar iväg in och uppför längs Kindlahöjden. Euforin flödade. Naturen var trolsk och likheterna med Trolldalen utanför Blankhult var slående. Hänförelse inför naturens egen skönhet när den få vara och sköta sig själv! Kort därefter kom jag så fram till vindskyddet vid den vackra Rasbackstjärnen, som låg där stilla, blankt och mörk därunder. Det blev en magisk kväll vid eldens härd och vildmarkens tystnad. Inget annat betyder något, bara detta nu.

160913b 160913c 160913d 160913e 160913f 160913g 160913h 160913i 160913j 160913k 160913l 160913m 160913n 160913o 160913p 160913q 160913r 160913s 160913t 160913u

 

Dag 5 (14/8): Rasbackstjärn-Kloten, 51,60 km
160914a
Vaknade vid fem och älvdansen svepte sakta över tjärnen utanför vindskyddet. Gjorde snabbt upp en eld och fixade frukosten. Allt kändes bra utom min högra storttå som dunkade. Stackarn, värstingblåsan under nageln och sedan en stor blåsa under själva storttån. Tvättade rent med Xinix och tejpade sedan med Leukoplast. Nu jäklar var det bara att bita ihop, fokusera och ändå njuta. Målet var Kloten, såvida inte något helt oväntat inträffade typ ett intergalaktiskt krig, jordbävning eller en snygg hjärtattack mitt i glädjen under en härlig utförslöpa någonstans i vildmarken.

Kom iväg vid sju enligt plan. Skönt att komma iväg tidigt och springa i sval temperatur innan värmen slår till strax innan lunchtid. Det var en riktigt härlig septembermorgon. Sval med dis och dimma som hängde över skogen och sjönk ner genom trädkronorna samtidigt som solljuset trängde igenom och skapade en särskild lyster. Lägg sedan till ljudet av några spelande orrar och du kan snudda vid stämningens tunna trådar.

Givetvis blev jag snabbt blöt om fötterna och skorna då leden gick genom riktigt daggvåta gräsområden innan klättringen upp till Mackarsberg och tornet däruppe. Utsikten uppifrån tornet var fantastisk inte minst med tanke på ljuset i samverkan med den tunna morgondimman över hela skogsriket skapade en slags drömsk bild. Därefter var leden och löpningen rätt trist över gamla hyggen och meterhögt gräs som gjorde att jag var konstant blöt från midjan och ner. Kom fram till Stora Myggsjön. Hejade på en vandrade som övernattat i vindskyddet på höjden där. Resten av färden till Stjärnfors gav inte mycket till eufori men en sjungande rödhake och lövsångare i morgonsolen värmde så här på höstkanten. Strax innan Stjärnfors mötte jag tre glada gubbar som var ute på morgontur på leden. Det blev en kort pratstund innan vi fortsatte åt varsitt håll.

I Stjärnfors var det folktomt. Fyllde på med vatten ur sjön och droppade i Xinix i vardera flaska sedan vidare på stigen. Ingen anledning att såsa runt där. Sträckan upp till Finnhyttan och Olovsjön visade sig vara rätt fin och lättsprungen, inte minst mot slutet där leden gick över Finnshyttehedarna med vacker tallskog och läcker åslöpning. Därefter tog motlutet vid! Från Olovsjön och väg 63 bar leden uppåt, 153 m.ö.h till 406 och Gillersklack. I vanliga fall är det inga konster att promenera uppför en sådan höjdskillnad utslaget på 4-5 km, men stortån tog väldigt illa vid sig just vid gång uppför i fuktiga strumpor och skor. Väl uppe på höjden valde jag faktiskt att springa på grusvägen (!) parallellt med leden som gick över ett gammalt hygge. Jag ville inte få någon jävla pinne rakt in i höger stortå, så jag valde grusvägen till Finngruvorna och så på leden igen. Och när jag väl kom fram till Gillersklack efter ytterligare två kilometer och det visade sig att jag tajmat deras lunchbuffé, ja, då var glädjen stor. Ett lunchstopp på en timma, lufta fötterna och sedan iväg på grande-finale-etappen. Och vilken buffé! Suveränt salladsbord, två huvudrätter och så äppelsmulpaj med vaniljsås och så kaffe förstås, för 80 spänn! Jag tog fläskytterfilé i kantarellsås med klyftpotatis och skippade regnbågen. Så underbart med riktig mat och välsmakande dessutom. Pratade med kocken och berömde hans kokkonst. Stället verkade vara riktigt poppis som lunchställe och jag bjöd ju på lite att prata om där jag skitig, svettig, barfota och en och annan älglus krälande på arm och ben tassade runt bland läckerheterna. Blev två omgångar med äppelpaj och kaffe innan jag kände att det var dags att anträda den sista etappen, som skulle visa sig vara en väldigt vacker sträcka bortsett från några passager över gamla kalhyggen. Fin gammal skog som påminner om skogarna norröver, glesa, gamla och lågväxta granar med inslag av mossar och myrar. Det visade sig vara den blötaste sträckan på hela leden, nå, etapp 4-17 var inte blöta någonstans utöver morgondaggen.

Det var ljuvligt att få springa de sista 21 kilometerna genom fin natur, välfylld mage, glatt sinne och lätt hjärta, för snart var det över. Till och med höger stortå sjöng med i glädjelåten och tycktes lagt gnolandet och molandet åt sidan för stunden. Mötte en vandrare i mitten av sträckan, vilket blev den 13:e totalt. Passerade den fina idyllen Åbostugan, med forsen och myrmarkerna intill. Perfekt förlaga till en sagomålning. Märkligt, men de där två milen rullade på rätt snabbt eller de bara rullade på helt enkelt för plötsligt var jag framme vid Kloten. Otroligt skönt och… ja, som alltid med ett visst stänk av vemod. Men men, nu ville jag fira med kaffe och eventuellt något ätbart. Huset med kanot- och kajakuthyrning verkade öppet. Köpte på mig lite godsaker och ägarna fixade kaffe. Självklart blev det en pratstund paret innan jag satte mig vid ett bord i solen och njöt. Jaha, 30 mil, +7000 höjdmeter på fem dagar eller 105 timmar och 1 minut om man så vill. En av sex personer som någonsin (vad som känt är) sprungit hela Bergslagsleden på fem dagar eller mindre och jag är väl den enda som gjort det på fem dagar helt utan support.

Nähä, inga bussar eller friluftsmänniskor som skulle mot Kopparberg eller Fagersta. Äh, det är väl bara att springa de 25 km till järnvägsstationen i Kopparberg, fast inte nu på onsdagkvällen, då jag ändå inte skulle hinna hela vägen hem till Eskilstuna. Bestämde mig för att springa asfaltsvägen en halvmil mot Kopparberg för att sedan ta grusvägen in mot den fina Åbostugan och övernatta i den. Det blev en härlig kväll, natt och morgon vid Åbostugan och en porlande Sandåforsen intill. På torsdag morgon blev det 20 km otroligt tråkig asfaltslöpning till Kopparberg. Därifrån tåg till Örebro och sedan till Eskilstuna. Var hemma innan lunch, så det gick smidigt.

Kommer jag att springa Bergslagsleden igen? Inte hela i ett svep men jag kommer definitivt att återvända till Tivedens nationalpark för att uppleva stigarna där och så förstås det stora naturreservatet Kindla med så mycket sammanhängande vildmark att utforska och därifrån kan man ju sedan springa den finns sträckan ända till Kloten. Bergslagsleden bjöd tyvärr inte på den omfattning av vildmark som jag hoppats på och totalt sett var det alldeles för många partier med skogs- och grusväg. På det stora hela är det hursomhelst en riktigt härlig led och för vandrare tror jag att den är idealisk. Oftast bra uppmärkt och med många informationstavlor om sevärdheter, kultur och natur. Bortsett från vindskyddet i Digerberget så var alla jag passerade otroligt fina och det fanns yxa, såg och ved vid samtliga liksom vatten (kallkälla, kran eller sjö) och toa. Åt vilket håll ska man då springa? Springer du osupportad med packning skulle jag rekommendera att springa norrut med start från Stenkällegården då de mest krävande sträckorna återfinns på den norra halvan. Springer man utan packning (med support) är det smartast att börja vid Kloten och få de ”lättsprungna” stigarna på slutet när man är som tröttast.

Totalt observerade jag 69 fågelarter längs leden. Karaktärsarter för detta äventyr får nog anses vara nötskrika, dubbel- och taltrast som var numerärt talrikast. Särskilt roligt var det med så pass mycket orre och även spelande orrar fyra mornar medan tjäder sågs med flera exemplar fyra av fem dagar. Häftigast var annars järpe som blev art nummer 203 på min fågellöplista liksom en överflygande lappsparv på dag fem. Verkar även vara ett gott för stjärtmesen med många flockar och som ingick i flera så kallade meståg. Inte att förglömma är den goda förekomsten av hackspettar, särskilt spillkråka och större hackspett, men tyvärr ingen gråspett eller tretåig hackspett. Forsärlor noterades på ett flertalplatser med strömmande vatten. Ja, det var verkligen gott om fågel längs hela färden och även en hel del fågel som småsjunger fast det är höst, som vore det ett farväl och hopp om återseende nästa år.

Jag tror det var allt, men har säkert missat något…

160914b 160914c 160914d 160914e 160914f 160914g 160914h 160914i 160914j 160914k 160914l 160914m 160914n 160914o 160914p 160914q 160914r 160914s 160914t 160914u 160914v 160914w 160914x

Aug 302016
 

160830aWith the Vaude Lizard GUL 1P I was convinced that I had found the perfect ultralight tent for my running adventures in the wilderness and mountains of Sweden, Norway and UK but it turned out to be a big disappointment.

Finding an ultralight 3-season tent that fulfils my requirements isn’t easy and I have hastened slowly.  In my search I’ve tried tents from the brands Luxe Outdoor, Terra Nova and Nordisk, all with a weight of around a kilo or less. Last summer when I ran Padjelantaleden I used the Terra Nova Laser Competition 1 flysheet with an ultralight footprint from Terra Nova (no inner tent). Happy hour for the mosquitoes that easily got in but I had brought mosquito repellent so it was no problem really. Condensation was a bigger problem as the model doesn’t have any specific ventilation. In the nice weather I had throughout my stay in the mountains it was ok but I’ve tried the same combination in bad weather in Wales, although we were two in the tent at the time, and the condensation was horrible. A spacious one-man tents of 930g certainly, but somewhat tedious to pitch and I’ve never been really happy with the Terra Nova Laser Competition.

Since last summer I have been searching for a better tent and even glanced at tarptents too, but for adventures in the mountains I want to have a secure 3-season tent. A single-skin tarp doesn’t feel completely reliable in really crappy weather with strong winds, but I could be wrong. Finally, it was between three ultralight solo 3-season tents:

*Weighted by me with two extra pegs. Strange, but tents always seem to weigh more than stated in the specifications.

My choice was Vaude Lizard GUL and I ordered it at a good price (£ 355) from Amazon.co.uk. My friend Bernt Hedlund also ordered one but with a too short main/center pole. He had to send it back and get it replaced. Before my adventure in the real wilderness I pitched the tent a few times to check that everything was as it should and I slept in it a rainy night. It was water proof but there was a bit of condensation despite ventilation holes at the top and each end. I was thrilled with the comfort, the space in the inner tent and the space between the inner tent and flysheet at the entrance. Enough space for my needs. And the tent was very fast and easy to set up!

160830b

In August I went to the very north of Sweden for a 10 day adventure in the mountains of Sarek, Stora Sjöfallet and Padjelanta (see story here). Already the first and second night brought rain and some hail. The tent was up to the test and without any problems. I soon got the hang of how my routines and clothes changes worked in the tent that you can barely sit upright in. The tent floor turned out to be absolutely fantastic, no reason to acquire an additional footprint. No other lightweight tent I looked at come close to the 10,000 water column! The third night was an ordeal with snow and hard wind for 20 hours. It was no problem to use my Primus stove inside the tent though and I could cook myself tasteful meals while the snow fell outside. Because the snow was wet I had to hit the canvas in order to remove the snow that lay on and pressed down the screen from time to time. Apart from a little condensation the tent kept me dry and nor was there any problem to merge it wet and pitch it again three hours later. Impressive how fast the tent dried. The biggest test was one day later when I had to pitch the tent in an exposed spot high up on a mountain side in very strong winds with rain and hail. When it finally stopped raining 12 hours later the wind increased and I had to stay in the tent for a total of 19 hours! As the wind snatched and tore the tent I never got any sleep that night and I couldn’t cook either. I worried about the durability of the tent. Would it keep water proof? Would the main pole hold? Thankfully I had put a large stone on each of the eight pegs which kept the tent in place and it didn’t break. At five o’clock in the morning, I decided to wrap up in the cold harsh wind and go to a mountain cabin 15 kilometers away. I spent the next night there in the cabin, phew!

160830c

The next evening when I was pitching the tent the main pole suddenly went right through the fabric of the tent! I was first completely taken aback, then incredibly angry, and scared. What if this had happened in the middle of the night on the mountain in the fierce cold wind? This is an expensive 3-season tent and the fundamental main pole goes through the fabric after a total of seven nights, scandal! There fabric is enhanced where the poles of the head and foot end are but for the main pole there is no enhancement at all. Fortunately I managed to prop the tent with a walking pole for the rest of the journey since the weather turned nicer and the winds eased out.

160830d 160830e160830f

When I got home I contacted amazon.co.uk and told them what had happened and my disappointment. I made clear that I didn’t blame Amazon, or their dealer, as this simply is a serious construction error from Vaude! Amazon answered in two hours and offered me to return the tent with a full refund if Vaude didn’t leave a satisfying response. Amazons swift and positive replay was a great relief! I wrote an explicit e-mail with three photographs to Vaude, through their complaint form, and got an automatically generated response in both German and English language with a case number. Five days later I still haven’t heard anything more from Vaude and I added a disapproval message on their Facebook page. Today, six days later, I got an e-mail from Vaude. It’s amazing it toke them six days to produce the message as follows:

Dear Mr. Holmström,

thank youfor your Email.
Please contact your distributor in your country.
Have a look here: http://www.vaude.com/de-DE/Unternehmen/B2B/Internationale-Vertriebspartner/

Mit freundlichen Grüßen
Katrin Amaral

I then contacted Bios AB, which the Swedish agent for Vaude, and within half an hour I received an e-mail from Gabriel at Bios and soon after he even called me! That’s great service, but he told me that they usually just help Swedish retailers and items bought from them. However, he was indeed service minded and told me that he will contact Vaude in Germany and try to find a solution, but he couldn’t promise anything. I will give it one day more and see what they offer. If they would offer to pay the expenses of repair and reinforcement of the top of the tent I would be more than happy to keep this otherwise excellent tent, but Vaude’s nonchalance and total lack of customer satisfaction means that I don’t want to promote their brand nor keep the tent. I will probably buy a Nordisk Telemark ULW 1P for my future adventures.

Not surprisingly, the exact same thing (the main pole breaking through the fabric) happened to Daniel Roxvret during his epic Gröna-bandet-adventure a few weeks ago! And Bernt Hedlund (who had to have the main pole replaced) has only used the tent a few times and the fabric on top is already worn and it’s just a matter of time before the pole break through . Is it a design flaw or is it not? Anyone else experienced the same problem?

I do not recommend anyone to buy this tent, never ever!

/Niklas

Aug 222016
 

160808aVet inte riktigt hur jag ska slå an det nyligen upplevda äventyret i den svenska fjällvärlden. Tio heldagar (9-18 augusti) med allt vad man kan begära eller snarare förvänta sig på en färd genom vild och mäktig natur när vädrets makter tycks spela ut hela sitt register i kombination med bergens och dalgångarnas egna mikroklimatsystem. Det finns äventyr och så finns det äventyr. Detta äventyr som upplevdes inom tre nationalparker (Stora Sjöfallet, Sarek och Padjelanta) bjöd på ytterligheter ifråga om väder, mental prövning och glädje. Egentligen en perfekt mix kan tyckas, men det finns alltid en gräns någonstans för vad kropp och psyke orkar med, även om tid i sammanhanget är ett relativt begrepp. Jag har valt att dela upp denna story i två delar eftersom nämnda äventyr karaktäriserades av en inledande period av extremt skitväder med kyla, regn, snö och blåst för att tvärt övergå till en period med bästa tänkbara väder med klarblå himmel, svaga ljumma vindar och behaglig sommarvärme. Vädret gör skillnad, väldigt mycket skillnad!

Det blir inte alltid som man tänkt när man ger sig ut på äventyr i vildmarken, särskilt när det handlar om äventyr i fjällkedjan. Det är alltid väder och terräng som dikterar villkoren, tro aldrig något annat. En portion ödmjukhet och respekt är därför nödvändig liksom att vara följsamt uppmärksam på yttre omständigheter och skeenden. För min del började ”svårigheterna” redan dagarna innan jag satte mig på flyget till Gällivare. Jag kollade väderprognosen och även om både smhi och yr ändrade sina prognoser fram och tillbaka gick det inte att blunda för den intensiva kallfront och tillhörande djupa lågtryck som växte till sig ute över Atlanten på sin väg in över Skandinavien. Frågan var bara hur intensivt och långvarigt lågtrycket skulle bli? Jag har ju haft grymt flyt med vädret på mina äventyr i de fjällen de senaste två åren men sedan Wales i juni kändes det som jag hamnat i onåd hos vädergudarna. Nå, det handlade inte bara om vädret utan lika mycket om en längtan efter att bara ha semester och bara få vara. Jag hade inte hela mitt hjärta med mig inför det stundande äventyret och jag vet av erfarenhet att om man inte är helt taggad med längtan och ett förväntansfullt sug, ja, då blir allting så mycket jobbigare mentalt när det uppstår motgångar. Faktum är att jag faktiskt var nära att avbryta det hela innan äventyret ens startat. Jag kollade sista-minuten-flyg till England för äventyr i Wales eller Lake District istället, men nix, det fanns inga billiga alternativ. Samtidigt visste jag också att jag skulle ångra mig efter några dagars soft tillvaro om jag inte stack iväg till fjällen. På söndag eftermiddag den 7 augusti tog jag så tåget med katterna och packningen till mamma i Stockholm. I sista minuten kompletterade jag packningen med långa tights och min robustare regnjacka (OMM Kamleika Smock) liksom två fyraliters drygbags fastspända utanpå löpryggan, innehållande lätta (regn)kläder snabbt åtkomliga. De långa tightsen var guld värda hela första veckan!

Väl hos mamma, katterna installerade i kärleksfullt hem och mitt bohag för det stundande äventyret i en löprygga på 24 liter började så den efterlängtade längtan äntligen smyga sig på. Bara att löpa linan ut, även om det visade sig att linan skulle bli allt annat än rak och styv, men så är det med äventyr värda namnet.

8-14 augusti – The bad weather adventure

Måndag morgon. Bordade planet som lyfte två timmar försenat mot Gällivare. En ung kille slog sig ned i sätet bredvid mig med kommentaren ”Bra skoval!” och syftade på mina X-talon 212:or. Det visade sig att han var orienterare, så det blev naturligtvis snack om löpning och diverse äventyr till fjälls. Erik, som han hette, och hans kollega Sofie skulle upp och arbeta med hydrologiska mätningar och de gav mig vänligt skjuts in till Gällivare. Tacksamt eftersom det regnade och var snävt med tid i och med förseningen. Jag inhandlade gas på Team Sportia och ett par schyssta lätta stavar på Intersport. En snabb latte på Gällivares schysstaste fik (och restaurang), ”Alla tiders café”, var givet medan regnet strilade ner från gråtung himmel. En närmast fullpackad buss lämnade Gällivare station och tre timmar senare steg jag av vid Suorvadammen. Ingen annan, bara jag och det skulle dröja fyra dagar innan jag mötte en människa igen.

Hittade på stigen genom björkskogen på andra sidan dammen medan regnet strilade ner. Dock varmt i luften. Strax efter åtta på kvällen hittade jag en bra plats ovanför trädgränsen och slog snabbt upp tältet. Glad att jag haft på mig mina vattentäta, tunna och merinofodrade Sealskinz redan från start. Bytte om till min torra mysiga nattdress och kröp ner i dunsäcken. Regnet smattrade sövande mot tältduken. Vaknade vid sextiden på tisdag morgon. Tittade ut. Toktjock dimma. Somnade om. Vaknade vid nio. Kyligare, men sikten bra och inget regn. Lät tältet torka ur i vinden medan jag åt frukost.

Kom iväg någon gång efter tio och fortsatte min klättring och rundade så småningom berget Hállji för att ta av mot väst med sikte på Alep Skálariehppe, Gassaláhko-slätten och så ståtliga Áhkká. Frisk, kylig motvind med enstaka inslag av smattrande kornsnö. Det blev Haglöfs-hoodie och Berghaus-smocken samt långa tights och shorts redan från start. Denna sträcka över platån och slätten mot Áhkká genom Stora Sjöfallets nationalpark må se fin, slät och springvänlig ut på kartan, men visade sig vara närmast omöjlig att springa med åtta kilo på ryggen. Otroligt stenig hedmark eller bara långa partier med blockterräng eller stenfält och mitt i allt detta sänkor, kullar, vattendrag och småsjöar. Det blev mest snabbmarsch med inslag av jogg i motvinden. Längs med Sarektjåhkkå-massivet drog hela tiden moln med långa draperade släp av snö. Slog upp tältet runt sjutiden på kvällen sydväst om Stuor Stuodak. Kallt med bara ett par plusgrader men uppehåll. Återigen en natt med regnsmatter och inslag av hagel. Tog sovmorgon och solen lyckades tränga igenom till och från. Sen start igen då jag lät tältet torka ur i vinden och solen. En kylig dag med kall sydväst(mot)vind men i stort sett uppehåll och en hel del sol. Áhkkás toppar låg dock inbäddade i moln, såsom oftast är fallet. Täta draperier av snö släpade längs den kloka gummans sluttningar. Vaknade ur min betraktelse när en sms-signal bröt genom vindsuset. Täckning på den lilla Nokia-mobilen med Telia-abonnemang. Ett mess från Kerstin, min livlina via sms på detta äventyr när täckning fanns. Satte mig i lä av en sten i solskenet och skrev ett svar på gammal hederligt tidskrävande vis på en knapptelefon, men jag hade ju inte bråttom. Jag låg redan efter i tidsschemat och hade bestämt mig för att ta det som det kom utifrån terräng och väder. Jag var inte där för att försöka hålla en storslagen och härligt naiv plan. Jag var där för att uppleva och i möjligaste mån njuta!

Jag beslöt mig för att skippa en topptur upp till Áhkkás Nordosttopp, då det inte är toppturen i sig som är intressant, utan jag vill ha vyn som erbjuds från toppen. Jag skulle ju förhoppningsvis återkomma till området i slutet av äventyret. Jag kom istället på mig själv, ständigt sneglande med trånfylld blick mot Sarektjåhkkås höga molnfria kungakrona. Ställde in det mentala siktet på ett försök på massivets Nordtopp och satte av söderut mot Suottasjtjåhkkå och glaciären Suottasjjiegna. Ju närmare jag kom blev jag medveten om att jag hittat ett nytt favoritberg. Sedan tidigare är Tjahkelij (mitt emot Skierffe i nedre Rapadalen) mitt favoritberg, men nu hade Niják seglat upp som en lika klar favorit. Dess grymma nordsida och det fristående bergets form påminde om Eigers nordsida, fast i miniatyr. Fråga mig inte varför dessa två berg (liksom ett par i England) tilltalar mig så mycket att jag kallar dem ”mina favoritberg”. Det bara är så och jag vet inte varför, men de berör mitt inre på något härligt primitivt sätt. Och de båda gör mig glad inombords!

Min färd fortsatte längs Sareklåpptå med glaciärerna, jokkarna och topparna på höger hand. Det var läckert ljus med molnen och glaciärernas blåvita lyster. Många fotosessions blev det. Snart nog började min klättring upp mot Sarektjåhkkås Nordtopp. Från 14-1500m var det en hel del nysnö och minusgrader, men nästan helt vindstilla. Stötte en flock fjällripor på den branta sluttningen med blocksten av olika format och storlek. Tro mig, det var helt fantastiskt att komma upp på 2000 meters höjd och anträda den sista snöklädda passagen upp till toppen på 2056 meter.  Väl uppe på Nordtoppen blev jag varse den fantastiska kronan av de fyra 2000m-topparna (Nord-, Stor-, Syd och Bucht-toppen). Själva Stortoppen höjde sig skräckinjagande och närmast ointaglig från där jag stod. Jag visste att jag aldrig någonsin skulle försöka mig på den toppen. Aldrig. Nordtoppen på 2056m dög alldeles utmärkt för mig och vilka vyer. Det syntes att det snöat en hel del på höjderna i hela norra Sarek de senaste dagarna. Alla berg var pudrade i vitt och känslan var vinterlik, inte alls augusti, sommar eller ens Sverige. Och så tyst. Ingen vind. Händer och fötter som frös, men hjärtat slog varmt och ögonen glittrade lyckligt. Dags att tänka på nedfärden som i snötäckt blockstensterräng tar längre tid än man oftast tror. Klockan var ändå halvsju på kvällen. Väldigt vacker kväll med rödfärgade moln i väster och plötsligt kom en gammal kungsörn flygande genom passet och västerut mot de röda molnen. Vilken avslutning på dagen och den magnifika toppturen! Jag slog läger nere vid basen av en fin knalle på 1250m höjd med härlig utsikt ner mot Guhkesvágge. Placerade tältet för bästa vinkeln för en vacker tänkt soluppgång. Gick ner till bäcken för att hämta vatten för natten och frukosten och mitt bland gräs och sten ser jag en ärgad renklocka (som ledarhärken har) ligga där på marken. Vad är sannolikheten att hitta en renklocka i Sareks oändliga stenhav? Jag åt en god middag och vid åtta hade jag krupit ner i en gosig sovsäck, lyckligt ovetande om att jag skulle få stanna där i drygt 20 timmar. En halvtimma efter att jag krupit ner i säcken gav tältduken ifrån sig ljud. Jaha, regn nu igen… men det var något som inte stämde. Ljudet var inte lika taktfast och smattrande som regn utan mer oregelbundet, mjukare ”fluff, fluff-fluff, fluff” liksom. Tittade ut. Vinden hade ökat markant och drev ett intensivt snöfall framför sig genom passet och vidare ner i dalen. ”Jahapp, OK, var bara det som fattades, stora feta blöta snöflingor som tynger ner tältet. Får se hur det här går…” var tankegången. Bara att sova och hoppas på att det går över snabbt. Man tappar lite av tidsuppfattningen i situationer som denna och när man sover i tält när det blåser, snöar eller regnar. Man vaknar upp, somnar om, drömmer, vaknar, somnar om vartannat. Blir aldrig någon djupsömn, utan snarare något meditativt och dvalliknande över den sarkofagliknande tillvaron. Tur att jag inte har klaustrofobi eller har anlag för liggsår. Tittade bara på klockan någon gång då och då. Åt lite, sov lite, messade till Kerstin och fick några peppande mess tillbaka. Hade det varmt och gott i tältet. Kunde laga mat i absidern utan problem. Var ute en gång på 20 timmar för att snabbt hämta vatten i bäcken intill. Pissade, ja, det gjorde jag i kokkärlet hukandes på knä som en hund i tältet. Nöden har ingen lag. Var bara att vaska ur med snö. Mat hade jag för flera dagar och eftersom jag inte visste hur omfattande snöovädret var fanns ingen anledning att packa ihop i kall blötsnö, bli nedkyld och kanske inte hitta någon plats att slå upp tältet längre ner i dalen. Jag bestämde mig för att vänta tills det blev uppehåll. Det dröjde, ja, det dröjde till strax efter fyra på torsdag eftermiddag. Messade då Kerstin snabbt ”att jag packar ihop beger mig österut mot Ähpar till”. Det blev ett par fantastiskt fina och sköna timmar på kvällen längs Guhkesvágge fram till en fin rished norr om Bierikjávrre. Och äntligen en natt utan vind eller smatter mot tältduken!

Oj, jag skriver och skriver, men liksom färden genom fjällvärlden går det långsamt framåt. Får summera bättre och avhandla de intressanta delarna.

Vaknade upp i en kylslagen vacker dal med en värmande sol som lyckades hitta luckor i molnen. Frukost till ljungpiparens vemodiga vissling och med hela fantastiska Ähpar-massivet framför mig. Inga ridge-klättringar denna gång. Alla kammar var snöklädda och jag låg efter i tidsschemat och hade bara mat för en heldag och nödproviant för ytterligare två dagar kvar. Det var en bit till Kvikkjokk fjällstation där ett paket med fem dagars mat och lite till låg och väntade på mig. Bestämde mig för att köra Rapadalen söderut ner till Aktse. Och för första gången fanns en stig och jag kunde springa rätt långa sträckor men hamnade lite för långt ner vid Sjielmágiedde innan jag kom på stigen mot passet Snávvávágge och väl däruppe var det vackert och springvänligt. Här mötte jag de första människorna. Först två som kurade i en grop och sedan tre som vandrade söderut. Stannade och hade ett trevligt samtal med en tjej och kille. Hejade längre fram på ytterligare två som satt i lä bakom en klippa och fikade. På vägen ner från passet iakttog jag fyra personer som höll på att slå upp ett stort tarp. Märkligt, inte sett en människa på fyra dagar men plötsligt dök de upp lite här och där kring Snávvá. Utförslöpan ned mot Rapadalen var grymt läcker och omöjligt att hålla igen. Glädje! Löpglädje! Stigen fortsatte fint genom djungeln av björkskog men snart blev det tätare mellan sumphålen, snårigare, steniga partier och vad, vilket förstörde rytmen. Ömsom löpning, ömsom vandring i rask fart. Denna typ av djungelträsklöpning blir rätt tröttsam i längden och särskilt avsaknaden av vyer blir påtaglig efter många timmar. Det blev nattläger vid en jokkarna nedanför Buovdavárásj i vackert solnedgångsljus.

Klockan fyra på lördagsmorgon vaknade jag av att regnet smattrade mot tältduken. Suck! Lika bra att stiga upp och få det regnblöta djungelträsket avklarat och komma till Aktse så fort som möjligt. Många äro stigarna och vaden längs nedre Rapadalen och jag fick nog när jag hamnade ute på en myr med vatten upp till grenen och till råga på allt kom det in vatten under regnbyxorna och så innanför sealskinz-strumporna. Inte bra att få in vatten i strumporna! Blev så förbannat trött på den grönskande djungeln och tog sikte mot en ravin längs sidan av berget Ridok för att komma upp på kalfjället. En mödosam klättring med blöta kalla fötter. När jag väl kom upp såg jag Skierffe på håll och tänkte mig en lov bland de mjukt rundade topparna. Regn med inslag av hagel och hård kall sned motvind från nordost var absolut sämsta tänkbara förutsättning. Vad kunde det var till Aktse? En mil? 15 km? Jag höll för mycket åt norr och kroppen började kylas ner, särskilt mina redan kalla fötter och i de vattenfyllda strumporna. Av erfarenhet av tuffa bergstävlingar i Engelska bergen vet jag hur snabbt man blir nedkyld under dessa förhållanden i hård kall vind. Klockan var runt tio på förmiddagen då jag hittade en plats mellan Suorkitjåhkkå och Niehter och snabbt beslöt mig för att slå upp tältet. Snabbt in i tältet, ombyte till torrt och ner i sovsäcken. Det tog mig en timma att få igång fötterna! Hade plötsligt täckning där på kalfjället. Nå, en pinne räcker för att skicka sms. Jag trodde på ett snart uppehåll och ville inte oroa Kerstin i onödan och meddelade att jag var i Aktse. Fick även värmande sms från Bernt (Hedlund). Men något uppehåll blev det inte! Det slutade regna först klockan tio på kvällen och då ökade vindstyrkan än mer. Jag vågade inte använda gasolköket då vinden hela tiden drog och slet i tältet. Jag åt nötter, snickers och drack olivolja. Matmässigt hade jag lite torkat kött och 1 ½ påse potatismospulver kvar. Jag fick i mig en påse mospulver i två omgångar under kvällen. Sked för sked med pulver in i munnen och som sköljdes ner med kallt vatten. Nöden har ingen lag. Kroppen behöver energi. Det blev inte mycket sömn den natten. Orolig om tältet skulle hålla. Jag hade ändå varit så pass klar i huvudet att jag placerat en stor sten på samtliga tältpinnar när jag slog upp tältet. Och hade en liten bäck tre meter från tältet. Denna gång blev det 19 timmar i tältet, men denna gång var situationen inte så rofylld utan mest obehaglig och stundtals med ett sting av rädsla. Tältet är det absolut viktigaste skyddet av allt i ens utrustning. Skulle det packa ihop så blir det fan inte roligt. Den vilda vinden med kastbyar över kalfjällsnatten höll min hjärna i ett krampaktigt grepp. Klockan fem på söndag morgon tittade jag ut: molnen hade tagit höjd men den hårda råkalla nordanvinden bestod och bet i kinderna. Tältet höll! Det var bara att lägga upp en plan och satsa allt på ett kort. Räknade ut att jag var runt 15 km från Aktse. Behöll mitt torra underställ och mina torra strumpor som jag omslöt med tunna plastpåsar jag hade med mig och nu fick jag nytta av min Kamleika-smock som gott vindskydd. Packade ihop allt snabbt och var snart i rörelse men utan att stressa. När jag väl passerat toppen av Gierdogiesjtjåhkkå, fått upp värmen, såg solens strålar sila ner genom molnen i öster och hade Skierffe framför mig, ja, då visste jag att det var lugnt. Känslan var överväldigande! Firade med min sista nötcréme. Där och då var jag mentalt slut och utpumpad. Kände bara ”Nu får det räcka för denna gång! Till Aktse, sedan Salto och därifrån till Gällivare och tåget hem. Hem till tryggheten, värmen och civilisationen.” Men självklart ville jag ju upp på Skierffe först. Tredje gången och tredje året på rad. Lite av en tradition. Väl nere i Aktse runt tio-snåret på förmiddagen hade de flesta lämnat stugorna och jag tog in i den gamla fina stugan. Den sköna värmen från de som tacksamt eldat i kaminen på morgonen var som en skänk från ovan! Som jag njöt! Handlade godsaker i den lilla shopen och eldade på i kaminen. Hängde alla kläder på tork. Åt Bullens korv och potatismos, några koppar kaffe med fötterna intill kaminen och sedan en tupplur på det. Det var väderomslag på gång och jag hade fått ett par mess från Bernt som övertygade mig om att det SKA bli fint väder nu. Håll ut Niklas, lät han liksom hälsa! Och vilken fantastisk eftermiddag och kväll det blev där i Aktse och i stugan. Umgicks och pratade med två sköna tyskar, Lukas och Georg, som vandrat 14 dagar genom Sarek och varit häruppe ett flertal gånger. Jag tog en kvällspromenad uppåt höjden för att få täckning och kunna messa Kerstin och Bernt. Hade närkontakt med både lavskrikor och lappmes. Jag repade nytt mod och en ny plan tog form. Inte skulle jag åka hem inte. Hur hade den absurda och befängda tanken fått fäste i mitt huvud? Jag hade fått min beskärda del av mental prövning och däruppe på höjden med solen som sakta sänkte sig ned bakom Skierffe bestämde jag mig för att fortsätta och att bara njuta av de resterande dagarna!

160808b 160808c 160808d 160808e 160808f 160808g 160808h 160808i 160808j 160808k 160808l 160808m 160808n 160808o 160808p 160808q 160808r 160808s 160808t 160808u 160808v 160808x 160808y 160808yy 160808yyy 160808yyyy 160808yyyyy 160808yyyyyy 160808yyyyyyy 160808yyyyyyyy 160808yyyyyyyyyy 160808z 160808zz 160808zzz 160808zzzz 160808zzzzz 160808zzzzzzz 160808zzzzzzzz 160808zzzzzzzzz 160808zzzzzzzzzz 160808zzzzzzzzzzz 160808zzzzzzzzzzzz 160808zzzzzzzzzzzzz 160808zzzzzzzzzzzzzz 160808zzzzzzzzzzzzzzz 160808zzzzzzzzzzzzzzzz 160808zzzzzzzzzzzzzzzzz 160808zzzzzzzzzzzzzzzzzz

 

15-18 augusti – The good weather adventure

160815aMåndag morgon. Vaknade klockan sex i en skön säng. Huh, vilken plågsam och till synes ändlös mardröm jag vaknade ur! Insnöad, inregnad, kokkärlspissoar, pulvermos upp över öronen, fötter som kylklampar, glödande regnsmatter och tiden som fastnat i ett slags vakuum. Jag vred på mig och tittade ut genom fönstret. Klarblå himmel! Jag andades ut och log.

Jag var först upp i stugan. Eldade på i kaminen och började fixa min frukost och packa ryggan. Gick ut på trappen. Laitaure låg spegelblank och temperaturen var behaglig. Bestämde mig för att det fick bli kortbyxor denna första sommardag på mitt äventyr. Jag tog farväl av tyskarna och ett par coola fransmän. Kände mig som pånyttfödd där jag dansade fram längs Kungsledsstigen över Njunjes mot båtplatsen Svijnne för båtturen över Sitojaure. Det är vackert däruppe på kalfjället, renarna, lappsparvarna, ljungpiparna, stigen, som slutligen faller och slingrar sig ner mot Ultevis fjällurskog, dess gamla björkar och de insprängda myrarna. Löpglädje att äntligen få springa med uräten lätt ryggsäck och klarblå himmel ovan. Den kalla nordanvinden hade ersatts av en ljum fläktande vind. Tajmade in båten bra och hann prata med ett par trevliga vandrare innan Anna tog oss över till andra sidan Sitojaure. Därifrån var det bara att njuta och tassa på de två milen till fjällstationen i Saltoluokta. Jag kom vältajmat till lunchen och hann prata med några snubbar som var intresserade av min minimalistiska packning. Det var välkommet med god vällagad mat: en krämig morotssoppa och en delikat rödingröra och så efterlängtad sallad. Blev några omtag, förstås. Medan jag satt där och njöt av en kaffe kom en tjej fram: ”Visst var det du som var i Abisko vid den här tiden för två år sedan? Du hade sprungit hela Kungsleden” Letade i minnet och så föll bitarna på plats. Vi delade rum ett par dagar på fjällstationen och hade flera trevliga samtal. Nu hade hon sin bror med sig och det slutade med att jag fick hjälpa honom med ett upplägg på fem dagar längs Kungsleden. Alltid kul att kunna vara till hjälp, även om jag rekommenderade Padjelantaleden framför Kungsleden.

Efter mat, sociala medier, messande, dusch och en skön bastu var det dags att ta 16:20-båten över till Kebnats. Med på båten fanns Mats Jacobsson (se hans vandringsäventyr 2015) med sin goa hund. Han hade weekendsemestrat på Salto och var nu på väg till Ritsems fjällstation där han arbetar som platschef denna säsong. Vi hade ett trevligt samtal som kretsade kring fjällen, löpning, utrustning och möten med människor. Han erbjöd vänligen skjuts upp till Ritsem, men jag hade stämt möte med Bernt (Hedlund) och Lise (Bjerklöv). Mycket riktigt, där på bryggan stod en glad Bernt och vinkade. Det blev en trevlig eftermiddag på bussen och kväll på fjällstationen i Ritsem. Att få vara i Lises och Bernts sällskap gjorde mig väldigt glad och jag blev all tmer taggad för nya äventyr! På fjällstationen stötte jag även ihop med Max (Själin) som sprang Western States 100 miles tidigare i somras. Han jobbade extra som stugvärd och slog sig ner hos oss när han gick av vid åtta på kvällen. Skön kille, som liksom Mats kör sitt eget race. Jag fick bland annat bra information om den snabbaste eller minst mödosammaste vägen upp till Áhkkás Nordost- och Stortopp. Runt nio var det dags för mig att runda av och ta mig ner till båtplatsen och slå upp tältet för en natts sömn medan Bernt och Lise sov på stationen. Kvällen var vacker med vy över Ahkkajaure mot Lapplands drottning där på andra sidan. Där och då gjorde jag en skrämmande upptäckt och det var att tyget i toppen på tältet, där den bärande tältstolpen slutar, i stort sett var helt söndernött! Och strax därefter gick stolpen genom tyget! Skandal! Det ständiga vajandet den blåsiga natten och friktionen mellan stolpe och tyg hade uppenbarligen nött sönder tyget. Tänk om detta hade hänt mitt i natten på kalfjället?! Hela tältets bärighet bygger ju på denna enda mittstolpe. Hur fan kan man konstruera ett tält utan att förstärka tyget med kraftig nylon eller liknande i toppen (vilket de gjort för stolparna vid fot- och huvudändan). Har nu skrivit ett långt mail till Vaude och begärt kompensation. Jag kommer att behålla tältet, då jag förutom detta allvarliga är supernöjd med tältet. Kommer att lämna in det hos Tältcentralen i Stockholm så får de förstärka och laga tyget. Tack och lov fungerade det bra att stötta upp toppen med en av stavarna resten av tiden!

Vaknade på tisdag morgon med en aningen sur min. Bernt och smhi hade lovat sol och klarblå himmel, men som nu täcktes av ett högt tunt molntäcke. Áhkkás toppar var inbäddade i moln. Hon är nyckfull hon, Lapplands drottning. Hon bjuder in till topptur när hon behagar. Tillsammans med Bernt och Lise åkte vi tidiga båten över till Änonjálmme och vi började med en härlig frukost med kaffe, glödkakor, ost och rökt sikt på det samiska Kerstins Café. Kerstin visade sig vara en go liten Áhkká, det vill säga en klok liten gumma. Vi njöt av varandras sällskap och mös nära den sprakande elden. Vilken fantastisk start på dagen. Här skiljdes så våra vägar. Nu väntade Padjelantaledens underbara stigar som jag ville springa medan Bernt och Lise skulle vandra in i Ruohtesvágge och sedan Guophervágge tillbaka. Eftersom Áhkká var insvept i moln siktade jag in mig på Ruohtesvágge och bergskammarna där. Vilken fröjd det var att få springa på Padjelantaledens stigar med den omkringliggande naturens böljande landskap. För mig är detta himmelriket som stiglöpare! Mellan de två broarna innan Kisuris tog jag av från leden och tog den smala stigen österut mot Ruohtesvagge och de ståtliga bergen; Áhkká till vänster, Gisuris till höger och läckra Niják rakt fram. Allt eftersom skingrades molnen och snart nog sken solen från en klarblå himmel. I höjd med Gisuris gjorde jag ett stopp för att äta lunch. Man ska inte fatta beslut på tom mage. Áhkkás toppar vart alltmer synliga. Kanske är detta chansen för en topptur. Jag åt lunch och njöt av den värmande solen. Med ens var topparna helt molnfri. Om jag bestämde mig för en topptur skulle dagens färd innebära en lång omväg på tre mil och sedan en klättring uppför berget med Sveriges längsta fallhöjd (runt 1500m). Äh, jag kanske bara får denna chans! Vem vet hur vädret är nästa dag? Det var inget att fundera över. Ett försök att nå toppen fick det allt bli även om vägen dit skulle bli lång och mödosam över och uppför konstant blockstensterräng. Jag valde sedan att påbörja klättringen uppåt längs den brantare nordostsidan. Från 1500m och uppåt var det skugga, minusgrader och en del snö, så det var bara att vara försiktig. Ett steg i taget. Väl uppe på Nordosttoppen på 2010 meters höjd var glädjen obeskrivlig. Klockan var närmare halvfem, solen värmde och vyerna i 360 grader var helt fantastiska. Jag bara njöt! Trots kalla fötter stannade jag däruppe en 10-15 minuter. Fick liksom inte nog av utsikten och tystnaden. Jag gick aldrig ut på själva spetsen som utgör Stortoppen (2015m), då ett läskigt snötäckt hak behövde passeras. Jag var nöjd som det var. Fem meter hit eller dit, inte värt risken. Det var dags att tänka på refrängen och den tidskrävande nedstigningen, som kräver försiktighet bland all lös blocksten och då menar jag även riktigt stora block som inte satt sig, utan balanserar på underliggande stenar. Och med snön är det faktiskt svårare nerför än uppför. När jag slutligen kom ner på runt 950m höjd valde jag att slå läger på en härlig liten grönskande terrass med utsikt över hela Gassaláhko och Sarektjåhkkå-massivet med Niják i förgrunden. Varmt med fläktande sommarvind och jag kunde gå omkring barfota. Vilken kontrast mot veckan innan då jag befunnit mig bara en halvmil bort vandrandes i motvind, kornsnö och temperatur strax över nollan. Jag sov som en prins och för första gången på hela äventyret vaknade jag av att solen lös upp och värmde tältet. Som jag längtat efter just en sådan morgon. Låg och myste i en timma med öppet yttertält och utsikt över Gassaláhkos vidsträckta slätt med dess mosaik av sjöar och små vattendrag.

Åt frukost i lugn och ro. Njöt av värme och klarblå himmel. Nu fick jag äntligen nytta av tuben med solskyddsfaktor 30. Hitintills hade jag faktiskt inte saknat något eller ”glömt” att ta med mig något. Bra förberedd med andra ord. Målet för dagen var att försöka nå toppen av Niják på 1922 meter. Det vart en skön vandring dit men jag gjorde tyvärr en missbedömning genom att hålla höjden på +1000m och klättra runt till den södra ryggen över all blocksten istället för att gå ner på den mer lättgångna heden på 850m. Hela detta företag kostade en massa ork och energi, särskilt med gårdagens tremilalöpning och topptur på det i kropp och ben. Fick heller inget perspektiv på Niják från sydsidan och visste helt enkelt inte om det var en bra passage upp eller inte. Gav upp och siktade in mig på intilliggande Kantberget istället men så kom jag inte över jokken från Nijákglaciären. Jag tog lunch nere i dalen och klockan var redan två. Jag bestämde mig för att lämna Ruohtesvágge med löftet till mig själv att återvända nästa år för att i lugn och ro njuta av dalen och de läckra kammarna där! Kvällen innan hade jag lagt upp en ny plan, den att springa Padjelantaleden söderut mot Sáluhávrre (förra året tog jag den gamla sträckningen från Kisurisstugan över Njierek till Låddejåkkåstugan) och sedan norrut längs Nordkalottleden till Vaisaluokta och båten därifrån till Ritsem på torsdag kväll. Sagt och gjort, blev till att vada igen. Tack och lov var vattenflödena i Sarek förhållandevis låga och alla vad under äventyret gick bra, även om jag ofta fick leta efter en bra övergång. Stavar och sealskinz strumpor gjorde vadningarna enkla och bekväma. Jag följde stigen längs Sjnjuvtjudisjåhkå till en början men valde sedan att springa rakt på mot Kisurisstugan över stiglös fin hed tills jag kom på stigen igen strax innan broarna. Noterade blåhakar här och där i videsnåren. De väntar väl bara på nästa väderomslag och fördelaktiga vindar innan de tar höjd och styr kosan mot varmare breddgrader i sydost.

Planen var att göra ett kort stopp vid Kisurisstugan för att proviantera och köpa på mig lite godsaker och hitta en fin tältplats längs sjösystemet längre söderut i Padjelanta. Oavsett vilka magiska makter som är i rörelse i fjällvärlden så blir det inte alltid som planerat. Jag hittade stugvärdens lilla stuga och skulle just till att knacka på när dörren nästan slogs upp. Där stod en söt kvinna med samiska drag. Jag blev överrumplad, för utöver de snabba artighetsfraserna kom hennes ord: ”Är du löpare? Vad har du för tält? Din ryggsäck ser sliten ut.” Jag log och kände mig ur balans för ett ögonblick. Hon bjöd in mig i stugan och det kändes som att träffa en gammal vän. Hon hette Laila och kom från Rinim (Sitojaure) i östra Sarek. Laila hade blivit inringd som stugvärd då den ordinarie hade blivit sjuk och inte kunde komma. Det visade sig att hon sprang hon med. Hon hade fått tips om denna blogg och att jag var i faggorna av Torkel och Kari som stannat till i Kisuris för rast och fika med Laila innan de fortsatte på sin Gröna-bandet-färd dagen innan (se Karis blogg för deras äventyr). Det här var ett sådant där sällsynt möte när allt klickar och man kan hoppa över hela lära-känna-varandra-proceduren, utan man är på samma våglängd. Hon bjöd på underbart god suovas och sedan kaffe på det. Sedan satt vi och pratade hela kvällen om allt mellan himmel och jord tills det var dags för mig att slå upp tältet på liten fin kulle på andra sidan bäcken. Hon inspekterade alla mina prylar i utrustningen då hon själv var på väg att införskaffa en del lättviktsprylar för äventyrslöpning i östra Sarek och särskilt kring Ähpar-massivet. Jag berättade om följande dags upplägg och hon ville gärna följa med och springa så vi bestämde möte klockan åtta på torsdag morgon.

Torsdag morgon. Ännu en morgon som jag fick vakna till med solen som lös upp och värmde tältet. Ville ligga kvar och mysa, men hade en tid att passa. Knackade på i stugan strax före åtta och Laila hade fixat frukost. Vilken lyx! Samtalet från gårdagkvällen fortsatte där det slutade och vi kom faktiskt inte iväg förrän efter tio på förmiddagen. Det blev en fantastiskt trevlig löptur på stigar jag inte sprungit tidigare och tillsammans med Laila och med precis lagom många ord under färden. Ordlöst samförstånd. Nere vid långbroarna tog vi ett stopp och Laila tog ett dopp medan jag nöjde mig med att vaska av mig i den kalla älven. Därefter fortsatte vi norrut längs Nordkalottleden till Kutjaurestugan och uppe vid sommarbron på kalfjället gjorde vi stopp för kaffe och torkat renkött som Laila tagit med sig. Vi hade sprungit i härligt lugnt tempo i 22 km och vi var båda barnsligt glada och nöjda. Här skulle våra stigar tyvärr skiljas åt. Jag mot Vaisaluokta och Laila ner till familjen Utsi i Kutjaures västända för att få båtskjuts över till Kisuris. Vi satt där i solen intill forsen och njöt av kaffet och det salta köttet. Det är sådana här möten och dagar som för alltid kommer att få en att le och känna värme inombords. Det blev några långa kramar innan vi tog farväl av varandra. Jag hade två timmar på mig innan båten från Vaisaluokta skulle avgå till Ritsem. Skulle vara skönt att hinna med den för att ta det soft på fjällstationen och fräscha till sig, om inte så var det bara att ta morgonbåten från Änonjálmme och bussen direkt till Gällivare. Jag höll ett bra och stabilt tempo och det var kul att springa däruppe på passet mellan bergen. Ännu roligare var det när stigen till slut letade sig neråt mot Ahkkajaure och bjöd på fartfylld slingrande utförslöpning. Med mindre än tjugo minuter kvar till avgång nådde jag så samevistet Vaisaluokta. Yes! Tills jag såg skylten med pil åt vänster ”STF Stuga 2 km”. WTF! Sprang som en spritt språngande galen gasell på det avgjort mest tekniska partiet av alla på hela dagen. Fem i fem kom jag utrusande ur björkskogen vid stugan med allas blickar vända mot mig och jag fick ur mig: ”Vart går båten?” Den bastanta kvinnan närmast sa bara lugnt ”Båten är inställd.” Det var hård sjö ute på Ahkkajaure men problemet var vindriktningen så att båten hade svårt att lägga till utan att driva in mot stranden. Där fanns flera uppgivna vandrare men det visade sig att de beställt helikopter från Fiskflyg i Ritsem och de hade väntat i ett par timmar. Helikoptern tog bara fyra pers men med mig var vi åtta och en hund. Båten kostar 230 kronor, helikoptern 450 kr. No big deal. Helikoptern kom och jag åkte med andra vändan. Första gången jag flyger helikopter och vi kom fram till Ritsem innan båten, om den skulle ha gått vill säga.

Det vart en skön kväll på Ritsems fjällstation och ett långt trevligt samtal med Mats. Jag valde att sova i en säng på stationen och delade rum med en trevlig kvinna som skulle cykla över fjällen.

Fredag morgon. Regntunga låga moln flöt fram över bergen söderut och äventyret slutade som det började i ett regnigt Gällivare med en latte på Alla tiders café.

160815b 160815c 160815d 160815e 160815f 160815g 160815h 160815i 160815j 160815k 160815l 160815m 160815n 160815o 160815p 160815q 160815r 160815s 160815t 160815u 160815v 160815x 160815y 160815yy 160815yyy 160815yyyy 160815yyyyy 160815yyyyyy 160815yyyyyyy 160815yyyyyyyy 160815yyyyyyyyy 160815z 160815zz 160815zzz 160815zzzz 160815zzzzz 160815zzzzzz 160815zzzzzzz 160815zzzzzzzz

Aug 032016
 

ingressbildEfter veckor av kartstudier, läsning av Sareklitteratur, allt från Axel Hambergs klassiker till Fredrik Neregårds fantastiskt innehållsrika och pedagogiska bok, komplettering av utrustning, remodifiering och förstärkning av ryggan hos skomakaren så börjar alla bitar falla på plats och den där härligt pirrande känslan inför ett oförutsägbart äventyr infinner sig. Oj, det där var en lång mening.

Det är nästan som om tidigare års löpäventyr i fjällen varit en långsiktig förberedelse inför det nu förestående äventyret. Långt bortom stigar, boningar och människor. Sarek, fjällens vilda otämjda kronjuvel. Drygt 12 dagars äventyr med löpning, klättring längs läckra ridger och ett par tre toppturer till några av Sareks 2000-meterstoppar. Vad sägs om Favoritkammen, Knivtoppen, Nilas kam, Gávabákte, Äphárkammen och Ruopsokkammen? Det har tagit sin tid att lägga upp en plan, en rutt genom Sarek. Funderat, fnulat, läst, kollat kartorna, sovit på saken och så åter till ritbordet, suddat tidigare dragningar med blyerts, korrigerat. Så många fler faktorer att ta med i beräkningarna jämfört med att planera ett löpäventyr på Kungs- eller Padjelantaleden. Inga stugor, många vad och avsaknad av stigar, åtminstone där jag valt att färdas. I Sarek har jag inte mycket att säga till om! Det är terrängen, vaden, jokkarna, bergen och vädrets makter som styr min färd. Det här äventyret är något helt annat och avsevärt mer äventyrligt än något jag gjort tidigare i fjällvärlden. Pirrigt men ett helt naturligt steg på min färd genom livet! Det finns inget att besegra, bara ödmjukt uppleva.

På måndag morgon den 8 augusti bär det av med flyg från Arlanda till Gällivare. Börjar bli en tradition, men ingen färdväg har varit den andra lik. Snabbaste vägen till fots in i Sarek är via Suorva. Här nedan följer en slags grundplan med rutt och dagsschema, väl medveten om att det alltid blir avvikelser, ändringar av planer beroende på väder och andra oförutsedda omständigheter, men det är ju liksom det som gör det hela till ett äventyr. Dag 8-11 är upplagda som så att de lätt kan korrigeras om det skulle bli förskjutningar i tidsschemat. Om jag når Sierggavágge på dag sju (enligt plan) kommer jag att vara otroligt tillfreds för då kan jag verkligen njuta av Ruothesvágges alla häftiga kammar/ridger i lugn och ro.

Dag 1 (8 augusti)
Suorva-Vuosskelvágge-Tjievrra/Gássaláhko
Beroende på väder, via toppen av Alep Skálariehppe
Övernattning i närheten av Tjievrra eller – om löpningen flyter – på slätten mellan Gássajávrre och Suottasjjávrre.

Dag 2 (9 augusti)
Gássaláhko-Áhkká-Sarektjåhkkå-Vuojnesskájdde
Sikta på Várdotjåhkkås/Várdojávrres nordvästspets, sedan klättring upp mot Stortoppen (2015m) och Sveriges högst belägna sjö. Tillbaka samma väg, men söder om Várdotjåhkkå mot Suottasjtjåhkkå sedan vidare över Sareklåpptå för en topptur till Nordtoppen (2056m).
Övernattning i Voujnesvárásj/ Vuojnesskájdde.

Dag 3 (10 augusti)
Vuojnesskájdde-Ähpár-Vássjá-Aktse
Vada över Vuojnesluobbala sedan köra Favoritkammen, Norra Äphárkammen och Ruopsokkammen. Korsa Basstavágge och upp över Lulep Basstaskájdasj vidare till Vássjá sedan snirklande topplöpning till Skierffe.
Övernattning på platån ovanför Aktse.

Dag 4 (11 augusti)
Aktse-Tjahkelij-Vájggántjåhkkå-Boarektjåhkkå-Boarek
Morgonbåten över Láitaure. Klättring upp till Tjahkelij, sedan vidare mot Vájggántjåhkkå och därifrån mot Boarektjåhkkå via topparna Suolanjunnje och Stuor Jierttá.
Övernattning på lämplig plats kring Boarek.

Dag 5 (12 augusti)
Boarek-Kvikkjokk-Boarek-Bårddetjåhkkå-Luohttoláhko
Hämta matförsändelsen på Kvikkjokks fjällstation och äta
Topptur till Bårddetjåhkkå (2005m) och Hambergs Pårteobservatorium
Övernattning på högplatån Luohttoláhko

Dag 6 (13 augusti)
Luohttoláhko-Nåite-Sarvesvágge-Kanalberget/Niejdariehpvágge-Álggavágge
Övernattning i dalen Álggavágge

Dag 7 (14 augusti)
Álggavágge-Härrábákte-Guohper-Låvdaktjåhkkå-Sierggavágge
Övernattning vid lämplig plats

Dag 8 (15 augusti)
Sierggavágge-Gisuris-Niják
Övernattning vid lämplig plats

Dag 9 (16 augusti)
Ruothesvágge
Klättringar på flera fina ridger (om vädret tillåter): Kantberget, Gavelberget och Gávabákte samt den namnlösa upp till Vargtoppen.
Övernattning på lämplig plats i dalen

Dag 10 (17 augusti)
Ruothesvágge-Skárjá-Bierikjávrre-Sluggá-Gähppo
Övernattning vid lämplig plats

Dag 11 (18 augusti)
Gähppo-Rásek-Sjäkso-Saltoluokta
Trerätters på Saltoluokta fjällstation och bastu.
Övernattning uppe på Lulep Gierkav.

Dag 12 (19 augusti)
Saltoluokta/Lulep Gierkav-Gällivare
Morgontur i omgivningarna.innan båtfärd över till Kebnats och buss till Gällivare. Sent eftermiddagsflyg till Arlanda.

Route_Sarek_karta

Många går ju igång på packlistor och gram hit och dit, även jag. Eftersom jag bara får plats med mat för max sex dagar var jag tvungen att hitta en lösning för att kunna proviantera halvvägs. Kvikkjokks fjällstation har mycket men inte allt när det kommer till energi, salttabletter, specialkomponerad grötmix och andra små viktiga detaljer. Kontaktade därför Kvikkjokks fjällstation för att höra mig för om det gick att skicka ett paket med det viktigaste till dem. Fick svar från Per W på fjällstationen att det gick bra och det visade sig att han själv är löpare! Så ett paket med 3,4 kg mat/energi är uppskickat och väntar på mig. Utgångsvikten dag 1 och dag 5/6 kommer att ligga på drygt 8 kg, men som tacksamt nog sjunker för varje dag i takt med att mat och energi förbrukas. Visst, jag skulle kunna finslipa packningen ytterligare, men det skulle bara göra 3-400 grams skillnad. När det gäller sovkomforten vill jag inte göra några som helst avkall. Det är bara bita ihop och eftersom det handlar om 80% obanat (stiglöst) och mycket klättring blir det enbart löpning på flacka partier och utför.

Packlista Sarek
Ryggsäck: Inov-8 Race elite 24 L – 430g
Tält: Vaude Lizard GUL 1P – 740g (inkl påse pinnar stolpar)
Sovsäck: Sea to Summit Spark II – 485g
Liggunderlag: Sea to Summit Ultralight R – 370g
Exped uppblåsbar kudde – 80g
Kök, Primusbrännare, 60cl-kärl, mugg, tillbehör – 560g (inkl 250g gas)
Totalt  2676g

Regnjacka, Berghaus Vapourlight Hypersmock – 65g
Regnbyxor, Inov-8 Race pant 150 – 150g
Underställ, merino/fleece – 350g
Haglöfs fleece hoodie – 250g
Övriga kläder (Sealskinz tunna strumpor, mössa
vantar, vattentäta skalvantar, ullstrumpor och
merinokalsonger, calfs, buff) – 320g
Totalt  1135g

Mat och energi för 5 dagar  – 3400g

Övrigt (kamera, mobil, batteripack, cash,
första förband, laddare, Xinix, hygien etc) – 900g

Total utgångsvikt Dag1 och Dag 5/6  – 8,1 kg

Mat

När det kommer till kartor kommer jag att använda Outdoorkartan på 1:75000. Calazo har förvisso kommit med en specifik Sarekkarta på 1:50000 men den är alldeles för plåttrig och dessutom har de bara hämtat allt info från Lantmäteriet med många felaktigheter som fanns i deras system/kartor. Calazo kallar sin karta unik, men jag vet inte i vad det unika ligger när kartan är behäftad med felaktigheter och saknar värdefull info som står att finna på olika håll. Tyvärr täcker Outdoorkartan inte hela Sarek på en karta, men med berått mod klippte jag ner ena kartan som täcker norra delen av Sarek. Och, yes, där rök några gram!

kartor

Fyra dagar kvar och nu återstår bara finslipning, läsning och påfyllning med lax och koncentrerad rödbetsjuice. Ja, och självfallet ber jag till vädergudarna att ha förbarmande med enkel själ och fjällfarare i ett par lätta 212:or!

Jul 212016
 

160720aEgentligen hade jag tänkt skriva ett kort inlägg om de senaste fjorton dagarnas högkvalitativa löpäventyr på mina absoluta favoritsträckor av Sörmlandsleden. Tanken var korta texter med många bilder. Tanken fanns, men inte inspirationen och skrivglädjen. Anledningen är givetvis att jag skrivit så många berättelser på bloggen om dessa sträckor genom åren och dessa har även destillerats till beskrivningar i boken Springa Sörmlandsleden. Nä, ibland är det bara så, liksom en intim passion, att allt inte behöver återges och göras tillgängligt för alla. Och när berättarglädjen inte infinner sig, ja, då ska man låta bli att skriva. Så någon summering av löpäventyren kring Marvikarna och dess lokala stigar med sparvugglemöte, den fantastiska vildmarkssträckan mellan Läggesta och Malmköping med hjortron och spektakulära sevärdheter, Nynäsrundan med minnesvärd gofika på Långmarens museigård och nu senast Tunabergsrundan blir det alltså inte. Bara sträckan Järna-Skottvång som saknas och voilà där har ni mina fem absoluta favoritsträckor av Sörmlandsleden!

Nu var inte tanken att jag skulle uppta er tid med en skriftlig monolog utan istället slå ett slag för den alltid lika fantastiska Tunabergsrundan. En runda längs Sörmlandsleden på Tunaberghalvön som är fantastisk på många sätt. Stigarna längs Bråviken hör till Sörmlandsledens tuffaste och de mest tekniska, oavsett du vandrar eller springer, men detta uppvägs av vildheten, skönheten, det orörda, höjderna, vyerna och närheten till havet på södra halvan och de kulturhistoriska inslagen på norra halvan. Du är inte heller tvungen att följa rundans stigar slaviskt, utan den går att förlänga liksom förkorta rundan utifrån ens egna önskemål och förutsättningar. Det är en flexibel runda och inte en enda av alla de gånger jag sprungit Tunabergsrundan har sett likadan ut ifråga om stigval. Basrundan finns där, men jag har alltid gjort avvikelser på något vis beroende på olika omständigheter. Ibland förlängt och vävt in Nävekvarnslingan, ibland kortat ner och sprungit grusvägen västerut från Koppartorp till Nävekvarn, någon gång (slaskig vinterdag) tagit asfaltsvägen från Uttervik till Nävekvarn. Hur man än lägger upp rundan är den finaste sträckan på hela rundan den som går längs kusten från Nävekvarns klint (eller start från Fyrberget) till Ålbäcken (etapperna 36-39). Sträckningen mellan Ålbäcken –  med det fantastiska partiet över Dragsberget på etapp 40 – och Koppartorp är även den fin och varierad, inte minst ”avslutningen” över Simonberget (inte den ”lätta” alternativslingan nedanför berget).

Karta

När det gäller den tre kilometer långa asfaltsträckan av Sörmlandsleden mellan Präst-Uttervik och Uttervik så är den inte särskilt rolig och jag minns tydligt tanken när jag sprang där första gången för tre år sedan: ”Varför går leden här, på vägen, och inte längs kusten eller därinne i den vackra skogen?” Det märkliga är det ändå är en orange träpil med ”L:a Uttervik” och vid de vackra byggnaderna i Strömshult finns en Sörmlandsledstolpe med orange topp och karta. Något gammalt och bortglömt? Nåja, ett par Tunabergsrundor senare kollade jag kartan och en vacker höstdag vek så Kerstin och jag av från den asfalterade leden och tog grusvägen mot Lilla Uttervik och sedan vidare på en bred stig in i skogen till höger efter kurvan upp mot Strömshult. Det bjuds på några partier med obanad löpning och klättring men annars finns det små vältrampade stigar genom den kuperade terrängen från Strömshult vidare längs kustlinjen och uppe på den namnlösa bergsplatån med utsikt mot Hargö finns två vackra platser med bord och sittplatser som bjuder på härlig utsikt. Efter att man korsat badplatsen är det bara att följa en bred stig á la motionsspår till en strandnära plats med en träsoffa för att njuta av Hargös branter. Därifrån är det bara att klättra upp mot Galtviksbergets topp och njuta av vyerna därifrån. Även här finns små djurstigar som man kan följa för att slutligen komma ner till Stora Utterviks småbåtshamn och vägen som leder norrut mot Uttervik och snart är du på leden igen. Den här sträckningen är dubbelt så lång (ca. 6 km) som den på asfalt men så ofantligt mycket vackrare. För vandraren – med tyngre packning jämfört med den som springer – lär sträckan upplevas som rätt krävande och än tuffare om man inte hittar på stigarna. Å andra sidan bjuder denna sträckning på så fin natur och många fina vyer över Bråviken och de närliggande öarna. Att välja leden på tre kilometer asfalt framför denna sträckning får nog ses som grovt kriminellt i friluftssammanhang.

Här kommer så lite bilder från gårdagens Tunabergsrunda, där jag fuskade och sprang grusvägen västerut från Koppartorp men vek av in på den lokala stigen från Kungstorp söderut mot Nävekvarns IP, men så hann jag också med den obligatoriska gofikan på Konsum innan bussen mot Nyköping svängde in! Den som är intresserad av story med bilder från tre tidigare löpäventyr (höst, vinter och vår) hittar dem på Springa Sörmlandsleden.

Ha en fortsatt skön sommar!

160720b 160720c 160720d 160720e 160720f 160720g 160720h 160720i 160720j 160720k 160720l 160720m 160720n 160720o 160720p 160720q 160720r 160720s 160720t 160720u 160720v 160720w 160720x 160720y 160720z 160720zz 160720zzz 160720zzzz 160720zzzzz 160720zzzzzz 160720zzzzzzz

Jun 292016
 

160629aFör en gångs skull vet jag inte riktigt var och hur jag ska börja denna story. Kan bero på en kombination av förkylning och en slags post-löpäventyrs-tomhet. Trots upplevelsemättande löpäventyr i Lake District och nu senast i Wales har det varit mycket på sistone, särskilt med packande, flytt och så uppackande, förberedande av uteplatsen för katterna och så förstås separationen, inklämt mellan två slitsamt rogivande bergsturer i England. Nå, det vore förmätet att klaga med en självömkande ton, inte minst när min vän Björn (Källström) var tvungen att avboka sin efterlängtade Wales-debut på grund av en begynnande fraktur i ena foten. Höjden av oflyt för Björn medan det fick bli en solotur för egen del. Nä, så att sitta här och beklaga mig vore inte särskilt klädsamt. Inte heller ska detta bli någon omfattande prolog till något slags löpäventyr i romanform.

Egentligen hade jag tagit semester för att springa i Jämtland och in bland bergen i Norge, men längtan tillbaka till Wales blev mig övermäktig och Björn var som sagt pigg på att uppleva bergen i nationalparken Snowdonias norra del. Det slumpade sig faktiskt så att avfärden skedde exakt på dagen då jag, Kerstin och ett skönt gäng svenskar för ett år sedan drog iväg till Wales för att köra femdagarstävlingen Dragon’s Back Race (se story här). Men denna gång var ingen tävling inplanerad utan bara att springa i de ruffiga läckra bergen för nöjes skull. Nå, boendet kring midsommarafton var dock bokat utifrån ett genomförande av klassikern Welsh 3000’s: att beta av Wales samtliga 15 toppar på över 3000 fot. Den finns som tävling i form av Vegan Welsh 3000 men annars är var och en fri att genomföra ett försök närhelst man har lust, springandes eller gåendes med eget tidsmål. Vanligaste målet hos britterna är nog att göra denna gåendes med sub24 timmar som mål eller över tre dagar med övernattningar på vandrarhemmen i Rowen, Idwal cottage och Pen y Pass. Bortsett från den utmaningen hägrade ren och skär nöjeslöpning genom tystnaden i bergen och kittlande klättringar på ridger. Det är något visst med bergen i Snowdonia, svårt att sätta fingret på vad och finna orden. Bergen i Lake District är magiska och inbjudande, men med bergen i Snowdonia är det något annat. Bara namnen på många toppar och ridger förmedlar något hårt, kyligt, vasst men likväl något attraherande, kittlande och utmanande. Det gäller att hålla sig väl med draken. Och vädergudarna!

Nåväl, måndag morgon den 20 juni bar det så iväg med flyg till Manchester och därifrån direkttåg till Bangor i Wales. Det ösregnade hela vägen från Manchester till typ tio minuter innan ankomst i Bangor. Då sprack det upp och jag log hemlighetsfullt. Hann med en lunch på Morrisons innan det var dags att röra på benen med en löprygga på 5,5 kg. Transportsträckan till Bethesda satt i ryggmärgen då Kerstin och jag var där förra våren på rekturer inför Dragon’s Back. Efter Bethesda tog jag dock en ny rutt upp till bergskedjan som benämns Carneddau. Dels för att pröva något nytt såsom lite scrambling upp till Carnedd Dafydd och därifrån springa över de böljande topparna för att avsluta med den branta nedstigningen från Pen yr Ole Wen till boendet i Idwal cottage. En sagoskimrande idyll och ett mysigt litet vandrarhem.

Dag två bjöd på Y Garn Horseshoe via Devil’s kitchen med en vindlande och fin avslutning på Y Garns nordöstra ridge ned till Idwal. Där blev den en fika innan det bar av upp till Tryfan med scrambling med en enklare genväg till toppen på Tryfans northern ridge och sedan klättring upp till själva toppen med de två stora stenstoderna ”Adam och Eva”. Tryfan är väl Wales svar på Lake Districts Scafell Pike; alltid byst med folk. Därefter blev det utförslöpning varvat med klättring ner till ”sadeln”, där jag fick ett spontanryck och tog en stig österut för att få avnjuta Tryfans östra sida med hela dess drakryggslika skyline. Sedan blev det skön gräslöpning till boendet i Pen y Pass. Två nätter bokade där.

Väderprognosen för dag tre var som för dag två: låga moln på morgonen som lättade på förmiddagen för att sedan bjuda på växlande molninghet och molnfria toppar. Beslöt mig därför att reka av Elidir Fawr inför Welsh 3000-utmaningen på morgonen och avnjuta Snowdon Horseshoe på eftermidagen, vilket blev ett ytterst lyckat upplägg. Det tog dock runt fem minuter innan jag hittade de rätta klipporna uppför de 15 läskigaste metrarna på hela Crib Goch sedan var det en kittlande fröjd att återigen befinna sig på Knife edge och de efterföljande klättringarna till toppen Carnedd Ugain. Fika på Snowdon. Knappt en kotte där! Sedan den alltid helt underbara långa snirklande utförslöpan ned till basen på nästa ridge, Y Lliwedd. Allt i bästa tänkbara temperatur och väder samt få vandrare ute på sena eftermiddagen och kvällen. Väl tillbaka till vandrarhemmet visade det sig att en kille vid namn Niel ockuperat en säng i rummet och han skulle göra Welsh 3000’s dagen därpå, från söder till norr. Intressant! Vi hade båda bokat boende på Rowen Youth Hostel torsdag till fredag. Han skulle sova där efter att ha genomfört W3 och jag skulle sova där för att starta på fredag morgon och springa norr till söder.

Hade jag – med facit i hand – tagit väderprognoserna från mwis (The Mountain Weather Information Service) mer på allvar hade jag definitivt startat samtidigt och tillsammans med Niel. Torsdagen blev den absolut finaste och bästa dagen på hela vistelsen medan fredagen blev den absolut sämsta tänkbara för att göra Welsh 3000’s. Istället valde jag under torsdagen att skryta på sociala medier hur jäkla bra kompis jag var med de engelska vädergudarna. Ja, det är lätt att drabbas av hybris efter först ha åtnjutit 10 regnfria och härliga dagar i Lake District och sedan fyra fina regnfria inledande dagar på Wales-trippen. Torsdagen blev således en vilodag med flera timmars fikande och ätande på det riktigt coola fiket Moel Siabod intill berget med samma namn. Efter lite sightseeing och fönstershopping i outdoorbutikern i Betws y Coed tog jag tog tåget söderut till Tal y Cafn för att därifrån vandra upp till boendet på Rowen YHA. Verkligen ett fint litet boende med samma mysfaktor som Skiddaw House i Lakes. Åt middag och väntade på att Neil skulle dyka upp. Klockan blev nio och solen sjönk ner bakom bergen. Ingen Niel och jag behövde sova för en tidig morgon och tillhörande tuff dag väntade (så ni får kika på fotografier fram till storyn om Welsh 3000’s längre ner).

160629b 160629c 160629d 160629e 160629f 160629g 160629h 160629i 160629j 160629k 160629l 160629m 160629n 160629o 160629p 160629q 160629r 160629s 160629t 160629tt 160629ttt 160629tttt 160629ttttt 160629tttttt 160629u 160629uu 160629uuu 160629uuuu 160629uuuuu 160629v 160629vv 160629vvv 160629vvvv 160629vvvvv 160629vvvvvv 160629vvvvvvv 160629vvvvvvvv
160629_snowdon 160629y 160629yy 160629yyy 160629yyyy 160629yyyyy 160629yyyyyy

Welsh 3000’s – Midsommarafton
16W3aVaknade klockan fem på midsommaraftons morgon. Drog isär gardinerna. Ve och fasa! Regntunga moln, regn som föll stadigt och blåst som kastade träden utanför fram och tillbaka. Men WTF! Luften gick nästan ur mig mentalt. Nå, bara att börja med frukosten och ta några koppar kaffe och avvakta. Göra W3 ville jag verkligen men jag fick ärligt talat ge upp tidsmålet på sub8 timmar. Flera förestående klättringar och utförslöpor skulle bli betydligt svårare och långsammare på blöta stenar och klippor. Molnen sprack upp en aning medan regnet kom och gick. Klockan tio i sex kom plötsligt Niel bokstavligen instapplandes genom dörren! Han var rätt medtagen, men ändå med ett förbryllande leende på läpparna. Det första han sa: ”Niklas, I did it! I did it!” När han väl satt sig och fått i sig lite varmt berättade Niel att han fixat det på 15 timmar och var framme vid Foel-fras klockan 10 på kvällen, men sedan hade allt gått fel. Han var trött, det började regna vid midnatt och han tappade bort sig på fjället. Han hade försökt sova i sin foliebivybag intill en mur men insåg bara att han måste röra på sig. Det tog honom åtta timmar att ta sig de åtta kilometerna ned till Rowen YHA. Är man hyfsat pigg och klar i knoppen tar det max en timma att jogga ner till vandrarhemmet. Ett bevis på hur lätt det kan bli väldigt fel när man är trött, det är skitväder, mörkt och man är vilse på fjället. Läskigt!

Vi hann prata en halvtimma sedan var det dags för mig att ge mig av. Vi tog farväl med en high five. Det blev en vandring på åtta kilometer och 900 höjdmeter tills jag stod i dimman intill stenfundamentet på Foel-fras. Inget regn hitintills men det var kompass och karta som gällde längs hela Carneddau och jag var nog mest orolig för att navigera rätt till avstickaren ut på Yr Elen. Temperaturen var hursomhelst väldigt skön och det flöt på bra. Molnen sprack ibland upp och då fick jag en snabb bild av omgivningen även om navigeringen flöt på bra. Spikade Carnedd Llywely och skulle nu ta ut kompassriktning till Yr Elen. Började småjogga när det plötsligt sprack upp och där framför mig låg Yr Elen, den enda av topparna på W3 som jag inte varit på (dag 1 på Dragon’s Back inkluderade 13 av topparna). Jag låg bra till tidsmässigt, men jag visste vad som väntade. Resten av kedjan flöt på fint men halvvägs ner från Pen yr Ole Wen började det regna och där är det jäkligt brant och stenigt. Det hällregnade när jag kom ner i dalen och fram till Idwal. Bestämde mig för att ta en fika i kiosken: latte, kladdkaka och smördegsinbakad korv. La en kvart där. Regnet avtog en aning, men det var bara att axla löpryggan och nöta på. Regnet blev ihärdigare och hela vägen därifrån i hela tre timmar över Tryfan, Glyders, Y Garn och fram till Elidir Fawr ösregnade det med inslag av hårt smattrande hagelbyar, stigarna blev till bäckar. Jag svor och skrek högt på ett icke skrivbart språk och hötte med näven åt himlen och de jävlarna som bodde däruppe och förmodligen skrattade högt, fastän jag inget hörde. Det blåste och haglade helt enkelt för mycket.

Det blev en ljuvlig paus i eländet när det slutade regnade strax innan klättringen upp till Elidir Fawr! Nu var det bara tre toppar kvar men också det parti som oroade mig mest. Att ta sig upp och över Crib Goch i regn och blåst och på blöt sten! Kanske lockande om man när en slags dödslängtan, vilket inte jag gör. Jag bestämde mig för att det fick ta den tid det tog. Från Nant Peris blev det hursomhelst transportlöpning på asfalt några kilometer innan jag vek av och körde obanat upp mot stigen till Crib Goch. Jag kan bara sammanfatta klättringen upp och över Crib Goch som väldigt väldigt obehaglig och jag tror det var länge länge sedan jag kände en sådan lättnad som jag gjorde när jag kom ner från tredje och sista pinnaclen. Som att ha gått på lina och plötsligt får sätta ner fötterna på stadig fast mark! Sedan var det närmast i rent glädjerus som ridgen upp till Carnedd Ugain avverkades och därifrån sista biten upp till Snowdons topp, som var helt folktom! Klockan stannade på 10 timmar och 37 minuter, 42,5 (maratondistans!) och 3200 höjdmeter. Visst var jag glad, men samtidigt tärd och mentalt sliten. Inte en kul utmaning, men minnesvärd. Länge sedan jag var med om ett sådant skitväder. Visst, ett par timmar under femte dagen på Dragon’s Back, annars är det nog syndafallsvädret på 3×3000 i Lake District i oktober 2014 som ligger på samma nivå.

Från Snowdon längs Snowdon Ranger path till boendet på Snowdon Ranger var det bara härlig utförslöpa och snart sken och värmde solen längre ner i dalen. Boendet var helt underbart, förutom att köket hade stängt så jag fick käka gröt, Clif bar och resten av alla nötecremé. Fantastiskt skönt med en kokhet dusch i tjugo minuter och tidig kväll och ensam på rummet. Sov som en slutkörd prins av Wales! Resterande två dagar flöt på med vandring och hemfärd med halsont samt förseningar i flygtrafiken, men vad gör väl det, jag hade fått det bästa och värsta med råge! Totalt blev det 13,5 kuperade mil och nästan 10.000 höjdmeter.

På återseende och ha en fortsatt skön sommar med härliga löpäventyr!

16W3b 16W3c 16W3d 16W3e 16W3f 16W3g 16W3h 16W3i 16W3j 16W3k 16W3l 16W3m 16W3n 16W3o
16W3karta16W3GPS

 

 

Jun 122016
 

160600aHur sammanfattar man 10 dagar, 25 mil, 15000 höjdmeter genom Lakelands karismatiska berg och dalgångar och ett snöpligt försök på Bob Graham Round? Det bästa sättet är nog att inte skriva särskilt mycket alls, utan låta bilderna tala. Och jag kan avslöja att bara välja bilder tog sin tid i anspråk. Att vistas så länge i Lake District utan en enda droppe regn är väl lika (o)sannolikt som att jag skulle springa 24-timmars på en varvbana. Sol och värme dominerade hela perioden och sista dagen bjöd på avsked i form 28-29 grader, tryckande fuktig hetta utan tillstymmelse till vind. Man var sjöblöt redan efter några kilometer.

Huvudmålet för besöket i Lakelands fantastiska berg var att göra ett försök på BGR (Bob Grahamn Round) – 42 toppar, 11 mil och 8200 höjdmeter under 24 timmar. Jag anlände fredagen den 27 maj och rekade några etapper av BGR under tre dagar med övernattningar under bar himmel i bergen och Kerstin anlände på måndagen den 30 maj. Den annars excellenta bergsväderlekstjänsten Mountain Weather Information Service hade under den föregående veckan flaggat för skitväder under onsdagen (1 juni) med början på tisdagen. De höll fast vid den prognosen in i det sista. Vi hade siktat på att starta klockan tio på tisdagkvällen, men eftersom måndagen såg fantastisk ut liksom prognosen för tisdagen beslutade vi oss för att starta klockan nio på måndagkvällen istället. Som en parantes kan nämnas att BGR är uppdelad i fem etapper med en tidsplan för varje etapp beräknat för en sluttid på 23 timmar. Vi lämnade Moot Hall i Keswick i härligt kvällsljus och första etappen med topparna Skiddaw, Great Calva och Blencathra ned längs Hall’s ridge till Trelkheld gick fantastiskt fint med 10 minuter tillgodo. Det var som vanligt hård vind uppe på Skiddaw och när vi närmade oss toppen av Blencathra fick vi en försmak på det engelsmännen benämner clag (extremt tät dimma). Vi fortsatte genom dalen och började sedan klättringen upp mot Clough Head och vid 650 meters höjd klev vi in i molnen som svepte fram i kulingvindar. Sikten minimal med några meter som max i pannlampornas sken. Otydlig grässtig. Vi tog till slut Great Dodd och tog ut kompassriktning mot avstickaren Watsons’s. Nu började det bli tufft i väta och dimma och med kulingvinden blev kylan påtaglig. Där och då hade det varit guld värt med en GPS, då vi var oroliga att ha blandat ihop två närliggande toppar. Kylan blir så påtaglig så fort man står still och vi tappade tid. Otäckt. Innesluten. Vi sjabblade. En GPS hade löst problemet där, men självklart inte en garanti för att vi klarat BGR. Vi beslöt oss för att ta det säkra före det osäkra. Säkerheten i första hand. Vi tog ut kompassriktning för att komma ner i dalen norr om Thirlmere. När vi kom ner på typ 300 meters höjd var de täta molnen borta, vinden fläktade, stjärnklar himmel och det började gry. Fåglarna började sjunga. Kontrasten kunde inte vara mer total! Som att stiga ner från en kaotisk värld i dimma, blåst och mörker till Edens lustgård. Det blev gryningslöpning ”hem” till boendet Keswick med svansarna mellan benen. Visst var det bittert. Det hade börjat så väldans bra men det blir inte alltid som man tänkt sig.

BGR1 BGR2 BGR3

Visst funderade vi på att göra ett andra försök av BGR. Men önsketänkande är en sak och realitet är en annan. Att ladda om gör man inte i en handvändning. Tisdagen blev en vilodag och en del analyserande. Detta medan otroligt tjocka moln bäddade in alla toppar i omgivningen medan det i övrigt var klarblå himmel. Märkligt! Vi bestämde oss på tisdagkvällen att strunta i ett andra försök och springa och njuta av bergen de resterande fem dagarna. Att bara sitta och vänta på rätt väderläge, om det ens behagade att bli ”rätt” väder, kände rätt värdelöst. Och så blev det, fem dagars härlig bergslöpning i bästa tänkbara väder. Härliga ridger, vyer och ett fång nya bergstoppar bjöds det på. Ja, gott folk, det finns ingen anledning att i detalj gå in på våra dagsupplägg. Fotografierna som följer får istället berätta vistelsen i sin helhet. Håll till godo!

Niklas & Kerstin

Karta
160600b 160600c 160600d 160600e 160600f 160600g 160600h 160600i 160600j 160600k 160600l 160600m 160600n 160600o 160600p 160600q 160600r 160600s 160600t 160600u 160600v 160600w 160600x 160600y 160600z 160600zz 160600zzz 160600zzzz 160600zzzzz 160600zzzzzz 160600zzzzzzz 160600zzzzzzzz 160600zzzzzzzzz
160601a 160601b 160601c 160601d 160601e 160601f 160601g 160601h 160601i 160601j 160601k 160601l 160601m 160601n 160601o 160601p 160601q 160601r 160601s 160601t 160601u 160601v 160601w

Maj 252016
 

bgr_ingressDet är nu tre år sedan jag läste Richard Askwiths bok Feet in the Clouds som berättar om Englands långa fell running historia parallellt med författarens egna försök att klara den klassiska Bob Graham Round under 24 timmar. Det var då jag blev såld på de engelska bergen, först omedvetet men efter ett par besök närmast beroende, med skov av svårartad längtan. BGR (Bob Graham Round) är ingen tävling utan man genomför den själv eller tillsammans med likasinnade närsomhelst. För att få sitt namn inskrivet i Bob Graham Round Clubs rullor och därmed erhålla det snygga diplomet behöver man verifiera hela rundan, allra helst med support eller att man är två. Lite gammalmodigt kan tyckas med tanke på alla tekniska finesser med GPS och trackers som finns tillgängliga idag, men engelsmän är som bekant rätt konservativa när det kommer till vissa saker. Och vad innebär då BGR? Jo, en nätt runda i Lake District där man ska besöka 42 bergstoppar under 24 timmar. Man bestämmer själv när man lämnar Moot Hall på torget i Keswick och om man önskar göra det med- eller motsols. Optimalt vägval för rundan innebär drygt 11 mil och 8200 höjdmeter. De flesta startar på kvällen eller vid midnatt och springer medsols. Det är många faktorer som spelar in och som dessutom ska klaffa för ett genomförande av hela BGR och under 24 timmar förstås. Både Kerstin och jag känner oss i form och härligt taggade med den där sköna längtan till det oskrivna och ödesmättade. Och visst är det så att ödet har ett stort finger med i spelet, men mer om det avslöjas en annan dag. Annars är det som alltid det nyckfulla engelska vädret i bergen som är orosfaktor nummer 1. Det blir som det blir, men vi har i alla fall tre datum, tre dygn, i början av juni att välja på för vårt helhjärtade försök.

bgr_map

Nedräkningens tid är inne. Tidigt på fredag morgon bär det av med flyg till Manchester och därifrån tåg upp till Lake District. Det blir ett kort stopp i Ambleside för att inhandla lite nödvändigt och käka sedan bussen till Dunmail för att reka och fräscha upp minnet av etapp 3 (Dunmail till Wasdale) av BGR. Checka snabbaste stigen nerför Seat Sandal. Memorera terrängen mellan Steel Fell och High Raise. Hitta den genaste stigen utan att tappa höjd runt Scafell upp via Foxes Tarn. Kolla vattentillgången i bäckarna. Ja, och självklart bara njuta av de underbara bergen och ta det som det kommer med två övernattningar under bar himmel i sovsäck och vattentätt sovsäcksöverdrag. Blir således skön bergstillvaro med både vandring och löpning tills jag möter upp Kerstin i extremt outdoortäta Ambleside vid lunchtid på måndag med övernattning i pittoreska Grasmere. På tisdagen tar vi bussen till Keswick och vårt boende där för att ladda och vila inför starten klockan 22:00 på tisdagkvällen, såvida inte skitväder med undergångskaraktär sveper in. Vi ber troget till vädergudarna för bästa möjliga väder.

Följ oss live på nätet
Vi har hyrt en GPS-tracker från Open Tracking som är kopplad till en BGR-karta och ni som vill kan kolla vår framfart i realtid. Vårt mål är att starta tisdag 31 maj kl 22:00, om vädret är OK. Ni hittar den skalbara kartan med de 42 bergstopparna utsatta på följande länk: http://live.opentracking.co.uk/bg2016/?n=22

Den som är intresserad kan givetvis kolla in vår story från vår rektur av BGR för snart två år sedan i soligaste och hetaste vädret. Tufft även det. Att behöva leta efter vatten när man springer BGR är inte önskvärt om man vill hålla tidsschemat.

bgr_skiddaw

Kuriosa om BGR
Som en parantes kan nämnas att det tog författaren Richard Askwith tre ofullbordade försök innan han lyckades på fjärde. Scott Jurek sprang BGR för två år sedan och nådde Moot Hall med ”god” marginal på 23:44. Legendaren Billy Bland innehar fortfarande rekordet på sagolika 13:53 som han satte 1982 med grymma fellrunners som support. Den 23 april nu i år var det dags för Jasmin Paris (damsegraren i Dragon’s Back Race 2015) att visa vad som är möjligt när man gör något helhjärtat. Hon genomförde BGR på enastående 15:23 och knäckte därmed Nicky Spinks damrekord på 18:12 från 2012. Nåväl, 49-årige Nicky Spinks är ju en bergens drottning och för mindre än två veckor sedan (14-15 maj) blev hon en legend då hon genomförde en dubbel-BGR på tiden 45:30 och slog därmed Roger Baumeisters rekord från 1979 med över en timma. Statistiken genom åren talar sitt tydliga språk och färre än hälften av de som försöker sig på BGR klarar det ända fram och under 24 timmar. Så vad kan två svenska löpare åstadkomma i Lake Districts berg? Ja, mål nummer ett är ju att försöka genomföra BGR och förhoppningsvis under 24 timmar. Om vi klarar det blir vi dessutom – vad vi vet – de första svenskarna som genomför BGR, men det får väl mest ses som guldkant på tavlan om allt går väl.

Snart är vi där…

bgr_gg

Maj 222016
 

160521aDet är mycket på agendan för tillfället med boklansering, förestående flytt, planering av sommarens äventyr och framför allt trippen till Lake District på fredag, men mer om det i ett kommande inlägg. Ett sista stiglöparpass på hemmaplan innan det är dags för Bob Graham Round går ju alltid att få till och vad passar väl bättre än Marvikarna i gott sällskap?! Har lovat vännerna i Westeros Trail Running Society att dra ihop ett stigäventyr på Sörmlandsleden och varför vänta…

Vi blev en skön skara på åtta likasinnade. Orienterarna John och Martin från Sura respektive Sala, Johan från Skultuna, Daniel från Eskilstuna samt Jodda, Erik, Ilich och jag själv från Västerås. Efter några orienteringsmissar i ledarbilen kom vi till slut fram till parkeringsplatsen nedanför Stenhuggarmon vid Marvikarna, där Marviksleden och Sörmlandsleden går upp (österut) mot utkikstornet. Det finns egentligen inte så mycket att berätta eller analysera från det lilla löpäventyret. Vädret och temperaturen var perfekt även om hällar, rötter och stenar till en början var förrädiskt fuktiga och våta. Flera gökar ropande, liksom några patrullerande korpar noterades men höjdpunkten på fågelfronten var att vi fick höra storlommens ödsliga rop eka genom sprickdalen vid ett par tillfällen. Vi sprang även större delen av både Marviksleden och Ulvaspåret. På vägen tillbaka längs Mellan-Marvikens strand mötte vi plötsligt stiglöparentusiasterna Lena (Berg) och Merete (Hanssen) från Trosa, så det blev ett stopp och lite snack. Alltid lika kul att träffa likasinnade spontant på en stig någonstans! Förvänta det oväntade, som någon sa.

Hursomhelst, så njöt vi fullt ut av stigarna kring Marvikarna. Man får liksom aldrig nog och varje årstid har sin charm, från ett täcke av knädjup snö till en matta av skirt grönt blåbärsris eller dovt grönmurrig mossa i magisk skog. Man blir glad i själen. Vi avslutade det hela med en visit till Per-Inge och Eddy på Lilla Vasskärr och deras fantastiska trädgård. Givetvis hade vi beställt en riktigt välsmakande lunchfika och allt var vackert dukat i deras pagod. Det var liksom kronan på verket!

Här följer så lite bilder från gårdagens njutpass kring Marvikarna i bästa sällskapet!

160521b 160521c 160521d 160521e 160521f 160521g 160521h 160521i 160521j 160521k 160521l 160521m 160521n 160521o 160521p 160521q 160521r 160521s 160521t 160521u 160521v 160521w 160521x 160521y 160521z 160521zz karta

Maj 082016
 

160504aNåja, kanske inte helt sanningsenligt, men åtminstone 2 1/2 dag med bästa tänkbara väder, fast det ska erkännas, ovan vid denna värme var jag allt. Och som vanligt lovar jag att försöka lägga band på mig när det gäller kvantiteten ord och målande utsvävningar. Som jag längtat ut på leden och min lyckliga stjärna såg till att jag fick ledigt på klämdagen mellan Kristi flygare och helgen. Logistik-, väder- och tak-över-huvudet-gudarna var på bästa humör och kombinationen var sällsynt synkroniserad. Packade allt på tisdag kväll och löpryggan vägde in på 4,5 kg. Onsdag på jobbet flöt på och avslutades med teammöte som jag kunde smita lite tidigare ifrån för att hinna med 15:09-tåget från Eskilstuna till Katrineholm. Glömde min Haglöfshoodie på jobbet, men jag tog det cool och misstänkte att jag inte skulle behöva den med tanke på väderprognosen. Väl i Katrineholm hann jag besöka Pressbyrån för inhandling av latte och Loka crush. Softade i solen en kvart tills buss 483 rullade in. Tre kvart senare steg jag av i Djupvik där fina etapp 30 startar. Klockan var strax efter fem. Solen sken och temperaturen var så där härligt behaglig, smekande liksom. Sköna shorts och tunn trailskjorta. En coctail av eufori och endorfin bubblade i blodet. Alla sinnen var med på noterna och vardagen bortkopplad för några dagars helande skogsbad!

Onsdag eftermiddag/kväll 4 maj: Djupvik–Stavsjö, 22 km
Det var härligt att få sätta av på stigen på fina etapp 30 i vackert eftermiddagsljus. Bra fart på fåglarna vars sång tonade fram ur skogens undersköna tystnad. Gallringen som gjordes för ett par tre år sedan vid Ålsjöarna hade lagt sig och skogen hade återhämtat sig. Ett tranpar trumpetade glatt i Övre Ålsjön. Rätt snabbt infann sig det meditativa lugnet och skön glädje att springa fram på stigen medan solens ljus silade ned genom granarna. Det bara flöt på liksom. Nådde Vikitteln och njöt av dess glittrande vatten. Kort därefter kom den läckra miniknajonen som hedrades med ett stopp innan det var dags för en stigning upp till Vensbrinksbergets knalle som är Sörmlands högsta ”topp” med sina 123 m.ö.h. och så ytterligare 12 meter torn på det. Utsikten med milsvitt skogshav i läckert kvällsljus går inte att fånga i ord och som bonus hördes årets första gök. Det är lätt att förlora sig i horisontens rand även om stigen kallar.

Stiglöpningen flöt på längs Skogsbyåsen och längre fram uppenbarade sig tyvärr ett par sorgliga ingrepp i form av ett par nya kalhyggen, men det som svider mest är ändå det kalhygge som kom till för två år sedan i den lilla skogsdalen vid kallkällan. Kvar finns bara minnet (och några fotografier) av den underbara gröna mossdalen där bäcken rann fram genom Bauerlandskapet. Det som en gång var är inte längre.

Väl vid forsen i Åbo blev jag glatt överraskad av en strömstare som flög iväg från stenbron. Möjlig häckning? Solen började sänka sig alltmer och det blev påtagligt i den täta granskogen som följde. Ännu en gök hördes. Fridfull och skön löpning. Snart hördes bruset från E4:an och Lomsjöns myrområden uppenbarade sig och sedan den återstående transportsträckan till Stavsjö vägkrog. Åt middag där innan jag sprang de sista stegen längs Stavsjön fram till vandrarhemmet där Pasha tog emot mig på sitt alltid lika varma och välkomnande vis. Vandrarhemmet hade genomgått en total makeover och Pasha tog mig på en guidad tur. Djupt imponerad av hans flit och engagemang. Borta var de stora gemensamma ytorna med kök och bord. Alla rum har nu eget pentry, toalett med dusch och egen altan och det mesta av det genuina har sparats. Jag fick ett rum där tapeterna från det stora matrummet var bevarat. Tidig kväll och sov som en prins!

160504b 160504c 160504d 160504e 160504f 160504g 160504h 160504i 160504j 160504k 160504l 160504m 160504n 160504o 160504p 160504q 160504r
160504_karta

Torsdag 5 maj: Stavsjö–Nävekvarn, 67 km
160505aUpp strax efter sex. Fixade till min specialgröt med tillhörande kaffe. Sol och klarblå himmel ute. Kom iväg strax efter sju. Frisk morgonluft men kortärmat funkade bra. Tog den långa fina loven runt Skiren där ett storlomspar simmade. Vet inte hur många gånger jag sprungit denna sträcka mellan Stavsjö och Kvarsebo eller Nävekvarn, fem sex kanske. Etapp 32 är väl rätt medioker och tyvärr med ytterligare ett nytt kalhygge efter Lövsjön. Behållningen är rundslingan i Kokärrets naturreservat. Det är först på etapp 33 som det fina löpäventyret börjar, bortsett från den trista inledningen med grusväg och kalhyggen, men sen…

Allteftersom steg värmen och säg finns det något läckrare än stekheta hällmarker, den talldoftande värmen och knastret av kottar och barr under skosulan. När man korsar gamla Stockholmsvägen kliver man liksom in i hällmarkernas och de gamla tallarnas domäner med fantastiska vyer över Bråviken och Vikbolandet. Plötsligt hörde jag ettriga småfågelröster och visste direkt att det handlade om någon rovfågel som uppvaktades eller snarare mobbades. Stannade och spanande uppåt branten och plötsligt kommer en kattuggla flygande i fullt dagsljus. Wow! Med ett leende fortsatte jag längs Bråvikenbranten och var snart nere vid havsnivå innan ledens brantaste stigning tog vid. Synd att den är så kort, för 300-400 meter till hade varit cool. Alldeles för snart kom jag så till förgreningen där blindtarmen 33:1 går ner till Kvarsebo färjeläge. Det lustiga är att vid alla tre tidigare tillfällen jag sprungit den etappen har det just varit sådant här väder: sol, stilla och stekhett. Äh, vad fasen, det får vara värt 7-8 km extra för en gofika på Café Säterdalen. Det härliga med denna sträcka är att det är ett svagt medlut hela vägen och stigen går över fantastiska hällmarker. Nackdelen är att den suger för mycket att springa tillbaka på så det är bättre att ta den tråkiga långa asfaltvägen uppför tillbaka till Brytsebo och starten på etapp 34 mot Fjällmossen. Nå, njutfull löpning blev det hursomhelst och så en härliga fika på det gamla anrika fiket vid färjeläget!

Jag märker att jag börja brodera ut texten och då kommer den bli farligt omfångsrik. Etapp 34 är riktigt läcker med härlig gammal skog och läckra sevärdheter. Denna dag tog jag avstickaren till Pigans plågosten, njöt av Fjällmossen, Lilla göljen och belönades med två älgar (en ko med fjolårskalv) och en havsörn som svävade över fjällmossen. Ovan med värmen gick det åt ovanligt mycket vatten och kallkällorna ligger tacksamt bra utplacerade. För hela dagen gick det åt nästan fyra liter vatten, vilket är mycket för att gälla mig. Framme vid Nävsjön tog jag självklart den södra slingan som bjuder in till löpglädje på teknisk stig alldeles intill strandkanten och som avslutas med det fantastiska lilla naturreservatet med urskogskaraktär och tallar uppåt 300 år!

Men säg den glädje som varar för evigt. När jag passerat kolarkojan och anträdde etapp 36 blev jag snabbt varse att skogen gallrats rejält och på ett ovanligt hänsynslöst sätt. Nästan hela den sex kilometer långa sträckan mellan Nävsjön och grusvägen vid Nygran (ledförgreningen) var gallrad till oigenkännlighet. Jag blev riktigt deprimerad! Just den här biten som jag i boken lovordar som fin, rolig och härligt lättlöpt. Det som en gång var är inte längre. Det var med tungt hjärta jag fortsatte med mörka och vemodiga tankar. Det känns onekligen som att det i dagsläget råder en glupande aptit på att gallra och avverka skog! Bara för en månad sedan sprang vi Nävekvarnsslingan, som var intakt, men nu hade de avverkat även där och kört sönder stigen på flera platser.

Jag skippade leden över Nävekvarns klint för att hinna till Konsum innan de stängde klockan sex. Kom fram tjugo i sex. Det blev fika i solen och inhandling av middag (ekologisk potatissallad och kallrökt lax) och så en svalkande solero förstås. Sedan var det bara joggstappla de sista två kilometerna till ett nytt oprövat boende i Nävekvarna (Skeppsvik). Tidigare har jag alltid bott i Skeppsvik B&B men i höstas flyttade tyvärr värdparet in till Nyköping. Gamla bygget har blivit flyktingförläggning, Marinans guesthouse tycks aldrig ha några rum lediga och Stall Dammkärrs B&B har lagt ner verksamheten. Så jag slog en signal till Agneta som tillsammans med Ulf hyr ut stugan Sjölyckan under sommarhalvåret och det var ledigt. Jag blev varmt välkomnad av paret och det visade sig att stugan var tipptopp med en härlig altan i eftermiddags- och kvällsljus. Riktigt fräscht och plats för tre personer (en extrasäng kan sättas in). Ljuvligt lugnt och tyst område dessutom. Ett boende jag varmt kan rekommendera och som jag själv kommer att fortsätta med! Den intresserade hittar kontaktuppgifter på följande webbsida.

160505b 160505c 160505d 160505e 160505f 160505g 160505h 160505i 160505j 160505k 160505l 160505m 160505n 160505o 160505p 160505q 160505r 160505s 160505t 160505u 160505v 160505w 160505x 160505y 160505z 160505zz 160505zzz 160505zzzz 160505zzzzz 160505zzzzzz 160505zzzzzzz 160505zzzzzzzz
160505_karta

Fredag 6 maj: Nävekvarn–Nyköping, 44 km
160506aVaknade till ännu en morgon med sol och klarblå himmel. Specialgrötsfrukost och kaffe. Kom iväg innan sju då jag hade förhoppningar att hinna med 15- eller 16-bussen till Eskilstuna från Nyköping. Nå, jag stressar aldrig utan det får ta den tid det tar. Tog leden via Pryssgårdens fiskeläge och upp över klinten för att njuta av vyerna med närmast 180 graders panorama. Underbart! Nästan vindstilla. Stannade säkert en 10-15 minuter däruppe och bara njöt. Efter klinten bjöds det på hassellundar och vitsippetäckta marker. Så vackert! Och sedan… Etapp 36 väntade, etappen som en gång var men inte längre är vad den var. Första halvan från Nävekvarn räknat är inte lika hårt gallrad, men när jag kom ut på grusvägen halvvägs (där man måste ta leden österut på grusvägen ca 100 m innan den fortsätter in i skogen) valde jag istället att skippa leden och fortsätta på grusvägen norrut. Efter en kilometer går en lokal stig ner till vänster (Djupsand/Mörtviken) mot Nävsjön och efter bara 400 meter är man på Sörmlandsleden. I och med detta smidiga vägval slipper man den värst gallrade sträckan av etapp 36, men det tråkiga är att man missar den fina urskogen med de gamla fina tallarna. Nå, man kan fortsätta typ 500 meter på grusvägen så når man parkeringen och kolarkojan för att där välja vilken sida om Nävsjön man vill springa eller vandra.

Jag sprang längs södra delen av Nävsjön och njöt av ljudet av orrspel vid Nävsjömossen. Vilken morgon! Rundade Nävsjön och fyllde på med vatten vid pumpen innan jag fortsatte på den så kallade Gälkhytteleden, som var hyfsat upptorkad. Jag vet inte om det finns så mycket att tillägga mer än att jag mötte en timmerman, sångsvanar och för första gången valde att springa leden nedanför Bötesberget med häftiga rasbranter på höger hand och myren Stora Bötet på vänster. Tog sedan den kortare delen av Fadaslingan och till min stora förvåning visade det sig att jag skulle hinna med 14-bussen till Eskilstuna och därifrån 16-bussen till Västerås. Logistikgudarna var på min sida. Hann få i mig både mat och fika i Nyköping. Ett underbart löpäventyr var till ända. Själen var tillfredsställd, batterierna fulladdade och av vänstervaden kändes intet! Totalt noterades 85 fågelarter och den fågelart som satte karaktär på äventyret var mängden sjungande trädpiplärkor och det mest förvånande var att jag inte hörde en enda sjungande näktergal, trots många platser med passande biotop. Förmodligen är de sena i år, vilket har hänt förr.

Det var allt för denna gång! Ha en fortsatt skön vår på er!

160506b 160506c 160506d 160506e 160506f 160506g 160506h 160506i 160506j 160506k 160506l 160506m 160506n 160506o 160506p 160506q 160506r
160506_karta